Lietuvių kalbotyros bolševikmečiu keistenybės. Keli atsiminimų epizodai

ZIGMAS ZINKEVIČIUS Forskningsområden: baltiska språk, det litauiska språkets historia, dialektologi, onomastik. LITAUISK SPRÅKVETENSKAP UNDER BOLSJEVIKTIDEN – MÄRKLIGHETER. NÅGRA MINNSEPISODER När andra världskriget gick mot sitt slut flydde alla språkvetenskapliga teoretiker som arbetade med språkhistoria från Litauen till väst för att rädda sig undan den annalkande bolsjevikiska terrorn. I Litauen blev i huvudsak bara språkpraktiker kvar, av vilka professor Juozas Balčikonis var den mest betydande. Jonas Kruopas och Juozas Senkus – de enda två av dem som blev kvar – förmådde undervisa i teoretiska ämnen inom litauistiken vid universitetet. Men de trakasserades av bolsjevikerna och drevs till sist helt bort från universitetet. Därefter sjönk den teoretiska nivån på föreläsningarna i litauistik kraftigt. En av bolsjevismens främsta ”apostlar” i Litauen, som medverkade till att J. Kruopas och J. Senkus drevs bort från universitetet, var Stanislovas Lazutka. Han föddes i Sibirien och var ättling till personer som deporterats 1863. Hösten 1945 dök han upp i Litauen och började vid Vilnius universitet. Han studerade historia. Han var kurskamrat med mig, så jag lärde känna honom väl då, inte minst eftersom jag fick utstå en hel del från honom. Till en början talade han dålig litauiska. Officiellt kallade han sig Stanislav Lazutkin. Medan han studerade arbetade han redan som lärare i marxism-leninism. Snart blev han universitetets partiorganisatör (som student!). Från den tiden blev Stanislav Lazutkin åter Stanislovas Lazutka. I sin strävan att bolsjevisera och förryska Litauen och att inympa bolsjevismens ”tro” hos alla litauer agerade han hänsynslöst och utan att ta hänsyn till någon. Han ägnade högskolan stor uppmärksamhet. Därifrån avlägsnade han alla lärare vars åsikter inte var bolsjevikiska. Det var nog framför allt litauistiska forskare som föll honom för ögonen. Han förföljde dem överallt. S. Lazutka fick hjälp av ”världens kringvandrare från det vidsträckta fosterlandet”, sådana som V. Kulešovas och Valentinas Neupokojevas, vilka under en tid var fakultetens partiorganisatörer och förföljde litauiska lärare. Många inflyttade till Litauen etablerade sig vid Vilnius universitet. De tänkte inte ens lära sig litauiska. De undervisade i marxistiska ämnen, naturligtvis på ryska. Studenterna förstod då knappt detta språk. De examinerade studenterna med hjälp av en litauisk tolk; bland tolkarna fanns hederliga människor. Det framgår av deras uppmaningar till studenter som examinerades: ”Berätta vad du vill, så översätter jag det som det ska.” Įžvalgos / Insights 345 ZIGMAS ZINKEVIČIUS Det fanns också sådana tillresande som tycktes vilja lära sig litauiska, men det blev inte mycket av det. Ett exempel visar detta. Jag hade fått ett ”samhällsuppdrag” att lära professor Henry Gabrielian litauiska; han hade dykt upp från Armenien (det sägs att han hade förvisats för någon sorts ”avvikelse” från partilinjen). Jag tog mig an uppgiften med entusiasm. Men efter några lektioner förklarade professorn att han redan kunde tillräckligt med litauiska och inte skulle komma på fler lektioner. Kort därefter inträffade en episod som väckte munterhet. Gabrielian krävde nämligen att den student som examinerades skulle visa upp ett kompendium över marxismens ”koriféers” verk, som studenten själv hade sammanställt. När litauisten Kazys Pakalka visade upp ett sådant kompendium, kastade Gabrielian en blick på skrivhäftets omslag och började skälla ut Pakalka för att han hade tagit med ett kompendium som tillhörde en annan student, med efternamnet Santraukos, i stället för sitt eget. Efter den händelsen skämtades det länge på fakulteten om Gabrielians kunskaper i litauiska. Det råder inget tvivel om att de tillresandes sovjetiserande och russifierande ”verksamhet”, ledd av Lazutka, under lång tid hämmade den litauistiska (baltistiska) vetenskapens utveckling i Litauen. Vetenskaplig lingvistisk litteratur som gavs ut utomlands nådde till en början knappt Litauen. Litauistiska böcker som skickades från utlandet hamnade i den så kallade specialfonden och blev nästan oåtkomliga för forskarna. Senare fick vi en del baltistisk litteratur från västliga baltister, vanligen sådana som lyckades få tillstånd att komma till vetenskapliga konferenser i Litauen. Bland dem fanns inga litauer, och därför nådde den litauiska litteratur som gavs ut utomlands och som intresserade oss mest nästan aldrig fram till oss. Undantag förekom förstås. Det fanns djärva män som tog på sig detta heliga uppdrag. Jag ska berätta om en av dem, som jag kom att ha mycket kontakt med. Från ungefär 1980-talets början började västerländska turister som besökte Vilnius komma in på min institution och överlämna lingvistiska böcker utgivna i väst, däribland böcker på litauiska. De visste inte vem som skickade böckerna. De sade att de hade fått dem av en okänd person. Eftersom böckerna var mycket värdefulla, oftast skrivna av litauiska emigranter och mycket behövliga för oss, förstod jag