Vietovardžiai su „sāt-“ „Latvijos vietovardžių žodyne“ („Latvijas vietvārdu vārdnīca“)

ANTA TRUMPA Lettlands universitet Forskningsområden: onomastik, historisk lexikografi, semantik. ORTNAMN MED sāt- I ”LETTLANDS ORTNAMNSLEXIKON” (LATVIJAS VIETVĀRDU VĀRDNĪCA)1 Ortnamn med komponenten sāt- SAMMANFATTNING Artikeln ägnas åt en analys av ortnamn med sāt- i ”Lettlands ortnamnslexikon” (Latvijas vietvārdu vārdnīcā). Inledningsvis ges en kort beskrivning av lexikonet och dess viktigaste källor karakteriseras. Under nästan ett århundrade har språkvetare diskuterat etymologin, semantiken och bruket av dialektformen sāts / sāta / sāte, som numera inte längre används men är belagd i lettiska ortnamn. De flesta deltagarna i diskussionen instämmer dock inte i professor Jānis Endzelīns hypotes om att sats har finsk-ugriskt ursprung. Eftersom ortnamn med sāt- är vanliga i Kurzeme, inom det kuriska substratets område, är det mest sannolikt att det är ett gammalt ord av kuriskt ursprung. Artikeln behandlar dialektformer med sāt- som ingår i band S1 av ”Lettlands ortnamnslexikon”, deras semantik samt deras utbredningsområde, som illustreras på en karta. Slutsatsen är att antalet ortnamn med sāt- i det lettiska namnmaterialet tenderar att minska, särskilt bland mikrotoponymerna. Sannolikt var det lettiska dialektala appellativet sāts / sāta / sāte tidigare mer utbrett, men dess utbredningsområde krympte senare västerut och lämnade spår i bebyggelsenamnen. NYCKELORD: ortnamnslexikon, mikrotoponymer, bebyggelsenamn, kurismer, dialektformers utdöende. 1 Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet Letonics: history of Latvia, languages, culture and values inom det statliga forskningsprogrammet Studies of the Latvian language in the context of 21st century science. Straipsniai / Articles 73 ANTA TRUMPA ANNOTATION I artikeln granskas några av de lettiska ortnamn som ingår i ”Dictionary of Latvian Toponyms” (Latvijas vietvārdu vārdnīca), nämligen de som innehåller komponenten sāt-. Artikeln inleds med en kort beskrivning av ordboken och dess källor. Det numera föråldrade dialektordet sāts / sāta / sāte (”hus, hem”) samt dess etymologi, semantik och användning i lettiska ortnamn har diskuterats i nästan ett sekel. Lingvisten Jānis Endzelīns lade fram hypotesen att ordet kan ha finsk-ugriskt ursprung, medan flera andra lingvister inte instämde i denna uppfattning. Eftersom ortnamn med elementet sāt- främst förekommer i Kurzeme och, mer specifikt, i det område som tidigare beboddes av den baltiska stammen kuronerna, anses lexemet ha kuriskt ursprung. Artikeln fortsätter med en analys av orden som innehåller elementet sāt- och ingår i band S₁ (som fortfarande är under arbete) av ”Dictionary of Latvian Toponyms”. Deras semantik och utbredningsområde visas (illustrerat på kartan). Slutsatsen är att denna särskilda grupp ortnamn tenderar att minska, särskilt när det gäller mikrotoponymer. Dialektordet sāts / sāta / sāte har tidigare varit mer utbrett, men utbredningsområdet har krympt, och vissa spår av det aktuella ordet finns kvar i oikonymer i den västra delen av området. NYCKELORD: ortnamnsordbok, mikrotoponymer, oikonymer, kuriska, försvinnande av regionala ord. ”Latvijas vietvārdu vārdnīca” (Latvijas vietvārdu vārdnīca) är ett verk i flera band som fortsätter Jānis Endzelīns ordbok i två band, ”Latvijas PSR vietvārdi” (Latvijas PSR vietvārdi) (del I, band 1, A–J, 1956, och del I, band 2, K–O, 1961). Efter ett långt uppehåll utkom äntligen den första volymen av ”Latvijas vietvārdu vārdnīca” i början av 2000-talet, år 2003. Den omfattar ord som börjar på P – Paaglis–Piku och följdes av ytterligare två