Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje

AURELIJA GRITĖNIENĖ Litauiska språkets institut Forskningsområden: lexikologi, dialektologi. FOLKLIGA OCH DIALEKTALA NAMN PÅ VÄXTSLÄKTEN I SAMTIDA LITAUISK PROSA Folkliga och dialektala namn på växtsläkten i samtida litauisk prosa SAMMANFATTNING Föremålet för artikelns undersökning är 203 enordsnamn på växtsläkten, funna i 80 verk av 49 författare inom samtida litauisk prosa, vilka på något sätt (genom rot, betydelse, bildning eller fonetisk sammansättning) skiljer sig från de vetenskapliga namnen. Växtnamn som inte tillhör standardspråkets lexikon, har tydliga regionala kännetecken och används mer allmänt i en eller flera dialekter kallas i artikeln dialektord eller dialektala växtnamn. Växtnamn vars rot skiljer sig från den som är vanlig inom den vetenskapliga terminologin, men som tillhör det allmänna ordförrådet, det vill säga är kända av nästan alla litauisktalande och saknar tydliga kopplingar till någon viss dialekt, kallas i artikeln folkliga växtnamn eller kollokvialismer. Undersökningens huvudsyfte är att fastställa vilka folkliga och dialektala enordsnamn på växtsläkter som används i samtida litauisk prosa, analysera deras struktur, ursprung och utbredning samt diskutera deras funktioner och sammanhang i skönlitterära texter. NYCKELORD: konstnärlig stil, prosa, växtnamn, dialektord, kollokvialism. ANNOTATION Föremålet för den undersökning som presenteras i artikeln är 203 enordiga namn på växtsläkten, hämtade ur 80 verk av 49 författare inom den samtida litauiska prosan, vilka på något sätt (genom sin rot, betydelse, bildning eller fonetiska sammansättning) skiljer sig från sina vetenskapliga namn. I artikeln betecknas växtnamn som inte tillhör standardordförrådet, har tydliga regionala kännetecken och oftare används i en eller flera dialekter som dialektismer eller dialektala växtnamn. Växtnamn som har Straipsniai / Articles 85 AURELIJA GRITĖNIENĖ en annan rot än den som vanligen används i vetenskaplig terminologi, men som tillhör det allmänna ordförrådet, det vill säga är kända för nästan alla som använder det litauiska språket och saknar tydliga kopplingar till någon av dialekterna, betecknas som folkliga växtnamn eller kollokvialismer. Det huvudsakliga syftet med undersökningen är att fastställa vilka folkliga och dialektala enordiga namn på växtsläkten som förekommer i samtida litauisk prosa, analysera deras struktur, ursprung och utbredning samt diskutera funktionerna och användningssammanhangen i skönlitterära texter. NYCKELORD: konstnärlig stil, prosa, växtnamn, dialektism, kollokvialism. INLEDNING Ända fram till mitten av 1900-talet hämtade det litauiska litteraturspråket näring ur de levande dialekternas källor. Den skrivna språkkanon formades då till stor del av de levande dialekterna, och därför är språkets rikedom fortfarande ett viktigt kriterium för ett verks värde. Under 2000-talet, då den populära underhållningskulturen får allt större utrymme och allt fler texter ”tillverkas” även inom litteraturen, glömmer man att litteraturens särart är ordkonsten och att ett gott verk aldrig kan skapas utan ett gediget behärskande av språket. Allt släpps okritiskt in i skönlitterära texter, och därför genomgår den litauiska prosan de senaste åren en verklig antiestetisk chock (Sprindytė 2006: 23, 29, 34). Som motvikt till det snabbt och slarvigt tal som massmedierna främjar framträder den folkliga språkarketyp som vissa författare har bevarat i sitt skönlitterära skapande (Kubilius 2003: 43–44). En närmare undersökning av texter av samtida litauiska prosaförfattare från flera generationer visar två ganska olika tendenser: vissa författare, som känner globaliseringens påverkan, öppnar sig för världens kulturer, vänder sig bort från den nationella kulturen och tar över slang, medan andras texter är inriktade på bestående värden, fortfarande förankrade i föräldrarnas jord och barndomens erfarenheter, och bevarar det muntliga berättandet från landsbygden och de sånglika tonfallen (Bukelienė 2004: 106; Kubilius 2003: 95). Dessa senare verk gav anledning att närmare undersöka i vilken utsträckning regionala drag har bevarats i professionella författares skönlitterära texter – mångfald, rikedom och bildrikedom i ordens uttryck. Framför allt avses dialektala former. De berikar inte bara standardspråket. I skönlitterära verk bidrar dialektala ord till att individualisera rollfigurernas språk och skapa en autentisk miljö. Författare använder dem ofta inte bara i dialoger utan även i berättartexten. Därför är bruket av dialektala former intressant inte bara för litteraturforskare utan också för språkvetare (särskilt dialektologer, lexikografer, etnolingvister och etnostylister). Typerna och funktionerna hos dialektala former i litauisk skönlitteratur har utförligt beskrivits av Juozas Pikčilingis (Pikčilingis 1975: 99–125). Pranas Kniūkšta skrev om ord ur det levande talspråket i Ieva Simonait y tės och Mykolas Sluckis prosa (Kniūkšta 1981: 52–72). Kazys Morkūnas behandlade östlitauiska former i Igno Šeiniaus verk (Morkūnas 86 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje 2009: 1–8). Lexikala dialektala former i Romualdas Granauskas verk har analyserats vid flera tillfällen (Akelaitienė, Žiliūtė-Batavičienė 2011: 5–15; Paulauskytė 2001: 19–20). Artikelförfattaren har tidigare behandlat folkliga växtnamn som används i samtida litauisk barnprosa (Gritėnienė 2014: 50–62). Ryska lingvister har i stor utsträckning undersökt dialektala former i skönlitterära texter. Här nämner vi endast några studier som omfattar verk ur olika perioder av den ryska litteraturen: Boris Larin analyserade dialektismernas funktioner i texter av Leonid Leonov, Michail Sjołochov och andra ryska författare (Ларин 1974: 238–261); Irina Kurnosova och Alina Popovič behandlade dialektismernas funktionella och stilistiska särdrag i rysk prosa från början av 1900-talet (Курносова 1995; Попович 2013); Taisija Kudinova behandlade dialektismernas ursprung och funktioner i Anton Tjechovs verk (Кудинова 2000). Dialektismer i spansk skönlitteratur från 1900-talet har beskrivits ingående (Дворецкая 2005). En särskild studie har ägnats åt växtnamn i William Shakespeares verk (Ryden 1978). Föremålet för denna artikel är folkliga och dialektala växtsläktnamn, insamlade ur texter av litauiska prosaförfattare från början av 2000-talet1. Litteraturkritiker noterar att ett opoetiskt uttryckssätt blir allt tydligare i den moderna litauiska prosan; man talar till och med om en uppenbar språklig nedgång (Sprindytė 2006: 275). Samtidigt framträder dialektala drag som en motvikt till halvmesyrspråk, jargong och normbrytande språk. Efter att ha läst mer än 100 verk av samtida litauisk prosa fann man folkliga växtnamn i 80 verk av 49 författare2. Undersökningsmaterialet omfattar 203 olika fytonymer. De utvalda författarna skriver texter i olika korta och långa berättande former. Vid insamlingen av material till undersökningen ägnades störst uppmärksamhet åt klassiska prosagenrer – noveller, kortberättelser, kortromaner och romaner3. Eftersom dessa genrer emellertid lämnar plats åt så kallade rand- eller marginalgenrer – essäistik, memoarer, dagböcker, stilisering med mera (Arnatkevičiūtė 2006: 63) – kom även några verk inom dessa genrer att ingå i undersökningen. Ur strukturell synvinkel har flera typer av folkliga och dialektala växtnamn noterats i litauisk prosa: 1) enordiga släktnamn, till exempel notrelė ’nässla’ (Urtica) 1 Detta är ett rent kronologiskt urval. Litteraturvetare anger att en ny period i den litauiska litteraturen börjar ännu tidigare – under 1980-talet. Efter återupprättandet av självständigheten får författarna en tid då de kan skriva fritt, till skillnad från tidigare, och förutsättningarna för experiment och improvisation blir gynnsamma. Läs mer om detta i Brazauskas 2014: 14; Martinaitis 2003: 23–26; Sprindytė 2006: 9–10. 2 Fullständiga bibliografiska uppgifter finns i slutet av artikeln under ”Källförkortningar”. 