att denna konspiratoriska förmedling av böcker organiserades av någon som var väl insatt i litauisk språkvetenskap. Men det dröjde innan jag fick veta att det var Aleksandras Dundulis. År 1983 besökte han Litauen med en grupp litauer från USA. Jag mötte honom på flygplatsen. Jag lyckades ta med honom hem till mig i ett par timmar (det var inte tillåtet). Då fick jag tillfälle att lära känna honom närmare. Senare träffades vi flera gånger. Vid ett av A. Dundulis besök hos mig frågade jag, för att visa min tacksamhet, vad han önskade sig allra mest. ”Att besöka mina föräldrars grav i Tverečius” var hans svar. Jag vände mig till den dåvarande utrikesministern i Litauiska SSR, Vytautas Zenkevičius, vars efternamn bara skilde sig med en bokstav från mitt. Vi var båda från Ukmergė, men inte släkt. Vi gick i samma klass. Han avslutade inte gymnasiet och blev en framstående bolsjevikisk funktionär. På min begäran lät han A. Dundulis resa till Tverečius, men krävde att jag själv skulle köra honom dit i min bil och inte stanna någonstans på vägen. 346 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Lietuvių kalbotyros bolševikmečiu keistenybės. Keli atsiminimų epizodai Besök i Chicago (början av december 1985). Sittande: Janina Zinkevčiūtė-Rupeikienė, Aleksandras Dundulis, Stasė Vaškelienė, Aleksandras Tornau; stående (från vänster): Bronius Kviklys, Zigmas Zinkevčius, Gražutė Šlapelytė-Sirutienė, Julija Švabaitė-Gylienė, jesuitprästen Juozas Vaišnys; längst ut står Sofija Jelionienė m.fl. Vi nådde fram till kyrkogården utan missöden. Jag kan inte glömma den syn som rörde mig då – Dundulis som knäböjde i leran (det duggregnade) vid sina föräldrars grav och höll i en liten klump jord som han hade tagit från graven och knutit in i en näsduk. En traktor körde förbi. Den stannade vid oss. Det var sonen till A. Dundulis avlidne bror. Han erbjöd sig att bogsera min bil genom den genomblöta åkern till Dundulis barndomshem, som han inte hade sett på mer än 40 år. Dundulis ögon glänste av glädje. Jag beslöt mig för att ta risken. Lyckligtvis körde vi inte fast. I stugdörren tog Dundulis avlidne brors hustru emot oss; djupt upprörd kunde hon knappt få fram: ”Åh Jesus, åh Jesus.” ”Inte Jesus, utan Aleksandras”, sade Dundulis lugnt. Vi blev placerade vid bordet. Grannarna samlades. De höll heligt mitt löfte att inte berätta för någon om detta möte. Vi kom lyckligt tillbaka till Vilnius. Ingen angav oss. När jag återhämtade mig efter en hjärtinfarkt 1985 tog Dundulis mycket väl hand om mig och skickade mediciner från USA. I slutet av samma år skulle jag delta i världssymposiet för litauisk vetenskap och kultur i Chicago. På O’Hare-flygplatsen möttes jag av Dundulis och hans vänner. Įžvalgos / Insights 347 ZIGMAS ZINKEVIČIUS Jag deltog i festligheterna i samband med hans 75-årsjubileum. Jag blev rörd av „Zinkevičių-hörnan“ som inretts i hans lägenhet, vilken han hyrde hos familjen Tamulis, hans vänner. Där fanns också en avdelning för MiMi (mina barnbarn Mindaugas och Mildutė). Dundulis hade blivit som en familjemedlem för oss. När den nationella återfödelsen började kunde Dundulis inte hålla tillbaka sin glädje och ringde mig ständigt. När det högsta rådet under Vytautas Landsbergis ledning (senare kallat den återupprättande sejmen) hade förklarat att Litauens självständighet återupprättades, ringde telefonen i min lägenhet samma kväll. Dundulis gratulerade oss och sade att han var lycklig över att ha fått uppleva denna stund – den gladaste i hans liv. „Nu kan jag dö i frid“, fick han fram med en sjuklig och svag röst. Aleksandras Dundulis A. Dundulis dog kort därefter i Chicago. Ingenjören Arvydas Tamulis uppfyllde hans sista önskan – han förde hem urnan med den avlidnes aska, som vi begravde i hans föräldrars grav. Han hade själv tillverkat urnan redan före den nationella återfödelsen – en bokformad ask med inskriften „Gud, rädda fosterlandet Litauen“. Jag överlämnade A. Dundulis handskrivna och övriga kvarlåtenskap till Vilnius universitets manuskriptavdelning; den hade skickats till mig från Chicago. Jag besökte för sista gången A. Dundulis grav i Tverečius-trakten den 18 oktober 2003, tillsammans med medlemmar i Švenčionysklubben i Vilnius. Aleksandras Dundulis arbetade hela sitt liv stillsamt med ett mycket meningsfullt arbete. Han gjorde ingen reklam för sig själv. Han bidrog minst lika mycket till litauistiken som de vars namn är vida kända. När han organiserade spridningen av litteratur som var förbjuden under bolsjevikernas styre visade han en enastående uppfinningsrikedom. Som biskop Valančius boksmugglare. Total konspiration! Den mottagna litteraturen visades sällan för någon. Endast när det var absolut nödvändigt. Men den var till enorm nytta för litauistiken. Han försåg de litauiska språkvetarna, som var avskurna från omvärlden, med litauistisk litteratur som gavs ut i exilen, särskilt språkvetenskaplig litteratur, som då var oss dyrbarare än guld. Inlämnad den 14 oktober 2014. ZIGMAS ZINKEVIČIUS Justiniškių 41-24, LT-05127 Vilnius, Litauen [email protected] 348 Acta Linguistica Lithuanica LXXI