P-band: 2006 års Pilaci–Pracapole och 2010 års Pracirika–Puožu. År 2013 utkom också ett R-band. För närvarande förbereds det första S-bandet, Sabači–Sēža, som planeras ges ut 2017. Grunden för ”Latvijas vietvārdu vārdnīca”, som utarbetas vid Lettiska språkets institut vid LU, utgörs av flera källor. Den viktigaste är för närvarande Lettlands ortnamnskartotek (LVK), som håller på att digitaliseras och omfattar omkring en miljon kort. Det består av ortnamn som började samlas in under expeditioner från och med 1940-talet; arkivmaterial, till exempel uppgifter (VAR) ur hästinspektionerna i Vidzeme 1638 (på tyska Hakenrevision) och uppgifter ur godsinspektionerna 1826, vilka förvaras i Lettlands statliga historiska arkiv; samt källor ur olika publikationer, däribland äldre utgivna ordböcker (bland vilka exempelvis J. Endzelīns 74 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Vietovardžiai su sāt– „Latvijos vietovardžių žodyne“ (Latvijas vietvārdu vārdnīca) tvåbandsverket ”Lettlands ortnamn” (Latvijas vietu vārdi, 1922; 1925), Juris Plākis tvådelade ”Lettlands ortnamn och personnamn” (Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi, 1936; 1939), Valdis Juris Zeps ”Latgales ortnamn” (The Placenames of Latgola, 1984)). Bland de nyare källor som kompletterar ”Lettlands ortnamnsordbok” bör också nämnas ortnamnsordböcker och samlingar som utkommit relativt nyligen, till exempel Ruta Avotiņas arbete ”Staburags socken. Ortnamn, geografi, kulturarv” (Staburaga pagasts. Vietvārdi, ģeogrāfija, kultūras mantojums, 2007), liksom den omfattande ortnamnsdatabasen hos Lettlands statliga byrå för geospatial information (Latvijas Ģeotelpiskās informācijas aģentūra) (LĢIA 2011)2. Såväl Lettlands ortnamnsregister som de utgivna banden av ”Lettlands ortnamnsordbok” och de färdigställda, men ännu outgivna, manuskripten till ortnamnsordboken utgör således en rik källa till lettiska ortnamn, vilken blivit en outsinlig resurs för studiet av lettisk toponymi. Under arbetet med den senaste, ännu inte utkomna delen av ”Lettlands ortnamnsordbok” Sabači–Sēža- väckte en relativt omfattande ordboksartikel, som upptar mer än sju manuskriptsidor, med uppslagsordet ”Sāt” uppmärksamhet. Den bygger inte på någon allmänt känd lettisk appellativ, utan på ett ord som i vår tid inte längre används och inte ens känns igen i dialekterna, med sina morfologiska varianter sāts / sāta / sāte ’gård, gårdsplats’. Det visade sig att detta ord, dess semantik, etymologi och samband med lettiska ortnamn i nästan ett sekel hade varit föremål för språkvetenskapliga diskussioner. Denna del av artikeln ägnas därför åt att behandla den nämnda diskussionen. Det appellativ som tidigare varit i bruk, sāts / sāta / sāte, och som ligger till grund för ett stort antal lettiska ortnamn, var mest utbrett i Kurland. Forskarna har olika uppfattningar om dess ursprung. Redan 1926 publicerade den lettiske språkvetaren J. Plākis en artikel om utbredningsområdet för ortnamn med sāt- i Kurland. I artikeln hävdade ortnamnsforskaren att sāts är ett ord av baltiskt ursprung, etymologiskt besläktat med lett. sāts, sātīgs, lit. sotis, sotumas, sotus, fornind. sātu ’tillflykt, en plats där man kan rädda sig och gömma sig’, ”men i ortnamn tycks det ändå betyda något annat” (Plākis 1926: 318). Enligt J. Plākis var ordets ursprungliga betydelse ’en öppen, solbelyst plats i skogen’, varifrån den senare betydelsen ’uppodlad åker, hus byggda mitt på åkern’ utvecklades (Plākis 1926: 319–320). I sin artikel nämner J. Plākis också att ortnamn med ordstammen *sāt- även ingår i August Bielensteins verk Die Grenzen des lettischen Volkstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert, och