3 Om traditionella genreindelningar och problemen med att fastställa deras gränser, se Kalėda 1996: 11–14. Straipsniai / Articles 87 AURELIJA GRITĖNIENĖ (K. Saj. 2010 96)4, paleistuvė ’kalanchoe’ (Kalanchoe) (L. Čern. 2009 (a) 90) osv.; 2) två- eller treordsfraser som namn på släkten och arter5, till exempel nattens drottning ’echinopsis’ (Echinopsis) (B. Jon. 2009 220), Sankt Peters nycklar ’vårprimula’ (Primula veris) (H. Gud. 150, E. Ign. 274) osv.; 3) tvåordsnamn på arter6, till exempel vild vallmo ’kornvallmo’ (Papaver rhoeas) (L. Gut. 2007 9), vild cikoria ’cikoria’ (R. Šer. 2014 60) osv.; 4) namn på sorter bestående av ett, två, tre eller till och med fyra ord7, till exempel potatissorten Užuvara (A. Žag. 559), tomatsorten Puškino-Bizono (A. Žag. 544), päronsorten Mičiurino žieminė Bėra (A. Žag. 558), äppelsorten Antaninė Perpus Finkuota (Mičiurininė). I denna artikel analyseras närmare endast växtnamnen i den första gruppen, det vill säga enordsnamn på växtsläkten som på något sätt skiljer sig från de vetenskapliga växtnamnen. Uppenbara författarnybildningar (till exempel žirgarūgštynė (J. Kral. 73))8, namn som endast förekommer i skriftspråket (till exempel bizonžolė ’legest’ (Silphium) (H. Gud. 359), kinmedis ’kinaträd’ (Cinchona) (L. Gut. 2013 94), vėjažolė ’sippor’ (Anemone) (J. Skab. 2004 220)), slanguttryck (till exempel siemkė ’solros’ (Helianthus) (R. Šer. 2008 22)) och oidentifierade växtnamn (till exempel burtažolė (J. Skab. 2004 170), devynžolės (J. Kral. 44), rumbė (J. Skab. 2004 183)) behandlas inte närmare i artikeln9. De växtnamn som inte tillhör det allmänna ordförrådet har tydliga regionala kännetecken och används i större utsträckning i en eller flera dialekter; i artikeln benämns de synonymt dialektala ord eller dialektala växtnamn. Växtnamn som har andra sär- 4 Efter författarens namnförkortning anges den sida i verket där växtnamnet först beläggs. 5 I de verk som valts ut för undersökningen beläggs omkring 20 frasformade växtnamn. 6 I de utvalda prosatexterna hittades omkring 80 olika folkliga namn på växtarter. 7 I texterna hittades omkring 70 olika folkliga sortnamn på växter. Större delen av dem (omkring 60) beläggs i Agnė Žagrakalytės roman Eigulio duktė: byla F 117 (2013). Våra andra prosaförfattare (Henrikas Čigriejus, R. Granauskas, Kazys Saja, Renata Šerelytė m.fl.) nämner oftast vissa mer populära äppel- och vetesorter, till exempel antaninė obelis (R. Šer. 2010 123), antanupkos (H. Čig. 2011 105), grapšteinas (R. Šav. 2009 100), papinkos (H. Čig. 2011 105), popierinė obelis (R. Gran. 2013 (a) 29), awnade, awnlösa, tvåradigt, fyraradigt, mjukt vete (K. Saj. 2010 147). 8 Betydligt fler författarnybildningar används i modern litauisk barnprosa. Se närmare Gritėnienė 2014: 8–13. 9 Vissa benämningar bör betraktas inte som dialektala ord utan som korrektur- eller okunskapsfel – de skiljer sig mycket lite från de benämningar som används i fackspråket, exempelvis genom vokallängd eller en konsonant, och förekommer bara en enda gång i något verk av en författare. Exempel är antūris ’anthurium’ (Anthurium) (A. Meil. 136), galinzoga ’galinsoga’ (Galinsoga) (H. Gud. 60), kupolis ’kūpolis’ (Melampyrum) (H. Gud. 293), machonija ’mahonia’ (Mahonia) (J. Skab. 2000 45) m.fl. Sådana växtnamn analyseras inte heller närmare i artikeln. 88 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje kn som är vanligare än i den vetenskapliga terminologin, men som tillhör det allmänna ordförrådet, det vill säga är kända av nästan alla användare av litauiska och saknar tydliga kopplingar till någon särskild dialekt, kallas i artikeln folkliga växtnamn eller kollokvialismer. Undersökningens huvudsyfte är att fastställa vilka folkliga och dialektala enordsnamn på växtsläkten som används i modern litauisk prosa samt att diskutera deras ursprung, spridning och brukstendenser. PROBLEM VID IDENTIFIERING AV FOLKLIGA OCH DIALEKTALA FÖRTYGEN Vid fastställandet av vetenskapliga växtnamn har man främst utgått från material i Lietuvių kalbos žodyno (LKŽ), dess register och olika termordböcker. Nomenklaturen för litauiska och latinska vetenskapliga växtnamn har ändrats flera gånger, och därför bygger artikeln inte bara på Botanikos vardų žodynu (1998), sammanställd av Ramunėlė Jankevičienė, utan även på uppgifter i Republiken Litauens termbank (http://terminai.vlkk.lt). Växtnamn är lättast att identifiera när författarna själva förklarar betydelsen eller motiveringen bakom ett dialektalt namn och anger i vilken del av Litauen växten kallas så. ”För att använda ett dialektalt ord måste författaren ’visa sin förmåga’ att presentera det: väva in det i en mening eller ett vidare sammanhang så att detta avslöjar ordets innehåll” (Pikčilingis 1975: 121). Det finns många exempel på hur sammanhanget hjälper till att fastställa fyt onymers betydelse: ”Här, kring Demeniškės, kallar folk denna kraftiga och taggiga växt för durnaropę. Botaniska ordboken kallar den i sin tur dagišiumi och beskriver den som en växt i familjen korgblommiga växter samt anger det latinska namnet Carduus” (R. Sad. 92). ”Karvelukai har redan satt frö, men här är det verkligen karvelukai, ingen har någonsin kallat dem sinavadais” (H. Gud. 113). ”[...] vaistinė baltašaknė, i folkmun också kallad kurvažole. Varför förvånas över att den är giftig – namnet säger ju allt” (R. Šer. 2013 55). ”[...] Cikorija. Detta ord är bara känt från böcker, för dzūkerna kallar den där fina växten – en blomma på trädesmarkerna – för arkline rugiagėle. Namnet är, liksom namnen på andra örter, påhittat av människor, synnerligen träffande och mystiskt. Den liknar rugiagėlę cikoriją genom sin blå blomma; man kan inte skilja dem åt på färgen” (R. Sad. 230). Författarens morfologiska beskrivning av växten eller uppgift om dess medicinska egenskaper hjälper till att fastställa dess vetenskapliga namn (särskilt om ordet har flera betydelser): ”Gårdens gräs är fortfarande grönt, somrigt; nära stigen växer gyslalapėliai, de är förbenat bra när man skär sig, de drar ut hettan, som man brukade säga” (H. Čig. 2007 153). ”[...] jag ville dra min syster i ärmen och visa henne den vissnade ’Pelenės batelį’, så kallade vi en okänd blomma med en lång hellebardliknande stjälk, som svajade med blå blomklasar liknande små skor hopsydda med guldtråd” (R. Šer. 2008 172). Straipsniai / Articles 89 AURELIJA GRITĖNIENĖ Vid läsning av prosatexter hittades flera växtnamn vars vetenskapliga namn inte gick att fastställa. Ibland hjälper inte ens en mycket allmän beskrivning av växten till att identifiera namnet, till exempel: ”Devynžolės skyddar mot sjukdom och lidande. [...] Jag känner lycka när jag räddar en människas liv med devynžolėm” (J. Kral. 44). ”Och ežiukai hade ännu inte blommat; det är höstblommor, med mycket små blommor” (H. Gud. 113). Ett annat problem vid fastställandet av växtens exakta vetenskapliga namn är namnens mångtydighet. I levande språkbruk betecknas ofta flera växter med ett och samma namn. Därför är det svårt att avgöra vilken konkret växt författaren nämner i sitt verk om hen inte anger växtens exakta vetenskapliga namn, till exempel: gumbažolė (R. Šer. 2013 88) – i folkmun kallas många örter som förr användes för att behandla bölder för gumbažolės; jievaras (J. Kunč. 2006 37, R. Marč. 316), jovaras (R. Sad. 100) – dessa namn används i folkmun om flera träd: ’svartpoppel’ (Populus nigra), ’sykomorlönn’ (Acer pseudoplatanus), ’avenbok’ (Carpinus betulus), ’hagtorn’ (Crataegus), ’platan’ (Platanus); kupstukai (H. Gud. 113) – detta allmänna namn kan beteckna flera trädgårdsväxter som växer i tuvor: svingel, gullviva, olika fetknoppsarter med mera; kregždžolė (V. Mart. 187) betecknar i levande språkbruk flera växter: ’vaxiga svalörten’ (Vincetoxicum hirundinaria), ’större skelört’ (Chelidonium majus) och ’större lejongap’ (Antirrhinum majus). Som redan nämnts analyseras sådana växtnamn som ännu inte har identifierats inte i artikeln. KOLLOKVIALISMER Nästan en fjärdedel av de växtsläktnamn som behandlas i artikeln är välkända och begripliga för alla, används i stor utsträckning i hela Litauen och finns belagda i någon utgåva av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno. Sådana fyt onym er som hör till den informella, vardagliga sfären bör, som tidigare nämnts, inte betraktas som dialektala former utan som folkliga växtnamn eller kollokvialismer – allmänt brukade ord i folkets talspråk (Jakaitienė 2010: 174). Kollokvialisering är ett av de tydligare kännetecknen på det moderna litauiska språkbruket. På senare tid förekommer inslag av vardagligt språk i texter av nästan alla stilar (Smetonienė 2013: 150). Särskilt mycket vardagligt ordförråd märks i offentligheten – i tv och i politikers tal (Tamaševičius 2009: 143–146; Župerka 2013: 185). Denna tendens är också tydlig i litterära texter. I de utvalda prosaförfattarnas verk hittades över 30 fyt onym er som kan betraktas som kollokvialismer, till exempel: abrikosmedis ’vanlig aprikos’ (Armeniaca vulgaris) (V. Mart. 33), apelsinas (K. Sab. 2012 59, M. Sluc. 144), apelsinmedis (V. Rykš. 234, K. Sab. 2012 59, R. Šav. 2013 61) ’apelsinträd’ (Citrus sinensis), batvinis 90 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje ‘matbetor’ (Beta vulgaris subsp. vulgaris var. conditiva) (L. Gut. 2013 236), dagilis ‘tistel’ (Carduus) (A. Žag. 234), dilgynė (L. Gut. 2013 168, K. Sab. 2008 29, J. Skab. 2000 228, J. Skab. 2004 147, A. Žag. 255) ‘brännässla’ (Urtica), dobilėlis (D. Jaz. 15), dobiliukas (L. Gut. 2013 168, V. Mart. 165, J. Skab. 2000 151, A. Žag. 15) ‘vitklöver’ (Trifolium repens), eglės ‘en’ (Juniperus) (L. Gut. 2011 