Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture

RYTIS AMBRAZEVIČIUS Kaunas tekniska universitet Forskningsområden: musik- och talakustik, etnomusikologi, musikpsykologi. ASTA LESKAUSKAITĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: synkron och diakron fonetik, fonologi, morfologi, geolingvistik, baltisk dialektologi. KÄNNETECKEN PÅ KONSONANTERS TONANDE: ASSIMILATION I ORDSKARVAR Tecken på konsonanters tonande. Assimilation i ordskarvar ANNOTATION Artikeln består av två delar. Den första behandlar de allmänna akustiska signalerna för tonande obstruenter (dvs. fallen med konsonanter i ordgräns behandlas inte närmare). De akustiska särdragen hos dikotomin lenis/fortis nämns. Relativt enkla visuella signaler för tonande (akustiska uttryck för en fonationskomponent) som kan identifieras i oscillogram och spektrogram diskuteras. Problem med metoderna för sådan identifiering påpekas. Kvantitativa index för tonande hos frikativor och klusiler föreslås och tillämpas vid analys av konsonanttonande i standardsvenska. Den andra delen fokuserar på den nära assimilation av konsonanter vid ordgräns som förekommer hos sydaukštaitiska dialekttalare. Med utgångspunkt i de ovan nämnda metoderna analyseras exempel från spontant talspråk. ANNOTATION Artikeln består av två delar. I den första behandlas de allmänna akustiska kännetecknen för bruskonsonanter (dvs. utan att skilja ut konsonanter i ordgräns), nämligen tonandekännetecknen. De akustiska särdragen hos dikotomin lenis / fortis NYCKELORD: tonande konsonant, tonlös konsonant, assimilation, ordgräns. VIKTIGA BEGREPP: tonande konsonant, tonlös konsonant, assimilation, ordgräns. 172 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Signaler för konsonanttonande: dess assimilation vid ordgräns Dikotomins akustiska särdrag, relativt enkla kännetecken för tonande (akustiska uttryck för en fonationskomponent) som identifieras i oscillogram och spektrogram, behandlas, och problem med metoden för sådan identifiering påpekas. Därefter föreslås kvantitativa mått på tonande hos frikativor och klusiler. Med hjälp av dessa genomförs en analys av konsonanttonande i litauiskt standardspråk. I artikelns andra del riktas uppmärksamheten mot den partiella konsonantassimilation vid ordgräns som förekommer i de sydaukštaitiska dialekterna. Med stöd av den metod som diskuterats tidigare analyseras exempel ur spontant tal i praktiken. I litauiskt standardspråk och i dialekterna anpassas konsonanter efter stämbandens aktivitet, palatalisering och artikulationsställe. Assimilation fastställs med hänsyn till flera egenskaper: avståndet mellan de ljud som anpassas (nära, avlägsna), anpassningens riktning (regressiv, progressiv) och grad (fullständig, partiell). Detta fonetiska fenomen kan vara komplext. Med andra ord kan konsonanter assimileras både efter en av egenskaperna och efter flera egenskaper samtidigt. Dessutom är degeminering ofta oskiljbar från detta fenomen (LKG I 93–94; Pakerys 2003: 178–189). Vanligtvis hyser lingvister inga tvivel om konsonantassimilation i ord med avseende på stämbandens aktivitet. Anpassningen mellan tonande och tonlösa konsonanter vid ordgränser är mer komplicerad; därför är det viktigt att fastställa om och i vilka fall denna typ av koartikulation är systematisk i den nämnda positionen, liksom graden av förändring. I standardspråket är reglerna för ordgränser desamma som för kombinationer inom ett ord när ett funktionsord står intill ett självständigt ord; vad gäller den nämnda egenskapen är konsonantassimilation vid gränser mellan två självständiga ord dock fakultativ (liksom degeminering) (Pakerys 2003: 180). Regelbundenheterna i dessa fenomen i de litauiska dialekterna kan utläsas ur transkriberade dialekttexter och ljudinspelningar samt ur anteckningar av olika dialektologer, men ingen har försökt verifiera regelbundenheterna experimentellt. Artikelns huvudsyfte är att, med stöd av resultaten från experimentell forskning, diskutera partiell, nära regressiv konsonantassimilation vid ordgräns med avseende på stämbandens aktivitet. Forskningsmålen är: 1. att diskutera allmänna experimentella metoder för att undersöka konsonanttonande vid ordgräns och frågor kring dess identifiering; 2. att fastställa vissa regelbundenheter hos den nära regressiva konsonantassimilation som kännetecknar ordgränser hos sydaukštaitiska dialekttalare. Typerna och förekomsterna av konsonantassimilation hos sydaukštaitiska dialekttalare har fastställts med stöd av ljudinspelningar från dialektarkivet vid Geolingvistikens forskningscentrum vid Litauiska språkets institut Straipsniai / Articles 173 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ språk samt på de publicerade texterna (Markevičienė 1999; Leskauskaitė 2004; MŠT). Fem inspelningar (den sammanlagda längden överstiger tio timmar) av spontant tal från sydaukštaiter1 användes för ljudanalysen; programvaran Praat användes för detta ändamål. För analysen av tonande i standardlitauiska användes yttranden inspelade från en enda litauisk manlig talare2; de erhållna värdena för akustiska parametrar användes som vissa referenspunkter i den