Fonosemantinės sakmės Lietuvių kalbos žodyne

ALGIRDAS SAUDARGAS Europaparlamentet Utskottet för industrifrågor, forskning och energi Forskningsområden: kognitiv lingvistik, kognitiv neuropsykologi, biofysik. FONOSEMANTISKA SÄGNER I LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK Fonosemantiska sägner i det litauiska språkets ordbok SAMMANFATTNING Artikeln presenterar ett synsätt som förklarar fonosemantiska fenomen i litauiskan. Detta synsätt delar upp ordets betydelseinnehåll i en konceptuell del och sådana innehåll som uttrycker relationer mellan rum, tid och kraftdynamik. Ur detta perspektiv förklaras fonosemantiska fenomen som utvidgningar av den kognitiva topologin i ordens betydelsenät till fonologiskt likartade men obesläktade ord. Några exempel undersöks. Betydelsenät för litauiska ord med konsonanterna K/L; N/R; M/L <> L/M i roten analyseras. NYCKELORD: fonosemantisk sägen, referensram, bildschema, kraftdynamik, kognitiv topologi. ANNOTATION En redogörelse för fonosemantiska fenomen i det litauiska språket presenteras. Redogörelsen delar upp ordets betydelseinnehåll i en begreppslig del och ett innehåll som uttrycker aspekter av rum, tid och kraftdynamik (STD). Fonosemantiska fenomen förklaras inom denna redogörelse som en utvidgning av den kognitiva topologin hos nätverket av ords betydelser till fonologiskt likartade men inte genetiskt besläktade ord. Flera exempel undersöks. Nätverket av betydelser hos litauiska ord med konsonanterna K/L; N/R; M/L <> L/M analyseras. NYCKELORD: fonosemantisk saga, referensram, bildschema, kraftdynamik, kognitiv topologi. Įžvalgos / Insights 229 ALGIRDAS SAUDARGAS 0. INLEDNING ”...det egna tänkandet kan uttryckas endast på det egna språket.” Antanas Maceina För mer än tre decennier sedan publicerades Algirdas Patackos reflexioner om baltisk kultur i samizdat Saulė ir kryžius (Patackas 1983; Patackas 2014: 30–85). Där nämndes för första gången ”symmetrilagen”: man lade märke till att när rotens konsonanter i vissa ord byts ut, får deras betydelse också en viss symmetrisk innebörd; en slags inversion av betydelsen äger rum (till exempel: meilė – laimė) (Patackas 2014: 78). En annan iakttagelse var att betydelsen hos ord med samma rotkonsonanter men olika vokaler förenas av en gemensam idé, trots att orden själva är helt obesläktade (till exempel: nokti – nykti) (Patackas ir kt. 1984; Patackas ir kt. 2014: 93). Ur den formella lingvistikens perspektiv framstod dessa exempel som obefogade utvidgningar av välkända lingvistiska fenomen – metates och apofoni – och kunde inte godtas. Jag blev intresserad av de språkproblem som Patackas tog upp i sin studie och uppmuntrades att lägga fram mina tankar skriftligt. Den texten (Saudargas 1986) är full av filosofiska resonemang som i dag knappast skulle intressera någon annan än forskare inom samizdatgenren. Den bygger dock på en idé som också utgör kärnan i denna artikel. Min uppmärksamhet riktades mot ord vars rötter är fonologiskt lika, men vars släktskap inte har bekräftats. Jag försökte blottlägga deras semantiska samband. Min vägledare var (och är fortfarande) Antanas Maceinas syn på modersmålet: ”Det litauiska ordförrådets rikedom och den grammatiska strukturens mångfald visar att litauiskt tänkande förmår tränga in i det tänkta objektet med en anmärkningsvärt stor bredd och på djupet, och uttrycka även de nyanser i dess förbindelser och relationer som knappt kan uppfattas men ändå hör till verkligheten. I detta avseende står det litauiska språket inte tillbaka för något annat språk där en filosofi på hög nivå har skapats eller skapas genom historien. Vårt språk är en öppen väg till vår filosofi. Om vi går den vägen eller svänger in på den stelnade vägen av främmande ord beror på vår insikt om att det egna tänkandet kan uttryckas endast på det egna språket” (Maceina 1994: 309). I den nämnda texten behandlade jag verb som betecknar synsinnet: žiūrėti, domėtis, regėti, matyti samt vysti (vydo), och jämförde deras semantik med ord som har fonologiskt närbesläktade rötter. När jag undersökte dessa fonosemantiska samband var den framväxande kognitiva lingvistikens studier okända för mig, eftersom de under dåtidens förhållanden var svåra att få tag på, eller kanske helt otillgängliga. Jag återvände till dessa funderingar för ett decennium sedan och fann snart att den kognitiva lingvistiken hade den forskningsteknik som behövdes. På den tiden kände jag inte heller till många andra saker som jag nämner i dag. 230 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės šaknės lietuvių kalbos žodyne Texterna i denna artikel skrevs under det senaste decenniet. De har tänkts igenom på nytt och skrivits om flera gånger. När jag samlade dem till en helhet gick jag ännu en gång igenom allt, rättade och utvecklade det. Mycket fick jag skriva helt på nytt. Dessa texter är av två slag. Den första typen består av empiriska undersökningar, där jag strävade efter att vara så objektiv som möjligt. Därför avgränsade jag noggrant de objekt som undersöks: det är lexemen i Lietuvių kalbos žodyno (hädanefter LKŽ), och endast dessa. Undersökningen syftar till att beskriva de semantiska relationerna mellan fonologiskt näraliggande ord (med samma konsonantpar i roten). Syftet är att visa att vissa fonologiskt näraliggande litauiska rötter (så kallade rotkluster) också bildar semantiska helheter, som för enkelhetens skull kallas fonosemantiska sagor. Undersökningens kärna ligger i att dela upp betydelseinnehållet i litauiska ord i en konceptuell och en rumtidslig del. De rumtidsliga innehållen omfattar också kraftsamspel (dynamik), därför använder jag förkortningen ELD (rum, tid, dynamik). I den semantiska undersökningen använder jag kognitivsemantiska metoder. Jag har försökt att förlita mig på så tillförlitliga och beprövade metoder som möjligt; när jag till exempel beskriver kraftsamspel använder jag Leonard Talmyts scheman för kraftdynamik, som sedan länge blivit klassiska. Alla empiriska resultat är tämligen uppenbara, även om det (som jag själv fått erfara) krävs en viss tillvänjning till de metoder som används för att urskilja några av dem. Den andra typen av texter är subjektiv. De behövdes eftersom de nämnda empiriska undersökningarna saknar en plats inom det traditionella spektrumet av lingvistikstudier. Naturligtvis kan vem som helst på fritiden utforska ords betydelser så mycket hjärtat begär. Om sådana undersökningar återspeglas i poesin är upp till läsaren att avgöra. Om man vill rikta den vetenskapliga gemenskapens uppmärksamhet mot dem måste de finna sin plats. I sökandet efter en sådan plats visade det sig att dessa undersökningar ligger utanför lingvistikens system, eller rentav utanför lingvistiken i stort. Mer exakt är fonosemantiska sagor ett objekt i skärningspunkten mellan vetenskaper, även om språkvetenskapen, förstådd i vidast möjliga bemärkelse, borde intressera sig för dem. På jakt efter analogier irrade jag mellan matematisk topologi och medeltida alkemi. När jag sökte efter argument bläddrade jag i monografier, avhandlingar och artiklar från de mest skilda områden: från fonosemantik, som betraktas som marginal, till modern hjärnforskning. Sådana irrfärder hotar ständigt att förvandlas till meningslöst tankespridande, eftersom det bara i mycket begränsad omfattning går att fördjupa sig i så avlägsna områden. Å andra sidan är det endast i skärningspunkten mellan vetenskaper som paradigmen förändras och nya strömningar formas. Därför bygger jag i dessa texter på de mest skilda författare och källor, som det skulle krävas flera liv för att studera ingående; de hänvisningar som ges sparar dock tid åt den nyfikna läsaren. Det är självklart att texter av detta slag återspeglar mina subjektiva val och personliga bedömningar och inte kan göra anspråk på att vara en vetenskapligt fullständig översikt över något område. Nu är det dags att gå vidare till mer konkreta insikter. Men först måste vi minnas föregångarna, från vilka allting började. Įžvalgos / Insights 231 ALGIRDAS SAUDARGAS 1. METODINSIKTER 1.1. Föregångare och deras kritiker ”För honom tycks till och med honungen vara bitter” (LKŽ) Algirdas Patackas utvecklade tillsammans med Aleksandras Žarskus de ursprungliga insikterna till en särpräglad studie av hur andliga förvandlingar styrdes i den gamla baltiska kulturen, grundad på ett rikt etnografiskt källmaterial (Patackas, Žarskus 2013). Dainius Razauskas bedömde denna forskning så här: ”Algirdas Patackas och Aleksandras Žarskus verk är ett av de mest intressanta, ett av de djupaste fenomenen i den moderna litauiska ordkulturen, andligen kanske jämförbart med Vydūnas fenomen för hundra år sedan” (Razauskas 2006: 47). Men enligt Razauskas ”förgiftas den andens ’honung’ som samlats ihop genom ett kolossalt arbete av en ’sked tjära’” (ibid.: 45). Det handlar om Patackas och Žarskus ”förhållande till språket, eller snarare till språkvetenskapen, till språkstudierna” (ibid.). Faktum är att Patackas och Žarskus resonemang redan ett decennium tidigare hade utsatts för språkforskaren Simas Karaliūnas skarpa (och uppenbarligen berättigade) kritik (1995). Den officiella språkvetenskapliga världen såg i de nämnda undersökningarna inget fenomen som kunde undersökas. Razauskas mildrar Karaliūnas kritik i ett känsloladdat föredrag, framfört 1996 och betitlat ”Lingvistisk galenskap och det heliga språket”, där han hävdar: ”Målet här är inte att bevisa ett eller annat ords ursprung, inte ordens etymologiska släktskap, utan att rikta uppmärksamheten mot en ibland verkligen häpnadsväckande överensstämmelse, till exempel mellan den fonetiska och semantiska symmetrin hos ordens rötter, medan frågan om ordens ursprung helt lämnas åt sidan” (Razauskas 1997: 10). Ändå resignerar Razauskas av någon anledning: ”Hur det än må vara tycks ett sådant mål egentligen inte höra till lingvistiken. Kort sagt: det förhållande till språket som undersöks är varken lingvistik eller vetenskap” (ibid.). Därefter för Razauskas över diskussionen till fenomenet anagram, upptäckt av Ferdinand de Saussure och återupptäckt av Vladimir Toporov. Han formulerar problemet korrekt: ”Kan man – och i så fall på vilka grunder, med vilket stöd – knyta en enkel fonetisk symmetri mellan konsonanterna i en ordrot till motsvarande ords semantik, än mer till en hel, så att säga förmodad världsbild?” (ibid.). Tyvärr fördjupar han sig i den intressanta men fortfarande ganska oklara strömmen av anagramforskning och de indoeuropeiska poetikstudier som förknippas med den, och kommer upp till ytan med ett högst etnosofiskt (med hans egna ord1) svar: ”Vi har alltså inte bara två språk – det vanliga, vardagliga, och det heliga, poetiska – utan följaktligen också två lingvistiker,” 1 Jfr Razauskas 2006. 232 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 1. Akademikern Paulius Slavėnos fonosemantiska nätverk Įžvalgos / Insights 233 ALGIRDAS SAUDARGAS det vill säga två olika, teoretiskt och metodologiskt skilda förhållningssätt till språket som återspeglingar av olika förhållningssätt till verkligheten i stort – nämligen en enkel, profan och en hemlig, helig lingvistik” (ibid.: 16). En annan föregångare, den litauiska astronomins patriark, akademikern Paulius Slavenas, som publicerade en serie artiklar 1974–1985, studerade mycket intressant sambanden mellan ljud och betydelse i litauiska (Slavenas 2001; 1984). Han lade märke till att växlingar mellan vokaler i ordstammen mycket ofta inte i grunden förändrar ordets betydelse, utan bara modifierar den. Efter att ha gått igenom olika kombinationer och uteslutit de olämpliga ritade han ett schema på ett plan. Enligt hans egen utsago ”om man inte skrev ned det alltför detaljerat, upptog ritningen omkring en tredjedels kvadratmeter” (Slavenas 1984: 34). Eftersom Slavėnos studie inte väckte språkvetarnas intresse återger jag i figur 1 hans fonosemantiska nätverk (Slavenas 2001: 278). Själva ritningen är bara ett sätt att ordna lingvistisk information. Konsonantstrukturen sammanfogas på det enklaste kombinatoriska sättet. Med sin undersökning tycks Slavenas föreslå: låt oss tillfälligt glömma allt vi vet om ordstammar och se vilka betydelseassociationer fonologiskt närbesläktade ord väcker. Då kan man urskilja vissa regelbundenheter i ett omsorgsfullt sammanställt fonosemantiskt nätverk. En sådan metod är vanlig inte bara inom experimentell naturvetenskap utan också i teoretisk forskning. För rättvisans skull bör det påpekas att språkvetarna själva ofta använder en sådan metod. Sådana experiment med ordstammar bryter alltså inte mot några kända språkvetenskapliga lagar. På fritiden får var och en gärna roa sig med sådana experiment. Men om vi vill bidra med något till vetenskapen måste vi dra slutsatser av experimenten och försvara dem. Akademikern Slavenas drar verkligen djärva slutsatser av sina undersökningar, vilka inte framstår som tillräckligt välgrundade för språkvetarkollektivet. Jag ska återge några utdrag ur artikeln ”Urspråkets meningsfullhet”. ”Det uråldriga urspråket hos en isolerad stam utvecklades enbart genom att den yngre generationen följde den äldre och genom genetiskt programmerade talvanor. Det bestod inte av ord (i litauiskans bemärkelse), utan av kortare, mångtydiga formanter, som senare skulle kunna bli både ordstammar och tillägg till stammar. Mer exakt har formanten inte betydelser, utan ett vidare begrepp, en något vag tankekategori; betydelser uppstår först i kombinationer av formanter. En formant är varken ett ord i den vanliga grammatiska bemärkelsen eller en enhet av ordklass: i olika kombinationer skulle den kunna ha en substantivisk, verbal eller annan betydelse, alltså ha den så kallade konversion som finns i modern engelska; den skulle kunna lämpa sig för en benämning, ett öknamn, ett konstaterande, en handling eller något annat ändamål. En enskild formant gav bara en antydan om vad det talades om, medan betydelsen framträdde i kombinationen” (Slavenas 2001: 261). ”De olika anmärkningar som gjorts här väcker den ganska paradoxala tanken att de indoeuropeiska språkens splittring innebär en avlägsning inte från ett hypotetiskt prasanskritiskt urspråk, utan från den arkaiska, ännu levande litauiskans struktur” (ibid.: 273). 234 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne Dessa insikter är verkligen djupa och intressanta, men även om de smickrar den litauisktalande gemenskapens självkänsla är de inte tillräckligt välgrundade. Därför är språkvetarnas glömska när det gäller den gamle akademikerns forskning fullt begriplig. 1.2. Förnuftets apotek ”Förnuftets apotek finns under det där taket. Kanske kan det roa människan med en åsikt.” Dionizas Poška ”Det omedvetna förnuftet föreslår, det medvetna förnuftet väljer.” Stanislas Dehaene Låt oss återvända till R az auskos slutsats att ”vi har [...] två olika, teoretiskt och metodologiskt skilda förhållningssätt till språket som återspeglingar av olika förhållningssätt till verkligheten i stort – nämligen en enkel, profan och en hemlig, helig lingvistik.” Var kan vi söka efter en metod för att undersöka det fenomen som intresserar oss? Ett första steg skulle kunna vara påståendet att den ”vardagliga, enkla, profana” lingvistiken undersöker språkfenomen som uppfattas medvetet, medan den ”hemliga, heliga, poetiska” strävar efter att blottlägga det som är omedvetet i språket, det vill säga det som inte är direkt tillgängligt för medvetandet. Att allt beror på perspektivet framgår av ett enkelt exempel. Grammatik är utan tvekan ett traditionellt område inom lingvistiken. Men vi kan betrakta samma grammatik från två håll. Barn i förskoleåldern talar grammatiskt korrekt, trots att de aldrig har studerat grammatik. När de börjar studera grammatik i skolan upplever många ämnet som ansträngande och tråkigt. Detta är välkänt och uppenbart. Precis som vi utför vissa handlingar automatiskt när vi cyklar eller kör bil, medan vi gör andra medvetet, uttalar vi på samma sätt automatiskt ord och grammatiskt korrekta meningar när vi talar, medan medvetandet iakttar och styr det meningsbärande sammanhanget. Ordet är det fönster genom vilket medvetandet blickar mot betydelsen, men betydelsen är nedsänkt i människans undermedvetna, och gränsen mellan det medvetna och det omedvetna är inte lätt att fånga... Įžvalgos / Insights 235 ALGIRDAS SAUDARGAS begreppet. I nästa avsnitt frågar jag vad neurofysiologiska mätningar av hjärnans aktivitet kan hjälpa oss med i dag. I de sista avsnitten om metodens insikter definieras en fonosemantisk sägen – föremålet för denna artikels undersökning. En särskilt viktig dimension av språket är förhållandet mellan entydighet och tvetydighet (eng. ambiguity2. Det kan verka som om entydighet borde vara språkets ideal. Så är det verkligen när tvetydighet kan vara farlig. En order från en officer måste förstås entydigt. En kirurgs anvisningar under en operation får inte vara tvetydiga. Soldaternas eller patienternas liv beror på det. Inom lagstiftningen och många andra områden strävar man efter att använda termer som förstås entydigt. Men varför finns det tvetydighet i språket? Tvetydighet i språket är ett empiriskt faktum. Den bör betraktas som en källa till kreativitet i språket, som en garanti för språkets livskraft. I språket har det alltid funnits både facktermer och poetiska ord3. I litauiskan skiljer sig tvekan subtilt från tvetydighet: tvekan betonar ett ofrånkomligt val mellan två möjligheter, medan tvetydighet betecknar ett tillstånd som omfattar båda möjligheterna. Vi kan säga att tvekan är mer typisk för en mekanisk maskin som väljer enligt i förväg angivna kriterier och markerar en förgreningspunkt i en algoritm. Tvetydighet beskriver däremot arbetsmetoden hos förnuftets instrument – människans hjärna. Tvetydighet står i centrum för dagens kognitiva forskning (Zeki 2004). Därmed klarnar vår forskningsmetods plats i vetenskapssystemet: vi intresserar oss för språket som ett redskap för att förstå sinnestillstånd. I dag är detta område kognitiv lingvistik i vidast möjliga bemärkelse (Cuyckens, Geeraerts 2007). I språket möter vi två olika riktningar för val. Det enklaste exemplet är homonymi och synonymi (se fig. 2). När vi hör ett polysemt ord (till exempel baras) befinner vi oss vid en punkt av tvetydighet. För att kunna bestämma oss måste vi vanligen invänta ytterligare information från den ena eller andra kontexten. I motsatt riktning hamnar vi vid en punkt av tvetydighet när vi har flera sätt att uttrycka samma betydelse: fågeln flyger / fågeln far. Återigen bestämmer vi oss med hjälp av ytterligare information. Beroende på riktningen skiljer vi mellan onomasiologisk tvetydighet och semasiologisk tvetydighet4. Homonymi och synonymi är inte vårt direkta undersökningsobjekt. En polysem rot innebär semasiologisk tvetydighet. Samspelet mellan semasiologisk och onomasiologisk tvetydighet ligger i själva kärnan av språkförståelsens mekanism. Entydighet och tvetydighet är inte två diskreta tillstånd, utan ytterpolerna på en dimension som utgör ett viktigt drag i människans tanke verksamhet. Människans sinne 2 Detta begrepp används mycket brett. För oss är den synvinkel viktig som Semir Zeki lade fram i sin artikel (Zeki 2004) och på andra håll. 3 Panašiai mano ir Skirmantas Valentas (2012: 12). 4 Jfr Geeraerts 2010: 281–284. 