58, L. Gut. 2013 14, J. Kral. 19, A. Zur. 2010 112, A. Žag. 181), epušė ‘asp’ (Populus tremula) (L. Gut. 2007 234, L. Gut. 2008 48, S. Par. 29), erškėtrožė ‘ros’ (Rosa) (L. Čern. 2009 (b) 132, L. Gut. 2008 156, L. Gut. 2013 10, E. Ign. 17, B. Jon. 2011 27, K. Sab. 2008 154, M. Sluc. 179, J. Skab. 2000 162, R. Šer. 2013 78, G. Vil. 104, A. Žag. 323), figmedis ‘fikus’ (Ficus) (L. Gut. 2007 274, M. Ivaš. 238, K. Sab. 2014 15), gladiolė ‘gladiolus’ (Gladiolus) (A. Žag. 393), granatas ‘granatäpple’ (Punica granatum) (K. Sab. 2008 26), kačpėdelė ‘kattfot’ (Antennaria dioica) (B. Jon. 2009 198), karkliukai ‘höghöstflox’ (Phlox paniculata) (H. Gud. 113), lauras ‘lagerträd’ (Laurus) (L. Gut. 2013 96), metėlė ‘malört’ (Artemisia absinthium) (L. Gut. 2007 66, R. Šer. 2010 113), nasturta ‘krasse’ (Tropaeolum) (B. Jon. 2007 20, J. Kunč. 2000 59, J. Kunč. 2006 30, I. Mer. 61, K. Sab. 2008 26, J. Skab. 2000 18, A. Žag. 124), pelynas ‘malört’ (Artemisia absinthium) (H. Čig. 2003 24, H. Čig. 2011 40, L. Gut. 2007 66, L. Gut. 2008 82, L. Gut. 2011 58, L. Gut. 2013 112, E. Ign. 317, K. Sab. 2011 166, K. Saj. 2010 55, J. Skab. 2000 178, J. Skab. 2004 179, R. Šer. 2010 8, R. Šer. 2013 89, A. Urb. 2014 226, A. Zur. 2000 57), piktadagis ‘nicktistel’ (Carduus nutans) (J. Kral. 88), puplaiškis ‘trbladigt vattenklöver’ (Menyanthes trifoliata) (H. Čig. 2007 51, R. Gran. 2014 15, J. Kunč. 2006 58), ramunėlė (J. Ap. 288, L. Gut. 2013 211, B. Jon. 2007 75, J. Skab. 2004 117), ramunėlis (H. Čig. 2007 119, A. Žag. 124) ‘kamomill’ (Chamomilla recutita), šaltmėtė ‘pepparmynta’ (Mentha × piperita) (R. Šav. 2009 141), švendrė ‘vass’ (Phragmites) (L. Čern. 2009 (b) 133, L. Gut. 2008 260, J. Skab. 2000 172, J. Skab. 2004 79, R. Šav. 2009 197, R. Šer. 2006 8), topolis (J. Ap. 396, H. Čig. 2003 63, H. Čig. 2007 115, H. Čig. 2011 76, R. Gran. 2005 (a) 29, R. Gran. 2007 248, E. Ign. 260, B. Jon. 2011 68, A. Žag. 154) ‘poppel’ (Populus), trauklapis ‘groblad’ (Plantago) (L. Gut. 2007 241, L. Gut. 2013 101, S. Par. 93), trūkžolė ‘cikoria’ (Cichorium intybus) (H. Čig. 2003 182), vynuogė ‘vinranka’ (Vitis) (R. Šer. 2014 21, L. Gut. 2011 322, B. Jon. 2011 82, A. Žag. 453), zuikiakrūmis ‘ginster’ (Sarothamnus) (B. Jon. 2011 87), žibutė ‘blåsippa’ (Hepatica nobilis) (V. Čep. 124, R. Gran. 2014 135, H. Gud. 273, L. Gut. 2011 59, E. Jan. 43, J. Kunč. 2000 91, V. Mart. 164, R. Mat. 13, I. Mer. 195, N. Peč. 11, S. Sak. 35, J. Skab. 2004 146, M. Sluc. 10, R. Šer. 2001 130, R. Šer. 2013 42, Š. Šim. 6, A. Žag. 130), žilvitis ‘korgvide’ (Salix viminalis) (H. Čig. 2003 44, H. Čig. 2011 131, L. Gut. 2008 254, L. Gut. 2011 58, L. Gut. 2013 96, B. Jon. 2011 76, A. Rus. 34, A. Zur. 2000 6, A. Zur. 2010 150, A. Žag. 154). ”Närhet till talspråket är ett tecken på ordets livskraft” (Pikčilingis 1971: 151), så vi skulle kunna säga att kollokvialismer i texter med konstnärlig stil fungerar som en slags mellanlänk, som låter författaren gå ännu djupare – i riktning mot dialektalt tal. Straipsniai / Articles 91 AURELIJA GRITĖNIENĖ FONETISKA OCH MORFOFONEMISKA DIALEKTFORMER I de utvalda prosatexterna har relativt få fonetiska och morfofonemiska dialektformer registrerats. Alla används motiverat i det konstnärliga språket. Fonetiska dialektformer förekommer framför allt i dialoger. I skapandet av realistiska, levande porträtt av gestalterna eftersträvas också att återge deras språk så autentiskt som möjligt. De mest framträdande fonetiska dragen i den östaukštaitiska subdialekten är reduktion av korta ändelsevokaler, att betonat ą övergår i ū, att obetonat uo övergår i ett halvlångt a, till exempel: ūžals10 (A. Žag. 565) (norra panevėžiškiai), ūžalėliu (L. Gut. 2001 128) (uteniškiai) ‘ek, liten ek’ (Quercus). De sydliga aukštaitiska dragen är dzūkavande och uttal av hårda konsonanter l och š före e, till exempel: blindzės ‘vide’ (Salix) (L. Gut. 2011 384), dzirgelės ‘brännässlor’ (Urtica) (B. Jon. 2007 102), eglali ‘liten gran’ (Abies) (L. Gut. 2011 397), gvazdikuciai ‘tagetes’ (Tagetes) (H. Gud. 113), lenkuciai (H. Gud. 113), marguciai (H. Gud. 113) ‘sådana trädgårdsväxter’, pucinelis ‘liten olvon’ (Viburnum) (L. Gut. 2011 58), pušalė ‘liten tall’ (Pinus) (L. Gut. 2011 101). Nordliga žemaičiai uttalar ou i stället för standardspråkets uo, låter betonat ą övergå i ɔn och uttalar ė i ordstammen som ie, till exempel onžouls ‘ek’ (Quercus) (R. Gran. 2007 235), vuobilieliu ‘äppelträd’ (Malus) (R. Gran. 2007 17). Sydliga žemaičiai uttalar diftongoiden iˀi i stället för diftongen ie, till exempel kvyčius ‘vete’ (Triticum) (E. Ign. 119). I prosatexterna hittades också några morfofonemiska dialektformer, det vill säga namn som skiljer sig från de vetenskapliga växtnamnen genom oregelbundna förändringar av vokaler eller konsonanter i roten eller stammen: aržuolas ‘ek’ (Quercus) (K. Saj. 2003 31), činčibiras ‘strykninträd’ (Strychnos) (V. Čep. 420), kačiažolė ‘kattmynta’ (Nepeta) (R. Šer. 2008 159), kačpedė ‘kattfot’ (Antennaria) (B. Jon. 2007 104), kadugys ‘en’ (Juniperus communis) (J. Kral. 50, K. Saj. 2003 27, K. Saj. 2010 17, R. Šav. 2009 31, R. Šer. 2013 147), lendrė ‘vass’ (Phragmites australis) (J. Ap. 372), palergonija ‘pelargon’ (Pelargonium) (H. Čig. 2007 160, H. Čig. 2011 150), tabokas ‘tobak’ (Nicotiana) (H. Čig. 2007 49). Fonetiska dialektformer används oftast när författaren försöker återge talspråkets intonationer. R. Granauskas gestalter talar oftast dialekt – den äldre generationen på landsbygden, som har bevarat sitt autentiska språk: ”Trampa inte på lökarna, repa inte höet, bryt inte vuobilieliu, jag har själv planterat dem åt er. Hoppa inte över de där ėgleles, så att ni inte bryter topparna” (R. Gran. 2007 17). ”Onžouls bad mig säga att han fortfarande lever och mår bra. [...] Så sa han: onžouls, žonsėns... Alla i Telšiai säger så” (R. Gran. 2007 235). R. Granausko 10 Alla fonetiska dialektformer som registrerats i texterna återges i artikeln i den kasusform som författarna använde. 92 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje Den samaitiska prägeln är öppen, naturlig och spontan och framträder utan rationella ansträngningar från författarens sida (Bukelienė 2004: 65); den ger verkets autenticitet djup och durton (Sprindytė 2013: 135). Även Leonardas Gutauskas noveller låter sina gestalter – de gamla dziedai – tala på dzūkiska, och lika naturligt. Det finns gott om dialektala inslag i denne prosaförfattares texter. De låter läsaren uppleva dialektens skönhet och visar författarens vilja att bevara den (Daubaraitė 2012: 13), till exempel: ”[...] några arbetar i skogen med družbantais, pūšalaites släpper de iväg, andra plöjer åkrarna [männen]” (L. Gut. 2011 29). ”[...] jag så här och så där, hoppar upp och knäpper med piskan pūšalaitėn, ropar [...]” (L. Gut. 2011 38). ”[...] längs åarna växer užalai, så att de påminner oss om våra hertigars tid, om de kunde tala [...]” (L. Gut. 2011 102). Den dialektala substraten bryter sig medvetet, väl avvägt och motiverat fram i den moderna litauiska prosan. Bara författare av den äldre generationen vågar låta sina gestalter tala så; de behärskar själva dialekten och är inte rädda för att visa det. Författarnas dialektalt skrivna meningar avviker ibland från den rena dialektens normer; dialektens fonetiska särdrag återges inte alltid precist i dem, men det var inte heller skaparnas främsta mål. Läsaren tror på ett sådant gestaltspråk: det framstår som autentiskt och naturligt, och det räcker gott för att skapa levande gestaltporträtt eller färgstarka litauiska landskap. LEXIKALA DIALEKTDRAG Den konstnärliga språkets främsta kännetecken är bildrikedom. Särskilda bildskapande uttrycksmedel bidrar till att skapa den. Genom att använda lexikala dialektord – ord med en rot som inte förekommer vare sig i standardspråket eller i andra dialekter (Jakaitienė 2010: 178) – försöker författarna skapa en så övertygande, verklighetstrogen och levande bild som möjligt av den avbildade världen. ”Språkets livfullhet bestäms framför allt av den autentiska litauiska språkande som genom tiderna fortlevt och kommer till uttryck i ett rikt ordförråd, semantisk bredd och vitalitet samt traditionella ordrelationer” (Pupkis 2005: 382). I texter av författare med ursprung i, bosatta i eller verksamma i Žemaitija har flera žemait ybė belagts. I det žemaitiska dialektområdet används följande växtnamn: gyslapis (R. Gran. 2013 (a) 74) ’groblad’ (Plantago), gudnoterė ’brännässla’ (Urtica urens) (J. Kral. 14), kalakutžolė ’gåsört’ (Potentilla anserina) (J. Ap. 73, R. Gran. 2013 (a) 74, E. Ign. 54), kibišis ’stor kardborre’ (Arctium tomentosum) (J. Ap. 10), kumelrūgštė ’stor syra’ (Rumex confertus) (V. Jas. 2007 55), notrelė ’nässla’ (Urtica) (K. Saj. 2010 96), raskilėlis (E. Ign. 28) ’daggkåpa’ (Alchemilla), rūgštelė ’ängssyra’ (Rumex acetosa) (I. Mer. 85) med flera. Följande