efterföljande studien av dialektalt tal. TERMINOLOGISKA NYANSER Dikotomin mellan termerna tonande och tonlös (o-röstad) pekar ut närvaron eller frånvaron av fonation som det främsta kännetecknet för distinktionen. Detta är ett välkänt paradigm. För att vara noggranna bör vi emellertid, innan vi går vidare till en närmare undersökning av konsonanters tonande, vara medvetna om vissa problem med en sådan enkel beskrivning. Vi bör komma ihåg att en fullständig röstkomponent inte alltid är nödvändig för den aktuella distinktionen. Dessutom använder vissa språk (till exempel vissa finsk-ugriska språk) inte alls fonation i sina ”tonande” konsonanter. Det främsta kännetecknet för distinktionen i motsvarande kontrasterande konsonantpar anses vara styrkan i den artikulatoriska ansträngningen, som är mindre för de ”tonande” konsonanterna och större för de ”tonlösa”. James M. Pickett (1999: 125) noterar den konventionella uppfattningen att ”förträngningarna vid artikulation av tonlösa konsonanter utförs med större kraft eller spänning än vid tonande konsonanter”. Därför är det vanligt att använda en mer allmän beskrivning av dikotomin mellan tonande och tonlösa konsonanter och i stället beakta dikotomin lenis/fortis. I den fortsatta diskussionen avser vi främst det ”verkliga” tonandet/icke-tonandet som är typiskt för litauiskan. Ibland kommer vi dock att hänvisa till de frågor som just nämnts. 1 ČŠ, Vainežeris, Lazdijai kommun, ljudinspelning LM222806; VB, Miškiniai, Lazdijai kommun, ljudinspelning LK061101, LK061102; PD, Dainava, Varėna kommun, ljudinspelning LM230505; JP, Margionys, Varėna kommun, ljudinspelning LK161501, LM222906; VM, Kapčiamiestis, ljudinspelning Nr.693. Viktoras. Miciulevičius.WAV. Alla inspelningar förvaras i dialektarkivet vid forskningscentret för geolingvistik vid Litauiska språkets institut. 2 En skådespelare, Juozas Jaruševičius; ljudinspelningarna tillhandahölls på den CD som medföljde boken av Pakerys och Pupkis (2004). För att visualisera de allmänna kännetecknen för tonande (isolerade ljud och nonsensmönster av typen VCV; se Figs. 1–4 och 7) gjorde en av författarna, den manlige talaren Rytis Ambrazevičius, ytterligare inspelningar. 174 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture ENKLA VISUELLA KÄNNETECKEN Fonationskomponenten framträder på flera sätt i akustiska diagram. I oscillogram över friktionsfaser (vid frikativor och affrikator) identifieras den genom en vågforms partiella periodicitet (Fig. 2, överst; jämför med Fig. 1, överst).3 FIGURE 1. Intervokal tonlös sibilant š med små delar av de intilliggande vokalerna (aša): oscillogram, smal- och bredbandsspektrogram4 FIGURE 2. Intervokal tonande sibilant ž med små delar av de intilliggande vokalerna (aža): oscillogram, smal- och bredbandsspektrogram På liknande sätt innebär vågformens periodicitet i oscillogram över slutningsfaser (vid klusiler och affrikator), i motsats till fullständig tystnad eller mer realistiskt svagt brus, en ytterligare fonationskomponent (Fig. 4, överst; jämför med Fig. 3, överst)5. Denna komponent kan också identifieras i spektrogram. I smalbandsspektrogram framträder den som motsvarande struktur av övertoner (Figs. 2, 4: mitten). I bredbandsspektrogram är pulseringen markören för fonation (Figs. 2, 4: nederst). Kort sagt är alltså ”närvaron eller frånvaron av tonande energi det dominerande kännetecknet för uppfattningen av tonandekontrasten i frikativor” (Kent, Read 2002: 161); denna närvaro eller frånvaro avbildas tydligt i vissa akustiska diagram. Därför 3 För alla akustiska mätningar och diagram användes programvaran Praat. MS Excel utgjorde grunden för de statistiska generaliseringarna och den grafiska presentationen av resultaten. 4 I Figs. 1–4 visas isolerade VCV-mönster. Båda vokalerna är betonade. 5 Affrikator behandlas inte vidare i detta kapitel. I framtiden skulle en kombination av de metoder som används för frikativor och klusiler kunna tillämpas vid studier av affrikatornas tonande. Straipsniai / Articles 175 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ FIGUR 3. Intervokal tonlös klusil p med små delar av intilliggande vokaler (apa): oscillogram, smal- och bredbandsspektrogram FIGUR 4. Intervokal tonande klusil b med små delar av intilliggande vokaler (aba): oscillogram, smal- och bredbandsspektrogram Identifiering av tonande ljud verkar vara en ganska enkel uppgift baserad på enkla observationer av akustiska grafer. Här återkommer vi emellertid till de frågor som nämndes i början av artikeln. I vissa fall uppfattas till exempel en frikativa som tonande även om den innehåller ett segment med avtoning (Fig. 5). Då uppstår frågan var gränsen mellan tonande och tonlösa frikativor går, det vill säga vilken varaktighet hos det avtonade segmentet (eller vilka andra egenskaper) som motsvarar gränsen mellan de tonande och tonlösa motsvarigheterna. Dessutom förväntas denna gräns vara beroende av ett visst språk och till och med av vissa specifika nyanser i talflödet. FIGUR 5. Spektrogram av ordet lá.užu ’eld (sing. instr.)’