påpekar att ”ordet var känt även utanför det nuvarande Kurland” (Plākis 1926: 319): det finns också några ortnamn från det nuvarande Litauen – Lampsah ten, Dorf im Kirchspiel Preussisch-Kretingen (Bielenstein 1892: 2 Apie „Latvijos vietovardžių žodyną“ smulkiau žr. Balode 2009. Straipsniai / Articles 75 ANTA TRUMPA 248), Lampsaten [felaktigt återgivet av A. Plākis som: Lamsaten] (Bielenstein 1892: 279), Nars satay [felaktigt återgivet av A. Plākis som: Nassatag], Gesinde (Bielenstein 1892: 389); ett av dessa exempel – Satagont (Bielenstein 1892: 275 [felaktigt angivet av A. Plākis som: 175]) – nämner A. Bielenstein som namn på ett slott eller en fornborg och en kiligunda, det vill säga ett forntida administrativt distrikt, beläget i Finland (Bielenstein 1892: 275). Diskussionen fördes vidare av J. Endzelīns, som hade en annan uppfattning om ordets betydelse och ursprung. I Kārļis Mīlenbahs ”Lettiska språkets ordbok” (Latviešu valodas vārdnīca, 1923–1932) tar han, bland flera andra homonymer till sāts, upp en fjärde form med betydelsen ’eine Baustelle, alte Gesindestellen (byggplats, gård, plats där hus stått)’. Det är intressant att även J. Endzelīns hänvisar till A. Bielensteins arbete, dock till ett annat verk – ”Die Holzbauten und Holzgeräte der Letten [...]” – och nämner att sāts, sāta i västra Kurland betyder ’Zaun, Bauerhof (inhägnad, gård)’. J. Endzelīns var den förste som, om än med vissa förbehåll, lade fram hypotesen att sāts är av finsk-ugriskt ursprung, närmare bestämt lånat från liviskan och besläktat med estniska sāt ’eingezäunter Platz; Rödung (inhägnad plats, röjning)’ (Mīlenbahs III 809). Språkvetaren Kārlis Draviņš skrev i sin artikel från 1939 ”Ortnamnens liv” (”Vietu vārdu mūžs”, 1939) om ordets betydelse och tidigare användning i ortnamn från sin hembygd Stende, utan att gå närmare in på etymologin hos appellativen sāte, sāts. Han nämner att ”fälten vid hus som ödelagts och försvunnit under pestepidemier kallades satais eller sātemis (par sātiem (eller sātēm)), [...] till exempel Pekšāte, Pūcsāte, Mežitsāts, Sāti, Ve̦csāte, Kne̦ijsāts med flera” (Draviņš 1939: 413). Författaren medger att appellativen sāts, sāte redan hade fallit ur bruk i Stende och att dess betydelse hade försvunnit ur dialekten när materialet samlades in på 1930-talet. Han förklarade detta med att de gamla satai (sāti), det vill säga fälten som hörde till gårdsplatserna, efter pestepidemierna och när husen blev obebodda växte igen med träd, buskar och till och med tät skog, medan själva ordet levde kvar. ”Det bör framhållas att ordet sāts numera i människors medvetande förknippas med föreställningen om gamla gårdsplatser, men ändå inte har blivit en direkt beteckning för dem” (Draviņš 1939: 413). A. Bielenstein hade redan i början av 1900-talet påpekat att ”dessa ord också användes som ortnamn för att beteckna platser där det före pesten eller före stora nordiska kriget hade funnits bondgårdar” (Bīlenšteins 2001: 133). En annan anhängare av hypotesen om ordets finsk-ugriska ursprung är den estniske lettologen Karl Aben, som i sin artikel från 1957 ”Lånord från estniska och liviska i lettiskan” (”Aizguvumi no igauņu un lībiešu valodas latviešu valodā”) bekräftar J. Endzelīns uppfattning och betraktar lettiska sāts ’plats där ett hus står, gammal gårdsplats’ som ett säkert lån från det estniska ordet saat (Aben 1957: 203). I en studie om etymologin hos vissa lettiska ord, utgiven 1957, ifrågasätter den lettiske språkvetaren Ernests Blese också ett finsk-ugriskt ursprung för lettiska sāts. Forskaren hänvisar till ett brev från den finske språkvetaren Eino Nieminen: ”Est. sāt