namn betraktas som östlitauiska dialektord: degutis ’lychnis flos-cuculi’ (Lychnis flos-cuculi) (J. Kral. 83), gyslalapis ’groblad’ (Plantago) (H. Čig. 2007 153), raitūzai ’tigerlilja’ (Lilium lancifolium) (A. Žag. 124), rasakėlėlis (J. Kral. 44) ’daggkåpa’ (Alchemilla), šilkvagvaizdikis ’borstnejlika’ (Dianthus barbatus) (H. Čig. 2003 Straipsniai / Articles 93 AURELIJA GRITĖNIENĖ 125), tekšnė ’hjortron’ (Rubus chamaemorus) (J. Skab. 2004 183), vilkarnė ’tibast’ (Daphne mezereum) (J. Skab. 2004 110) med flera. Några dzūkiska dialektord har belagts i prosa av författare med ursprung i eller verksamma i Dzūkija (Henrikas Gudavičius, L. Gutauskas, Jurgis Kunčinas, Romas Sadauskas): gaidžia uogė ’stenhallon’ (Rubus saxatilis) (J. Kunč. 2006 98), martukės ’tusensköna’ (Bellis perennis), mėlynukai ’förgätmigej’ (Myosotis), raguotukai ’åker­riddarsporre’ (Consolida regalis), raktukai ’primula’ (Primula) (H. Gud. 113), rugiagėlė ’cikoria’ (Cichorium intybus) (R. Sad. 230); jämför också växtnamn med suffixen –ai-tė och –ukas, som är utbredda i den sydaukštaitiska subdialekten: bulbaitė ’potatis’ (Solanum tuberosum) (L. Gut. 2008 277), panaitės ’en blommande trädgårdsväxt av detta slag’ (H. Gud. 113), brolukai ’pensé’ (Viola wittrockiana) (H. Gud. 113, B. Jon. 2009 199), karvelukai ’akleja’ (Aquilegia) (H. Gud. 113), sausukas ’torrblomma’ (Xeranthemum) (H. Gud. 113). Andra lexikala dialektord används ännu vidare – de är utbredda i hela aukštaitiska dialektområdet: drigniažolė ’bolmört’ (Hyoscyamus niger) (R. Šer. 2013 69), levukas ’lejongap’ (Antirrhinum) (B. Jon. 2007 18), naktinukė ’nattviol’ (Matthiola bicornis) (L. Gut 2013 262, R. Marč. 110), palazdys ’blåsippa’ (Hepatica nobilis) (A. Žag. 130), spalgena ’tranbär’ (Oxycoccus) (H. Čig. 2007 84, L. Gut. 2011 58, A. Žag. 491), svėris ’åkerrättika’ (Raphanus raphanistrum) (A. Žag. 207), šarkakojis ’åker­riddarsporre’ (Consolida regalis) (A. Žag. 198), žirniukai ’luktärt’ (Lathyrus odoratus) (A. Žag. 190) med flera. Andra folkliga växtnamn är vitt spridda i hela Litauen: goštautas ’korsnejlika’ (Lychnis chalcedonica) (H. Gud. 113, A. Žag. 393), levažandis (B. Jon. 2007 18, A. Žag. 124) ’lejongap’ (Antirrhinum), riešutynas ’hassel’ (Corylus) (A. Žag. 237), slyvukas ’körsbärsplommon’ (Prunus cerasifera) (E. Ign. 219), šaltapusnis ’hästhov’ (Tussilago) (J. Skab. 2000 189), šimtažiedis ’tusensköna’ (Bellis perennis) (A. Žag. 393), zinija ’zinnia’ (Zinnia) (B. Jon. 2007 20, A. Žag. 124) med flera. En särskild typ av lexikala dialektord är semantiska dialektord, det vill säga ord som har en betydelse som är typisk endast för en viss dialekt (Jakaitienė 2010: 179). I våra prosaförfattares texter har omkring 20 sådana växtnamn belagts: broliukas ’pensé’ (Viola wittrockiana) (H. Gud. 113), durnaropė ’tistel’ (Carduus) (R. Sad. 92), gaidukai ’ormrot’ (Bistorta major) (J. Kral. 83), gvazdikėlis ’tagetes’ (Tagetes) (R. Šer. 2006 29, R. Šer. 2013 63), jurginas ’flikbladig rudbeckia’ (Rudbeckia laciniata) (V. Jas. 2008 28), linelis ’rosenskära’ (Cosmos bipinnatus) (H. Gud. 113, J. Kunč. 2000 59, J. Skab. 2004 165), maurai ’andmat’ (Lemna) (E. Kurk. 32, L. Gut. 2001 114), naktibalda ’nattviol’ (Matthiola bicornis) (B. Jon. 2007 19), pūkučiai ’ängsull’ (Eriophorum) (R. Mat. 282), paleistuvė ’kalankoe’ (Kalanchoe) (L. Čern. 2009 (a) 90), raitūzai ’tigerlilja’ (Lilium lancifolium) (A. Žag. 124), riešutas ’hassel’ (Corylus avellana) (L. Gut. 2011 192), rykštė ’trädgårdsgladiolus’ (Gladiolus communis) (J. Kunč. 2006 56), rugiagėlė ’cikoria’ (Cichorium 94 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje intybus) (R. Sad. 230), saulutė ’blå felicia’ (Felicia amelloides) (B. Jon. 2007 16), šilas ’ljung’ (Calluna vulgaris) (L. Gut. 2008 147), verba ’sälg’ (Salix caprea) (L. Gut. 2011 58), žemčiūgas ’krasse’ (Tropaeolum) (A. Žag. 124), žirniukai ’ärtblomma’ (Lathyrus odoratus) (A. Žag. 190). En annan typ av lexikala dialektord är ordbildningsdialektismer, det vill säga ord som bildats enligt dialektens specifika ordbildningsmönster (Jakaitienė 2010: 179). Vissa växtnamn som belagts i författarnas texter skiljer sig från de vetenskapliga växtnamnen genom ändelserna, till exempel astra ’aster’ (Aster) (H. Čig. 2003 43, B. Jon. 2007 42), činčiberis ’stryknos’ (Strychnos) (J. Skab. 2000 133), obelė ’äpple’ (Malus) (H. Čig. 2011 95, R. Gran. 2007 203, A. Žag. 455), serbenta (R. Gran. 2005 (b) 70, L. Gut. 2008 276) ’vinbär’ (Ribes). I talspråket har man ofta en tendens att benämna växter med ett kortare ord – särskilt ofta utelämnas något formativ, vanligtvis ett suffix, till exempel: čiobris ’timjan’ (Thymus) (L. Gut. 2008 338, L. Gut. 2011 58, L. Gut. 2013 101), dilgė (L. Gut. 2013 242, J. Kral. 131, R. Šer. 2001 124, R. Šer. 2006 13, R. Šer. 2013 58). En del växtnamn som används av författarna har uppstått i vårt språk relativt nyligen – de finns inte belagda i någon utgåva av Litauiska språkets ordbok, och vi hittar dem inte heller i LKŽ. Den levande användningen av dessa namn i dag framgår av den digitala miljön – dessa växtnamn förekommer flera gånger på olika webbplatser och hos mer än en författare, så vi kan inte betrakta dem som författarspecifika nybildningar. Oftast bildas ett nytt namn (sammansättning) av växtens fruktnamn och ett begrepp som betecknar växtens livsform11 (i sådana namn utgörs sammansättningens andra led oftast av orden träd, buske, ört). Flest sådana växtnamn har belagts i texter av yngre eller medelålders författare, i intellektuell och psykologisk prosa, till exempel: bambukmedis ’bambu’ (Bambusa) (D. Kaj. 180), bananmedis ’banan’ (Musa) (K. Sab. 2012 60), bukmedis ’bok’ (Fagus) (L. Gut. 2008 298), erškėtrūmis ’ros’ (Rosa) (V. Bubn. 74), liepmedis ’lind’ (Tilia) (R. Mat. 167), mangmedis ’mango’ (Mangifera) (P. Dirg. 19), migoldmedis ’mandel’ (Amygdalus) (L. Gut. 2007 274, L. Gut. 2008 83), sandalmedis ’sandelträ’ (Santalum) (R. Šer. 2013 15), serbentkrūmis (V. Jas. 2007 53) ’vinbär’ (Ribes), slyvmedis ’plommon’ (Prunus) (L. Čern. 2009 (a) 9, J. Skab. 2000 9, J. Skab. 2004 169), samt jfr. ricinžolė av liknande bildning ’vanlig ricin’ (Ricinus communis) (H. Gud. 113). Ibland bildas växtsläktenas namn från det litauiska artnamnet – artsepitets ändelse ändras eller dess suffix utelämnas och så vidare, till exempel: baltauogis ’vitbärigt snöbär’ (Symphoricarpos albus) (A. Žag. 159), koksagyzas ’koksaghyz-maskros’ (Taraxacum kok-saghyz) (V. Mart. 164). 11 Dėl šio termino žr. Marozas 2008: 65–67. Straipsniai / Articles 95 AURELIJA GRITĖNIENĖ Ur ursprungssynpunkt utgör en ganska stor grupp de olika växtnamn från främmande språk som våra prosaförfattare använder flitigt. Den största delen av dem (17 namn) har en rot av latinskt ursprung (namnen kommer från ett latinskt släktnamn), men har kommit in i litauiskan via andra språk (vanligen slaviska eller tyska), till exempel alijošius (pol. aloes, elijasz, vitry. альянс)¹² ’aloe’ (Aloe) (L. Čern. 2008 28, L. Gut. 2008 82, L. Gut. 2013 137, R. Marč. 185, J. Skab. 2004 154, R. Šer. 2013 57, A. Zur. 2010 30), asfodelija (ry. асфодель) ’asfodel’ (Asphodelus) (J. Skab. 2000 159), cikorija (ry. цикорий, vitry. цыкорья, pol. cykoria, ty. Zichorie) ’cikoria’ (Cichorium intybus) (H. Gud. 231, R. Sad. 230, M. Sluc. 175), fasolis (ry., vitry. фасоль, pol. fasola, fasolka) ’trädgårdsböna’ (Phaseolus vulgaris) (A. Žag. 545), irisas (ry. ирис, pol. irys, ty. Iris) ’iris’ (Iris) (B. Jon. 2009 174, A. Meil. 19, J. Skab. 2004 222), jeronimas (ry. герань, ty. Geranium) ’doftpelargon’ (Geranium odoratissimum) (G. Adom. 94, R. Gran. 2013 (b) 123, V. Jas. 2007 69), konvalija (pol. konwalia) ’liljekonvalj’ (Convallaria) (R. Ašk. 24, A. Rus. 108, M. Sluc. 200, A. Žag. 422), krakatūzas¹³ (pol. krategus, ry. кратегус) ’hagtorn’ (Crataegus) (R. Šer. 2001 163), laminarija (ry. ламинария, vitry. ламінапыля) (H. Gud. 127) ’brunalger’ (Laminaria), pinavija (H. Čig. 2007 62, H. Čig. 2011 32, K. Sab. 2008 154, R. Šer. 2006 146, A. Žag. 181), pivonija (H. Gud. 113) (pol. piwonia, vitry. півоня, jfr. även ry. пеон, пион, ty. Paeonie) ’pion’ (Paeonia), rododendronas (ry. рододендрон, pol. rododendron, vitry. родадэндран, ty. Rhododendron) ’rododendron’ (Rhododendron) (B. Jon. 2009 12), rozeranija ’rosmarin’ (ry. розмарин, pol. rozmaryn) (Rosmarinus officinalis) (J. Skab. 2000 161), salvinija (ry. сальвиния, vitry. сальвінія, pol. salwinia) ’salvinia’ (Salvinia) (J. Skab. 2000 87, J. Skab. 2004 85), silvija (ry. сальвия, pol. szałwia) ’prakt salvia’ (Salvia splendens) (H. Gud. 333), šparagas (pol. szparag, ry., vitry. спаржа) ’sparris’ (Asparagus) (K. Sab. 2014 135), zinija (ry. цинния, vitry. цынія, pol. cynia, ty. Zinnie) ’zinnia’ (Zinnia) (B. Jon. 2007 20, A. Žag. 124). Tre namn har bildats från det latinska artnamnet: beladona ’belladonna’ (Atropa belladonna) (A. Žag. 570), čampaka ’champak’ (Michelia champaca) (V. Bubn. 15), kaprifolija ’kaprifol’ (Lonicera caprifolia) (A. Žag. 126). Övriga lånord kommer från slaviska språk. Nitton sådana namn har belagts, till exempel: amerikonka (ry. американка, vitry. амерыканка, pol. amerykanka) ’galinsoga’ (Galinsoga) (R. Šer. 2010 117), bezdas (A. Žag. 59), bėzas (R. Sad. 135) (pol. bez, bezd, vitry. бэз) ’syren’ (Syringa), bulbė (vitry. бульба, pol. bulba, bulwa) ’ätlig 12 När växtnamn anges på andra språk utgår man från uppgifterna i LR:s termbank (http://terminai.vlkk.lt) och i R. Jankevičienės Botanikos vardų žodynas (1998). Namnen har även kontrollerats i elektroniska ordböcker för respektive språk: http://www.wsjp.pl; http://www.gramota.ru, http://www.skarnik.by med flera. 