. Segmentet med avtoning är markerat 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture Ett bra exempel är VOT (Voice Onset Time), som ofta används som särskiljande ledtråd för engelska klusiler. Gränsen mellan tonande och tonlösa engelska klusiler sägs ligga vid ungefär 30 ms (Fig. 6).6 Tvärtemot detta visade våra preliminära observationer att VOT alltid är negativt för litauiska tonande klusiler. Om klusilen föregås av en paus bildas en epentetisk vokal. Om klusilen står intervokaliskt avbryts inte tonandet, det vill säga det fyller hela slutningsfasen. I vissa fall bildas till synes mycket korta avtonade segment någonstans kring brusburstarna, men dessa är knappast möjliga att identifiera i de akustiska graferna. FIGUR 6. Särskiljning av tonande och tonlösa klusiler med hjälp av VOT (Kent, Read 2002: 151) Allt detta visar att vissa kvantitativa mått för att skilja mellan tonande och tonlösa konsonanter är mycket önskvärda. Måttens karakteristiska värden (och särskilt gränsvärdena) skulle kunna erhållas genom akustiska mätningar av verkliga yttranden med tydliga exempel på tonande respektive tonlösa motsvarigheter, samt genom perceptuella bedömningar av kontinuumen av syntetiserade ljud. KVANTITATIVA LEDTRÅDAR: FRICATIVOR Flera differentialindex och algoritmer för utvärdering av frikativors tonandegrad har föreslagits av olika författare. Man bör till exempel nämna HNR (Harmonic-to-Noise Ratio; Boersma 1993; Hamann, Boersma, Čavar 2010) samt intensitets- och tidsparametrar för den första övertonen (Pirello, Blumstein, Kurowski 1997; Stevens et al 1992). Dessa metoder bygger på i allmänhet lämpliga antaganden, men har vissa brister som gör deras användbarhet i studien mer eller mindre problematisk. Å ena sidan uppvisar HNR ologiska gränsvärden (http://uk.groups.yahoo.com/group/praat-users/message/2533). Å andra sidan tar utvärderingen av grundtonens dynamik, inklusive mätning av varaktigheter, extraktion av grundtonen och mätning av dess SPL vid flera tidpunkter 6 För övrigt kan man hänvisa till citatet av Kent och Read: när de talar om ”förekomst eller frånvaro av tonande energi” som ”den dominerande ledtråden för perceptionen av tonandekontrasten” avser de frikativor, inte klusiler. Straipsniai / Articles 177 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ FIGUR 7. Spektrum för en förlängd, isolerad sibilant ž punkter, och de successiva jämförelserna av SPLs kräver betydande tidsresurser och lämpar sig därför sannolikt för enstaka fall, men är knappast praktiska vid stora urval. En grupp algoritmer använder en tydlig uppdelning mellan röst- och brusfrekvensband (Childers 2000; Balbonas, Daunys 2005; etc.). Å ena sidan är strukturen hos låga övertoner upp till 1–2 kHz (med det mest intensiva bandet upp till cirka 0,5 kHz) karakteristisk för tonande frikativors spektra. Å andra sidan kännetecknas friktionsbruset av betydligt högre frekvenser (Fig. 7). För engelska tonlösa sibilanter är bruset till exempel betydligt mer intensivt vid > 2,5 kHz. De mest intensiva spektraltopparna ligger vid cirka 3 kHz (š) och cirka 4 kHz eller högre (s) (Pickett 1999: 119, 139; Kent, Read 2002: 163, 168, etc.). Med utgångspunkt i denna skillnad föreslogs en enkel LHR-metod (Low–High–Ratio-index; dvs. förhållandet mellan intensiteten i låga och höga frekvensband; Ambrazevičius 2013). LHR definierades med följande uttryck: LHR (dB) = 10lg (IL/IH) = −10lg (10(L−LL)/10 − 1); här står IL, IH, L och LL står för intensiteterna i de låga (0–0,5 kHz) respektive höga (>0,5 kHz) frekvensbanden, den totala SPL respektive SPL för det låga bandet. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture FIGUR 8. LHR för de litauiska sibilanterna7 Metoden tillämpades för att utvärdera tonande hos 201 sibilant i standardlitauiska8; yttrandena av en manlig talare i inspelningarna av Pakerys och Pupkis 2004 undersöktes. Det uppskattades att gränsen mellan tonande och tonlösa sibilanter ungefär motsvarar LHR = −10 dB (fig. 8). KVANTITATIVA LEDTRÅDAR: SLUTLJUD Logiken bakom utvärdering av lågfrekvensband kan också tillämpas på klusiler. Vi föreslår den relativa SPL för det lågpassfiltrerade intervokaliska gapet (fig. 9) som differentialindex: ΔLL (dB) = LLC − LLV; 7 Här och nedan: medianer – svarta romber, interkvartilavstånd – vita romber, yttervärden – streck. Värden under −30 dB visas inte. Resultaten för z är något preliminära på grund av det ganska lilla urvalet. 8 Resultaten skiljer sig därför något från dem som presenteras i Ambrazevičius 2013, där 188 sibilanter ingick. Straipsniai / Articles 179 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ FIGUR 9. Yttrandet príeba... (från priebalsis): SPL-kurva och smalbandsspektrogram av lågpassfiltrerad (0–0,5 kHz) inspelning här LLC och LLV är följaktligen SPLs i lågfrekvensband (0–0,5 kHz) hos en konsonantlucka och den eller de intilliggande vokalerna. SPLs för den föregående vokalen, den efterföljande vokalen eller deras medelvärde kan användas beroende på om konsonanten står efter en vokal, före en vokal eller mellan vokaler (se även diskussionen nedan). FIGUR 10. ΔLL för de litauiska klusilerna 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture Högre värden på ΔLL förväntas för tonande klusiler, medan lägre värden antas motsvara tonlösa klusiler. Detta antagande bekräftades genom mätningar av litauiska konsonanter. 