är 76 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Vietovardžiai su sāt- „Latvijos vietovardžių žodyne“ (Latvijas vietvārdu vārdnīca) en dialektform som används endast på ön Ösel och ön Moon samt i trakten kring Pärnu. Detta ord kan inte vara ärvt, utan är snarare lånat från lettiskan.” Dessutom tvivlar E. Blese på att ordet *sāt över huvud taget någonsin har funnits i liviskan. (Blese 1957: 104). Därför anser lingvisten att det lettiska sāts är av kurisk/lettisk härkomst och antar att det är besläktat med det fornpreussiska namnet på en boplats Satheken och namnet på en äng Satho (Blese 1957, 103, 109). Även om han avstår från konkreta kommentarer instämmer den lettiske lingvisten V. J. Zeps, bosatt utomlands, inte i J. Endzelīns uppfattning. År 1962 publicerade han sin undersökning ”Konvergens mellan lettiska och finska” på engelska (The Placenames of Latgola. A Dictionary of East Latvian Toponyms) (Zeps 1962: 180). Den estniske lingvisten Lembit Vaba har mer övertygande argument mot hypotesen om ordets finsk-ugriska ursprung. I sin bok beskriver han lånord som kommit in i estniskan från lettiskan och hävdar tvärtom att saat antagligen är av lettiskt ursprung (Vaba 1997: 196–197). Även Silvija Rāge ställde i en artikel om baltisk-finska lånord i lettiskan som J. Endzelīns hade etymologiserat frågan: om ordet sāts vore ett lån från liviskan, vilket ord i detta språk skulle det då vara besläktat med? ”Möjligen med ar šǫt ’Scheiterhaufen (skaičiai rød)’, som Kettunen betraktar som ett lån från lett. sārts?” (Rāge 2003: 315). Den lettiska onomasten Vālija Dambe har i artiklar publicerade under olika perioder av sitt liv framfört sin uppfattning om betydelsen och ursprunget hos sāts. I en artikel på ryska från 1970 om geografiska termer i Lettiska SSR:s toponymi medger lingvisten att appellativet sāts, som ligger till grund för många ortnamn, vid den tiden – i början av 1970-talet – inte längre var känt ens i dialekterna. Författaren medger ändå att det sannolikt var en term för en boplats i skogen, där invånarna ägnade sig åt jordbruk. På samma ställe nämner V. Dambe också J. Endzelīns hypotes om ordets finsk-ugriska ursprung, men förkastar den och antar att de möjliga sambanden med lettiska sēt ’så’ och sēta ’gård’ visar att ordet är av indoeuropeiskt ursprung (Dambe 2012b: 198). Nästan ett och ett halvt decennium senare, 1986, uttrycker V. Dambe sig däremot mer försiktigt i artikeln ”Språkkontakt i norra Kurlands ortnamn” (”Valodu saskare Ziemļkurzemes vietvārdos”). Där medger hon att etymologin och ursprunget till ordet sāts inte är helt klarlagda, men förkastar därmed inte helt J. Endzelīns uppfattning. Till skillnad från i sin artikel från 1970 medger V. Dambe 1986 att ”Kurlands sāts har ingenting alls att göra med ordet sēta”, och tar därmed tillbaka sin tidigare uppfattning om ordets otvetydigt indoeuropeiska ursprung. I artikeln presenterar författaren också en utbredningskarta över ortnamn med sāt, baserad på det manuskriptmaterial till Lettlands ortnamnsordbok som fanns tillgängligt vid den tiden; hon grupperar för övrigt ortnamnen Straipsniai / Articles 77 ANTA TRUMPA efter stammar och ändelser, snarare än efter det betecknade objektet eller betydelserna (Dambe 2012a: 268). Konstantīns Karulis behandlar indirekt ordet sāta i sin ”Lettiska etymologiska ordbok” (Latviešu etimoloģijas vārdnīca), där han beskriver ursprunget till de lettiska orden pilsēta och pilsāts. Lingvisten anser att den tidigare i Kurland utbredda formen pilsāts bygger på pils + sāts, det vill säga ’slottsfält, plats framför eller omkring slottet’. K. Karulis betraktar själva ordet sāts, med stöd av