Birutė Vanagienė. „Šiaurės vakarų žemaičių žodynas: Ylakių, Lenkimų, Mosėdžio, Skuodo, Šačių apylinkių šnektos“

JŪRATĖ LUBIENĖ Klaipėda universitet Forskningsområden: lexikologi, etnolingvistik, dialektologi, geolingvistik. BIRUTĖ VANAGIENĖ NORDVÄSTRA SAMOGITISKA ORDBOKEN: TALSÄTTEN I YLAKIAI, LENKIMAI, MOSĖDIS, SKUODAS OCH ŠATĖS OMRÅDEN Vilnius: Litauiska språkets institut Band 1, 2014, 486 s., ISBN 978-609-411-142-6 Band 2, 2015, 502 s., ISBN 978-609-411-166-2 Nyligen utkom ännu en, den tredje1, omfångsrik och länge förberedd ordbok över den samogitiska dialekten – Birutė Vanagienės Nordvästra samogitiska ordboken: talsätten i Ylakiai, Lenkimai, Mosėdis, Skuodas och Šatės områden (Vilnius: Litauiska språkets institut, 2014 [band 1], 2015 [band 2])2. Historien om ordböcker över samogitiska dialekter, och över litauiska dialekter i allmänhet, börjar med Ordbok över de nordöstra dūnininkai-talsätten (Vilnius: Mokslas, 1976), som för fyra decennier sedan sammanställdes av lingvisten Vytautas Vitkauskas, född i Kuršėnai. I trettiofem år var denna ordbok den enda som ägnades åt den samogitiska dialekten, närmare bestämt åt en del av de sydsamogitiska varniškiai-talsätten. Den förste som kom på idén att skriva en dialektordbok var en annan samogit, Juozas Aleksandravičius, forskare i sitt modersmål, de nordliga samogitiska kretingiškiai-talsätten. Men den Kretinga-dialektens ordbok, som han skrev under lång tid och med avbrott (redaktörer: prof. dr Danguolė Mikulėnienė och doc. dr Daiva Vaišnienė, Vilnius: Litauiska språkets institut, 2011), färdigställdes för tryckning och gavs ut först för fem år sedan på initiativ av och genom insatser från Litauiska språkets instituts medarbetare. Juozas Aleksandravičius samlade huvudsakligen material från kretingiškiai-talsättens orter i nordväst, medan den här recenserade 1 En liten Ordbok över litauiska minoritetsdialekter har också getts ut. Redaktörer: Žaneta Jokužytė, Loreta Liutkutė, Virginija Veiverienė. Vilnius: Eugrimas, 2014. 2 I den fortsatta texten kallas ordboken kortare, utan att undertiteln nämns. Recenzijos / Reviews 355 JŪRATĖ LUBIENĖ Ordbokens författare Birutė Vanagienė – huvudsakligen från dialektområden bland telšiai-borna i nordväst, närmare bestämt Ylakiai, Lenkimai, Mosėdis, Skuodas och Šatės med omnejd, som anges i ordbokens undertitel. Vanagienės undersökning omfattar visserligen en liten del av området kring Lenkimai och Mosėdis, som tillhör de nordliga žemaičiai-dialekterna bland kretinga-borna. Därmed möts de båda ordböckerna symboliskt vad gäller det undersökta området, kompletterar varandra väl och ger en bild av ordförrådet hos en del av de nordliga žemaičiai, telšiai-borna och kretinga-borna från ungefär andra hälften av 1900-talet fram till seklets slut. De båda ordböckerna har en likartad struktur: eftersom det inte var författarna själva som ansvarade för den slutliga redigeringen inför tryckningen, innehåller publikationerna inledningsvis artiklar som presenterar författarnas biografier och redaktionella arbete. Av den inledande artikeln av prof. habil. dr. Giedrius Subačius Birutės Rokaitės-Vanagienės žodynas ir kiti darbai får vi veta att lexikografen under omkring tre decennier (1960–1990) samlade material när hon vid olika tillfällen reste till sin hemort Mosėdis. Senare beslöt hon att komplettera det befintliga materialet med uppgifter från ett betydligt större område, som omfattade Litauens nordvästligaste hörn och, enligt författaren till en annan inledande artikel, Mikulėnienė, mer än 80 bebodda orter. Vanagienė lyckades förverkliga planen att samla material från ett stort område genom att organisera åtta dialektologiska expeditioner (1989–1996). Under dessa hjälpte unga, entusiastiska filologer – studenter och kolleger – henne att samla in ord. I sin översikt över Vanagienės olika lingvistiska arbeten och genom att redovisa deras bibliografi visar Subačius mycket tydligt hennes utmärkta yrkesmässiga kompetens, som gjorde det möjligt för henne att dokumentera och systematiskt tolka modersmålets dialektfakta med stor noggrannhet. När ordbokens författare samlade material ”försökte hon intervjua så gamla människor som möjligt på varje ort och gladde sig när hon fick dialektuppgifter från personer födda på 1800-talet” (s. XI). Lexikografen samlade alltså in lexikaliskt material med den traditionella utgångspunkten att de äldre formerna är de mest värdefulla i en dialekt. Hon samlade dock in och tog med allt dokumenterat ordförråd i ordboken, och därför hör den förklarande Šiaurės vakarų žemaičių žodynas till typen fullständiga ordböcker (vilket exempelvis skiljer den från den första Šiaurės rytų ūnininkų šnektų žodyno). Båda författarna till de inledande artiklarna – såväl Mikulėnienė som Subačius – skriver kortfattat men mycket varmt om Vanagienės personlighet. De framhåller hennes enastående arbetsamhet, noggrannhet och ansvarskänsla, liksom hennes kärlek till hembygden, människorna där och, naturligtvis, språket. I den korta texten Žodyno kelias av Mikulėnienė, som ledde allt redaktionellt arbete med Šiaurės vakarų žemaičių žodyno (texten inleder verkets första band), presenteras de viktigaste momenten i bearbetningen av materialet. Det framgår att en stor del av det redaktionella arbetet utfördes av professionella žemaičiai: redaktören doc. dr. Juozas Pabrėža preciserade tillsammans med ordboksförfattaren ordens återgivning, den fonetiska transkriptionen och accentueringen; därefter bearbetade den erfarna redaktören Aldona Kaluinienė texten vidare. Sådana omständigheter garanterar ordbokens höga vetenskapliga värde. 356 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Birutė Vanagienė Ordbok över de nordvästra žemaičių-dialekterna: Dialekterna i Ylakiai, Lenkimai, Mosėdis, Skuodas och Šatės med omnejd Efter dessa mycket behövliga och informativa inledande artiklar följer ordbokstexten, som har en traditionell struktur. Den består av Förord, Inledande anmärkningar, Förkortningar (i det andra bandet upprepas förteckningen över förkortningar) och, naturligtvis, huvudavsnittet – en imponerande alfabetisk ordbokskorpus som omfattar 988 sidor i de två banden. Dessutom finns en karta i båda banden (sammanställd av doktoranden Laura Geržotaitė). Kartans betydelse leder till slutsatsen att en karta bör ingå som en obligatorisk del av strukturen i varje dialektordbok. I de inledande anmärkningarna presenteras, som brukligt i dialektordböcker, särdragen hos dialekterna i det beskrivna området. Här behandlas accentuering, vokalassimilation, uttalet av nasala vokaler, förkortning av långa vokaler, konsonantpalatalisering, stamblandning och suffix, liksom användningen av dualis, prepositioner och pronomen. Den kortfattade beskrivningen av dialektdragen riktar sig främst till fackfolk. Eftersom även språkets (dialektens) praktiker kommer att använda ordboken, kunde man önska sig en något utförligare beskrivning av dialekterna. Förklaringarna av principerna för utformning av definitionerna gör det möjligt att se vilka ord eller varianter som återges på ett annat sätt än i Lietuvių kalbos žodyne (LKŽė). Användningen av transkription (i en förenklad version) för att återge exempelmeningar ökar i hög grad ordbokens vetenskapliga värde och utvidgar dess användningsområden3. I de inledande anmärkningarna underlättar förklaringarna av variationen i den så kallade oredigerade transkriptionen användningen av ordboken. För många vetenskapliga undersökningar är det viktigt att meningar som transkriberats från inspelningar markeras med ett särskilt överenskommet tecken – en asterisk (*) framför dem. Uppslagsorden återges i normaliserad form. Som bekant är normalisering också en teoretisk tolkning av ett eller annat språkfenomen. Författarens och redaktörernas kompetens gjorde det möjligt att utföra detta arbete med mycket hög kvalitet, det vill säga i konsekvent överensstämmelse med de valda vetenskapliga utgångspunkterna. Kanske kan ett eller annat fall ge upphov till vetenskaplig diskussion (exempelvis om tolkningen av vissa suffix) eller inspirera till praktiska lösningar för att förbättra dialektordböcker (exempelvis om initialt j, v uttalas eller inte, och om det markeras eller inte; jfr ašoklis I 27 och [v]ašas II 419, érmija I 157 och jéibė I 235, varaplānas II 410). Den största tillgången i verket är utan tvekan själva ordbokskorpusen, som framför allt visar den stora mängden och variationen av ord som används och har använts av de nordvästra žemaičiai. Förutom de vitt spridda ord och uttryck från žemaičių-dialekterna som många känner till (t.ex. čyru­lis ’lärka’ I 62, kastinys / kāstinis ’smör’4 gjort på vispad, uppvärmd grädde’ I 150, 3 En sådan praxis har inte etablerats i alla dialektordböcker. Exempelvis är exempelmeningarna inte transkriberade i Vito Labučis Daukšių krašto žodyne (Vilnius: Alma littera, 2002). 4 Jfr. definitionen i den elektroniska Dabartinės lietuvių kalbos žodyne: ’en sådan žemaičių-rätt gjord på vispad, uppvärmd grädde’. Recenzijos / Reviews 357 JŪRATĖ LUBIENĖ kniuisís ‘mygga’ I5 178, kūlis ‘sten’ I 193), vilka man kan säga utgör en särskild kulturell kod för det samogitiska, och ordboken innehåller också ett särskilt stort antal dialektala ord med mer begränsad eller mycket begränsad utbredning och mindre frekvent eller mycket sällsynt användning. När man läser ordboken fångas en lexikografs blick framför allt av det särskilt omfattande lagret av lexikala och semantiska dialektord, som vittnar om det samogitiska ordförrådets särprägel. Det är värt att notera att det finns ett betydande antal ord och betydelser som inte registrerats i LKŽe, till exempel: batėlis ‘prydnadsväxt, mycket giftig medicinalväxt, stormhatt’ I 51, biednelė ‘enkel soppa utan mjölk’ I 59, bimberis ‘svansrot, stjärt’ I 62, blābė ‘pratsam kvinna’ I 65, blēzgatas ‘pratmakare’ I 67, bumbulėlis ‘öronbrosk, svamp’ I 81, didkulỹs ‘kvinnokarl, tjejtjusare’ I 119, drēženos ‘köttbitar, rester’ I 120, droby nėlės ‘vävda rutor, små rutor’ I 120, eirōnas ‘svärdslilja’ I 153, gaidēlis ‘vindflöjel, takprydnad i form av en häst’ I 163, gáuras ‘tofs’ I 163, gliōrgyne ‘förvanskat föremål’ I 193, pakandà ‘skvallerbytta’ II 8, pakendōkis, -ė ‘en som är sen i växten, lång och gänglig’ II 9, būzis ‘små barns mage’ I 85, patatāšas ‘fårticka’ II 35, pažabōtai ‘betsel’ II 41, pelēlē ‘klimp av potatismos som ges till ett barn’ II 45, prāmaišis, -ė ‘främling’ II 92, rainōji ‘euf. orm’ II 92, rākas ‘ögat på en potatis, där grodden växer ut’ II 92, rārinti ‘bildl. prata’ II 127, salantinis, -ė ‘som blåser från Salantai, sydostlig (vind)’ II 164. Lexikala och semantiska dialektord skulle kunna bli föremål för särskilda studier av nominering, motivation eller språklig världsbild. För den sistnämnda typen av studier skulle även fraseologismer vara till stor hjälp – ett av de bästa förråden för etnisk världsuppfattning. Inte alla ordbokens fraseologismer är belagda i LKŽe; de är mycket varierande både semantiskt och strukturellt, till exempel: blusōms āpkaklēj sukilti ‘bli orolig’ I 69, liežuvį įbraukti ‘skära tungan’ I 74, dainę dainiuoti ‘sägs om att tala om en avsikt’ I 102, į krāmę įdūrti ‘befalla, ge order’ I 144, nesugāuna (nebsugāuna) mūnės ‘sägs om ett alltför stort plagg’ I 175, giliē griebti ‘vilja ha alltför mycket’ I 184, antlēisti āšarą ‘gråta’ I 380, nórs pēlkē dēgē ‘oavsett vad’ II 46, galvā kūlio vērstis ‘huvudstupa’ II 431. I Nordvästsamogiternas ordbok, i enlighet med LKŽ och traditionen för dialektordböcker, markeras lånord med särskilda förkortningar. Vanagienė har utfört ett omfattande analytiskt arbete – de dialektord som markeras som lånord utgör ett stort och heterogent lexikalt lager. Ett utmärkande drag hos de dialekter som dokumenteras i ordboken är förekomsten av och den fortsatta användningen av lettismer och germanismer, till exempel lettismer: bārioti, -ioja, -iojo ‘utfodra’ I 49, čỹbas ‘toffel’ I 95, dīcinas ‘stor kniv’ I 95, esỹs ‘kedjelänk formad som en åtta’ I 158, gōtina / gōtina ‘kviga’ I 196, pañtas ‘sädes- eller höskulle’ II 18; germanismer: blūkis ‘grov påle, huggkubbe’ I 69, brāntas ‘kalkonens slör’ I 71, cinà ‘tenn’ I 90, cỹklingas ‘hyvel’ I 90, cìrkelis ‘passare’ I 91, čēmālai ‘decimalvåg’ I 93, drūpė ‘droppar’ I 136, glēnčius ‘glans’ 5 Varianten kūisis finns inte upptagen i ordboken. kūisis. 358 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Birutė Vanagienė Šiaurės vakarų žemaičių žodynas: Ylakių, Lenkiimų, Mosėdžio, Skuodo, Šačių apylinkių šnektos I 193, vėrpelė ‘öltäunna’ II 430. Naturligtvis innehåller ordboken också slaviska lånord, till exempel: čerapākas ‘sköldpadda’ I 93, čēras ‘lott, spådom’ I 93, čiṅtas ‘stycke, bit’ I 96, čiuprynà ‘1. huvudhår; 2. nacke, nackhår’ I 96, delėnka ‘plockning, skifte’ I 113, gōnčas ‘draghund’ I 196, zars ‘snart, genast’ II 466. Det finns mycket få fall där ett lånord inte markeras med en förkortning (t.ex.: dūlis ‘sommarpäron’ I 138, fūi / fūi ‘uttrycker nekande’ I 161). Som nämnts innehåller den recenserade ordboken inte bara ord som hör till dialektens traditionella lexikala lager, utan också ord som nyligen kommit in i dialekten eller nyligen bildats där – nybildningar, vilka oftast markeras med en särskild förkortning i ordboken. Vissa nya ord eller nya betydelser kompletterar uppgifterna i LKŽe, till exempel: bibliotekinė ‘bibliotekarie’ I 59, birbynėlė ‘motorcykel’ I 62, dujinis ‘gasleverantör’ I 137, dišlius ‘transmission, växel’ I 62. Nordvästsamogiternas ordbok är en outtömlig och tillförlitlig materialkälla för forskare inom ordbildning och morfologi, eftersom den genom sina uppslagsord ensamma dokumenterar en mängd morfologiska och ordbildningsmässiga dialektord. Här är några exempel: substantiv med en annan stam, till exempel: bruknìs ‘lingon’ I 78, drevà ‘trädhåla, bohål’ I 132, eketỹs, ėketis ‘se eketė’ I 157, giñklė ‘se ginklas’ I 186, gitāras ‘gitarr’ I 189, pāšelė ‘se pasėlis’ II 27; dialektord bildade enligt en annan ordbildningsmodell, med andra ordbildningselement, andra synonymer eller varianter som bas, till exempel: baidyk­lūtis ‘odåga, rackare’ I 42, bjāurìs ‘fulhet’ I 64, būgniāmusis ‘trumslagare’ I 80, dainiuškà ‘sångerska’ I 103, dažỹvės ‘färger’ I 110, drìbsmiltė ‘drivsand’ I 132, džỹtena ‘torkad frukt’ I 151, antsigérti, ants-igera, antsigére ‘dricka något till’ I 181, ėdėklis, -ė ‘storätare, frossare’ I 152, gýdysena ‘behandling’ I 183, gyvatinis ‘ormfångare’ I 190, piemenāšas ‘ungdom, pojkvasker’ II 52, sāntelis ‘sammanflöde’ II 167. När man betraktar ordboken ur ordklassperspektiv slås man av det stora antalet ljudhärmande ord och deras strukturella och semantiska mångfald. Ljudhärmande ord är en av ordbokens utsmyckningar och förmedlar det samogitiska språkets särprägel, uttrycksfullhet, känsloladdning och bildrikedom. Som illustration följer en grupp ovanligare ljudhärmande ord som inte registrerats i LKŽe: biñkt ‘anger ett slag’ I 62, či čiči̇r ‘härmar gråsparvens kvitter’ I 95, fiùmt ‘anger en smäll’ I 160, pakiùkiu ‘anger löpning i språng’ II 10, páṅkš ‘anger att något snabbt klyvs’ II 18, pỹl ‘används när man ropar på änder’ II 56, pi̇m tararaĩ ‘anger ett slag eller en stöt’ II 60, plàk ‘anger hjärtats bultande’ II 68, plał ‘anger skvaller’ II 69, pučỹ ‘när man jagar på en hund’ II 103, pùru ‘anger skakning, skumpning’ II 60, ruruĩ ‘anger ett bullrande fall’ II 60, šiùmel tūrnel ‘anger att man pillar och donar’ II 286, šnùlkt ‘anger att något kastas ned’ II 297, ūlulu ‘anger kalkonens bubblande läte’ II 383. Det finns också ljudhärmande ord med en annan betydelse än den som anges i LKŽe, till exempel: pùšt ‘anger en plötslig handling’ II 116, spýkt ‘anger ett hopp’ II 226, šlèk ‘mjuk öppning’ Recenzijos / Reviews 359 JŪRATĖ LUBIENĖ ” II 290. Interjektionerna är intressanta även ur fonosemantisk och fonetisk synvinkel; exempelvis uttalas i, u oftast utan att vokalerna förlängs. Oftast presenteras noggrant registrerade fonetiska dialektismer av olika slag som självständiga uppslagsord i ordboken, till exempel: besmagėnis ’se besmegenis’ I 58, erbetà ’se arbatà’ I 157, brižėktorius ’strålkastare’ I 77, driaũgas ’vän’ I 132, gintà ’se gvintà’ I 186, gysakiai ’gyvasakiai’ I 189, vėbras ’se bebras’ II 421, vendrỹkštė ”se vengrykštė” II 428, verbūzas ’se arbūzas’ II 429, vėrėlis ’se ėrelis’ II 429; det finns gott om accentuella dialektformer, vilka framträder genom transponerade uppslagsord. En stor tillgång i ordboken är exempelmeningarna. De är en utmärkt källa för möjliga studier av morfologi och syntax; de belägger olika morfologiska former som är atypiska i standardspråket samt fall av syntaktisk valens. Meningarna, som har upptecknats ur levande språk, dokumenterar människors liv under en viss period: vardagslivets och högtidernas detaljer, växlingar i stämningar och tankar, ett särpräglat sätt att se på och värdera världen. Därför utgör de en ny och solid källa för forskare inom pragmatik, etnolingvistik och till och med etnografi. Varje ny ordbok är ett tillskott till den lexikografiska teorins och praktikens skattkammare. I den recenserade ordboken finns exempelvis ett stort antal polysema ord, särskilt verb, av vilka några har ett dussintal betydelser (till exempel: dėti, dėda, dėjo I 116 – sexton; eiti, eita (eina), ėjo I 153–154 – femton; versti, verčia, vertė II 431 – tolv). Det bör framhållas att Vanagienė framgångsrikt har hanterat problemen med betydelsernas släktskap samt med att skilja mellan polysemi och homonymi. Endast ett fåtal enskilda fall kan diskuteras, exempelvis skulle betydelserna hos det polysema lexemet panėlė ’1. se pana 1’ och ’2. en av stolparna som en spole fästs vid’ II 18 kunna behandlas som ett homonympar; det kan diskuteras om betydelsernas ordningsföljd bör följa ett sådant mönster som hos batėlis ’1. prydnadsväxt, mycket giftig medicinalväxt, stormhatt; 2. dim. se batas 1’ I 51. Formuleringarna av vissa definitioner ger kanske upphov till något fler diskussionstillfällen. Av olika skäl – definitionens adekvans i förhållande till uppslagsordets betydelse, enhetlig betydelseförklaring av absoluta synonymer som tas upp i ordboken, hur vanligt det lexem som valts för definitionen är, eller betydelsens tvetydighet, med mera – skulle vissa definitioner kunna preciseras. Exempelvis skulle betydelsen hos paršėlaitis ’gris’ II 25 återges mer exakt med en beskrivande definition och/eller en diminutivform (’unggris’ / ’kulting’); paliepà ’aptaka’ II 13, dėselė ’vedega’ I 115 – lexemen i definitionerna är tämligen ovanliga i bruk, och beskrivande definitioner vore lämpligare (jfr LKŽe); bakėlis ’litet paket’ I 43 – definitionen är överflödig, ’paket’ skulle räcka; eironas ’gladiolus’ I 153 och Eirono rýkštės ’trädgårdsgladioler’ I 153 – olika definitioner ges för synonymer som betecknar samma realitet (mellan realiteterna finns ingen opposition släkte: art); blaivà ’upinė stinta’ I 65 – en inexakt definition, utifrån vilken det är problematiskt att identifiera realiteten (småmört?). Frågorna om hur definitioner utformas och förbättras skulle således kunna få lexikografiteoretikernas uppmärksamhet. 360 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Birutė Vanagienė Šiaurės vakarų žemaičių žodynas: Ylakių, Lenkinų, Mosėdžio, Skuodo, Šačių apylinkių šnektos Sammanfattningsvis kan man konstatera att den recenserade ordboken är synnerligen professionellt utarbetad, uppfyller höga akademiska standarder och utförligt belyser situationen i de västliga dialekterna i norra žemaitiska under andra hälften av 1900-talet. Materialets omfattning och tillförlitlighet gör den unik och mycket intressant för forskare inom olika områden: den behövs inte bara av forskare inom lexikologi, fraseologi, morfologi, syntax, lexikografi, etnolingvistik och andra vetenskapsområden som bygger på dialektologiska data. Även en annan läsarskara hade väntat på den – människorna från trakten. De uppgifter som dokumenteras i ordboken härrör nämligen från žemaitiska dialekter med särskilt stark social attraktionskraft, som används aktivt i tal och inom vissa sociala och kulturella områden även i skrift. Ordboken är utan tvekan oumbärlig inte bara som källa till ordförrådet i norra žemaitiska dialekter från andra hälften av 1900-talet, utan också som en mångsidig samling data om det levande språket under denna period. För att den nu har utkommit i en gedigen tvåbandsutgåva bör vi tacka inte bara ordbokens författare utan också alla som engagerat sig för dess publicering, i synnerhet litteraturhistorikern, ordbokens mecenat och Birutė Vanagienės make Vytautas Vanagas. Det är mycket beklagligt att författaren själv inte fick uppleva utgivningen av sitt opus magnus6, men med detta betydande verk gav forskaren sitt liv som språkvetare mening och reste ett monument över språket i sin hembygd. Inlämnad den 6 juni 2016. JŪRATĖ LUBIENĖ Klaipėda universitet Herkaus Manto g. 84, LT-92294 Klaipėda, Lietuva [email protected] 6 Så exakt benämnde Giedrius Subačius ordboken. Recenzijos / Reviews 361