120 klusiler från den tidigare nämnda källan (manlig talare; Pakerys, Pupkis 2004) undersöktes. Gränsvärdena mellan tonande och tonlösa ljud för ΔLL låg vid ungefär −20 dB (Fig. 10). Ett problem med ΔLL-indexet är dess beroende av vissa intilliggande vokaler. Det vill säga att en klusil mellan vokaler med samma akustiska egenskaper får högre ΔLL-värden när vokalerna är svaga (till exempel vanligtvis us) än när de är mer intensiva (till exempel vanligtvis a:s). Möjligen skulle denna brist kunna avhjälpas genom att använda en genomsnittlig SPL för ett längre avsnitt av inspelningen i stället för den genomsnittliga SPL-nivån hos de intilliggande vokalerna. I så fall skulle ΔLL-intervallen för tonande och tonlösa klusiler vara tydligare åtskilda. Möjligen skulle ΔLL-indexet kunna användas på samma sätt även för frikativor. Denna möjlighet bör prövas, men för närvarande föredrar vi att använda LHR-indexet av de skäl som just nämnts. Omvänt kan ΔLL inte ersättas med LHR för klusiler, eftersom detta index skulle ge föga tillförlitliga, spridda värden (särskilt vid tonlösa slutningar, som är typiska för mycket svaga ljudsignaler och signaler som påverkas av bakgrundsljud). I linje med ovanstående påståenden bör även ljudinspelningens kvalitet nämnas. Det är uppenbart att indexen ger mer eller mindre olika värden om en betydande mängd bakgrundsbrus tillkommer. Därför är tekniskt välgjorda inspelningar med så svagt bakgrundsbrus som möjligt att föredra. Ett konstant och inte alltför intensivt bakgrundsbrus kan också filtreras bort effektivt med nästan ingen förvrängning av den talssignal som ska analyseras. Ett annat liknande problem är efterklangen i inspelningsrummet. Det är uppenbart att rum med kort efterklangstid är att föredra, eftersom långa efterklangstider ger upphov till ytterligare vokalliknande svansar i klusilernas slutningsfaser. Därför kan en fonationskomponent med olämpligt hög intensitet registreras vid mätningarna. Om så är fallet kan mätningar av SPL i slutet av en slutningsfas (dvs. när efterklangen klingar av) utgöra en dellösning. En konsonants tonande påverkar också andra parametrar hos konsonanten och dess omgivning, såsom konsonantens och den föregående vokalens varaktighet, konsonantens SPL samt tonhöjden i början av den efterföljande vokalen. Dessa parametrar kan dock endast betraktas som epifenomenala, icke-diskriminerande ledtrådar, dvs. de uppvisar vissa statistiska tendenser men fungerar inte som ledtrådar för diskrimination (Ambraz evičius 2013: 11–14). Straipsniai / Articles 181 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ KONSONANTER I SÖDRA AUKŠTAITERNAS ORDFÖRBINDELSEGRÄNSER Vid ordgränser i standardspråklig litauiska och i dialekterna är två typer av nära regressiv assimilation med avseende på stämläpparnas aktivitet möjliga: fullständig och partiell. Detta är också karakteristiskt för sydaukštaitiska dialekter. Båda typerna av regressiv assimilation förekommer i två fall: a) när ett grammatiskt osjälvständigt ord placeras intill ett självständigt ord; b) vid en gräns mellan självständiga ord. Fullständig nära regressiv assimilation är mindre frekvent än partiell assimilation. Den är förknippad med ett annat fonetiskt fenomen – degeminering (tabell 1). I sådana fall sker en tydlig förändring av den fonologiska stavelsegränsen. TABELL 1. Fullständig nära regressiv assimilation och degeminering vid ordgränser Typ av assimilation Dialektexempel 1) frikativa ← frikativa s ← ž vióna(s) žmogùs ‘a one man’ (Rudnia); pa(s)_žìdu. pùsri.– cęi | gerì bū-. ‘breakfast at the Jew’s was good’ (Zervynos); kɔ.kė(s) žòirùs | ar_mɔ́lis ‘some gravel or clay’ (Kučūnai) k ← g ríkštu. būvɔ. | šėp.p.n kie(k)_ganà ‘det fanns tillräckligt många strömbrytare i garderoben’ (Zervynos); jė.m vis_cie(k) gerai. ‘han mår ändå bra’ (Veisiejai); bitės turę́ji | ci(k)_gabėsnis | gabėsnis vienas kitas ká.imɔ. žmɔ́gus ‘bara en eller två klokare bybor höll bin’ (Kučūnai) 2) klusil ← klusil g ← k kɔ́jɔ.(s) suli(g)_kùl.nɔ. ‘benen går upp till knäna’ (Kapčiamestis); prisrá.uge dãũ.(g) kɔ.pùštu. žiému. ‘[de] gör mycket surkål på vintern’ (Zervynos) p ← b ka(p)_bùdavɔ. geràšne. galvà ‘när huvudet var bättre’ (Zervynos); kɔlu.kis ka(p)_bùvo. sustvéris | tai_piévas visàs pà-e.mę. ‘när kolchosen hade bildats togs alla ängar över’ (Rudnia) t ← d jæ.m priku.rí(t) dà.ve. gerai. ‘han blev tillrättavisad’ (Kabeliai); vaikai. gíki(t) *daržinė́lu. ski.ni.mãn. ‘barn, driv [boskapen] till gläntan Daržinėliai’ (Kabeliai) d ← t ẽ ka(d)_tù visùr. buvaí ‘du var överallt’ (Kabeliai) 3) klusil ← affrikata d ← c às mišnaũ ka(d)_cæ šarnai. ‘jag trodde att det här var vildsvin’ (Rudnia) Ibland sker den regressiva assimilationen och degemineringen kanske inte vid ordgränser i sydaukštaitiska subdialekter (jfr Markevičienė 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture 1999: 31). Detta avgörs vanligtvis genom en längre logisk paus för att förstärka betydelsen av det som sägs och en starkare isolering av självständiga ord (1), eller genom att ett situationsbundet beroende ord omvandlas till ett självständigt ord (2), jfr: (1) kat̪_vilkū ā́ke.s žiba | àš nežinójau ’att vargarnas ögon lyser, det visste jag inte’ (Puvočiai); kíeku. mã.tu. á.jom | ko.láːik galéːjem ’så många år gick vi, så länge vi kunde’ (Rudnia); avà bastrìːs | bastrìːs ’här, en bastard, bastard’ (Kapčiamiestis); (2) turù ir žọ.lū̃ | bèt duktė priežà ir | kalvarọːlo. | ir valerijọ̃ nu. ’jag har också örter, men min dotter kommer med Corvalol och valeriana’ (Marcinkonys); apsimatóji. aplīṇ.k gá.lvu. | rankàs susmatóji. ir.