Leksikologijos pradmenys Jokūbo Perkūno traktate „Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift“ (1706)

ONA ALEKNAVIČIENĖ Litauiska språkets institut Forskningsinriktningar: det litauiska skriftspråkets historia, Lill-Litauens språk-, litteratur- och kulturhistoria. LEXIKOLOGINS GRUNDER I JOKŪBAS PERKŪNAS TRAKTAT WOHLGEGRÜNDETES BEDENKEN ÜBER DIE INS LITAUISCHE ÜBERSETZTEN ZEHN FABELN AESOPI UND DERSELBEN PASSIONIERTE ZUSCHRIFT (1706) Lexikologins grunder i traktaten Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) av Jokūbas Perkūnas SAMMANFATTNING Artikeln undersöker Jokūbas Perkūnas traktat Välgrundad kritik av de tio fabler av Aesop som översatts till litauiska och deras hängivna tillägnan (1706) som en källa till lingvistiskt tänkande inom lexikologins område. När Perkūnas analyserade översättarens förmåga att praktiskt tillämpa de principer för språkbruk och språknormering som deklarerats i Michaelio Mörlins traktat Principium primarium in lingua Lithvanica (1706), ägnade han störst uppmärksamhet åt lexikonet i Aisopos fabler (1706). Perkūnas undersökning byggde främst på en praktisk (empirisk) nivå – insamling, bedömning och presentation av språkdata – snarare än på teoretiska generaliseringar och strikta beslut. Även om Perkūnas ägnade mindre uppmärksamhet åt teoretiska överväganden om lexikala normer än Mörlin, visar de ord och ordkombinationer i Aisopos fabler som han rättar och kommenterar hur han uppfattade frågor som lexikologin undersöker (polysemi, homografer, synonymi, lexikal och grammatisk valens, lånord, Straipsniai / Articles 9 ONA ALEKNAVIČIENĖ fraseologi). När Perkūnas föreslog ett alternativ utgick han både från ett kvantitativt kriterium – mer utbrett språkbruk – och ett kvalitativt kriterium – ett uttryck som bäst motsvarade begreppen. NYCKELORD: Jokūbas Perkūnas, Michaelis Mörlinas, Lill-Litauen, den litauiska språkvetenskapens historia, lexikologi. ANNOTATION I denna artikel analyseras Jokūbas Perkūnas traktat Välgrundad kritik av de tio fabler av Aesop som översatts till litauiska och deras hängivna tillägnan (1706) som en källa till lingvistiskt tänkande inom lexikologin. När Jokūbas Perkūnas analyserade översättarens förmåga att praktiskt tillämpa de principer för språkbruk och språknormering som deklarerats i Michaeli Mörlins traktat Principium primarium in lingua Lithvanica (1706), ägnade han stor uppmärksamhet åt lexikonet i Aisopos fabler Fabler av Aisopos (1706), Aisopos fabler. Perkūnas forskning utgick från en praktisk (empirisk) nivå, det vill säga insamling, bedömning och presentation av språkdata, till skillnad från teoretiska generaliseringar och strikta beslut. Även om Perkūnas ägnade mindre uppmärksamhet åt teoretiska överväganden om lexikala normer än Mörlin, visar de rättade och kommenterade orden och ordkombinationerna i Aisopos fabler hur han uppfattade frågor som undersöks inom lexikologin (polysemi, homografer, synonymi, lexikal och grammatisk valens, lånord och fraseologi). När Perkūnas föreslog sin variant hänvisade han till både kvantitativa kriterier, det vill säga en mer utbredd användning, och kvalitativa kriterier, det vill säga det bästa uttrycket för betydelsen. NYCKELORD: Jokūbas Perkūnas, Michaeli Mörlin, Lill-Litauen, den litauiska språkvetenskapens historia, lexikologi. 0. INLEDNING Den filologiska polemik om det litauiska språket som uppstod i Lill-Litauen i början av 1700-talet efterlämnade tre inbördes sammanhängande källor: 1) traktaten Principium primarium in lingua Lithvanica (Pagrindinis lietuvių kalbos principas)1 av Michael Mörlin (Michael Mörlin, 1641–1708), präst i Gumbinnen; 2) den från Katniava bördige Jonas Šulcas (Johann Schultz, 1684–1710) lilla bok Die Fab uln Aesopi (Ezopo 1 Två exemplar är kända: 1) i Polska vetenskapsakademiens bibliotek i Gdańsk (Biblioteka Gdańska Polskiej Akademii Nauk: NI 86 5º adl. 15); 2) i Sachsen-Anhalts universitets- och landsbibliotek i Halle (Universitäts- und Landesbibliothek Sachsen-Anhalt: AB 153123) (Aleknavičienė, Schiller 2002: 79–98); dokumentarisk utgåva: Drotvinas 2008, 1–166; webbpublikation (avskrift, index över litauiska ord): www.lki.lt/seniejirastai (hädanefter MP). 10 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) fabler) med tio fabler översatta till litauiska2; 3) traktaten Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (Pagrįsta nuomonė apie dešimtį į lietuvių kalbą išverstų Ezopo pasakėčių ir jas įkvėpusį raštą)3 av Jokūbas Perkūnas den yngre (Jacob Perkuhn, Perkhun, 1665–1711), präst i Valtarkiemis. Dessa böcker färdigställdes efter varandra: de två första utgavs i Königsberg år 1706, den sista i Leipzig och Frankfurt. När diskussionerna, som hade börjat omkring 1702, tog fart offentliggjorde Mörlin principer för standardiseringen av det litauiska språket och uppmanade prästerna att diskutera dem. Šulcas ville visa hur dessa kunde tillämpas i praktiken – han översatte tio fabler enligt de principer som Mörlin hade lagt fram. Efter att ha bedömt Mörlins teoretiska och Šulcas praktiska arbete redovisade Perkūnas analysresultaten i en traktat. PB skulle kunna betraktas som en recension av EP, men dess påståenden riktar sig inte enbart mot EP. På titelbladet deklarerade Šulcas tydligt kopplingen mellan översättningen och Mörlins traktat: ”Zum Versuch Nach dem PRINCIPIO Lithvanicæ Lingvæ, Littauisch vertiret” (”som ett försök att översätta till litauiska enligt principen för det litauiska språket”), medan Perkūnas på titelbladet till sin traktat angav en koppling inte till en, utan till båda böckerna: ”Bedenken / Uber die / Ins Litthauſche / Uberſetzte zehen Fabeln Æſopi, Und derſelben paſſionirte Zuſchrifft” (”en uppfattning om de tio fabler av Aisopos som översatts till litauiska och den skrift som inspirerade dem”). Perkūnas ansåg att Mörlin, inte Šulcas, var översättare av fablerna och författare till förordet i EP, och diskuterade huvudsakligen de påståenden som framfördes i hans traktat. Perkūnas ville påverka och övertyga i första hand Mörlin, som hade kritiserat präster födda i Lill-Litauen och verksamma i litauiska församlingar. PB:s huvudsakliga adressat nämns aldrig vid sitt verkliga namn – han betecknas endast med öknamnet Gumbinner ”mannen från Gumbinnen” (12×), bildat av ortnamnet Gumbinnen: Gumbinner PB 318, 45,16,23,26–27, 614, 92–3, 2117, 2222–23, Gumbinners PB 312,14, Gumb. PB 231, där också Herr ”herr” läggs till. Mörlins traktat nämns tre gånger i PB: Princip. Ling. Lith. p. 21 PB 318–19; in Principio Lingv. Lith. PB 61–2; In Princip. Ling. Litv. p. 1 PB 926, ibland även med angivande av sidnummer. Šulcas och Mörlins samarbete och den senares inflytande är obestridliga. Det bör noteras att Šulcas började översätta fablerna 2 Endast ett exemplar har bevarats, i furstarna Czartoryskis bibliotek vid Nationalmuseet i Kraków (Muzeum Narodowe w Krakowie, Biblioteka Książąt Czartoryskich: 35174/I); dokumentarisk utgåva: Citavičiūtė 2008: 1–206; webbpublikation (avskrift, konkordanser över litauiska ordformer, index): www.lki.lt/seniejirastai (hädanefter EP). 3 Endast ett exemplar är känt, funnet 2002 i Bayerische Staatsbibliothek i München (Bayerische Staatsbibliothek München: 4 A. gr. b. 80) (Aleknavičienė, Schiller 2003: 15–50); kritisk utgåva: Aleknavičienė, Schiller 2008: 1–186; webbpublikation (avskrift, konkordanser över litauiska ordformer, index): www.lki.lt/seniejirastai (hädanefter PB). Straipsniai / Articles 11 ONA ALEKNAVIČIENĖ påbörjade på Mörlins uppmaning. Schulz fick hjälp av litauer från Gumbinnen, vilket innebär att han översatte medan han vistades hos Mörlin i Gumbinnen, och endast denne kunde välja församlingsbor som behärskade litauiska väl (om frågan om översättningens upphov och de lingvistiska förutsättningarna för medförfattarskap, se Aleknavičienė, Schiller 2008: 121–125)4. Perkūnos traktat utkom sist och är därför viktig genom sina påståenden, som vittnar om polemikens utveckling och sammanfattar dess innehåll. Dessutom visar det Mörlins motståndares ståndpunkt, som tidigare endast hade rekonstruerats utifrån sekundärkällor, främst de språkvetenskapliga verken av Pilypas Ruigys (Philipp Ruhig, 1675–1749): den handskrivna Meletemos (1735, härefter – RgM) och den tryckta Betrachtung der litauischen Sprache in ihrem Ursprunge, Wesen und Eigenschaften (Undersökning av det litauiska språkets ursprung, väsen och egenskaper, 1745, härefter – RgB). Före 2002 hade varken traktatets titel eller utgivningsår noterats i den litauiska litteraturens historiografiska och bibliografiska arbeten. Efter att traktatet återfunnits började Perkūnos och hans anhängares påståenden om språkbruk, polemikens deltagares inbördes samspel och deras mål klarna (Alekna-vičienė, Schiller 2003: 15–50). Båda traktaten är skrivna på tyska med inslag av latin och litauiska, och ibland även grekiska. Nästan hälften av EP:s text är också på tyska: det rör sig om Schulz förord, Ruigys versifierade dedikation till översättaren, fablernas kommentarer och rättelserna av fel. Inslag på andra språk i den tyskspråkiga EP-texten är, till skillnad från i traktaten, sällsynta, men EP innehåller flest litauiska ordformer – omkring 1 770. PB har omkring 760 och MP omkring 190 litauiska ordformer. För forskare i litauisk lexikologi är Perkūnos traktat framför allt intressant på grund av de belägg på levande språk från början av 1700-talet som det dokumenterar, och för språkhistoriker på grund av den lingvistiska tankens utveckling inom språknormering och lexikologi. Traktatet kan följaktligen studeras vetenskapligt på två nivåer – empirisk och teoretisk – och forskningsresultaten kan användas såväl i vetenskapliga som i tillämpade arbeten. Lexikologins uppgift anses vara att undersöka ord som enheter i språksystemet och i talverksamheten: deras betydelser, inbördes relationer, ursprung och utveckling samt att fastställa ordens samband med behoven och målen hos det samhälle som använder dem (Jakaitienė 22010: 8; Lutzeier 2002: 7–8; Römer, Matzke 22005: 2–7). De första litauiska grammatikerna ägnade i praktiken varken lexikonet eller dess normering någon uppmärksamhet. En del uppgifter kan endast hittas i syntaxkapitlen, där man skriver om ordkombinationer och kongruens och uppmärksammar skillnaderna gentemot latin och tyska samt ger illustrativa exempel. Man bör naturligtvis inte förvänta sig något särskilt sammanhängande system ens i Perkūnos traktat, men några av de termer och påståenden som han använder vittnar om den lingvistiska tankens första ansatser 4 År 1706 hade Schulz just avslutat sina studier vid universitetet i Königsberg och var fortfarande endast prästkandidat. Mörlin var betydligt äldre, hade arbetat i Gumbinnen i 34 år, skrivit åtminstone ett par traktat om litauiskt språkbruk och uppmuntrat diskussioner om språkfrågor. 12 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnos traktat Välgrundad betänkning om de tio fabler av Aesop som översatts till litauiska och det passionerade tillägnandet av dem (1706) och inom lexikologin. Syftet med denna artikel är att fastställa hur Perkūnas uppfattade frågor som i dag undersöks av lexikologin. 1. LEXIKAL SEMANTIK Perkūnas framförde tanken att litauiska ord är polysemiska, eller mångtydiga, som ett regelbundet fenomen i språksystemet. Detta är ett undersökningsobjekt inom den lexikala semantiken, en av lexikologins grenar. När Perkūnas kritiserar översättningen av moralen i EP-fabeln ”Vargen och herden”, där den som inte tackar den som räddat honom klandras (jfr fig. 1), föreslår han en annan benämning på räddaren – frälsare i stället för upprätthållare – och ger en förklaring till varför översättaren inte valde det ordet, jfr: EP 1113–15 Tas žodis tawę bára: jey War= ‖ gůfe išlaikyt’s ſawo Išlaikytojui ne ‖ dekuj ne ſakyſi. PB 163–17 l. 14. Upprätthållen åt sin Upprätthållare. Vulgus säger alltid: ‖ frälst åt sin Frälsare, och jag förundras över den ‖ skamlösa gudlösheten hos den som har sagt: ‖ Iſžganytojis skulle vara en stor djävul, av den anledning att ‖ iſžganam Piewas, ett conjugatum, är bildat av det ordet. Men ‖ skulle han tala annorlunda om han förstod alla Aequivoca, Simplicius? Finns det något språk där inte ett ‖ ord används på olika sätt? Under tiden har jag aldrig ‖ hört ordet Iſžganytojis användas i den senare betydelsen; tvärtom kallar alla litauer såväl ‖ Gud Herren som den människa som befriar dem= ‖ och hjälper dem ur nöden för Iſžganytojis. Till exempel: Ak Diwe ma= ‖ nas Iſganytojau! Ack Gud, du min räddare, Frälsare! = ‖ Diaw’s mane iſž tu Bedü iſžgane. Gud har räddat mig ur nöden, hjälpt mig. I sin kommentar tog Perkūnas med vad han ansåg vara en misslyckad härledning av frälsare från frälsa, som han hade hört från en icke namngiven person. Som framgår av den koppling som personen gjorde till iſžganam Piewas, hade denne förstått ordet frälsa enbart som ’låta betande djur gå ut, trampa ned (säd, en äng)’ (jfr LKŽe s. v. išganýti tr. 4). Dessa två ord – avledningen išganytojis och grundordet išganyti – har faktiskt en tvåsidig relation (formell och semantisk) och bildar en avledningsopposition (om termerna, se Jakaitienė 1988: 86–94), men personens tolkning av avledningens betydelse grundades endast på en betydelse hos grundordet, ’låta betande djur gå ut, trampa ned (säd, en äng)’, det vill säga att verbet frälsas polysemi ignorerades. Perkūnas ansåg en sådan motivering vara ”skamlöst gudlös” – han hade aldrig hört Straipsniai / Articles 13 ONA ALEKNAVIČIENĖ 1 FIG. EP 114: sade fabelns moral: den som bevarats åt sin Bevarare; Muzeum Narodowe w Krakowie, Biblioteka Książąt Czartoryskich: 35174/I genom att använda ordet išganytojis i denna betydelse, det vill säga uppfatta det som någon sorts ängsande. Litauerna, säger Perkūnas, använder išganytoju både om Gud och om en människa som har räddat dem (jfr fig. 2). Även om substantivet išganytojis har samma ordbildningsbetydelse – ’den som räddar’ – har det tre lexikala betydelser: i det första fallet ’herde för boskap, som låter dem beta av ängarna’, i det andra ’räddare, befriare (människa)’ och ’räddare, befriare (Gud)’. Dessa motsvarar följaktligen tre lexem. Den icke namngivna personen och Perkūnas ansåg inte att grundordet hade samma huvudbetydelse: för den förstnämnde var den bokstavliga betydelsen (historiskt äldre, agrara) ’låta betande djur äta upp, beta av (säd, en äng)’ viktigare, medan den överförda betydelsen (sekundär, andlig) ’rädda, befria’ var viktigare för den senare (jfr LKŽe s. v. išganyti tr.: 2. bildl.). Just den senare bör betraktas som en sidobetydelse, utvecklad ur huvudbetydelsen. 14 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) 2 FIG. PB 163–17: Perkūnas kommentar om användningen av išganytojo i talspråket; Bayerische Staatsbibliothek München: 4 A. gr. b. 80 EP använder, som nämnts, inte išganytojis utan išlaikytojis: išlaiky’s fawo Išlaikytojui EP 1114. Dess grundord är išlaikyti, vars betydelse skulle kunna förknippas Straipsniai / Articles 15 ONA ALEKNAVIČIENĖ med den fjärde betydelse som anges i LKŽe: ’bevara något i ett visst tillstånd, lämna det helt, levande, oskadat’. I moralen till den latinska fabeln ”Lupus et Crus”, som utgör originalet till översättningen, ”Fabula in eos dicitur, qui servati de malis, erga salutis suae / autores ingrati reperiuntur” (Citavičiūtė 2008: 187), gav participet servati översättaren möjlighet att välja mellan flera alternativ: räddad, bevarad, skyddad, medan konstruktionen erga salutis suae autores kunde översättas med frasen åt sin räddare (jfr: servo, -āre, -āvi, -ātum vt 5. bildl. ’bevara, skydda’; ’rädda’; salūs, -ūtis f 2. ’välgång, välbefinnande’; ’räddning’ [Kuzavinis 1996: 789–790, 765]). I den äldsta tysk-litauiska ordboken Lex och den första tryckta ordboken H tas išlaikytojis inte upp, medan det i C förknippas med bevarande – försörjning, tillsyn, skydd och försvar. Išlaikytojis förekommer i C endast i artikeln Erhalter (2 ggr.); jfr även grundordet išlaikyti i tre artiklar: erhalten, behaupten och zubebhalten: C I 589₃₀–₃₂ Erhalter. Išlaikytojis, jįó. M. ‖ Er war ein Erhalter seinen Leute: Buwo Išlaikytojis ſa= ‖ wo Źmonù, Syr. 49.17. C I 589₂₃–₃₁ Erhalten. Išlaikau, jau, ſu, ti. Apturreti. ‖ Pramaitinnu, Ißprowíu. ‖ Die Speiße, der Trunck und die Ruhe erhal= ‖ ten des Menschen Leben: Walgis, Gerims bėj ‖ Atilfis pramaitin Źmogaus Gywatą. ‖ Der Herr erhhält meine Seele: Wießpats išlaiko mana Dubią Ψ 54.6. C I 259₉–₁₁ Behaupten. Apģinnu, gynau giſu, ginti. ‖ Ißlaikau, kiau kyſu, kyti ‖ Ißluddiu, diau, dyſu, ti. C II 1058₂₉–1059₆ Zubebalten. Ißlaikau, kiau kyſu. ‖ Fülle ein Gomor davon, zubebalten auff ‖ eure Nachkom[m]en [...] Pripilk Setuwaite to, ‖ išlaikytu ant Potamku juſu [...] Exod. 16.32. I senare ordböcker förknippas išlaikytojis liksom i C fortfarande med bevarande – försörjning, tillsyn, skydd och försvar, jfr: Erhalter, Išlaikytojis, ojo, m. Rvl 124 II₇; Erhalter Išlaikytojis Syr 49,17. vid. Ernehrer, Belčhirmer B 423₅₂; Ernehrer. Papennėtojis, Išlaikytojis B 427₄₄ osv. Väckte ordet išganytojis tvivel endast hos fabelförfattaren och den icke namngivna personen, eller också hos andra medlemmar av språkgemenskapen? Betydelsen hos ett ord, som ett konventionellt tecken, kan inte uppstå utan att verklighetens objekt uppfattas och får en psykisk motsvarighet i människors medvetande. När ett existerande objekt behöver benämnas registreras dess väsentliga kännetecken i medvetandet, och en viss psykisk motsvarighet (reflektion) av det bildas. Även andra medlemmar av samma samhälle måste bilda en likadan motsvarighet – betydelsen avgörs av hur saken uppfattas i samhällets medvetande, genom en gemensam överenskommelse (Jakaitienė 2010: 18, 46–48). Var kopplingen mellan tecknet (uttrycket) išganytojis och det betecknade (betydelsen) inte fast förankrad i samhällets medvetande? 16 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegrün- detes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) Svaret måste sökas i andra källor från slutet av 1600-talet och första hälften av 1700-talet i Litauen Minor. I en av de kronologiskt äldsta lexikografiska källorna – det handskrivna Lex – återges išganytojis (2x) som motsvarighet till två tyska ord: 1) Heiland (1x); 2) Seeligmacher (1x). Liknande användning av išganytojo (6x) förekommer också i C: 1) motsvarigheten till Heiland är Ißganytojis (5x); 2) Seeligmacher – Ißganytojis (1x), jfr även motsvarigheterna och de derivationella ordgrupperna: Lex 49₂₆–₂₉ Heyland Frälsare Heyl Frälsning Heyllam frälsande, a Lex 79₈–₁₁ Seeligmacher Frälsare Seeligmachen att frälsa Seelig frälst, frälsande, a Seeligk[eit] frälsning C I 924₁₆–925₇ Heyland. Frälsare, ô. M. Heyl. Frälsning, ô. M. Heilig. Helig, ô. M. ta, ôs. F. tay. Adverb: Heyligen. Heligt, au, fu, ti Heyllahm Frälsande, ô. M. ga, ôs. F. gay. C I 877₁₈–₂₀ Frälsare. Ißganytojis, ô. M. || Förutom mig finns ingen frälsare: Be mane nera Ißgany= || tojo, Efz. 44,11. C II 1131₁₉–₂₀ Saliggöra. Ißganau, niau, nyfu, nyti. Saliggörare. Ißganytojis, jô, M. C II 532₁₂–₁₃ Salig Ißganitingas, ô. M. ga, ôs. F. gay. Salighet Ißganimas, ô. M. H išganytojis (3x) är också motsvarighet till samma två tyska ord: 1) Heiland (2x); 2) Seeligmacher, jfr: 1) Ißganytojis, jô der Heyland, Seeligmacher I dec. gen. masc. H 40 I₃₄–₃₆; Heyland Ißganytojis H 185 I₃₃; 2) Seeligmacher Ißganytojis H 206 II₁₈; jfr även grundordet išganyti: Ißganyti saliggöra, pf. nau. praet. niau. futur. nyfu H 40 I₂₇–₂₉; Seelig machen ißganyti H 206 II₁₇. B išganytojis (3x) är också motsvarighet till två tyska ord, men ett av dem skiljer sig från orden i de tidigare ordböckerna: 1) Heiland (2x); 2) Erlöjer (1x), jfr: 1) Heiland Salvator vid Heyland. Ißgélbētojis Judic 3,9. [etc.] Ißganytojis Luc 1,47. C 2,11 B 654₁₁–₁₂; Heyland Ißganytojis vid Heiland B 695₄₄; 2) Erlöfer Ißgelbētojis Job 19,25. Ißganytojis. ψ 19,15 Atpirktojis Ißwaddātojis B 426₅₇. Grundordet išganyti förekommer i följande ordboksartiklar: 1) Machen feelig ißganyti B 890₅₈; 2) Erlölen. Atpirkti. Ebr 2,15. Ißganyti. Ißgelbēti Gen 48,16. Exod 15,13 ißbwalnyti Judic 6,36 Straipsniai / Articles 17 ONA ALEKNAVIČIENĖ Ißwaddūti. Exod 6,6. Atwaddūti. ψ 14,7 B 89053–56. Participet išganytas förekommer två gånger i illustrativa exempel (B 74321 och B 98533). R išganytojis (6 gånger) motsvarar redan tre tyska ord: 1) Heiland (3 gånger); 2) Erlöfer (2 gånger); 3) Seeligmacher (1 gång), jfr: 1) Ißgánytojis, ojo, m. der Heyland Rlv 35 II36; 2) Erlöfer, Ißgelbėtojis, ojo, m. Ißganytojis, jo, m. Atpirktojis, jo, m. Ißwadótojis jo, m. Ißwadótojis, jo, m. Rvl 126 I14–16; 3) Seligmacher, Ißganytojis, jo, m. Rvl 324 II26–27. I ingen av de nämnda lexikografiska källorna finns ordet išganytojis, som skulle vara bildat av išganyti ’låta betande djur äta upp eller trampa ned (säd, en äng)’. Verbet išganyti i denna betydelse påträffas för första gången i B, där det finns i två ordboksartiklar: 1) Ausfretzen Ißganyti, nuganyti vid abfretzen hat das gantze Feld ausfretzen laßen Wiʃʃa Lauka iß- nugáne B 1631–2; 2) [Ausweiden] abfretzen Nu- Ißgannÿti B 17745. Jfr också R: 1) abäßen, abfretzen, nuganàu, ißganàu Rvl 3 I30–31; 2) ausweiden, Ißganàu Rvl 49 II19. I den litauisk-tyska delen av R anges på ett ställe två, på ett annat tre betydelser av išganyti, men i båda fallen har uppslagsordet išganytojis i den följande ordboksartikeln en motsvarighet som inte anknyter till den nämnda konkreta betydelsen, utan till den överförda betydelsen ’bevara; rädda, befria’, jfr: Rlv 49 II4–6 Ißganàu, 1. jag vaktar, 2. jag frälser. Ißgánytojis, jo, m. en frälsare. Rlv 35 II32–37 Ißganàu, 1. jag vaktar ängarna [et]c. ans, 2. jag frälser, gör salig, 3. jag vaktar till slut, ṅiau, ißu, iti. Ißgánytojis, ojo, m. frälsaren. Med hänsyn till uppgifterna i Lill-Litauens ordböcker kan man anta att kopplingen mellan išganytojas och att låta beta var en betydelse som bara en eller några få personer uppfattade på ett annat sätt och en motsvarighet som endast formats i deras medvetande. Orden išganytojis och išlaikytojis kan ha varit synonymer, men inte i hela sin semantiska omfattning, utan bara i en betydelse. Perkūnas ställer en retorisk fråga: vilket språk finns det där inget ord används på flera sätt? Följaktligen betraktade han polysemi som ett regelbundet fenomen i det litauiska språksystemet. Olika uppfattningar beror vanligen på olika erfarenheter, utbildning och fantasi. Denna icke namngivna person var med stor sannolikhet Mörlin. Perkūnas hörde troligen denna motivering till arbetet från honom under muntliga diskussioner. Det är nästan säkert att išganytojo inte förekommer i EP just på grund av Mörlins medverkan i översättningen av fablerna. Till skillnad från de flesta andra präster som tjänstgjorde i litauiska församlingar började Mörlin lära sig litauiska först som vuxen; därför reflekterade han mer över språket, analyserade det och sökte strukturella och semantiska samband mellan orden. Den ständiga reflektionen gjorde det möjligt för honom, mer än för de lokala prästerna, 18 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) uppfatta också bristerna i kyrkospråket, framför allt klyftan mellan talspråk och skriftspråk. Mörlin deklarerade i sin traktat principen att tala med litauer med ringa utbildning (som varken kunde läsa eller skriva) med ord som de förstod, och föreslog att man inte bara skulle stryka alla icke-litauiska ord utan också undvika nybildningar, arkaismer och tvetydiga ord (MP 4–16). Tvetydiga ord bör ”befrias från tvetydighet” så att de inte skapar förvirring (MP 15). Men med den nämnda retoriska frågan visade Perkūnas att förhållandet mellan uttryck och innehåll inte kan förstås på ett förenklat sätt: ett och samma uttryck behöver inte motsvaras av en enda lexikal betydelse. Perkūnas dryftade också möjligheterna att normera språket och sökte sätt att styra och ordna det, men han såg språkproblemen på andra håll än Mörlin. Perkūnas betraktade uttal och betoning som viktiga objekt för normering av talspråket, och stavning för skriftspråket. Det var just här han först såg brott mot identitetsregeln (adekvansregeln): vissa EP-former förmedlar inte information med den precision som språkbrukarna behöver (om identitet [adekvans] som ett av kriterierna för språkplanering, se Haugenas 1994: 23), vilket leder till kommunikationsstörningar. Perkūnas uppmärksammade att det i litauiskan finns ord som stavas likadant men uttalas olika beroende på betoningens plats eller accenttyp och har olika betydelser, det vill säga homografų. Till exempel vilseledde den obetonade frasen Malkas kertant (PB 520) EP:s läsare. Ordet malkas betyder nämligen ”en klunk, en svälj”. För att ordet i den nämnda frasen ska förstås som vedträn och inte som en klunk måste det första a förlängas och pluralackusativen uttalas Málkas. I 1600- och 1700-talens Litauen Minor användes båda lexemen: malkas sm ”en klunk, en svälj” och málka sf ”vedträ”, jfr Lex: Trunck Malkas Lex 89a och Holtz Malka Lex 50a; C: Trunck. Malkas, ô. M. C II 603 och Holtz. Medis, džio. M. Málka, os. F. Medégas, ô. M. C I 969; H: Trunck Malkas H 212 II6; R: Trunk, Schluck, Malkas, ko, m. Rvl 357 I32 och Brennholz, Málka, ôs, f. Rvl 84 I40; B: Bitter Trunck Kartus malk’s gérimo Jer 8,14 B 265 och Holtz Malka B 723 med mera. Enligt Perkūnas uppstår en liknande tvetydighet också i uttrycket Gaidys kâsdam’s Meſzlufe (PB 1014). Ordet kâsdam’s betyder, om det har det allra längsta â, ”mordens, beißende”; det kommer från kándu: kâsdam’s eller kánsdām’s. Här kan cirkumflexen (det takformade tecknet) inte skrivas (PB 10). Följaktligen betraktade han uttalslängden som litauiskans främsta kännetecken för accenttypen. Enligt honom bör cirkumflexen markera den allra längsta vokalen, men absolut inte den korta5. Ett annat exempel är konjunktionen jei, som borde betonas på é, så att 5 I Perkūnas exempel skrivs cirkumflexen oftast där det i dagens standardspråkliga litauiska finns en fallande accent, inte en stigande, jfr: iſžbêgo PB 516, nutwêres PB 519, iſžwar­tót, kawôt PB 1116, ijžmôkſi PB 1120, apfidéjes PB 1214, pradėjo PB 1214, rūſčiey PB 1220, turret’s PB 133–4, ſugrêbes PB 1311, Mûsû PB 188 och så vidare. Straipsniai / Articles 19 ONA ALEKNAVIČIENĖ skiljer sig från feminin dativ jei ”åt henne” PB 114–6. Av kritiken mot översättaren framgår att Perkūnas insåg att både betoningens placering och accenttypen har särskiljande funktion i litauiskan. Förslaget att markera betoningen skulle i själva verket ha hjälpt till att skilja homografer åt. Perkūnas kritiserade inte bara översättaren för att ha ignorerat stavning och betoning, utan föreslog också lösningar: för att undvika tvetydigheter bör alla litauiska ord betonas, såsom man gör i grekiskan (PB 23). Likhet eller sammanfall i ordens uttrycksform, som förorsakar hinder i kommunikationsprocessen, framstod för Perkūnas som ett lika stort problem som användningen av obegripliga ord. Därtill påverkar felaktig stavning också stilen negativt (Stylum) – den gör den oattraktiv och därmed också föga övertygande och verkningslös. Ett utmärkande drag hos PB är återspeglingen av en förståelse för språkets lexikalisk-semantiska system. Först bör de syntagmatiska relationerna lyftas fram. Av rättelserna framgår att Perkūnas insåg att översättningen innehöll olämpliga ordkombinationer, bildade utan hänsyn till det lexikala kollokationsmönster (lexikal valens) som är brukligt i levande språk, och i strid med principen om semantisk kongruens (om denna, se Jakaitienė 1988: 70–74; Jakaitienė ²2010: 62–63), jfr: PB 1226–13₂ l. 2. Wandenelį įpurwini. Der Vulgus redt: ſadrumſti. || Denn ſie ſtanden am fließenden Waſſer / jei gyw’s || oder tekkas wandenėlis buwo, kaipogi galejo jį ſapur- || winti. PB 1224–25 s. 5, rad 1. Med kraftiga ord. Vulgus: Med smärtsamma ord. Smarkus || används om handlingen. PB 141–2 l. 14. y paczę Gillybe iedama. Vulgus ſagt: i pacė Gyle || nunerdama. PB 213–4 s. 20, rad 4. Galli lekt’ y aukščcziaufus Dangaus Orus. Varje= || gång säger Vulgus: i pačie Pádange. Perkūnas rättade också sådana ordkombinationer där han ansåg att det grammatiska kollokationsmönstret hade åsidosatts, jfr: PB 1319–21 rad 12. Kojai Vulgus: Kojós cum Genitivo. Ty jag säger || i stället för: pri Kojós prifirifzti dumies; prifirifzdinu Kojós, och || inte: Kojai. PB 1521 rad 7. tai jžtráukt. Vulgus: ta jžtráukt’ nämligen: Kàula. PB 177–8 l. 12. Kiaulei ſutikko Aſil’s. Vulgus säger: Kiaule cum Ac- || cuſativô. V. C. Jurgis ſutikko Anſą, Petras ſutikko Paula PB 1713 p. 13. l. 2. tâw aprūpijim? Vulgus: tawę. PB 1723–24 p. 16. l. 2. ta czefą nefuldaukj. Vulgus säger: to czefô. v. c. || nefuldáukem’ Lytaus, Giedrôs, Láukem’ Sweczû. 20 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Leksikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) Som ytterligare en typ av systematiska semantiska relationer som Perkūnas uppfattade bör man urskilja synonymiska relationer. Detta är en typ av paradigmatiska relationer (om lexikala semantiska paradigm, se Jakaitienė 1988: 84–86; Jakaitienė ²2010: 71–80). Perkūnas använde termen synonym (2x; Synonyma PB 13₂₃, Synonyma PB 21₇), och gav både synonympar och synonymrader, jfr: PB 13₂₂–₂₈ l. 13. och när han går till den torra och djupa gropen. Pur- ‖ wynas betyder en vattensamling där det inte finns något vatten. Synonymer ‖ är: Klampyne, Lekmėne, Makône, Lutynas &. PB 18₁₂–₁₄ l. 17. grå ärta. Vulgus säger: rainas žirnis, en grå ärta / grått hår, ett grått hår / pilka sermėga, en grå rock / žirmas arklys, en grå häst. PB 21₇ l. 8. Tiežė. Vulgus: Dežė, Synonyma: Kurkulaj, Geldelės. I det första exemplet gav han en rad med fyra synonymer till substantivet purvynas: klampynė, lekmenė, makonė, liūtynas, där purvynas betraktas som dominant och klampynė, lekmenė, makonė, liūtynas som medlemmar i synonymraden. I det andra exemplet betraktas adjektivet pilkas som dominant; synonymraden består av tre medlemmar: rainas, žilas, šir̃mas; i det tredje är dėžė ‘skal’ dominant, och medlemmarna i synonymraden är två substantiv: kurkulai, geldelės. I det första fallet är det möjligt att utbyta dominanten och alla medlemmarna sinsemellan, i det andra är detta begränsat: relationerna mellan dominanten och synonymradens medlemmar är här hierarkiska och ligger nära relationerna mellan hyperonym och hyponym. Med hänsyn till betydelsernas närhet betraktas de första som absoluta och de andra som differentiella ideografiska synonymer. Troligen var det därför Perkūnas inte heller betecknade de sistnämnda som synonymer, även om han i alla tre fallen uppfattade orden som att de hade ett gemensamt betydelsedrag. Liknande exempel gav Ruigys senare i det handskrivna Meletema (1735) för att demonstrera det litauiska språkets ordrikedom: tyskarna beskriver en man, en häst, en rock och ärter med ett och samma ord, grau, medan litauerna uttrycker detta på olika sätt: žillas wÿr’s, βirmas arba βÿwas arklys, pilka sermėgà, raini arba būri žirnei (RgM 82). Dessa exempel blev särskilt kända genom hans tryckta traktat Betrachtung der litauischen Sprache in ihrem Ursprunge, Wesen und Eigenschaften, som framförde samma tanke och samma exempel: Wyrs žillas, Arklys βirmas, Sermėga pilkà, Žirnei raini arba būri (RgB 70). Den första som sammanställde och offentliggjorde denna synonymrad var dock inte Ruigys utan Perkūnas (jfr fig. 3). Perkūnas invändningar mot översättaren gäller oftast valet av ett ord som enligt hans uppfattning är olämpligt. När han korrigerar föreslår han vanligtvis en annan differentiell ideografisk synonym, ibland två eller fler, jfr: Straipsniai / Articles 21 ONA ALEKNAVIČIENĖ 3 FIG. PB 1812–14: synonymrad: rainas, žilas, pilkas, širnas; Bayerische Staatsbibliothek München: 4 A. gr. b. 80 22 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Välgrundat betänkande över de tio fabler av Aesop som översatts till litauiska och det passionerade följebrevet till dem (1706) PB 1311 rad 22. nutweres. Vulgus: ſugrebēs. PB 141–2 rad 14. y pacze Gillybę ieidama. Vulgus säger: i pačie Gyle || nunerdama. PB 147–8 rad 19. del tokio ſmerczio ſaw newerto taw negallu atdut. || Vulgus säger här: Gálo v. c. baiſie Gála turrėjo. PB 157–9 s. 10. rad 1. y wiena draugyſtę ſuſſiejo. Vulgus: i wiena || Dái̇kta ſuſ’ego, ibland också: i wiena drauge eller || draugen’. PB 1511–12 rad 4. y kėturis dalykus iſždallijus. Vulgus: i Dalykus pėrda-|| lyjus, eller paſkyrus. PB 1518–19 s. 11. rad 3. duwoſtojáſi (fel. buwo ſtojáſi. kâulas kakle. Vulgus säger bättre: || i remes eller: ſpringſójo, likaså: rymôjo kakle. PB 1920–21 s. 18. rad 10. Maiſztui palówus. Vulgus: Nukirmui palowus || eller vardagligt: nutilus. PB 203 rad 15. blogo penukſzlo. Vulgus: práſto Maiſto. När man ser sådana rättelser verkar det som om Perkūnas inte insåg att samma innehåll kan uttryckas på flera sätt, att samma sak kan benämnas med flera ord, i ett fall med betoning på en egenskap hos det som benämns, i ett annat på en annan (om förhållandet mellan synonymi och polysemi, se Jakaitienė ²2010: 130–131). Han ger emellertid synonymer inte bara när han rättar, utan också i sina egna illustrativa exempel, det vill säga exempel från levande språkbruk. Även om han ofta inte uttryckligen betecknar dem som synonymer, vittnar de sammanbindande orden oder, das ist, imgleichen, zuweilen auch eller helt enkelt ett streck mellan orden om de synonymiska relationerna mellan de angivna orden, jfr: PB 1028–29 Meſzluſe eller Mežinij’ || gul’. Det ligger i gödseln. PB 1420–24 Penukſzlas betyder däremot enligt Vulgo: ett gödsvin=, särskilt säger de så om grisar. Penukſzlas, det vill säga kawôjem’s, pé- || nim’s Meitelis. V. C. Neſzkit’, dukit’ Penukſzliui ſówalo. || Ge gödsvinet= att äta. PB 1922–201 rad 11. krutancze ſžirdže. Vulgus: drébancze, eller: ſžirdis || lekėtûj, krûpčoj’, &c. ty så länge människan lever || måste hjärtat röra sig PB 1825 rad 2. Smertij’ neſuláuſki. Vulgus: padwėſuſi, numirruſi PB 2316–17 En saga är en ihopdiktad, påhittad sak, || trots att den inte har funnits. Perkūnas lyfte alltså fram de möjligheter som litauiskans synonymi erbjuder och visade samtidigt variationen i uttryckssätten för vissa begrepp. När han skrev traktaten genomförde han en jämförande undersökning av variationen i uttryckssätten för vissa begrepp. När han skrev traktaten genomförde han en jämförande Straipsniai / Articles 23 ONA ALEKNAVIČIENĖ analys: han bedömde varianterna och föreslog den bästa. Resultaten visar också hans egen förmåga att benämna företeelser i verkligheten på olika sätt med hänsyn till egenskapernas mångfald. Systemiska relationer mellan ord med motsatta betydelser, det vill säga mellan antonymer, återges i PB endast en gång. Ett antonympar kan särskilt nämnas: tam – vild (om blommor). Det har en gemensam jämförelsegrund – växtplatsen. Ett annat par som grundar sig på en liknande lokal aspekt skulle kunna vara tam – skogs- (om djur), men i detta fall nämns inte den första medlemmen, medan den andra används i stället för vild, eftersom detta ord, enligt Perkūnas, inte används om djur i folkspråket. Det vill säga att vilda (icke tama) djur och fåglar kallas skogs- och inte vilda, jfr: PB 171–6 l. 11. En vild sugga. Vulgus säger aldrig så, utan= || i stället: Medinne kiaule, likaså: medinne žaſis, ántis; || om blommor säger man däremot: Laukinne, t.ex. laukinnes || Rožes, woſilkos &c. till skillnad från dem som växer i || trädgårdarna och kallas av dem namminnes. Bland de sociala aspekterna av lexikonet kan nämnas korrigeringen av konjunktionen jeib – dess ersättning med jei eller kad. Man kan anta att Perkūnas betraktade konjunktionen jeib som föråldrad och på väg att försvinna ur aktivt bruk, det vill säga att han betraktade den som en arkaism. Denna konjunktion kan ha förekommit i fabelöversättningen på grund av religiösa skrifters inflytande, eftersom den ännu användes i dem under 1500- och 1600-talen. Den är belagd i Kleins och Sapūnas och Šulcas grammatikor – jeib tillsammans med jei, jog, idant läggs ofta till verb i konjunktiv i böjningsparadigmen, jfr: jev / jeib / idant wadin̄namas bučia KlG 104₂; Jeib / jog / idant fakýčia KlG 113₅; (Jeib / idant) mylėčia KlC 74₉; jeib iškada nebūtu KlG 167₆; Jeib daugiaus nėſluſitum̄bim Griekui ŠŠG 79₆. jeib togs också upp i ordböckerna (Lex, C, H, B, R), men enligt Perkūnas hörs konjunktionen jeib knappast i folkspråket, särskilt inte i kausala bisatser. I stället säger man jei, men oftast kad. Mörlin använde konjunktionen jeib när han undervisade i katekesen; detta framgår av det språkprov av Mörlin som Perkūnas återger i PB 72–3, jfr: PB 114–9 l. 10. jeib butu Kwieczu Grudas. Vulgus sagt: jėi’, wirfft || das b weg und leſt den Accent auffſ é zum Unterſcheid || des Dativi fœminini, jei, ihr. Allein hier brauchen ſie / || kad; denn das Wort jeib, als ein ut cauſale, wird man || kaum bey ihnen hören / vielmehr ſagen ſie: Sakyk kad || parneſztu, liep̄k kad ateitu &c. PB 1520 l. 5. jeib Snápa ikijžufi. Vulgus: kad Snápa &c. PB 72–3 Ära din far och din mo- || der «err. moder», så att ni må leva väl på jorden. Perkūnas anmärkning om konjunktionen jeib skulle visa att Mörlin och hans efterföljare Šulcas bryter mot ännu en av de deklarerade principerna: att endast använda de mest allmänna, 24 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jakob Perkūnos traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) de mest kända orden, begripliga i hela regionen. Mörlin hade som exempel på ett ord som förstås inom ett begränsat område och därför inte bör användas angett verbet būti praet. 3 bit MP 15–16. Perkūnos traktat ger underlag även för lexikal pragmatik eller, i vidare bemärkelse, lingvistisk pragmatik, som undersöker hur språkliga enheter synliggör relationerna mellan det som sägs, kommunikationssituationen och dess deltagare – adressanten och adressaten (om lexikal pragmatik, se Jakaitienė ²2010: 143–167). Genom att dela upp PB-texten i enskilda talakter, eller diskurser (se även Karaliūnas 2008: 211 om deras begreppsliga innebörd), och analysera deras komponenter – lokutionen (själva yttrandet), illokutionen (den kommunikativa avsikt som adressanten uttrycker genom yttrandet) och perlokutionen (yttrandets påverkan på adressaten) – samt den pragmatiska kontexten, kan man bedöma både de kommunikativa målen och de sociala och psykologiska relationerna mellan kommunikationens deltagare. Denna traktat är en intressant källa för forskning om social interaktion och språket som det främsta kommunikationsmedlet, men det är mer lämpligt att forskare i tyska tar sig an undersökningen. 2. ETYMOLOGI: LÅNORD Som de moderna standardspråkens historia visar väljer språknormerare vanligtvis mellan varianter utifrån flera kriterier: 1) effektivitet – en variant är effektiv om den är lätt för språkbrukarna att förstå och använda; 2) identitet (adekvathet) – varianten, eller dess form, måste förmedla information med den precision som språkbrukarna behöver; 3) acceptabilitet – varianten, eller dess form, måste följa språkets sedvanliga normer (det normala språkbruket) och vara godtagbar för ledarna (Haugenas 1994, 22–25). Mörlin betonade särskilt ytterligare ett kriterium – renhet – varianten måste vara genetiskt ren, inhemsk. Han föreslog att alla ord av främmande ursprung skulle utmönstras, det vill säga lånord, oavsett vilket språk de kommit från. Även om de används allmänt och förstås av många är de ändå främmande. Om det inte finns något motsvarande litauiskt ord är det, menade han, bättre att använda en perifras eller en beskrivning (MP 6–8). Mörlin stödde sig på Rudolph Goklenius latinska grammatik Observationum linguae Latinae6, där det skrivs om en olämplig men ändå allmänt förekommande praxis: majoritetens eller allmänhetens vida spridda misstag skapar ingen språkregel; de många som gör fel kan inte rättfärdiga misstaget (MP 17). Mörlin var dock inkonsekvent – på ett annat ställe i traktaten krävde han att de kyrkliga ord som inte etablerats i offentligt och privat språkbruk skulle strykas ur böckerna (han kallar dem Ecclesiastica; det rör sig främst om polonismer), och som man säger, inte används 6 Rudolphas Goklenijus (vok. Rudolph Gockel [Göckel] d.Ä., 1547–1628) – Marburgo universiteto filosofijos, metafizikos ir etikos profesorius. Jo gramatika Mörlinui buvo priimtina dėl to, kad joje daug dėmesio skirta praktinei lotynų kalbos vartosenai, graikų, hebrajų, vokiečių ir lotynų kalbų interferencijai (plg. MP 7–8, 10–11, 14, 16–24; žr. taip pat Drotvinas 2008: 142–145). Straipsniai / Articles 25 ONA ALEKNAVIČIENĖ i privat bruk, som man säger, inte brukas prie Nammû (MP 6–7). Man får förstå det som att om de väl har etablerats, kan de också få vara kvar. Perkūnas lade märke till denna inkonsekvens och förebrådde fabelöversättaren för den omfattande användningen av lånord. Även om Šulcas i förordet till EP sade sig ha velat pröva om fablerna kunde återges ”med rena, äkta och goda litauiska ord, som också en vanlig litauer skulle förstå” (”mit puren / echten / und guten Litauſchen Worten / die auch ein gemeiner Littau verſtehet” EP 3v), förekommer det många slavism­er och en del germanismer i översättningen. Denna förebråelse från Perkūnas är en av de allvarligaste och visar framför allt på teoretiska motsägelser i Mörlins traktat. Perkūnas påminner om att MP går hårt åt ord som lånats in från polska och andra språk för länge sedan, men som fortfarande används och förstås. Motsättningen inhemskt – främmande vittnar om Mörlins strävan att dra tydliga gränser och skapa barriärer som hindrar främmande ord från att bli inhemska. Perkūnas ironiserade över att inställningen till lånord tydligen redan hade ändrats, eftersom översättningen innehöll många ord vars släktskap och ursprung i andra språk redan hade bevisats: PB 529–613 Dann ſo finde ich auch eine Contradiction in dieſen || Fabeln. Es ſoll dieſe Überſetzung eine Probe und Exem= || pel ſeyn / wie im Rubrô ſteht / nachdem in Principio Lingu. || Lith. gethanem Vorſchlage / allwo der Autor ſehr erhitzt || iſt / über die aus der Polniſchen und andern Sprachen / || vor alten Zeiten hergeleitete und numehro bräuchliche / || verſtändliche Wörter / wenn er unter andern ſagt: Und || geſetzt / daß ſie auch uſu recepta, ſo ſolte man doch kein || Sammelſurium oder Potage aus frembden Sprachen ma= || chen / [et]c. allein hier bemercke ich / daß dieſe ungegrun= || dete Meinung ſey geändert und unterſchiedene frembde || Wörter gebraucht worden / als: Skárbas, Geſas ‹err. Čeſas, Liût’s, || Stukis, Slúžma, Pons, Gazpadinne, Mieftas, Naktis, [et]c. || welche Verwandſchafft und Herleitung aus andern || Sprachen / anderwerts iſt erwiesen worden. Bland de lånord som Perkūnas räknar upp här är de flesta slavism­er (skarbas, čėsas, slūžma, liūtas, miestas, gaspadinė, ponas), och bara ett är en germanism (stukis). Bland lånorden finns också naktis, som är nedärvt från det protoindoeuropeiska urspråket. EP innehåller lexikala lånord som kommit in i litauiskan vid olika tidpunkter; de flesta hade inte bara etablerats i religiösa skrifter utan också slagit rot i talspråket. EP har få ovanliga lånord (till exempel: Elwantû ’elefant’ EP 17₄, Prabajus ’dörrreglar’ EP 18₂), eftersom man försökte översätta benämningar på föremål från främmande kulturer beskrivande. Perkūnas kritiserade också detta tillvägagångssätt (han ansåg till exempel att den allra första meningen i den första fabeln var obegriplig: GAidys kásdam’s Mėſzlufę / brangû baltû Akmenelû vieną Mėžinį’ rado EP 1₆–₈ – vad fann han: en diamant eller en pärla? PB 9₂₃–₂₆), men han föreslog inte att den skulle ändras och försökte inte heller själv hitta ersättningar för orden. 26 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) Det är förstås befogat att fråga varför så många lånord tolererades av Mėrlinas i översättningen av fablerna, trots att strävan efter språklig renhet var en av de viktigaste principerna för språknormeringen. Sannolikt skilde han dem inte från ord av litauiskt ursprung och betraktade dem inte som främmande ord. Detta skulle exempelvis kunna beläggas av de exempel med vilka han illustrerar hur han själv ersätter främmande ord med ord som uppges vara litauiska gromata och prova: ”Ich lage von der Epiftel auff Littauiſch Gromata“ MP 96–7; „An ſtatt des Gerichts / bey den Iuden / von 3 Män̄ern / ſage: Maǯauſa Źydû Prowa“ MP 923–24. Perkūnas ersatte vissa slaviska lånord som användes av EP och hybrider som bildats av dem med ord använda av folket, men angav inte uttryckligen orsaken till ändringarna. Hans främsta och enda argument för att föreslå ett annat alternativ var folkligt språkbruk (”Vulgus”), jfr: PB 1710–12 l. 14. prietelíſzkay ikal̄bint. Vulgus: meiley pakálbint. PB 1425–26 l. 9. [...] ku ſzęfu. ‖ Vulgus: kafzkadai. PB 151 l. 15. kita nilka ‹err. nieka› nedûmōjent. Vulgus: Neminoj’ éłant. PB 1619 s. 12. rad. sist. vinter …. Vulgus hellre: vinter. PB 1628 l. 6. Smertélna Rona padare. Vulgus: n’ iſžgýtinai ilieźé. PB 147–8 l. 19. del tokio ſmerczio ſaw newerto taw negallu atdut. ‖ Vulgus ſagt hier: Gálo v. c. bailjie Gála turréjo. PB 1825 l. 2. Smertij’ neſuláuſki. Vulgus: padwėſuſi, numirruſi Det finns några fall där Perkūnas i sina rättelser själv föreslog ett liknande lånord eller en hybrid – både i stället för ett litauiskt ord (mer sällan) och i stället för ett annat lånord respektive en annan hybrid (oftare), jfr: PB 1316 l. 19. rodeſi dekui ſakyſenti, Vulgus: dejoſi, oder būk. PB 1317 s. 7. rad. 6. Sopoſta. Vulgus. Zopoſta. PB 152 rad. 20. Nepekorawōta. Vulgus hellre: be korōs PB 1815 l. ult. Daug wynugû. Vulgus: Rinſzwinugû. PB 1823 p. 16. l. 2. ta czeſa neſuláuſki. Vulgus ſagt: to czeſo. PB 204 l. 16. afz wėlıju. Vulgus: b{ę}ſwėliju. En hel del lånord (oftast slaviska) förekommer i PB:s meningar och fraser, med vilka Perkūnas, när han kommenterade det ord eller den ordkombination som skulle rättas, dessutom illustrerade det folkliga språkbruket, jfr: PB 1025 Efter Stubba, efter Mielta gick han PB 1213–15 Bérn’s Ly- ‖ czyna apſidėjes pradėjo gandit’ Waikáičius, na anie iſſigaft, ‖ wijka-gi pamėte, begt’, klykt’, sleptis’ Straipsniai / Articles 27 ONA ALEKNAVIČIENĖ 28 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) 4 PAV. Quandt 4 34v: anteckning om manuskriptet till Perkūnas litauiska ordbok och samling av litauiska ordspråk; GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, Hs. 2 Straipsniai / Articles 29 ONA ALEKNAVIČIENĖ PB 1417–18 Vargarna, som sökte efter byte, drev henne ner i hålan PB 1422 En liten present, som är / en gammal, sliten rock. PB 196–7 Ett hus som hålls för gäster, || eller ett värdshus PB 2316–17 En berättelse är en påhittad, uppdiktad sak, || fastän den inte har hänt Perkūnas använde också termen germanizmas, men tillämpade den inte på ett ord utan på en fras: PB 144–6 I. 19. Och såg hans nedstämdhet inför sina ögon. Ein || feiner Germanifmus. Vulgus: Och såg honom ledsen. När den lexikala mängden i PB bedöms utifrån ursprung och ålder, det vill säga ur perspektivet lexikal genetisk differentiering, kan orden analyseras som arvord och neologismer brukade i början av 1700-talet (se Urbutis 2008: 308–310 för begreppen). PB innehåller många ord som tillhör det äldsta skiktet i det litauiska språkets ordförråd och betraktas som indoeuropeiska arvord, liksom baltisk-slaviska gemensamma ord och ord som är karakteristiska för de baltiska språken respektive enbart litauiskan. Lånorden – slaviska och germanska – uppkom under den litauiska språkets egen utvecklingsperiod och de flesta används också i dessa källor (en översikt över lånorden finns i Aleknavičienė, Schiller 2008: 154–159). Det relativt stora antalet lånord i PB kan bedömas på två sätt: antingen kände man inte igen dem som lånord, eller också ville man visa att de utgjorde ett normalt inslag i det litauiska språket. Sammanfattningsvis kan sägas att Perkūnas inte ställde lika stränga krav på ordens ursprung som Mörlin. Även om han förstod att vissa ord hade kommit från andra språk, drog han ingen skarp gräns mellan inhemska och främmande ord, begränsade inte användningsområdena och krävde inte att orden skulle ersättas med litauiska motsvarigheter. Han skulle sannolikt inte heller ha ägnat lånorden så stor uppmärksamhet om han inte hade lagt märke till inkonsekvenheterna i Mörlins teori och Šulcs praktik. 3. FRASEOLOGI Både Mörlin och Perkūnas medgav att det finns specifika ordkombinationer som ger information om verklighetsföreteelser som människor uppfattar på ett särskilt sätt och benämner dem inte direkt, utan genom en omtolkning; de urskilde således ett särskilt lexikalt skikt, i lexikologin kallat fraseologismer. Mörlin var den förste som uppmärksammade att det i litauiskan finns uttryck som inte kan översättas ordagrant till tyska och andra språk. Tanken att metaforer, allegorier, ordspråk, sentenser och uttryck endast i relativ mening är oöversättbara hämtade han från Goklenius grammatik; han stödde sig också på en liknande uppfattning hos den italienske humanisten, filologen och poeten Julius Caesar Scaliger (1484–1558) (MP 21–23). 30 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Välgrundad betänkning över de tio fabler av Aesop som översatts till litauiska och det passionerade tillägnandet av dem (1706) Både Mörlin och Perkūnas använde den latinska termen idiotismus. I PB beskrivs två exempel med denna term, och den används återigen när översättningen av fablerna sammanfattas som stridande mot litauiskt språkbruk: PB 11₁₇–₂₇ Daß ein Idio- || tifmus sey: Jáúcies gywet gelten ichs / aber hieher ſchickt || ſichs nicht. Der Vulgus ſagt: Nežinnójei Jáúcíeis gywet, || das iſt / ár’t, įžmókſi gywet’ Arkleis. Dieſes Wort brau= || chen ſie propriè vom Ackerbau. Ne tur ne Plàuko (Gal- || wijù) ku gywes? Er hat keine Klau Vieh / womit wird || er den Acker betreiben? PB 15₅–₆ l. 12. Nafrus atweres. Vulgus säger enligt sitt Idiotifmo: || įſſizójes įžmete. PB 21₉–₁₃ So wie nun aus dieſem allen erhellet / daß die zehen || Fabelchen / die kaum einen Bogen ausmachen dürff= || ten / sehr wider den Litthauſchen idiotifmum und alſo || contra Vulgus, von dem man überflüßige Worte machet / || ſchnurſtracks lauffen. Inget av de två här angivna ordsambanden (Jáúcies gywet PB 11₁₈, įſſizójes įžmete PB 15₆) kan enligt dagens förståelse av idiom (se Burger ⁴2⁰10: 85–105, Jakaitienė ²2010: 286–288) hänföras till idiom, det vill säga fraseologismer som är semantiskt helt omotiverade och vars beståndsdelar, betraktade var för sig, är desemantiserade. De är snarare fria ordkombinationer i levande språk. Endast Jáúcies gywet PB 11₁₈ kan betraktas som en stabil ordkombination, en så kallad kollokation (om begreppet, se Marcinkevičienė 2001: 83–85; Burger ⁴2⁰10: 52–55; Jakaitienė ²2010: 281), eller som en tropisk fraseologism, men inte som ett idiom. Perkūnas användning av idiotismus bör förstås på två sätt: som ’särpräglat uttryck’ och som ’gängse språkbruk’. En liknande förståelse av termen finns också i MP och EP (se MP 3₂–₆, MP 16₂₇–₃₁, MP 21₁₁–₂₃, EP [2]₁₄–₂₁, EP 3₁–₃), jfr MP: MP 3₂–₆ ſind || einige von dieſen ſo pertinaces geworden / daß Sie durch = || aus nichts wollen paffiren laſſen / was Ihnen nur ein we= || nig ſuſpect iſt / und mit Ihrem Idiotifmo nicht überein || kommt. MP 16₂₇–₁₇₁ Und denſelben muß man fleißig || examiniren ex Idiotifmis hujus linguæ: und alle Reden || und Redens=Arten / die mit dem Deutſchen überein || kommen / müſſen vor ſuſpect gehalten und angeſehen wer= || den / und ſind daher nicht ſicher zu gebrauchen / ſondern || vielmehr zu meiden / und zu verwerffen MP 21₁₁–₂₃ Hieher ge= || hören nun vor allen Dingen die Idiotifmi Lithvanici, huic || lingæ proprii ac ſingulares loquendi modi. Und die || findet man nicht in der Grammatica. Und ſo ja welche || ſeyn / ſo ſinds wenigſtens [...] Da wird man hernach den Unterſcheid || ſehen / und erkennen können / quod aliud ſit Grammaticè, || & aliud Idioticè & Lithvanicè loqui. Straipsniai / Articles 31 ONA ALEKNAVIČIENĖ Mörlin hävdade att man med hjälp av idiom kunde skilja inhemska ord från lånord – alla ord och uttryck som överensstämde med tyska skulle betraktas som misstänkta. Sådana överensstämmande former borde undvikas och rensas bort ur samlingar av litauiska ord och ordspråk (MP 16, 22–23). PB innehåller ett stort antal fasta uttryck – både motiverade och omotiverade – samt meningar som liknar ordspråk, jfr: PB 1412 Krauje fawo atgaut ”hämnas, göra upp” PB 149 Gala faw pafidaryfu ”jag ska ta livet av mig” PB 148 baijie Gála turrėjo ”dog en fruktansvärd död” PB 153 Pedas įdut ”undervisa, råda, ge en tanke” PB 157–8 i viena || Dáikta fuſ’ego ”i en hög, tillsammans, på ett och samma ställe” PB 1616 Diaw’s ‹err. Diew’s› mane įſž tu Bedū įſžgane ”räddade” PB 187–8 Pade’ || Die’s! ”sägs som hälsning till någon som arbetar” PB 516 Haren hade redan fångat, men sprang bara iväg PB 1119–20 Okunniga människor lever, || det är dumt, man lever på hästar PB 1115–16 Gud hade gett, || men visste inte hur man skulle slå eller hugga PB 1121–22 Har inte Plauko (Galwijû) något levande? PB 1127 Efter att ha levt upp mig, var ska du hitta något annat? PB 123 Jag har levt upp med mina kor PB 1314 utan att frukta varken djävulen ‹err. Gud› eller djävulen Det är känt att Perkūnas själv också antecknade litauiska ordspråk, talesätt och uttryck. Mörlin beskrev hans samling som stor och värdefull och önskade att den skulle spridas och utökas, inte med tyska utan med ”rena” litauiska ord, och att förklaringar också skulle läggas till, såsom Erasmus av Rotterdam gjorde i sin ordspråkssamling7: MP 2224–23 §. 33. Drum iſt die Arbeit des Tit. Herrn Pfar= || rern von Walterkehm / Perkuhnii, ein vieles werth / || der einen ziemlichen Vorrath von Sprüch=Wörtern zufam= || men getragen hat. Nur das eine verlange ich dabey / daß ſie || dilatiret / und propter copiam vocabularum (wenn ja || Tit. Herr Walterkehmer ſelbſt ſo eine groſſe Arbeit nicht über || ſich nehmen wolte [etc.]) nicht mit Germanifmis angefüllet / || ſondern von einem puren Littauen ampliciret / und mit an= || dern Worten gegeben werden. Erafmus hat ſeine Proverbia weitläufig genug gemachet. 7 Erasmus av Rotterdam (Erasmus [Desiderius] von Rotterdam, 1469–1536) gav år 1500 i Paris ut en samling med 818 ordspråk och talesätt av antikens författare, Adagia, och 1536 utkom en kommenterad samling med 3260 stycken. Verket gavs ut på nytt många gånger och var populärt även på 1700-talet. 32 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jakob Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) Perkūnas skrev också en tysk-litauisk ordbok. Ruigys hade sett den, men kände inte till dess vidare öde (R 2v–3r)8. Även Jonas Jokūbas Kvantas (Johann Jacob Quandt, 1686–1772) nämner Perkūnas ordbok och en samling med flera hundra talesätt när han beskriver prästerna i Valtarkiemis församling (jfr fig. 4): Quandt 4 34r 1690. Jacob Perkuhn, Ißdagga-Pr. [...] Han har ett handskrivet Litth. Lexicon samt några hundratal av Proverbiis Lithuanici i MSto [reilaße[n] Varken ordboken eller samlingen med talesätt har bevarats9, men omnämnandet av dem i två källor från 1700-talet lämnar inget tvivel om att man i början av 1700-talet började dokumentera uttryck och specifika ordkombinationer med en sammanhållen betydelse, som utmärks av fast form och bildrikedom och förmedlar information om en särpräglad verklighetsuppfattning samt uttryck för tankar och känslor. Mörlin hade för övrigt själv för avsikt att sammanställa en samling gamla litauiska talesätt och uttryck; han uppmanade också andra att dela med sig av vad de hade och på så sätt samla ett stort förråd av dem (MP 21). Till skillnad från Mörlin tog Perkūnas inte heller upp frågan om fraseologismernas ursprung och delade inte in dem i inhemska, lånade eller översatta. 4. SLUTSATSER I traktaten Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706, PB) ägnade Jakob Perkūnas betydligt mindre uppmärksamhet åt den teoretiska diskussionen om lexikala normer än Michaelis Mörlin gjorde i traktaten Principium primarium in lingua Lithuanica (1706, MP). Perkūnas språkliga verksamhet byggde i högre grad på den praktiska (empiriska) nivån – på språkets 8 Även Perkūnas föregångare, Valtarkiemis församlingspastor Ernestas Dicelijus (Ernestas Dietzelius, Ditzel, 1629–1692), sammanställde en ordbok. Perkūnas var hans adjunkt 1690–1692 och blev senare präst i denna församling. Ruigys kom till församlingen 1708. Han uppger att han använde Dicelijus manuskript (”die locos des fel. Herrn Ernesti Dizelii” R 4r–4v) när han sammanställde det litauiska ordboksregistret. Troligen tog Perkūnas sina manuskript med sig till Įsrutis. 9 Jurgis Lebedys (1956: 14–16) darė prielaidą, kad LMAVB saugomas priežodžių, patarlių ir mįslių rinkinys Litauische Sprichwörter und Rätsel galbūt galėtų būti priskiriamas Perkūnui, tačiau 2011 m. nustatyta, jog šis rinkinys – Trempų kunigo Jokūbo Brodovskio (Jacob Brodowski, 1692–1744) autografas (Aleknavičienė 2011: 39–72), išskyrus keliolika vėlesnių Gotfrydo Ostermejerio (Gottfried Ostermeier, 1716–1800) prierašų (Aleknavičienė 2012: 23–51). Tad nebelieka pagrindo tiesiogiai sieti jį su Perkūno vardu, juo labiau kad nematyti bent kiek aiškesnio ryšio tarp minėto rinkinio ir PB. Straipsniai / Articles 33 ONA ALEKNAVIČIENĖ insamling, jämförelse och presentation av data, men inte teoretiska generaliseringar och fattande av strikta beslut. Perkūno taisyti Ezopo pasakėčių (1706, EP) žodžiai ir žodžių junginiai rodo, kaip jis suvokė klausimus, kuriuos dabar tiria leksikologija. Perkūnas iškėlė mintį apie lietuvių kalbos žodžių daugiareikšmiškumą, laikydamas jį dėsningu lietuvių kalbos sistemos reiškiniu. Jis parodė, kad raiškos ir turinio santykis negali būti suprantamas supaprastintai: vieną raišką nebūtinai turi atitikti viena leksinė reikšmė. Korrigeringen av EP:s ordkombinationer, som bildats utan hänsyn till den lexikala och grammatiska sammanfogning som är bruklig i det levande språket och i strid med principen om semantisk överensstämmelse, vittnar om en förståelse av det lexikala semantiska systemet – syntagmatiska relationer. Förståelsen av paradigmatiska relationer visas genom att ord sammanförs i synonymserier (bildandet av synonymiska paradigm). Perkūnas lyfte fram det litauiska språkets synonymiska möjligheter (han använde termen Synonyma) och visade samtidigt variationen i uttryckssätten för vissa begrepp. Även om han på vissa ställen var benägen att begränsa uttrycksmöjligheterna, vittnar hans egna exempel om förmågan att benämna verklighetens företeelser med hänsyn till mångfalden av deras kännetecken. När Perkūnas bedömde EP:s språk urskilde han överträdelser av identitetsregeln (adekvansregeln) inom lexikens område: översättaren utnyttjade inte språkets möjligheter på rätt sätt, fann inga sätt att återge begrepp från en avlägsen och främmande kultur och följde inte reglerna för stavning och betoning. Likheten eller överensstämmelsen i ordens uttrycksform (homografer), som orsakar hinder i kommunikationsprocessen, betraktade Perkūnas som ett lika stort problem som användningen av obegripliga ord. När han avgjorde vilken motsvarighet som skulle vara bäst, utgick han själv både från ett kvantitativt kriterium – han valde det mer utbredda språkbruket – och ett kvalitativt – han sökte de uttrycksformer som bäst motsvarade begreppen. Perkūnas inställning till lånord var inte lika kategorisk som Mörlins. Han såg mycket mer nyanserat på användningen av lånord – han menade att icke-litauiska ord som hade slagit rot i språket och användes allmänt borde behållas även i skriftspråket. Kritiken mot fablernas översättare för den omfattande användningen av lånord grundades på den konstaterade skillnaden mellan Mörlins teoretiska krav och språkets förverkligande Ezopo pasakėčių i översättningen. Perkūnas urskilde liksom Mörlin de mest stabila ordkombinationerna, vilka ger information om verklighetsföreteelser som människor uppfattar på ett särskilt sätt; termen han använde, idiotismus, bör förstås på två sätt: som ”särpräglat uttryck” och som ”gängse språkbruk”. Till skillnad från Mörlin ställde Perkūnas inget krav på att strikt skilja lånade fraseologismer från inhemska. De termer och påståenden som Perkūnas använder gör det möjligt att urskilja lexikologins begynnelse och dra slutsatsen att den filologiska diskussionen ganska tidigt bidrog till utvecklingen av det lingvistiska tänkandet även inom detta område av språkvetenskapen. 34 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) KÄLLOR OCH LITTERATUR Alek­navičienė Ona, Schiller Christiane 2002: Rastas antras Michaelio Mörlino Principium primarium in lingua Lithuanica (1706) egzempliorius. – Archivum Lithuanicum 4, 79–98. Alek­navičienė Ona, Schiller Christiane 2003: Jokūbas Perkuhnas prieš Michąęlį Mö̈rliną, Johanną Schultz̨ą ir Philippą Ruhigą traktate Wolgegründetes Bedenken Über die Ins Litthauſche Überſeßte zehen Fabeln Æſopi, Und derſelben paſſionirte Zuſchrifft (1706). – Archivum Lithuanicum 5, 15–50. Alek­navičienė Ona, Schiller Christiane, par., 2008: Jokūbo Perkūno traktatas Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift. Kritinis komentuotas leidimas ir studija. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. Alek­navičienė Ona 2011: Rankraštinio šaltinio Litauische Sprichwörter und Rätsel atribucija. – Archivum Lithuanicum 13, 39–72. Alek­navičienė Ona 2012: Gotfrydo Ostermejerio prierašai Jokūbo Brodovskio rankraščiuose: Litauische Sprichwörter und Rätsel ir Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum. – Acta Linguistica Lithuanica 67, 23–51. B – [Brodovskis Jokūbas] LEXICON GERMANICO=LITHVANICVM ET LĪ-THVANĪCO=GERMANĪCVM Darinnen ſo wohl die Vocabula Biblica Veteris et Novi Teſtamenti, als auch Vocabula Domeſtica item ūber zwey Tauſend Proverbia und ūber ein Hundert Aenig­mata Lithvanica und viele Phraſes anzutreffen und alſo wo nicht gantz völllig doch ziemlich Complet iſt. Welches alles GOTT allein zu Ehren und denen Liebhabern der Lithauiſchen Sprache zum Beſten mit großer Mühe und Fleiß zuſammen getragen. von Jacobo Brodowsky Praecentor Trempenſi, [tryckt 1744]; LMAVB RS: f. 137 – 15; dokumentutgåva: Jokūbas Brodovskis, Lexicon Germanico=Lithvanicum et Lithvanico=Germanicum. En handskriven ordbok från 1700-talet. Dokumentutgåva med faksimil, transkription och ordindex 1–3, utgiven av Vincentas Drotvinas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009. [Brodovskis Jokūbas] Littauiſche Sprichwörter und Räſel, [efter 1716], LMAVB RS: f. 137 – 1; nätutgåva: transkription, konkordanser över litauiska ordformer, index: Jokūbas Brodovskis, Litauische Sprichwörter und Rätsel, efter 1716, utgiven av Ona Aleknavičienė och Vytautas Zinkevičius, 2011, www.lki.lt/seniejirastai. Burger Harald 42010: Phraseologie. Eine Einführung am Beispiel des Deutschen. Berlin: Erich Schmidt Verlag. C – Clavis Germanico-Lithvana [efter 1680]; LMAVB RS: f. 137 13 – 14; faksimilutgåva: Clavis Germanico-Lithvana. En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet Straipsniai / Articles 35 ONA ALEKNAVIČIENĖ ordbok 1–2, utgiven av Vincentas Drotvinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995–1997; 3–4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. Citavičiūtė Liucija, par., 2008: Jono Šulco Ezopo pasakėčios. Dokumentinis leidimas ir straipsniai. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. Dilytė Dalia 2008: Jono Šulco Ezopo pasakėčių vertimo klausimai. – Citavičiūtė 2008, 167–184. Drotvinas Vincentas, par., 2008: Michaelio Mörlino traktatas Principium primarium in lingva Litvanica. Dokumentinis leidimas ir studija. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. EP – [Šulcas Jonas] Die Fabuln ÆSOPI, Zum Versuch Nach dem PRINCIPIO Lithvanicæ Lingvæ, Littauisch vertiret von Johann Schultzen / S. Minist. Cand. Königsberg / gedruckt in der / von S. K. M. privilegirten / Georgischen Buchdruckerey / 1706; dokumentutgåva: Citavičiūtė 2008; nätutgåva: transkription, konkordanser över litauiska ordformer, index: Jonas Šulcas, Ezopo pasakėčios, 1706, utgiven av Liucija Citavičiūtė, Ona Aleknavičienė, Vytautas Zinkevičius, 2007, www.lki.lt/seniejirastai. H – [Hakas Frydrichas Vilhelmas] VOCABVLARIVM LITTHVANICO-GERMANICVM, ET GERMANICO-LITHVANICVM [...] Nebst Einem Anhang einer kurtzgefaßten Litthauischen Grammatic. Ausgefertiget von Friederich Wilhelm Haack [...] HALLE, Druckts Stephanus Orban, Univers. Buchar. [1730]; kritisk utgåva: Vilma Zubaitienė (red.), Frydrichas Vilhelmas Hakas, Vocabularium Litthvanico-Germanicum, et Germanico-Litthvanicum... Nebst einem Anhang einer kurtzgefassten Litthauischen Grammatic (1730) 1–2. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2012. Haugenas Einaras 1994: Kalbotyra ir kalbos planavimas. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra, sud. Laima Grumadienė, Rūta Marcinkevičienė. Vilnius: Gimtoji kalba, 14–27. Jakaitienė Evalda 1988: Leksinė semantika. Monografija. Vilnius: Mokslas. Jakaitienė Evalda ²2010: Lexikologi. Lärobok. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Karaliūnas Simas 2008: Kalbos vartojimas ir socialinis kontekstas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. K1G – [Kleinas Danielius] GRAMMATICA Litvanica Mandato & Autoritate SERENISSIMI ELECTORIS BRANDENBURGICI adornata, & præviâ Censurâ primùm in lucem edita à M. DANIELE Klein / Pastore Tils. Litv. Præmiffa eſt ad Lectorem Præfatio non minùs utilis, quàm neceſſaria. Cic. de Clar. Orat. Nihil ſimùl eſt & inventum & perfectum. REGIOMONTI, Typis & ſumptibus JOHANNIS REUSNERI, Anno χρισογονίας cIƆ IƆc. LIII; faksimil, översättning till litauiska: Den första litauiska grammatiken. År 1653, ansvarig redaktör Jonas Kruopas. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės 36 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) literatūros leidykla, 1957, 65–272; Kazimiero Eigmino vertimas: 395–528; internetinis leidinys: perrašas, lietuviškų žodžių formų konkordancijos: Danielius Kleinas, Grammatica Litvanica, 1653, parengė Mindaugas Šinkūnas, Vytautas Zinkevičius, 2011, www.lki.lt/seniejirastai. K1C – [Kleinas Danielius] M. DANIELIS KLEINII COMPENDIUM LITVANICO-GERMANICUM, Oder Kurtze und gantz deutliche Anführung zur Littauſchen Sprache / wie man recht Littauſch lesen / ſchreiben und reden sol. Cum Privilegio S.R.M. Pol. & Seren. Elect. Brandenb. Königsberg / Gedruckt und verleget durch Iohann Reuſnern / M. DC.LIV; faksimil, översättning till litauiska: Den första litauiska grammatiken. År 1653, ansvarig redaktör [Jonas] Kruopas. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1957, 275–394; Emilijus Kraštinaitis översättning: 529–610; nätutgåva: transkription, konkordanser över litauiska ordformer: Danielius Kleinas, Compendium Lituanico-Germanicum, 1654, utgiven av Mindaugas Šinkūnas, Vytautas Zinkevičius, 2011, www.lki.lt/seniejirastai. Kuzavinis Kazimieras 1996: Lotynų–lietuvių kalbų žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Lebedys Jurgis 1956: Pirmieji smulkiosios lietuvių tautosakos rinkiniai. – Smulkioji lietuvių tautosaka XVII–XVIII a. Priežodžiai, patarlės, mįslės, parengė Jurgis Lebedys. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 5–40. Lex – Lexicon Lithuanicum [mitten av 1600-talet]; LMAVB RS: f. 137 – 10; dokumentutgåva: Lexicon Lithuanicum. En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet, utgiven av Vincentas Drotvinas. Vilnius: Mokslas, 1987. LKŽe – Litauiska språkets ordbok 1–20, 1941–2002. Elektronisk version, redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė (huvudredaktör), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005, www.lkz.lt. Lutzeier Peter Rolf 2002: Der Status der Lexikologie als linguistische Disziplin. – Lexikologie. Ein internationales Handbuch zur Natur und Struktur von Wörtern und Wortschätzen 1, hrsg. von D. Alan Cruse. Berlin, New York: Walter de Gruyter, 2002, 1–14. Marcinkevičienė Rūta 2001: Tradicinė frazeologija ir kiti sustabarėję kalbos vienetai. – Lituanistica 4(48), 81–98. MP – [Mörlinas Michaelis] Zur wollmeinenden Vereinigung Und Einmüthigen Bedenken über das Principium primarium In Lingva Lithvanica, In den Worten: LOQVEN-DUM CUM VULGO, enthalten [...] M. Mörlin. P. Gumb. Königsberg / gedruckt In der / von Sr. Königl. Majest. privilegirten / Georgischen Buchdruckerey. Anno 1706; dokumentutgåva: Drotvinas 2008; nätutgåva: transkription, index över litauiska ord: Straipsniai / Articles 37 ONA ALEKNAVIČIENĖ Michaelis Mörlinas, Principium primarium in lingua Lithuanica, 1706, parengė Vincentas Drotvinas, 2008, www.lki.lt/seniejirastai. PB – [Perkūnas Jokūbas] Wolgegründetes Bedenken / Über die / Ins Litthauſche / Überſetzte zehen Fabeln Æſopi, Und derſelben paſſionirte Zuſchrifft / Auf Begehren eines Liebhabers der Litthauſchen Sprachen / Aufgeſetzt von Iacob Perkhun / Pfarrern zu Walterkehmen. Leipzig und Franckfurt / Anno 1706; kritisk utgåva: Aleknavičienė, Schiller 2008; nätutgåva: transkription, konkordanser över litauiska ordformer, index: Jokūbas Perkūnas, Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift, 1706, utgiven av Ona Aleknavičienė, Christiane Schiller, Vytautas Zinkevičius, 2008, www.lki.lt/seniejirastai. Quandt 4 – [Kvantas Jonas Jokūbas] Preuss[iſche] Presbyterologie 4 [före 1772]; GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, Hs. 2. R, Rlv, Rvl – [Ruigys Pilypas] Littauiſch=Deutſches und Deutſch=Littauiſches Lexicon, där ett tillräckligt förråd av ord och uttryck finns, sådana som förekommer såväl i den Heliga Skrift som i alla slags handlingar och umgänge i mänskliga samhällen: [...] av Philipp Ruhig, pastor och senior i Walterkehmen, Insterburgs huvudamt. Königsberg, tryckt och utgivet av I. H. Hartung, 1747; transkription, konkordanser över litauiska ordformer, utgiven av Vilma Zubaitienė, Vytautas Zinkevičius, 2011, Litauiska språkets instituts databas över äldre skrifter, Inv. Nr. T-44, K-1-44; Rlv – den litauisk-tyska delen, Rvl – den tysk-litauiska delen. RgB – [Ruigys Pilypas] Betrachtung der Littauiſchen Sprache, in ihrem Urſprunge, Weſen und Eigenſchaften [...] av Philipp Ruhig, pastor och senior i Walterkehmen, i Insterburgs huvudamt. Königsberg, tryckt och utgivet av Johann Heinrich Hartung, 1745; faksimil, översättning till litauiska: Ruigys 1986, 20–164. RgM – [Ruigys Pilypas] MELETEMA, è re ipſa, Autoribus variis, atq[ue] experientia, ſiſtens LINGVAM Lithuanicam [...] av Philippo Ruhigio, Inſterb. Pruſſo, pastor med tysk-litauisk inriktning i Walterkemens församling i Insterburgs distrikt [...] [1735]; faksimil, översättning till litauiska: Ruigys 1986, 167–396. Römer Christine, Matzke Brigitte² 2005: Lexikologie des Deutschen. Eine Einführung. Tübingen: Gunter Narr Verlag. Ruigys Pilypas 1986: Lietuvių kalbos kilmės, būdo ir savybių tyrinėjimas, parengė Vytautas Jurgutis, Valerija Vilnon y tė. Vilnius: Vaga. SŠG – [Sapūnas Kristupas, Šulcas Teofilis] COMPENDIUM GRAMĀTI-CAE LITHVANICAE Theophili Schultzens Past: Cattenov, REGIOMONTI: Typis Friderici Reußneri, [...] Āō: 1673; faksimil, översättning till litauiska, index över litauiska ord: Sapūno ir Šulco gramatika, utgiven av Kazimieras Eigminas, Bonifacas Stundžia. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997; nätutgåva: transkription, 38 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Grunderna i lexikologin i Jakub Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) konkordanser över litauiska ordformer: Kristupas Sapūnas, Teofilis Šulcas, Compendium grammaticae Lithuanicae, 1673, utgiven av Mindaugas Šinkūnas, Vytautas Zinkevičius, 2010, www.lki.lt/seniejirastai. Urbutis Vincas 22008: Lexikalisk genetisk differentiering. – Lietuvių kalbos enciklopedija, andra reviderade och utökade upplagan, sammanställd av Kazys Morkūnas, redigerad av Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 308–310. Lexikologins grunder i Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706) S A M M A N F A T T N I N G I denna artikel analyseras Jokūbas Perkūnas traktat Wohlgegründetes Bedenken über die ins Litauische übersetzten zehn Fabeln Aesopi und derselben passionierte Zuschrift (1706, härefter PB) som en källa till språkliga idéer inom lexikologin. När Perkūnas analyserade översättarens av Aisopos fabler Die Fabuln Aesopi (1706, härefter EP) förmåga att i praktiken tillämpa de principer som förklarades i Michaeli Mörlins traktat Principium primarium in lingua Lithuanica (1706, härefter MP), koncentrerade han sig på lexikonet. Han ägnade dock betydligt mindre uppmärksamhet åt att överväga lexikala normer än Mörlin gjorde. Perkūnas språkliga verksamhet byggde på en mer praktisk (empirisk) nivå, det vill säga insamling, bedömning och presentation av språkdata, i motsats till teoretiska generaliseringar och rigida beslut. Perkūnas betraktade Mörlin, snarare än Jonas Šulcas, som fablernas översättare och diskuterade därför språkbrukets och standardiseringens principer med honom i traktaten. Perkūnas uttalanden och de korrigerade orden i Aisopos fabler visar hur han uppfattade frågor som i dag analyseras inom lexikologin. Perkūnas framförde idén att litauiska ord är polysema och betraktade detta som ett konsekvent fenomen i det litauiska språksystemet. Han betonade att förhållandet mellan uttryck och innehåll inte kan förstås på ett förenklat sätt: en uttrycksenhet behöver inte motsvara en enda lexikal betydelse. Korrigeringen av ordkombinationer som hade bildats utan hänsyn till den allmänna lexikala och grammatiska valensen och i strid med principerna för semantisk kongruens i Aisopos fabler vittnar om medvetenhet om det lexikala semantiska systemet, dvs. syntagmatiska relationer. Uppfattningen av paradigmatiska relationer visas genom att ord fogas samman i Straipsniai / Articles 39 ONA ALEKNAVIČIENĖ synonymrader (bildandet av synonymiska paradigm). Perkūnas lyfte fram det litauiska språkets synonymiska resurser (han använde termen Synonyma) och visade hur vissa innehållsliga uttryck varierar. Även om han själv hade en benägenhet att begränsa uttryckspotentialen, vittnar hans egna exempel om förmågan att benämna verkliga föremål på olika sätt utifrån deras skiftande egenskaper. Perkūnas såg brott mot identitetsprincipen (adekvansprincipen) inom lexikonområdet när han bedömde fablernas språk: översättaren missbrukade språkets resurser, kunde inte finna sätt att förmedla begrepp från en avlägsen och okänd kultur och följde inte reglerna för stavning och accentuering. Enligt Perkūnas betraktades likheten eller överensstämmelsen mellan ords uttrycksform, som ger upphov till hinder i kommunikationen, som ett lika stort problem som användningen av obegripliga ord. Han sökte den bästa motsvarigheten och hänvisade till både ett kvantitativt kriterium, det vill säga att välja det mest utbredda språkbruket, och ett kvalitativt kriterium, det vill säga att söka den bästa formen för att uttrycka begreppet. Perkūnas var mindre kategorisk än Mörlin när det gällde lånord. Han var mer återhållsam i fråga om lånordens användning och ansåg att icke-litauiska ord som hade accepterats och användes allmänt i talspråket också borde behållas i skriftspråket. Kritiken mot översättaren för den rikliga användningen av lånord grundar sig på skillnaden mellan Mörlins teoretiska krav och hur språket faktiskt förverkligades i fabelöversättningen. Liksom Mörlin urskilde Perkūnas fasta kollokationer som bär på information om människans unika förståelse av verklighetens företeelser. Termen de använde, idiotismus, kan ha en dubbel betydelse: den kan betyda ”särpräglat uttryck” eller ”konventionellt språkbruk”. Till skillnad från Mörlin krävde Perkūnas ingen strikt åtskillnad mellan lånade fraseologismer och inhemska ord. Perkūnas terminologi och uttalanden förebådar lexikologins grunder och leder till slutsatsen att den filologiska diskussionen bidrog till utvecklingen av det språkvetenskapliga tänkandet på ett relativt tidigt stadium inom detta område av språkvetenskapen. Inkommen den 3 april 2014. ONA ALEKNAVIČIENĖ Litauiska språkets institut Petro Vile išio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] 40 Acta Linguistica Lithuanica LXXII