236 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantiska sägner i den litauiska ordboken FIG. 2. Homonymi och synonymi som semasiologisk och onomasiologisk tvetydighet instrumentet – hjärnan – är ingen dator. Kärnan i moderna datorers arkitektur har inte förändrats sedan Alan Turings och John von Neumanns tid. Man kan säga att datorns arkitektur återspeglar det medvetna sinnets verksamhet (Dehaene, Brannon 2011; Zylberberg et al. 2011). Vid denna entydighetens pol framstår människans hjärna som hopplöst långsam jämfört med moderna datorer. Men än så länge klarar inte ens de kraftfullaste datorerna och de smartaste programmen tillförlitligt av att lösa ens de enklaste uppgifter för människans sinne. Von Neumann anade redan varför: människans sinne utför det mesta av sitt arbete omedvetet, genom att utnyttja parallellt verkande analoga mekanismer i hjärnan. Stanislas Dehaene beskriver resultaten av de senaste tre decenniernas noggranna forskning av språkpsykologer så här: ”Vårt omedvetna sinne är alltså tillräckligt intelligent för att parallellt lagra alla semantiska associationer till ett ord i minnet och hämta fram dem därifrån, även när ordet är mångtydigt eller när bara en enda av dess betydelser passar in i kontexten. Det omedvetna sinnet föreslår, det medvetna sinnet väljer” (Dehaene 2014: 66). Med hjälp av dagens noggranna forskning undersöker psykologer hur barn uppfattar ord. Den berömda psykologen Jean Mandler noterar, när hon sammanfattar denna forskning, att ett tvåårigt barn ställs inför ett dubbelt problem: i vilka fall ett inlärt ord ska användas och vilket ord som ska användas i ett konkret fall (Mandler 2004: 131). Med våra termer ställs barnet inför semasiologisk och onomasiologisk tvetydighet. Ordet är detsamma, men för barnet betyder det något annat än för den vuxne. I kommunikationen minskar barnet tvetydigheten tills den motsvarar den nivå som råder i den talande gemenskapen. Dessa och Įžvalgos / Insights 237 ALGIRDAS SAUDARGAS Många andra studier visar att tvetydighet är den mänskliga tankens motpol till entydighet, en pol som är nedsänkt i det omedvetnas vatten5. Marshall McLuhan (tillsammans med den kanadensiske poeten Wilfred Watson) belyser på sitt sedvanligt särpräglade och intressanta sätt relationen mellan det medvetna och det omedvetna i sin sällan ihågkomna bok Från kliché till arketyp (McLuhan 2011 (1970)). För att skildra denna övergång – från en entydig, förstenad kliché till tvetydighet efter arketypen och sedan vidare till en ny kliché – använder han de sista raderna i den irländske poeten William Butler Yeats dikt ”The Circus Animals’ Desertion”: Dessa fulländade bilder, eftersom de var fullständiga, Växte fram i ett rent sinne – men ur vad började de? En avfallshög eller gatsop, Gamla kittlar, gamla flaskor och en trasig burk, Gammalt järn, gamla ben, gamla trasor, den galna slinkan Som sköter kassan. Nu när min stege är borta Måste jag lägga mig där alla stegar börjar I hjärtats stinkande lump- och benbod. Det område av vårt sinne som är fyllt av gamla klichéer och deras spillror och styrs av arketyper, vilka ger upphov till nya klichéer, kallar han efter poetens text för hjärtats lump- och benbod. Det var en engelsk lopp- och avfallsbod på 1800-talet, som sålde trasor (rag) och till och med djurben (bones). Som utgivaren förklarar var till och med djurben en eftertraktad sekundär råvara vid tillverkning av gödsel, lim eller porslin (McLuhan 2011: vii). Detta område av sinnet är en källa till nya former och bilder – arketypvärlden (McLuhan 2011: 104). Där sjuder den poetiska skaparkraften; dit stöder sig Jakobs stege, som Yeats nämner i sina verser. McLuhans analys är träffande, men själva boken är svårläst och sinnrikt komponerad. Här är det enda viktiga för oss den obestridliga analogin med det som psykoanalysens pionjärer kallade det omedvetna och arketyper, även om det senare begreppet är mycket vagt och beroende av den författare som använder det. På svenska kan den loppbod som finns i poetens hjärta kallas sinnets apotek. Dionizas Poška bjuder in ”folk med vett” till sitt Baubliųmuseum så att de kan roa sig, för – ”sinnets apotek finns under detta tak”. Museet är en källa till fantasi, så att hantverkaren ”med vett” kan hämta bilder och idéer till sina arbeten. Vi kan leka lite med orden – trots allt är váistas och vaistas ord av samma ursprung, homografer som endast skiljer sig åt genom accent. Wojciechas Smoczyńskis váistas i Słownik etymologiczny języka litewskiego (hädanefter SEJL) härleds från den för balter och slaver gemensamma roten *vaid- ’kunskap (om besvärjelser mot sjukdomar)’ (SEJL 2007: 713), medan formen vaistas har en sekundär rot vais- från verbet vysti (išvydo), vilken han härleder 5 Ett annat viktigt tema som är förbundet med dikotomin entydighet/tvetydighet är hjärnans asymmetri (McGilchrist 2009). 238 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne iš prokalbės šaknies *ueid- (SEJL 2007: 762, 763). Vaistas (be kirčio) yra abeją, apimanti vaizdinę (vaistas) (LKŽ: Dievas kalbėjo Izraeliui vaiste) ir veikliąją (váistas) dalį, kuri tinka nurodyti į archetipinį informacijos pobūdį. Jungas tai vadino lotynišku žodžiu imago – pasąmonės turinių telkinio (komplekso) suvokimo schema. Imago apima įvairius pojūčius (kaip šiuolaikinėje psicholingvistinėje literatūroje vadina – modalumus): tai ir regimo vaizdinio schema, ir garsinė melodija ar ritmas, ir lytėjimo, kvapo ar skonio motyvas, bet taip pat ir ritualinio (schematiško) judesio pajautimas savame kūne. Tai ir vaistas, ir váistas. Proto vaistinė (vaištinė ir váistinė vienu metu) tai ta pati pranokėjų Patacko ir Žarskaus vydija (tos pačios šaknies naujadaras!), tai Freudo ir Jungo pasąmonė, tai XX a. pabaigoje psichologų eksperimentuose tiriama implicitinė atmintis (Mancia 2006), tai McLuhano poeto Yeatso kūryboje surasta „sendaičių krautuvėlė širdyje“, tai tie sąmonei tiesiogiai nepasiekiami atminties klodai, iš kurių James’as Joyce’as du dešimtmečius jam vienam težinomais būdais traukė Finegano budynių į kitas kalbas neišverčiamus sakinius. Daugelis žmogaus dvasios tyrinėtojų mėgina pasidairyti proto vaistinėje. Ten pat žvelgia ir Skirmantas Valentas (1997; 2007; 2012) savo trilogijoje, gilindamasis į Antano Baranausko, Vlado Braziūno, Sigito Gedos ir kitų poetų kūrybinę virtuvę. Hantverkarna ”med vett” var (och är fortfarande) mytskapare. Det Claude Lévi-Strauss (1997) skriver om mytiskt tänkande är vardagsmat i dagens tvärvetenskapliga diskurs: ”Även i vår tid är hantverkaren6 den som gör allting själv, med sina egna händer och med hjälp av allehanda, ofta tillfälliga medel, till skillnad från en fackman (specialist) inom ett visst område. [...] Mytiskt tänkande är alltså en form av intellektuellt hantverk” (Lévi-Strauss 1997: 29). ”[...] mytiskt tänkande, liksom hantverk på det praktiska planet, sammanställer strukturella helheter genom att inte direkt använda andra strukturella helheter, utan substrat av händelser och spillror [...] fragment och rester – som fossiler i vilka individens eller samhällets historia avspeglas” (Lévi-Strauss 1997: 34). ”I en miniatyrmodell, till skillnad från när man försöker lära känna ett föremål eller väsen i naturlig storlek, lär man först känna helheten och först därefter de enskilda delarna” (Lévi-Strauss 1997: 37). Vi har utforskat den poetiska och mytopoetiska skaparkraftens fält tillräckligt. Vi ville bara försäkra oss om att vi inte alls är ensamma när vi söker efter det ”heliga språket”. I sinnets apotek flyter gamla klichéer och deras spillror omkring i det omedvetnas vatten i form av bilder och fragment av bilder. Det är inte bara synbilder, utan också ljudkombinationer (ord, fraser eller melodier), dofter, förnimmelser, smaker och intryck av allehanda känslor. Dessa bilder framträder och bleknar, förenas på alla tänkbara sätt 6 I den litauiska utgåvan har det franska ordet bricolage översatts med ”hantverk”. Įžvalgos / Insights 239 ALGIRDAS SAUDARGAS kombinationer. Därifrån hämtar inte bara poeter utan också matematiker sina idéer (Hadamard 1945). Vad ordnar dessa föreställningar, vilken grammatik har de? Fonosemantiska fenomen är särskilda genom att betydelsen införlivas i omedvetna processer. Dessa fenomen har studerats i mer än ett sekel. En av psykoanalysens grundare och den analytiska psykologins skapare, Carl Gustav Jung (tillsammans med Franz Riklin), inledde sin vetenskapliga karriär med experiment med ordassociationer på Burghölzli-kliniken i Schweiz i början av 1900-talet. Han fortsatte Kraepelins och Aschaffenburgs försök, som visade att försökspersoner, när de var utvilade, associerade ord efter betydelse, men när de var trötta efter ljudlikhet. Jung preciserade villkoren. Det visade sig att ljudassociationer, det vill säga fonologiska associationer, dominerar när medvetandet är dämpat och dess uppmärksamhet splittrad, till exempel just efter uppvaknandet eller när experimentet helt enkelt tråkar ut deltagaren. Jung drog slutsatsen att koncentrerad uppmärksamhet hämmar ljudassociationer, medan de blir allt fler när uppmärksamheten skingras, tills bara ljudassociationer återstår (Kugler 1980: 2–7). Därför frågar Paul Kugler (1980: 15) i sin avhandling: finns det i vårt språk autonoma associationsgrupper som är fonetiskt sammanbundna och meningsbärande i en arketypisk föreställning?7? Freud fäste också stor vikt vid ljudassociationer och felsägningar. Ofta hänvisas till fallet Rat Man, som han beskrev 1909 (där tyska ord associeras: Ratten, Raten, Spielratte, Rita, Heiraten, Rathaus8. 1.3. Det levande sinnet ”Tja, naturligtvis, Harry, det sker i ditt huvud, men vem har sagt att det därför inte är verkligt?” (Albus Dumbledore)9 Hjärnforskningen som nu ska behandlas har också en trettioårig historia. Ungefär samtidigt som akademikern Slavenas ritade sina diagram ville den ungerskfödda amerikanska forskaren Marta Kutas vid University of California i San Diego, i utkanten av det framväxande berömda Silicon Valley, ta reda på hur människohjärnans elektriska potential (EEG) återspeglar ett semantiskt ords samband med meningskontexten. Modern teknik gör det möjligt att registrera hjärnans reaktion på ett uttalat ord, även om en enskild ords 7 Ett par år senare utvecklade Paul Kugler sina resonemang i boken Diskursens alkemi, som gavs ut på nytt två decennier senare (Kugler 2002). 8 Freudo aprašytus atvejus būtina vertinti kritiškai (žr. Sulloway 1991: 255). 9 J. K. Rowling. Haris Poteris ir Mirties Relikvijos. Vilnius: Alma littera, 2008, 572. 240 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne reaktionssignalen är ibland tio gånger svagare än själva EEG-signalen. Forskare har i flera decennier studerat sådana reaktioner, som kallas händelserelaterade potentialer (eng. event related potential – ERP). ERP varar upp till en sekund och hinner svänga flera gånger i karakteristiska toppar och dalar. Varje maximum eller minimum har sina egna egenskaper; en beskrivning av dem skulle ta många sidor. Vi är intresserade av en vändpunkt i forskningen som inträffade i slutet av 1970-talet. Den nämnda forskaren och hennes kollegor ville ta reda på hur ERP förändras om det sista ordet i en mening, till exempel Jag rakade av mig mustaschen och skägget, byts ut från skägget till staden (Kutas, Hillyard 1980). Meningen blir semantiskt osammanhängande. Forskarna lade märke till att den andra toppen förändrades; sedan dess kallas den N400. Under det nästan kvartssekel som gått sedan denna upptäckt har N400 blivit en markör för hjärnans semantiska aktivitet (Münte m.fl. 2000). Det visade sig att en ökning av denna markörs amplitud mäter den ansträngning som krävs för att passa in ett ord i meningskontexten. Det är enklast att använda meningar som liknar den nämnda i sådana studier. Det sista ordet kan vara väntat (som skägget) eller oväntat (som staden). Ett sådant test kallas cloze-test (eng. cloze). Det viktigaste som genast stod klart var att N400 reagerar inte bara på oväntade ord, utan också på många olika parametrar som återspeglar överensstämmelsen mellan mening och ord. Efter tre decennier av noggrann forskning har en ungefärlig samsyn vuxit fram. När vi hör ett ord eller läser det på en skärm uppfattar vi det med ganska exakt tidsmässig precision. Under den första kvartssekunden analyseras sinnesintrycket, tills ordet känns igen. Under den andra kvartssekunden, som markören N400 återspeglar, sker en anpassning av det uppfattade ordet till den kontext som är aktuell just då. Därefter sker det som kan kallas korrigeringar. Om den första kvartssekunden är det viktigt att notera att all information som redan har anlänt via sinnena används omedelbart när ordet känns igen. Dessutom har psykologiska experiment och neurofysiologiska mätningar visat att det finns kontinuerlig direkt tillgång till semantisk information medan ordet utvecklas, utan att man behöver vänta tills ordet har känts igen. Den andra kvartssekunden är ett exakt tidsfönster under vilket det redan igenkända ordet främst anpassas till meningskontexten, men också till mer allmän kunskap som är aktuell just då. Tidsfönstret för anpassningen är oberoende av egenskaperna hos den information som finns i ordet och kontexten. Den tid som står till buds för att uppfatta ordet i sitt sammanhang är given, och när den är över har vi det resultat som hann uppnås under denna tid. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att allt sker omedvetet. Om förståelsen uteblir måste man precisera den i medvetandets ljus. Vad är då denna kontext ur ett neuralt nätverks perspektiv? Utan tvekan handlar det om de neurala ensembler av ord som aktiveras av den hörda eller sedda meningen, liksom andra aktiverade neurala nätverk som återspeglar grammatisk, prosodisk information (relaterad till betoning, tonaccent, längd, intonation eller liknande) eller information som uttrycks på annat sätt än med språk, samt innehåll som hämtats ur långtidsminnet och framkallat associationer. Det viktigaste är att hjärnan aktivt anpassar det nya ordet. Hjärnans Įžvalgos / Insights 241 ALGIRDAS SAUDARGAS Mekanismerna förutspår ständigt och försöker förutsäga vilken information som väntar dem. Ett ord fogas inte mekaniskt in i ett redan befintligt sammanhang eller läggs till det. Ordet faller in i det nätverk som redan väntar på det. Exemplet ovan visar bara att ordet barzdą hade förutspåtts och väntats, och därför behövde det inte ens kontrolleras. Detta återspeglades i N400-komponentens låga amplitud. Det oväntade ordet miestą, liksom alla andra ord som inte passar in i meningskontexten, belastar hjärnan med arbete när den söker efter någon som helst koppling till sammanhanget. Detta återspeglas i den maximala N400-amplituden, som visar att hjärnan har använt hela det tidsfönster som står till buds för att söka efter mening. Kontexten är förstås inte alltid så begränsande att den ger en enda tydlig förutsägelse. Kontexten förändras ständigt, och dess begränsande egenskaper förändras och pulserar. På samma sätt pulserar hjärnans förutsägelse från helt obestämd till mycket konkret. Hjärnan gör förutsägelser på alla nivåer, från igenkänning av bilder till språk och förståelse av samtalets avsikter. Det mest intressanta när det gäller språkförståelse är formen på förutsägelsen om det väntade ordet. Det har visat sig att hjärnans reaktion inte är av två slag – väntat ord och oväntat ord. Däremellan finns ett helt spektrum av mellanliggande reaktioner. N400-amplituden kan vara inte bara maximal eller minimal, utan också inta vilken mellanliggande position som helst. I verkligheten kan det hörda ordet vara inte bara väntat eller oväntat, utan också något väntat eller något överraskande. Hjärnan förutser till exempel ordets kategori och väntar sig typiska företrädare för kategorin mer än atypiska. Om kontexten pekar mot att ordet bör vara namnet på någon frukt, kommer ett äpple att vara mer väntat än ett päron, och ännu mer än någon exotisk frukt. Hjärnan väntar sig oftare förekommande ord mer än sällsyntare, och så vidare. N400-komponenten verkar ännu inte ha mätts för litauiska ord, men det är lätt att göra det och pröva resonemangen nedan. För att tydliggöra betydelsen av dessa studier för vårt problem kan vi formulera ett motsvarande litauiskt exempel. Låt oss ta följande mening: Kas rytą teka saulė. Meningsbörjan Kas rytą teka är mycket begränsande. Om man ombeds att avsluta meningen kommer många att nämna saulę. En oväntad avslutning på meningen skulle kunna vara till exempel: Kas rytą teka drambl ys. Det visar sig att hjärnan väntar sig ord som liknar det mest sannolika inte bara semantiskt utan även fonologiskt. Detta har visats i forskning under det senaste decenniet av Kara Federmeier, elev till Marta Kutas, och hennes doktorand Sarah Laszlo (Federmeier, Laszlo 2009). Jag ska förklara deras slutsatser med samma litauiska exempel. När människohjärnan väntar sig den mest sannolika avslutningen – saulė – aktiverar den inte bara semantiskt närliggande ord eller ord som kan associeras mėnuo, vanduo, mergina (med hjälp av verbet tekas polysemi), utan också fonologiskt närliggande ord. Sådana skulle kunna vara ord som rimmar med saulė: sala, sula, siela, seilė eller suolas. Att sådana ord underlättas att känna igen beror på att inte bara kopplingarna i det semantiska sammanhanget förutsägs, utan även den fonologiska kontexten, som inte nödvändigtvis har någon meningsmässig tolkning. Därför 242 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne ett sannolikt experimentresultat borde vara följande: saulė – minimal N400-amplitud; dramblys – maximal; suolas eller mėnuo – medelhög. Detta är ett faktum om hur språkets system är organiserat i vår hjärna, vilket har bevisats genom experiment. Varför aktiverar hjärnan inte bara semantiska utan också fonologiska kopplingar? Mycket tyder på att ett ord känns igen sekventiellt, ett fonem i taget. Hjärnan arbetar genom att omfatta ett brett spektrum av samtidiga, parallella informationsflöden. Inte bara ord utan även fonem förutsägs, tills valet är slutgiltigt klart. Ordigennkänning aktiverar alltså en hel samling fonologiskt närliggande ord. När ordet väl har känts igen har redan en neuronal ensemble för ett ord som fonologiskt liknar det väntade ordet aktiverats. Man menar att denna igenkänningsstrategi ökar tillförlitligheten och effektivt utnyttjar hjärnans fördel – principen om parallell informationsbearbetning. Vi har fördjupat oss i resultatet av ett psykologiskt experiment. Detta är ett forskningsområde som kallas neurolingvistik, eller i ett bredare sammanhang kognitiv neuropsykologi. Den moderna vetenskapens specialisering har skapat djupa klyftor mellan olika discipliner, och broar som byggts över den konceptuella avgrunden med noggranna experiment och omsorgsfull teoretisk analys är osäkra och rasar ofta samman oåterkalleligt. Kanske är det bara en tidsfråga innan hjärnforskning och artificiell intelligens inom en nära framtid fyller alla avgrunder och vi får känna en fast grund av obestridlig vetenskap? Kommer det att finnas utrymme kvar för den språkvetenskap och psykologi vi känner? År 2016 presenterades vid Brain forum i Lausanne hjärnforskningsprogram som bedrivs i USA, Europa, Kina och Japan och som redan har säkrat miljardfinansiering. Några av dessa program och annan liknande forskning behandlas i volymen Smegenų ateitis, redigerad av Gary Marcus och Jeremy Freeman (Marcus, Freeman 2015; jfr Adolphs 2015). I volymens avslutning presenterade Christof Koch och Gary Marcus en prognos för neurovetenskapen femtio år framåt (Koch, Marcus 2015). När de förutspår kognitionsvetenskapens framsteg hävdar de att tänkande, språk, sociala relationer och andra företeelser som kännetecknar det mänskliga sinnet fortfarande inte kommer att kunna förklaras utifrån hjärnans nervaktivitet efter fem decennier. Enligt dem kommer det fortfarande inte att vara klart hur hjärnan kodar ett ords betydelse eller en menings innebörd, trots att nanorobotar då redan kommer att kunna tränga ända in till den levande neuronen. Så under det närmaste halvseklet får vi förlita oss på hängande broar... Ett sådant nyktert perspektiv uppmanar oss att inte avfärda några insikter, oavsett när och med vilka metoder de har nåtts. Låt oss jämföra vilka slutsatser vi kan dra av en ERP-studie i Silicon Valley med psykologiska experiment som genomfördes för ett sekel sedan vid Burghölzli-kliniken. Mätningarna av N400-komponenten visade att människans hjärna förutsäger meningsavslutningen (till exempel saulė), vilket aktiverar hela det fragment av det semantiska och fonologiska nätverket som är kopplat till den (till exempel mėnuo eller suolas). Denna information jämförs med det ord som presenteras i experimentet. Įžvalgos / Insights 243 ALGIRDAS SAUDARGAS Allt sker omedvetet. Medvetandet presenteras endast en slutlig variant av meningens innebörd. Jungs och Riklinsk experiment berättar något mer för oss. Försökspersonerna uppmanas att ange sin association till ett angivet ord. Resultaten visar att associationerna är både semantiska och fonologiska. Detta stämmer överens med slutsatserna från ERP-studien. Men undersökningar som genomfördes vid Burghölzli-kliniken visade att associationernas karaktär beror på den undersöktes medvetandetillstånd. Jung drog den viktiga slutsatsen att det medvetna sinnet söker semantiska associationer och hämmar de fonologiska. Fonologiska associationer bryter igenom när den undersöktes medvetande är dämpat. Liknande resultat erhölls vid undersökningar av patienter med amnesi, som inte kunde minnas det faktum (skadat explicit minne) att de hade spelat ett visuellt datorspel (till exempel Tetris), men före läggdags hade sett bilder från spelet eller drömt om dem (Stickgold et al. 2000). Psykologer förklarar detta som ett uttryck för implicit minne. Modern medvetandeforskning skiljer mellan fem typer av omedveten hjärnaktivitet (Dehaene 2014: 190–197). Enligt hypotesen om ”den globala arbetsytan” ”vidarebefordras” en medvetet uppfattad tanke brett i hjärnan av stora neuronpopulationer. Endast starka, så kallade tröskelöverskridande signaler kan nå medvetandets uppmärksamhet. Det kan finnas många sådana signaler i hjärnan samtidigt, men medvetandet väljer endast en sammanhängande sekvens åt gången. Signalerna försvinner inte, utan väntar på medvetandets uppmärksamhet och kan förstärkas för global vidarebefordran. ”Det omedvetna sinnet föreslår, det medvetna sinnet väljer” (Dehaene 2014: 66). Dessa starka signaler, som ännu väntar på medvetandets uppmärksamhet, är omedvetna hjärninnehåll av första typen. Den andra typen utgörs av signaler som är för svaga för att fånga medvetandets uppmärksamhet. Det är signaler under tröskeln, som försvinner och förblir oåtkomliga för medvetandet. Signalerna kan inte själva fånga medvetandets uppmärksamhet, men kan under sin korta livstid påverka information som senare uppfattas medvetet. Den tredje typen av omedveten hjärnaktivitet omfattar alla nervsystemets automatiska funktioner, till exempel andningen. Den fjärde typen omfattar all primär kodning av sinnesintryck, som måste omkodas innan den kan nå medvetandets synfält. Det som intresserar oss mest är den femte typen av omedveten kunskap, som Dehaene kallar vilande. Denna information är kodad i synaptiska förbindelser. Den börjar lagras redan före födseln. Under det första levnadsåret bildas synaptiska förbindelser i hög takt, trots att de flesta av människans hjärnneuroner redan har kommit på plats. Under de två första åren växer hjärnan till hälften av en vuxen människas storlek – från en fjärdedel till tre fjärdedelar av dess volym. Ändå minns vi ingenting från våra tre första levnadsår (den så kallade infantila amnesin). Vart tog denna information vägen? Allt detta är vilande minne. Informationen finns kvar, men är oåtkomlig för det medvetna minnet. Där finns hela språkets grammatik och fonologi, och de ligger så djupt att ledarna för miljardprojekt inom hjärnforskningen inte räknar med att nå dem under de närmaste femtio åren. 244 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne Det vilande minnet är samma apotek i vårt sinne. Det är inte direkt tillgängligt för medvetandet, men kan nås genom intuitionen. Både poeter och matematiker vänder sig till denna källa till kreativitet. Den franske matematikern Jacques Hadamard (1945), med utgångspunkt i erfarenheterna hos den redan klassiske och en av de mest framstående matematikerna, Henri Poincaré, delar in denna dialog i fyra stadier: förberedelse, inkubation, illumination och verifiering. En matematiker får ingen inspiration utan ett långt och mödosamt förarbete, som ofta inte leder till det önskade resultatet. Matematikern arbetar med tankebilder som uppfattas medvetet, förvärvas genom långa studier och slipas genom intensiva reflektioner. Under inkubationsperioden sänks kombinationer av matematikerns medvetna verksamhetsformer ned i ett hav av urbilder, styrda av schematiska redskap som finns i det omedvetna, där de slumrar men ändå är verkliga. Illuminationen (inspirationen) kommer när det omedvetna för fram en oväntad lösning i medvetandets ljus. Dess form motsvarar den gestalt som psykoanalysen beskriver – arketypen. Den är alltid laddad med känslor. Inom matematiken visar sig känslan estetiskt: en oväntad lösning är alltid vacker. 