ùis lingúoje lingúoje sẹdė́dami [judarna] ’med huvudena inlindade i sjalar, händerna hoplagda, satt de och gungade [judarna]’ (Marcinkonys); kàp padá.rọ. tu..skī̃bl. | tai.ànà | túosa mã.žuosa | tɔ.kùs | kạp_me(s)_sá.kɔ.m zɔ.viėsa | šùkala ’när de gör det där hålet i de där träden där borta, så slår man, som vi säger, in gångjärn’ (Kapčiamiestis). Den partiella, nära regressiva konsonantassimilationen vid ordgränser i fråga om stämbandens aktivitet är inte helt likadan i olika dialekter. I Kaunas västaukštaitiska subdialekter assimileras till exempel tonlösa och tonande konsonanter systematiskt vid gränser mellan beroende och självständiga ord. Vid gränser mellan självständiga ord kan assimilationen av dessa ljud däremot vara fullständig eller partiell, eller utebli helt (ŠŠT; GAT; JAT). Irena Kuopienė och Genovaitė Kačiūskienė (2012: 345) diskuterade fenomen inom yttre sandhi i subdialekterna i norra Panevėžysområdet och påpekade att konsonantanpassningen efter tonande eller tonlöshet är tudelad vid ordgränser: den är tämligen regelbunden mellan beroende eller enstaviga ord och självständiga ord, medan den är mycket sällsynt mellan två självständiga ord. Enligt författarna saknas sådan konsonantassimilation också när en reducerad vokal följer efter en ordslutskonsonant. Tonlösa konsonanter k, p, t, s som föregår tonande konsonanter i ordslut blir helt eller delvis tonande i talflödet hos östaukštaiter i Vilniusområdet samt hos (MAT 35ff.; DAT 31ff.; DuAT 22ff.; LzT 24ff.). Mer precist noterade Vytautas Kardelis att detta fonetiska fenomen inte är automatiskt, eftersom det beror på talhastigheten och intonationspauserna (MAT 35ff.; DAT 31ff.). Hos sydaukštaiter är partiell, nära regressiv konsonantassimilation vid ordgränser vanligare och mer varierad (tabell 2). Dessutom varierar graden av assimilation – både svag (t.ex.: s̪ < s ← b, š̪ < š ← d) och stark (t.ex.: d < t ← d, b < p ← d). Av de sex nämnda typerna av partiell, nära regressiv assimilation är fall av den andra typen (frikativ ← klusil) vanligast. Oftast står frikativan s och klusilerna g, d, b i regressiv korrelation. Detta hänger samman med den frekventa användningen av ordslutssuffixet -s. Straipsniai / Articles 183 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ TABELL 2. Partiell, nära regressiv konsonantassimilation vid ordgränser Typ av assimilation Dialektexempel tonande ← tonlös 1) klusil ← klusil d ← k kàt kūpstas ’än en tuva’; kàt katrìeį ’än vilken’ d ← p kat_prašita ’än ombedd’; kat_pãr.dadâu ’än såld’ g ← p dãũ.k pripjãˊuna ’mycket slagen’; nuok_pelũ ’mot möss’; priek_pãˊbalɔ̄ ’vid ett träsk’ g ← t nuok_tu._mãˊ.tu. ‘från det året’ 2) klusiv ← frikativa d ← s kat_skri̇st ‘än flög’; kat_sakí̇t ‘än berättade’ d ← š kat_šitep ‘på detta sätt’ g ← s dãuk_stalũ ‘många bord’; nuok_skãũ.dułɔ̄ ‘för smärta’ tonlös ← tonande 1) klusiv ← klusiv k ← d į̇eį cig_dù senė.lei bū-ɔ. ‘de var bara två gamla människor’ (Kapčiamies­tis); tõs lakõs cig_dã.li. paliẽka adarítu. ‘endast en del av ingångsöppningen till bikupan öppen’ (Kučūnai) k ← b senùkas cig_bù.ɔ. numiri.s ‘den gamle mannen hade just dött’ (Zervynos); kiẽk bū-ɔ vandenėlɔ. ‘det fanns så mycket vatten’ (Rudnia) p ← d vė̇jes tas kab dė́jo. | tai nugrõvė, kluónu. ”vindstöten var så stark att den rev ner ladan” (Veisiejai); kab_dar̃.tęs mašìno.m | tai_grã.i.tai nuvažúoje ”nu tar det inte så lång tid med bil” (Rudnia) p ← g šitęp gali žmɔ.gùs dagi.vé.nc ”man kan avsluta sitt liv” (Zervynos); miškãn teb_gražũ ”det är så fint i skogen” (Rudnia) t ← b bu.d_bùui. té vas gí vas ”om far hade varit vid liv” (Marcinkonys); bed_baišūlei ví rai gi_và šitai bū-ɔ. ”men männen var jättar” (Seirijai) 2) frikativa ← klusil s ← b víenas txkès bū-ɔ. príešingas bérnas ”det fanns en envis karl” (Kapčiamies­tis); tokõ(s) šùke.s būuo. ”det fanns sådana skärvor” (Zervynos); gá.tve.s vìsɔ.s | brukúotɔ.s bū-ɔ ”alla gator var stenlagda” (Seirijai); bru.zgùlis buvãũ. kap_rãį.ke ”jag var mycket snabb i rörelserna” (Vingrėnai) s ← g [sūris] cè gražũs geltõnas tɔ.kès ”[keso] var fin, gul och så” (Kapčiamies­tis); zúikis gùli ”en hare ligger” (Veisiejai); nùvežė.m paz_gídi.tɔ.jį. ”tog [honom] till läkaren” (Seirijai) 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ledtrådar till konsonanttoning: Dess assimilation vid ordgräns Typ av assimilation Dialektala exempel 2) frikativa ← klusil s ← d á˙rklus tė˙vùkas du˙paĩ˙davė. ”far sålde hästarna” (Zervynos); kàs dírba | tα(i) ir gi˙vė˙na gerai ”de som arbetar lever väl” (Rudnia); sukčùs dà˙rė. ”gjorde rullat kött” (Vingrėnai); mànɔ. saser˙s duktė ”min