dess utbredningsområde, helt rimligt som ett kuriskt ord, och nämner inte ens J. Endzelīns hypotes om ett finsk-ugriskt ursprung för ordet sāts. K. Karulis nämner för övrigt också namnet på det historiska kuriska landskapet från 1200-talet i trakten kring Klaipėda: Pilsaten (Karulis II 50–51). Slutligen, när vi återvänder till ortnamnen med sāt- i den pågående ”Lettlands ortnamnsordbok”, kan vi konstatera att de är många och varierande, både bland äldre nomenklaturord, till exempel: ängen Bērznieku sāta i Varme (Endzelīns II: 106; Plāķis 1939: 167; inte belagd efter 1962), åkern Brūžu sāta i Turlava (Endzelīns II: 105; Plāķis 1936: 165; inte belagd efter 1972), som bland grundord, till exempel: kullen Sāta kalns i Apriķi (1958), herrgården Sātu muiža i Grenči (Endzelīns II 134). En analys av 286 belägg visar att ordet sāts, som utgör grunden för ortnamnen, oftast förekommer i ängsnamn (cirka 23%), till exempel: ängen Bundžu sāta i Varme (Endzelīns 1925: 106; Plāķis 1936: 167; inte belagd efter 1962), ängen Sat i Jūrkalne (Plāķis 1936: 52; inte belagd efter 1969), ängen Satiņi i Purmsāti (Endzelīns 1925: 20; Plāķis 1936: 53; Sātiņi 1955); samt i namn på hus och gårdar (cirka 19,93%), till exempel: gården Sāta Juōrši i Kraukļi (1970), huset Čīmsāti i Gudenieki (1973); åkernamn (cirka 15,38%), till exempel: åkern Brūžu sāta i Turlava (Endzelīns 1925: 105; Plāķis 1936: 165; inte belagd efter 1972), åkern Sātiņlauks i Alsunga (1970); skogsnamn (cirka 11,53%), till exempel: skogen Buņdžu sāta i Ranka (Plāķis 1936: 143), skogen Jâtniekšāte i Zlēkas (1963), Jahtnik fahte (Plāķis 1936: 296); namn på kullar (cirka 4,54%), till exempel: kullen Sāta kalns i Apriķi (1958); herrgårdsnamn (cirka 4,19%), till exempel: herrgården Vārmsāta i Nīkrāce (Endzelīns 1925: 10); betesnamn (cirka 3,15%), till exempel: betesmarken Buciņu sāta i Rudbārži, vid det gamla apoteket (1966), betesmarken Kalējisāts i Matkule (Endzelīns 1925: 116; Plāķis 1936: 205; 1962); namn på socknar, byar och andra bosättningar (cirka 3,15%), till exempel: socknen Sātiņu pagasts (1953), socknen Siēksātes pagasts (Endzelīns 1925: 21). Endast i enstaka fall utgör sāt- grunden för namn på kärr, socknar, raviner, obebodda platser, dalar, dragställen, dammar, kvarnar, vägar, byar och andra objekt. För några ortnamn med sāt- som belagts i två socknar i västra Kurland – Ēdole och Saka – angav J. Plāķis den kategoriska tillhörigheten med ordet 78 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Vietovardžiai su sāt- „Latvijos vietovardžių žodyne“ (Latvijas vietvārdu vārdnīca) sāta (Plāķis 1936). Matyt, šiuose valsčiuose dar vietovardžių užrašymo metu, XX a. pirmaisiais dešimtmečiais, sāta buvo pažįstamas ir gyvojoje kalboje vartojamas bendrinis žodis, ne tik vietovardžiuose sustingusi forma. Dėl to statistiškai išskirta dar viena grupė – sodybviečių (sāta) pavadinimai (~ 5,24%), pvz.: Pētersāt Ēduoleje (Plāķis 1936: 265), Duņņu fahte sodybvietė Sakoje (Plāķis 1936: 58). FIG. 1. Utbredningen av ortnamn med sāt- enligt materialet i ”Lettlands ortnamnslexikon” Straipsniai / Articles 79 ANTA TRUMPA Vid en analys av semantiken hos ortnamn med sāt i ”Lettlands ortnamnslexikon” framgår det att det finns två stora grupper: den första och större gruppen består av mikrotoponymer, det vill säga namn på ängar, åkrar, betesmarker, kullar och skogar; den andra stora gruppen utgörs av oikonymer – i detta fall främst namn på gårdar (boställen), men även herrgårdar, socknar och byar. Detta material tycks alltså snarare bekräfta den tanke som J. Plākis redan uttryckt, nämligen att appellativen sāts, sāta, sāte ursprungligen betydde ’äng, åker (möjligen