Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis

SANTERI JUNTtila Helsingfors universitet Forskningsområden: etymologi och jämförande språkvetenskap, kontakter mellan baltiska och finska språk. DE SENASTE FEMTIO ÅREN AV FORSKNING OM KONTAKTER MELLAN FORNTIDA BALTISKA OCH FINSKA SPRÅK De senaste femtio åren av studier av förhistoriska kontakter mellan baltiska och finska språk ANNOTATION De äldsta kontakterna mellan baltiska och finska språk har huvudsakligen undersökts av forskare inom finsk och uralisk språkvetenskap. I samband med dessa studier citerar baltologer oftast Algirdas Sabaliauskas översikt över det litauiska språket från 1963. Uraliska forskares kunskaper om språkkontakterna har ökat avsevärt under de senaste femtio åren. Artikeln behandlar den senaste övergripande situationen inom alla fyra delområden som Sabaliauskas beskrev: finska lånord i baltiska språk, baltiska lånord i finska språk, grammatiska likheter mellan de båda språkgrupperna samt språkliga och arkeologiska omständigheter i samband med de förhistoriska kontakterna. ANNOTATION De äldsta kontakterna mellan baltiska och finska språk har huvudsakligen undersökts av forskare inom finsk och uralisk språkvetenskap. När baltologer hänvisar till dessa studier citerar de främst en översikt på litauiska av Sabaliauskas från 1963. Uralisternas kunskap om kontakterna har dock ökat avsevärt under det senaste halvseklet. Artikeln presenterar en uppdaterad helhetsbild av alla fyra delområden som Sabaliauskas behandlade: finska lånord i baltiska språk, baltiska lånord i finska språk, grammatiska likheter mellan de båda språkgrupperna samt språkliga och arkeologiska överväganden kring kontakternas förhistoriska sammanhang. NYCKELORD: kontakter mellan baltiska och finska språk, baltiska lånord i finska språk, finsk-ugrisk språkvetenskap, etymologi, jämförande språkvetenskap, förhållandet mellan språkvetenskap och arkeologi, Algirdas Sabaliauskas. NYCKELORD: baltisk-finska kontakter, baltiska lånord i finska språk, finsk-ugrisk språkvetenskap, etymologi, jämförande språkvetenskap, relationer mellan språkvetenskap och arkeologi, Algirdas Sabaliauskas. 102 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis För femtio år sedan publicerade den begåvade lingvisten Algirdas Sabaliauskas, som behärskade finska mycket väl, artikeln ”Baltiska språk och östersjöfinska språks relationer” i tidskriften Lietuvių kalbotyros klausimai. Sabaliauskas presentation av ämnet var då modern och byggde på de bästa källorna inom den dåtida forskningen om lånord i finsk-ugriska språk. Under de gångna årtiondena har forskningen om kontakterna mellan de finska språken utvecklats snabbt, och i dag är synen på de forntida kontakterna mellan baltiska och finska språk helt annorlunda än den var 1963. I den litauiska litteraturen om baltisk språkhistoria och förhistoria beskrivs kontakterna emellertid fortfarande med utgångspunkt i Sabaliauskas skrifter. Det är delvis förståeligt att litauiska baltologer inte har hållit jämna steg med den finsk-ugriska diskussionen, eftersom inga översikter om kontakterna mellan baltiska och finska språk har skrivits sedan Jalo Kalimas handbok Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat (”Baltiska lånord i finska språk”, hädanefter IBL, 1936), och det viktigaste verket på området är fortfarande Vilhelm Thomsens Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) sprog (”Relationer mellan finska och baltiska (litauisk-lettiska) språk”, hädanefter BFB, 1890). Under de senaste åren har det ändå publicerats några korta översikter över ämnet: framför allt Lembit Vabas (2011b) och Santeri Junttilas (2012) artiklar på engelska samt Vabas artikel på estniska (2011a). De senaste förteckningarna över lånord har sammanställts av Seppo Suhonen (1988) och Vaba (1990a), men dessa förteckningar skiljer sig åt och är delvis föråldrade; jfr Junttila 2011. Syftet med denna artikel är att ge litauiska forskare verktyg för att fylla kunskapsluckorna från de senaste femtio åren. Den presenterar de viktigaste riktningarna inom kontaktforskningen under det senaste halvseklet och de viktigaste källorna. Vid urvalet av källor har man försökt koncentrera sig på texter skrivna på indoeuropeiska språk, men i samband med vissa etymologier nämns också källor skrivna på finska och estniska. Sabaliauskas delade in sin artikel i fyra delar: Allmänna anmärkningar, Grammatiska drag, Baltiska språks lånord i östersjöfinska språk samt Östersjöfinska lånord i baltiska språk. Alla fyra ämnen kommer att analyseras, men i omvänd ordning, så att de viktigaste tankarna, det vill säga slutsatserna, kommer sist. Sabaliauskas östersjöfinska språk (itämerensuomalaiset kielet, läänemeresoome keeled, die ostseefinnische Sprachen) betyder detsamma som den senare använda termen finska språk (Finnic languages). Östersjöfinnar hör till samma föråldrade begreppssamling som Volgafinnar. Båda dessa begrepp kan lätt missförstås som beteckningar för finnar som bor vid Östersjöns respektive Volgas stränder, så jag kommer inte att använda något av dem här. I stället för det första begreppet är finnar att föredra, och i stället för det andra mordviner och marier. Enligt modern syn utgör mordviner och marier inte en enda grupp av Volgafinnar (eller Volgafinnar); dessutom står mordvinskan närmare de finska språken än mariskan. Straipsniai / Articles 103 SANTERI JUNTTILA FINSKA LÅNORD I BALTISKA SPRÅK Som Sabaliauskas skrev förekommer de flesta finska lånorden endast i de lettiska dialekter vars utbredningsområden geografiskt gränsar till områden där liviska och estniska talas. Andra förekommer endast i lettiska, och några av dem har också spridit sig vidare till litauiska. Därav kan man dra slutsatsen att dessa lånord är betydligt nyare än de gamla baltiska lånorden i finska språk. Att de är nyare framgår också av att de inte uppvisar liknande ljudmotsvarigheter som de gamla lånen. Vaba har ingående studerat dessa nyare lånord i lettiska från sydfinska språk (jfr Vaba 1997a, 2006). Det allra senaste arbetet om dem är Katerina Kollerovas (2013). Iš Sabaliausko skolinių sąrašo esama pagrindo pašalinti tik vieną žodį, t. y. lie. kadagys ~ la. kadiķis ~ pr. kadegis. Lietuviškas ir prūsiškas žodžiai negali būti pasiskolinti iš latvių kadiķis bei latvių žodis nėra iš finų, bet iš Pabaltijo vokiečių Kaddik, iš kurio kilo es. kadakas. Iš tos pačios reikšmės finougriskų žodžių – suo. kataja, es. kadakas, šiaurės samių gaskkas, komių kač bei mansių tarmių köös ir koś – neįmanoma išvesti jokios bendros pirmykštės formos. Jie yra, ko gero, substrato skoliniai iš nežinomų kalbų, kuriomis kalbėta regione, ir tos pačios kilmės, gali būti, yra lietuvių ir prūsų kalbų žodžiai. Tačiau lie. laiaos < la. laiva < finų kalbos, kaip rašo Sabaliauskas, bet fi. laiva nėra < germ. *hlaiwa-, tik germ. *flauja- (Koivulehto 1970: 178). Sabaliauskas återger Paulo Aristes obestyrkta påstående att de finska språkens inflytande på de baltiska språken är föga undersökt, men att det vid närmare efterforskning fortfarande går att hitta mycket gamla lånord. I dag vet vi att Aristes hypotes inte stöds av fakta: tiotals litauiska och fornpreussiska ord har föreslagits vara finnismer, men det går inte att belägga att något av dem har ett sådant ursprung (Junttila 2014). Forskare som studerat kontakterna mellan finska och baltiska språk har nämnt två möjliga orsaker till att det saknas gamla finska lånord i de baltiska språken. För det första har den baltiska dialekt som stod i kontakt med de finska språken utan tvekan dött ut och inte fört sina eventuella finnismer vidare till andra baltiska dialekter. För det andra har man vanligtvis antagit att kontaktspråket på den baltiska sidan hade betydligt högre prestige än det finska urspråket. Enligt Vladimir Toporov (1990) och även Petri Kallio (2014: 113) är de gamla baltismerna i de finska språken emellertid inte superstrat utan substrat. BALTISKA LÅNORD I FINSKA SPRÅK Sabaliausko baltizmų sąrašo pagrindinis šaltinis buvo IBL 1936, kaip antraeiliai šaltiniai naudoti: BFB 1890, suomių kalbos etimologinio žodyno pirmosios dvi dalys (toliau – SKES 1955 ir 1958) bei Laurio Hakulineno „Suomių kalbos sandara ir raida“ vertimas į rusų kalbą su Paulo Ariste’s priedais (Ariste 1953 ir 1955). Atskirą etimologijas Sabaliauskas ėmė iš Karlo Abeno (1947), Eino Niemineno 104 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis (1955 och 1963b) samt Toporovs och Trubačëvs (1962) verk. Med utgångspunkt i de viktigaste arbetena om detta ämne publicerade Sabaliauskas en artikel som gav en översikt för litauiska läsare. Det går inte att hävda att någon enskild finsk källa skulle ha varit bättre än Sabaliauskas litauiska artikel. Sammanlagt förtecknade Sabaliauskas 109 otvivelaktiga och 116 tvivelaktiga finska lånord. Han tog också upp två baltismer som saknas i IBL: heitii ~ heide ~ hedelmä (Toporov och Trubačëv) och sii (Nieminen). Dessutom anges många av Kalimas omdiskuterade etymologier i Sabaliauskas lista som tvivelaktiga (karsta, karta, kekäle, kirstu, laita, lielo, liika, riitta (Sabaliauskas stavade felaktigt riita), ruskea, sammas, teeri, varsi, est. karistama, est. kukru, liv. kēv) eller till och med som otvivelaktiga etymologier (veps. hähk). Av de tvivelaktiga etymologierna i IBL behandlade Sabaliauskas orden härk ä, tuohi och est. kurb som otvivelaktiga. Sabaliauskas betecknade också etymologier som Kalima ansåg otvivelaktiga som tvivelaktiga, särskilt om någon annan forskare hade ifrågasatt dem: arta, meri, tarista och liv. äistar, som Thomsen i BFB betraktade som tvivelaktiga; elki, kelle, kääppä, laiska, lunka, napa och märkä i SKES; hanhi, hihna och kappale hos Ariste; samt sapa, vinka och vuona utan angiven källa. Sabaliauskas godtog inte alla Kalimas etymologier för lånord. Sammanlagt nämnde han inte 11 etymologier för baltiska lånord från IBL, av vilka följande ändå är korrekta: metsä, halme, luhistua och vohla. IBL saknar relativt många baltismer som Thomsen och andra forskare hade lagt fram. Därför förblev antalet etymologier för lånord i Sabaliauskas artikel ganska litet. Om han hade samlat alla etymologier från de två första delarna av SKES skulle han ha haft 11 etymologier till, av vilka följande är möjliga: aatkela, ativo, kampi, kilijäinen och liiva. Dessutom saknas i Sabaliauskas artikel de goda etymologierna hara, juhta, oka, tumma, varpa och virta som Thomsen hade lagt fram. Vissa sannolika eller möjliga baltismer uppmärksammades inte av Sabaliauskas: järvi (Būga 1922b: 292–95), est. Kura (Endzelīns 1912: 71–72), kutsua (Mägiste 1923: 35–36), malo (Loorits 1929: 175–76), est. nuum (Nieminen 1959: 204), orhi (Ojansuu 1921: 29), vatten. täudäs (Ojansuu 1921: 38), liv. vērbiks ~ veps. bärbitada (Posti 1946: 386) och virka (Kalima 1941: 210–11). Under de senaste femtio åren har många av de etymologier som Sabaliauskas nämnde förkastats och nya har upptäckts. Bland de nya etymologierna har de som Kari Liukkonen (1999) och Eeva Elina Uotila (2000) lade fram behandlats på litauiska (Venckutė 2001 och 2002; jfr även kaplas och reikā, Liukkonen 1973). Här diskuteras dock bara en liten del av de sannolika etymologier för baltiska lånord som upptäckts under de senaste femtio åren. Fler baltismer har upptäckts av Lauri Posti (siikanen 1969, kausta 1970, vehmaro 1972, lahti, ohdake och liv. kilandõks 1977), Jorma Koivulehto (karsi, kirsi, korsi, varsi 1979a, siula 1979b, pouta 1986, huoli, pola och vilja, 1987, peura 1988, joutaa, lieue 1989, lapa och vakka 1990b, veps. mõskma 1990a, huone 1992, väljä 1993, kaukalo 1994, kiire 1998, syrjä och est. matma 1999, Straipsniai / Articles 105 päre 2001b, vuoro SSA III 475 ir hiiva LÄGLOS I 102–03), Olli Nuutinen (suova 1987a, seipi 1987b, sato ir valkama 1989, pälvi 1992), Vaba (es. lohm, es. loja ir es. rahu 1989, es. käblik, vs. kähr 1992a, es. näri 1992c, tarmo, vehmas, vs. välimäs 1994, es. ihne 1996a, ryhmä 1996b, es. hürn 1997b, es. sugar 1997c, rampa 1997d, es. vang 1998, es. vagel 2012) ir daug kitų tyrėjų (haitta Orrman 1993: 99–100, halea ir lenko Suhonen 1989, hanka Linde 1994, haven Hahmo 1990: 212, heijastaa Uibo 2007, helma Aikio 2012: 107, kuhista ir laukea Terentjev 1990: 30, leina Nirvi 1964: 138–64, muhea Salmela 1965, paukama Hahmo 1998: 228, peijas ~ peikko Ritter 1977, säetä Sammallahti 1998: 123, särky Ritter 1993: 14, valjaat Sköld 1982 ir varras Nieminen 1963a). Vabos (1990b) ir Eckerto (1990) išvados apie bendrą slavų, baltų ir finų bitininkystės leksiką irgi yra labai įdomios. Argumenten mot etymologin som Sabaliauskas föreslog för de baltiska lånorden nådde över huvud taget inte den litauiska litteraturen. Detta är särskilt beklagligt när det gäller sådana ord som har använts som belägg i frågor om baltisk förhistoria. I boken Tautos kilmė (Zinkevičius, Luchtanas, Česnys 2006, härefter TK) står det: ”Det lånord pirtti ’bostadsstuga med rök utan skorsten’, som lånats in av finnarna, visar att balternas bostad vid tiden för lånet var en rökstuga utan skorsten, där människorna inte bara bodde utan också födde upp boskap” (TK 2006: 41). Nieminen (1940: 384) hade emellertid redan visat att pirtti är ett slaviskt lånord: det tillhör finskans i-stammar, i-stammarna, som är mycket yngre än kontakterna med balterna (jfr även Nieminen 1953:216–17, Vahros 1966:61–68). Finskans taivas ’himmel’ är likaså enligt fonetiska och semantiska kriterier ett ariskt lånord (Larsson 1984b: 132, Koivulehto 1990b: 149, Anttila 2002: 97), och därför kan man inte utifrån detta dra några slutsatser om de gamla baltiska gudarnas pantheon, som man försöker göra i TK (s. 49). De viktiga jordbrukstermerna vannas ’plogbill’ och äes ’harv’ är germanska lånord (Karsten 1915: 84–85, Vilkuna 1971: 47–55, Koivulehto 1971: 591). Det finns också välgrundad kritik mot följande etymologier för lånord, som Sabaliauskas framställde som otvivelaktiga: veps. hä́hk (Wichmann 1911: 253, Kiparsky 1972), jäärä (Nieminen 1944), karsina (Junttila 2012: 278), kurko (Aikio 2009: 189–191), kypärä (Nilsson 1996), veps. kärpima (Mägiste 1977: 167–68), panu (Mägiste 1966: 117), salo (Ankeria 1954: 119–20, Saarikivi 2004: 204 och 208), sii (Linde 2007: 149–50), tapa (Kettunen 1934: 224–25, Koivulehto 1974: 115–118), est. uba (Mägiste 1977: 173–74), vaaja (Hofstra 1985: 189), vaikku (Mägiste 1960–61: 296–98) och virpi (Mägiste 1962: 26). På grund av den framförda kritiken måste följande etymologier för lånord, som Sabaliauskas betecknade som tvivelaktiga, helt förkastas: aitta (Linde 2007: 17–19, Junttila 2012: 285), ajattara (Lidén 1911: 201, Junttila 2011: 103), harakka (Mägiste 1953), jäytää (Koivulehto 2006: 191–92), veps. kabuta (Mägiste 1977: 162–63), kaleva (Eisen 1910: 11–13, Mikkola 1934, Toivonen 1955: 109–22, Junttila 2011: 107), est. karistarna (IBL 107), karelska kartta (Junttila 2012: 278), kina (Koivulehto 2001b: 51), kirstu (Kalima 1919: SANTERI JUNTTILA 106 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis 113–14, Büga 1922a: 170–71), kyyttö (Matikainen 1962), kyäs (LÄGLOS II 138–39), laita ’beskaffenhet’ (Karsten 1937: 183, Skardžius 1957: 377, LÄGLOS II 157), laita ’sida’ (Karsten 1937: 183, LÄGLOS II 157, Junttila 2012: 283), est. nuulk (Vasmer 1920), mytyri (Junttila 2012: 284), karel. nautti (Junttila 2011: 103), paarre (Wiklund 1904: 156), rahna (Nieminen 1940: 380, Junttila 2011: 103), rahtu (Mägiste 1977: 169–70, Junttila 2011: 113), raisu (Junttila 2011: 103), rasti (Närhi 1960), rata (Nieminen 1940: 381), riitta (IBL 156), ruopas (Junttila 2011: 103), ruskea (IBL 158), suova (Nuutinen 1987a), tarpa (Junttila 2012: 270), teeri (Larsson 1981b: 37–39, Linde 2007: 165–66) och varsi (IBL 177–78). Det är nödvändigt att korrigera en felaktig uppfattning som förekommer i den litauiskspråkiga traditionen och har samband med baltismforskningens historia; den uppstod först efter Sabaliauskas artikel om offentliggörandet av Kazimieras Jaunius manuskript. Klimavičius (1977: 6) skriver att ”om företrädet i forskningens början bör segerpalmen tilldelas K. Jaunius, som redan före V. Thomsen skrev två ganska omfattande etymologiska småordböcker” år 1879. Thomsens arbete med baltismer började emellertid inte med utgivningen av hans huvudverk 1890, utan redan 1869, då hans avhandling om germanska lån i finska språk publicerades. I den lyckades han karakterisera det finska baltismiska skiktet på samma sätt som Sabaliauskas skrev om det ungefär hundra år senare. GRAMMATISKA EGENSKAPER När det gäller möjligheterna till grammatiska förändringar i (för)historiska språkkontakter har dagens forskare mer att säga än sina föregångare för 50 år sedan, framför allt eftersom vi nu vet mycket mer om världens språk än på den tiden. Särskilt Thomsens och Kaufmans tidiga arbeten på området gav forskarna redskap för att bedöma språkförändringar som uppstår genom kontakt. Thomsen och Kaufman delade in kontaktpåverkan i lån orsakat av superstrat (borrowing) och substratpåverkan (shift-induced interference): i det första fallet försvinner språkgemenskaperna inte i kontakten, och den gemenskap som överför språkligt material har en starkare ställning än den som tar emot det; i det andra fallet byter användarna av det mottagande språket till språket som överför det språkliga materialet. Vid lån sprids i första hand lexikon från ett språk till ett annat, och först därefter annat språkligt material, såsom fonetiska och syntaktiska egenskaper. Det finns inga gamla finska lån i litauiskan, så man kan inte anta att lån har påverkat den på något annat sätt. Däremot finns det så många lexikala baltismer i de finska språken att man kan anta att de baltiska språken också har påverkat syntaxen och fonetiken. Lauri Posti (1953–54) skrev om baltiskt superstratums inflytande på de finska språkens fonetik, men Sabaliauskas nämnde inte hans forskning (se också Kallio 2000 för kritik av Posti). Straipsniai / Articles 107 SANTERI JUNTTILA Trots detta räknade Sabaliauskas upp de viktigaste (morfo)syntaktiska företeelser som brukar tillskrivas kontaktpåverkan: sammansatta preteritumformer av verb, kongruens hos attribut, användning av instrumental som predikativ och av genitiv som objekt i en negerad sats. Dessutom nämnde han två morfologiska kategorier: de litauiska ändelserna för konditionalis och illativ. De finska språkens sammansatta verbformer (est. olen lugenud, olin lugenud) ligger, med hänsyn till användningen, betydligt närmare de germanska språkens tempus än de baltiska språkens. Det var Ariste som kom på att knyta dem till baltisk kontakt, och han hade inget annat skäl än en önskan att förringa de germanska språkens inflytande på de finska språken. Även attributkongruens (uus maja; uuele majale) hör snarare samman med germanskt än baltiskt inflytande. Sabaliauskas framställde de andra grammatiska egenskaper han nämnde som möjlig påverkan från ett finskt substrat på de baltiska språken. Enligt dagens begrepp börjar substratpåverkan vanligtvis med syntax och fonologi och berör endast välkända ordförrådsområden, såsom natur- och ortsnamn. Eftersom litauiskan saknar fonetiska finougriska lån (Kallio 2001) och ord av finougriskt ursprung, och eftersom inga ortnamn kan anges, är det lättare att anta att de semantiska egenskaperna är ett baltiskt inflytande på de finska språken – om de inte utgör ett gemensamt substrat från något okänt forntida språk. Åtminstone är litauiskans användning av instrumental som predikativ inte ett resultat av ett finougriskt substrat, utan snarare av polskt inflytande. Ett mer svårtolkat fenomen är den finska partitivens användning, som stämmer ganska väl överens med användningen av litauisk partitiv genitiv. I de övriga finsk-ugriska språken finns ingen partitivkategori, men liknande företeelser förekommer i polska och i ryska dialekter. Därför kan detta betraktas som baltiskt inflytande på de finska språken, i motsats till Sabaliauskas uppfattning. Lars-Gunnar Larsson har forskat mycket om partitiv och dess förhållande till litauisk genitiv (1981a, 1984a och 2001). Det är minst sannolikt att påverkan från de båda kontakttyperna skulle ha orsakat förskjutningar i morfologiska kategorier. Den litauiska k-imperativen har alltså föga samband med de finska språken, liksom illativändelsen, som Sabaliauskas redan med all rätt tvivlade på eftersom den endast tillfälligt påminner om den finska illativen. Det litauiska systemet med sekundära lokalkasus, unikt inom den indoeuropeiska språkfamiljen, leder emellertid till en förklaring med något slags substrat som också påverkade utvecklingen av de finska språkens lokalkasussystem – det vill säga, detta är inte en gemensam egenskap hos de finsk-ugriska språken. ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR Den viktigaste, slutsatsbärande delen av Sabaliauskas artikel är tyvärr den mest föråldrade. I artikelns inledning hävdar Sabaliauskas att ”det finns olika uppfattningar om hur gamla balternas relationer till sina nordliga grannar, de baltiska finnarna, är”. Först återger han uppfattningen hos de ”sovjetiska arkeologerna” Brjusov och Mooras, enligt vilken ”de nuvarande 108 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis finsk-ugriska folkens förfäder” levde ”under det tredje årtusendet f.Kr. i Östeuropas skogsbälte, som även omfattade Baltikum”, ”livnärde sig huvudsakligen på jakt och fiske” och tillverkade ”grop- och kamkeramik, eller kamkeramik”. Senare, ”under det tredje årtusendet f.Kr.”, kom ”de nuvarande baltiska folkens förfäder” till Baltikum; de ”var väl förtrogna med boskapsskötsel och jordbruk och använde snörkeramik”. Enligt Sabaliauskas stöds denna teori av ”även andra sovjetiska historiker och forskare” (Sabaliauskas 1963: 109). En sådan inledning bör väcka kritiska frågor hos läsarna. Hur kan arkeologer veta vilken keramik de nuvarande finsk-ugriska eller baltiska folkens förfäder tillverkade, i vilken del av världen de levde och vilket språk de talade? Hur kan de veta att några av talarna av urbaltska inte bytte språk när omständigheterna förändrades och att deras ättlingar i dag inte talar andra språk? Hur kan vi veta att alla som tillverkade snörkeramik, och endast de, talade baltiska från början till slut under årtusenden? Är inte ”balter” och ”finsk-ugriska folk” språkligt definierade grupper, vilkas avgränsning hör till lingvistiken och inte arkeologin? Tyvärr har dessa frågor ännu inte ställts inom litauisk lingvistik; i stället har arkeologiska texter dominerat diskussionen i årtionden efter Sabaliauskas artikel. I dessa framställs ”baltiskhet” och ”finsk-ugriskhet” som egenskaper hos kända förhistoriska arkeologiska kulturer, utan hänsyn till lingvistiska argument. Om begreppen ”balter” och ”finnar” definieras som ”talare av baltiska respektive finska språk”, kan man inte kritisera Eino Nieminens (Nieminen 1934 och 1956) idé på det sätt Sabaliauskas gör: att baltiska lånord inte härrör från urbaltskan, utan från dess nordliga dialekter, vilkas talare Nieminen kallade forntida kurder. Sabaliauskas enda argument var att ”det är svårt att föreställa sig att urbaltskan skulle ha splittrats i separata språk under det andra årtusendet f.Kr.”, eftersom arkeologerna daterade snörkeramiken till det andra årtusendet f.Kr. Nieminen ansåg emellertid att kontakterna var betydligt yngre och kopplade dem inte till snörkeramiken. Han stödde sig på argument om lånordens fonetiska egenskaper, vilka bekräftade att deras källa var yngre än urbaltskan. Det är sant att urbaltskan inte kan ha upphört under snörkeramisk tid, men det innebär också att kontakterna med urfinskan måste ha ägt rum senare. Därefter återger Sabaliauskas ”utländska språkforskares”, det vill säga Thomsens och finougristernas, uppfattningar om kontakterna mellan balter och finnar och klandrar dem för att de bygger på enbart språkliga argument. Här har Sabaliauskas fel: de finska finougristernas uppfattningar byggde, förutom på språkliga argument, också på arkeologen Alfred Hackmans teori om finländsk migration under de första århundradena e.Kr. (Hackman 1905). På den grunden daterade Setälä och andra finougrister kontakterna till tiden före migrationen, det vill säga till början av vår tideräkning. Detta gav i själva verket starkt stöd åt Thomsens uppfattning att urfinska talades i östra Ryssland ända fram till den slaviska expansionen på 600- och 700-talen (jfr Junttila 2012). Straipsniai / Articles 109 SANTERI JUNTILA Sabaliauskas nämner att Kazimieras Būga gärna förlade kontakterna mellan balter och finnar till något tidigare tid (1000–500 f.Kr.), men glömmer att Būga hade övertagit detta från den finländske germanisten Tor Evert Karsten och den svenske finougristen Karl Bernhard Wiklund (Būga 1921a). Karsten, Wiklund och Būga försökte datera kontakterna med hjälp av arkeologin. Mooras teori var alltså inte så ny och unik som Sabaliauskas ville framställa den. En verklig revolution i de finska språkens förhistoria innebar först germanisten Jorma Koivulehtos (1934–2014) arbeten i slutet av 1970-talet. Till en början stödde Koivulehto (1972) Mooras kontinuitetsteori, men övergav den när han upptäckte att finska och andra västliga finsk-ugriska språk, utöver det baltiska låneordsskiktet, också hade ett äldre nordvästindoeuropeiskt, förbaltoslaviskt-föregermanskt skikt. Utifrån sin utbredning har de nordvästindoeuropeiska låneorden lånats in i Östersjöregionen, och de kan därför ha samband med urfinnarnas ankomst till Baltikum och de första kontakterna med de lokala indoeuropéerna (Koivulehto 1983). Av fonetiska skäl måste de baltiska låneorden vara betydligt yngre. Finougrister har alltså sedan länge slutat knyta tidpunkten för kontakterna mellan finnar och balter till uppkomsten av stridsyxekulturen. Koivulehto och hans samtida placerade dem i Kiukaiskulturen vid neolitikums slut, men deras dateringar (Carpelan-Parpola (2001: 89–90) nämnde 2300–1600 f.Kr.) skilde sig inte mycket från Mooras. Detta blev möjligt eftersom arkeologerna på 1980-talet började använda kalibrerade C14-dateringar, som visade att förhistoriska kulturer var äldre än man hade trott (Carpelan-Parpola 2001: 55–58); alla dateringar flyttades alltså bakåt i tiden. Moora daterade till en början stridsyxekulturen (snörkeramiken) till 2000–1800 f.Kr., men enligt kalibrerade dateringar började den redan 3200–3000 f.Kr. (Parpola 2012: 129). Det är märkligt att äldre, okalibrerade dateringar fortfarande nämns i en del litauisk litteratur (även TK 2006). Moderna, kalibrerade dateringar visar tydligt att urbaltskan inte kan knytas till snörkeramiken, eftersom litauiskan då skulle ha behövt förbli nästan oförändrad i årtusenden (Koivulehto 1983: 136). Finougristernas uppfattningar har förändrats snabbt under de senaste tio åren, och sammanfattningar från millennieskiftet, såsom Carpelan-Parpola 2001, är redan föråldrade (se Parpola 2012: 119–21). Nästan alla är numera överens om att kam- och gropkeramiken, som spreds från 4200 f.Kr., ligger alltför långt tillbaka i tiden för att kunna knytas till urfinskan (Aikio 2012: 98–99). Ett språk kan inte förbli oförändrat så länge. Dessutom finns det gemensamma metallurgiska termer i de finsk-ugriska språken, vilket utesluter dateringar till stenåldern, liksom förhållandevis nya ariska låneord som måste ha lånats in före finnarnas ankomst till Östersjöns kuster (Parpola 2012). De flesta finougrister i den yngre generationen har övergett antagandet att språkspridning alltid lämnar arkeologiska spår (Aikio 2012: 81, 97–102). En del av dem 110 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis försöker inte längre knyta det finska urspråket till någon känd arkeologisk kultur (Saarikivi-Lavento 2012), och de får stöd av vissa arkeologer som har börjat tvivla på att förhistoriska kulturer existerade som objekt i den verkliga världen (Damm 2012). De fennougrister som vid dateringen av språkkontakter fortfarande stöder sig på arkeologernas uppfattningar om förhistoriska kulturperioder kopplar exempelvis fennougriska språks spridning till det interkulturella handelsnätverket Sejma-Turbino under äldre bronsåldern (Parpola 2012). Det verkar som om det indoeuropeiska språk, ur vilket det baltiska urspråket utvecklades, talades i Pabaltijo redan innan det finska urspråket spreds till norra Pabaltijo från öster (Junttila 2012, Parpola 2012: 133). Sabaliauskas stödde en gång arkeologernas motsatta uppfattning med möjliga ortnamn av finskt ursprung i Litauen. Han hävdade att de är få och omstridda. Faktum är att det i Litauen, Ostpreussen och södra Lettland inte finns ett enda ortnamn vars finskhet är säker. Hypotesen om ett substrat av urfinska ortnamn lades fram redan av Rozwadowski (1913), och Vasmer (1934) framförde redan tungt vägande argument mot den. Zinkevičius (1984: 154–58) intog emellertid en mindre kritisk hållning än Sabaliauskas till ”finska ortnamn” och upprepar den ordagrant i sina senaste arbeten (Zinkevičius 2005: 29–34). Dessa ortnamn har ännu inte undersökts med modern onomastik som utgångspunkt. Det är visserligen sant att bosättningar och fynd från kamkeramikkulturen från IV–II årtusendet f.Kr. har påträffats på platser där baltologer anser att det finns ”misstänkta” fennougriska hydronymer. Men om vi inte kan knyta de finska språken till kamkeramiken kan vi inte heller knyta dem till dessa ortnamn. Efter Aleksandras Vanagas tid har onomastikens metoder utvecklats snabbt (jfr Vanagas 1966 och Saarikivi 2007: den förste nämnde endast finska ord som liknar element i Litauens hydronymi, den andre sökte efter mönster enligt vilka säkra gamla finska ortnamn hade bildats). Zinkevičius beskrivning av kontakterna mellan finska och baltiska språk, där den skiljer sig från Sabaliauskas beskrivning, bygger på källor av lägsta vetenskapliga nivå och är mindre kritisk. Sabaliauskas skrev att ”först efter mötet med balterna kom de baltiska finnarna i kontakt med germaner och slaver”. Detta var också den gängse uppfattningen ända fram till början av 1970-talet; den byggde på Thomsens (1890) argument att de finska språken inte har så gamla germanska lånord att de skulle ha genomgått urfinska ljudförändringar som baltiska lånord *š > h och *ti > si (jfr lit. šienas ~ fi. heinā och lit. tiltas ~ fi. silta). Koivulehto (1972: 622) fann dock några germanismer som hade genomgått samma förändringar, men Zinkevičius nämner inte Koivulehto (liksom ingen annan litauisk baltolog gör). Däremot (Zinkevičius 1984: 176) framhåller han ett gammalt påstående av Būga (1921b: 13–14), nämligen att den germanska härkomsten hos de finska metallbeteckningarna påstås bevisa att kontakterna med balterna ägde rum under stenåldern, trots att det är omöjligt att bevisa att möjliga metallbeteckningar av baltiskt ursprung inte kunde ha trängts undan ur de finska språken av lånord av germanskt ursprung. Straipsniai / Articles 111 SANTERI JUNTTILA Koivulehto (1990b: 152, 2000) nurodė du skirtingus baltiškų skolinių *ā ir *ē pakaitalus, pagal kuriuos skolinius galima skirstyti į senesnį ir naujesnį sluoksnį. Kallio (2008) senesnį sluoksnį laiko prabaltišku arba prabaltoslavišku, o naujesnį – šiaurės baltų (plg. Niemineno senovės kuršius). Liukkonenas (1973) ir Vaba (1997e) taip pat pateikė naujų įžvalgų apie baltizmų fonetines