systers dotter” (Lazdijai) š ← g àš gimdāũ ’jag födde’ (Rudnia); mã˙zi pasi˙deda virš˙ galvɔ˙s ’lägger timmer på en bock ovanför huvudet’ (Kučiūnai) š ← d aš˙dár dabar. kap˙kadù usimanāũ. ’även nu är jag ibland sugen på [det]’ (Seirijai) 3) klusil ← frikativa t ← ž bet˙žin˙sit | ar˙pažint ’men du kommer att veta om du har känt igen’ (Kapčiamies­tis) k ← ž cig žinái ti˙ pavir˙šum biški. | kat nemžna k˙ ”visste bara lite att något var förbjudet” (Kučiūnai); cig žināu | kad bū˙ɔ. rāudɔ˙nas | skĩ˙ščis ”jag vet bara att det fanns röd vätska” (Kučiūnai) p ← ž viisi mėli.nai kaškàp žĩ˙gi ’alla har blå blommor’ (Rudnia) 4) frikativ ← affrikata s ← dz ti˙sá˙mcis židelis ’det fanns en stor slev’ (Zervynos); sto˙gai àbdeŋkta | sõ˙das židelĩs ’taken är täckta, trädgården är stor’ (Rudnia); arúodas židelis ’en stor sädesbod’ (Kučiūnai) 5) affrikata ← klusil c ← g tau galù par˙ži˙c gi˙dá˙r ’jag kan fortfarande visa dig’ (Zervynos); viėto.m˙tai | būna brá˙ižo˙c gā.lima ’på vissa ställen kan man vada’ (Rudnia) c ← b ciŋkamėšni [avilial] palikč bitė.m ’lämna lämpligare bikupor åt bina’ (Kučiūnai); ciŋklūku. turi usidėc | apsá˙ugɔ˙c būrnu. ’man måste använda ett nät för att skydda ansiktet’ (Kučiūnai) c ← d kėpc dúona ’baka bröd’ (Puvočiai) 6) affrikata ← frikativ c ← ž macíč žairũ˙ne-išmetė. [sesuo] ’det verkar som om [systern] inte hade kastat ut glöden [syster]’ (Marcinkonys) Längre fram kommer dessa fall av partiell, progressiv assimilation i slutningsgrad (som oftast påträffas i södra aukštaiternas spontana tal) att diskuteras. Med utgångspunkt i de ovan diskuterade mest ändamålsenliga metoderna för att fastställa konsonanternas tonande i standardspråket har följande typer av ordgränser analyserats: S←Tˢ: S←Tᵈ och T←Tˢ: T←Tᵈ. Sammanlagt Straipsniai / Articles 185 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ FIGURE 11. LHR för sydaukštaiternas s, š i ordgränser 334 förekomster av assimilation/icke-assimilation9 av frikativorna s, š och 83 förekomster av klusilerna k, p, t samlades in för undersökningen. Typer S←Ts och S←Td10. Med hänsyn till slutsatserna från undersökningen av frikativor i standardspråket valdes indexet LHR (som ungefär motsvarar förhållandet mellan röst- och bruskomponenternas energier) som ett särskiljande kännetecken för tonande uttal. Två ljudinspelningar användes – originalet och en lågpassfiltrerad version (0–500 Hz). Resultaten av mätningarna och beräkningarna av LHR visade att regressiv assimilation av konsonanterna s och i sydaukštaitiska subdialekter, baserad på stämbandsaktiviteten vid ordgränser, faktiskt inte är systematisk – de erhållna värdeintervallen för assimilerade och icke-assimilerade konsonanter överlappar delvis (fig. 11). 9 Över 500 konsonantförekomster i ordgränser valdes ut för undersökningen; några av dem förkastades dock av de skäl som redan angetts vid diskussionen om konsonanternas tonande uttal i standardspråket, och även på grund av svaga eller otydliga akustiska realiseringar. Studien av ljudinspelningarna av informanterna VB och JP var mer komplicerad, eftersom ljudkvaliteten försämrades av efterklang och brus från inspelningsutrustningen. 10 Ts – tonande klusil, Td – tonlös klusil. 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Kännetecken för konsonanters tonande uttal: dess assimilation vid ordgräns FIGURE 12. Yttrandet likis būvə. ’hade blivit kvar’. Överst: oscillogram, nederst: SPL-kurva och bredbandsspektrogram av lågpassfiltrerad (0–0,5 kHz) inspelning FIGURE 13. Yttrandet vīr.ši.ni.kas būvə. ’chefen var’. Överst: oscillogram, nederst: SPL-kurva och bredbandsspektrogram av lågpassfiltrerad (0–0,5 kHz) inspelning Både de generaliserade LHR-värdena och värdena för enskilda förekomster av s, š vid ordgränser i spontant tal visar att dessa sibilanter oftast blir tonande z, ž; regressiv assimilation är därför tydlig. I vissa fall är fenomenet dock inte starkt, och sibilanterna s, š identifieras därför som endast delvis tonande. Det är inte alltid lätt att bedöma graden av tonande uttal med hörseln. Straipsniai / Articles 187 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ Konsonanterna s, ž som används före tonande konsonanter i ordgränser kan förbli nästan helt tonlösa. Till exempel har sibilanten s i frasen likis būj en naturligt svag z-klang – dess LHR är −2 dB (Fig. 12)11. Detta ljud genomgick ingen regressiv assimilation eftersom det, på grund av kontextens spridande inverkan, uttalades relativt kort (cirka 60 ms), medan efterklangen var starkare. Om en fakultativ vokal infogas vid en ordgräns genomgår sibilantkonsonanten före en efterföljande tonande klusil ingen regressiv assimilation. Till exempel är värdet på LHR för konsonanten s i Figure 13 −10.4 dB. Det motsvarar ungefär medianen för LHR i alla fall av tonlöst s (jfr Fig. 11). Därför är frikativan verkligen tonlös i detta fall. Typerna T←Tˢ och T←Tᵈ. Tendensen till samverkan mellan de tonlösa klusilerna k, p, t och de efterföljande tonande klusilerna g, b, d vid ordgränser liknar den hos frikativorna (Fig. 14). I detta fall uppskattas graden av tonande utifrån ΔLₗ-indexet som diskuterats tidigare. Fig. 14 visar att