belägen i en skog)’, och att de först därefter började användas om åkrar intill gårdar, senare även i namn på gårdar (boställen), herrgårdar och större bebyggelser, till exempel byar och socknar. På vissa håll, till exempel i Stende, började sāts också användas om äldre gårdar och om åkrarna och andra platser i deras närhet. En jämförelse mellan material från olika perioder i Lettlands ortnamnskartotek och manuskriptet till ”Lettlands ortnamnslexikon” leder till slutsatsen att antalet ortnamn med sāt– i lettisk toponymi minskar. Många namn på gårdar, ängar, åkrar och betesmarker som noterades i samlingar från början av 1900-talet hade efter ett halvt sekel antingen försvunnit tillsammans med själva företeelsen, eller så kände de lokala invånarna inte längre till deras namn. Det är viktigt att notera att av de 158 ortnamn med sāt– som publicerades i J. Plākis bok från 1936 Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi återfanns endast 70 (eller cirka 44%) i senare material, huvudsakligen insamlat under 1960-talet. Eftersom omkring ett halvt sekel har gått sedan dess är det mycket sannolikt att dessa ord, särskilt mikrotoponymerna, har fortsatt att försvinna. Intressant nog domineras ortnamnen som enligt informanterna tidigare fanns men inte längre finns av namn på gårdar och herrgårdar. Uppenbarligen berodde detta på den historiska situationen: efter andra världskriget omvandlades herrgårdarna till skolor eller andra offentliga institutioner, och gårdarna försvann till följd av olika dramatiska historiska händelser, under kriget, efterkrigstiden och senare. Bland de ortnamn som informanterna inte alls har hört talas om dominerar namn på ängar och åkrar. Detta förhållande bekräftar den tendens för ortnamn med sāt– som K. Draviņš redan hade uppmärksammat 1939: ”[...] det finns en risk att glömma sådana ortnamn vars objekt har försvunnit eller förändrats avsevärt [...], som nämns mycket sällan i samtal eller också har fått ett nytt parallellt namn som tränger undan det gamla” (Draviņš 1939: 411). Mikrotoponymer har visserligen generellt en tendens att förändras och minska i antal. Enligt uppgifterna i ”Lettlands ortnamnslexikon” finns sāt–-led främst i namn på gårdar och herrgårdar, snarare än i namn på ängar, åkrar eller andra mikrotoponymer, i den östra delen av det område som diskuteras. Ett undantag är två namn på en och samma mosse i Zvarva, noterade intill varandra 2011: Sātu purvs och Satu liekna (LGIA 2011). Detta ger verkligen anledning att anta att appellativet ursprungligen kan ha haft en större utbredning, varefter området krympte västerut och lämnade spår i oikonymerna. 80 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Vietovardžiai su sāt- „Latvijos vietovardžių žodynė“ (Latvijas vietvārdu vārdnīca) Såväl tidigare forskning (av J. Plākis, V. Dambe m.fl.) som det senaste materialet i ”Lettlands ortnamnslexikon” bekräftar att ortnamn med sāt- förekommer i Kurland, i hela området med kuroniskt substrat (se fig. 1), medan enskilda ortnamn långt från denna region sannolikt har ett annat ursprung och en annan betydelse (Dambe 2012a: 269). Detta gör det återigen möjligt att förkasta J. Endzelīns antagande om att sāts skulle vara av liviskt eller estniskt ursprung. Dessa tvivel förstärks ytterligare av vissa litauiska ortnamn, till exempel floden Sõtupis i Žarėnai (Telšiai distrikt) och ängen Sòtai i Kvėdarna, som den litauiske onomasten Aleksandras Vanagas, om än försiktigt, ändå förknippar med de lettiska ängsnamnen Sāta, Sāts, Valta-sātu upe, ortnamnet Pūc-sāte, som betecknar en plats i en skog, samt andra lettiska ortnamn med sāt- (Vanagas 1981: 310). Som bekant ligger