13 Plačiau apie krakatūzų kilmę ir sinonimus žr. Klimavičius 2005: 8–9. 96 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje potatis’ (Solanum tuberosum) (H. Gud. 34), čarnobylas (L. Gut. 2007 12), černobylas (L. Gut. 2007 66) (ukr. чорнобилъ) ’gråbo’ (Artemisia vulgaris), čemerýčia (ry. чемерица, vitry. чамярьца, pol. ciemėžyca) ’vit nysrot’ (Veratrum album) (K. Saj. 2010 180), čyžna (ry. пижма, vitry. пижма) ’renfana’ (Tanacetum vulgare) (R. Šer. 2013 88), karagačius (ry. карагач) ’småbladig alm’ (Ulmus parvifolia) (A. Žag. 549), kaštanas (ry. каштан, pol. kasztan) ’hästkastanj’ (Aesculus hippocastanum) (A. Žag. 510), kaštavolas (pol. kosztywał) ’äkta vallört’ (Symphytum officinale) (H. Gud. 403), kolčikai (ry. колокольчик) ’blåklocka’ (Campanula) (H. Gud. 113), lochas (ry. лох) ’smalbladig silverbuske’ (Elaeagnus angustifolia) (A. Žag. 530), muškėtėlis (pol. muszkateł, jfr även ry. мускатель ’en viss sorts vin’) ’zonpelargon’ (Pelargonium zonale) (A. Žag. 548), notka (ry. ноготки, pol. nagietek) ’ringblomma’ (Calendula) (B. Jon. 2009 199), pijolka (ry. фиалка, pol. fiołek) ’hundviol’ (Viola canina) (R. Gran. 2005 (a) 160), radas-tas (pol. rdest) ’ryn nyponros’ (Rosa rugosa) (A. Žag. 124), stanauny kas (pol. stanownik) ’paraplyvintergröna’ (Chimaphila umbellata) (N. Peč. 235), vosilka, vosil-kas (ry. василек, vitry. васілёк) ’blåklint’ (Centaurea cyanus) (E. Jan. 54, A. Žag. 215). Endast tre fytonymer som lånats från tyskan har belagts: kartupelis (ty. Kartoffel, jfr även ry. картофель) ’matpotatis’ (Solanum tuberosum) (K. Sab. 2014 164), šabalbonas (E. Kurk. 92), šebelbonės (A. Žag. 118) ’scharlakansböna’ (Phaseolus coccineus) (jfr östpreussisk tyska schaballône). Vissa av författarnas benämningar bör utifrån sitt ursprung betraktas som hybrider. Enligt en snävare syn på hybrider (med koppling till kodifiering) (Jakaitienė 2010: 255; Keinys 1984: 114) räknas ord med en litauisk rot men ett främmande (icke-normativt) avledningsaffix (eller omvänt – en främmande (icke-normativ) rot och ett litauiskt avledningsaffix) som hybrider, liksom sammansättningar där den ena leden är litauisk och den andra ett främmande ord som inte är godtagbart i standardspråket, till exempel: cukierkaitės (pol. cukier) ’bredbladigt ängsull’ (Eriophorum latifolium) (L. Gut. 2011 58), čebatėlis (A. Žag. 190), čebatukai (H. Gud. 113) (vitry. чобам) ’äkta stormhatt’ (Aconitum napellus), kurvažolė (R. Šer. 2014 110, R. Šer. 2013 55), kurvažolynas (R. Šer. 2013 55) (ry., ukr. och andra slaviska språk курва) ’äkta getrams’ (Polygonatum odoratum), levužandis (B. Jon. 2007 18, A. Žag. 124), levukas (B. Jon. 2007 18) (ry. лев, vitry. леў, pol. lew) ’lejongap’ (Antirrhinum), plaskažolė (pol. plaski) (R. Sad. 20) ’kvickrot’ (Agropyron), zubražolė (ry., vitry. зубр) ’myskgräs’ (Hierochloe) (J. Skab. 2004 193). I skönlitterära texter används icke-normativa språkfenomen oftast för att stilisera äldre tider; de förknippas vanligen med äldre tid eller den äldre generationen på landsbygden, och därför får icke-normativa ord i texterna snarare en arkaisk än en främmande klang (Župerka 2012: 11). Användningen av sådana växtnamn är oftast motiverad: de hjälper författaren att återskapa en svunnen tid Straipsniai / Articles 97 AURELIJA GRITĖNIENĖ (Kristina Sabaliauskaitės, L. Gutausko och A. Žagrakalytės texter är skrivna med blicken riktad mot det förflutna – 1700-talet och första hälften av 1900-talet skildras); sådana namn citeras ur äldre skrifter (i R. Šerelytės och A. Žagrakalytės romaner), dessa benämningar används i dialog av personer ur äldre generationer (byäldste i verk av L. Gutauskas, H. Gudavičius och H. Čigriejus) eller av en berättare som uppnått hög ålder (i R. Granauskas, R. Sadauskas och K. Sajas berättelser). KONTEXTER OCH TENDENSER I ANVÄNDNINGEN AV FOLKLIGA NAMN Fler folkliga växtnamn förekommer i verk av författare ur den äldre generationen och i traditionell vardagsprosa med rikt ordförråd. Växtnamnen flödar oftast fram när prosaförfattarna skapar enkla, uppriktiga berättelser grundade i personliga erfarenheter och målar konkreta landskap med ord (beskriver blomsterträdgårdar, ängar, skogsbryn och liknande), till exempel: ”Hos oss i Žemaitija kan man också se många žemčiūgų, och det finns gott om mėtų, šalavijų också. I den andra trädgården, vid stugans fönster, finns rūtos och riktiga, vita lelijos – inte sådana som här kallas raitūzais på grund av de böjda kronbladen. [...] Ettåriga blommor växlar här varje gång: några sår fler leukonijų, zinijų, andra tycker om petunijas, levažandžius, nasturtas... Runt blomlådorna står ramunėliai, så att jorden inte rinner ur lådorna. I trädgårdens hörn står en radastas, och på gatusidan har bezdu, lavendel och fläder vuxit upp nästan längs hela stugans gavel” (A. Žag. 124). ”Eugenija Kuliėšienė öppnar grinden och ropar på sina örter med gamla namn: pivonijos, karvelukai, margučiai, sausukai, raguotukai, lenkučiai, kupstukai, vijokliukai, gvazdikuciai, raktukai, čebatukai, kolčikai, martukės, mėlynukai, lineliai, goštautai, karkliukai, ežiukai, panaitės, Juozapo rykštės, saulutės, razetos...” (H. Gud. 113). ”Andra gånger försökte han, när han mindes buntarna av torkade läkeörter som hängde i sin mor örtkvinnans lilla kammare, räkna upp dem: jonžolės, medetkos, dedės vos, čiobriai, pelynai, eller kartieji kiečiai, mėtos, bruknių blad, meškauogės, erškėtuogės, lindblommor, vingiorykštės mot hjärtvärk, bark av vita pilar mot gikt, mistel, enbär, havtornsolja för sår [...]” (L. Gut. 2011: 58)14. Dialektala växtnamn förekommer också i prosatexter när författaren citerar ett folkloristiskt verk (oftast folkvisor, nämner dansnamn och liknande): ”Å, lille son, soldat, varför förvandlades du till en užlėlis, medan din häst blev en nordlig vind 14 Särskilt många sådana uppräkningar finns i L. Gutauskas prosa – här flödar växtnamnen vid flera tillfällen fram i en hel ström. Litteraturvetare betecknar detta rentav som författarens mångordighet, när man talar för det vackra talandets egen skull och inte för att man har något att säga (Bukelienė 2004: 24). 98 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje […]” (Gut. 2001 128)15. ”Låt oss bygga en bro, män, jievaro, alleliumai rūtеле, jievarėlio bro” – ”Vad bygger ni bron av, jievaro, alleliumai rūtеле, jievarėlio bron” (R. Marč. 316). ”[…] dansringen repeterar oavbrutet ”lievaro bron” […]” (J. Kunč. 2006 37); ”[…] växte i trädgården serbenta, växte i trädgården serbenta, växte i trädgården, lilla hjärtat, serbenta” […] ”inte för er skull [småfåglar] serbenta, inte för er skull, lilla hjärtat, serbenta” (L. Gut. 2008 276)16. Folktraditionen är det område där vi kan förnimma ordens vertikala samband. I sånger och riter bevaras de äldsta användningarna av orden, och forntida föreställningsbilder träder fram. Det levande talspråket och folktraditionen låter oss erfara att ”vår världsuppfattning, vårt sätt att tänka och våra grundläggande andliga hållningar är programmerade där, i ordets djup” (Martinaitis 1992: 142). Författarna nämner folkliga växtnamn också när de citerar äldre skriftliga källor och strofer ur sånger och dikter av kända och okända författare: ”[…] det är ju den sången som alla tycker så mycket om nu: Gå inte, gå inte bort från byn, / lämna inte sälgarna ensamma […]” (H. Čig. 2003 44)17; ”Juodoji drignė, meddelade Vadovas. Miegažolė kallas den också. Den innehåller starkt verkande alkaloider […]” (R. Šer. 2013: 68)18; ”Varför sår och äter litauerna så lite ärter och bönor (šėbelboniū)? Av de uppgifter som anförts ovan har vi förstått hur nyttiga baljväxter är som föda, nämligen ärter och bönor (som kallas šėbelbonėmis)” (A. Žagr. 118)19. Vissa växtsläkten i litauisk prosa benämns med flera olika folkliga namn, till exempel: stor syra (Rumex confertus) kallas av olika författare arklarūgštyne (R. Gran. 2003 24), arkliarūgšte (D. Grig. 39, R. Šer. 2006 28), arkliarūgšyne (J. Kunč. 2026 59), žirgarūgštyne (J. Kral. 83). Vildros (Rosa canina) kallas erškėtrože (L. Čern. 2009 (b) 132, L. Gut. 2008 156, E. Ign. 17, K. Sab. 2008 154, M. Sluc. 179, R. Šer. 2013 78, A. Žag. 323) och šunrože (L. Gut. 2013 151, 356). R. Šerelytė räknar till och med upp flera namn på samma växt i en och samma mening: ”Bitkrėslė, bitkrėslė, gumbažolė, čižma siūbuojanti, dina små blommor är gula benknotor, längs kyrkogårdskanten vajar de och där finns en hel skog av dem, överströdda med bihonung” (R. Šer. 2013 88). ”Miegažole, drigniažole, så blått månsken lyser över ödemarken där du växer!” (R. Šer. 2013 69). 