intervallen för ΔLₗ-värdena hos konsonanterna k, p, t som påverkats av de tonande konsonanterna g, b, d och hos dem som inte genomgått partiell slutningsregressiv assimilation överlappar. Därför är det omöjligt att ange gränsen mellan tonande och tonlösa uttal av dem. Man kan anta att assimilationen av dessa konsonanter vid ordgränser, liksom i fråga om frikativorna, kan vara olika stark och ha liknande orsaker som de som kännetecknar frikativorna och diskuterats ovan. Eftersom ΔLₗ-indexet inte visade någon särskilt tydlig skillnad mellan assimilerade och icke-assimilerade klusiler jämfördes även lågfrekvensenergivärdena för dessa ljud (dvs. utan hänsyn till vokalkontexten; Fig. 15). En tydlig åtskillnad ses endast för förekomster av den labiala konsonanten p före tonande respektive tonlösa klusiler – motsvarande intervall för Lₗ-värdena överlappar inte. Uppenbarligen påverkades tonande respektive tonlöst uttal av konsonanterna k och t i den undersökta positionen i hög grad av kontexten och andra faktorer. Det har redan nämnts att andra typer av assimilation vid ordgränser inte har diskuterats, eftersom det sparsamma datamaterialet knappast räcker till för en tillförlitlig statistisk utvärdering. De diskuterade fenomenen förefaller dock vara analoga även i de sydaukštaitiska subdialekterna och i det litauiska språket. Därför kan möjligen liknande allmänna tendenser identifieras. Det bör noteras att ljudinspelningarna av spontant tal hos sydaukštaiter innehöll färre fall av typerna T←Tˢ och T←Tᵈ än av S←Tˢ: S←Tᵈ, och därför är urvalen av dessa typer små. Detta kan påverka tillförlitligheten hos de erhållna resultaten. 11 LHR för frikativkonsonanten s vid ordgränser i bilderna 12 och 13 har inte inkluderats i de allmänna resultaten av beräkningen med mätalgoritmerna. 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ledtrådar till konsonanttoning: dess assimilation vid ordgräns FIGURE 14. ΔLL för de sydaukštaitiska klusilerna vid ordgränser12 FIGURE 15. LL; ljudtrycksnivå för de lågpassfiltrerade (0–0.5 kHz) klusilerna hos sydaukštaitisktalare vid ordgränser 12 Här verkar typen T←Tˢ sakna den tredje kvartilen, eftersom den sammanfaller med medianen. Detta kan vara kopplat till att den undersökta positionen förekommer så sällan. Straipsniai / Articles 189 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ SLUTSATSER Det är välkänt att ”närvaro eller frånvaro av tonande energi är den dominerande ledtråden för perceptionen av toningskontrasten i konsonanter” (återgivet efter Kent & Read 2002: 161). Man stöter emellertid inte enbart på två dikotoma fall, ”en konsonant med tonande energi” och ”en konsonant utan tonande energi”, utan snarare på ett helt kontinuum av andelar tonande energi i hela spektrumet hos de aktuella konsonanterna. Gränserna mellan kategorierna fortis och lenis är individuella för olika språk. Dessutom är perceptionen av toning komplicerad, eftersom den omfattar inte bara spektrala utan även temporala ledtrådar. Allt detta gör objektiv bedömning av toning till en icke-trivial procedur. Artikeln presenterar två relativt enkla metoder för att identifiera toning: indexen LHR (för frikativor) och ΔLL (för klusiler), vilka båda bygger på bedömning av lågfrekvent energi i konsonanterna (eller deras tidssegment). Med hänvisning till de ovan nämnda svårigheterna med objektiv bedömning av toning fungerar dessa index i allmänhet ganska väl som särskiljande ledtrådar för toning. Trots detta bör man, på grund av svårigheterna, återigen iaktta viss försiktighet när man använder dessa metoder: gränserna mellan tonande och tonlösa motsvarigheter är individuella för de fall som diskuteras. Resultaten kan dessutom förvanskas av vissa yttre tekniska faktorer, såsom kraftigt bakgrundsbuller och rums efterklang. Detta bör beaktas både när ljudinspelningar väljs för analys och när akustiska mätmetoder tillämpas. De angivna analysmetoderna kan även användas vid studiet av konsonantassimilationsfenomen i litauiska dialekter. Den undersökning som genomförts av exempel från sydaukštaitisktalarnas spontana tal (typerna S←Ts: S←Td ir T←Ts: T←Td) ger i huvudsak stöd åt de påståenden som framförts här. Det är uppenbart att konsonantassimilation vid ordgräns är ett ganska komplext fenomen ur akustisk synvinkel och att dess studium kräver precision. REFERENCES Ambrazevičius Rytis 2013: Akustiniai pučiamųjų priebalsių balsingumo požymiai. – Žmogus ir žodis 15(1), 7–14. Balbonas Dainius, Daunys Gintautas 2005: Fonemų klasifikavimas panaudojant garso ir vaizdo informaciją. – Elektronika ir elektrotechnika 5(61), 74–77. Boersma Paul 1993: Accurate short-term analysis of the fundamental frequency and the harmonics-to-noise ratio of a sampled sound. – IFA Proceedings 17, 97–110. Childers G. Donald 2000: Speech Processing and Synthesis Toolboxes. New York: John Wiley & Sons. DAT – Dūkšto apylinkių tekstai, sudarė Vytautas Kardelis. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2010. 