de nämnda litauiska ortnamnen inom det historiska kuroniska området. Dessutom kompletteras förteckningen över ortnamn som bekräftar sāts kuroniska ursprung av exempel som tagits med i A. Bielensteins arbete Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache [...]: ”Lapsahten, Dorf im Kirchspiel Preussisch-Kretingen” (Bielenstein 1892: 248), ”Lampsaten (litt. Lāpsatē); cf bei Спрогисъ, л. с. Ломосатишки, село въ Гондыгин. в.” (Bielenstein 1892: 279), samt det förtyskade namnet på det tidigare landet Pilsotas nära Klaipėda (Pilsaten), som nämns av K. Karulis. Slutsatser 1. Antalet ortnamn med sāt- i Latvias toponymi, särskilt i mikrotoponymin, tenderar att minska. 2. Den finsk-ugriska härkomsten hos sats / sata / sate är tvivelaktig; det rör sig sannolikt om ett gammalt indoeuropeiskt ord, med relikter i mikrotoponymer och oikonymer i ett område i Lettland som en gång beboddes av kuroner samt i viss mån även i Litauen. 3. Det lettiska dialektordet sāts / sāta / sāte kan tidigare ha haft en större utbredning, men dess utbredningsområde krympte senare västerut och lämnade spår i oikonymer i den zon där det höll på att försvinna. LITERATŪRA 1962 [ar kiti nurodyti metai] – tais metais vykusių toponimų rinkimo ekspedicijų medžiaga. Aben Karl 1957: Eesti ja liivi laene läti sõnavaras. – Emakeele seltsi aastaraamat 3. Tallin: Eesti Riiklik kirjastus. Avotiņa Ruta 2007: Staburaga pagasts. Vietvārdi, ģeogrāfija, kultūras mantojums. Rīga: Latvijas Ģeotelpiskās informācijas aģentūra. Straipsniai / Articles 81 ANTA TRUMPA Balode Laimute 2009: Vietvārdu vārdnīcas un to struktūra: somu, igauņu, lietuviešu un latviešu pieredze. Toponymic Dictionaries and Their Structure: Finnish, Estonian, Lithuanian, and Latvian Experience. – Latvijas Universitātes raksti, 746. sēj. Valodniecība. L atvistika un somugristika. Rīga: Latvijas Universitāte. Bielenstein August 1892: Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert. Ein Beitrag zur ethnologischen Geographie und Geschichte Russlands. St. Petersburg: Commissionäre der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Bīlenšteins Augusts 2001: Latviešu koka celtnes un iedzīves priekšmeti. Pirmā daļa. Latviešu koka celtnes. Rīga: Jumava. Dambe Vallija 2012a: Valodu saskare Ziemeļkurzemes vietvārdos. – Darbu izlase. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 258–278. Dambe Vallija 2012b: Географически термины в топонимии Латвийской ССР. – Darbu izlase. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 197–199. Draviņš Kārlis 1939: Vietu vārdu mūžs. – Ceļi 9, 407–418. Endzelīns Jānis I–II: Latvijas vietu vārdi. 1: Vidzemes vārdi; 2: Kurzemes un Latgales vārdi. Rīga: A. Gulbis, 1922–1925. Endzelīns Jānis 1956–1961: Latvijas PSR vietvārdi. I. A–J; I2. K–O. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība. Karulis Konstantīns I–II: Latviešu etimoloģijas vārdnīca. Rīga: Avots, 1992. Latvijas vietvārdu vārdnīca. Paaglis – Piķu-, 2003; Pilaci – Pracapole, 2006; Pracirika – Puožu-, 2010; R, 2013. Rīga: LU Latviešu valodas institūts. LĢIA – Valstybinės agentūros Latvijas Ģeotelpiskās informācijas aģentūra vietovardžių duomenų bazė, 2011. LVK – Latvijas vietovardžių kartoteka, saugoma LU Latvių kalbos institute. Mīlenbahs Kārlis I–IV: Latviešu valodas vārdnīca 1–4, rediģējis, papildinājis, turpinājis Jānis Endzelīns. Rīga: Kultūras fonds, 1923–1932. Plāķis Juris 1926: Pilsāts – pilsēta. – Izglītības Ministrijas Mēnešraksts. 01.04.1926., 318–320. Plāķis Juris 1936–1939: Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi. I. Kurzemes vārdi. – Latvijas Universitātes Raksti. Filoloģijas un filozofijas fakultātes serija. IV, 1; II. Zemgales vārdi. – Latvijas Universitātes Raksti. Filoloģijas un filozofijas fakultātes serija. V, 5. Rīga: Latvijas Universitāte. 82 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Vietovardžiai su sāt– „Latvijos vietovardžių žodyne“ (Latvijas vietvārdu vārdnīca) Raǧe Silvija 2003: Baltijas somu valodu aizguvumi latviešu valodā, ko pirmais etimologizėjis J. Endzelīns. – Darbu izlase. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 271–336. Vaba Lembit 1997: Uurimusi läti–eesti keelesuhetest. Tallinn–Tamper: Eesti Keele Instituut, Tampereen yliopiston Suomen kielen ja yleisen kielitieteen laitos. Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas. VAR – Vidzemes 1638. gada arklu revīzija. Latviešu novadi. I–III. – Latvijas vēstures avoti. IV. Rīga: Latvijas Vēstures institūta apgādiens 1938–1941. Zeps Valdis Juris 1962: Latvian and Finnic Linguistic Convergences. Indiana University Publications. Uralic and Altaic Series. Published by Indiana University, Bloomington, Mouton & Co, The Hague, The Netherlands, 1962, Vol. 9. Zeps Valdis Juris 1984: The Placenames of Latgola. A Dictionary of East Latvian Toponyms. Madison, Wisconsin: Baltic Studies Center. Place-names with the Component sāt- in the Dictionary of Latvian Toponyms S U M M A R Y “Dictionary of Latvian Toponyms” (Latvijas vietvārdu vārdnīca) is a rich source of materials for the researchers of Latvian place-names. It contains data from the card files of Latvian toponyms gathered during earlier times, archival materials, toponym dictionaries published during different periods of time, etc. Volume S₁, which is still in progress, contains an extensive entry devoted to the component „Sāt”, covering almost 7 pages. Latvian dialectal word sāts / sāta / sāte (‘house, home’), as well as its semantics, etymology and reflection in place-names, has been discussed by Latvian linguists for almost a century. The opinions about its origins have been varied – J. Endzelīns and K. Abens believed that it might be a borrowing from Estonian or Livonian, while most other researchers agreed with J. Plāķis stating that it is an Indo-European word. The materials included in the “Dictionary of Latvian Toponyms” confirm the earlier knowledge that toponyms with sāt- are mostly used in Kurzeme and, more precisely, in the territory of the Curonian language substratum. In most cases, sāt- is observed in microtoponyms (names of meadows, fields and forests), but there is also a considerably large group of oikonyms (names of farmhouses, manors and rural territories). In the eastern part of the area, the root sāt- mainly survives Straipsniai / Articles 83 ANTA TRUMPA in oikonyms, thus confirming the fact that microtoponyms are likely to disappear first when the respective appellative is no longer used. Obviously, the usage of the appellative sāts began to diminish. Summing up the opinions of linguists and the data from the dictionary of toponyms, the article presents the following conclusions: 1) place-names with the root sāt- in Latvia tend to diminish, especially in microtoponyms, 2) the dialectal noun sāts / sāta / sāte used to be more widespread in the past, but its usage has gradually shrunk, leaving some traces in oikonyms; 3) sāts / sāta / sāte does not seem to have Finno-Ugric origin; it is most probably an archaic Indo-European word whose traces can be observed in the territory formerly inhabited by the Curonians in Latvia, and also some parts of Lithuania. Įteikta 2015 m. balandžio 7 d. A N T A T R U M P A Latvijos Universitetas, Latvių kalbos institutas Akadēmijas lauk. 1-913, LV-1050 Rīga, Latvija [email protected] 84 Acta Linguistica Lithuanica LXXII