15 Samma folkvisa, men med fler fonetiska särdrag från dzūkisk dialekt, citeras också i en annan novell av L. Gutauskas: ”Ack, lille son, min lilla ryttare, / varför har du blivit en grönska, / varför har du blivit en grönska, medan hästen är en nordlig vind” (L. Gut. 2011 390). 16 Nästan samma citat ur en litauisk folkvisa återfinns också i R. Granauskas roman Kenotafas (2005): ”[…] i dansgruppen dansade de ’Serbentėlė’. […] Han minns både melodin och orden: Växte på gården serbenta, / Växte på gården serbenta, / Växte på gården, lilla hjärtat, serbenta” (Gran. 2005 (b) 70). 17 Utdrag ur en dikt av Pranas Gudaitis, som blev en populär sång. 18 R. Šerelytės romane Vardas tamsoje (2013) ne vieną kartą cituojamas Jono Dagio sudarytas Lietuviškas botanikos žodynas (1938). 19 I romanen citeras en ūkiskasis kalender som utkom i Tilžė år 1908: Ūkiškojo kalendoriaus. Straipsniai / Articles 99 AURELIJA GRITĖNIENĖ Det händer att olika växtnamn används i samma författares verk: H. Čigriejus kallar i sina noveller poppeln (Populus) topoliu (H. Čig. 2003 63, H. Čig. 2007 115, H. Čig. 2011 76) och topiliu (H. Čig. 2007 57); R. Granauskas kallar trädet tapaliu (R. Gran. 2007 230) och topoliu (R. Gran. 2005 (a) 29, R. Gran. 2007 248); H. Gudavičius kallar violen broliukais och brolukais (H. Gud. 113); L. Gutauskas använder parallellt verbą (L. Gut. 2011 58) och blindę (L. Gut. 2011 291), riešutą (L. Gut. 2011 192) och lazdyną (L. Gut. 2011 48); på samma sida finner vi ėglį och kadagį (L. Gut. 2011 275), gyslotį och trauklapį (L. Gut. 2013 101), dilgėlę och dilgynę (L. Gut. 2013 168). Denna mångfald av varianter visar att äldre generationers författare fortfarande känner dialekternas starka inflytande, och att standard- och talspråkslexik ofta omedvetet konkurrerar i deras texter. Dessutom är användningen av olika lexem ofta motiverad av författaren själv (berättaren och verkets gestalter använder olika lexem). Kontexten där ett folkligt växtnamn används i prosaverk är viktig. Dialektala benämningar förknippas, som nämnts flera gånger tidigare, främst med den äldre generationen – föräldrar, mor- och farföräldrar, förfäder – människor som ännu behärskar dialekten och står naturen nära, lever i den och följer dess rytm: ”[...] de små örter som hämtats från ängarna vid Skroblus och vars rätta namn hon inte kände, men som mamma kallade cukierkaitėm och brukade säga: jag drömmer om en äng av cukierkaitių”20 (L. Gut. 2011 58). ”Med en sådan – med en sjal som doftade av kačpėdelėm, virad om kappan – gick jag hand i hand med mormor genom hela byn Vidugiriai [...]” (B. Jon. 2009 198). ”Brolukai. Så kallade mina mor- och farföräldrar dem, så kallade Magdukė dem. Och hon var örternas drottning...” (B. Jon. 2009 202). ”Den stora familjeeken finns inte längre sedan länge, men så länge ordet finns kan jag höra hur ūžals susar – så susar det från min fars läppar” (A. Žag. 565). Den miljö som skildras i verket påverkar också användningen av dialektord: ganska ofta nämns konkreta ortnamn (namn på byar, bäckar och skogar), etnografiska regioner eller etnonymer tillsammans med folkliga växtnamn, till exempel: ”Sta-naunýkas – det är dzūkiernas ginseng. Mot förkylning. Stärker hela organismen [...]” (N. Peč. 235). ”Här hos oss i Žemaitija ser man žemčiūgų på många håll, och det finns gott om mėtų, šalavijų också” (A. Žag. 124). ”Jag minns att [ögonen] var så blå, så blå, som uosilkų små blommor i den rågomgärdade byn Skaistgiriai” (E. Jan. 54). Ibland beror användningen av folkliga växtnamn på den förflutna tid som prosaförfattarna skildrar. Kristina Sabaliauskaitė återskapar till exempel 1700-talets Vilnius i sina romaner. Därför låter äldre växtnamn, som bär sin tids prägel, helt naturligt också i personernas mun: kartupelis (K. Sab. 2014 164), 20 Åren 2000–2001 publicerades minnen av Vladzė Ališauskaitė-Ališauskienė från Merkinė om den försvunna hemby Rudnia, ”Man sapnuojas cukierkaitių pieva”, i tidningen Šalcinis (nr 36–41). Troligen var det därifrån som frasen också hamnade i L. Gutauskas novell ”Bitės ir ugnis”. Om motiveringen bakom namnet cukierkaitės, se Lapelė 2007: 5. 100 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje bulba, liuteroniškas kartupelis (K. Sab. 2014 161), šparagas (K. Sab. 2014 135), pinavija (K. Sab. 2008 154) osv. Men tiden då verket skrevs avslöjas av författarens bruk av nya lånord: ”[...] han [Norvaiša] drog med avsmak ett rukolosblad underifrån posten” (K. Sab. 2014 161)21. Även L. Gutauskas blick är mycket ofta riktad mot det förflutna. Många av hans prosaverk i kortformat skulle kunna kallas kataloger över historier från det förflutna, där nuet endast framträder som en bakgrund, en impuls att minnas något. En del av hans texter kan läsas som autentiska historier eller minnen (Daubaraitė 2012: 13), och det är oftast den äldre generationen, som ännu minns äldre växtnamn, som minns kriget och efterkrigstiden. Främmande ord och hybrider (cukierkaitės, čarnobylas, radastas osv.) för läsaren ännu närmare den tidens verklighet (kriget och efterkrigstiden). SAMMANFATTNING Litteraturkritiker hävdar att verkligheten förändras snabbt och oigenkännligt vid epokskiften. Även om ”den älskade kullen, den gamla eken, barndomens lilla smultronäng” (Sprindytė 2006: 47) gradvis försvinner ur den samtida litauiska prosan, används ändå folkliga och dialektala växtnamn i relativt stor omfattning i vår prosa. Vid en systematisk genomläsning av nästan 100 prosaverk av litauiska författare från 2000-talet hittades 203 växtnamn i 80 verk av 49 författare, vilka på något sätt (genom rot, betydelse, ordbildning eller fonetisk sammansättning) skiljer sig från de vetenskapliga växtnamnen. De flesta av dessa namn finns i LKŽ, men omkring 50 namn finns inte registrerade vare sig i den stora ordboken eller i dess kompletteringskartotek. I ordboken saknas inte bara växtnamn med främmande rötter (beladona, čampaka, čarnobylas, čerbolylas, kaprifolija, karagačius, krakatūzas, muškėtėlis osv.), utan också vissa inhemska litauiska namn (baltauogis, karvelukai, kibišis, lenkučiai, martukės, paleistuvė, raguotukai, raktukai, vilkarnė osv.). De sistnämnda namnen borde åtminstone tas med i texterna till LKŽ:s tillägg, eftersom namnen fortfarande är levande i dialekterna, vilket bekräftas inte bara av författarna till de analyserade skönlitterära texterna utan också av material som artikelförfattaren har samlat in under fältarbete. Ur ett ursprungsperspektiv utgör olika växtnamn som våra prosaförfattare använder flitigt och som lånats från främmande språk en ganska stor grupp. De flesta av dem (17 namn) har en rot av latinskt ursprung, men kom in i litauiskan via andra 21Det litauiska namnet på oljeväxten i korsblommiga familjen är gražgarstė (Eruca); jämför italienska rucola, engelska arugula (se L. Vaicekauskienė 2013: 20). Straipsniai / Articles 101 AURELIJA GRITĖNIENĖ (oftast slaviska eller tyska) språk. 19 lånord har hämtats från slaviska språk. 9 växtnamn betraktas som hybrider. Utifrån sin utbredning i prosatexter kan de registrerade växtnamnen delas in i flera grupper. De har smalast utbredning i västlitauiska, östlitauiska och dzūkiska dialekter. En grupp lexikala dialektord används i större utsträckning – över hela det högstaitiska dialektområdet. Andra namn är kända i hela Litauen. De växtnamn som behandlas i artikeln fyller flera funktioner i prosaverken. Först bör den nominativa funktionen nämnas (dvs. att vissa växter helt enkelt benämns på detta sätt). Genom att medvetet använda dialektala växtnamn hjälper prosaförfattarna, tillsammans med andra konstnärliga grepp, till att individualisera personernas tal. Dessutom återspeglar äldre namn och namn av främmande ursprung den förflutna tid som skildras i verken, medan dialektala namn på medicinalväxter och äldre namn på blommor i etnografiska trädgårdar hjälper författarna att måla upp autentiska miljöbilder och framhäva den lokala prägeln. Det är också intressant att folkliga och dialektala växtnamn i prosatexter ibland blir personnamn, till exempel flickan Astra (R. Ašk.), farbror Jievaras (A. Zur. 2000), läkaren Žibutė (Žiba, Žibka) (P. Dirg.), geten Žibutė (J. Kunč. 2006), faster Konvalija, farbror Jeronimas (R. Šer. 2001) osv. Det är uppenbart att våra prosaförfattare inte helt vänder ryggen åt det nationella och det dialektala i globaliseringens och ordets agonis tidsålder – de framhäver det ofta medvetet på språkets olika nivåer. Den nya litteraturen tar till slang, icke-standardiserade uttryckssätt och till och med ett lågt, vardagligt språk för att uppnå genomslagskraft (Smetonienė 2013: 156), och som en motvikt framträder vissa författares medvetna betoning av dialektala drag, ordens särpräglade uttryck och avvikande karaktär. Folkliga (dialektala) växtnamn är bara en separat semantisk ordgrupp, men tendenserna i dess användning visar att det levande språket i det moderna narrativet är en av hörnstenarna som hjälper författarna att bevara sin individualitet och sin särpräglade nationella stil. KÄLLFÖRKORTNINGAR G. Adom. – Adomait y tė Gintarė. Gėlių gatvė. Vilnius: Gimtasis žodis, 2005. J. Ap. – Aputis Juozas. Järnvägsspåren försvinner i dimman. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2010. R. Ašk. – Aškinytė Rasa. Žmogus, kuriam nieko nereikėjo. Vilnius: Vaga, 2013. V. Bubn. – Bubnys Vytautas. Balandžio plastejime. Vilnius: Alma littera, 2002. V. Čep. – Čepas Vytautas. Po saule keičiasi tik laikas. Vilnius: Alma littera, 2008. L. Čern. 2008 – Černiauskaitė Laura Sintija. Benedikto slenksčiai. Vilnius: Alma littera, 2008. 102 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Folkliga och dialektala namn på växtsläkten i samtida litauisk prosa L. Čern. 2009 (a) – Černiauskaitė Laura Sintija. Ett rum i jasminbusken. Vilnius: Alma littera, 2009. L. Čern. 2009 (b) – Černiauskaitė Laura Sintija. Andning in i marmorn. Vilnius: Alma littera, 2009. R. Čern. – Černiauskas Rimantas. Miestelio istorijos. Vilnius: Versus aureus, 2012. H. Čig. 2003 – Čigriejus Henrikas Algis. Ekv主nokcijų žmonės. Vilnius: Vaga, 2003. H. Čig. 2007 – Čigriejus Henrikas Algis. Kråkan torkar en tår. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2007. H. Čig. 2011 – Čigriejus Henrikas Algis. Och han förde med sig humlens doft. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2011. P. Dirg. – Dirgėla Petras. Alibiböcker. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2004. R. Gran. 2003 – Granauskas Romualdas. Sänkan. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2003. R. Gran. 2005 (a) – Granauskas Romualdas. Hundar i himlen. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2005. R. Gran. 2005 (b) – Granauskas Romualdas. Kenotafas. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2005. R. Gran. 2007 – Granauskas Romualdas. Rūkas virš slėnių. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2007. R. Gran. 2011 – Granauskas Romualdas. Trys vienatvės. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2011. R. Gran. 2013 (a) – Granauskas Romualdas. Išvarytieji. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2013. R. Gran. 2013 (b) – Granauskas Romualdas. Šventųjų gyvenimai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2013. R. Gran. 2014 – Granauskas Romualdas. Trečias gyvenimas. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2014. D. Grig. – Grigaliūnienė Danutė. Saulėlė vakaran. Kaišiadorys: Gija, 2008. H. Gud. – Gudavičius Henrikas. Gamtmeldžio sodas. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2013. Straipsniai / Articles 103 AURELIJA GRITĖNIENĖ L. Gust. – Gustainis Liudas. Dagilio, šuns ir kiti šešėliai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2012. L. Gut. 2001 – Gutauskas Leonardas. Šešėliai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2001. L. Gut. 2007 – Gutauskas Leonardas. Musės. Palėpė. Vilnius: Vaga, 2007. L. Gut. 2008 – Gutauskas Leonardas. Daiktai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2008. L. Gut. 2011 – Gutauskas Leonardas. Šunų dainos. Vilnius: Gimtasis žodis, 2011. L. Gut. 2013 – Gutauskas Leonardas. Fragmentai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2013. E. Ign. – Ignatavičius Eugenijus. Marso pilnatis. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2000. M. Ivaš. – Ivaškevičius Marius. Žali. Vilnius: Tyto alba, 2002. E. Jan. – Janušaitis Edmundas. Žaliakalnis – prisikėlimo istorija. 36 sapnų romanas. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2013. V. Jas. 2007 – Jasukaitytė Vidmantė. Kai mes buvome vilkai. Vilnius: Alma littera, 2007. V. Jas. 2008 – Jasukaitytė Vidmantė. Aš nužudžiau savo dukterį. Vilnius: Alma littera, 2008. D. Jaz. – Jazukevičiūtė Dalia. Jo vardas Sibiras. Vilnius: Alma littera, 2013. B. Jon. 2007 – Jonuškaitė Birutė. Kregždėla iškis. Vilnius: Versus aureus, 2007. B. Jon. 2009 – Jonuškaitė Birutė. Baltų užtrauktukų tango. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2009. B. Jon. 2011 – Jonuškaitė Birutė. Užsagstyk mane. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2011. D. Kaj. – Kajokas Donaldas. Kazašas. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2007. J. Kral. – Kralikauskas Juozas. Dinastijos žūtis. Vilnius: Tyto alba, 2002. J. Kunč. 2000 – Kunčinas Jurgis. Kasdien į karą. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2000. J. Kunč. 2006 – Kunčinas Jurgis. De vita borstarnas natt. Vilnius: Gimtasis žodis, 2006. 104 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje E. Kurk. – Kurk lietytė Elena. Skuggornas spinnerska. Den vilda Todės historia. Vilnius: Alma littera, 2009. R. Marč. – Marčėnas Rimantas. Den långsamma brådskan till Domas. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2002. V. Mart. – Martinkus Vytautas. Tolv lindar. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2011. R. Mat. – Mataitytė Rūta. Svaponė apie sniegą. Versus aureus, 2013. A. Mil. – Meilūnaitė Alina. Negyvenami miestai. Vilnius: Tyto alba, 2014. I. Mer. – Meras Icchokas. Hållplatsen mitt på vägen. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2004. J. Mik. – Mikelinskas Jonas. I dinosaurens öra. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2009. S. Par. – Parulskis Sigitas. Tamsa ir partneriai. Vilnius: Alma littera, 2012. N. Peč. – Pečiūra Nėrius. Vilniaus kiberpoema. Vilnius: Tyto alba, 2004. U. Rad. – Radzevičiūtė Undinė. Žuvys ir drakonai. Vilnius: Baltos lankos, 2013. V. Rykš. – Rykštaitė Vaiva. Kostiumų drama. Vilnius: Alma littera, 2013. A. Rus. – Ruseckaitė Aldona. Vattnets vidder. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2010. K. Sab. 2008 – Sabaliauskaitė Kristina. Silva rerum. Vilnius: Baltos lankos, 2008. K. Sab. 2011 – Sabaliauskaitė Kristina. Silva rerum II. Vilnius: Baltos lankos, 2011. K. Sab. 2012 – Sabaliauskaitė Kristina. Danielius Dalba & andra berättelser. Vilnius: Baltos lankos, 2012. K. Sab. 2014 – Sabaliauskaitė Kristina. Silva rerum III. Vilnius: Baltos lankos, 2014. R. Sad. – Sadauskas Romas. Gyvenimas prie vieškelio. Demeniškių paveikslėliai. Vilnius: Žuvėdra, 2009. K. Saj. 2010 – Saja Kazys. Okänt var, okänt vad. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2010. S. Sak. – Sakalauskaitė Saulė. Sudužusių širdžių diena. Vilnius: Alma littera, 2010. J. Skab. 2000 – Jolita Skablauskaitė. Det tredje årtusendet. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2000. Straipsniai / Articles 105 AURELIJA GRITĖNIENĖ J. Skab. 2004 – Skablauskaitė Jolita. Septyniadangė erdvė. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2004. M. Sluc. – Sluckis Mykolas. Išsipildymas ne pagal Joaną. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2003. R. Šav. 2009 – Šavelis Rimantas. Langinė vėtroje. Vilnius: Versus aureus, 2009. R. Šav. 2013 – Šavelis Rimantas. Šiek tiek mėnesienos. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2013. R. Šer. 2001 – Šerelytė Renata. O ji tepasakė miau. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2001. R. Šer. 2006 – Šerelytė Renata. Balzamuotojas. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2006. R. Šer. 2008 – Šerelytė Renata. Mėlynbardžio vaikai. Vilnius: Alma littera, 2008. R. Šer. 2010 – Šerelytė Renata. Vėjo raitelis. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2010. R. Šer. 2013 – Šerelytė Renata. Vardas tamsoje. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2013. R. Šer. 2014 – Šerelytė Renata. Kokono baladės. Vilnius: Alma littera, 2014. Š. Šim. – Šimulynas Šarūnas. Rugiuose prie obelų. Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2001. A. Tap. – Tapinas Andrius. Vilko valanda.Vilnius: Alma littera, 2013. A. Urb. 2012 – Urbanaitė Audronė. Cukruota žuvis. Vilnius: Alma littera, 2012. A. Urb. 2014 – Audronė Urbanaitė. Ett rum med judiska ting. Vilnius: Alma littera, 2014. G. Vil. – Viliūnė Gina. Vilniaus madona. Vilnius: Alma littera, 2014. A. Zur. 2000 – Zurba Algimantas. Eina... Vilnius: Litauens författarförbunds förlag, 2000. A. Zur. 2010 – Zurba Algimantas. Krisius. Vilnius: Gimasis žodis, 2010. A. Žag. – Agnė Žagrakalytė. Skogvaktarens dotter: fall F 117. Vilnius: Tyto alba, 2013. 106 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje LITERATŪRA Akelaitienė Gražina, Žiliūtė-Batavičienė Dainora 2011: R. Granausko kūrinių leksinės tarmybės. – Žmogus ir žodis: Didaktinė lingvistika 13, 5–15. Arnatkevičiūtė Laima 2006: Lietuvių esė postmodernizmo situacijoje: Rolandas Rastauskas. – Lituanistica 65(1), 63–72. Brazauskas Nerijus 2010: XX a. lietuvių modernistinis romanas: raidos ir poetikos linkmės. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. Bukelienė Elena 2004: Proza ties tūkstantmečio riba. Kaunas: Šviesa. Daubaraitė Jolanta 2012: Leonardas Gutauskas. „Šunų dainos“: praeities katalogas. – Literatūra ir menas 22, 12–13. Gritėnienė Aurelia 2014: Liaudiški augalų vardai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje. – Žmogus ir žodis: Didaktinė lingvistika 16, 50–62. Gritėnienė Aurelia 2014: Šakutmedžiai, bulbūmai ir žlembės šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje. – Gimtoji kalba 2, 8–13. Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija. Studijų knyga. Antras pakartotinis leidimas. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Jankevičienė Ramunėlė 1998: Botanikos vardų žodynas. Vilnius: Botanikos instituto leidykla. Kalėda Algis 1996: Romano struktūros matmenys: literatūrinės komunikacijos lygmuo. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. Keinys Stasys 1984: Lietuvių kalbos hibridai (sąvoka, rūšys ir normiškumas). – Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija 3(88), 113–123. Klimavičius Jonas 2005: Kas yra krakatūzai? – Gimtoji kalba 10, 8–9. Kniūkšta Pranas 1981: Rašytojas ir žodis. Vilnius: Mokslas. Kubilius Vytautas 2003: Tautinė literatūra globalizacijos amžiuje. Kaunas: VDU leidykla. Lapelė Mindaugas 2007: Kempės upelio slėnyje. – Šalcinis 62, 4–5. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002, elektroninis variantas, redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, R. R. Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: www.lkz.lt [2015-02-28]. Marozas Vitas 2008: Sausumos ekosistemų įvairovė ir apsauga. Kaunas: Akademija. Straipsniai / Articles 107 A U R E L I J A G R I T Ė N I E N Ė M a r t i n a i t i s M a r c e l i j u s 2003: Dešimtmečių sąvartoje. – Naujausioji lietuvių literatūra (1988–2002), sud. Giedrius Viliūnas. Vilnius: Alma littera, 9–30. M a r t i n a i t i s M a r c e l i j u s 1992: Papirusai iš mirusiųjų kapų: Atgimimo ir Vilties knyga, 1988–1991. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla. M o r k ū n a s K a z y s 2009: Bagaslaviškio šnekta Ignui Šeiniui: gimtoji ar gimtinės. – Lietuvos lokaliniai tyrimai. Kalba. Lietuvos valsčiai. Gelvonai. Prieiga internete: http://www.llt.lt [2014–02–27]. P a u l a u s k y t ė T e r e s ė 2001: [recenzija] Romualdas Granauskas. Raudonas ant balto. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2000. – Gimtoji kalba 4, 19–20. P i k č i l i n g i s J o n a s 1971: Lietuvių kalbos stilistika 1. Vilnius: Mintis, 1971. P i k č i l i n g i s J o n a s 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2. Vilnius: Mokslas, 1975. P u p k i s A l d o n a s 2005: Kalbos kultūros studijos. Vilnius: Gimtasis žodis. R y d é n M a t s 1978: Shakespearean plant names. Identifications and interpretations. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1978. S m e t o n i e n ė I r e n a 2013: Buitinio stiliaus invazija į kitus funkcinius stilius. – Šiuolaikinės stilistikos kryptys ir problemos. Vilnius: Lietuvos edukologijos universiteto leidykla, 150–158. S p r i n d y t ė J ū r a t ė 2006: Prozos būsenos 1988–2005. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. S p r i n d y t ė J ū r a t ė 2013: Rašymai, užrašymai – į sąmonę ar į griovį? (R. Granausko „Šventųjų gyvenimai“). – Metai 5–6, 135. T a m a š e v i č i u s G i e d r i u s 2009: Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje. – Kalbos kultūra 82, 138–148. V a i c e k a u s k i e n ė L o r e t a 2013: „Skolos bijosi – turtų nepadarysi“. Leksikos skolinimosi poreikiai ir polinkiai 1991–2013 m. rašytiniuose tekstuose. – Taikomoji kalbotyra 2013(3). Prieiga internete: www.taikomoji.kalbotyra.lt [2015–02–24]. Ž u p e r k a K a z i m i e r a s 2013: Dėl kalbos etnostilistikos objekto. – Šiuolaikinės stilistikos kryptys ir problemos. Vilnius: Lietuvos edukologijos universiteto leidykla, 183–191. Ž u p e r k a K a z i m i e r a s 2012: Stilistika. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Д в о р е ц к а я Е к а т е р и н а 2005: Андалусские диалектизмы и регионализмы в художественной литературе Испании XX века. Prieiga internete: http://www.dis-sercat.com/content/andalusskie-dialektizmy-i-regionalizmy-v-khudozhestvennoi-literature-ispanii-xx-veka [2015–01–14]. 108 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a LXXII Liaudiški ir tarmiški augalų genčių vardai šiuolaikinėje lietuvių prozoje Кудинова Таисия 2000: Просторечие и диалект в языке А. П. Чехова. К характеристике языковой личности писателя. Prieiga internete: http://www.disser-cat.com/content/prostorechie-i-dialekt-v-yazyke-p-chekhova-k-kharakteristike-ya-zykovoi-lichnosti-pisatelya [2015-02-12]. Курносова Ирина 1995: Диалектная лексика в художественной прозе начала XX в. Prieiga internete: http://cheloveknauka.com/dialektnaya-leksika-v-hudozhestvennoy-proze-nachala-xx-v [2015.01.16]. Ларин Борис А. 1973: Диалектизмы в языке советских писателей. – Эстетика слова и язык писателя. Ленинград: Художественная литература, 228–261. Попович Алина 2013: Диалектизмы в повестях И. А. Бунина «Деревня» и «Суходол» (функционально-стилистический аспект). Prieiga internete: http://dspace.onu.edu.ua:8080/bitstream/123456789/5082/1/108-113.pdf [2014-02-21]. Folk and Dialectal Names of the Genera of Plants in Contemporary Lithuanian Prose S U M M A R Y Following a thorough reading of nearly 100 works of prose of 21st century Lithuanian authors, 203 names of plants which are in some way (by their root, meaning, formation or phonetic composition) different from scientific names of plants were found in 80 works of 49 authors. The main aim of research was to identify what folk and dialectal one-word names of the genera of plants appear in contemporary Lithuanian prose, to analyse their structure, origin and prevalence and to discuss the functions and context of their use in the texts of fiction. In terms of origin, various names of plants borrowed from foreign languages and widely used by Lithuanian authors of prose make up a rather numerous group. The majority of them (17 names) have a Latin root but they came to the Lithuanian language through other (usually Slavic or German) languages. 19 loanwords derive from Slavic languages. 9 names of plants are considered hybrids. In respect of prevalence, the names of plants recorded in prose texts can be divided into several groups. The words displaying the features of Samogitian, Eastern Aukštaitian and the Dzūkų dialect are used in the narrowest area. A group of lexical dialecticisms are more widely used – in the whole area of Aukštaitian dialect. Other names are known across Lithuania. Straipsniai / Articles 109 AURELIJA GRITĖNIENĖ The names of plants discussed in the article perform several functions in the works of prose. The nominative function should first be mentioned (i.e. they are simply used to name certain plants). A conscious use of dialectal names of plants together with other artistic means of expression contributes to the attempts of the authors to individualise the speech of their characters. Besides, the old names and the names of foreign origin reflect the past that is displayed in the works, whereas dialectal names of medicinal plants and the old names of ethnographic garden flowers help authors depict authentic images of the environment and highlight the colouring of the locality. Occasionally, folk and dialectal names of plants become the names of characters in the texts of prose as well. It is obvious that in the age of globalization and the agony of the word our prose writers tend not to abandon the national and dialectal spirit altogether – often, they consciously highlight it at various language levels. To be more suggestive, the new literature makes use of slang, non-standard expression, even the vernacular of the lowest social class. Dialecticism, peculiarity of expression of the word and otherness highlighted by some authors emerge as a counterbalance to these processes. Folk (dialectal) names of plants are only a separate semantic group of words but the tendencies of its use show that in the narrative of modern times the living language is one of those cornerstones that help authors maintain their individuality as well as their peculiar national style. Įteikta 2015 m. gegužės 10 d. AURELIJA GRITĖNIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5 LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 110 Acta Linguistica Lithuanica LXXII