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Cues for Consonant Voicing: Its Assimilation in Word Juncture DuAT – Dusėtų apylinkių tekstai, sudarė Regina Rinkauskienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013. GAT – Griškabūdžio apylinkių tekstai, sudarė Rima Bacevičiūtė, Vilija Sakalauskienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. Hamann Silke, Boersma Paul, Čavar Małgorzata 2010: Language-specific differences in the weighting of perceptual cues for labiodentals. – http://user.phil-fak.uni-duesseldorf.de/~hamann/HamannBoersmaCavar2010.pdf. JAT – Jurbarko apylinkių tekstai, sudarė Vilija Sakalauskienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013. Kent D. Raymond, Read Charles 2002: The Acoustic Analysis of Speech. Albany: Thomson Learning. Kruopienė Irena, Kačiuškienė Genovaitė 2012: Keletas pastabų dėl išorės sandžio šiaurės panevėžiškių tarmėje. – Baltistica 47(2), 343–348. LKG I – Lietuvių kalbos gramatika 1, vyr. red. Kazys Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1965. LžŠT – Lazūnų šnektos tekstai, sudarė Jurgita Jaroslavienė, Nijolė Tuomienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013. Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. MAT – Mielagėnų apylinkių tekstai, sudarė Vytautas Kardelis. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2006. MŠT – Marcinkonių šnektos tekstai, sudarė Asta Leskauskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009. Leskauskaitė Asta 2006: Kučūnų šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Pakerys Antanas 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Enciklopedija. Pakerys Antanas, Pupkis Aldonas 2004: Lietuvių kalbos bendrinė tartis. Kompaktinės plokštelės tekstai. Vilnius: Gimtasis žodis. Pickett M. James 1999: The Acoustics of Speech Communication. Fundamentals, Speech Perception Theory, and Technology. Needham Heights: Allyn & Bacon. Pirello Karen, Blumstein E. Sheila, Kurowski Kathleen 1997: The characteristics of voicing in syllable-initial fricatives in American English. – Journal of the Acoustical Society of America 101(6), 3754–3765. Stevens N. Kenneth, Blumstein E. Sheila, Glicksman Laura, Burton Martha, Kurowski Kathleen 1992: Acoustic and perceptual characteristics of voicing in fricatives and fricative clusters. – Journal of the Acoustical Society of America 91(5), 2979–3000. ŠŠT – Šakių šnektos tekstai, parengė Rima Bacevičiūtė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2006. Straipsniai / Articles 191 RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ Priebalsių balsingumo požymiai. Jų asimiliacija žodžių sandūroje SANTRAUKA Paprastai ir tradiciškai sutariama, kad skardžiuosius ir dusliuosius priebalsius skiria fonacijos (balso klosčių veiklos), t. y. balso, balsingojo komponento buvimas ar nebuvimas. Tai ne visai tikslu. Kai kurių kalbų (pavyzdžiui, kai kurių ugrofinų kalbų) priebalsiai, sudarantys analogiškas kontrastines poras, skiriasi ne arba ne tiek balsingumo požymiais, o tam tikrais (mūsų požiūriu – iš lietuvių kalbos fonetikos pozicijų) antriniais požymiais. Atkreipus dėmesį į skirtingas artikuliacines pastangas tariant skardžiuosius ir dusliuosius priebalsius (ar jų dichotominius analogus), pirmuosius kartais linkstama vadinti neįtemptaisiais (lenis), antruosius – įtemptaisiais (fortis). Straipsnyje aptariami pavyzdžiai, kur diferencijuojant fortis–lenis poras balsingumo požymis yra bent kiek nors reikšmingas. Pagrindinis akustinis skardžiuosius priebalsius nuo dusliųjų skiriantis požymis – fonaciją rodantis komponentas: kvaziperiodiniai virpesiai oscilogramose, papildomos balso harmonikos spektrogramose. Tačiau net ir nutrūkus fonacijai pučiamasis priebalsis išlieka skardžiuoju. Fonacijos požiūriu labai skiriasi, pavyzdžiui, lietuvių ir anglų kalbų sprogstamieji priebalsiai. Tokiais pavyzdžiais iliustruojami kalbiniai fortis–lenis skirtumai ir argumentuojami kiekybinių metodų privalumai. Siūlomi kiekybiniai balsingumo rodikliai. Skardžiųjų pučiamųjų priebalsių spektre išryškėja žemadažnės harmonikos. Tuo pasinaudota apibrėžiant pučiamųjų priebalsių LHR (Low-High-Ratio) rodiklį, lygų priebalsio žemadažnės (iki 500 Hz) ir aukštadažnės (per 500 Hz) energijos santykiui. Kiek kitaip, bet pasiremiant panašiu reiškiniu (žemadažnės energijos vyravimas skardžiųjų priebalsių spragos fazėje), konstruojamas sprogstamųjų priebalsių ΔLL rodiklis – santykinis (priebalsio artimame ar tolimame kontekste) žemadažnio komponento garso lygis. Minėta metodika panaudota ir analizuojant pietų aukštaičių dusliųjų ir skardžiųjų priebalsių sąveiką žodžių sandūroje. S←Ts: S←Td ir T←Ts: T←Td tipų analizė parodė, kad dalinė artimoji regresyvinė asimiliacija aptariamojoje pozicijoje nėra vienoda, o kai kuriais atvejais ir apskritai nevyksta. Be to, norint atlikti patikimą spontaniškos kalbos priebalsių asimiliacijos analizę svarbu atkreipti dėmesį į garso įrašo techninę kokybę, įrašymo patalpos reverberaciją ir kitus veiksnius. Handed in on 4 September 2014. RYTIS AMBRAZEVIČIUS Kaunas University of Technology Adomo Mickevičiaus g. 37, LT-44244 Kaunas, Lithuania rytिस[email protected] ASTA LESKAUSKAITĖ Institute of the Lithuanian Language Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lithuania [email protected] 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXI