Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826

ILGA JANSONE Lettiska språkets institut, Lettlands universitet Forskningsområden: onomastik, semantik, lexikologi, dialektologi. SEMANTIKEN HOS HUSNAMN MED FAUNA (FÅGLARNAS NAMN) I VIDZEME: MATERIAL FRÅN HISTORISKA (SJÄL-)REVISIONER I VIDZEMES GUBERNIJA 18261 Vidzemes gårdsnamn motiverade av ornitonymer (fågelnamn): uppgifter från 1826 års kadaster i Vidzemes gubernija2 ANNOTATION I artikeln analyseras sammanlagt 505 gårdsnamn i Vidzeme som innehåller ett fågelnamn och nämns i revisionsmaterialet över själar i Vidzemes gubernija från 1826. De flesta ornitolexem som används i gårdsnamn i Vidzeme är allmänt kända appellativ som används i modern lettiska, till exempel balodis, bezdelīga, dzenis, kaija, strazds, vārna, vanags, žagata, cīrulis, zvirbulis, vālodze, lakstīgala. Det totala antalet lettiska lexem i gårdsnamn i Vidzeme uppgår till 43; de betecknar vilda fåglar, medan tre lettiska lexem betecknar tamfåglar. Därtill kommer det allmänna lexemet putnis och lexemet med hög grad av generalisering – gailis – tillsammans med sammansättningarna pur(va)gailis, mež(a)gailis, ezergailis, rudz(u)gailis och sil(a)gailis. Fågelnamn som bara används i vissa subdialekter, såsom pelēda, strads och strods, žīgurs samt žēgurs har använts sällan. Det 1 Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet ”Studier av det lettiska språket i 2000-talets kontext” inom det statsfinansierade forskningsprogrammet ”Letonica – Lettlands historia, språk, kultur och värderingar”. 2 Artikeln har utarbetats med finansiering från projektet ”Studier av det lettiska språket i 2000-talets kontext” inom Lettlands nationella forskningsprogram ”Letonica – Lettlands historia, språk, kultur och värderingar”. 130 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Det konstaterades att vissa lexem från moderna subdialekter var mer allmänt kända och använda i början av 180th-talet, till exempel gårdsnamn med fågelnamn pelēda och stradzs. Lånord från besläktade språk och kontaktspråk har mycket sällan använts vid namngivningen av gårdar i Vidzeme; endast möjliga lån från litauiska (antis ’anka’), tyska (Ente ’anka’), estniska (kajakas ’mås’, subdial. kikas (möjligen liviska kik) ’tupp’, kuhk ’tupp’, luik ’svan’), och ryska (утка ’anka’, курица ’höna’) har belagts. Appellativen för fågelnamn som används vid namngivningen av gårdar på lettiska har oftast en avledd etymologi knuten till antingen onomatopoetiska verb och/eller beteckningar för de ljud som fåglar ger ifrån sig; de flesta av dessa ord har gemensamt ursprung i lettiska och litauiska. NYCKELORD: Historiska (själ-)revisioner, Vidzeme, gårdsnamn, fågelnamn. SAMMANFATTNING I artikeln analyseras 505 gårdsnamn, registrerade i Vidzemes guberniyas jordebok från 1826, som bildats av ornitonymer. Många av fågelnamnen som har gett upphov till benämningar på gårdar i Vidzeme används allmänt som appellativer inte bara i det lettiska standardspråket utan även i dess dialekter. Lånord från östbaltiska språk eller grannspråk används mycket sällan i gårdsnamn i Vidzeme. De flesta lettiska gårdsnamn som återger ornitonymer med appellativt ursprung är av onomatopoetiskt ursprung. Många av dessa appellativer som används i lettiska och litauiska har samma ursprung. NYCKELORD: jordebok, Vidzeme, gårdsnamn, fågelnamn (ornitonymer). Inom historisk namnforskning är historiska revisionsmaterial (själrevisioner) som innehåller både ortnamn och personnamn viktiga. Revisionsmaterialet från Vidzeme har bevarats bättre och samlats in mer noggrant. Därför ger artikeln en inblick i semantiken hos gårdsnamn med faunabetydelse (fågelnamn) från en region i Lettland – Vidzeme; dessutom har likheter också konstaterats i Kurzeme. The first historical (souls) revision in Vidzeme Gubernya took place in 1782, and it was recognized as the fourth revision of Russian gubernyas. Subsequent revisions took place at either shorter or longer intervals: the fifth revision – in Straipsniai / Articles 131 ILGA JANSONE BILD 1. Utdrag ur materialet från den historiska revisionen i Vidzeme Guberniya år 1826 från det privata godset Aloja. (LVVA3 fond nr 199, beskrivning nr 1, akt nr 17, s. 8.) 1795, den sjätte revisionen – 1811, den sjunde revisionen – 1816, den åttonde revisionen – 1834, den nionde revisionen – 1850 och den sista revisionen – 1858. I revisionshandlingarna för godsen upptogs invånarna i privata gods och kronogods samt i tillhörande hushållsenheter (halvgods, gårdar, värdshus, kvarnar och andra), liksom invånarna i pastoratsgods. Fram till 1816 upptogs endast män, och det är mycket möjligt att uppgiften inte är korrekt. Från och med 1816 upptogs alla personer oavsett kön och ålder. Revisionen 1826 betraktades inte som en separat händelse (den ses som en upprepning av revisionen 1816); den var emellertid av största betydelse, eftersom bönderna registrerades med sina efternamn. I det historiska revisionsmaterialet upptogs nämligen för första gången både gårdsnamn och fullständiga namn – förnamn, efternamn och patronymikon – i hela Vidzeme Guberniya, vilket gjorde det möjligt att fastställa ett samband mellan gårdsnamn och efternamn. Det vore värt att skriva en översikt över stavningen i materialet från den historiska revisionen av plogar och namn, eftersom deras ortografi hade 3 Lettlands statliga historiska arkiv. 132 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 påverkats inte bara av skrivarnas skrivförmåga utan också ofta av deras bristande kunskaper i lettiska, vilket framgår av de många parallellformerna och även av att enskilda namn stavats på tyska. Till exempel skrevs beteckningar på objekt – Gesinde, Hoflage, Buschwächter, Lande, Krug, Mühle – personbeskrivningar – Wirtschaft, Sohn, Frau – och så vidare; i vissa fall skrevs beskrivande och särskiljande beteckningar för gårdsnamn – Alt, Neu – vanligen på tyska. De historiska revisionerna i Vidzeme under 1700-th och 1800-thtalen omfattade 686 gods, och flera av dem slogs samman under revisionerna 1826 och 1834. Antalet gårdsnamn i listorna från de historiska revisionerna i Vidzeme Guberniya år 1826 uppgår till 14 500, däribland självständiga gårdar som behöll sitt ursprungliga gårdsnamn. Exempelvis fanns det år 1826 sex gårdar med samma namn Dferwan på det privata godset Vecbebri i Koknese socken, medan fyra gårdar med namnet Dfilne och fyra med namnet Dumpe nämndes på godset Piņku i Piņku socken. Antalet gårdsnamn med faunasemantik uppgår till 1 065, vilket motsvarar 7,34 procent av det totala antalet gårdsnamn i Vidzeme, förutsatt att varje enhet som finns upptagen i den historiska revisionen av Vidzeme räknas som ett separat gårdsnamn. Uppgifter inhämtades även från de gods vars registrerade material från 1826 saknades; i sådana fall hämtades de från revisionerna 1816 och 1834. Av de nämnda 1 065 enheterna är 560, eller 3,86 procent, motiverade gårdsnamn som innehåller ett djurnamn (däggdjur, reptiler, groddjur med mera), medan 505, eller 3,48 procent, är motiverade gårdsnamn som innehåller ett fågelnamn. Det går att skriva om hur böndernas gårdar i Vidzeme uppstod från 1500-thtalet. Troligen skapades de första gårdsnamnen då, men relativt tillförlitliga uppgifter finns från första hälften av 1600-thtalet. Antalet bondgårdar ökade under 1800-thtalet till följd av att släkter delades, vilket ledde till att nya egna gårdar bildades, och även till följd av att arrendegårdar köptes ut. Det är således typiskt för kulturmiljön att framhäva gårdar som är väl integrerade i naturlandskapet. Lettlands närhet till naturen, sådan den kommer till uttryck både i lettiska folkvisor och trosföreställningar och i valet av heliga platser och boplatser, måste ha påverkat gårdsnamnen. Även om gruppen gårdsnamn med faunasemantik inte är stor, visar den ändå letternas livssätt vid den tid då gårdarna fick sina namn. När gårdsnamn valdes föredrog ägarna vanligtvis inte någon särskild fågelart (till exempel baltpieres zoss ’vitkindad gås’, meža zoss ’grågås’, īsknābja zoss ’spetsbergsgås’); ett lexem som motsvarar en artbeteckning i allmänt lettiskt språk eller i en subdialekt (ofta, men inte alltid, kan det motsvara ett släkte eller en underart) är i praktiken Straipsniai / Articles 133 ILGA JANSONE som alltid används (i det ovan nämnda exemplet zoss – ’gås’), och även ett lexem för en art som motsvarar en generaliserad föreställning om en viss fågel som vanligtvis häckar nära en bondgård, eller lexemen för fåglar som jagas som villebråd. I vissa fall började fåglar som ger ifrån sig tydliga läten användas i husnamn. Det lexem som är en gemensam, generaliserad benämning på flera arter i standardspråket och/eller dialekterna i lettiska kallas i denna artikel för ornitolexem (ornitolexemet i det ovan nämnda exemplet är zoss). Även om klassificeringen av ornitolexem medför svårigheter i samband med identifieringen av specifika fågelarter, det vill säga deras hänförande till ett visst släkte – exempelvis tillhör fåglarna sārtais strazds ’Swainsons trast’, mājas strazds ’stare’ och raibais zemesstrazds ’marktrast’ familjen trastfåglar, medan niedru strazds ’rörsångare’, melnais meža strazds ’blåtrast’, dziedātājstrazds ’taltrast’, pelēkais strazds ’gråkindad trast’, melnrīkles strazds ’svartstrupig trast’, apkakles strazds ’ringtrast’ och sila strazds ’skogstrast’ familjen flugsnappare (Muscicapidae). Artikeln utgår från den ornitologiska klassificeringen enligt ordning. Av de 18 fågelordningar (Latvijas daba 4, 203–207) som förekommer i Lettland har fågelnamn från 13 olika ordningar använts i husnamn. En annan analys gjordes av motiverade husnamn som innehåller namn på fjäderfä, till exempel vista ’höna’, cālis ’kyckling’, samt husnamn med det generaliserade fågelnamnet putns ’fågel’ och lexemet gailis ’tupp’. Motiverade husnamn med ornitolexemet gailis ’tupp’ utgör en separat grupp, eftersom många sammansatta namn innehåller detta lexem och det i talspråk och/eller jägarnas fackterminologi kan beteckna olika fågelfamiljer. TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN FRÅN ORDNINGEN PASSERIFORMES Studien av fågelnamn från ordningen Passeriformes i husnamn i Vidzeme prioriterades; dessa utgör sammanlagt 147 enheter, eller 29 procent av alla motiverade husnamn som innehåller fågelnamn. Av de husnamn som innehåller tolv beteckningar för fågelarter från denna ordning var dock den vanligaste familjen paridae, som representeras av lexem som zīle ’tita’ och zīlite ’mes’. Det litterära namnet zīle är det vanligaste fågelnamnet i husnamn; det förekommer sammanlagt i 32 husnamn. Det bör påpekas att lexemet zīle har homonymer i lettiskan, och det är möjligt 134 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 att en homonym som betecknar en ekollon – frukten från en ek – kan ha använts vid namngivningen av hus. Husnamnslexemet zīle används i grundform (Sihl4, Siehle, Siele) och i sammansatta namn (Jaun Sihl5, Wetz Sihl, Wezs Sihle, Kaln Sihle, Kalne Sihle, Leies Sihle, Leijes Sihle, Mefche Sihle, Siehle Alksne, Siehle Kaln Jahn, Siehle Purre Tanne, Siehle Wawur, Siele Gust, Siele Jahn, Siele Jatze, Siele Peter). Appellativet zīle togs upp i de första lettiska ordböckerna från 1600-th och 1700-thtalen6 (jfr Sihle ta, die Meifle Lange 1773: 296). Namnet på mesen är detsamma på lettiska och litauiska (jfr lit. zýlé eller žýlė); däremot skiljer det sig på fornpreussiska (jfr pr. sineco Mažiulis IV 110–111), som har motsvarigheter i de slaviska språken (jfr exempelvis tjeck. sinice, pol. sinica, ukr. сини́ця, fornkyrkoslav. синица). Det finns olika hypoteser om namnets etymologi7. Jānis Endzelīns förknippar ursprunget till zīle med färgbeteckningen zils – ’blå’ (ME IV 732). Denna hypotes stöds av Ernst Fraenkel (LEW 1309) och godtas av Max Vasmer, som angav att namnet ursprungligen betecknade en specifik art – zilzīlite (Parus caeruleus). Sambandet mellan ornitolexemet och fågelns läten, det vill säga dess onomatopoetiska ursprung, nämns i M. Vasmers ryska etymologiska ordbok och Konstantīns Karulis lettiska etymologiska ordbok (ЭСРЯ III 625, LEV II 559). K. Karulis nämner ett möjligt samband mellan lexemet zīle och verbet zināt ’veta’, och hans iakttagelser utgår från att zīle i lettisk och litauisk folklore traditionellt förknippas med spådom (LEV II 559). Den mest sannolika av alla hypoteser om lexemet zīle är att det har ett onomatopoetiskt ursprung. 4 Parenteserna anger de etablerade stavningsformerna för ornitolexem i revisionsmaterialet från hela guvernementet Vidzeme. 5 Artikeln analyserar inte ordformer och sammansättningar i detalj, eftersom deras andra led vanligtvis inte har någon koppling till ett specifikt fågelnamn; dessa led särskiljer oftast husnamnen. 6 För jämförelsens skull användes de första ordböckerna Lettus med Phraseologia Lettica över det lettiska språket, skrivna av Georgius Mancelius, och den lettisk-tyska ordboken redigerad av Jakob Lange, som bodde i Vidzeme. I vissa fall hänvisades även till andra ordböcker från 1600- och 1800-talen. 7 För förklaring av etymologier användes främst ordböcker över de baltiska språken som anger etymologi (ME, LEV, LEW, Smoczyński 2007), vissa etymologiska ordböcker över språkkontakter (EES, ЭСРЯ) samt omfattande studier av etymologier i de baltiska och andra indoeuropeiska språken (Sabaliauskas 1990, Гамкрелидзе & Иванов 1984, Sehw̨ers 1953). I vissa fall hänvisades även till enskilda författares artiklar om etymologin hos ett visst lexem. Straipsniai / Articles 135 ILGA JANSONE Endast tre gårdsnamn kan kopplas till den terminologiska beteckningen för den representativa arten zīlīte. Lexemet zīlīte förekommer i gårdsnamn endast i huvudformen (Sihliht, Sihlit). Appellativet zīlīte hade redan tagits upp i de första 17th–18th-talets ordböcker över lettiska (jfr ein Meißchen/Sielite/Snedje Phras. Lettica 1638: 279), där det förekommer tillsammans med namnet sniedze ’snöfågel’, men dess tyska beteckning motsvarar namnet zīlīte. Lexemet zīlīte är en diminutivform av lexemet zīle, bildad med det traditionella diminutivsuffixet -īte. De näst vanligaste fågelnamnen i gårdsnamn i Vidzeme tillhör korpfåglarna (corvidae) och representeras av ornitolexemen karakuls ’korp’, agate ’skata’, koraris ’kaja’. Appellativet karakuls är knutet till 19 gårdsnamn. Lexemet krauklis förekommer i gårdsnamn både i huvudformen, vanligen i femininum (Kraukle, Krauckle), i avledda former (Kraukel, Krauklit, Krauklin) och i ordgrupper (Kraukle Krug, Krauckle Krug, Krauklu Krug, Krisch Kraukle jetzt Jaun Kraukle genannt, Wetz Kraukle jetzt Jahn Kraukle genannt). Appellativet krauklis hade redan tagits upp i de första 17th–18th-talets ordböcker över lettiska (jfr Raab/Kraucklis Lettus 1638: 138; Rabe/Krauklis Phras. Lettica 1638: 279; Krauklis tas, eine Rabe Lange 1773: 156); det är vanligt både i lettiska och litauiska (jfr lit. krauklỹs ’kråka’ och kriau-klys ’korp’) och kan kopplas till ljudverb på lettiska kraucināt, kraukāt, kṛaukt och litauiska kraũkti ’krächzen (to caw)’, som härmar fågelläten (ME II 263, LEW 290, LEV I 420). Alla de nämnda källorna anger att det slaviska krukъ ’korp’ har ett onomatopoetiskt ursprung. Mindre vanligt i gårdsnamn i Vidzeme är ornitolexemet žagata ’skata’ (sammanlagt 13 belägg). Lexemet žagata förekommer i gårdsnamn både i huvudformen (Sagat, Saggat, Schagat, Schaggat), i avledningar (Schaggaten) och i ordgrupper (Kaln Schaggat, Lei Schaggat). Appellativet žagata hade redan tagits upp i de första 17th och 18th-talens ordböcker över lettiska (jfr Specht/Schaggata Lettus 1638: 171; Efster/Hechfter/Schaggata Phras. Lettica 1638: 279; Schaggata ta, ein Hejfter Lange 1773: 272). J. Endzelīns anser att ordet žagata är ett lån från litauiska žagata ME IV 786; K. Karulis antar att ordet har uppstått genom ljudhärmning (LEV II 575). Endast ett gårdsnamn innehåller ornitolexemet kovārnis ’kaja’. Lexemet kovārnis förekommer endast i en motsvarande appellativform (Kowahrn). 136 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Appellativet kovārnis hade redan tagits med i de första 17th- och 18th-hundratalsordböckerna över det lettiska språket (jfr Kohwahrs tas, eine Dohle Lange 1773: 155). Ordets rot motsvarar beteckningen för ordet vārna för en fågel i familjen korpar inom ordningen tättingar, och i vissa språkgrupper (baltiska, slaviska och tokhariska språk) är det en ny ljudbildning med initialt ljud *u- från proto-roten *k[h]or-n-, t.ex. lit. várna, prus. warne8 (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 540). K. Karulis anger att appellativet kovārnis är en sammansättning (LEV II 489), men J. Endzelīns hänvisar endast till liknande former i andra språk, t.ex. lillryska káборон ’Saatskrähe’, slovenska kāuran ’Kolkrabe’ (ME II 350). Den tredje vanligaste fågelfamiljen som används vid namngivning av husnamn är starfamiljen sturnidae inom ordningen tättingar, representerad i sådana ornitolexem som strazds och strads/ strods. Appellativet strazds förekommer i 12 husnamn. Lexemet strazds förekommer i husnamn både i grundformen – vanligen i femininum (Strasde), i avledda former (Strasdin) och i ordgrupper (Leel Strasd, Leel Strasde, Mas Strasda, Mas Strasde, Kalne Strasde, Leijes Strasde). Appellativet strazds ’trast; stare’ hade redan tagits med i de första 17th- och 18th-hundratalsordböckerna över det lettiska språket (jfr Droḥjel/Spreen/Strafda Phras. Lettica 1638: 280; Strafds tas, ein Krammetsvogel Lange 1773: 328). Som Vyacheslav Ivanov och Tamaz Gamkrelidze påpekar har namnet i flera gamla indoeuropeiska dialekter i Europa uppkommit genom ljudhärmning, till exempel prus. tresde, lit. strāzdas, lett. strazds; om däremot grekiska στρουθός ’sparv’ kan betraktas som ljudhärmning, innebär det att namnet på strazds i de gamla indoeuropeiska dialekterna i Europa skulle betraktas som en semantisk innovation (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 541; se även ME III 1083, LEW 920). Färre än 9 husnamn med anknytning till dialektlexemen strads och strods förekommer i östra Vidzeme och även i Latgale (se ME III 1080). Dialektlexemen strads och strods förekommer i husnamn i grundformen, vanligen femininum (Stradde, Strodde), i avledda former (Stradding) och i ordgrupper (Isfand Stradde, Leies Strodde). Appellativet strads uppstod till följd av ljudförändringar i strazds (ME III 1080). 8 Lettiska vārna kan läggas till de litauiska och prusiska formerna, och detta har inte nämnts i Vyacheslav Ivanovs och Tamaz Gamkrelidzes studie. Straipsniai / Articles 137 ILGA JANSONE I bildandet av husnamn förekommer endast några få fågelnamn från familjen alaudidae, och den motsvarande ornitolexemen är cīrulis ’lärka’. Appellativet cīrulis förekommer i 19 husnamn. Lexemet cīrulis förekommer i husnamn både i huvudformen (Zirul, Zihrul, Zierul, Zierull) och i ordgrupper (Wezz Zihrul, Alt Zierul, Jaun Zihrul, Neu Zierul). Appellativet cīr(v)ulis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Lerch/Zierwuls Lettus 1638: 116; ein Lerche/Zihruwlis Phras. Lettica 1638: 277; Zihrulis tas, eine Lerche Lange 1773: 402). Det råder dock ingen allmän enighet om ordets cīru-lis ursprung; de flesta forskare anser emellertid att det har uppstått genom ljudhärmning (ME I 291–292, LEW 70, LEV I 181). Litauiska cȳrulis, cyrulỹs anses vara lånat från lettiska eller kuriska språk (ME I 291–292, LEW 70, Sabaliauskas 1990: 270). I sin analys av kuriska och kvasikuriska ord i standardspråklig lettiska anger Ojārs Bušs att ordet cīrulis i lettiska inte bör betraktas som ett kuriskt ord (Bušs 2008 [1988]: 186), men ornitolexemets utbredning i litauiska visas i prospektet till Atlas of the Baltic languages (BVA 2009: 94–95). Fågelnamn från familjen passeridae används mer än tio gånger vid bildandet av husnamn och representeras av standardornitolexemet zvirbulis och dess dialektala variant žīgurs. Appellativet zvirbulis ’sparv’ förekommer i bildandet av tre husnamn. Lexemet zvirbulis förekommer i husnamn både i huvudformen (Swirbul) och i ordgrupper (Kalne Swirbul, Leijes Swirbul). Appellativet zvirbulis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Sperling/Swirrbuls Lettus 1638: 171; ein Sperling/Swirrbulis Phras. Lettica 1638: 280; Swirbulis tas, der Sperling Lange 1773: 339). Etymologin till zvirbulis är oklar. Det är besläktat med litauiska žvìrblis (ME IV 776–777, LEW 1328); dess vidare utveckling har dock studerats ingående. E. Fraenkel förbinder det med fornöstslaviska vrabii ’zvirbulis’, tjeckiska vrabec, polska wróbel m.fl. (LEW 1328). J. Endzelīns pekar på en möjlig sammanblandning mellan ord med roten virb- och ord som börjar med ljudet ž-, närmare bestämt ž- (ME IV 777), medan Wojciech Smoczyński rekonstruerar den gemensamma roten *u̯arb-/*u̯irb- i de baltiska och slaviska språken (Smoczyński 2007: 796). En vanligare variant är det dialektala žīgurs (även žēgurs), som förekommer i 11 husnamn. De dialektala lexemen žīgurs och žēgurs förekommer i husnamn både i huvudformen (Schigur, Schiggur, Sihgur) och i ordgrupper (Kalne Schägur, Kalne Schiggur, Kalne Leies Schägur, Leijes Schiggur, Leies Leies Schägur, Kaup Schehgur, 138 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Pauker Schehgur). I Kār lis Mīlenbachs och J. Endzelīns ”Dictionary of the Latvian language” inkluderades lexemen žīg uri s ME IV 813 och žigurs ’der Sperling’, som är besläktade med fornpreussiska singuris ’Stieglitz’, eftersom i uppstod ur in (ME IV 718). I ”The Dialectical Atlas of Latvian” lexikon framgår att namnet žīgurs främst används i nordöstra Vidzeme och norra Latgale (LVDA 1999: 101–102; 39th karta); användningen av ornitholexemen i de nämnda gårdsnamnen žīgurs/ žēgurs sträcker sig dock betydligt längre västerut längs den estniska gränsen – sex av gårdsnamnen med de nämnda lexemen förekommer på de privata godsen Ērģeme, Pedele och Veckārku i socknen Ērģeme, och detta kan tyda på att deras användning i området är mer begränsad i dag. Ännu mer sällan används fågelnamn från familjen muscicapidae vid namngivning av gårdar; de representeras av sådana ornitholexem som kaukis ’gransångare’ och lakstīgala ’näktergal’. Appellativet kaukis förekommer i namngivningen av fem gårdar. Lexemet kaukis förekommer i gårdsnamn både i grundform (Kiauke, K̦jauke/ K̦jauke), i avledda former (Kiaukul) och i ordgrupper (Kalna K̦jauke, Leijes K̦jauke). Appellativet kaukis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600th- och 1700th-talen (jfr Kaukis, die Grasmükke, ein Vogel Lange 1773: 146). Fågelnamnet på lettiska kaukis har ingen tydligt fastställd etymologi. J. Endzelīns hänvisar till verbet kaukstēt1) k̦au, k̦au hervorbringen, bellen, schreien (frambringa ljud k̦au, k̦au, skälla, skrika); 2) undeutliche Laute hervorbringen (frambringa otydliga ljud)’ (ME II 357) och anser att det är ett lån från litauiskan. Det är möjligt att appellativet kaukis har onomatopoetiskt ursprung. År 1826 förekommer appellativet lakstīgala endast i ett gårdsnamn i Vidzeme. Lexemet lakstīgala förekommer i gårdsnamnet endast i grundform (Laxtigall). Varianter av appellativet lakstīgala hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600th- och 1700th-talen (jfr Nachtigall/Lafdig hala Lettus 1638: 128; Nach tegall/ Lagſteghalls Phras. Lettica 1638: 280); det kan föras till det gemensamma baltiska ordförrådsskiktet (se ME II 416, LEW 337, Sabaliauskas 1990: 150), även om J. Endzelīns skriver om det tyska Nachtigalls inflytande, ’lakstīgala’. Av familjen emberizidae förekommer endast ornitholexemet sniedze ’snösparv’ i gårdsnamn, och det nämns sex gånger. Lexemet sniedze förekommer i gårdsnamn i grundform (Snedſe, Sneedſe) och i ordgrupper (Jaun Snedſe, Wetz Snedſe, Sneedſe Reipin). Straipsniai / Articles 139 ILGA JANSONE Appellativet sniedze hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18thtalen (jfr ein Meißchen/Sielite/Snedfje Phras. Lettica 1638: 279; Sneedfje ta, ein Schneevogel Lange 1773: 312). Fågelnamnet sniedze är semantiskt motiverat och relaterat till lexemet sniegs. Som J. Endzelīns visar är det litauiska snieginis ’Dompfaffe (rödhake, domherre)’ (ME III 977) besläktat med lexemet sniegs (lit. sniegas). Vid namngivningen av gårdsnamn förekommer ornitolexemet čakste ’törnskata’, tillhörande familjen laniidae, fyra gånger. Lexemet čakste förekommer i gårdsnamn i sin grundform (Tschakfte, Tſchakfte, Tſchakste) och i avledda former (Tschakften). Appellativet čakste hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18thtalen (jfr Tſchakfte ta, ein Küchlein oder Vögelein ſo eben aus dem Schalen gebrochen Lange 1773: 357); det kan kopplas till ljudverbet čakstēt, som återger ljudet fågeln ger ifrån sig (ME I 401, LEV I 185). Vid namngivningen av gårdsnamn användes ornitolexemet vālოდze ’sommargylling’, tillhörande familjen oriolidae, och det förekommer tre gånger. Lexemet vālოდze förekommer i gårdsnamn endast i ordgrupper (Jaun Wahlods, Wetz Wahlods, Mefch Wahlods). Appellativet vālოდze hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18thtalen (jfr Rotkelchin/Wahlodſe Phras. Lettica 1638: 280; Wahlodſe ta, ein Meeramſel, andere nennen ihn Pfingſtvogel Lange 1773: 370). Det finns olika uppfattningar om ordets ursprung. Algirdas Sabaliauskas för ordet både till det gemensamma indoeuropeiska språklagret (Sabaliauskas 1990: 37) och enbart till det gemensamma baltiska ordförrådsskiktet (Sabaliauskas 1990: 153). J. Endzelīns för samman lettiska vālოდze med lettiska valuodze, medellågtyska witewal, lillryska ivola, polska wywilga ’Pirol’ med lettiska valuoda och polska wołać ’rufen (ropa)’ (ME IV 501). Sambandet med polska wołać förklaras av J. Endzelīns och E. Fraenkel med hänvisning till en idé som föreslagits av Kazimieras Būga (jfr Būga 1908: 139; se ME IV 501, LEW 1273), och ordet förs till det gemensamma indoeuropeiska ordförrådsskiktet tillsammans med avestiska vāra(n)gan- ’Name eines Vogels (namn på en fågel)’ (se t.ex. LEW 1273). K. Karulis framför den enligt honom mest sannolika förklaringen, nämligen att lettiska vālოდze bör relateras till det lettiska adjektivet valgs ’fuktig, våt’ (LEV II 479); denna förklaring av det semantiska ursprunget, som bygger på folkloristiska och mytologiska traditioner, kan dock knappast tillämpas på alla grupper inom de baltiska, slaviska och germanska språkgrupperna (sommargyllingen – regnets påkallare); i så fall skulle den betraktas som en lettisk (i bästa fall baltisk) innovation. 140 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Ornitolexemet žube ’bofink’, tillhörande familjen fringillidae, förekommer vid namngivningen av gårdsnamn, och ordet är ett parallellnamn till den terminologiska standardformen žubīte. Appellativet žube förekommer tre gånger i gårdsnamn. Lexemet žube förekommer i gårdsnamn både i sin grundform (Schubbe) och i ordgrupper (K[alna]. Schubbe, L[e]as]. Schubbe). Appellativet žube hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18thtalen (jfr Schubbe, ein Ortolan Vogel Lange 1773: 285). En av de första som angav ordets etymologi var K. Būga, som sammanförde prus. schibe, lit. žībe, lett. žubi [den där våren!] (žube, žubyte, žubryte) med verb som betecknar blixtar, glimmande, glittrande osv. (Būga 1908: 106); senare godtogs denna hypotes i J. Endzelīns, E. Fraenkels och andra forskares arbeten (ME IV 827; LEW 1314). En variant bezlinga av ornitolexemet bezdelīga ’svala’, tillhörande familjen hirundinidae, förekommer två gånger vid namngivningen av gårdsnamn. Den dialektala varianten bezlinga av lexemet bezdelīga förekommer i gårdsnamn endast i en ordgrupp (Kaln Beslinge, Leies Beslinge). Appellativet bezdelīga hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18thtalen (jfr Schwalb/Beßdeligha Lettus 1638: 164; eine Schwalbe/Beßdeligha Phras. Lettica 1638: 280; Beßdelliga ta, eine Schwalbe Lange 1773: 56). Ordet i lettiskan har uppkommit ur *blezdelīga genom ljudförändringar (se ME I 282; LEW 49). Ytterligare etymologier för lettiska bezdelīga och litauiska blezdinga är inte klarlagda. W. Smoczyński försökte relatera lit. blezdinga till verbet plezdėti ’vifta med vingarna; sväva; fladdra’, där pl- > bl- (Smoczyński 2007: 64). En standardform ceplītis ’gärdsmyg’, tillhörande familjen troglodytidae (den terminologiska formen på lettiska är paceplītis), användes vid namngivningen av ett gårdsnamn endast en gång. Lexemet ceplītis förekommer i ett gårdsnamn i appellativform (Zepplit), utan den terminologiska formens karakteristiska prefix pa-. Appellativet ceplītis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18th-talen (jfr Zeplihts tas, der Zaunkönig, ein Vogel Lange 1773: 400); dess etymologi är osäker. J. Endzelīns anger en möjlig koppling till substantivet priekšceplis ’ein Vorlauter (en fräck person)’ (ME I 373); en sådan förklaring är dock mycket osannolik. Straipsniai / Articles 141 ILGA JANSONE TOPONYMISERING AV FÅGLARNAS NAMN TILLHÖRANDE ORDNINGEN CHARADRIIFORMES De näst vanligaste namnen i Vidzeme var namnen på fåglar som tillhörde ordningen Charadriiformes; de utgör sammanlagt 8,9 procent eller 45 enheter av alla motiverade husnamn som innehåller ett fågelnamn. Vid namngivningen av hus var dessutom fåglarna i familjen scolopacidae de vanligaste bland de tre släktena i den aktuella ordningen, representerade av sådana ornitolexem som sloka ’morkulla’ och ķikuts ’beckasin’. Appellativet ķikuts förekommer i namngivningen av 15 hus i Vidzeme. Lexemet ķikuts förekommer i husnamn i grundform (Kikut, Kikkut, Kikkutt, Kikkutu, Kickut, Kķikud, Kķikķut) och i ordgrupper (Kalne Kikkut, Leijas Kikkut). Appellativet ķikuts hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18th-talen (jfr Kķikuts, ein Kiwit Lange 1773: 149; Kķikuts, ein Mittelfchneppe Lange 1773: 149); olika stavningsvarianter syftar dock på olika fågelarter. Lett. ķikuts, lit. tikūtis och est. tikutes är ord av onomatopoetiskt ursprung (ME II 379; se även LEW 1093). Appellativet sloka var mindre vanligt och förekommer i tio husnamn. Lexemet sloka förekommer i husnamn både i grundform (Sloke, Slokas, Slokes, Slohke, Slocke, Slohkas), i avledda former (Slohzin) och i ordgrupper (Leel Schlock, Mefche Schlock). Appellativet sloka hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18th-talen (jfr Slohka9 Phras. Lettica 1638: 280; Slohka, eine Art kleiner Schnepfen Lange 1773: 309). A. Sabaliauskas förbinder lit. slánka, lett. slùoka och prus. slanke med rus. слука och pol. słąka (Sabaliauskas 1990: 119), men dess vidare etymologi knyts av K. Karulis till rörelseverben slīnkti ’schleichen’, slānkioti ’umherschleichen, umherirren, –rutschen, –gleiten, –kriechen (smyga, klättra, stjäla sig fram, glida, krypa)’ (ME III 944, LEW 826), som har samband med indoeuropeiskt *slenk- ’vrida, sno; smyga, klättra, slingra sig’ (vindla uppåt, klättra upp, krypa uppåt) (LEV II 230–231). Den näst vanligaste gruppen av ornitolexem, kaija ’mås’, kajaks ’fiskmås’, ķiris ’skrattmås’, tillhörande familjen laridae, förekommer i motiverade husnamn i Vidzeme. Appellativet kaija förekommer i namngivningen av sju hus. 9 Namnet skrevs i slutet av nästa rad; innehållet på den föregående hela raden motsvarar inte detta ord. 142 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Lexemet kaija förekommer i husnamn både i grundform (Kaije, Kaye), i avledda former (Lehkaii), i ordgrupper (Kaye Krug, Saus Kaii) och i sammansatta former (Leijes Kaijhern). Appellativet kaija hade redan tagits upp i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Kaija, eine große Waßermeeve Lange 1773: 141). Det finns olika uppfattningar om ordets etymologi. En onomatopoetisk etymologi kan inte uteslutas som en rimlig förklaring; det råder dock diskussion om huruvida detta onomatopoetiska ord är ett lån från de finska språken i Östersjöområdet (se ME II 132, Thomsen 1890: 255–256, Zeps 1962: 118), eller om det kan ha uppstått parallellt (LEV I 367). Appellativet kajaks förekommer också i namngivningen av sju husnamn. Lexemet kajaks förekommer i husnamn i grundform (Kaiag, Kajak, Kayack) och i ordgrupper (Jahn Kaijak, Jahn Kayak, Mickel Kayak, Peter Kayak). Det verkar som om appellativet hade tagits upp i K. Mülenbachs och J. Endzelīns ”Dictionary of the Latvian Language”, med den tillagda förklaringen att det är förknippat med en specifik fågelart, ”gemeine Raubmöve (lestris parasita)” (ME II 136). Den tyska benämningen är vanlig i 1800-thtalets ornitologiska publikationer, till exempel i Lorenz Okens verk i flera volymer (Lorenz Oken; 1779–1851) ”Allgemeine Naturgeschichte”. Kapitlet Larus innehåller fågelnamnet ”Die gemeine Raubmöve oder der Labbe (Larus parasiticus, crepidatus)” (Oken 1837: 397–398), och i dag förknippas det med Stercorarius parasiticus, vars terminologiska namn på lettiska är īsastes klijkaija ’bredstjärtad labb’; arten tillhör familjen Stercorariidae inom ordningen Charadriiformes. Enligt det onomastiska lexikonet är det dock inte möjligt att avgöra vilken specifik art som avses med en benämning som innehåller ett sådant lexem; i det aktuella fallet är förklaringen emellertid enklare. Om husnamnens utbredning beaktas är fyra kända i Daugavgrīva socken, två i Rūjiena socken och ett i Matīši socken, det vill säga på platser med många lån från de finska språken i Östersjöområdet. Därför syftar namngivningen av husen på den mer allmänna benämningen på fåglar i familjen Laridae, kajaks, ett lån från estniska kajakas ’mås’, snarare än på en specifik fågelart (se ME II 136; Zeps 1962: 118). Det bör tilläggas att appellativet kajaks i husnamn i detta fall inte har någon koppling till den terminologiska benämningen kajaks (Larus canus), som betecknar endast en specifik art i familjen Laridae; dess terminologiska motsvarigheter är tyska Sturmmöwe (bokstavligen ’stormmås’) och estniska kalakajakas (bokstavligen ’fiskmås’); på engelska heter den common gull. Appellativet ķiris används i endast ett husnamn. Lexemet förekommer i husnamnet i ordgruppen Ķirre Sall. Straipsniai / Articles 143 ILGA JANSONE Appellativet ķīris hade redan tagits upp i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Kīhris tas, eine kleine Waßermeeve Lange 1773: 149). Ordet betraktas som ett lån från de finska språken i Östersjöområdet; oenigheten gäller dock långivarspråket – antingen estniska kīr (ME II 389, Thomsen 1890: 261–262) eller liviska kīr (Zeps 1962: 139). Den minst utbredda av fågelbenämningarna i familjen charadriidae är den ornitologiska lexemen ķīvīte ’tofsvipa’, som förekommer i fem ortnamn i Vidzeme. Lexemet ķīvīte förekommer i husnamn i grundform (Kiwit, Kiewit) och i ordgrupper (Leies Kiwit, Kaln Kiwit, Mefch Kiwit/ Mefch Kiewit). Appellativet ķīvīte hade redan tagits upp i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Henffling/Kiwulis Phras. Lettica 1638: 278; Kihwite, der Kiwit Lange 1773: 149). Det råder ingen enighet om ordets etymologi. J. Endzelīns anser att lett. ķīvīte och est. kīwit är lån från medellågtyska kiwit (ME II 390), medan K. Karulis menar att ordet, som imiterar fågellätet, kan ha uppstått i lettiskan (LEV I 478). TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I FAMILJEN PICIFORMES Det tredje mest populära valet av husnamn omfattar namnen på ordningen Piciformes – sammanlagt 38 enheter eller 7,5 procent av alla husnamn med fågelsemantik. Eftersom de är de enda fåglarna från familjen picidae inom ordningen Piciformes förekommer ornitolexemen dzenis och dzilna ’hackspett’ i husnamn. Appellativet dzenis förekommer i benämningen på 30 husnamn och är det näst vanligaste appellativet efter zīle. Lexemet dzenis förekommer i husnamn både i grundformen, oftare i femininum (Dsenne, Dfenne, Dfēne, Dfeņņe, Dfennis), i avledda former (Dfennith) och i ordgrupper (Jurmal Dfenne, Kalla Dfenne, Kaln Dfenne, Kaln Dfennes, Gruslehns Kalna Dfenne, Leies Dfenne, Leij Dfenne, Leijes Dfenne, Gruslehns Leijes Dfeņņe, Tirum Dfenne). Appellativet dzenis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Specht/Dfennis Phras. Lettica 1638: 279; Dfennis tas, ein Bienenfpecht Lange 1773: 88); lett. dzenis, lit. genỹs, prus. genix, aytegenis kan möjligen höra till det gemensamma lexikala skiktet i de baltiska språken (Sabaliauskas 1990: 149); lexemen kan ha samband med lett. dzenêt, det vill säga dzīt, lit. ginti (ME I 545, LEW 147, LEV I 248). Vladimir 144 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Toporov anger att på grundval av den preussiska benämningen Aytegenis (mindre hackspett) kan genis (på preussiska) betraktas som Nomen act. från baltiska *gen- ’sist’ (slå, träffa) (Топоров Е–Н 205–206). Appellativet dzilna förekommer i benämningen på åtta husnamn. Lexemet dzilna förekommer i husnamn både i grundformen (Djfilne), i avledda former (Djfilnan) och i ordgrupper (Jaun Djfilne, Wetz Djfilne, Mefche Djfilne, Tihrum Djfilne). Appellativet dzilna hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr grün Specht/Djfillna Phras. Lettica 1638: 280; Djfilna ta, ein gelblicher Specht Lange 1773: 90); olika uppfattningar har framförts om dess etymologi. J. Endzelīns för lett. dzilna till lett. dzèlts ’gelb (gul)’ (ME I 550), E. Fraenkel tar upp lett. dzilna, dzilnis, lit. gilnà under uppslagsordet gélti ’stechen, wehtun (physisch und psychisch) (sticka, hugga, vålla smärta (fysiskt och psykiskt))’ (LEW 145–146). K. Karulis nämner också dess samband med indoeuropeiska *dhelbh- ’gräva, gröpa ur’ (LEV I 253). TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN COLUMBIFORMES Fågelnamnen balodis ’duva’ och ūbele ’turturduva’ från familjen columbidae inom ordningen columbiformes förekommer i namngivningen av herrgårdar. Herrgårdsnamn som härrör från fågelnamn i ordningen columbiformes omfattar 33 enheter, eller 6,5 procent av objekten inom den aviära semantiken. Ornitolexemet balodis förekommer i 19 herrgårdsnamn och är det sjätte vanligaste ornitolexemet. Lexemet balodis förekommer i herrgårdsnamn både i grundform (Balod, Ballod, Ballohd, Ballohds, Ballosch), i avledda former (Ballodan, Balloden, Ballodin) och i ordgrupper (Kallne Ballod, Leijes Ballod). Den etablerade formen Ballud är uppenbarligen en dialektvariant av lexemet från Alūksne socken. Appellativet balodis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr taub/ ballohdis Lettus 1638: 181; Taube/Ballohdis Phras. Lettica 1638: 279; ballodis tas, die Taube Lange 1773: 49); det kan relateras till de baltiska språkens gemensamma ordförråd (jfr lit. balandis), och den gemensamma beteckningen i de baltiska språken avser en färg (jfr lett. balts, lit. bālas, báltas) (se ME I 259–260, LEW 31, Smoczyński 2007: 42). Under 1900-thtalet försökte man föra samman båda namnen i de baltiska språken med ossetiska bælon ’tamduva’ och därmed utvidga den etymologiska kopplingen från de baltiska språkens område till Straipsniai / Articles 145 ILGA JANSONE områdena för de baltiska och indo-iranska språken (se Гамкрелидзе, Иванов 1984 (2)I 602; Sabaliauskas 1990: 29; Karaliūnas I 77; ME I 259–260). Appellativet för duvor – dūja, med en viss nutida konnotation, förekommer i namngivningen av tio herrgårdar. Lexemet dūja förekommer i herrgårdsnamn i grundform (Duije, Duijes) och i ordgrupper (Mesche Duije, Kalne Duije/ Kalne Duje, Leijes Duje). Dessutom förekommer också herrgårdsnamn med lexemet tūja. Alla herrgårdsnamn är antingen ordgrupper (Strupp Thujes, Garr Thujes, Jaun Thujes, Wetz Thujes, Tuhjas Melfup) eller sammansatta grupper (Latwan Tuhjan, Andre Tuhjan), vilka endast används vid Lēdmanes privatgods i Lielvārde socken, Bučauskas privatgods i Cesvaine socken samt i Alūksne herrgård. En annan beteckning för duva – dūve – hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket (jfr Duhwe, duhwiņa, eine zahme Taube Lange 1773: 93). Herrgårdsnamn med lexemet dūja kan med säkerhet hänföras till den semantiska faunagruppen, men herrgårdsnamn med det parallella lexemet tūja är problematiska. Endast ortografiskt kan dessa herrgårdsnamn hänföras till den semantiska floragruppen; i vardagligt tal är dock benämningen dzīvībaskoks (på latin Thuja occidentalis) vanligare. Om vi dessutom beaktar namnet på Tūja herrgård i Liepupe socken kan vi dra slutsatsen att herrgårdsnamnet Tūja inte har florasemantik, utan faunasemantik. Det tyska namnet Taubenhof (ty. Taube ’duva’, Hof ’herrgård’) ligger till grund för den etymologiska förklaringen och kan kopplas till namnet på en duva – dūja – där skiftet t: d kan ha påverkats av tyskans Taube. Författarna till ”Baltisches historisches Ortslexikon” (se Ortslexikon II 637) anger en sådan etymologi. Det tyska namnet Kragenhof på Tūja herrgård i Alūksne socken ger inget svar, men även dess lettiska namn är knutet till namnet på dūja, nämligen genom att ägarna till Tūja herrgård från 1631 till 1791 var medlemmar av von Taub-släkten (se Ortslexikon II 298). Etymologiskt är lexemet dūja ett lån från medellågtyska dūve, och därifrån kommer lettiska dūve, som blev dūja genom diminutivformen dūviņa > dūjiņa (ME I 524, Sehwers 1953: 178). Ornitolexemet ūbele förekommer i fyra herrgårdsnamn, både i grundform (Ubel, Uhbels/ Uhbel/ Uhbele) och i ordgrupper (Ubel Krug, Uhbel Gesinde). Appellativet ūbele hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Turteltaube/Ubele Phras. Lettica 1638: 279; Uhbele ta, eine Turteltaube Lange 1773: 362). Detta är ett ljudhärmande ord som härrör från ljudverbet ūbuôt (ME IV 403, LEV II 448). 146 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN FALCONIFORMES Fågelnamn i ordningen Falconiformes användes tidigare aktivt vid namngivningen av gårdsnamn i Vidzeme; de utgör sammanlagt 32 enheter eller 6,3 procent av alla fågelnamn i motiverade gårdsnamn. De vanligaste namnen kommer från familjen accipitridae, och två fågelnamn från denna familj användes; följande ornitholexem förekommer: vanags ’hök’ och ērglis ’örn’. Appellativet vanags förekommer i namngivningen av 30 gårdsnamn och delar tillsammans med appellativet dzenis andraplatsen i användningen av ornitholexem. Lexemet vanags förekommer i gårdsnamn både i grundformen (Wanag, Wannag, Wannags, Waņagge), i avledda former (Wannadfen), i sammansättningar (Pollowannag) och i ordgrupper (Kalne Vannag, Leies Vannag, Leijes Wannag, Purre Wannag, Ogelneck Wannag). Appellativet vanags hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18th-talen (jfr Habich/Wannags Lettus 1638,82; ein Habicht/Wannags Phras. Lettica 1638, 277; Wannags tas, der Habicht Lange 1773, 377). A. Sabaliauskas för lett. vanags samman med lit. vāndgas och preuss. sperglavanagis till det baltiska språkområdets gemensamma lexikala skikt (Sabaliauskas 1990: 152). Ordets vidare etymologi är inte tillräckligt klar (möjliga etymologiska varianter diskuteras i LEW 1194 och LEV II 481–482; ME IV 468). Endast ett gårdsnamn innehåller lexemet ērglis, och det förekommer endast i grundformen femininum (Ergle). Appellativet ērglis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 17th- och 18th-talen (jfr Adler/Ehrghle Lettus 1638, 18; ein Adler/Ehrglij Phras. Lettica 1638, 277; Ehrglis tas, der Adler Lange 1773, 110); det har bevarat den gamla roten *he/or- i alla baltiska språk, ur vilka lett. ērglis, lit. dial. arēlis, erēlis och preuss. arelie (=arelis) härstammar (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 538; angående det preussiska arelie se även Топоров А–Д 101–102). Endast ett gårdsnamn innehåller ornitholexemet pieķūns ’falk’ i en form som motsvarar appellativet Peekun från familjen falconidae. Det är möjligt att appellativet pieķūns för första gången togs med i Carl Christian Ullmanns lettisk-tyska ordbok från 1872 (jfr peekuhns, ein großer Flake Ullmann 1872: 194). J. Endzelīns nämner den möjliga relationen mellan lett. Piec-es och got. figures ’finger’ och afghan ’huggtand (rycka åt sig, fånga, gripa)’ (ME III 262). Straipsniai / Articles 147 ILGA JANSONE TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN GALLIFORMES Namn på arter i ordningen Galliformes har använts flitigt i gårdsnamn i Vidzeme; de utgör sammanlagt 30 enheter eller 5,9 procent av alla fågelnamn i motiverade gårdsnamn. De mest populära i denna ordning var två beteckningar från familjen tetraonidae, som förekommer i gårdsnamn genom sådana ornitolexem som mednis ’tjäder’, rubenis ’orre’ och teteris ’orre’. Appellativet mednis ingår i namngivningen av 11 gårdsnamn i Vidzeme. Lexemet mednis förekommer i gårdsnamn i grundform, vanligtvis i femininum (Medna, Medne), och i ordgrupper (Medne Zenne, Muisches Kripan Mednes). Appellativet mednis hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Meddens Mednis, ein Auerhahn Lange 1773: 187). Lett. mednis (med den äldre formen medenis) härstammar från *medinis, som motsvarar lit. adj. medinis ’av trä’ (ME II 590, LEV I 575–576). Båda lexemen från familjen tetrao tetrix förekommer i gårdsnamn i Vidzeme: appellativet rubenis var ett motiverande ord i åtta gårdsnamn, medan teteris förekom i sju gårdsnamn. Lexemet rubenis förekommer i gårdsnamn i grundform (Rubben, Rubbin) och i ordgrupper (Grosz Rubben, Klein Rubben, Mas Rubben, Rubben Ansch, Rubben Martz, Tupeſchan Rubben). Appellativet rubenis hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Birchkhun/Tetteris/Rubbenis Lettus 1638: 35; Birckhan/Tetteris/ Rubbenis Phras. Lettica 1638: 279; Rubbens tas, ein Birkhuhn Lange 1773: 253). J. Endzelīns och E. Fraenkel framförde motsatta uppfattningar om lett. Rubenis: J. Endzelīns anser att fågelnamnet härstammar från ljudverbet rubinât ’frambringa parningsläten’ (ME III 552), medan E. Fraenkel visade att ljudverbet härstammar från substantivet lett. rubenis (LEW 744). I etymologiska förklaringar är riktningen ’ljudverb’ → ’fågelnamn’ vanligare. Lexemet teteris förekommer i gårdsnamn både i grundform (Tetter), i avledd form (Teterit) och i ordgrupper (Kaln Tetter, Leijes Tetter). Appellativet teteris hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Birckhun/Tetteris/Rubbenis Lettus 1638: 35; Birckhan/Tetteris/Rubbenis Phras. Lettica 1638: 279; Tetteris tas, Birkhahn Lange 1773: 348). Den onomatopoetiska, reduplicerade roten *t[h]et[h](e)r är 148 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 vanligt förekommande i fågelnamn i alla de viktigaste indoeuropeiska dialektgrupperna, t.ex. preuss. tatarwis ’hona av orre’, lit. teterà ’orre’, lett. teteris, men namnets ålder gör det omöjligt att fastställa lexemets ursprungliga betydelse och vilken specifik fågelart som avsågs (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 540; se även Būga 1908: 138, ME IV 169, Sabaliauskas 1990: 35, LEW 1084–1085). Fågelnamn i familjen phasianidae förekommer mer sällan i husnamn och representeras av ornitolexemen irbe ’rapphöna’ och paipala ’vaktel’. Husnamn med lexemet irbe räknades till familjen Phasianidae, dit laukirbe ’rapphöna, Perdix perdix’ hör, som är den vanligaste rapphönearten, medan mežirbe ’järpe, Bonasia bonasia’ och baltirbe ’dalripa, Lagopus lagopus’, enligt de senaste ändringarna i klassificeringen hör till familjen Tetrao tetrix. Appellativet irbe förekommer i tre husnamn i Vidzeme. Lexemet irbe förekommer i husnamn endast i avledda former (Irbīht, Irben). Appellativet irbe hade redan tagits med i de första lettiska ordböckerna från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Hafelhun/Irrbe Lettus 1638: 85; Rebhun/Irrbe Lettus 1638: 140; Hafelhun/Irrbe Phras. Lettica 1638: 278; Irrbe ta, ein Feldhuhn Lange 1773: 132). Det råder ingen enighet om ordets etymologi. De flesta etymologer anser att lett. irbe och lit. jerubė (med varianter) är ord med samma rot som lett. rubenis (se ME I 708–709, LEW 193–194); det finns dock ett försök att koppla lett. irbe till ett färgord (se LEV I 344). Lexemet paipala förekommer endast i ett husnamn, där det återges med ett annat suffix – Paippul. Appellativet paipala hade redan tagits med i de första lettiska ordböckerna från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Wachtel/Paipole Phras. Lettica 1638: 278; Paipala ta, eine Wachtel Lange 1773: 225). J. Endzelīns för lett. paipala till lit. piépala, formpr. penpalo och rus. непепель (ME III 34). E. Fraenkel kopplar den vidare etymologin till den indoeuropeiska roten *pel- ’flyga, fladdra, simma’; även K. Karulis stöder denna förklaring (LEW 586, LEV II 10). TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I FAMILJEN CORACIIFORMES Fågelnamn i familjen Coraciiformes bidrog också till valet av husnamn – sammanlagt 22 namn, eller 4,4 procent av alla husnamn med fågelsemantik. Fågelnamn som tillhör familjen coraciidae används endast Straipsniai / Articles 149 ILGA JANSONE i husnamn och representeras av ornitolexemet vārna ’kråka’. Lexemet vārna förekommer i husnamn både i grundform (Wahrna, Wahrne, Warne), i avledda former (Warnen), i sammansättningar (Wahrnakrug, Wahrneporesch) och i ordgrupper (Wahrne Krug, Warnes Krug, Wahrn Krug, Jaun Wahrne, Wezz Wahrne). Appellativet vārna hade redan tagits med i de första lettiska ordböckerna från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Kräe/Wahrna Lettus 1638, 106; eine Kräe/Wahrna Phras. Lettica 1638, 279; Wahrns tas, eine Krähe Lange 1773, 371); i en språkgrupp (baltiska, slaviska och toch ariska språk) är det en fonetisk innovation med initialt ljud *u- från proto-roten *k[h]or-n-, t.ex. lit. vārna, preuss. warne10 (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 540). A. Sabaliauskas hänför lett. vārna, lit. vārnas, vārna, preuss. warnis, warne till det gemensamma lexikala skiktet i de baltiska och slaviska språken (Sabaliauskas 1990: 120). TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN ANSERIFORMES Ibland föredrogs fågelnamn från ordningen picidae vid namngivningen av gårdsnamn – sammanlagt 20 enheter, eller 4 procent av alla gårdsnamn med fågelsemantik. Av picidae-ordningen representeras endast fåglar ur familjen anatidae av ornitolexemen gulbis ’svan’, gaigala ’knipa’, pīle ’anka’ och deras lånade motsvarigheter i gårdsnamn. Appellativet gulbis förekommer i tio gårdsnamn. Lexemet gulbis förekommer i gårdsnamn både i sin grundform, vanligtvis i femininum Gulbe, i avledda former (Gulban, Gulbit) och i sammansatta former (Ans Gulben, Anz Gulben, Jahn Gulben, Marting Gulben). Appellativet gulbis hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Schwan/Ghullbis Lettus 1638, 164; ein Schwan/Ghullbis Phras. Lettica 1638, 279; Gulbis tas, ein Schwan Lange 1773, 126). A. Sabaliauskas för lexemet till det gemensamma lexikala skiktet i de baltiska och slaviska språken och medger samtidigt att Christian Stang endast hänför det till de baltiska språkens lexikon (Sabaliauskas 1990: 117–118; mer om förhållandet till de slaviska språkformerna, se även ME I 676, LEW 175). Anatolij Nepokupnij utvidgar dock området 10 Även lett. vārna kan läggas till de litauiska och preussiska språkformerna, och detta nämns inte i Vyacheslav Ivanovs och Tamaz Gamkrelidzes studie. 150 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 för användningen av baltiska gulbis och slaviska kъlpъ genom att fastställa motsvarigheter i hela området kring Östersjön (Непокupный 1966: 81–87). Vid sidan av det lettiska appellativet gulbis förekommer i ett gårdsnamn möjligen ett motsvarande estniskt lexem luik ’svan’ i ett gårdsnamn i Gaujiena socken, i grundform med den slutliga, enhetliga lettiska ändelsen -e (Luike). Enligt estniska etymologer ligger luik till grund för det estniska ljudhärmande verbet luikama och finska luikata (EES 2012: 253). I ett gårdsnamn förekommer lexemet pīle i diminutiv form (Pilit). Eftersom vokallängden i detta gårdsnamn inte anges bör man visserligen inte helt avfärda hypotesen att gårdsnamnet har samband med appellativet pils, men en sådan hypotes är osannolik. Appellativet pīle hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Antvogel/Piele Lettus 1638, 21; Ente/Piele Lettus 1638, 53; eine zahme Endte/Piele Phras. Lettica 1638, 277; Ente die, ta pihle Lange 1777: 207). Uppenbarligen är lett. pīle en lexikal nybildning som ersatte ett äldre lexem bevarat i litauiska och fornpreussiska antis. Pīle är ett resultat av ljudhärmande ordbildning (se ME III 232, LEV II 48). Vissa forskare anser att ordet har kurländskt ursprung, men O. Büss vederlade detta (Büss 2008 [1988]: 186). Ett intressant par utgörs av gårdsnamnet Ente i Straupe socken och Ante i Opekalns socken. Lexemet Ente är med relativt stor säkerhet ett lån från tyskans Ente ’anka’; med tanke på det tyska inflytandet från godsägare och präster förefaller lånen uppenbara. Men Ante liknar lit. antis ’anka’, och dess ändelse är den enhetliga -e. Kan ett litauiskt lån förekomma nära den estniska gränsen? Drusku eller Korneta kastellhögar ligger inte långt från platsen, och ordboken ”Placenames of the Latvian SSR” tar upp det äldre namnet på en gård, vilket J. Endzelīns jämför med bynamnet Drùškiai och ett höjdnamn Drùska-kalnis i Litauen (Lvv I (1) 230). T. Gamkrelidze och V. Ivanov skriver att när de separata indoeuropeiska dialekterna redan hade etablerats var pīles (änder) domesticerat fjäderfä. Därför kom indoeuropeiskt *anḤt[h]- att beteckna en vildand, och i flera språk (däribland fornpreussiska antis ’anka’, lit. ántis ’anka’, fornhögtyska anut, tyska Ente ’anka’, ryska утъ, утка, утва ’anka’) bevarades förbindelsen med proto-roten (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 543). Den ryska motsvarigheten утка till lexemet pīle är vanligare i gårdsnamn och förekommer i fyra gårdsnamn i den ursprungliga formen (Utke, Uttke). Sådana gårdsnamn förekommer i Salaca och Matīšu socknar samt i Opekalna och Tirza socknar. Om de sistnämnda socknarna ligger nära gränsen till Ryssland och tillhör det höglettiska Straipsniai / Articles 151 ILGA JANSONE Dialekten har ett stort antal lån från ryska, medan församlingarna Salaca och Matīši tillhör den livländska dialekten i Vidzeme och ligger nära Estland, vilket innebär att slaviska ord inte har tagit sig in i språket. Det är möjligt att ytterligare ett obelagt lexem förekom i husnamn. Ornitolexemet gaigala förekommer i benämningen på två husnamn, och endast i grundformen (Gaigal). Appellativet gaigala hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Teucher/Ghaighalis Phras. Lettica 1638, 278; Gaigale ta, ein Fijchgeyer Lange 1773, 114). Lett. gaigala, lit. gāigalas och fornp. gegalis har samband med verb för ljudhärmning med reduplicerat ljud, *ge–/*ghe–. Sådana ljudhärmande verb och deras avledda substantiv är välkända i slaviska språk, till exempel fornkyrkoslaviska glagolъ ’ord’, glagolati ’tala’, rysk dial. gologolitь ’prata’ (ME I 583–584, LEW 128, LEV I 278, Топоров Е–Н 187–189). TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN GRUIFORMES Ibland valdes fågelnamn från ordningen gruiformes till husnamn – sammanlagt 19 enheter, eller 3,8 procent av alla husnamn med fågelsemantik. Endast namn på familjen gruidae inom ordningen gruiformes användes vid namngivningen av husnamn, representerade av ornitolexemet dzērve ’trana’. Lexemet dzērve förekommer i husnamn både i grundform (Dserwe, Dſerwe, Dſehrwe), i avledningar (Dſerwit, Dſerwan, Dſerwen), i ordgrupper (Kalna Dſehrwe, Leies Dſehrwe, Leel Dſerwe, Mas Dſerwe, Masſ Dſerwe) och i sammansatta former (Jaun Dſerweneek Gesinde). Appellativet dzērve hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Kranich/Dſehrwe Lettus 1638, 106; (ein) Kranich/Dſehrwe Phras. Lettica 1638, 279, 280; Dſehrwe ta, ein Kranich Lange 1773, 87); det bevarade den gamla roten *k’er- i alla baltiska språk, varifrån följande avledningar kommer: lett. dzērve, lit. gérvė, fornp. gerwe (Гамкрелидзе, Иванов 1984(2): 540; se även LEW 137–138, ME I 548, LEV I 249, Топоров Е–Н 223–227). 152 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN STRIGIFORMES Även fågelnamn från familjen strigidae inom ordningen strigiformes användes i husnamn – sammanlagt 15 enheter, eller 3 procent av alla motiverade husnamn som innehåller fågelnamn och representeras av ornitolexemen pūce ’uggla’, pelēda ’kattuggla’ och apogs ’minervauggla’. Appellativet pūce förekommer i sex husnamn. Lexemet pūce förekommer i husnamn endast i grundform (Putze, Puhze, Puhtze). Appellativet pūce hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr eine Eule/Uhpis/Puhza Phras. Lettica 1638, 280; Puhze ta, eine Eule Lange 1773, 242). J. Endzelins skriver om ordets onomatopoetiska ursprung (ME III 444; se även LEW 660, LEV II 83, LVDA 1999: 100–101). Det dialektala lexemet pelēda förekommer i fyra husnamn i församlingarna Ērgeme (2), Limbaži och Suntaži. I den lexikala delen av ”The Dialectal Atlas of Latvian” är ordet pelēda vanligt i Latgale samt i östra Vidzeme och Zemgale (LVDA 1999: 100–101; karta 38th), men det nämnda ornitolexemet pelēda har en betydligt större utbredning och förekommer även i nordvästra delen av Vidzeme. Lexemet pelēda förekommer i husnamn i grundform (Pellad, Pellehdu) och i ordgrupper (Kalna Pellehd, Leies Pellehd). Appellativet pelēda hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600-th och 1700-thtalen (jfr Fledermaus/ Sickpfahrni/ Pell=ahd Phras. Lettica 1638, 280), men det avser ett djurnamn för familjen vespertilionidae inom ordningen chiroptera. Etymologiskt anses det vara en sammansättning av lett. pele, lit. pelē och lett. ēst, lit. ēsti (ME III 196, LEW 566, LEV II 35). Dessutom skriver E. Fraenkel att ordet har uppkommit som ett tabuord (LEW 566). Appellativet apogs förekommer i fem husnamn. Lexemet apogs förekommer i husnamn i grundform (Appog, Appoga) och i ordgrupper (K[alna] Appog, L[ejas] Appog). Appellativet apogs hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600th- och 1700th-talen (jfr Eule/Appohx Lettus 1638, 55; Kautz oder Eul/Appohx Lettus 1638, 100; Appohgs tas, eine Nachteüle Lange 1773, 23); det är vanligt både i lettiska och litauiska (jfr lit. apúokas ’berguv; uggla’) och hör till det gemensamma lexikala skiktet i de baltiska språken (se Sabaliauskas 1990, 148). Etymologin är inte tillräckligt klar. Ordets rot motsvarar ljudverben lett. ūkšuot, ūkšēt ’sucka’ Straipsniai / Articles 153 ILGA JANSONE (sucka)’, lit. ú̂kauti ’ropa (att hoa)’ (ME I 133, LEW 14), men frågan om betydelsen hos prefixet ap-, som J. Endzelīns diskuterade, är fortfarande olöst (ME I 133, LEV I 73). Trots osäkerheterna kan ordet apogs läggas till gruppen ord med onomatopoetiskt ursprung. TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN INOM ORDNINGEN CICONIIFORMES Ett fågelnamn ur familjen ardeidae, dumpis ’rördrom’, förekommer i husnamn; det nämns 9 gånger, vilket motsvarar 1,8 procent av alla husnamn som innehåller fågelnamn. Lexemet dumpis förekommer i husnamn både i grundformen, vanligen feminin (Dumpe), och i ordgrupper (Dumpe Runtze). Appellativet dumpis hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600th- och 1700th-talen (jfr Dumpis, ein Rohrdommel Lange 1773, 95). J. Endzelīns hävdar, med hänvisning till Johanns Sehwers studie, att lexemet dumpis är ett lån från fornhögtyska raredump ’rördrom’ (ME I 515; se även Sehwers 1953: 29); K. Karulis menar, med hänvisning till medellågtyska raredump (den första delen av ordet saknas i lettiskan), att lett. dumpis ’fågel’ har samband med lett. dumpis ’uppror, resning’, och drar därför slutsatsen att fågeln ger ifrån sig ett ljud (LEV I 240). TOPONYMISERING AV FÅGELNAMN INOM ORDNINGEN CUCULIFORMES Ett fågelnamn ur familjen cuculidae inom ordningen cuculiformes, dzeguze, används i husnamn; det nämndes fem gånger och utgör en procent av alla fågelbeteckningar i husnamn. Lexemet dzeguze ’gök’ förekommer i husnamn i grundform (Dsegus, Džegus, Dzeggūs) och i ordgrupper (Kaln Džegus, Leis Džegus). Appellativet dzeguze hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600th- och 1700th-talen (jfr Guckuck/Djāggufe Lettus 1638, 81; der Kuckuck/Djāggufe Phras. Lettica 1638, 279; Djāggufe ta, der Gukkuk Lange 1773, 86). A. Sabaliauskas hänför lit. gegùžė och lett. dzeguze, liksom preuss. geguse, till det gemensamma lexikala skiktet i de baltiska och slaviska språken (Sabaliauskas 1990: 117). Även J. Endzelīns, E. Fraenkel och M. Vasmer påpekar överensstämmelsen mellan baltiska och slaviska former; de gör dock 154 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 diskuterar inte den fortsatta utvecklingen (ME I 539–540, LEW 142–143, ЭСРЯ II 91–92). K. Karulis medger att ordet har samband med härmningen av gökens läte (LEV I 246). J. V. Toporov förbinder namnet dzeguze i de baltiska och slaviska språken med former i de germanska språken, till exempel fornhögtyska gouh (Топоров E–H 189–191). ORTNAMNSBILDNING AV FÅGELNAMN I ORDNINGEN PODICIPEDIFORMES Ett fågelnamn från familjen podicipedidae inom ordningen podicipediformes, dūkuris, förekommer i husnamn; det nämns endast tre gånger och utgör 0,6 procent av husnamnen med fågelsemantik. Lexemet dūkuris ’dopping’ förekommer i husnamn endast i grundformen (Dukur, Dukk ur). En variant av appellativet dūkuris hade redan tagits upp i de första ordböckerna över lettiska från 1600th- och 1700th-talen (jfr duḳḳeris, eine art Tauchenten Lange 1773, 94). J. Endzelīns tar upp diminutiven dūkurītis ’Zwergsteissfuss (podicipes fluviatilis)’ under uppslagsordet ᵈdūkuris ’der Taucher (dykare)’ i ordboken och skriver att lett. dūkuris lånats från medellågtyska dūker (ME I 526). HUSNAMN MED BETECKNINGAR FÖR TAMFÅGLAR Några namn på tamfåglar användes vid bildandet av husnamn; de omfattar 14 enheter eller 2,8 procent av alla husnamn med fågelsemantik11. Appellativet cālis ’kyckling’ förekommer i nio husnamn i Vidzeme. Lexemet cālis förekommer i husnamn både i grundform (Zahle), i avledda former (Zahlit, Zahlīht, Zahlīet) och i ordgrupper (Mefche Zalīt). Appellativet cālis hade redan tagits upp i de första ordböckerna över lettiska från 1600th- och 1700th-talen (jfr jungs Hennlein/Zahlietz Lettus 1638, 88; Küchlein/Zalifchi Phras. Lettica 1638, 281; Zahlis tas, ein Küchel Lange 1773: 396). J. Endzelīns anger inte ordets ursprung (ME I 11 En särskild grupp utgörs av husnamn med ornitholexemet gailis (tupp). Pīle (anka) räknades inte som tamfågel. Straipsniai / Articles 155 ILGA JANSONE 367); K. Karulis försöker knyta det till den indoeuropeiska roten *kel- ’ropa, skrika, föra oväsen, låta’, som genom ljudförändring övergick till *kol-: kal- och på lettiska *k’āl- > cāl- (LEV I 159–160). Tre husnamn är knutna till appellativet vista ’höna’. Lexemet vista förekommer i husnamn i avledd form (Wiftul) och i sammansatta former (Jaun Wistuz, Wetz Wistuz). Appellativet vista hade redan tagits med i de första ordböckerna över det lettiska språket från 1600th- och 1700th-talen (jfr Henn/Wiṭa Lettus 1638: 88; eine Henne/Wiſta Phras. Lettica 1638, 281; Wiſta ta, die [källan – tillagt] Henne Lange 1773: 396). Det råder ingen enighet om ursprunget till lexemet vista. A. Sabaliauskas knyter det till det gemensamma lexikala skiktet i de baltiska språken (Sabaliauskas 1990: 153). J. Endzelīns förbinder lett. vista, med betydelsen ’en tamfågel’ eller ’den som kom hem’, med gammalindiska viś- ’hus’ (ME IV 626; även LEW 1266). E. Fraenkel nämner dess samband med latinets avis ’fågel’; han anser dock inte hypotesen vara hållbar, nämligen eftersom det är osannolikt att lett. vista och lit. vištà skulle kunna vara besläktade med lit. vimščióti (LEW 1266). Ett husnamn är knutet till motsvarigheter till lexemet vista i ryska курица. Detta husnamn förekommer i Alūksne socken och används i en form som motsvarar det ryska appellativet – Kuritz. Etymologiskt härleds ryska кура, курица ’höna’ från ryska кур ’tupp’, som i sin tur kommer från ett ljudverb förknippat med sång (ЭСРЯ II 422). Appellativet som är knutet till ett husnamn och förekommer i ordgruppen Titer Krug är titars. Lexemet titars ’kalkon’ hade redan tagits med i 1700-talets ordböcker (jfr Tihteris, Joll einen Kalkuhn vorſtellen Lange 1773: 396). Ursprunget är inte helt klarlagt. J. Endzelīns menar att lett. tītars kan ha uppkommit genom reduplikation av lett. teteris (ME IV 206). HUSNAMN MED EN ALLMÄN BETECKNING PUTNS (FÅGEL) OCH DESS MOTSVARIGHETER Den generaliserade beteckningen putns förekommer i 18, eller 3,6 procent, av alla ornitolexem i motiverade husnamn. Lexemet putns förekommer i husnamn både i avledda former (Putnen, Putnin, Puttnin, Puttnieng), i sammansättningar (Areputne), i ordgrupper (Jaun Putne, Wez Putne) och i kombinerade former (Kalne Puttnung, Leijes Puttnung, Putning Janne, Putning Andres Gesinde). 156 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Appellativet putns hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600th- och 1700th-talen (jfr Vogel/Puttnis Lettus 1638, 196; ein Vogel/Puttnis Phras. Lettica 1638, 277; putns, ein Vogel Lange 1773: 244). Det råder ingen enighet om ordets ursprung. De flesta etymologer kopplar det till den indoeuropeiska roten *pū- ’liten, baby’ > baltiska och slaviska *putā- ’fågel’ > baltiska *putnas > lett. putns (LEW 554, ME III 441–442, LEV II 94). Tre husnamn i Vidzeme från socknarna Cesvaine och Palsmane kan motsvara lexemet putns i estniska lind ’fågel’. Lexemet lind förekommer i husnamn i appellativets passande form med tillagt suffix (Linde) och i ordgrupper (Linde Pawul, Jaun Linde). Det är dock mer sannolikt att husnamnen inte är appellativ med faunasemantik, utan appellativ med florasemantik, nämligen tyska Linde ’lind’. HUSNAMN MED LEXEMET GAILIS (TUPP) OCH DESS MOTSVARIGHETER Femtiofem husnamn är knutna till lexemet gailis, vilket motsvarar 10,9 procent av alla husnamn med fågelsemantik. Dessa husnamn kan hänföras till den motiverade onyma gruppen för tamfåglar, men de utdragna sammansättningarna (i vissa fall ordgrupper) med lexemet gailis visar att de inte bara syftar på tamfåglar utan också på flera arter av skogsfåglar. Lexemet gailis förekommer i 22 husnamn där motivationsordet kan kopplas till en tamfågel. Dessa husnamn förekommer i en form som passar appellativet – vanligen femininum (Gaile), i avledda former (Gailit, Gailiht, Gailan, Geilit), i sammansättningar (Marsgail, Gailematſch), i ordgrupper (Kalna Gailis, Lejas Gailis, Leel Gaile, Mas Gaile) och i kombinerade former (Gailit Krischan, Gailit Mickel). Appellativet gailis hade redan tagits med i de första ordböckerna över lettiska från 1600th- och 1700th-talen (jfr Hahn/Ghailis Lettus 1638, 83; ein Han/Ghailis Phras. Lettica 1638, 280; Gailis, der Hahn Lange 1773: 114). Etymologiskt sett är lett. gailis och lit. gaidỹs besläktade med ljudverbet lett. dziedāt och lit. giedóti (ME I 584–585, LEW 150, LEV I 279) Fem husnamn i Vidzeme kan motsvara est. kukk ’tupp’, en motsvarighet till lexemet gailis. Dessa husnamn förekommer i en form som passar appellativet, med en enhetlig ändelse (Kuikke/Kukke), och i ordgrupper (K[alna] Kukke, Kalne Kukke, L[ejas] Kukke, Leies Kukke). De nämnda husnamnen finns i socknarna Ērģeme, Rūjiena, Lēdurga och Turaidas, där lån från estniska inte är ovanliga. Est. kukk är i grunden onomatopoetiskt (EES 188). Straipsniai / Articles 157 ILGA JANSONE Ett lån från finskan förekommer i fyra husnamn – antingen Estlands subdialekters vanliga kikas eller liviska kik, och dess etymologi är analog med estniska kukk (EES 154). Dessa husnamn förekommer både i en form som motsvarar appellativet med den enhetliga ändelsen -e (Kikke), i avledda former (Kikkan) och i ordgrupper (Kalne Kiks, Leijes Kiks). Det avledda husnamnet Kikkan finns i Alūksne socken, medan de övriga husnamnen finns i Cēsis och Madliena socknar. Det är möjligt att liviska kik förekommer i husnamnen i Cēsis och Madliena socknar, men i Alūksne socken antingen estniska kikas eller rentav ett lexem med en annan betydelse. Tjugofyra husnamn undersöktes separat; de är sammansättningar med lexemet gailis – pur(va)gailis, mež(a)gailis, ezergailis, rudz(u)gailis och sil(a)gailis – eftersom dessa sammansättningar är folkliga benämningar på skogsfåglar eller innehåller ett tabuelement: för att ha jaktlycka bör det jagade djuret, det vill säga en fågel, inte nämnas vid namn. Sammansättningen pur(va)gailis (i enstaka fall även ordgruppen purva gailis) förekommer i namngivningen av 12 husnamn, där den används i den form som motsvarar sammansättningen (Purgael, Purgail, Purgaill, Purregail, Purrgail), samt i en form som motsvarar ordgruppen (Puru gail). I vissa fall har en extra komponent lagts till i sammansättningen (t.ex. Purregail Pankoh, Mafs Purregail). Husnamnen med sammansättningen pur(va)gailis är inte koncentrerade till något särskilt område, utan är jämnt spridda över hela Vidzeme. Sammansättningen pur(va)gailis som fågelnamn väcker särskilt intresse. Enligt uppgifter från jägare kan fågeln vara en rapphöna, och särskilt sannolikt en dalripa. Efter att ha analyserat den nämnda sammansättningen purgailis medger Ojārs Bušs och Renāte Silina-Piņķe att ordet kan beteckna inte en fågel utan en viss växt – skvattram (Ledum palustre) (Bušs, Silina-Piņķe 2012). Antagandet, som bygger på studier av språkmaterial från litauiska och estniska, kan förefalla rimligt. Om vi emellertid analyserar alla husnamn från början av 19th-talet i Vidzeme måste vi dra slutsatsen att det finns alltför många husnamn där lexemet gailis ingår som sammansättningens andra led för att detta ska kunna betraktas som en tillfällighet, nämligen gals → gailis. Sammansättningen mež(a)gailis förekommer i namngivningen av fem husnamn i den form som motsvarar sammansättningen (Mefchgail, Meschgail), och även med tillagda extra komponenter, så att kombinerade ordgrupper bildas (Kalne Mefchgail, Leies Mefchgail), vilka skiljer åt två snarlika husnamn. Uppenbarligen betecknar sammansättningen mež(a)gailis en tjäder, eftersom ordgruppen meža gailis, som ingår i K. Mülenbachs och J. Endzelīns ”Dictionary of the Latvian Language”, förklaras på följande sätt: ”en tjäder med en 158 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 röd kam” (ME I 584–585). De tillfrågade jägarna var överens om att meža gaili är en tjäder. Sammansättningen ezergailis förekommer i namngivningen av tre husnamn, både i en form som motsvarar sammansättningen (Esfergail, Efergail) och med en stavning som motsvarar ordgruppen (Esfer Gaile). Sammansättningen ezergailis betecknar sannolikt en rördrom, eftersom ordgruppen ežera gailis, som ingår i K. Mülenbachs och J. Endzelīns ”Dictionary of the Latvian Language”, syftar på en rördrom (ME I 584–585), och denna tolkning överensstämmer med jägarnas förklaring. Sammansättningen rudz(u)gailis förekommer i namngivningen av endast två husnamn, och då enbart tillsammans med lexemen liels ”stor” och mazs ”liten” (Leel Rudfgail, Mas Rudfgail). Båda dessa husnamn förekommer i Ropaži socken. Enligt ännu obekräftade uppgifter skulle lexemet rudz(u)gailis kunna beteckna en rapphöna. Sammansättningen sil(a)gailis förekommer också i namngivningen av två husnamn, endast i den form som motsvarar sammansättningen, utan hänsyn till 19th-talets stavning (Sillegail). Dessa husnamn förekommer på olika herrgårdars ägor i Trikāta socken. Det rör sig möjligen om en benämning på orre. SLUTSATSER Ett brett urval av fågelnamn förekommer i namngivningen av gårdsnamn. De vanligaste är gailis, zīle, dzenis, vanags (se bild 2). Eftersom bönderna i Vidzeme fick efternamn i stor omfattning först 1826 kan dessa inte ligga till grund för gårdsnamnen. På enskilda gods, till exempel herrgårdarna Karva och Veclaicene i Opekalna socken, var det vanligt att ett gårdsnamn låg till grund för efternamnet (vanligen gårdsförvaltarens efternamn). Om ornitholexem däremot jämförs i gårdsnamn och efternamn (jfr Сталитмане 1981, Balodis 2008), kan både likheter och skillnader mellan de motiverande orden iakttas. En oomtvistad ledare både bland gårdsnamn och efternamn är den delvis generaliserade benämningen gailis, som betecknar inte bara en tamfågel utan också en hane av en skogsfågel. Bland gårdsnamnen hör dock de populära fågelnamnen zīle, vārna, dzērve, ķikuts, žagata inte till de vanligaste efternamnen. De populära fågelnamnen bland efternamn, gulbis, mednis, putns och putniņš, rubenis, zvirbulis (bild 3), hör inte till de vanligaste ornitholexemen i gårdsnamn. Straipsniai / Articles 159 ILGA JANSONE BILD 2. De vanligaste ornitholexemen i gårdsnamn i Vidzeme år 1826 Vissa vanligt förekommande och välkända fågelnamn, till exempel stārķis ’stork’, zoss ’gås’, cielava ’sädesärla’, förekommer inte i gårdsnamn. De flesta ornitholexem som används i gårdsnamn i Vidzeme är också välkända appellativ i modern lettiska, till exempel balodis, bezdelīga, dzenis, kaija, strazds, vārna, vanags. I gårdsnamn i Vidzeme har man belagt sammanlagt 43 lexem som betecknar vilda fåglar i lettiska, tre lexem för tamfåglar i lettiska, ett generaliserat lexem putns och ett lexem med hög grad av generalisering, gailis. Appellativ som endast används i subdialekter är mycket sällsynta, till exempel pelēda, strads och strods, žīgurs samt žēgurs. Det har konstaterats att vissa lexem från moderna subdialekter var kända i ett större område i början av 1800-talet. Till exempel förekommer gårdsnamn med fågelnamnen pelēda och strazds på godsen i Ērgeme socken, men inget av appellativen nämns i den lexikala delen om Ērgeme eller de närliggande subdialekterna i ”The Dialectal Atlas of Latvian” (LVDA 1999), eller i den tre volymer långa ”Dictionary of Ērgeme Subdialect” (ĒIV 1977–1983). Dessutom innehåller vissa gårdsnamn lexemet dūja, som numera har en konnotativ betydelse. 160 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 BILD 3. De vanligaste ornitholexemen i lettiska efternamn (diagrammet har sammanställts utifrån uppgifter i P. Balodis doktorsavhandling (Balodis 2012)) Lån från besläktade språk och kontaktspråk förekommer mycket sällan i namngivningen av gårdsnamn i Vidzeme. Det är möjligt att några har förblivit oupptäckta i korpusen med 14 500 gårdsnamn; hittills har dock endast lån från litauiska (antis ’anka’), tyska (Ente ’anka’), estniska (kajakas ’mås’, subdial. kikas (möjligen liviska kik) ’tupp’, kukk ’tupp’, luik ’svan’) och ryska (утка ’anka’, курица ’höna’) belagts. Appellativen i lettiska (dūja, dumpis) betraktades inte som lån, men det är troligt att de kom in i lettiskan som lån från tyska. Appellativ som betecknar fågelnamn och används vid namngivningen av gårdsnamn är till största delen ord med avledd etymologi, antingen knutna till verb för ljud eller till benämningar på fågelläten; de flesta har samma etymologi på lettiska och litauiska. Analysen av fågelnamn i motiverade gårdsnamn i Vidzeme kan ge en inblick i semantiken hos det nämnda lexikonet i början Straipsniai / Articles 161 ILGA JANSONE av 1800-taletth samt en inblick i kriterierna för att välja specifika gårdsnamn. SOURCES LVVA = foundation nr. 199, description nr. 1 – Historical (Souls) revision materials of Vidzeme Guberniya (Vidz̦emes gubern̦as dvēsel̦u revīziju materiāli) of the Latvian State Historical Archives. ABBREVIATIONS AND REFERENCES Balodis Pauls 2008: Latviešu personvārdu etimoloģiskās semantikas teorētiskais modelis un tā realizācija. Promocijas darbs. Rīga: Latvijas Universitāte. Būga Kazimieras 1908: Aistiški studijai. Tyrinėjimai lygintinio prūsų, latvių ir lietuvių kalbōmokșlio srityje. I-oji dalis. Peterburgas: Imperatoriškosjos mokslų akademi-jos spaustuve. Bušs Ojārs 2008 [1988]: Literārās valodas kursismi un kvazikursismi. – Bušs Ojārs. No ģermānismiem līdz superlatīvam. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2008, 185.–191. Bušs Ojārs, Siliņa-Piņķe Renāte 2012: Purgailis – putns, augs vai pārpratums? – Baltistica, VIII priedas. Vilnius: Vilniaus universitetas. BVA 2009: Baltu valodu atlants. Prospekts. Rīga / Vilnius: Latvijas Universitate, Latviešu valodas institūts, Lietuvių kalbos institutas. EES 2012: Eesti etümoloogia sõnaraamat. Koostanud ja toimetanud Iris Metsmägi, Meeli Sedrik, Sven-Erik Soosaar. Peatoimetaja Iris Metsmägi. Tallinn: Eesti Keele Sihtasutus. ĒIV – Kagaine Elga. Ērģemes izloksnes vārdnīca. 1.–3. sēj. Rīga: Zinātne, 1977–1983. Karaliūnas Simas I: Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose I. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2004. Lange Jacob 1773: Lettſch-Deutſcher Theil des vollſtändigen Lettſchen Lexici, darinnen nicht nur sämtliche Stammwörter dieſer Sprache samt ihren Abſtämmlingen, ſondern auch die ſeltene, nur in gewißen Gegenden gebräuchliche Wörter, zum Nachſchlagen, angezeigt werden. Schloß Ober//Pahlen, 1773. 162 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 Lange Jacob 1777: Vollſtändiges deutſchlettſches und lettſchdeutſches Lexicon, nach den Hauptdialecten in Lief= und Curland ausgefertigt von Jacob Lange. Mitau: J. Fr. Steffenhagen. Latvijas daba: Latvijas daba. Enciklopēdija. 1. 4. sēj. Rīga: Latvijas enciklopēdija, 1994–1998. Lettus 1638: LETTUS, Das iſt Wortbuch / Sampt angehegetem täglichem Gebrauch der Lettſchen Sprache; / Allen vnd jeden Außheimiſchen / die in Churland / Semgallen vnd Lettſchem Liefflande bleiben / vnd ſich redlich nehren wollen / zu Nutze verfertigt / Durch / Georgivm Mancelivm Semgall. der H. Schrifft Licentiatum &c. Erster Theil. Gedruckt vnnd verlegt zu Riga / durch Gerhard Schröder / Anno M. DC XXXVIII [1638]. LEV – Konstantīns Karulis. Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Rīga: Avots, 1992. LEW – Fraenkel Ernst. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1955–1962. LVDA 1999: Brigita Bušmane, Benita Laumane, Anna Stafecka. Latviešu valodas dialektu atlants. Leksika. Darba zin. vad. B. Laumane. Rīga: Zinātne, 1999. Lvv I – Endzelīns Jānis. Latvijas PSR vietvārdi 1(2). Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 1961. Mažiulis Vytautas: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1. A–H. Vilnius: Mokslas, 1988; 2. I–K. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993; 3. L–P. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996; 4. R–Ž. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1997. ME – Mülenbachs Kārlis. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. 1.–4. sēj., R., 1923.–1932. Oken Lorenz 1837: Allgemeine Naturgeschichte für alle Stände, von Profeſſor Oken. Siebenten Bandes erſte Abtheilung. Stuttgart: Hoffmann’ſche Verlags=Buchhandlung. Ortslexikon: Baltisches historisches Ortslexikon. II. Lettland. Hrsg. von Hans Feldmann und Heinz von zur Muhlen. Koln—Wien, 1990. Phras. Lettica 1638: Phraseologia Lettica / Das ist: Täglicher Gebrauch der Lettischen Sprache. Verfertigt / durch Georgium Mancelium Semgallum / Der H. Schrifft Licentiatum &c. Ander Theil. Diesem ist beygefüget das Spruchbuch Salomonis. Zu Riga Gedruckt vnnd Verlegt durch Gerhard Schröder / 1638. Sabaliauskas Algirdas 1990 – Sabaliauskas Algirdas. Lietuvių kalbos leksika. Vilnius: Mokslas, 1990. Straipsniai / Articles 163 ILGA JANSONE Sehwers Johannes 1953: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluß im Lettischen. Berlin, 1953. Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2007. Thomsen Vilhelm 1890: Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog. En sproghistorisk Undersøgelse. København: Bianco Lunos Kgl. Hof-Bogtrykkeri. Ulmann Carl Christian 1872: Lettisches Wörterbuch. Erster Theil. Lettisch-deutsches Wörterbuch von Bischof Dr. Carl Christian Ulmann. Riga: Verlag von H. Brutzer & Co. Zeps Valdis 1962: Latvian and Finnic linguistic convergences. Indiana University. Гамкрелидзе Тамаз В., Иванов Вячеслав В. 1984: Индоевропейский язык и индоевропейцы 1–2. Тбилиси: Издательство Тбилисского университета, 1984. Непокупный Анатолий Павлович 1966: Лингво- и зоогеографические замечания к взаимосвязи балт. gulbis и слав. kъlpъ. – Baltistica 2(1). Vilnius: Mintis, 81–87. Сталтмане Велта 1981: Латышская антропонимия. Фамилии. Москва: Наука. Топоров Владимир Николаевич: Прусский язык. Словарь. A–L. Москва: Наука, 1975–1990. ЭСЯ – Фасмер Макс. Этимологический словарь русского языка 1–4. Москва: Прогресс, 1964–1973. Vidžemės sodybų pavadinimai, suponuoti ornitonimų (paukščių pavadinimų): 1826 m. Vidžemės gubernijos kadastro duomenys SANTRAUKA Straipsnyje aptariami 505 Vidžemės gubernijos (1826 m. kadastro duomenimis) sodybų pavadinimai, sudaryti iš ornitonimų. Daugelis paukščių pavadinimų, suponavusių Vidžemės sodybų įvardijimus, yra dažni bendrinės latvių kalbos apeliatyvai, pvz.: balodis, bezdelīga, dzenis, kaija, strazds, vārna, vanags, žagata, cīrulis, zvirbulis, vālodze, lakstīgala. Iš viso Vidžemės sodybų pavadinimus suponavusių ortonimų suskaičiuota 43, kurių dauguma – laukinių paukščių įvardijimai, 3 naminių paukščių vardai, hiperonimas putns, dažnas hiponimas gailis, pasitaikantis dūriniuose pur(va)gailis, mež(a)gailis, ezergailis, rudz(u)gailis 164 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Housenames of Fauna (Bird Names) Semantics in Vidzeme: Materials of Historical (Souls) Revisions in Vidzeme Guberniya 1826 and sil(a)gailis. Kai kurie ornitonimai vartojami retai ir tik pavienėse šnektose, pvz.: pelēda, strads ir strods, žīgurs bei žēgurs. Nustatyta, kad kai kurie minėtų dialektizmų buvo kur kas plačiau vartojami XIX a. pradžioje, plg., pavyzdžiui, sodybų pavadinimus su ornitonimais pelēda ir strazds. Skoliniai iš rytų baltų ar kaimyninių kalbų Vidžemės sodybų pavadinimų daryboje vartojami labai retai, plg. lie. antis „Anas“, vo. Ente „t. p.“, es. kajakas „Larus“, es. dial. kikas „Gallus“ (galbūt ir lyv. kik „t. p.“), kukk „t. p.“, luik „Cycnus“, ru. умка „Анас“, курица „Gallina“. Dauguma latvių sodybų pavadinimų, reflektuojančių apeliatyvinės kilmės ornitonimus, yra onomatopėjinės kilmės. Daugelis šių apeliatyvų, vartojamų latvių ir lietuvių kalbose, yra tos pačios kilmės. Įteikta 2015 m. rugpjūčio 14 d. ILGA JANSONE LU Latviešu valodas institūts Akadēmijas laukums 1, LV-1050 Rīga, Latvija [email protected] Straipsniai / Articles 165