1.4. Fonosemantiska sägner ”Nästan orörda marker inom litauisk språkvetenskap – sambandet mellan semantik och rotens fonetiska struktur” Audronė Kaukienė (Det litauiska verbets historia, del I) ”Oj, små katter, lilla katt, varför plöjde ni inte åkern, varför sådde ni inte lin?” Juozas Tumas Vaižgantas (Litauiska språkets ordbok) Audronė Kaukienė skriver i studien Det litauiska verbets historia: ”Sambandet mellan struktur och semantik har varit uppmärksammat länge. Ofta betonas sambandet mellan fonomorfologisk struktur och konkret semantik.” Hon konstaterar vidare: ”Nästan orörda marker inom litauisk språkvetenskap – sambandet mellan semantik och rotens fonetiska struktur” (Kaukienė 1994: 164, 165). Dessa marker inom språkvetenskapen (som nämns i avsnittets underrubrik) utgör just det ännu outforskade vetenskapliga område som föregångarna som nämns i det första avsnittet ger sig in på. Det finns inga motsägelser med kända språkfakta, men problemet har ännu inte formulerats på ett för vetenskapen godtagbart sätt. Å andra sidan är detta område obrukat endast inom forskningen om litauiska. I dag arbetar stora forskargrupper där med den allra senaste tekniken, men som folkvisdomen varnar för (liksom ledarna för miljardprojekt inom hjärnforskningen) återstår en lång och plågsam väg innan linfröna har såtts. Detta är ett gränsområde mellan vetenskaper, Įžvalgos / Insights 245 ALGIRDAS SAUDARGAS dit även forskare i det litauiska språket bör bege sig (det enda som krävs är att övervinna den vaižgantianska kattens tröghet...). Som vi har kunnat konstatera går vägen in i detta område än så länge endast över hängbroar. Specialister inom ett enskilt fält når inte den andra stranden om de håller sig säkert förankrade vid sin egen strand. Det krävs intellektuellt risktagande. En hängbro garanterar inte säkerhet. Hypoteser kan visa sig vara felaktiga, men vetenskapen känner ingen annan väg. Det viktiga är att bron som förenar de två områdena är tillförlitligt förankrad på båda sidor. Låt oss ta ett konkret exempel – det litauiska verbparet lemti / limti. SEJL anger en urrot *lemH– med ett frågetecken, som uppenbarligen är avsett att markera betydelsen ’bryta’ (pol. łamać) (SEJL 2007: 344). Vi finner också denna rot i MA, där vi får veta att denna i baltiska och slaviska språk mycket produktiva rot i den encyklopediskt omfattande monografin om den indoeuropeiska andevärlden endast har överlevt i form av fruktansvärda nattandar: latinets lemures och grekiskans lamia (MA 2006: 411). Naturligtvis kan de, ur perspektivet att skrämma barn, jämföras med våra laumės. Den jämförande språkvetenskapen, tyngd av den klassiska triadens auktoritet (sanskrit, grekiska, latin), tenderar att glömma de baltiska orden, trots att forskare i indoeuropeisk poetik minns dem (jfr West 2007: 384, 386). Låt oss betrakta denna enkla illustration (se fig. 3), som vi har sett hundratals gånger i texter om ekonomiska och sociologiska undersökningar. 3 FIG. Schema över del och helhet Den brukade omges av andra liknande illustrationer och överösas med siffror. Detta är ett bildschema som visar förhållandet mellan en helhet och dess del. Ett bildschema (eng. image schema) är ett av kognitiv lingvistiks viktigaste verktyg10. Här behöver vi bara komma ihåg att ett bildschema inte är en illustration eller en teckning (den kan se helt annorlunda ut), utan en tankens urbild som illustrationen endast hänvisar till (Cuyckens, Geeraerts 2007). I LKŽ har vi fortfarande en benämning för en del av en helhet: 10 Terminą „vaizdinys“ vartoju pagal Jakaitienės vadovėlį (Jakaitienė 2010: 45). 246 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne 4 FIG. Konceptuell metafor 1 lãmas 1. ’del, bit av något, lamantas’11 I Hur kunde du svälja en så stor bit paj så snabbt! Ms. Verb med L/M i roten i betydelsen ’bryta’ tycks inte längre användas (till exempel lamėti ’brytas’, jfr slaviska lomati). Det finns många substantiv: lãmas ’del, bit av något, markområde, jordlott’, lamatà ’kraftigt brytande (under en storm)’, lomà ’sänkt markområde, dal, bit, klump, markområde, jordlott’. Ordet luomas för oss in på det sociala området. LKŽ anger följande betydelser: ’samhällsgrupp som bildats efter härkomst, förmögenhet eller sysselsättning’; ’familjeställning’; ’slag, härkomst’; ’område, jordlott, bit’; ’klass av tal’. Den feminina motsvarigheten luoma har, utöver den första betydelsen av luomo, även betydelserna ’lycka, öde’; ’gång, tur’; ’tidsgräns, tidsfrist’. Alla vet vad ordet laimė betyder. Vi känner till dess samband med orden lemti, likimas. Här måste vi stanna upp och hänvisa till det andra, utförliga kapitlet i Algirdas Julius Greimas studie, ”Aušrinė och Laima” (Greimas 2005b). Där blottläggs 11 I denna artikel är de grundläggande objekten lexem från LKŽ (endast några få exempel kommer från DLKŽ). Lemman skrivs med fet stil och med egen numrering. Termerna ”lexem” och ”lemma” använder jag enligt Jakaitienės (2005; 2010) definition, men i snäv bemärkelse, som strukturella objekt i LKŽ. Įžvalgos / Insights 247 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 5. Rėdos hjul sambanden mellan lycka och lott, lycka och öde, Laima och Laumė i den breda litauiska folkloristiska kontexten. Det semantiska innehållet i litauisk lexik och mytologi återges på det mest övergripande sättet i figur 4. Pilarna tilldelar en schematisk struktur åt varje domän (frame) eller överför den från en domän till en annan. Den jämförande språkvetenskapen, som inte intresserar sig för den kognitiva strukturen hos ordens betydelser, reducerar den indoeuropeiska andliga världen till nivån av (i detta fall) barnaskrämslor. Detta är bara ett exempel som visar att den jämförande språkvetenskapen borde ta åtminstone en del av ansvaret för den tidigare nämnda ”skeden tjära”. Låt oss se på ett annat exempel, som den formella lingvistiken automatiskt avvisar. Patackas och Žarskus ordnar förvandlingarna i Rėdos hjul (se fig. 5) (Patackas, Žarskus 2013: 10; Patackas 2014: 87). 248 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 6. Schema för verbet 2 nókti Ingenting hindrar oss från att använda ljudmässigt liknande (nokti – nykti) eller inverterade (migti – gimti) ord för att benämna förhållanden mellan förvandlingar. Traditionell lingvistik avvisar varje samband mellan sådana ordpar och språkvetenskapen. Låt oss ta ordparet nokti / nykti. Den jämförande språkvetenskapen rekonstruerar följande urindoeuropeiska rötter: *neh₂k- / *nik- (SEJL 2007: 427, 425). Det är olika rötter och olika etymologiska familjer. Därmed upphör intresset12. Semantikens kognitiva innehåll intresserar, som vi har sett, inte lingvister särskilt mycket. Ändå borde man undersöka det. Först och främst är det nödvändigt att notera att den semantiska motsättning som i Rėdos hjul tillskrivs ordparet nokti / nykti ryms i själva verbet nokti: 1 nókti 1. ’mogna (om frukt, grödor)’ 1 nókti 4. ’försvagas, avta’ Låt oss också minnas ett verb som håller på att försvinna ur bruk: 2 nókti 1. intr. ’gå, följa efter’ 2 nókti 2. tr. ’jaga, förfölja’ Strukturen hos denna betydelseuppsättning kan återges som två konceptuella metaforer (Cuyckens, Geeraerts 2007). Innehållet i verbet 2 nókti ’gå, följa efter; jaga, förfölja’ uttrycks i diagrammet i figur 6. Vid punkten P har den förföljande panoko ’hunnit ikapp’ och pranoko ’gått om’. Den första metaforen {2 nókti → 1 nókti 1. ’mogna’} överför diagrammets struktur från rörelse i rummet 12 Jfr Karaliūnas 1995: 8. Įžvalgos / Insights 249 ALGIRDAS SAUDARGAS områden till naturens område, där punkten P markerar mognadens höjdpunkt. Samma metafor återspeglas också i verbet prieiti: 1 prinókti 1. ’mogna, nå fram’ prieiti 1. ’närma sig (något) genom att gå’ Han kom fram till broänden. prieiti 13. ’mogna, bli mogen’ I år mognade rågen tidigare. En annan metafor har en värdemässig inversion: {2 nókti → 1 nókti 4. ’försvagas, avta’} Kulminationspunkten motsvarar inte det positiva utan det negativa (Nōks nōks i nu-nōks (numirs)). Verbet nykti räddar oss från den besvärliga inversionen. Därför kan den fullständiga kognitiva strukturen hos båda verben beskrivas med två sådana metaforer: {2 nókti → 1 nókti 1. ’mogna’} + {1 nókti 4. ’försvagas, avta’ ← 1 nýkti} Det första exemplet var bara en mild förebråelse mot de lingvister som arbetar inom jämförande lingvistik, för att de (uppenbarligen) ägnar den moderna semantiken alltför lite uppmärksamhet, men exemplet väcker frågor. Den presenterade strukturen är en kognitiv struktur på nivån för den lexikala användning som återges i LKŽ (vilken är synkron med en noggrannhet som sträcker sig över flera århundraden i tiden och dialekternas utbredning i rummet). Till sin betydelse omfattar den naturligt inte bara ord från en och samma etymologiska familj, utan också fonologiska ”grannar”13. Hur sådana strukturer uppstår är en fråga för lingvisterna. Konceptuella metaforers utveckling är föremål för omfattande diskussion (Fusaroli, Morgagni 2009). Den kognitivt inriktade lingvistiken erkänner metaforens betydelse för språkförändring. Vilken utveckling den semantiska strukturen hos nokti / nykti vittnar om är en fråga som kräver noggrann undersökning. Verbet 2 nókti, som utgör den rumtidsliga konceptuella metaforens grund, har redan försvunnit ur bruk, även om den händelsebetecknande handlingen 2 pranókti fortfarande är en produktiv källa till nya metaforer (det kan man övertyga sig om genom att mata in ordet i programmet Google). Till det presenterade schemat bör man också lägga en omvandlingspunkt, som vackert framgår av verbet noko i båda folkvisorna: Jag växte upp med ruta, jag växte upp med mynta, jag växte upp med en liten lilja, mina unga dagar växte upp som en grön liten ruta (d.) Gs. I trädgården växer rosen, den lilla liljan växer, min ungdom växer hos den slyngelaktige ynglingen LTR (Mrk). LKŽ och DLKŽ placerar dessa meningar under betydelsen ’förlora sin friskhet, vissna’ (DLKŽ återger endast den första delen av meningen). Det är intressant att professor Smoczyński i båda fallen uppmärksammar detta genom att översätta meningen på två sätt: ”Dojrzewała (= mognade) ruta, dojrzewała mięta, dojrzewała lilia, jak zielona rutka więdły (= vissnade) dni mej młodości“. Översättning eller utbyte av verb avslöjar och fixerar i båda fallen en specifik tolkning. Folkvisans ojämförliga skönhet ligger i båda tillstånden: överallt samma verb nokti, men i den första delen av meningen lutar det åt betydelsen ’mogna’, medan hotet ’förlora sin friskhet,’ framträder i meningens avslutande fras. 13 Plg. Federmeier, Laszlo 2009. 250 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne vissna’. Det är en vändpunkt som ligger i kärnan av bröllopssederna och Rasafesten. Tyvärr är språkvetenskapen i Litauen fortfarande likgiltig inför ambivalensen. Ordens betydelser står i ett paradigmatiskt förhållande till varandra. I meningarna Blomman mognar eller Äpplet mognar beror betydelsen på vilken betydelse av ordet noksta vi väljer: 1 nókti 1 ’mogna’ eller 1 nókti 3 ’förlora sin friskhet, vissna’. Men i meningen Nóko rūta, nóko mėta, nóko lelijėlė, nóko mano jaunos dienos kap žalia rūtelė står samma betydelser i SEJL:s tolkning i ett syntagmatiskt förhållande: först noksta, därefter vyksta. Detta syntagm befinner sig inte på meningssyntaxens nivå, utan på berättelsestrukturens. Låt oss jämföra tre varianter av denna mening: Nóko rūta, nóko mėta, nóko lelijėlė, nóko mano jaunos dienos kap žalia rūtelė = ambivalens i folklore; Vyto rūta, vyto mėta, vyto lelijėlė, vyto mano jaunos dienos kap žalia rūtelė = LKŽ:s och DLKŽ:s tolkning; Brendo rūta, brendo mėta, brendo lelijėlė, vyto mano jaunos dienos kap žalia rūtelė = SEJL:s tolkning. Den första meningen är, som nämnts, ambivalent och ger folkloren en öppenhet för tolkning. Den andra meningen ersätter ordet nóko med en synonym som föreslås i LKŽ. Den tredje meningen är en återöversättning från polska. Formellt sett är LKŽ:s tolkning korrekt. Ordboken återspeglar jordbrukarens världsbild, som har formats under mer än ett årtusende. Språket är mycket känsligt och precist när det gäller viktiga drag i den levda miljön. Huvudbetydelsen hos verbet 1 nókti är ’mogna (om frukt och grödor)’. Det kan man inte säga om en blomma. Detta framgår tydligt av följande mening: När vallmon blommar som en ros får den små hål, börjar öppna sig och när den mognat faller fröna ut när vinden skakar den B. Vallmon blommar först (som en ros), och mognar sedan. Blomman mognar inte, utan blommar tills den vissnar. Frukten, kornet och fröet mognar (fröna faller ut när vinden skakar den). Men ungdomen både blommar, mognar och vissnar: Petniūnas litade inte på friare och vågade inte ta en måg i huset, trots att dottern mognade och mognade tills hon blev övermogen och förlorade ungdomens charm rš. (LKŽ). Denna mening, som i LKŽ betecknas som bildlig, det vill säga som en konceptuell metafor, överför ett schema från växtvärlden till människans biologiska natur. Ungdomen kan jämföras med en liljeblomma, ett mognande äpple och (tyvärr) en övermogen frukt eller en vissnad blomma. Denna vändpunkt uttrycks vackert och konceptuellt träffsäkert i schemat för Rėdos kretslopp, men det är språkets uttryckssätt som intresserar oss. Genom att formellt och exakt byta ut nóko mot vyto i meningen förlorar vi hela folklorens poetiska väsen. Verbet vyto har ingen ambivalens och öppnar därför inte för läsaren (och lyssnaren – det är ju en sång!) tillgång till vändpunkten (så som kognitiv Įžvalgos / Insights 251 ALGIRDAS SAUDARGAS (psykolingvistik). SEJL:s tolkning, som offrar precision14, försöker konstruera denna ansats. Vändpunkten avslöjas på den medvetna rationella nivån, som diskursens utveckling (liljan mognade > mina unga dagar vissnade). Folktraditionen använder båda betydelserna som ligger i verbet nokti för att öppna en omedveten ansats till vändpunkten. Detta är skillnaden mellan prosa och poesi. Detta utan tvekan långlivade innehåll finner ingen plats inom den jämförande språkvetenskapen, trots att SEJL, när det rekonstruerar formen *neh₂k-, inte betvivlar rotens indoeuropeiska ursprung. Kom detta för bondens världsbild centrala innehåll från urspråket, eller skapades det i de baltiska språken, liksom de postpositionella lokalkasusformerna, och håller nu på att försvinna – det är frågor som den kognitiva analysen väcker. DLKŽ visar hur detta vidsträckta och djupa semantiska fält krackelerar. Språket förändras oundvikligen. Vad bör bevaras och vad saknar betydelse – det är den grundläggande frågan. Jag ska inte kommentera eller ifrågasätta vikten av uttryckets (och stavningens) stabilitet. Vi lär oss språk omedvetet, och därför är omedvetna perceptionsmekanismer av avgörande betydelse för språkets livskraft. För att veta vad och hur vi ska bevara måste språket undersökas grundligt. Låt oss nu betrakta den fjärde meningsvarianten, där det sista verbet nokti har ersatts med verbet nykti. Rutan vissnade, metan vissnade, liljan vissnade, mina unga dagar vissnade som en grön liten ruta. Den återges inte för att ersätta sångtexten. Det finns inget mer att tillägga om de två betydelserna. Denna menings uttryck (nokti / nykti) lämnar kvar båda betydelserna i meningens första del (nóko lelijėlė), men blottar för medvetandet hotet i meningens andra del (nyko mano jaunos dienos). I folktraditionen ligger vändpunkten djupt nedsänkt i verbet noktis polysemi. Denna mening lyfter upp vändpunkten till medvetandets nivå (liksom SEJL:s tolkning), men förblir nedsänkt i det undermedvetna genom den fonologiska likheten. Detta är inget nytt lingvistiskt faktum som motsäger den jämförande språkvetenskapens slutsatser. Det är en hänvisning till ett semantiskt sammanlänkat fält som omfattar båda urrotformerna. Den semantiska helheten (gestalten) omfattar i språket båda de etymologiska ordfamiljerna, vilka ur fonologisk synvinkel befinner sig på ”ablautavstånd”. Nokti / nykti-exemplet motiverar benämningen fonosemantiska sagor. Saga är en term på narrativ nivå. Denna artikel handlar om metoder för att söka efter och beskriva sådana strukturer. I detta exempel omfattar den fonosemantiska sagan hela uttryckskontinuumet i LKŽ: nokti, nykti, neikti, niūkti, [...] niekas, naktis [...] osv. Grunden för den semantiska gestalten utgörs av det nämnda metaforparet och vändpunkten. Ur Paul Kuglers perspektiv på ”diskursens alkemi” är detta ett kluster av fonetiskt närliggande ord, förenade av ett känslomässigt starkt motiverat betydelseinnehåll. 14 Dojrzewala översätts i ordboken med ’mognar, blir mogen’. Som vi har sett tillskriver LKŽ inte blommor denna betydelse. Om det polska ordet dojrzewala kan användas inte bara om frukter utan också om blommor vågar jag inte avgöra. 252 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne helheten – imago. För övrigt är hotet vid vändpunkten, förknippat med nokti / nykti och utförligt beskrivet i Förvandlingarnas bok, detsamma som det som beskrivs i det centrala exemplet i psykoanalytikerns studie (förlusten av oskulden; Kugler 1980: 11). Men den struktur som saknas i psykoanalytikernas beskrivning av det undermedvetnas innehållskomplex finns just här. Jungs arketyper för det kollektivt omedvetna urskiljer endast mycket allmänna drag. Här måste en bro byggas till fastare mark – matematiken. Den chilenskfödda schweiziske psykologen Rafael Núñez (som för närvarande arbetar vid University of California, San Diego) noterar, när han analyserar Jungs brevväxling med den berömde fysikern Wolfgang Pauli, en begreppsmässig överensstämmelse mellan det kollektivt omedvetnas arketyper och de bildscheman som används inom kognitiv lingvistik (Núñez 2008: 9). Tillsammans med en av den kognitiva lingvistikens grundare, George Lakoff, klarlade Núñez i slutet av millenniet den kognitiva strukturen hos matematiskt tänkande (Núñez, Lakoff 1998; Lakoff, Núñez 2001). Detta är de första stegen mot den vetenskapliga studien av den matematiska kreativitet som Hadamard analyserade för ett halvt århundrade sedan och som vi redan har nämnt (se 1.3). I dag använder forskare som arbetar i denna riktning både kognitiv lingvistik och psykologiska metoder samt neurofysiologiska mätningar av hjärnaktivitet (se Núñez, Marghetis 2014; Marghetis, Edwards, Núñez 2014; Dehaene, Brannon 2011; Dehaene 2014). 