ypatybes. Be to, Vaba (1990a, 1997c, 2011b) tyrė atskirą baltiškų skolinių pietų finų kalbose sluoksnį. Jag ska kort nämna vad modern forskning kan säga om de baltiska språkens inflytande på andra ugriska språk än de finska. Sabaliauskas glömde helt att nämna de baltiska språkens inflytande på samiskan, och därför finns det inget om detta i senare texter skrivna på litauiska. Tidigare antog man att samiskan bara innehöll omkring 30 baltiska lånord, som alla hade kommit in via det finska urspråket. Detta är dock inte längre riktigt, eftersom Pekka Sammallahti (1977, 1998) pekade ut flera sådana baltismer som inte finns i de finska språken. Även Koivulehto (2006) och Aikio (2012:70–76) har skrivit om dem. Hofírková och Blažek (2011) ger en ny och principfast syn på de baltiska språkens inflytande på de samiska språken. Om baltisk lexik i mordvinska har två översikter publicerats: Pareren 2008 och Grünt-hal 2012. Deras mer exakta ursprung är dock fortfarande oklart. Förekomsten av baltiska lånord i mari är något tveksam: senast uttryckte Mägiste (1959) en negativ inställning till dem, men det finns inga nyare vetenskapliga undersökningar av ämnet. Gordejevs skrifter, som Zinkevičius citerar, kan enligt inget kriterium betraktas som seriöst godtagbara. Sabaliauskas nämnde Serebrennikovs hypotes att många mari- och mordvinska ord som anses vara av baltiskt ursprung kommer från ett okänt indoeuropeiskt språk som talades i Volga-Klyazmaområdet före slavernas ankomst. Sabaliauskas påpekar med rätta att det saknas argument för att bekräfta hypotesen (se Vaba 1983). Ämnet rymmer fortfarande många obesvarade frågor som kräver forskning. Avslutningsvis vill jag nämna genetiken, ett område som i studiet av människopopulationernas förflutna helt har trängt undan förra seklets fysiska antropologi. Genetiska resultat är som bekant tillförlitligare än kraniologiska mätningar, men även deras koppling till tolkningen av språkens förflutna är problematisk. Arkeologi, genetik och språkvetenskap studerar olika saker. Språk är inte ofta nedärvda enligt gener, eftersom språkbyte förr var lika vanligt som i dag. Nutida talare av finska språk är genetiskt mycket nära besläktade med balter, men avlägsna från samer, trots att den språkliga släktskapen går i motsatt riktning. Finskhet och fennougriskhet är språkvetenskapliga begrepp. Därför är det felaktigt att, om man vill vara exakt, hävda att balterna hade ”ugrofinska gener”, eller tvärtom. Genetik eller arkeologi kan inte förklara när ett visst språk spreds över ett område eller varifrån det kom. Det är språkvetenskapens uppgift. 112 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis LITERATŪRA Aben Karl 1947: Eesti ja liivi laenud läti sõnavaras. Kultuurilooline uurimus. Dissertatsioon. Tartus. Aikio Ante 2009: The Saami loanwords in Finnish and Karelian. Doctoral dissertation. Oulu: University of Oulu. Aikio Ante 2012: An essay on Saami ethnolinguistic prehistory. – Riho Grünthal, Petri Kallio (eds.): A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 63–118. Ankeria Juho 1954: Einige uralische Etymologien. – Språkvetenskapliga Sällskapets i Uppsala förhandlingar Jan. 1952 – Dec. 1954, 119–24. Uppsala Universitets Årsskrift 1954: 10. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Anttila Raimo 2002: Crossing the Fin(n)ish Line. – Journal of Finnish Studies 6, 93–108. Ariste Paul 1953 – Аристе П. А.: Примечания – Л. Хакулинен: Развитие и структура финского языка. Часть I. Фонетика и морфология. Издательство иностранной литературы, Москва. Ariste Paul 1955 – Аристе П. А.: Примечания – Л. Хакулинен: Развитие и структура финского языка. Часть II. Лексикология и синтаксис. Издательство иностранной литературы, Москва. BFB – Thomsen Vilhelm. Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) sprog: en sproghistorisk undersøgelse. København: Blanco Lunos, 1890. Būga Kazimieras 1921a: Priesagos –ūnas ir dvibalsio uo kilmė – Lietuvos mokykla 11–12, 420–57. Būga Kazimieras 1921b: Visų senieji lietuvių santykiai su germanais. – Švietimo Darbas 5–6, 12–28. Būga Kazimieras 1922a: Kalba ir senovė. I dalis. Kaunas: Švietimo Ministerijos leidykla. Būga Kazimieras 1922b: Marios ir jūrės. – Švietimo Darbas III 3–6, 285–95. Carpelan Christian, Parpola Asko 2001: Emergence, contacts and dispersal of Proto-Indo-European, Proto-Uralic and Proto-Aryan in archaeological perspective. – Christian Carpelan, Asko Parpola, Petteri Koskikallio (eds.): Early Contacts between Uralic and Indo-European. Linguistic and Archaeological Considerations. Papers presented at an international symposium held at the Tvärminne Research Station of the University of Helsinki 8–10 January, 1999. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 242, 55–150. Damm Charlotte 2012: From Entities to Interaction: Replacing pots and people with networks of transmission. – Riho Grünthal, Petri Kallio (eds.): A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 41–62. Straipsniai / Articles 113 SANTERI JUNTTILA Eckert Rainer 1990: Baltisch-slawisch-finnougrische Entsprechungen im Wortschatz der Waldimkerei. – Uralo-Indogermanica. Балто-славянские языки и проблема урало-индо-европейских связей. Материалы 3-ей балто-славянской конференции, 18–22 июня 1990 г. Часть I, 111–15. Москва: Институт славяноведения и балканистики АН СССР. Eisen Matthias Johann 1910: Kalewipoja esi-isad. Tartus: Hermann, Endzelīns Jānis 1912: Über die nationalität und sprache der kuren. – Finnisch-Ugrische Forschungen 12, 59–72. Grünthal Riho 2012b: Baltic loanwords in Mordvin. – Riho Grünthal, Petri Kallio (eds.): A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 297–343. Hackman Alfred 1905: Die ältere Eisenzeit in Finnland I. Die Funde aus den fünf ersten Jahrhunderten n. Chr. Akademische Abhandlung. Helsingfors. Hahmo Sirkka-Liisa 1990: Itämerensuomen *-n: *-ne- -vartaloiset nominit. – Congressus Septimus Internationalis Fenno-Ugristarum. Debrecen 27. VIII.–2. IX. 1990. 3 B. Sessiones sectionum. Dissertationes. Linguistica, 209–14. Debrecen. Hahmo Sirkka-Liisa 1998: Paukama ja pukama: deskriptiivisanoja vai lainoja? – Oekeeta asioo. Commentationes Fenno-Ugricae in honorem Seppo Suhonen sexagenarii. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 228, 121–26. Hofírková Lucie, Blažek Václav 2011: Baltic loanwords in Saami. – Acta Linguistica Lithuanica 64–65, 51–64. Hofstra Tette 1985: Ostseefinnisch und Germanisch. Frühe Lehnbeziehungen im nördlichen Ostseeraum im Lichte der Forschung seit 1961. Groningen: Drukkerij van Denderen B. V. Haavio Martti 1965: Bjar mien vallan kukoistus ja tuho. Porvoo – Helsinki: WSOY. IBL – Kalima Jalo. Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat. SKST XV. Helsinki, 1936. Junttila Santeri 2011: Collection of forgotten etymologies. Revisiting the most improbable Baltic loanwords in Finnic. – Studies in Slavic and General Linguistics 38, 77–132. Junttila Santeri 2012: The prehistoric context of the oldest contacts between Baltic and Finnic languages. – Riho Grünthal, Petri Kallio (eds.): A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 261–96. Junttila Santeri 2014: Proto-Finnic loanwords in the Baltic languages – are there any? – Contacts between the Baltic and Finnic languages. Uralica Helsingiensia 7 (rengiamas spaudai). Kalima Jalo 1919: Die ostseefinnischen lehnwörter im Russischen. – Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 64. Kalima Jalo 1941: Balticofennica. – Virittäjä 45, 206–11. 114 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis K a l l i o P e t r i 2001: Phonetic Uralisms in Indo European? – Christian Carpelan, Asko Parpola, Petteri Koskikallio (eds.): Early Contacts between Uralic and Indo-European. Linguistic and Archaeological Considerations. Papers presented at an international symposium held at the Tvärminne Research Station of the University of Helsinki 8–10 January, 1999. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 242, s.221–34. K a l l i o P e t r i 2008: On the ’Early Baltic’ Loanwords in Common Finnic. – Evidence and Counter-Evidence: Essays in Honour of Frederik Kortlandt 1. Balto-Slavic and Indo-European Linguistics. Studies in Slavic and General Linguistics 32, 265–77. Amsterdam – New York. K a l l i o P e t r i 2014: Substrates in Finnic. – Ante Aikio, Santeri Palviainen (eds.): Substrate Languages in Northern Europe: Case Studies and Methodological Perspectives. Studies in Language Change. Berlin – New York: Mouton de Gruyter (rengiamas spaudai). K a r s t e n T o r s t e n 1915: Germanisch-finnische Lehnwortstudien. Ein Beitrag zu der ältesten Sprach- und Kulturgeschichte der Germanen. – Acta Societatis scientiarum Fennicae 45, 2. K a r s t e n T o r s t e n E v e r t 1937: Beröringar mellan svenskt och finskt folkspråk i Finland med särskild hänsyn till Österbotten. – Folkmålsstudier. Årgång V, 177–220. K e t t u n e n L a u r i 1934: Liivin sanojen selityksiä. – Virittäjä 38, 223–27. K i p a r s k y V a l e n t i n 1972: Zur Etymologie des lit. šeškas, lett. sesks ’Iltis’. – Baltistica 8, 157–9. K l i m a v i č i u s J o n a s 1977: Aistės – Kalevalos šalies marčios. – Žmonės ir kalba, 102–19. K o i v u l e h t o J o r m a 1970: Suomen laiva-sanasta. – Virittäjä 74, 178–83. K o i v u l e h t o J o r m a 1971: Germanisch-finnische Lehnbeziehungen I. – Neuphilologische Mitteilungen 72, 577–607. K o i v u l e h t o J o r m a 1972: Germanisch-finnische Lehnbeziehungen II. – Neuphilologische Mitteilungen 73, 575–628. K o i v u l e h t o J o r m a 1974: Lisiä germaanis-suomalaisiin lainakosketuksiin. – Virittäjä 78, 111–27. K o i v u l e h t o J o r m a 1979a: Baltisches und Germanisches im Finnischen: die finn. Stämme auf -rte und die finn. Sequenz VrtV – Explanationes et tractationes Fenno-Ugricae in honorem Hans Fromm, 129–64. München: Wilhelm Fink Verlag. K o i v u l e h t o J o r m a 1979b: Lainoja ja lainakerrostumia. – Virittäjä 83, 267–301. K o i v u l e h t o J o r m a 1983: Seit wann leben die Urfinnen im Ostseeraum? Zur relativen und absoluten Chronologie der alten idg. Lehnwortschichten im Ostseefinnischen – Symposium saeculare Societatis Fenno-Ugricae. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 185, 135–57. K o i v u l e h t o J o r m a 1986: Zur ALE-Karte “Belette”: Die Etymologie von Harm und Hermelin. – Aspects of Language. Studies in Honour of Mario Alinei. Volume I. Geolinguistics, 133–47. Amsterdam: Rodopi. Straipsniai / Articles 115 SANTERI JUNTTILA Koivulehto Jorma 1987: Zu den frühen Kontakten zwischen Indogermanisch und Finnisch-Ugrisch. – Parallelismus und Etymologie. Studien zu Ehren von Wolfgang Steinitz anlässlich seines 80. Geburtstags am 28. Februar 1985. Linguistische Studien. Reihe A. Arbeitsberichte 161/II, 195–218. Berlin: Akademie der Wissenschaften der DDR. Zentralinstitut für Sprachwissenschaft. Koivulehto Jorma 1988: Lapin ja itämerensuomen suhteesta. Ieur. -Tr-yhtymän korvautuminen lainoissa. – Virittäjä 92, 26–51. Koivulehto Jorma 1989: Ehkä ja ehto, yskä ja ystävä. – Journal de la Société Finno-Ougrienne 82, 171–92. Koivulehto Jorma 1990a: Frühe indogermanisch-uralische Sprachkontakte. – Uralo-Indogermanica. Балто-славянские языки и проблема урало-индоевропейских связей. Материалы 3-ей балто-славянской конференции, 18–22 июня 1990. г. Часть II, 3–9. Москва: Институт славяноведения и балканистики АН СССР. Koivulehto Jorma 1990b: Zu den ältesten Kontakten zwischen Ostseefinnisch und Balto-Slavisch. Kommentar zum Vortrag von Tiit-Rein Viitso. – Itämerensuomalaiset kielikontaktit. Itämerensuomalainen symposium 7. kansainvälisessä fenno-ugristikongressissa Debrecenissä 27.8. – 1.9.1990, 148–53. Helsinki: Valtion Painatuskeskus. Koivulehto Jorma 1991: Uralische Evidenz für die Laryngaltheorie. Österreichische Akademie der Wissenschaften. Philosophisch-historische Klasse. Sitzungsberichte, 566. Band. Veröffentlichungen der Kommission für Linguistik und Kommunikationsforschung Nr. 24. Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften. Koivulehto Jorma 1992: Der Typus palje’(Blase)balg’, turve ‘Torf’ unter den Lehnwörtern des Ostseefinnischen. – Journal de la Société Finno-Ougrienne 84, 163–90. Koivulehto Jorma 1993: Zur Etymologie von fi. susi, tosi und kesi: eine Entgegnung – Linguistica Uralica 29, 21–37. Koivulehto Jorma 1994: Ein zeitgemäßes Nachschlagewerk für germanische Lehnwörter. – Finnisch-Ugrische Forschungen 52, 220–34. Koivulehto Jorma 1998: Kiire ’päälaki’ ja muuta etymologista rajankäyntiä. – Oekee-ta asjao. Commentationes Fenno-Ugricae in honorem Seppo Suhonen sexagenarii. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 228, 235–46. Koivulehto Jorma 1999: Verba mutuata. Quae vestigia antiquissimi cum Germanis aliisque Indo-Europaeis contactus in linguis Fennicis relinquerint. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 237. Koivulehto Jorma 2000: Reflexe des ur baltischen *ā in baltischen Lehnwörtern des Ostseefinnischen. – Linguistica Baltica 8, 103–24. Koivulehto Jorma 2001a: The earliest contacts between Indo-European and Uralic speakers in the light of lexical loans. – Christian Carpelan, Asko Parpola, Petteri Koskikal- 116 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausiasis senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis lio (eds.): Early Contacts between Uralic and Indo-European. Linguistic and Archaeological Considerations. Papers presented at an international symposium held at the Tvärminne Research Station of the University of Helsinki 8–10 January, 1999. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 242, 235–63. Koivulehto Jorma 2001b: Päre­kö pärähtämisestä, turvako turisemisesta? – Tieteessä tapahtuu 5/2001, 48–51. Koivulehto Jorma 2006: Wie alt sind die Kontakte zwischen Finnisch-Ugrisch und Balto-Slavisch? – Juhani Nuorluoto (ed.): The Slavicization of the Russian North. Mechanisms and Chronology. Slavica Helsingiensia 27, 179–96. Kollerová Kateřina 2013: Baltofinské výpůjčky v baltských jazycích. Magisterská diplomová prace. Ústav jazykovědy a baltistiky, Filozofická fakulta, Masarykova Univerzita. Larsson Lars-Gunnar 1981a: Studier i de östersjöfinska språkens partitivbruk. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen. Larsson Lars-Gunnar 1981b: Three Baltic loanwords in Fennic. Acta Universitatis Upsaliensis. Acta Societatis Linguisticae Upsaliensis, Nova series 3: 2. Uppsala: Almqvist & Wiksell International. Larsson Lars-Gunnar 1984a: The Rôle Of Baltic Influence In The Aspectual System Of Finnish. – C. De Groot, H. Tommola (eds.): Aspect Bound. A voyage into the realm of Germanic, Slavonic and Finno-Ugrian aspectology, 97–109. Dordrecht. Larsson Lars-Gunnar 1984b: Estnisch piim und finnisch piimä – ein baltisches Lehnwort? – Fenno-Ugrica Suecana 7, 129–40. Larsson Lars-Gunnar 2001: Baltic influence on Finnic languages. – The Circum-Baltic Languages. Typology and Contact. Volume I: Past and Present, 237–53. Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. Lidén Evald 1911: Baltisch-slavische worterklärungen. – Le Monde Oriental V, 197–204. A.-B. Uppsala: Akademiska Bokhandeln. Linde Paul van 1994: Zur Etymologie von hanka, hanko. – Linguistica Uralica 30, 255–8. Linde Paul van 2007: The Finnic vocabulary against the background of interference. Proefschrift ter verkrijging van het doctoraat in de Letteren aan de Rijksuniversiteit Groningen op gezag van de Rector Magnificus, dr. F. Zwarts, in het openbaar te verdedigen op donderdag 25 oktober 2007 om 14.45 uur. Groningen. Liukkonen Kari 1973: Lisiä balttilais-suomalaisten lainasanasuhteiden tutkimiseen. – Virittäjä 77, 17–32. Liukkonen Kari 1999: Baltisches im Finnischen. MSFOu 235. Helsinki. Loorits Oskar 1929: Mõningad läti laensõnad eestis. – Eesti Keel VIII, 168–89. Straipsniai / Articles 117 SANTERI JUNTTILA Läglos – A. D. Kylstra Sirkka-Liisa Hahmo, Tette Hofstra, Osmo Nikkilä 1991–2012: Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen. Amsterdam – Atlanta: Rodopi. Matikainen Hanna 1962: Suomen kyyttö-sanan alkuperä. – Virittäjä 66, 37–47. Mikkola Jooseppi Julius 1934: Kaleva. – Kalevalaseuran vuosikirja 14, 106–10. Mägiste Julius 1923: Etümologiseerimiskatseid. – Eesti Keel 2, 33–39. Mägiste Julius 1927: Lmsm. keelte kuradimestikust. – Eesti Keel 6, 66–84. Mägiste Julius 1953: Zum fi. „harakka“ ‚Elster’ und seiner Sippe. – Ural-Altaische Jahrbücher 25, 296–99. Mägiste Julius 1959: Gibt es im Tscheremissischen baltische Lehnwörter? – Ural-Altaische Jahrbücher 31, 169–76. Mägiste Julius 1960–61: Ostseefinnische und wolgafinnische etymologische Betrachtungen II. Commentationes Balticae 8/9, 4. Mägiste Julius 1962: Äldre ryska lånord i estniskan, särskilt i det gamla estniska skriftspråket. Lunds Universitets Årsskrift. Avd. 1. Bd 55. Nr 1. Mägiste Julius 1966: Merjalaisten kansallisuusnimi ja merjalaisprobleemi. – Virittäjä 70, 114–20. Mägiste Julius 1977: Zu einigen vermeintlichen baltischen Lehnwörtern in den ostseefinnischen Sprachen. – Studies in Finno-Ugric Languages In Honor of Alo Raun. Indiana University Uralic and Altaic Series. Volume 131, 155–75. Nieminen Eino 1934: Der stammsauslaut der ins urfinnische entlehnten baltischen ā-feminina und die herkunftsfrage. – Finnisch-Ugrische Forschungen 22, 5–66. Nieminen Eino 1940: Itämerensuomalaisten ja balttilaisten kielten välisten kosketusten tutkimuksesta. – Virittäjä 44, 376–84. Nieminen Eino 1944: Jääri ja vuona sanojen oletetuista balttilaisista vastineista. – Virittäjä 48, 24–31. Nieminen Eino 1953: Ein Beitrag zu der ostslawischen und ostseefinnischen Badeterminologie. – Lingua Posnaniensis 4, 211–28. Nieminen Eino 1955: Die baltischen und ostseefinnischen Ausdrücke für Segel. – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen. Neue Folge, 72. Band, 128–60. Nieminen Eino 1956: Über einige Eigenschaften der baltischen Sprache, die sich in den ältesten Lehnwörtern der ostseefinnischen Sprachen abspiegelt. Vortrag, gehalten am 9. XI. 1956 – Sitzungsberichte der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1956, 185–206. 118 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis Nieminen Eino 1959: Beiträge zu den baltisch-ostseefinnischen Berührungen. – Rakstu krājums. Veltījums akadēmiķim profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei, 201–10. Rīgā: Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas izdevniecība. Nieminen Eino 1963a: Ausdrücke für Bau-, Arbeits- und Nutzhölzer fremden Ursprungs im Finnischen – Zeitschrift für slavische Philologie 31, 233–41. Nieminen Eino 1963b: Finnisch sii. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 177–82. Nilsson Torbjörn 1996: Is Balto-Finnic kypärä ‘helm, casque’ really a loanword from Baltic, or is it indigenous? – Word, volume 47, number 2, 185–91. Nirvi Ruben 1964: Sanoja ja käyttäytymistä. Sanahistoriallisia tutkimuksia II. Suomi 111: 1. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden Seura. Nuutinen Olli 1987a: Balttilaisten lainojen substituutiotapauksia. – Virittäjä 91, 52–63. Nuutinen Olli 1987b: Kalannimi seipi – Fennistica festiva in honorem Göran Karlsson septuagenarii. Fennistica 9, 107–15. Nuutinen Olli 1989: Satakunnan synty ja Kainuun kato – Virittäjä 93, 11–49. Nuutinen Olli 1992: Pälvi – balttilainen laina – Virittäjä 96, 403–06. Närhi Eeva Maria 1960: Tienviittaa merkitsevistä sanoista rasti, tikka ja osviitta. – Sananjalka 2, 62–77. Ojansuu Heikki 1921: Lisiä suomalais-balttilaisiin kosketuksiin. Vähäisiä kirjelmiä 59. Orrman Jaakko 1993: Mahdollisia balttilaisia etymologioita: haitta, huttu, rovio. – Virittäjä 97, 99–101. Parpola Asko 2012: Formation of the Indo-European and Uralic (Finno-Ugric) language families in the light of archaeology: Revised and integrated ’total’ correlations. – Riho Grünthal, Petri Kallio (eds.): A Linguistic Map of Prehistoric Northern Europe. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 266, 119–84. Posti Lauri 1946: Etymologisia huomioita. – Virittäjä 50, 385–86. Posti Lauri 1953–54: From Pre-Finnic to Late Proto-Finnic. – Finnisch-Ugrische Forschungen 31, 1–91. Posti Lauri 1969: Siikanen sinun nimesi – Juhlakirja Paavo Siron täyttäessä 60 vuotta 2. 8. 1969. Suomen kielen laitoksen julkaisuja 1. Acta Universitatis Tamperensis ser. A vol. 26, 146–48. Posti Lauri 1970: Reen kausta – Virittäjä 74, 165–7. Posti Lauri 1972: Vehmaro ja kysymys itämerensuomalaisen vetohärkäkulttuurin iästä – Kotiseutu 1972, 153–6. Posti Lauri 1977: Some new contributions to the stock of Baltic loanwords in Finnic languages – Baltistica 13, 263–70. Straipsniai / Articles 119 SANTERI JUNTTILA Ritter Ralf-Peter 1977: Zur Frage der finnischen Evidenz für die Sievers’sche Regel im Germanischen. – Die Sprache 23, 171–9. Ritter Ralf-Peter 1993: Studien zu den ältesten germanischen Entlehnungen im Ostsee-finnischen. Opuscula Fenno-ugrica Gottingiensia V. Frankfurt am Main: Peter Lang, Rozwadowski Jan 1913: Kilka uwag do przedhistorycznych stosunków wschodniej Europy i praojczyzny indoeuropejskiej na podstawie nazw wod. – Rocznik Slawistyczny T. VI, 39–73. Saareste Albert 1923: Etümoloogilised märkused III. – Eesti Keel 2, 10–15. Saarikivi Janne 2004: Is there Palaeo-European substratum interference in western branches of Uralic? – Journal de la Société Finno-Ougrienne 90, 187–214. Saarikivi Janne 2007: On the Uralic substrate toponymy of Arkhangelsk region: Problems of research methodology and ethnohistorical interpretation. – Ritva Liisa Pitkänen, Janne Saarikivi (eds.): Borrowing of Place Names in the Uralian Languages. Onomastica Uralica 4, 45–109. Debrecen – Helsinki. Saarikivi Janne, Lavento Mika 2012: Linguistics and Archaeology: A Critical View of an Interdisciplinary Approach with Reference to the Prehistory of Northern Scandinavia. – Charlotte Damm & Janne Saarikivi (eds.): Networks, Interaction and Emerging Identities in Fennoscandia and Beyond: Papers from the conference held in Tromsø, Norway, October 13–16 2009. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 265, 177–217 Sabaliauskas Algirdas 1963: Baltų ir Pabaltijo suomių kalbų santykiai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 109–36. Salmela Alfred 1965: Suomen muha ja muhi. – Virittäjä 69, 289–91. Sammallahti Pekka 1977: Suomalaisten esihistorian kysymyksiä. – Virittäjä 81, 119–36. Sammallahti Pekka 1998: The Saami Languages. An introduction. Kárášjohka: Davvi Girji. Skardžius Pranas 1957: Zum Wandel ai, ei > ie im Litauischen.– Zeitschrift für slavische Philologie 26, 375–82. SKES – Suomen kielen etymologinen sanakirja 1–7. Helsinki: Suomalais-Ugrilainen Seura, 1955–1979. Sköld Tryggve 1982: Finnish valjaat ‘harness’ a Baltic loanword. – Fenno-Ugrica Suecana 5, 292–304. SSA – Suomen sanojen alkuperä 1–3. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1992–2000. Suhonen Seppo 1988: Die baltischen Lehnwörter der finnisch-ugrischen Sprachen. – The Uralic Languages. Description, History and Foreign Influences, 596–615. Leiden – New York – Köbenhavn – Köln: E. J. Brill. 120 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis Suhonen Seppo 1989: Baltische und slavische Etymologien. – Journal de la Société Finno-Ougrienne 82, 211–21. Terent’ev V. 1990: Corrections to the “Suomen kielen etymologinen sanakirja” concerning the Germanic, Baltic and Slavic Loanwords – Uralo-Indogermanica. Балто-славянские языки и проблема урало-индоевропейских связей. Материалы 3-ей балто-славянской конференции, 18–22 июня 1990. г. Часть II, 30–32. Москва: Институт славяноведения и балканистики АН СССР. Thomsen Vilhelm 1869: Den gotiske sproglasses indflydelse på den finske. En sproghistorisk undersøgelse. København: Den Gyldendalske boghandel. TK – Zigmas Zinkevičius, Aleksiejus Luchtanas, Gintautas Česnys. Tautos kilmė. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2006. Toivonen Yrjö Henrik 1955: Sana sanasta, kaksi parhaasta. Porvoo: WSOY. Toporov 1990 – В. Н. Топоров: О характере древнейших балто-финноугорских контактов по материалам гидронимии. – Uralo-Indogermanica. Балто-славянские языки и проблема урало-индоевропейских связей. Материалы 3-ей балто-славянской конференции, 18–22 июня 1990. г. Часть I, 101–07. Москва: Институт славяноведения и балканистики АН СССР. Toporov, Trubačev 1962 – В. Н. Топоров, И. О. Н. Трубачев: Лингвистический анализ гидронимов верхнего Поднепровья. Москва: Издательство Академии Наук СССР. Uibo Udo 2007: Etümoloogilisi märkmeid (III). – Keel ja Kirjandus 50, 571–75. Uotila Eeva Elina 2000: Selected loans into Finnish and Baltic-Finnic (and some aspects of Finnish grammar). A memorial volume published on the 60th anniversary of her birth. Napoli: Istituto Universitario Orientale. Vaba Lembit 1983: Baltische Lehnwörter der Wolga-Sprachen im Lichte neuerer Forschungsergebnisse. – Советское финно-угроведение 19, 138–45. Vaba Lembit 1989: Balti laenud läänemeresoome maastikusõnavaras. – Keel ja Kirjandus 32, 138–41 ja 206–18. Vaba Lembit 1990a: Die baltischen Sonderentlehnungen in den ostseefinnischen Sprachen. – Itämerensuomalaiset kielikontaktit. Itämerensuomalainen symposium 7. kansainvälisessä fenno-ugristikongressissa Debrecenissä 27.8. – 1.9.1990, 125–39. Helsinki: Valtion Painatuskeskus, Vaba Lembit 1990b: Gibt es ein baltisches Fragment im estnischen Wortschatz der Waldimkerei? – Linguistica Uralica 26, 173–9. Vaba Lembit 1992a: Käblik on ahjulind! – Keel ja Kirjandus 35, 459–62. Vaba Lembit 1992b: A. D. Kylstra, Sirkka-Liisa Hahmo, Tette Hofstra, Osmo Nikkilä, Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen. – Linguistica Uralica 28, 219–23. Straipsniai / Articles 121 SANTERI JUNTTILA Vaba Lembit 1992c: Eesti kalatõkkenimetus näri ja balti *ē läänemeresoome substituutidest. – Keel ja Kirjandus 35, 726–7. Vaba Lembit 1994: Zu den baltischen m-Deverbalen in den ostseefinnischen Sprachen. – Linguistica Uralica 30, 241–7. Vaba Lembit 1996a: Über die baltische Herkunft von est. ihne, ihnus und die Substitution von balt. *kš. – Linguistica Uralica 32, 161–3. Vaba Lembit 1996b: Über die baltische Herkunft von est. rühm und seinen ostseefinnischen Entsprechungen. – Linguistica Uralica 32, 241–2. Vaba Lembit 1997a: Uurimusi läti-eesti keelesuhetest. Tallinn – Tampere. Vaba Lembit 1997b: Über die baltische Herkunft von est. hürn. – Linguistica Uralica 33, 1–3. Vaba Lembit 1997c: Ergänzungen zur Substitution des baltischen wortanlautenden *st. – Linguistica Uralica 33, 177–80. Vaba Lembit 1997d: Über die baltische Herkunft des ostseefinnischen rampa-Stammes. – Linguistica Uralica 33, 281–3. Vaba Lembit 1997e: Ostseefinnisches meri ‘Meer’ - doch ein baltisches Lehnwort – Finnisch-ugrische Sprachen in Kontakt. Vorträge des Symposiums aus Anlaß des 30-jährigen Bestehens der Finnougristik an der Rijksuniversiteit Groningen, November 1996. Maastricht: Shaker 1997, 225–231. Vaba Lembit 1998: Die Rolle des altpreussischen Sprachmaterials in etymologischen Untersuchungen ostseefinnischer Baltismen. – Wojciech Smoczyński (ed.): Colloquium Pruthenicum secundum. Papers from the Second International Conference on Old Prussian held in Mogilany near Kraków, October 3rd–6th, 1996, 177–85. Kraków: Universitas. Vaba Lembit 2006: Über Probleme bei der Erforschung der ostseefinnisch-lettischen lexikalischen Beziehungen. – Proceedings of the 4th International Congress of Dialectologists and Geolinguists, 490–9. Rīga. Vaba Lembit 2011a: Balti laenude uurimine avab meie kauget minevikku. – Keel ja Kirjandus 54, 734–63. Vaba Lembit 2011b: Language contacts between Baltic and Finnic languages – an exhausted issue in linguistic research? – Congressus XI. Internationalis Fenno-Ugristarum Piliscsaba, 9–14. VIII. 2010. Pars VI. Dissertationes symposium ad linguisticam, 44–52. Piliscsaba. Vaba Lembit 2012: Vagel: kas etümoloogiline umbsõlm? – Keel ja Kirjandus 55, 202–10. Vahros Igor 1966: Zur Geschichte und Folklore der grossrussischen Sauna. FF Communications N:o 197. Helsinki: Suomalainen Tiedeakatemia. 122 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Naujausias senovės baltų ir finų kalbų kontaktų tyrimų penkiasdešimtmetis Vanagas Aleksandras 1966: Suomiški vietovardžiai Lietuvoje. – Mokslas ir gyvenimas 1966: 4, 28–29. Vasmer Max 1920: Indo-Germaani laensõnad Eesti keeles. – Eesti Kirjandus 14, 343–46. Vasmer Max 1934: Beiträge zur historischen Völkerkunde Osteuropas II. Die ehemalige Ausbreitung der Westfinnen in den heutigen slavischen Ländern. Berlin: Verlag der Akademie der Wissenschaften. Venckutė Regina 2001: Kari Liukkonen, Baltisches im Finnischen. – Baltistica 36, 125–30. Venckutė Regina 2002: E. E. Uotila, Selected Loans into Finnish and Baltic-Finnic. – Baltistica 37, 172–77. Vilkkuna Kustaa 1971: Die Pfluggeräte Finnlands. – Studia Fennica 16, 5–178. Wichmann Yrjö 1911: Zur geschichte der finnisch-ugrischen anlautenden affrikaten, bes. im ungarischen und im finnischen. – Finnisch-Ugrische Forschungen 11, 173–290. Wiklund Karl Bernhard 1904: En finsk metates i lånord. – Nordiska studier tillegnade Adolf Noreen på hans 50-årsdag den 13 mars 1904, 153–67. Uppsala: K. W. Appelbergs Boktryckeri. Zinkevičius Zigmas 1984: Lietuvių kalbos istorija I. Lietuvių kalbos kilmė. Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Zigmas 2005: Lietuvių tautos kilmė. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. The Latest Fifty Years of Studies into the Prehistoric Contacts between Baltic and Finnic S U M M A R Y In terms of Finnic loanwords in Baltic and Baltic loanwords in Finnic, the main conclusion of Sabaliauskas is still valid: the oldest Baltic borrowings have reached the Proto-Finnic stage, whereas all Finnic borrowings in Baltic languages are much more recent. However, several loanword etymologies presented by him have been proven erroneous, and many new etymologies have been presented. Therefore, some claims, which still occur in recent Lithuanian-language literature on cultural history, have become obsolete. The development of linguistic typology and increasing knowledge of the structures of languages have globally enabled evaluation of the grammatical similarities between Baltic and Finnic languages in a way that was not possible ever before. Some shared features mentioned by Sabaliauskas have been shown to be accidental, but some others are still being considered contact-induced. Straipsniai / Articles 123 SANTERI JUNTTILA The most substantial part of Sabaliauskas paper, dealing with the prehistoric context of the contacts, has become obsolete for two reasons, which have not reached the Lithuanian or Baltologic discussion so far. Firstly, the etymological studies of Jorma Koivulehto since the 1970’s have revolutionized our understanding of the relative chronology of prehistoric contacts between Uralic and Indo-European languages. Secondly, the 20th century practice of equating language, archaeological culture and genetic (“racial”) features in the past has proven to be very problematic. Instead of Sabaliauskas’ Neolithic dating, the Bronze Age seems a more likely context for the Baltic-Finnic contacts. Įteikta 2014 m. spalio 26 d. SANTERI JUNTTILA Helsinkio universiteto Suomių kalbos, finų-ugrų ir skandinavų kalbų ir literatūrų institutas Lepiku 8–4, 51007 Tartu, Estija [email protected] 124 Acta Linguistica Lithuanica LXXI