1.5. Att skapa fonosemantiska sagor ”Även i vår tid är en bricolör en person som gör allting själv, med sina egna händer och genom att använda allehanda, ofta tillfälliga hjälpmedel, till skillnad från en mästare [specialist] inom ett visst område.” Claude Levi-Strauss Sammanfattningsvis kan vi säga att en fonosemantisk saga är ett kluster av fonetiskt närliggande ord, vars semantiska innehåll tillsammans bildar en helhet med avseende på ordens betydelser, rum, tid och kraftdynamik (ELD), och ofta får en emotionell laddning. Var ska man leta efter sådana sagor? Svaret är: LKŽ. Kugler intresserar sig för det undermedvetnas yttringar i människans psyke och undersöker de fall där kluster av fonetiskt närliggande ord kan urskiljas i drömmar eller visioner. Sjukdom i psyket (Freuds beskrivning av fallet Rat Man) eller felsägningar återspeglar individens psykiska tillstånd. I själva språket kan man söka efter sagor i texter som har skapats eller i själva ordboksstrukturen. Som vi har sett döljer folktraditionen en kognitiv struktur i ett ords mångtydighet – ėbėjoje. Syntagmatiskt utvecklas ljudlikheter genom böjnings- och avledningsparadigm (LKŽ: Aš keleivis keleivėlis, keleliu keliavęs KlpD20). Texter Įžvalgos / Insights 253 ALGIRDAS SAUDARGAS Folkloren tycks inte skapa sekvenser av obesläktade, fonetiskt närliggande ord (jfr. nóko lelijėlė / nyko mano jaunos dienos). Sådana texter skulle ha uppmärksammats och undersökts. Problemet kan illustreras med en konstgjord liten text. Låt oss jämföra tre berättelser om korpar: I. Väntar tre korpar. En flög iväg, en annan blev kvar, den tredje väntar fortfarande. II. I en bur väntade tre korpar. Tiden flög förbi. ”Det är redan dags”, sade en korp och flög ut. Den andra korpen blev kvar. Den höll en ost i näbben och tänkte: ”jag är hungrig, de kan inte få mig att böja mig”. Den tredje korpen väntade fortfarande. Den hölls kvar av hemlängtan. ”Aldrig mer”, kraxade den. III. I en bur satt tre korpar. Livet flöt förbi. ”Nu är det dags”, sade en korp och flög ut ur buren. Den andra korpen flög inte. Den hade en ost i näbben och tänkte: ”jag har inte ätit, de kan inte tvinga mig”. Den tredje korpen dröjde sig kvar. Den drogs till hemlängtan. ”Aldrig mer”, kraxade den. Subjekten i den första berättelsen är tre korpar, och alla verb har samma konsonantiska rotstruktur L/K, även om de inte nödvändigtvis är besläktade, eftersom de tillhör olika etymologiska familjer (laukti < *leuk; lėkėti < *lek; likti / laikyti < *leiku / *liku). I den andra berättelsen finns ytterligare ord med samma rotstruktur L/K (laikyti, lenkti, alkti, laukan, laikas). Korparna har bytts ut mot korpar av arten svartkråka, som har många associationer i folkloren; osten anknyter till en välkänd fabelintrig, och frasen ”aldrig mer” påminner Edgar Poe-beundrare om den berömda dikten ”Korpen” (eng. The Raven). Den tredje berättelsen innehåller inte längre ett enda ord med rötter av typen L/K, men dess handling har nästan inte förändrats. Ingen skapar texter av den första typen eller talar på det sättet. Den andra berättelsen utvecklar den semantiska kärnan i den första berättelsens verb genom att använda rötter av samma typ (med undantag för den sista meningen). Den tredje berättelsen bevarar diskursens kognitiva struktur, trots att alla fonologiska samband har utplånats. Sådana är språktexter. Men språkets struktur har inte försvunnit någonstans. Som vi har sett visar psykologiska experiment och till och med precisa mätningar av hjärnans elektriska aktivitet att ord i omedvetna mekanismer är förbundna både semantiskt och fonetiskt. På så sätt framträder fonosemantiska enheter och påverkar tänkandet och språket. Psykoanalytiker lägger märke till dem i sina undersökningar. I språket är de förankrade i morfonologiska paradigm. Men allt är inte fastlagt i grammatikerna. Därför är svaret: fonosemantiska sagor ligger dolda i den kognitiva strukturen hos ordens betydelser i LKŽ. Fonosemantiska sagor hittar vi inte i texter. En fonosemantisk saga måste iscensättas. Vi börjar med den fonologiska delen och väljer en samling ord med rötter av samma struktur. Därefter, med hjälp av den kognitiva 254 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne lingvistikens teknik, kommer vi att sammanställa strukturen hos samlingens ords semantiska innehåll avseende rum, tid och dynamik. Låt oss betrakta figur 7, som hjälper till att visa att den metod som används i denna undersökning inte motsäger kända språkfakta, utan kompletterar dem. Samma kolumn med ordformer kan betraktas ur ett lingvistiskt perspektiv (från vänster) eller ur ett extralingvistiskt perspektiv (från höger)15. Låt oss granska båda sätten närmare. Ordformerna är ordnade vertikalt efter rotvokal (inklusive avsaknad av vokal – ø). Alla ordens rötter har samma konsonantskelett (som vi betecknar K/L, och skiljer mellan vokaliserade och icke-vokaliserade: K-L respektive KL-). De rekonstruerade formerna av den indoeuropeiska urspråksroten som anges till vänster har jag här och på andra ställen (om inget annat anges) hämtat från Smoczyńskis Słownik etymologiczny języka litewskiego. De vokaliserade rötterna tillhör alltså två olika etymologiska familjer, och verben kloti, klėsti och klysti är inte heller inbördes besläktade. Verben kelti / kilti, kalti / kulti, kloti, klėsti, klysti är fonologiskt närliggande. Man kan hävda att deras fonologiska närhet är densamma som rotvokalväxlingen (ablaut). Kelti / kilti är besläktade ord, och därför hänförs skillnaden i deras struktur till ablaut. Kelti / kalti är inte besläktade, och deras fonologiska likhet hänförs inte till rotvokalväxling, även om rotvokalerna skiljer sig på samma sätt som i kelti / kalnas. Förhållandet mellan rotvokalerna i kelti / kloti hänförs inte alls till ablaut i litauiskan, men en sådan konsonantkombination förekommer i besläktade ord i andra språk (Smoczyński 2006). Vi kan gruppera rötterna efter deras konsonantstruktur (se fig. 8). Schemat har sammanställts genom att alla etymologiska familjer i SEJL med motsvarande litauiska konsonantskelett valts ut. Mängden rötter från noden nedåt i pilarnas riktning kallar vi ett rotknippe (ŠP). Exempelvis består ŠP K-L av rötter med följande skelett: K-L; K-LB; K-LP16. Siffrorna anger antalet etymologiska familjer. Vi fann sju sådana familjer i rotknippet L/K och hela nitton i K/L. Kärnan i vår undersökning är inte beroende av hur exakt denna fördelning är. En annan metod eller möjliga fel vid tolkningen av källmaterialet förändrar inte huvudslutsatsen – den stora mängden diskreta betydelsegrupper som inte är förbundna med varandra. 15 Claude’as Vandeloise’as (Vandeloise 2010: 171) savo erdvinių žodžių genezės sistemoje lingvistinį požiūrį vadina vidiniu (an. internal lexical formation), o ekstralingvistinį – išoriniu (external lexical formation) kalbos sistemos atžvilgiu. Jo sistema remiasi ekstralingvistiniu erdvės sąvokų genezės mechanizmu (plg. skirsnyje 2.1 minimą Herberto Clarko P- erdvės ir L- erdvės skirtį). 16 Denna notation är tvetydig – den betecknar på samma sätt både själva konsonantskelettet och rotknippet som börjar med det. Detta orsakar ingen förvirring, eftersom det framgår av sammanhanget vad som avses. Įžvalgos / Insights 255 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 7. Rötter med konsonanterna K/L Detta är bara en ordning av information – SP tillskrivs inget lingvistiskt innehåll. SP har dock sammanställts med jämförande lingvistik, inte fonetik, som grund (till exempel skulle lizdas tillhöra SP S–D)17. 17 Där skiljer sig sammanställningen av SP från Paulius Slavėnas schema, som bygger på fonetik (se det första avsnittet). 256 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sąkmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 8. Etymologiska bon med konsonanterna K/L I LKŽ finner vi följande grundläggande verbbetydelser: kélti 1. ’lyfta något tungt uppåt’ 1 kálti 1. ’slå med en hammare, driva in genom att slå, sticka’ klóti 1. ’bre ut, lägga, placera något på en yta’ 1 klė́sti 1. ’sopa, sopa omkring, röja’ klýsti 1. ’gå vilse, omedvetet vika av från den rätta vägen’ En direkt jämförelse av dessa betydelser verkar godtycklig. Ur traditionell eller strukturell semantisk synvinkel ger dessa betydelser ingen grund för att sammankoppla obesläktade verb. Greimas metod gör det möjligt att skilja mellan linjär (kelti, kalti) och icke-linjär (kloti) rörelse (se Greimas 2005a: 64; Nastopka 2010: 144)18. Den strukturalistiska metoden, grundad på oppositioner, stannar här. Den kognitiva rumsstrukturen blir inte synlig för den. Kognitiv lingvistik studerar inte ordens betydelser i ett slutet lingvistiskt system, utan utgår från allmänna tankelagar— 18 Strängt taget hör verbet klotis betydelse enligt Greimas analys inte bara till semantiska axlar för rumslighet, utan också för horisontalitet (lateralitet). Detta saknar betydelse för den fortsatta diskussionen. Įžvalgos / Insights 257 ALGIRDAS SAUDARGAS mässigheter, det vill säga i vår figur närmar man sig ordet från den extralingvistiska (högra) sidan. Ett sådant synsätt motsäger inte den jämförande lingvistikens fakta utan kompletterar dem. Att vokaliserade rötter betecknar linjär rörelse (kelti från ytan; kalti – återföra till ytan), medan rötter med konsonantklustret KL- betecknar icke-linjär rörelse, är ett empiriskt faktum. För det litauiska språkets lingvistiska system är detta faktum extrasystemiskt och framstår därför som godtyckligt. Den kognitiva metoden finner en plats för detta faktum i det extralingvistiska systemet för rumsuppfattning. Den vänstra änden av figur 7 är säkert förankrad på den jämförande lingvistikens strand. Endast en specialist med stor erfarenhet kan föreslå något tillförlitligt att korrigera där. För att bygga en ”hängbro” måste vi också förankra den högra (extralingvistiska) delen säkert. Som redan nämnts fungerar den strukturella lingvistikens metoder inte längre här. Vi befinner oss kvar i ett diskret fält av etymologiska bon som inte är semantiskt förbundna. Inom ett etymologiskt bo är den semantiska kopplingen obligatorisk (om den inte har bleknat under språkets utveckling), medan de semantiska kopplingarna mellan bon är godtyckliga i förhållande till fonologin. SP är lätt att projicera på mängden betydelser i LKŽ. De grundläggande objekten i vår undersökning är lexem från LKŽ. Vi ifrågasätter inga betydelsebeskrivningar. Det extralingvistiska perspektivet förändrar i grunden de inbördes relationerna mellan lexem där rötterna har en djup och rik ELD-struktur. Detta innebär inte att ordboken bör skrivas om genom att lexemens ordning ändras. ELD omorganiserar lexemen på ett icke-linjärt sätt – det är inte längre ett ordboksfragment, utan ett avsnitt av ett semantiskt nätverk. På högra sidan av figur 7 visas de mest generella ELD-schemana, som motsvarar olika ordgrupper. När vi lyfter ett föremål tar vi bort det från ytan och placerar det ovanför ytan. När vi sänker gör vi tvärtom – vi återför föremålet till ytan. Båda rörelserna är linjära, det vill säga endimensionella. När vi lägger sammanfaller vi tvådimensionella ytor. Ett sådant resonemang blir meningsfullt när vi anger den gemensamma uppsättningen av dessa scheman, en viss gestalt, i förhållande till vars struktur ordens betydelser hänger samman eller skiljer sig åt. Denna uppsättning genereras av huvudverben lyfta och hålla i deras grundbetydelser. Det konceptuella innehållet i verbet lyfta syftar på jordens dragningskraft, eller gravitationen. Erfarenheten av gravitation framkallar en rumslig referensram (AF) med en viss struktur och begränsar kraftdynamikens karaktär. Ett väsentligt kännetecken är uppdelningen av det isotropa tredimensionella rummet i en tvådimensionell yta, som förblir isotrop, och en endimensionell vertikal riktning. Föremål har tyngd och vi lyfter dem vertikalt uppåt, men föremålens tyngd är densamma överallt på jordytan. Uppgiften i det andra kapitlet är att visa att betydelserna hos ŠP K/L-orden förstås enligt AFK-L, där den tvådimensionella ytan är obegränsad, medan L/K enligt AFL-K, där den tvådimensionella ytan är begränsad och sluten. Alla våra forskningsobservationer begränsas, som nämnts ovan, av den språkliga systemets principer (vi väljer endast ord av baltiskt ursprung och utesluter ljudhärmande ord och lånord), men de begränsas inte av systemet. Med andra ord strider undersökningen inte mot kända lingvistiska fakta, 258 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne men kompletterar dem. Varifrån hämtas denna tilläggsinformation? Lexikologin avgränsar sitt undersökningsobjekt från grammatiken. Den studerar endast nominala ord och deras betydelseinnehåll, invariant i fråga om böjning. ELD-strukturer kommer dock oftast till uttryck i grammatisk information. Hierarkiska system som genererar rumsbegrepp illustreras med prepositioner i olika språk. Talmy grundar i första hand sin klassificering av kraftdynamikens former på syntaktiska strukturer. Litauiskans grammatiska system har också motsvarande uttrycksmedel, mer eller mindre systematiserade. I vår undersökning är informationskällan fördelningen av betydelseinnehåll hos fonologiskt närbesläktade rötter (inklusive polysemi). Med andra ord söker vi i ordens lexikon efter ELD-information som vanligtvis finns i grammatiska uttrycksformer. Grammatisk information skapas vanligtvis genom att betydelsebärande morfem kombineras. I vårt fall finns ELD-informationen i själva roten. Ordet namas delas upp i morfem – roten nam- och ändelsen -as. Den information som förmedlas genom sammansättningen av morfemen nam- (begreppet hus) och -as (nominativ) summeras till den information som förmedlas av ordet namas. Detta synsätt är typiskt för strukturalistiska och generativa lingvistiska traditioner. I dag räcker det inte längre. Det betyder inte att synsättet är felaktigt, utan att det är begränsat. Det blottlägger endast en aspekt av fenomenet. Den kognitiva lingvistiska traditionen betraktar saken annorlunda. För det första är både lexikal information (som förmedlas av roten) och grammatisk information (som förmedlas av ändelsen) meningsbärande, trots att de till sin natur är väsentligen olika (Talmy 2000: 21; Langacker 2008: 18). Grammatik består inte av regler, utan har ett semantiskt innehåll. Roten (nam-) ger via ett frame tillgång till det encyklopediska minnet, som den specifika kontexten hänvisar till. Ändelsen (-as) ger tillgång till det grammatiska paradigmet: nätverket av böjnings- eller avledningsformer, där nam- är en fonologisk invariant. Roten har ingen betydelse. Endast ord har betydelser. Varje ordbetydelse är en invariant i bruket. LKŽ är uppbyggd på detta sätt. Varje lexem redovisar ett lemma (som representerar ett böjningsparadigm), dess beskrivning (en semantisk invariant i bruket) och bruksexempel. SEJL redovisar en sekvens av fonologiska transformationer från den rekonstruerade indoeuropeiska eller baltiska roten till ordroten. Strängt taget är det endast lexemet som har en betydelse (sådan den beskrivs i LKŽ), medan ordets semantiska innehåll (med några tillräckligt sällsynta och ointressanta undantag) utgörs av helheten av de lexem som ingår i det. Denna helhet är inte bara en numrerad lista över lexem; den omfattar den semantiska motivationen bakom sambanden mellan lexemens innehåll (beskrivningar). Ordets betydelse, som anges som huvudbetydelse, representerar således endast hela det motiverade systemet av ordets betydelser. Det etymologiska nästets semantiska innehåll omfattar det motiverade systemet av samtliga betydelser hos alla besläktade ord. Valet av ordets huvudbetydelse vållar lexikografer många synkrona och diakrona problem (Jakaitienė 2005: 2010). I ännu högre grad gäller det att den ”huvudbetydelse” som anges för en rekonstruerad rot sällan på ett adekvat sätt representerar hela nästets semantiska Įžvalgos / Insights 259 ALGIRDAS SAUDARGAS struktur. Detta blir särskilt tydligt när vi endast betraktar det semantiska innehållet i ett etymologiskt näste av litauiska (eller baltiska) ord, medan ”huvudbetydelsen” påtvingas av de klassiska språkens auktoritet19. Det rika semantiska innehållet i det litauiska nästet, som LKŽ lägger fram helt öppet, ignoreras helt enkelt. En skadlig vana utvecklas: att tänka på roten (i ordet eller rekonstruerad i urspråket) som betydelsebärande, och denna betydelse manipuleras ofta. Detta synsätt på semantik måste ändras. Ett mer precist tänkande (i semantisk vetenskaplig mening) måste betrakta det semantiska innehållet i sekvensen {lexem < ord < rot < rekonstruerad rot} som ett successivt blottläggande av båda. Lexemet uttrycker det slutliga målet om entydighet i ett medvetet språk. Den rekonstruerade roten rymmer den största osäkerheten. Det är i ett sådant perspektiv vi kan tala om konsonantparets meningsfullhet. Det är i ännu mindre grad en betydelse, utan snarare helheten av alla ord och alla deras betydelser i motiverat samspel. En fonosemantisk saga är just konsonantparets mening – dess motiverade semantiska innehåll. Vi kan förlänga sekvensen: {lexem < ord < rot < rekonstruerad rot < fonosemantisk saga}. Sambandet mellan konsonantpar och ELD-strukturer antyds också av den symmetri och den så kallade nokti / nykti-lagen som Patackas nämner, liksom av Slavenas rotnätverk. Dessa föregångares insikter erkändes inte inom språkvetenskapen, eftersom, som nämnts, fonologiska samband är extrasystemiska medan semantiska samband är extralingvistiska. Ändå kan de få en plats, exempelvis i Ray Jackendoffs parallella arkitektur (Jackendoff 2003). Den generativa strukturen hos morfologi och syntax, som bygger på det fonologiska systemet, utgör den grundläggande principen för systematisering av språkfakta. Ett autonomt system av kunskap som beskriver språket, vars grund lades av Ferdinand de Saussure och som gavs formell stringens av den generation generativister som leddes av Noam Chomsky, lade grunden för ambitionen att göra lingvistiken till en exakt vetenskap och skapade en illusion av att språket kunde formaliseras fullständigt. Generativ lingvistiks försök att formalisera språket kallades en kognitiv revolution mot bakgrund av sökandet efter artificiell intelligens. Den kognitiva lingvistiska strömningen uppstod som en reaktion på den generativa metodens ofruktbara formalism. Jackendoff intog en mellanposition, som en sorts medlare, och föreslog en parallell arkitektur, med påpekandet att språket rymmer mer än ett självständigt generativt system. Den parallella arkitekturens synsätt uppmanar oss att, efter att ha beskrivit de enskilda generativa strukturerna, undersöka sambanden mellan dem. De viktigaste är de generativa strukturerna för fonologi, syntax (som även omfattar morfologi) och semantik. Utöver dessa nämner Jackendoff också en rumsstruktur (se fig. 9). Författaren själv medger att rumsstrukturen även omfattar tidsuppfattning och former av kraftdynamik (Jackendoff 2003). Rums-, 19 Pgl. MA 2006: 396, 404, kur prokalbės šaknys *h₁enek- ir *bher- indoeuropiečių kalbų spektre apima reikšmes ‘imti’, ‘nešti’ ir ‘duoti’ plačiame freime, bet „pagrindinė reikšmė“ parenkama pagal „autoriteta“. 260 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 9. Parallell arkitektur enligt Jackendoff fonsemantisk FIG. 10. Fonosemantisk saga i den parallella arkitekturen Įžvalgos / Insights 261 ALGIRDAS SAUDARGAS Uppfattningen av samspelet (dynamiken) mellan tid och krafter och dess uttryck i språket har under de senaste decennierna undersökts allt mer intensivt. I sin parallella arkitektur föreslår Jackendoff att fonologiska, syntaktiska och semantiska generativa strukturer beskrivs och att deras samband undersöks. För den rumsliga strukturen anger han ett samband endast med den konceptuella strukturen. Detta är spridningen av begreppsinnehåll genom människans olika sinnen (modaliteter). Han förutser inga samband mellan ELD-strukturer och syntax eller fonologi. ELD:s direkta samband med språkets fonologiska struktur är just det område där de nämnda orörda markerna inom litauisk språkvetenskap ligger. Vårt synsätt föreslår ett direkt uttryck för ELD-strukturer i fonologin. Med andra ord postulerar detta synsätt att sambandet mellan konceptuell struktur och fonologiskt uttryck åtföljs inte bara av ett samband via syntaxen (inklusive morfologin), utan också av ett samband via ELD. Med tanke på den betydelsefullhet hos grammatiken (inklusive syntaxen) som kognitivlingvistikens anhängare ständigt betonar, och på den ELD-information som dominerar i det grammatiska innehållet, kan vi komplettera Jackendoffs parallella arkitekturs triangel till en tetraeder (se fig. 10). 2. SÄGNEN OM VÄGEN OCH TIDEN 2.1. Uppfattning och uttryck av rum, tid och dynamik i språket ”Alltså är den ursprungliga rumsföreställningen en a priori-åskådning, inte ett begrepp” Imanuelis Kantas (Kantas 1982: 77) Låt oss fråga oss vad som avbildas i figur 11 – en blomma i handen eller på handen? Det är uppenbart att valet av lokativ eller preposition ant beror på hur vi, när vi betraktar bilden, delar in rummet: om handen uppfattas som en behållare (en sluten yta) eller som ett stöd (en öppen yta). Denna situation har inte utan anledning på senare tid fått särskild uppmärksamhet20. Här sammanfaller uttrycken för kraftdynamik och rumsuppfattning. Såväl användningen av de engelska prepositionerna on / in som prepositionssystemen i olika språk har undersökts ingående. Inom språkforskningen kallas den kontext i förhållande till vilken man talar om placerade föremål för referensram. Psykologin undersöker hur det som upplevs genom sinnena 20 Se Evans, Chilton 2010 och de många hänvisningarna där. 262 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 11. En blomma i handen eller på handen? bilden tolkas inom den ena eller andra referensramen. Ur semantisk synvinkel möts här ett onomasiologiskt perspektiv (hur samma upplevelse kan benämnas på olika sätt) och en semasiologisk undersökning (i vilka situationer den ena eller andra polysema prepositionen används). Båda dessa aspekter kommer till uttryck när den tredimensionella rymden delas upp med en tvådimensionell yta. Rummet är tredimensionellt och isotropiskt. Något kan vi placera i rummet endast i förhållande till något annat. Inom matematiken och de exakta vetenskaper som använder den placeras objekt i förhållande till ett koordinatsystem. Språken har egna sätt att uttrycka den kartesiska koordinatsystemets relationer: uppåt / nedåt; framåt / bakåt; åt vänster / åt höger (Landau, Jackendoff 1993). Rumsliga relationer uttrycks både lexikalt och med grammatiska medel. Referensramarna kan variera, och språken använder dem på sina egna sätt. Redan på 1970-talet presenterade Herbert Clark en analys som utgår från frågan hur vi uppfattar rummet (Clark 1973). Jag ska kortfattat redogöra för detta synsätt. Barnet föds in i en värld där det går upprätt på plan mark och överallt känner av gravitationens inverkan. Detta formar en struktur för rumsuppfattningen, som författaren kallar perceptuellt rum – P-rum. När barnet börjar tala använder det rumsliga språktermer för denna upplevelse; de bildar ett system som författaren kallar L-rum (språkrum). Clark undersöker två hypoteser: korrelationshypotesen och komplexitetshypotesen. Korrelationshypotesen hävdar att L-rummet till sin struktur måste motsvara P-rummet. Komplexitetshypotesen hävdar att barnet först tillägnar sig enklare termer och därefter mer komplexa (se Clark 1973: 28). Det har naturligtvis gått flera decennier av tvärvetenskapliga studier sedan Clarks nämnda artikel. Jag har nämnt artikeln eftersom dess två hypoteser anger den allmänna kontexten för detta kapitel. Litteraturen om rumsuppfattning och dess uttryck i språket är svår att överblicka. En allmän översikt och analys presenterades för två decennier sedan av Stephen C. Levinson (Levinson 1996), och Evans och Chilton redigerade en samling senare arbeten (Evans, Chilton 2010). Där kan man Įžvalgos / Insights 263 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 12. Uppdelning av det tredimensionella rummet med ett obegränsat plan eller en begränsad yta också hitta många hänvisningar till relevanta ämnen. Till dessa kan man lägga en översikt över hur rymd, tid och tal uppfattas i hjärnan (Dehaene, Brannon 2011) samt Chiltons nyligen utkomna monografi (Chilton 2014). Det kartesiska koordinatsystemet inför en axel för varje dimension i det tredimensionella rummet. Vi intresserar oss för själva det första steget, där rummets isotropi minskar. Vi undersöker det inledande steget då de tre dimensionerna delas upp i en tvådimensionell yta och en endimensionell linje. Den tvådimensionella ytan förblir isotropisk i denna inledande uppdelning. Vi har två fundamentala och enklaste alternativ – ett oändligt plan eller en sluten yta. När det tredimensionella rummet delas av ett plan är den återstående dimensionen den vertikala riktningen, som skär ytan. Planet förblir isotropiskt. I fallet med en sluten sfär är den återstående dimensionen radien från centrum. Även sfären förblir isotropisk (se fig. 12). I litauiska rötters struktur motsvarar detta att avbilda inversionen K/L >< L/K på referensramarna AFK-L och AFL-K. Strukturer för rumsuppfattning undersöks oftast på syntaxnivå. Man studerar olika språks prepositionssystem. Hittills har det inte gått att hitta studier av hur den inledande uppdelningen av rummet kommer till uttryck i språket. I varje enskilt fall kan vi tillskriva referensramen den ena eller andra typen av uppdelning. Denna uppdelning har ett nära samband med indelningen av referensramar i egocentriska och allocentriska, men sammanfaller inte med den. Vi ska använda denna inledande minskning av rummets isotropi som utgångspunkt för att undersöka litauiska rötter. Rummets uppdelning samverkar med uppfattningen av tid och kraftdynamik. I referensramen AFK-L uppfattas tiden som en endimensionell eller annan rörelse i rummet. I referensramen AFL-K har tiden däremot en egen, unik natur som inte kan reduceras till en rumslig form; detta 264 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne gražiai parodo lietuviški veiksmažodžiai laukti ir likti (plg. Galton 2011). Toks erdvės padalijimas glaudžiai susietas su dvejopų jėgų santykiu. Jei perkeliant vieną daiktą judesys perduodamas kitam, tai gali vykti dviem būdais: judesį valdantis daiktas kito atžvilgiu yra atrama arba talpykla. Tai aišku iš mūsų pradinio pavyzdžio. Bet, pereidami nuo sintaksės lygmens prie šaknies sandaros, lietuviškų šaknų semantikoje atveriame gilesnę erdvės, laiko ir jėgų dinamikos santykį. Neurofiziologiniai erdvės suvokimo tyrimai parodė, kad smegenys taip pat linkusios trimatę erdvę dalyti į paviršių ir vertikalią kryptį.21 Det som har sagts kan sammanfattas i en tabell: AFK-L AFL-K öppen sluten väg tid rum plan + vertikal sfär + radie + punkt tid bana i rummet varaktighet vid en punkt kraft utbredd över ytan, verkande längs linjen koncentrerad i en punkt 2.2. Kraftdynamik i polysemin hos verben kelti och laikyti Pasigilinkime į jėgos dinamiką pagal Leonardo Talmy (Talmy 2000: 409; De Mulder 2007). Kadangi šis, kognityvinėje lingvistikoje jau senokai tapęs klasika, metodas lietuviškuose semantikos tyrimuose dar labai retai sutinkamas, išdėstysiu jo esmę smulkiau. Jėgos dinamika nusako santykį tarp dviejų sąveikaujančių jėgų: agonisto ir antagonisto. Agonistas tai tas objektas, į kurį nukreiptas sakinio dėmesys ir kuris arba pasižymi polinkiu išlaikyti esamą stacionarią būseną, arba pats turi potenciją judėti ar kitaip veikti. Antagonistas veikia priešingai agonistui. Susidaro keturios situacijos. Dvi situacijos yra, kai antagonistas nugali agonistą: JDa – agonisten strävar efter att upprätthålla ett stationärt tillstånd, men antagonisten sätter den i rörelse; JDd – agonisten har potential att röra sig, men antagonisten håller den tillbaka. De två andra situationerna är analoga, men antagonisten misslyckas med att besegra agonisten, som därmed behåller sitt stationära tillstånd eller sin rörelse. De betecknas JDb respektive JDc. I sin monografi undersöker Talmy (2000: 412) främst kraftdynamik sådan den kommer till uttryck i satsens syntax. Om en boll (basket-, fotbolls- eller golfboll) ligger 21 Žr. trimatės erdvės neurofiziologinių tyrimų apžvalgą (Jeffery et al. 2012). Įžvalgos / Insights 265 ALGIRDAS SAUDARGAS på marken kommer den att ligga kvar där, såvida inte någon sparkar till den, tar upp den eller på annat sätt sätter den i rörelse. Anta att det blåser tillräckligt starkt för att sätta bollen i rörelse. Då beskriver följande mening situationen JDa: När det blåser kraftigt rullar bollen över planen. Om vi lägger bollen på en sluttning tenderar den att rulla nedför, såvida någon inte håller fast den: Bollen rullar inte nedför sluttningen eftersom den hålls tillbaka av det täta gräset. Här har vi ett fall av JDd. I båda fallen är bollen agonisten, som påståendet riktar fokus mot. Vinden och det täta gräset är antagonister som, när de träder in i situationen, förändrar (eller försöker förändra) agonistens tillstånd. Talmy betraktar dessa två scheman som de grundläggande, eftersom de för in en handling och dess orsak i språket. Han symboliserar dem med konjunktionerna eftersom / då: Bollen rullar, eftersom / då det blåser kraftigt; Bollen rullar inte, eftersom / då den hålls tillbaka av det täta gräset. De två andra situationerna beskriver ett misslyckat antagonistiskt inflytande och symboliseras av Talmy med ordet trots (eng. despite): Bollen ligger stilla trots den kraftiga vinden; Bollen rullar trots det täta gräset. Vi intresserar oss för de fall där kraftdynamiken ligger i själva verbroten. Med andra ord undersöker vi kraftdynamikens (ELD) innehåll i verbets betydelse. När vi går över till exempel från det litauiska lexikonet kan vi återge dem i den form som visas i figur 13. Här jämför vi de grundläggande betydelserna av kelti och laikyti samt deras negationer: kelti I.1. ’lyfta något tungt uppåt’ Lyft en säck. Kan du lyfta den från marken? kelti I.10. ’plöja, bryta upp’ Åh, katter, lilla katt, varför plöjde du inte trädan, varför sådde du inte linet? laikyti 1. ’hålla fast så att det inte faller eller kommer loss’ Flickan står vid hans sida och håller en sidennäsduk i handen; Du gjorde rätt, lilla syster, som inte höll tillbaka hästarna. I denna figur betecknar cirkeln agonisten och halvmånen antagonisten. Pilen eller punkten i cirkelns mitt anger agonistens tendens (att röra sig eller stå stilla), medan plustecknet i halvmånen eller cirkeln visar vem som vinner – antagonisten eller agonisten. Den streckade linjen längst ned visar slutresultatet: rörelse eller stillastående. I meningarna från LKŽ är verbet som förmedlar kraftdynamiken fetstilat, och agonisten är understruken. JDa och JDd visar kraftdynamiken (ELD) i semantiken hos de grundläggande betydelserna kelti I.1. ’lyfta något tungt uppåt’ och laikyti 1. ’hålla fast så att det inte faller eller kommer loss’. Som nämnts tidigare är detta de två grundläggande schemana, eftersom de pekar på möjliga förändringar i situationen: antagonisten vinner och sätter agonisten i rörelse (JDa) eller stoppar den (JDd). I båda fallen markeras antagonistens halvmåne med ett plustecken. Det är inte förvånande att dessa scheman uttrycker betydelserna hos de grundläggande betydelserna (kelti I.1 och laikyti 1). De två andra schemana avser fall där agonisten vinner och situationen förblir oförändrad. Schemana JDb och JDc kan erhållas genom att tillämpa en logisk transformation – negation. När vi betraktar schemana JDa och JDb ser vi att de bara skiljer sig åt genom att plustecknet flyttas från halvmånen (antagonisten) till cirkeln (agonisten). Detta är negationens semantik – antagonistens ansträngningar upphävs och agonisten vinner (behåller sin tendens): lyfte inte (plöjde inte) säcken (trädan). På motsvarande sätt genom att flytta 266 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 13. Kraftdynamik med negation plus, går vi från JDd till JDc (höll inte, behöll inte, höll inte kvar de brokiga hästarna (silkesdukar)). Talmys schema blottlägger fyra möjliga relationer mellan agonist och antagonist. Vi intresserar oss för dess samband med rumsuppfattningen. Jag ska visa att när fyrfältsschemat delas med ett vertikalt streck, uppfattas JDa och JDc, som hamnar på vänster sida, inom referensram AFK-L, medan JDb och JDd, som blir kvar till höger, uppfattas inom referensram AFL-K (se fig. 14). För att tydliggöra rumsuppfattningen ersatte jag meningarna JDb och JDc med negationer med användningar av de intransitiva verben stiga och bli kvar. Låt oss betrakta den intransitiva verbformen stiga. Den anger ett föremåls tillstånd. När vi lyfter ett föremål, stiger det. Men exemplen i LKŽ och själva beskrivningen visar något annat: stiga 1. ’röra sig uppåt’ Månen stiger över lönnarna. Įžvalgos / Insights 267 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 14. Kraftdynamik och rumsindelning Månen stiger inte för att någon lyfter den. Varken i vardagsföreställningen om världen eller med stöd av astronomiska kunskaper kan vi ange en kraft som lyfter enligt schemat JDa. Och månen reser sig inte heller själv. Månen bara stiger. Meningen uttrycker månens observerade rörelse i förhållande till lönnträdet. Med andra ord finns ingen kraftdynamik kvar i meningen. Ändå tillåter ordparet lyfta / stiga inte fullständig frånvaro. Kraftdynamiken har inte försvunnit, utan skjutits ut i perceptionens periferi – till bakgrunden. I förgrunden finns ren rumslig rörelse. Det avgörande särskiljande draget i semantiken hos lyfta / stiga är att JD flyttas från förgrunden (profilen) till bakgrunden, medan profilen 268 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne lämnas åt rumtiden. Därför kan vi fortfarande, i viss mån, placera denna mening i schemat JDc. Låt oss jämföra denna situation med schemana för huvudbetydelserna lyfta (JDa) och hålla (JDd). Månen stiger inte för att någon lyfter den, utan (enligt Talmys ursprungliga tolkning) stiger den trots gravitationen. Sådana är alla direkta meningar i LKŽ som beskriver fenomen (utan metaforisk överföring): Enorma dammoln steg uppåt. På våren stiger varm dimma upp från dina ängar. Antagonistens halvmåne, som i schemat har förlorat sitt plustecken, har å ena sidan sitt ursprung i JDd (gravitationen förmår inte hålla kvar den stigande månen i synfältet). Å andra sidan representerar den en av de två krafter som samverkar i JDa (gravitationen är inte den kraft som lyfter, utan den kraft som hindrar lyftandet). Antagonistens segrande kraft deltar, som vi har sett, inte längre alls, medan antagonistens kraft i det förlorande schemat JDc är gravitationen, som lyftkraften besegrar i schemat JDa. Således är verbet stigas semantik en vertikal rörelse mot bakgrund av gravitationen. Detta är den referensram AFK-L som verbet lyfta framkallar. Det bör noteras att det i vissa fall fungerar att ersätta verbet stiga med den reflexiva formen resa sig, men betydelsen förändras. Det reflexiva verbet förblir i schemat JDa när agonisten sammanfaller med antagonisten. Andra språk använder oftast just reflexiva former i stället för litauiskans stiga (eller motsvarande verb). I litauiskan bryter en sådan ersättning, när den inte uttrycker den kognitiva strukturen, sönder språkets djupstruktur. På motsvarande sätt kan man diskutera hålla / bli kvar. Det viktiga för oss är att när JD träder tillbaka i bakgrunden hamnar stiga och bli kvar i olika referensramar. Verbet stiga överför till uttryck för endimensionell rörelse, som substantivet väg på ett träffande sätt symboliserar. Referensram AFL-K, när krafterna avlägsnats, innesluter i ett slutet inre rum utan rumslig rörelse. Endast tiden återstår. Ett exempel ur poesin visar på ett fint sätt att verbet stiga har JD i sin betydelses bakgrund. I LKŽ har vi två meningar som illustrerar lexemet stiga upp 2 ’röra sig uppåt’: Brokliga falkar steg mot himlen V.Myk-Put. En flock fåglar steg upp Kl121. I poesin kan brokliga falkar inte stiga upp som dimma eller helt enkelt som en fågelflock. Därför blottlägger de följande raderna i Vincas Mykolaitis-Putinas dikt ”Brokliga falkar” den JD som skjutits i bakgrunden: När de sent följer det slocknande glödet Broksiga falkar steg upp mot himlen. De hade vänt jorden och dess bedrägliga drömmar ryggen, och sträckte ut sina vingar under himlavalvet. Det visar sig att de broksiga falkarna inte bara stiger upp, utan har brutit banden till jorden, som höll dem kvar genom att locka dem med bedrägliga drömmar, medan utsträckta vingar lyfter dem. Įžvalgos / Insights 269 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 15. Verben lyfta i olika referensramar Påståendet att vi, när vi går från verbet lyfta till hålla och tvärtom, uppfattar deras rumsliga betydelse genom att byta en referensram mot en annan, kräver en noggrannare analys. Därför ska vi finna skärningspunkten i uppfattningen av verben lyfta och hålla i deras polysemi (ett semasiologiskt perspektiv), där båda verben fungerar som synonymer, och visa att uppfattningen av deras överlappande betydelser endast skiljer sig åt i fråga om referensram (ett onomasiologiskt perspektiv). Innebörden av det välkända ordspråket Många händer lyfter en stor börda behöver man bara förklara för lågstadieelever. Ordboksredaktörerna tolkar det dock olika. LKŽ tar upp det under betydelsen lyfta I.1. ’förmå att ta något tungt uppåt’. DLKŽ-redaktörerna hänför däremot ordspråket till betydelsen lyfta 9. ’förmå att hålla uppe’. Den senare betydelsen motsvarar betydelsen i LKŽ lyfta I.2. ’förmå att hålla uppe, bära, uthärda, mäkta med; tåla’. Betydelserna i LKŽ ligger nära varandra, så kanske skiljer de sig bara obetydligt? Låt oss se på figur 15. På bildens vänstra sida ser vi Atlas med himlavalvet på sina axlar. När vi betraktar bilden och hör någon säga Atlas höll upp bördan väljer vi betydelsen i DLKŽ, eftersom bildens stämning får oss att tänka på en statisk variant, vilket stöds av en annan mening i samma artikel: Jag lägger säcken på dina axlar, orkar du hålla upp den? Den dynamiska bilden till höger lämnar inget tvivel om att verbet lyfter i ordspråket Många händer lyfter en stor börda förstås enligt verbets huvudbetydelse i LKŽ. 270 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne DLKŽ är en ordbok över det moderna språket, och en sådan betydelseförskjutning skulle tyda på en förändrad tolkning. Bilden till höger är dock ännu mer samtida, eftersom den hämtats från undervisningsmaterial för lågstadieelever22. Det är lättare för barn att lära sig en dynamisk tolkning av ordspråket. I en arbetsbok för femteklassare i historia finns följande uppgift: bilden visar människor som röjer skog, och man ska säga vilken form av jordbruk detta hänger samman med och hur bilden motsvarar vårt ordspråk (Många händer lyfter en tung börda)23. Elever som har läst om svedjebruk känner lätt igen det och förklarar att det är för svårt för en enda person att röja ett åkerfält ur skogen, men att alla tillsammans kan nå målet. Ordspråket ställer en enskild människas ansträngningar mot en grupp människors gemensamma arbete (många händer). Verbet lyfter är underordnat i detta ordspråk. Många händer kan också utföra andra arbeten: rulla undan en stor sten, bygga ett högt slott eller fälla träd i skogen. Folkvisdomen valde ett enkelt men åskådligt arbete – att lyfta en tung börda. Verbet lyfta förde med sig sin tvetydiga natur också in i ordspråket. De sammanhang där ordspråket kan användas skiljer sig även känslomässigt, men ordspråkets lärdom förändras inte. Ordspråkets innebörd är invariant, oberoende av hur verbet lyfter tolkas. Därför är det meningslöst att fråga vilken ordbok som har rätt, eftersom båda tolkningarna är giltiga. Detta uppmärksammas sällan, eftersom de mekanismer som bestämmer skillnaden inte når medvetandet. Vårt mål är att med JD-scheman uttrycka övergången från de grundläggande betydelserna till de överlappande betydelserna av lyfta och hålla. För att beskriva betydelsernas kognitiva egenskaper måste vi tränga djupt in i det elementära mentala skeendet. Låt oss betrakta meningarna: Tallar kommer att stå emot stormar. Vågorna rasade, skummade och slingrade sig som ormar, och det verkade som om fartyget inte skulle klara stormen. Vilket JD-schema motsvarar innehållet i dessa meningar? Om vi minns Talmy-beskrivningen (Bollen ligger orörlig trots den starka vinden), kan vi hävda att det är JDb. Tallarna (fartyget) förblir i sitt ursprungliga tillstånd (oskadade) trots stormen: tallarna (fartyget) stod emot (klarade) stormarna. Låt oss minnas att vi fick schemat JDb genom att negera JDa. När antagonistens handling misslyckas eller antagonisten (som den där katten) avstår från att agera, förblir agonisten i ett stillastående tillstånd: bollen ligger på marken, träden har inte fällts. I det här fallet finns ingen negation, och schemats omvandling är annorlunda. Man skulle kunna använda en negation för att beskriva samma situation, men verbet blir ett annat: stormarna bröt inte sönder tallarna (fartyget). För att föra meningarna närmare varandra syntaktiskt måste vi byta plats på subjekt och predikat, det vill säga övergå till passiv: tallarna 22 Kašubienė 2012: 15 skaidrė. 23 IPU 2014: 7. Įžvalgos / Insights 271 ALGIRDAS SAUDARGAS (fartyget) blev inte brutet sönder av stormarna. Alla dessa användningar av verben förmedlar samma innehåll: stå emot (stormar); klara (stormar); inte vara (av stormarna) bruten. Det finns en väsentlig skillnad. Tallarna eller fartyget går från att vara agonist till att bli antagonist. Att inte bli bruten av stormarna eller att stå emot (klara) stormarna skiljer sig åt genom hur uppmärksamheten fördelas. Vi kan undra om det inte är tallarna själva som orsakar stormarna: Tallarna kommer att orsaka stormar. Tallarna kommer inte att orsaka stormar. Alla dessa betydelser sammanfattas av ett schema där det viktigaste för oss är att agonisten (understruken) växlar med antagonisten (se fig. 16). För tydlighetens skull har vi i stället för den grundläggande betydelsen använt en betydelse som erhållits genom konceptuell metafor (klara VII. 2. ’göra, orsaka’); då får vi en mening om tallar som inte orsakar stormar av sig själva, och vi kan jämföra den med meningen vi fick genom att ersätta stå emot med klara: Tallarna kommer inte att klara stormarna. Tallarna kommer att klara stormarna. Formellt är meningarna varandras logiska negationer, men deras JD-scheman sammanfaller. Det är dock endast schematypen (JDb) som sammanfaller, medan schemat tillämpas på olika sätt: agonistens och antagonistens roller byter plats. Liksom katten inte alls har för avsikt att röja åkrarna och åkrarna förblir som de är, har inte heller tallarna i sig själva förmågan att orsaka stormar, och därför finns det inget orsakssamband mellan tallarna och stormarnas uppkomst. När vi tolkar samma mening med samma verb kommer att fälla / kommer inte att fälla, men tilldelar agonistrollen inte stormarna utan tallarna, får vi en helt annan betydelse, trots att schemat förblir detsamma. Detta är inte bara en formell omfördelning, utan en psykologisk handling. Tilldelningen av agonist- och antagonistroller är kopplad till ordningsföljden för hur uppmärksamheten riktas. Agonisten är inte så mycket huvudaktören som den som uppmärksamheten först riktas mot. Antagonisten förs in i en redan känd situation, och dess påverkan bedöms i förhållande till agonisten. I meningen Tallarna kommer inte att fälla stormarna riktar vi först uppmärksamheten mot stormarna och för sedan in tallarna i uppmärksamhetsfältet, varvid vi konstaterar att de inte har något (kommer inte att fälla =orsaka) orsakssamband med stormarnas uppkomst. I meningen Tallarna kommer att fälla stormarna är uppmärksamhetens spridning den motsatta. Först riktas uppmärksamheten mot tallarna, varefter det konstateras att stormarna inte förmår fälla tallarna. Denna uppmärksamhetsordning (i litauiskan) är inte beroende av ordens placering i meningen, utan återspeglas i syntaxen. I JDa eller JDb med negation står antagonisten som subjekt. När uppmärksamheten vänds blir subjektet agonist. Detta är en slags passivsituation, även om det grammatiskt sett inte är en passivform. Detsamma kan sägas om verbet hålla. I det här fallet passar en form med ett annat prefix bättre: Tallarna kommer att hålla tillbaka stormarna. Negationen av denna mening är JDb, men det positiva 272 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne ĮDa Tallar kommer att orsaka stormar. ĮDb Tallar kommer inte att orsaka stormar. Tallarna kommer att fälla stormarna. Tallarna kommer att stå emot stormarna. Tallar kommer inte att hålla tillbaka stormar. ĮDc ĮDd Tallar kommer att hålla tillbaka stormarna. Fig. 16. Kraftdynamiken hos verben fälla och hålla meningen överförs till schemat ĮDd. En sådan alkemi destillerar fram den eftersträvade omedvetna rörelsen i sinnet. Det är en återgång till ordningen för hur uppmärksamheten riktas. Den omvandlar betydelserna hos de centrala betydelserna (ĮDa och ĮDd) till en sammanfallande betydelse (ĮDb). För vår undersökning är det avgörande att i betydelserna hos verben fälla och hålla omvandlas endast ELD-schemat, medan det konceptuella innehållet förblir oförändrat. Ur ett semasiologiskt perspektiv omvandlas huvudbetydelserna genom en enda rörelse i sinnet till en av de perifera betydelserna i LKŽ- eller DLKŽ-ordböckernas disposition. Är det empiriska faktum att dessa betydelser är synonymer godtyckligt? Det är den centrala frågan. Godtyckligheten kan vederläggas genom att motivationen blottläggs. Det semasiologiska perspektivet måste visa vad som motiverar en sådan betydelseutvidgning. Ur ett onomasiologiskt perspektiv måste vi besvara frågan varför samma sak benämns med olika ord. I vårt fall har vi synonymer som uppstått genom en utvidgning Įžvalgos / Insights 273 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 17. Schema över verbet keltis polysemi grundbetydelser. Semasiologisk motivering måste utgöra grunden för onomasiologisk motivering. Varifrån kommer behovet av dessa perifera betydelser? Låt oss först betrakta det förlopp som uttrycks med verbet kelti. Det föremål som ska lyftas måste vi ta från marken, plats L1, och övervinna gravitationskraften för att lyfta det till en högre plats, L2 (se fig. 17). Grammatiska medel och meningskontexten kan uttrycka rörelsen i olika skeden. Uppmärksamheten kan riktas mot rörelsens början (lyfta upp, ta hit – Kan du lyfta upp det från marken?), dess slut (lyfta upp – Lyft säcken upp på vagnen) eller hela banans förlopp (flytta). I samtliga fall begränsas den beskrivna rörelsen av två stationära tillstånd, som fysikerna skulle säga. Rörelsen kan förlängas genom att lasten flyttas ännu högre i obegränsade iterationer. Den perifera betydelse vi undersöker uppstår när vi vill uppfatta kraftförhållandet efter att lyftet stannat i ett mellanläge. Här möter vi den tidigare nämnda omkastningen av uppmärksamheten. När vi vill lyfta föremålet från marken har vi antagonistrollen (Lyft upp säcken. Kan du lyfta upp den från marken?). När vi har lyft lasten måste vi hålla den i händerna, och det tunga föremålet blir en antagonist som försöker bryta vårt motstånd (Jag lägger säcken på axlarna, kan du lyfta den?). Varför har litauiskan behållit samma verb för att benämna dessa situationer? Vi kan inte besvara frågan varför – det är en intressant fråga för framtida forskning. Vår undersökning visar endast att litauiskan noggrant och exakt registrerade denna avgörande punkt i kraftdynamiken, där kraftsamverkan sammanfaller med grundläggande vändpunkter i uppfattningen av rum och tid. För att uttrycka tillståndet JDb vid punkten L2 väljer vi AF (se fig. 18). Om vi säger håller väljer vi AFL/K och bilden i rummet är statisk, medan endast tiden förändras. Om vi säger lyfter väljer vi AFK/L och bilden är dynamisk och tecknar rörelsebanan genom rummet. Genom att välja AF blottlägger vi den onomasiologiska idén 274 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 18. Överlappning av polysemischeman för verben kelti och laikyti (jfr fig. 19). Detta är mycket betydelsefull information för att förstå arkitekturen hos ELD:s generativa schema. Språket konceptualiserar de grundläggande, ofta återkommande dragen hos den observerade världen. Men språket måste förbli öppet för en värld i förändring. Då blir ordens betydelser öppna för tolkning. Låt oss betrakta folkloren. Vilka betydelser har verbet kelti i dessa verser: Jorden bar gräset, Hästen bar sadeln, Gräset bar daggen, Sadeln bar ryttaren, Daggen bar den lilla hästskon, Ryttaren lyfte på hatten Den lilla hästskon – hästen. För den gamla modern. I LKŽ finner vi de två första raderna i dessa verser: kelti I.2. ’hålla uppe, bära en viss tyngd (när något trycker nedåt); bära på sig, på sin yta’ Jorden bär gräset, gräset bär daggen J.Jabl (Rm); Ytan på en vattenpöl bär endast en människa (man kan inte köra över den med hästar). Ordboken ger en dubbel beskrivning. Den första delen, ’hålla uppe, bära en viss tyngd (när något trycker nedåt)’, uttrycker uppenbart kraftförhållandet JDb. Den andra meningen handlar om ytan på en pöl som frusit till is och som bär en människa Įžvalgos / Insights 275 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 19. Den semasiologiska och onomasiologiska tvekan kring verben kelti och laikyti (kelia), men inte hästen, motsvarar helt denna beskrivning. Den passar också alla de andra exemplen i artikeln kelti I.2., med undantag för fragmentet ur vår vers. Beskrivningens andra del, ’bära på sig, på sin yta’, är uppenbart avsedd just för den, eftersom en sådan förklaring är överflödig för alla de andra exemplen. Beskrivningens första del, ’hålla uppe, bära någon tyngd (när något trycker nedåt)’, passar inte särskilt väl för den första meningen. Det skulle faktiskt låta föga övertygande att förklara betydelsen av verbet kelia i meningen Žemė kelia žolę som att jorden bär upp gräsets tyngd medan det trycker nedåt på den. Det skulle också verka en smula märkligt att daggen trycker på gräset. I grund och botten gör beskrivningens andra del det möjligt att byta ut verbet kelia mot verbet laiko: Žemė laiko žolę. Eftersom vi har förkastat JDb som olämpligt, vad är det då som orsakar verbens synonymi? Låt oss se hur versen ser ut om vi byter ut verben överallt: Jorden höll gräset, sadeln höll ryttaren, gräset höll daggen, ryttaren höll mössan, daggen höll hästskon, åt den gamla modern. Hästskon – hästen (ryttaren lyfte mössan, hästen höll sadeln, åt den gamla modern) Överallt utom i den sista frasen har verbet laikyti använts korrekt, bokstavligt eller bildligt. Verbet laikyti återger bilden mer exakt än kelti 276 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 20. Kanizsakuben som beskrivs. Bilden förblir dock statisk. Verbet laikyti används enligt schemat]Dd. Men hela sångens poetik går förlorad, eftersom ordet laikė framkallar en statisk frame AFL/K i vårt medvetande. Folkdiktningen väljer verbet kėlė, och därmed också den dynamiska framen AFK/L, genom ett schema]Dd som inte är typiskt för verbet (’bära på sig, på sin yta’). Dessutom för med sig verbet kėlė hela sin polysemi (med]Da och]Db) i form av en tvekan (låt oss minnas ordspråket!): Rasa kėlė pasagėlę – förstå det som du vill, det vill säga på alla sätt samtidigt. Detta är ett fantastiskt exempel på tvekan i folkpoesin, ett verkligt Mona Lisa-leende dolt i språkets ljud, analogt med de verk av Michelangelo eller Vermeer inom bildkonsten som Zeki nämner (Zeki 2004:). Låt oss återvända till ordspråket (Många händer lyfter en stor börda). När vi hör ordspråket utan någon särskild kontext förstår vi dess lärdom utan svårighet, utan att närmare granska hur verbet pakelia ska tolkas. Vi väljer tolkning när vi ställs inför en konkret situation. Beroende på situationen framkallar ordspråket tre väsentligt olika bilder. Denna förändring av den inre bilden är helt analog med välkända synillusioner, till exempel den så kallade Kanizsakuben (eller Necker-kuben) (se fig. 20). Om vi frågar vad som avbildas i den övre teckningen får vi ett entydigt svar: en kub. Uppfattningen av bilden i denna teckning är analog med ordspråkets Įžvalgos / Insights 277 ALGIRDAS SAUDARGAS utan en konkret tolkning av betydelsen. När vi börjar fördjupa oss i den konkreta betydelsen hos verbet pakelia hamnar vi i en tvetydig situation, analog med den som visas i de nedre teckningarna med streckade linjer. När vi frågar hur kuben på bilden är avbildad – sedd ovanifrån eller underifrån – visar det sig att den övre teckningen är tvetydig. Dessa två tolkningar är oförenliga. Illusionens neurofysiologiska grund är att mekanismerna i vår hjärna saknar tydliga kriterier för att tolka denna tvetydiga bild, och synintrycket växlar ofrivilligt. Det bör påpekas att denna analys sker omedvetet. Kanizsa-kuben motsvarar ordspråkets abstrakta, lärorika betydelse, och genom att markera de streck som täcks över underlättar vi den ena eller den andra tolkningen. På motsvarande sätt ger verbets konkreta betydelse pakelia upphov till en för den typisk bild, utan att ordspråkets betydelse förändras. Det råder inget tvivel om att hjärnmekanismerna som ansvarar för uppfattningen av visuella och språkliga bilder är analoga. 2.3. ELD-strukturen i verbets kelti polysemi LKŽ anger 45 betydelser av kelti, 16 av kilti och 33 av laikyti. Med prefix hittar man ytterligare omkring 300 betydelser. ELD-strukturen gör det möjligt att förenkla denna mångfald avsevärt genom att strukturera relationerna mellan betydelserna. I detta avsnitt diskuterar vi verbet keltis polysemi. Vi utgår från de grundläggande betydelserna av imperfektiv aspekt. Den perfektiva aspekten (med prefix) återger i huvudsak imperfektivens struktur. Semantiken hos verbet kiltis grundbetydelse i förhållande till JD behandlades i avsnitt 2.2. LKŽ grupperar betydelserna av kelti på följande sätt: I. ’ta, skjuta något uppåt; placera något högre upp’ II. ’höja, öka, stärka’ III. ’bygga’ IV. ’väcka, väcka till liv, sporra; komma i rörelse’ V. ’uppstå, gro, växa; blåsa; sprida’ VI. ’transportera från en plats till en annan; trä på, göra’ VII. ’förbereda, organisera något’. Först och främst bör man notera att de flesta av dessa betydelser (31) är konceptuella metaforer: I. 3, 9, 10; II. 2–8; III. 3–6; IV. 1–6; V. 1–9; VII. 1–2. En konceptuell metafor projicerar naturligtvis ELD-strukturen på någon annan domän (se figur 4). Metaforen i sig är inte vårt ämne. Vi intresserar oss för hur ELD-strukturen uttrycks i roten i ren form. Motsvarande betydelser i LKŽ klassificeras efter den konceptuella del av den domän till vilken metaforen projiceras. För att vara uppriktig är detta ett ganska hopplöst företag för en ordbok. För skaparna av ett framtida semantiskt nätverk för litauiska (om drivkrafterna bakom ett sådant nätverks skapande redan i Litauen 278 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne att kunna ta på allvar är en allvarlig uppgift. Studier av metaforers struktur och utveckling är oerhört omfattande (Cuyckens, Geeraerts 2007; Fusaroli, Morgagni 2009). Att metaforernas källa är outtömlig kan vi övertyga oss om genom att erinra oss femteklassarnas uppgift i avsnitt 2.2. När eleverna tolkar ordspråket Daug rankų didžią naštą pãkelia måste de i själva verket konstruera källan i KVB-schemat (källa > väg > mål) som en vild skog, målet som en åker och fylla vägen med exempel på olika verksamheter ur den kunskapsbank de själva besitter. ELD-strukturen förblir dold för medvetandet. Detta är KVB-schemat för betydelsen hos verbet pakelia, vilket illustreras i figur 21. Genom att byta disciplin och ta hänsyn till elevernas kunskapsnivå kan vi skapa ett obegränsat antal sådana uppgifter utifrån ett och samma ordspråk. LKŽ innehåller naturligtvis de så kallade döda metaforerna eller metaforer på olika konventionaliseringsnivåer, som ofta blivit språkliga klichéer (Lakoff 1987; Lakoff 1993; Allan 2009). Detta är ett omfattande forskningsområde, och i denna artikel fördjupar vi oss i det endast när det är absolut nödvändigt för de huvudsakliga mål som ställts upp. Låt oss betrakta de övriga 14 betydelserna. Den allra första betydelsen I.1 ’något som är svårt att ta uppåt’ har vi redan undersökt i JD. JD:s omedelbara konsekvens för rumtiden är en topologisk händelse24. För att lyfta något måste vi faktiskt övervinna kraften från det lyfta föremålets tyngd. I meningarna Kelk pūrą. Ar pakelsi nuo žemės? är verben både durativa och resultativa. I uppmaningen kelk pūrą finns det ännu ingen information om huruvida höstacken faktiskt kommer att lyftas. Den durativa aspekten ger inte sådan information. Utsagan kelia pūrą är öppen för båda de logiska följder som den resultativa aspekten nödvändigtvis avslöjar: pūrą pakėlė eller pūro nepakėlė. Denna öppenhet är dock inte symmetrisk, eftersom verbet kelti entydigt förutsäger den information som ligger i den resultativa aspekten, eftersom det motsatta resultatet av ett (misslyckat) lyftförsök kräver negation med lämpliga morfologiska markörer (prefixet ne-). Samtidigt beskriver verbet kelti entydigt JD:s rumtidsliga följder, vilka aktualiseras i den resultativa aspekten: det lyfta föremålet skiljs från den yta som det var förbundet med (Ar pakelsi nuo žemės?) och rör sig uppåt. Om höstacken inte har förlorat kontakten med marken kommer ingen bedömningskommitté att godta att den har lyfts, såvida den inte har rörts, dragits eller förskjutits. I rumtiden uttrycks verbet keltis innehåll av tre bildscheman: vertikalitet, KVB och JD. De mest allmänna dragen i deras inbördes förhållande visas i figur 21. Lexemen flyttar uppmärksamheten från ett schema till ett annat. I.1 riktar uppmärksamheten mot rörelsens början – den topologiska händelsen (inringad i figur 21, analog med schemat för att lyfta upp från en yta i figur 7). Detta är källan i KVB-schemat. Låt oss gå vidare till lexemet: I.4. ’lägga, bära något till en högre plats eller till en annan plats’ Kelk maišą į ratus. 24 ”Topologi” är en matematisk term vars användning inom lingvistiken ännu inte är tillräckligt tydlig (Talmy 2000: 25; Petitot, Doursat 1998). Įžvalgos / Insights 279 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 21. Scheman för verbet keltis polysemi Här står målet i KVB-schemat i förgrunden. KVB-schemat i sig är fortfarande förbundet med vertikaliteten. Nästa lexem återför oss till källan, medan JD får formen av ett (topologiskt betingat) kausalt samband: I.7. ’ta av’ Kels nu galvelės rūtų vainikelį, maus nu pirštelio sidabro žiedelį. Lexemet I.8. ’hänga av, ta loss från gångjärnen (en dörr, ett fönster, en port...)’ är endast en tillämpning av samma ELD i en konkret situation. Här kan det vara värt att erinra sig Kazimieras Būga, när han framhöll att det litauiska verbet kelti, till skillnad från sina slaviska motsvarigheter, kan användas i durativ aspekt (utan prefix) med betydelserna pakelti och nukelti (Būga 1958: 477). Prefixen fördelar naturligtvis uppmärksamheten mellan KVB-schemats delar (källa > väg > mål) och modifierar betydelsen på det sätt som är brukligt för dem. Den durativa aspekten trängs ut ur bruk. Den har en djupare innebörd och har därför svårare att överleva ytlig 280 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sankmės lietuvių kalbos žodyne i ett språk överlastat med detaljer. Här och var lever det fortfarande. Här är ytterligare fyra lexem: VI.1. ’transportera, flytta något till en annan plats’ På hösten måste vi också flytta stugorna till kolchosen Ktk. VI.2. ’transportera med båt över vattnet till den andra stranden’ Färja mig i båten över ån J. VI.3. ’binda om till en annan plats (djur i en beteshage)’ Far gick för att flytta korna Dgl. VI.4. ’göra, sätta upp (grindar)’ Sätt inte upp grindarna helt KlvD92. Deras ELD-struktur är densamma. I förgrunden (profilen) återstår nästan enbart schemat för ŠTT, utan JD och vertikalen (som har förskjutits till bakgrunden). När korna binds om lyfter ingen dem uppåt. Det är en struktur av rent rumslig-temporal och topologisk natur. Frånkopplad från källområdet och förbunden med målområdet. Det kan verka som om kontexterna är helt föråldrade och att sådana scheman i dag inte längre behövs av någon. Tvärtom. Kontexterna förändras, schemana består. I dag flyttar vi filer från en smart enhet till en annan enligt ett sådant schema. Det är ingen metafor. Information har ingen vikt. Vi lossar den, likt den lilla kon, från ett lagringsmedium och binder den vid ett annat. När källan och målet förbinds med två vanliga men motsatta kroppstillstånd hos människan – liggande och stående – får vi inte bara ytterligare två lexem, utan också en hel grupp metaforer. Dessa båda lexem: III.1. tr. ’hjälpa någon att resa sig, få någon att stå, ställa upp’ III.2. intr. ’resa sig (efter att ha fallit omkull eller suttit)’ kan vi också tolka som metaforer, men det är ett annat ämne. De två andra lexemen: I.5. ’ge någon en högre position, få någon att stiga’ II.1. ’göra något högre, mer upphöjt’ intar en mellanposition. Det bör påminnas om att I.2. ’hålla uppe, stå emot en viss tyngd (när något trycker nedåt)’ I.2. ’bära på sig, på sin yta’ Jorden bär upp gräset, gräset bär upp daggen vi har redan diskuterat i avsnitt 2.2. En reflexiv form återstår: I.6. refl. ”klättra, stiga uppåt” Dimma steg upp från ängarna. Här bör vi påminna oss om verbet kilti, vars JD vi redan har diskuterat i avsnitt 2.2: kìlti 1. ”stiga uppåt” Månen stiger bakom lönnarna; På våren stiger varm dimma upp från dina ängar. Teks dar kartą pažvelgti į Būgos raštus (Būga 1959: 113). Jo žodžiai skamba kiek senoviškai, bet jų prasmė labai šiuolaikiška: „Svetimoji kalbos dvasia dau-gio inteligentų smageninėje nustelbė ne tiktai tą dalyvį, bet ir ištisą savaiminų veiksmažodžių (neutra, media) rūšį. Vietoje sakyti kyla, pakilo; [...] daug kas da-bar ima sakyti ir rašyti keliasi, pasikėlė; [...]“. Be abejo, lema I.6 refl. LKŽ yra visai teisėtai. Galima sakyti abe-jopai: Dimma steg upp från ängarna; Dimma steg upp från ängarna. Įžvalgos / Insights 281 ALGIRDAS SAUDARGAS Deras kognitiva innehåll skiljer sig dock åt. Som vi såg i avsnitt 2.2 motsvarar verbet kilo schemat]Dc, där gravitationen förblir i bakgrunden och endast den rumsliga rörelsen är synlig (vertikalitetsschemat). Den reflexiva formen kan däremot tolkas som en slags variant av schemat]Da, där agonisten sammanfaller med antagonisten. Jämför meningarna: Ett moln stiger upp ur havet, mitt hö på ängen blir blött. Ett moln stiger upp ur havet, mitt hö på ängen blir blött. Ett moln reser sig ur havet, mitt hö på ängen blir blött. Den första meningen är hämtad från en sång och återges under LKŽ kilti 1. Där möter vi den andra av de presensformer som anges i LKŽ: kȳla, kilsta, kȳlna. I den andra meningen används den första formen som jämförelse (kȳla), och i den tredje meningen används en reflexiv form enligt exemplet från lemma: kelti 6. refl. ”klättra, stiga uppåt” Ett svart moln reser sig, höet på ängen blir blött. Molnet med kȳla är passivt av de skäl vi diskuterade i avsnitt 2.2. Den reflexiva formen aktiverar molnet och tillför därmed livfullhet (den reflexiva]D-formen träder in). Verbformen kilsta som anges i LKŽ är homofon med detta lemma: kilst interj. [för att beteckna en plötslig liten höjning] Vad används i sången: interjektionen kilst eller den förkortade formen kilti 1 kilsta? Hur det än må vara med den saken, rörs mycket känsliga och djupa ting inom våra ”hjärnor”. Är det kanske dags att verkligen ge dem namn på ett strikt (inte formellt!) vetenskapligt språk? 2.4. Rotflätorna K-L och KL-: struktur Jag är en resenär, en liten resenär, som har färdats längs vägen KlpD20 (LKŽ) Lövets siden breder ut sig över marken S.Nėr (LKŽ) En liten lönn växte högst av alla, bredde ut sina blad vidast av alla (LKŽ) Låt oss betrakta betydelserna av verbet kalti. Återigen har vi ett knippe metaforer: 1 kalti 4, 5, 8, 11–13. Kvar blir följande lexem: 1 kalti 1. tr., intr. ‘slå med en slägga, driva fram genom att slå, stöta in’ 1 kalti 2. tr., intr. ‘slå, piska, dänga’ 1 kalti 6. tr., intr. ‘hugga, hacka’ 1 kalti 7. tr. ‘vässa, bearbeta (kvarnstenar)’ 1 kalti 10. tr., intr. ‘hamra metall’ 1 kalti 14. tr. ‘hamra, skärpa (en lie), vässa’ 1 kalti 3. tr., intr. ‘knacka, klappra, smattra; droppa’ 282 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 22. Scheman för verben kelti och kalti Vi ser en väsentlig skillnad jämfört med verbet lyftas polysemi. Alla betydelser har samma ELD-struktur, medan skillnaderna mellan dem är konceptuella (med eller utan metafor). Det som intresserar oss är endast sambandet mellan verbens lyfta och hamra ELD-strukturer (se fig. 22). Verbets hamra rumtidsliga och JD-egenskaper passar in i freimets AFK/L-struktur och fyller den till och med. När vi övervinner tyngdkraften, lyfter föremålet från en lägre plats L1 och placerar det på en högre plats L2, har vi flera möjligheter (se fig. 17). I avsnitt 2.2 undersökte vi skärningspunkten mellan ett statiskt tillstånd (tid) och det fortsatta lyftandet (väg) (jfr fig. 18). I tillståndet L2 kan man släppa föremålet ur händerna eller kasta det till marken. Men om vi behåller kontakten med föremålet och kontrollen över det kan vi föra tillbaka det till den tvådimensionella yta från vilken det hade lyfts, och det finns bara ett naturligt sätt att göra det – att hamra. Įžvalgos / Insights 283 ALGIRDAS SAUDARGAS L-K(T) lekti L-(J)K likti, laikyti, laikas L-(V)K laukas I,II L-(V)K laukti L-(N)K lenkti, linkti LK alkūnė LK alkti, alka I,II K-L kelti, kilti K-L kalti K-L kalėti (S)K-LB kalbėti K-L kelias K-L kelta K-L kaulas K-LP ögla K-L hals KL lägga KL utbreda I,II KL-JD svamla, yra KL-V lita på, hindra KL fråga, lyssna KL-B klibba KL-VB knäböja KL-N klan KL-V lönn KLŠ kulšė AFL/K 3D-rymd AFK/L Fig. 23. Rumsuppfattning i K/L <> i rotknippet L/K SEJL skiljer ut verbet kalėti i ett separat etymologiskt bo. Om vi betraktar detta knippe av LKŽ-lexem ur ett extralingvistiskt och extrasystemiskt perspektiv, bör vi inte ha några problem med att tolka dem enligt ELD parallellt med kalti: 3 kálti, kãli (kãla), kãlė [se 1 kalėti 3] Ett stort träd tränger undan ett litet träd, eller skuggar det. 1 kalėti, kãli, -ėjo 1. intr. ‘sitta i fängelse’ 1 kalėti 3. tr. ‘tränga undan, hämma, skugga (växter)’ 284 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne 1 kalėti 4. intr. ‘tyna bort på en och samma plats, medan man är nedtryckt’ Kanske kommer andra, som har känt paradiset, inte längre att tyna bort i ensamhet B.Sruog. refl.: Jag plågas hela dagen av att vara inlåst och blir nedstämd]. 2 kàiti, kãlia, kõlė tr. ‘spela något mot något, gömma, stötta’. Låt oss nu betrakta fem substantiv som SEJL har fördelat på separata etymologiska bon (se fig. 23). För att beskriva dem använder jag termen ”reifikation” ungefär i Ronald Langackers bemärkelse (Langacker 2008: 95, 107, 119), så att vårt synsätt förblir oberoende av ordbildningen. Låt oss ta ett exempel för tydlighetens skull. I beskrivningen av polysemins utveckling hos verbet kelti använde vi VÄG-schemat. I schemats utvidgade form fokuserar verbet kelti KÄLLA > VÄG > MÅL på början och slutet och ignorerar själva förloppet. Verbet kilti uttrycker, som vi har sett, schemat VERTIKALITET. Substantivet kelias är alltså en reifikation, eller förtingligande, av en del av det endimensionella AF-ramverket K/L, helt oberoende av ordets ordbildning eller etymologi. I förhållande till verbet kelti är kelias en reifikation av VÄG, den mellersta delen av VÄG-schemat. I sin tur används detta schema som prototyp i form av en konceptuell metafor i substantivets kelias användning. Den huvudsakliga användningen är konkret: 1 kelias 1. ‘en marksträcka som man går eller färdas på’ Den här vägen trafikeras inte längre (av människor) J.]abl. I andra användningar av samma lexem uppfattas kelias på ett annat sätt: Den vägen går genom Svieriai. Detta är skenrörelse (Talmy 2000: 99). Bredvid landsvägen växte en liten grön ek. Här är vägen en del av landskapet. 1 kelias 3. ‘en linje i rymden (i luften, vattnet) längs vilken rörelse sker’ Jag ska leda henne längs stjärnornas vägar Mair. Detta är en konceptuell metafor. LKŽ:s beskrivning anger prototypen. Den här listan kan utökas, men schemat är detsamma överallt. Detsamma kan sägas om de andra etymologiska bona, med några kommentarer. Kaulas är uppenbart ett endimensionellt objekt, även om dess användning tar vara på benets mekaniska egenskaper. Kilpa är en endimensionell sluten linje. Kaklą använder vi inte bara för att nicka kring den vertikala axeln, utan vi kan också se oss omkring i det horisontella planet. Intressant nog kommer den jämförande språkvetenskapen till hjälp här: kaklas < *kal-klas (SEJL 2007: 245). Det kan tolkas på olika sätt, men enligt AF-ramverket K/L är det precis som det ska vara. Kvar är det ålderdomliga ordet kėlta (denna form anges i SEJL). I LKŽ finner vi: 1 kėlta 1. se 1 keltas 1 keltas ’träbro som flyter och används för att ta sig över till flodens andra sida när det inte finns någon bro, flotte’ 2 kėlta se keltava 1 kėltava 1. se keltuva 1 kėltuva ’nötkreatur, husdjur’. Įžvalgos / Insights 285 ALGIRDAS SAUDARGAS Hur passar detta ord in i AFK/L? Vi har redan stött på en keltuvėlė: 1 keltuvė ’ko’. Låt oss påminna oss: kélti VI.3. ’flytta till en annan plats (boskap på bete)’ Far gick för att flytta korna. Denna handling, som numera håller på att glömmas bort, var sedan den neolitiska revolutionens tid det mest utmärkande kännetecknet för betande nötkreatur, det vill säga keltuvai. Det är uppenbart: keltuvos är sådana som ständigt måste flyttas (naturligtvis: kélti VI.3). Vad säger den jämförande språkvetenskapen? SEJL härleder ordet kelias från formen *kelas och det försvunna verbet *kelti (betydelsen ’sätta i rörelse, åstadkomma en knuff eller en rotation’), vilka förbinds med urrotformen *kʷelh₁-o- (SEJL 2007: 271). Den länk som förenar dessa förklaringar är just ordet kélta. Enligt (SEJL 2007: 272) är alltså kelias ”den väg längs vilken boskap drivs till betet”. Allt är liksom upp och ned. Men vi betraktar ju saken ur olika perspektiv... Sammanfattningsvis kan vi hävda att strukturen hos ŠP K-L ELD överallt följer en begränsning till den endimensionella delen av rumsindelningen. ELD-variationen är koncentrerad till huvudverbets kelti polysemi. Den fortsatta förändringen av ELD-strukturen förbinder sinsemellan obesläktade ord (kelti / kalti), medan ELD-förändringen inom det etymologiska ordfacket på vanligt sätt följer ordbildning och böjning. Låt oss gå vidare till ŠP KL– och betrakta den återstående delen av rumsindelningen – den tvådimensionella ytan. Det är förståeligt att verbet kloti fångar vår uppmärksamhet: klóti 1. tr. ’bre ut, lägga, placera något på en yta’ Lövets siden breder ut sig över marken S.Nėr. Övriga betydelser har samma ELD-struktur. Det kan vara värt att nämna två typiska metaforer: 22. refl. ’gå bra’ Det gick bra för mig på resan. išklóti 7. bildl. ’berätta utförligt, lägga fram, förklara’ Man måste hitta en sådan människa som kan... träda fram inför en och lägga fram allt som det verkligen är LzP. kaip lapų klóti ’tala flytande’. Vi har emellertid tio etymologiska ordfack (se fig. 23). Vad förbinder dem med den tvådimensionella ytan? Vi undersöker empiriskt material och behöver därför inte påtvinga det något, men vi måste försöka förstå hur det kan tolkas inom den antagna teoretiska modellen. Låt oss påminna oss om att verbet kelti, samtidigt som det håller sig inom den endimensionella delens gränser, utvecklade sin polysemi i det abstrakta ŠTT-schemat och fjärmade sig helt från såväl vertikal rörelse som själva JD (samma gamla ko eller modern information). Detsamma finner vi i ŠP KL-. Språket utvecklade motsättningen {endimensionell linje <> tvådimensionell yta} till en kontrast mellan abstrakt endimensionell målinriktad rörelse (ŠTT) och dess motsats. Kloti är endast en direkt rumslig tolkning. I själva verket finner vi två grundläggande generaliseringar som motiverar hela gruppen KL-lexik. Den första generaliseringen är att rörelsen utvidgas från ett tvådimensionellt plan till ett tredimensionellt rum (klėsti), med motsvarande metaforer (klėstėti). Den andra generaliseringen är förnekandet av målinriktad rörelse (klysti): 286 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne gå vilse 1. intr., tr. ‘gå längs fel väg, omärkligt vika av från den rätta vägen’. Man kan tillbringa timmar och åter timmar med LKŽ och övertyga sig om att alla de rikligt förgrenade lexemen i knippet, både till fonologiskt uttryck och till betydelsenyans, motiveras på det ena eller andra av de nämnda sätten ur ELD:s perspektiv. Nedan ger jag bara några exempel. 1 breda ut sig, klėsčia (–čia, klėčia, klėčia), -tė (klėtė, klėšo) 1. tr. ‘sopa, sopa runt, klastyti’ 3. tr. ‘omge, hölja in’ 4. tr. ‘dölja, skydda, försvara’ 6. intr. ‘röra sig, fladdra’ och så vidare. Kommentarer behövs inte. Klesčia (1 klėsti 9. ‘sprida, utvidga’), alltså breder det ut sig och utvecklas, såväl i uttryck som i de betydelsenyanser som uppstår i en mängd olika kontexter. Bland användningarna finner vi: Lönnträdet växte sig högst, bredde ut sina blad allra vidast. Ur ELD:s perspektiv behöver man inte längre fråga vad en lönn är. klejóti 1. ‘svamla, yra’ klejóti 3. ‘gå vilse, irra omkring, inte hitta vägen’ SEJL valde klejóti som uppslagsord. Fonologiska förändringar har sina egna kriterier. Ur ELD:s strukturperspektiv är klejóti 1 en metafor, vars ursprungsbild är klejóti 3. Alltså är den typiska betydelsen det redan nämnda gå vilse 1. Motsättningen mellan berg och dal återspeglas i tala / lyssna. Den här listan kan göras längre. Jag lyckades bara inte hitta någon tolkning för grisen, som hör till K–L-knippet. Jag tog inte med den i listan, eftersom SEJL anser att etymologin för grisens är oklar. Vi skulle kunna hävda att överensstämmelsen är hundraprocentig, om inte någon gris ställer till det. Men även grisen drömmer om molnen (vertikalen!). 3. SÄGNEN OM NARNIA Hjältarna i Clive Staples Lewis barnböcker hamnar gång på gång i det mystiska landet Narnia och återvänder därifrån efter att ha utfört olika stordåd. I varje äventyr tar sig barnen dit på olika sätt, men alla har ett gemensamt drag – man kommer till Narnia genom att dyka. Man dyker inte alltid ner i vatten. En gång måste de ta sig igenom (dyka igenom) bakväggen i en gammal garderob, en annan gång korsa någon annan verklig (även vatten-) eller inbillad yta. Lewis hjältar kommer alltid inte bara till ett annat rum, utan också till en annan rumtid. Ofta återvänder de hem genom andra portar än dem de kom in genom, men på andra sätt och via handlingens vindlingar flätar de samman de besökta världarna med sin egen till en enda världsbild. Įžvalgos / Insights 287 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 24. Rotklustret N-R Det berättas att författaren av en slump valde namnet på sagolandet. När han bläddrade i en gammal karta över Italien lade han märke till småstaden Narnia (nu Narni) i Umbrien, halvvägs mellan Rom och Assisi. Han tyckte om hur namnet lät. Det var en tillfällighet, men kopplingen mellan Narnia och det litauiska verbet nerti är inte godtycklig. Genom småstaden Narni rinner den umbriska floden Nera, som mynnar ut i Tibern, och roten ner betyder hjälte på umbriska. Även i Litauen rinner en flod som heter Neris, och i stället för en hjälte finns under vattnet nūri nirà arba neróvė. Detta är ett indoeuropeiskt arv. Den grekiske havsguden är Nerėjas, och hans döttrar är nymferna nereidės. I den skandinaviska mytologin förknippas guden Njord och hans partner Nertus med vatten. Låt oss inte heller glömma Narcissus förhållande till vattenytan som speglar hans ansikte (MNM 1992: 212, 231, 201). Det borde inte längre förvåna oss att vi finner den kognitiva strukturen endast i litauiskan, eftersom verbet nerti har bevarat sin grundbetydelse 1 nérti 1. ’att plötsligt ge sig in i, sjunka ner (t.ex. i vatten)’ endast i de baltiska och slaviska språken (MA 2006: 293). Den fonologiska konsonantschemat visas i figur 24. I SEJL finner vi åtta artiklar, vilka kan sammanföras till fyra etymologiska grupper: N-R nerti I, nerti II, narys, niuras N-R norėti, norint N-RŠ neršti N-RT nertėti 288 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne Ur ett semantiskt perspektiv sammanför etymologin ŠP N-R i fem prototypiska betydelser: 1 nėrti 1. ’plötsligt dyka, gå ner (vanligen i vatten)’ 2 nėrti 1. ’göra spets; nät; sticka’ norėti 1. ’känna en önskan, åstunda’ 1 neršti ’leka, lägga rom (vanligen om fiskar, grodor)’ nertėti 1. ’vara mycket arg, vred, rasande, förbittrad’ LKŽ tar upp verbet nerti i två separata artiklar: 1 nerti ’plötsligt gå ner i vatten’ och 2 nerti ’sticka’. Lingvister är oense om huruvida detta är olika betydelser av ett och samma ord eller homonymer, det vill säga ord vars betydelser har glidit så långt isär att de måste tas upp i separata artiklar. I sin lärobok påminner Jonas Palionis (1999: 185) om att man i den första upplagan av DLKŽ (1954) valde det första alternativet, medan man i de senare upplagorna, liksom i LKŽ, valde det andra. Läroboken förklarar att ”det ännu inte har fastställts några strängare kriterier som gör det möjligt att avgöra om vi i ett visst konkret fall har ett polysemt (mångtydigt) ord med avlägsna betydelser eller två ord – homonymer” (samma verk). Med andra ord är det fortfarande oklart vad begreppet ”avlägsna (eller närliggande) betydelser hos ett ord” innebär. Jämförande språkvetenskap förklarar inte mycket mer i detta specifika fall. SEJL anger följande etymologi: 1 dyka I, 2 dyka, niuras, narys < *nerH- norėti < noras < *nārā- < *nā-ra < *neh₂-ro- neršti < *nerḱ- SEJL hävdar att 2 nerti ”troligen är etymologiskt förbundet” med 1 nerti, men anger inga argument (SEJL 2007: 421, 422). MA tar upp 1 nerti som ett exempel på en verbform som bevarats i litauiskan och motsvarar det urindoeuropeiska prepositionen *ner (nedanför). Denna preposition gav på ett intressant sätt upphov till det germanska ordet north – norr (eftersom indoeuropéerna förknippade norr med nedåt). Däremot tas 2 nerti i samma verk upp som exempel på roten *(s)ner- (betydelsen ’fästa med tråd eller rep’) (MA 2006: 234, 293). Problemet är i själva verket detsamma: de rekonstruerade rötterna har betydelser som liknar de litauiska, och frågan om betydelsernas närhet eller avstånd måste besvaras på nytt. Dykningens (1 nerti) rumtidsstruktur visas i figur 25. För stickning (2 nerti) räcker inte en sådan figur längre. På vilka sätt liknar och skiljer sig de båda betydelsegruppernas rumtidsstrukturer åt? De visas tillsammans i figur 26. Föreställ dig en yta P som spänts upp över en sluten linje L. Rörelsen börjar i punkten A och skär ytan P i punkten B. Därefter markeras punkten C, där man väljer mellan två möjligheter för den fortsatta rörelsen. Om ytan P är vattenytan i en vattenmassa och linjen L är dess strandlinje, kan rörelsen fortsätta under ytan, men för att återvända till startpunkten A måste vi skära (vatten-) Įžvalgos / Insights 289 ALGIRDAS SAUDARGAS FIG. 25. Verbets 1 nertis rumtidsliga struktur ytpunkten D. Om P är en (tänkt) yta på en sluten linje kan vi vända åt ett annat håll och, efter att ha gått runt gränsen L, återvända till startpunkten A utan att längre korsa ytan. Det är just vid punkt C som valet mellan 1 nerti och 2 nerti sker. Denna valpunkt är föremålet för vår undersökning. Vad är detta för ett objekt, och vilka vetenskaper studerar sådana objekt? Teckningen är lätt att tolka matematiskt. Den visar en viktig egenskap hos en begränsad tvådimensionell yta: efter att ha trätt igenom en sådan yta har vi två vägar tillbaka till startpunkten. Denna situation kan formuleras som ett faktum inom matematikens gren topologi. Men matematiker är inte alls intresserade av att dessa två möjligheter uttrycks med samma litauiska rot. Semantisk forskning behöver inte heller matematik. De rumsliga relationerna är uppenbara, och ett komplext matematiskt område tillför här ingenting. Alla ser samma verbbetydelser, som beskrivs ingående i LKŽ, men var och en ser bara det som det egna vetenskapliga paradigmet förmår och vill se. Betydelserna hos verbet nerti fördelar sig tydligt på två grupper av i grunden olika begrepp: 1 nerti (störta sig ner i vattnet) och 2 nerti (sticka). Att dyka ner i vatten har ingenting gemensamt med att sticka. Vad är det som detta synsätt inte ser? Det ser inte det som är vårt huvudsakliga metodologiska verktyg: en del av ordets betydelseinnehåll, 290 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sąkmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 26. Den kombinerade rumtidsliga strukturen hos verben 1 nerti och 2 nerti som uttrycker relationerna mellan rum, tid och kraftdynamik (ELD). Låt oss placera den slingrande katten vid punkt C, så att den får se hela ELD-strukturen. Föremålet för vår undersökning är inte så mycket själva punkten som sinnestillståndet inför ett val. I avsnitt 1.2 kallade vi ett sådant tillstånd för abeya. När vi betraktar vårt exempel på detta sätt ser vi inte bara helheten i ordets betydelser, utan kan också upptäcka ett särpräglat faktum om det litauiska språket. Roten ner har bevarat abeyans tillstånd i litauiskan. Det är lätt att övertyga sig om genom att stegvis utveckla exempelvis följande mening: Neriu… Neriu tinklą… Neriu tinklą į vandenį. Man skulle kunna undersöka med enkla psykologiska tester, av vilka tusentals genomförs varje dag runt om i världen, hur förståelsen av meningen förändras. Det är mycket sannolikt att den skulle förändras i följande sekvens: 1 nérti > 2 nérti > 1 nérti. Innan psykologer i Litauen intresserar sig för det egna språkets unika egenskaper återstår inget annat för oss än att fortsätta undersökningen med egna metoder. Vid punkt C väljer vi en rumslig kontext, Įžvalgos / Insights 291 ALGIRDAS SAUDARGAS den så kallade referensramen (AF). Det val som detta och andra litauiska exempel leder fram till ignoreras oförtjänt i modern forskning om rumsuppfattning. Låt oss minnas att rummet är tredimensionellt och isotropiskt. Semantiken hos verbet nerti leder till samma första steg för att minska rummets isotropi som vi diskuterade i avsnitt 2.1. De två enklaste möjliga valen skiljer betydelserna åt: 1 nérti och 2 nérti. Betydelsen 1 nérti förstås inom referensramen AFK-L, eftersom vattenytan man dyker igenom inte begränsas i något bruk. Till skillnad från K/L-semantiken, där allt sker ovanför jordytan, beskrivs här ett tillstånd under (vatten)ytan. Betydelsen 2 nérti är inte längre knuten till vatten, men ytan man dyker igenom är begränsad. Vi förflyttar oss inte till referensramen AFL-K, som i fallet L/K, utan till skärningen mellan referensramarna AFK-L och AFL-K. Här bör termen ”skärning” sättas inom citationstecken, eftersom den direkt betecknar endast det geometriska faktum att konturen L bildas som snittet mellan en öppen och en sluten yta. För kombinationen av själva referensramarna borde man antagligen använda tekniken konceptuell sammanblandning (eng. blending). Det skulle ta alltför mycket plats i denna artikel. 4. SÄGNEN OM KÄRLEK OCH LYCKA Strukturen hos rotklustret L-M/M-L presenteras i figur 27. SEJL:s uppslagsord samlas i 11 etymologiska nästen: L-M bestämma, lycka M-L kär, kära, älska M-L mala M-L mala, kvarn, hackspett, märg, mjöl, lera, blålera, sandblandad jord, sand M-L lögn M-LD be M-LD växten meldas M-LK vedträ M-LK ved M-LŠ smörja M-LŽ mjölka, jätte Rotklustret L-M omfattar bara ett etymologiskt näste, vars semantik, som uttrycker relationen mellan delen och helheten, vi har behandlat i avsnitt 1.4. Här ska vi fördjupa oss i rotklustret M-L, som består av tio etymologiska nästen. Jag går igenom semantiken hos endast de fyra huvudsakliga nästena (utan tillkommande konsonanter). I sägnens titel finns en antydan om symmetri kärlek / lycka. Symmetriens kognitiva natur ligger emellertid inte i dessa populära ord, utan i omkastningen av relationen mellan helheten och delen. När vi vänder på ELD-strukturen bestämma / bli till, där en del (en flisa) bryts loss (bestämningen) från helheten, bör vi förvänta oss den motsatta handlingen – att helheten bildas av delar. 292 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne FIG. 27. Rotklunga L-M / M-L Den kognitiva strukturen M-L säger något annat. Som vi ska se leder semantiken hos M-L-ord till relationen mellan begränsat/obegränsat och diskret/kontinuerligt. Verben i M-L-klungan uttrycker en övergång från diskret begränsat till diskret obegränsat och därefter en transformation till kontinuerligt begränsat. När vi bryter av lamą av en kaka eller ett bröd tar vi i själva verket inte bort en beståndsdel ur en mekanism, utan avskiljer en del av ett begränsat kontinuerligt objekt (bryter av). Det vore intressant att fördjupa sig i och ompröva Greimas mytologiska analys ur detta perspektiv. I denna artikel begränsar jag mig till en analys av rotklungan M-L, som jag nu övergår till. Semantiken i M-L / L-M har formen av en konceptuell metafor (såsom den förstås inom kognitiv lingvistik). Det är en överföring från en konkret domän (brödbakning och brödkonsumtion) till en abstrakt (gemenskapsrelationer), vilka förenas av samma ELD-struktur. Brödbakning (och konsumtion) omfattar tre steg: a) säden mals till mjöl, b) mjölet blandas (med vatten), c) brödet gräddas (i elden), d) brödet skivas för att ätas. Dessa steg är inte påhittade, utan hämtade ur språket. De motsvarar tre etymologiska nästen, vars grund utgörs av verben: malti, milti och lemti. Alla övriga nästen bygger antingen på substantiv (till exempel mylas), eller innehåller konsonantkluster (till exempel melsti) och är kognitivt och fonologiskt härledda. Dessa Įžvalgos / Insights 293 ALGIRDAS SAUDARGAS De tre faserna inom området för gemenskapsrelationer är inte uppenbara, därför presenterar jag först ELD. Kognitiv semantik delar in uppfattade företeelser i begränsade / obegränsade och diskreta / kontinuerliga (Talmy 2000: 59). De fyra kombinationerna som blir resultatet visas i fig. 28. Pilarna visar en sekvens av förändringar: övergången från begränsat diskret till obegränsat diskret, omvandlingen från diskret till kontinuerligt och slutligen omvandlingen från obegränsat kontinuerligt till begränsat kontinuerligt. Vårt mål är att försäkra oss om att den ELD-struktur som semantiken hos verb med roten M-L har motsvarar just dessa förändringar. Dessutom äger dessa förändringar rum parallellt både inom en konkret domän (brödtillverkning) och på abstraktionsnivå (gemenskapsrelationer), vilket krävs av den konceptuella metaforens schema. Vid första anblicken är det inte uppenbart att verbet malti hör samman med omvandlingen av begränsat diskret till obegränsat diskret: malti 1. ’mala spannmål till mjöl’. Denna betydelse anger uppenbart en enkel mekanism för hur mjöl framställs av spannmål. Användningen i ett bredare sammanhang, ’mala, gnida, stöta något till mjöl, till små partiklar’, är ännu tydligare. Malti betyder att större materiella objekt omvandlas till mindre, finare eller (i fråga om mjöl) till och med knappt urskiljbara objekt. I den bemärkelsen är verbet malti synonymt med verben stöta, gnida, finfördela, klyva och liknande, som uttrycker samma förlopp ur olika synvinklar och i olika grad. Låt oss vidga perspektivet till den kontext som LKŽ ger oss. Att miltai är ’en produkt av mald spannmål’ säger inte heller något nytt. Men ordets singularform förändrar mycket: miltas ’den mjölrika delen av ett spannmålskorn’. Eftersom detta är av avgörande betydelse för vår undersökning är det värt att granska en rad exempel som LKŽ ger: Havre har lite mjöl, men mycket kli. När man biter sönder ett korn syns mjölet. Vare sig det är en böna eller en ärta har den lika mycket mjöl. Linfröna är så fulla av det, de har mycket mjöl. Säden torkade, men hade ännu inte blivit mjölig, därav hungersnöden [1868]. Dessa exempel beskriver spannmålskornets uppbyggnad, som uppfattades mycket tydligt i jordbrukarsamhället. Därav följer att vi får miltus inte genom att ”mala spannmål till mjöl”, utan på något annat sätt, eftersom miltas redan finns i spannmålskornet. Man sade rentav: ”kornet är / är inte mjöligt”, beroende på om miltas är stort eller litet. Spannmålskornen innehåller redan miltus. Varje korn har ett miltas, och deras samlade mängd bildar genom malant miltus. Miltas finns i spannmålskornet, som i en behållare kallad sėlena. Vid malning skiljs mjölet från sėlenos och frigörs ur behållaren. Låt oss ta hjälp av kognitiva strukturer för att tydliggöra skillnaden mellan betydelserna ’mala spannmål till mjöl’ och ’mala, gnida, stöta något till mjöl, till små partiklar’ hos verbet malti, trots att LKŽ anger dem som samma betydelse 294 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne maltį: diskret begränsad övergår diskret obegränsad 2 milti: diskret obegränsad övergår kontinuerlig obegränsad 1 milti: kontinuerligt obegränsat förvandlas till kontinuerligt begränsat FIG. 28. Förändring i berättelsens M/L ELD-struktur varianter. Stenar kan vi krossa till makadam; ännu finare blir grus, därefter sand och slutligen damm. När vi på detta sätt uppfattar kornens malning befinner vi oss på en grövre nivå av den kognitiva strukturen, som passar för sten men inte beaktar den djupare insikten, kornets struktur. Om vi mal stenen blir kontinuerligt begränsat diskret obegränsat. Mer exakt är detta ett annat schema, där ett enskilt objekt blir mångfaldigt. Om vi mal säden och tar hänsyn till kornets struktur blir diskret begränsat diskret obegränsat. Dessa förvandlingar uppfattas på olika sätt. En sten (kontinuerligt begränsad) som har malts till damm (diskret obegränsat) är inte en behållare för dammet. Kornet har ett skal som rymmer mjölet, och när vi mal säden frigör vi mjölet ur denna behållare. Det är i grunden olika kognitiva strukturer. Språket uttrycker detta mycket exakt. När vi frigör diskret eller kontinuerligt innehåll ur en behållare använder vi olika ord. Vi häller vatten (kontinuerligt) ur ett kärl, medan vi strör ut säd (diskret) ur en säck. Vi kan inte strö ut vatten eller hälla ut säd. Mjöl, liksom damm, kan varken strös eller hällas. De intar en mellanliggande, övergångsmässig position, därför Įžvalgos / Insights 295 ALGIRDAS SAUDARGAS måste vi använda ett universellt ord: vi häller mjöl (men vi häller också både vatten och säd). Den kognitiva strukturen hos semantiken för mala rymmer alltså både en grövre och en djupare struktur. Är mala synonymt med att strö eller finfördela beror på hur djup insikten är. Språket är både precist och poetiskt fritt. Som vi nämnde kan vi inte strö vatten, och inte hälla säd. När vi via metaforen överför samma schema till den sociala sfären finner vi i LKŽ att människor kan både strömma, strö fram och välla fram. På så sätt underbygger vi det ovan nämnda steget i brödtillverkningen, a. Strukturen i stegen b och c är helt uppenbar, eftersom bröd görs av mjöl (diskret obegränsat) och genom knådning och bakning blir till ett kontinuerligt objekt. För övrigt används ordet bröd både som begränsat (ett bröd) och som obegränsat (ge mig bröd). Detta steg omfattar två förvandlingar: från diskret till kontinuerligt och från obegränsat till begränsat. Vi ska behandla dem tillsammans, eftersom ordens semantik överlappar på ett intressant sätt. Sambandet med verbet milti är inte uppenbart. I LKŽ finner vi två betydelser (och två fonologiska former): 1 milti, milia, mylė ’släppa ner upphettade stenar i kallt vatten i ett badhus’ Vi går till badhuset – jag såg just att han släppte ner stenarna. 2 milti, milsta, milo ’börja älska’ När människor lever i sämja börjar de älska varandra. Den andra betydelsen, 2 milti, blottlägger det kognitiva lagret. Den betydelse som anges i LKŽ, ’börja älska’, stannar på ytan, medan exemplet pekar mot ett djupare lager. Människor milsta när de lever i sämja. Vi kan förstå det som att människor börjar älska varandra. Men användningen av verbet milsta är intransitiv, dvs. den visar inte vad människor gör, utan vad som sker med dem – människor milsta. När människor mildami går de från en samvaro mellan åtskilda individer (diskret obegränsat) till en gemenskap (kontinuerligt begränsat). Det är samma förvandling som när bröd görs av mjöl. I LKŽ hittar vi ingen betydelse som anger att mjöl, när det blir bröd, milsta. Återigen spelar det ingen roll om denna betydelse en gång fanns eller om den hade något annat fonologiskt uttryck. Det är själva den kognitiva strukturen som är konservativ, och verbets betydelse vittnar om den. Mest förunderligt är att ordets första betydelse, 1 milti, är direkt förbunden med brödtillverkning. Mjöl har inte längre någon individualitet, men utan det kan man inte baka bröd. För att bli bröd måste emellertid mjölet genomgå en procedur fylld av symbolik, med eld och vatten. Eldens och vattnets mysterium börjar, och endast tack vare det får vi ett väldoftande bröd. Således är mjöl inte bara en följd av malningen, utan också orsaken till den efterföljande processen (milti). Det förenar beståndsdelarna till en helhet – brödet. Det återstår bara att minnas att man förr i tiden bakade bröd i badhuset... Den kognitiva strukturen i stegen b och c beläggs också av andra ord. SEJL anger ordet mylas som uppslagsord för alla betydelser och former som är förknippade med kärlek, däribland 2 milti. Separat anges endast 1 milti, vars ursprung inte har klarlagts. Det kognitiva perspektivet ordnar däremot allting. Substantiven grupperar sig kring: mylas, mielas, mielės. Det är inte svårt att urskilja den gemensamma nämnaren i betydelsen – att samla kring 296 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne en helhet (bröd, gemenskap, byggnad) till ett ”ferment” – skulle det betyda jäst, gips eller en älskvärd människa? Detta är en övergång från det diskreta till det kontinuerliga. Det sista steget d är kopplat till den fonologiska omvandlingen M-L > L-M. Som nämnts behandlade vi L-M i avsnitt 1.4. Intressant nog finns det i LKŽ också en fonologisk metates milinys / liminys. Det är uppenbart att dess natur är en helt annan. ŠALTINIAI DLKŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, trečiasis elektroninis leid., vyr. red. Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. IPU 2014–2015 – Istorija. Pilietinis ugdymas. Mokymosi priemonių katalogas. Kaunas: Šviesa, Vilnius: Alma littera. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002; elektroninis variantas. Redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Rიტutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete www.lkz.lt. MA 2006 – Mallory J. P., Adams D. Q. The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World. Oxford University Press. MNM 1997 – Mify Narodov Mira. Olimp. SEJL 2007 – Smoczyński Wojciech. Słownik etymologiczny języka litewskiego, Vilnius: Vilniaus universitetas. LITERATŪRA Adolphs Ralph 2015: The unsolved problems of neuroscience. – Trends Cogn Sci 19(4), 173–175. Allan Kathryn 2009: An Inquest into Metaphor Death: Exploring the Loss of Literal Senses of Conceptual Metaphors. – Conceptual Metaphor Theory: Thirty Years After. Journal of Cognitive Semiotics 5(1–2), ed. by Riccardo Fusaroli, Simone Morgagni, 291–311. Būga Kazimieras 1958–1962: Rinktiniai raštai 1–3. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Chilton Paul 2014: Language, space and mind: the conceptual geometry of linguistic meaning. Cambridge: Cambridge University Press. Clark Herbert 1973: Space, time, semantics, and the child. – Cognitive development and the acquisition of language, ed. by T. Moore. New York: Academic Press, 27–63. Įžvalgos / Insights 297 ALGIRDAS SAUDARGAS Cuyckens Hubert, Geeraerts Dirk 2007: Handbook of Cognitive Linguistics. Oxford University Press. Dehaene Stanislas 2014: Consciousness and the Brain: Deciphering How the Brain Codes Our Thoughts. Viking Press. Dehaene Stanislas, Brannon Elizabeth, ed. 2011: Space, Time and Number in the Brain. Searching for the Foundations of Mathematical Thought. Academic Press. De Mulder Walter 2007: Force dynamics. – Cuyckens, Geeraerts Handbook of Cognitive Linguistics. Oxford University Press, 294–317. Ellenberger Henri F. 1970: The Discovery of the Unconscious: The History and Evolution of Dynamic Psychiatry. New York: Basic Books. Evans Vyvyan, Chilton Paul, ed. 2010: Language, Cognition and Space: The State of the Art and New Directions. Equinox Publishing Ltd. Federmeier Kara, Laszlo Sarah 2009: A beautiful day in the neighborhood: An event-related potential study of lexical relationships and prediction in context. – Journal of Memory and Language 61, 326–338. Fusaroli Riccardo, Morgagni Simone, ed. 2009: Conceptual Metaphor Theory: Thirty Years After. Journal of Cognitive Semiotics 5(1–2). Galton Antony 2011: Time flies but space does not: Limits to the spatialisation of time. – Journal of Pragmatics 43(3), 695–703. Geeraerts Dirk 2010: Theories of Lexical Semantics. New York: Oxford University Press Inc. Greimas Algirdas Julius 2005a: Struktūrinė semantika. Metodo ieškojimas. Vilnius: Baltos lankos. Greimas Algirdas Julius 2005b: Lietuvių mitologijos studijos. Vilnius: Baltos lankos. Hadamard Jacques 1945: The Psychology of Invention in the Mathematical Field. New York: Princeton University Press. Jackendoff Ray 2003: Foundations of Language: Brain, Meaning, Grammar, Evolution. USA: Oxford University Press. Jakaitienė Evalda 2005: Leksikografija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija: studijų knyga. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. 298 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne Jeffery et al. 2012: Navigating in a 3D world. – Behavioral and Brain Sciences. Cambridge University Press. Kantas Imanuelis 1982: Grynojo proto kritika. Vilnius: Mintis. Karaliūnas Simas 1995: Etnokultūra, kalba ir krikščionybė. – Liaudies kultūra 3, 8–10. Kaukienė Audronė 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžio istorija 1. Klaipėda: Klaipėdos universitetas. Kašubienė Laima 2012: Marijampolės „Smalsučio“ pradinė mokykla. Lietuvių kalba. Skaitymas. Literatūros bei kultūros pažinimo pradmenys. Patarlės ir priežodžiai. 3 klasė. Prieiga internete: http://peliukai.lt/lietuviu-kalba/3-klase Koch Christof, Marcus Gary 2015: Neuroscience in 2064: a look at the last century. – The Future of the Brain, ed. by Marcus G., Freeman J. Princeton University Press, 255–269. Kugler Paul 1980: Archetypal linguistics: an inquiry into the relation between phonetics and the imagination. Thesis/dissertation. State University of New York at Buffalo. Kugler Paul 2002 (1982): The Alchemy of Discourse: Image, Sound and Psyche. Daimon. Kutas Marta, Hillyard Steven 1980: Reading senseless sentences: Brain potentials reflect semantic incongruity. – Science: 207, 203–205. Lakoff George 1987: The Death of Dead Metaphor. – Metaphor and Symbolic Activity 2(2). Lakoff George 1993: The Contemporary Theory of Metaphor. – Metaphor and Thought, ed. by Andrew Ortony. Cambridge: At the University Press. Lakoff George, Johnson Mark 1999: Philosophy In the Flesh: The Embodied Mind and Its Challenge to Western Thought. New York: Basic Books. Lakoff George, Nuñez Rafael E. 2001: Where Mathematics Comes From: How the Embodied Mind Brings Mathematics into Being. New York: Basic Books. Landau Barbara, Jackendoff Ray 1993: “What” and “Where” in Spatial Language and Spatial Cognition. – Behavioral and Brain Sciences 16, 217–38. Langacker Ronald 2008: Cognitive Grammar. A Basic Introduction. Oxford University Press. Levinson Stephen C. 1996: Language and space. – Annu. Rev. Anthropol. 25, 353–82. Lévi-Strauss Claude 1997 (1962): Laukinis mąstymas. Vilnius: Baltos lankos. Įžvalgos / Insights 299 ALGIRDAS SAUDARGAS Maceina Antanas 1994 (1978): Filosofijos kilmė ir prasmė. Raštai 6. Vilnius: Mintis. Mancia Mauro 2006: Implicit memory and early unrepressed unconscious: Their role in the therapeutic process (How the neurosciences can contribute to psychoanalysis). – Int J Psychoanal 87, 83–103. Mandler Jean 2004: The foundations of mind. Origins of conceptual thought. Oxford university press. Marcus Gary, Freeman Jeremy 2015: The Future of the Brain: Essays by the world’s leading neuroscientists. Princeton University Press. Marghetis T., Edwards L., Núñez Rafael R. 2014: More than mere handwaving: Gesture and embodiment in expert mathematical proof. – Emerging Perspectives on Gesture and Embodiment in Mathematics, ed. by L. Edwards, F. Ferrara, D. Moore-Russo. Charlotte, NC: IAP-Information Age Publishing. McGilchrist Iain 2009: B001KE101Y Master and His Emissary: The Divided Brain and the Making of the Western World. Yale University Press. McLuhan Marshall, Watson Wilfred 2011 (1970): From Cliche to Archetype. Gingko Press. Münte Thomas F., Urbach Thomas P., Düzel Emrah, Kutas Marta 2000: Event-related brain potentials in the study of human cognition and neuropsychology. – Handbook of Neuropsychology 1, ed. by F. Boller, J. Grafman, G. Rizzolatti. Nastopka Kęstutis 2010: Literatūros semiotika. Vilnius: Baltos lankos. Núñez Rafael 2008: What is Mathematics? Pauli, Jung, and Contemporary Cognitive Science. – Recasting Reality: Wolfgang Pauli’s Philosophical Ideas and Contemporary Science, ed. by H. Altman-spacher, H. Primas. New York: Springer. Núñez Rafael, Lakoff G. 1998: What did Weierstrass really define? The cognitive structure of natural and epsilon-delta continuity. – Mathematical Cognition 4(2), 85–101. Núñez Rafael, Marghetis K. 2014: Cognitive Linguistics and the concept(s) of Number. – The Oxford Handbook of Numerical Cognition, ed. by R. Cohen Kadosh, A. Dowker. Palionis Jonas 1999: Kalbos mokslo pradmenys. Vilnius: Jandrija. Patackas Algirdas 1983 (1979): Saulė ir kryžius. Kaunas: savilaida. Patackas Algirdas ir kt. 1984: Ethos. Baltų kultūra ir lietuviškoji savimonė. Kaunas: savilaida. 300 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Fonosemantinės sakmės lietuvių kalbos žodyne Patackas Algirdas 2014: LITUA. Lituanistika, publicistika, beletristika. Vilnius: Versmė. Patackas Algirdas ir kt. 2014: Lietuva yra vydija. Kaunas. Patackas Algirdas, Žarskus Aleksandras 2013 (2002): Virsmų knyga. Kaunas. Petitot Jean, Doursat René 1998: Modèles dynamiques et linguistique cognitive: vers une sémantique morphologique active. – Rapport du CREA 9809, Ecole Polytechnique. Rзzauskas Dainius 1997: Lingvistinė beprotybė ir šventoji kalba. – Liaudies kultūra 1, 10–18. Rзzauskas Dainius 2006: „Etnosofai“A. Patackas ir A. Žarskus. – Liaudies kultūra 2, 45–47. Saudargas Algirdas 1986: Žodžio duris pravėrus. Kaunas: savilaida. Slavėnas Paulius 1984: Gamtamokslinis žvilgsnis į prokalbes. – Mokslas ir gyvenimas 7, 34–35. Slavėnas Paulius 2001 (1985): Prokalbės prasmingumas. Akademikas Paulius Slavėnas. Vilnius: Vilniaus universitetas, 259–278. Smoczyński Wojciech 2006: Laringalų teorija ir lietuvių kalba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Stickgold Robert, Malia April, Maguire Denise, Roddenberry David, O’Connor Margaret 2000: Replaying the Game: Hypnagogic Images in Normals and Amnesics. – Science 290, 350–353. Sulloway Frank J. 1991: Reassessing Freud‘s Case Histories. The social construction of psychoanalysis. – ISIS 82, 245–275. Talmy Leonard 2000: Toward a Cognitive Semantics 1. Concept structuring systems. Cambridge, MA: MIT Press. Valentas Skirmantas 1997: Lingvistinis pasaulis poezijoje. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Valentas Skirmantas 2007: Mė(lynojo)nulio lingvistika Vlado Braziūno ir Sigito Gedos poezijoje. Vilnius: Baltos lankos. Valentas Skirmantas 2012: Kalbos stigmos poezijoje: (prō)nōmen. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Vandeloise Claude 2010: Genesis of spatial terms. – Language, Cognition and Space, ed. by Evans Vyvyan, Chilton Paul. Equinox Publishing Ltd., 171–192. Įžvalgos / Insights 301 ALGIRDAS SAUDARGAS West M.L. 2007: Indo-European Poetry and Myth. Oxford University Press. Zeki Semir 2004: The neurology of ambiguity. Consciousness and Cognition 13(1), March, 173–196. Zylberberg Ariel, Dehaene Stanislas, Roelfsema Pieter R, Sigman Mariano 2011: The human Turing machine: a neural framework for mental programs. – Trends Cogn Sci 15(7), July, 293—300. Fonosemantic Sagas in the Dictionary of the Lithuanian Language SUMMARY Several decades ago fonosemantic phenomena have been noticed in the Lithuanian language. It was observed that the senses of certain words with interchanged consonants remain related. Those observations were not supported by the scholars of the Lithuanian language. In this article an account explaining fonosemantic phenomena in the Lithuanian language is presented. This account partitions the content of the word sense into the conceptual part and the content which expresses space, time and force dynamic (STD) aspects. The conceptual part of the word sense provides access to encyclopaedic knowledge and is processed consciously. STD part remains unconscious. The fonosemantic phenomena under this account are explained as the extension of the cognitive topology of the network of word senses to phonologically similar though not genetically related words. Several examples are investigated. The network of senses of the Lithuanian verb kelti (to rise, to lift) is studied and expanded. It is demonstrated that STD content of verbs with consonants K/L in the root corresponds to the frame of reference which partitions isotropic 3D space into unbounded 2D manifold plus verticality of one dimension. On the other hand, STD content of senses of the verb laikyti (to keep, to hold) corresponds to the frame of reference which partitions isotropic 3D space by bounded 2D manifold. Words with consonants N/R; M/L <> L/M are analysed in a similar manner. Įteikta 2016 m. gegužės 5 d. ALGIRDAS SAUDARGAS Europos parlamento nario Algirdo Saudargo biuras Teatro g. 8, LT-03107 Vilnius, Lietuva [email protected] 302 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV