Simas Karaliūnas. „Baltų etnonimai“

DALIA PAKALNIŠKIENĖ Klaipėda universitet Forskningsområden: baltistik, geolingvistik, verbets historia. SIMAS KARALIŪNAS BALTISKA ETNONYMER Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015, 620 p. ISBN 978-609-411-150-1 De klassiska etymologierna för namnen på baltiska stammar och folk, oftast förbundna med hydronymi1, började under andra hälften av 1900-talet aktivt verifieras. En av de mest framträdande ”revisorerna” av det baltiska onomastikonet är den berömde baltisten Simas Karaliūnas2, som i flera decennier har ”rört om” i etnonymproblematiken. I monografin behandlas de baltiska etnonymerna i ett mycket brett historiskt och jämförande sammanhang. Detta ämne, som noggrant har undersökts under många år och är välbekant för forskarsamhället i Litauen och världen genom konferensföredrag, artiklar3 och opus magnum ”Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose”4, här grund- 1 Kazimieras Būga, Janis Endzelynas, Antanas Salys, Jerzy Nalepa, Kazimieras Kuzavinis, Jonas Kabelka, Bronys Savukynas, Vilius Pėteraitis, Zigmas Zinkevičius och andra. 2 Om monografin skrevs det medan den ärade författaren ännu levde. Han lever i det globala lingvistsamfundets minne än i dag. 3 Karaliūnas S. Om betydelsen och ursprunget till etnonymen pruser. – Baltistica, 13(2), 1977, 372–373; Karaliūnas S. Aisjaterna och deras namn (En kritisk översikt över lingvistisk forskning). – Mokslas ir Lietuva, 1991, nr 2(3), 4–12; Karaliūnas S. Ursprunget till Litauens namn. – Lietuvių kalbotyros klausimai 35, 1995, 55–99; Каралюнас С. Из проблематики формирования балтийских и славянских этнонимов. – Slavistika Vilnensis [= Kalbotyra 47(2)], 1998, 7–28; Каралюнас С. Этнонимы в т. н. польско-ятвяжском словарике. – Полутропон. К 70-летию Владимира Николаевича Топорова, Москва, 1998, 154–156; Karaliūnas S. Ursprunget till etnonymen gudai. Om kontakterna mellan balter och germaner samt mellan balter och slaver i det förflutna. – Darbai ir dienos 10(19), 1999, 7–54; Karaliūnas S. Etnonymer i Lettlands territorium. – Tarptautinis baltistų kongresas „Baltų kalbos amžių kaitoje“. Sammandrag av föredragen. Rīga, 2000, 125–129; Karaliūnas S. Om ursprunget och bildningen av namnet Aismarės. – Leksikografijos ir leksikologijos problemos. Till hundraårsminnet av Antanas Salys födelse. Sammandrag av konferensföredragen, Vilnius, 2002, 7–8; Karaliūnas S. Dainava. Namnets betydelse, historia och ursprung. – Baltistica 41(1), 2006, 103–117. 4 Karaliūnas S. Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose 1, 2. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004, 2005. Straipsniai / Articles 297 DALIA PAKALNIŠKIENĖ har utvecklats betydligt och kompletterats med ny forskning. I 14 kapitel presenteras etnonymens historiografi systematiskt, liksom den areella distributionen av varianter och en kritisk översikt över alla etymologier; dessutom läggs nya, originella hypoteser om etnonymens ursprung fram. I det första kapitlet behandlas uppgifter om de första beläggen för baltiska etnonymer i flera av de viktigaste historiska källorna: i Klaudios Ptolemaios ”Geografi” (200-talet, Γαλίνδαι καὶ Σουδινοί, Βορούσχοι), i Adam av Bremens ”Hamburgs kyrkas biskopars gärningar” (1000-talet, Churland, Chori, Semland, Sembi vel Pruzzi), i skandinaviska källor (1000–1300-talet, SæimgaliR, Kūrland, Vitland, Sámland, Ermland, Lifland), i danska källor (1100-talet, Pruscia, Prycia, Prussia, Samland, Semlandia, Sembi, Kurland, Semigalia), i Alberiks ”Världskrönika” (1200-talet, Prutia, Curlandia, Lethovia, Withlandia et Sambia), i den anonyme författarens ”Inledning till världsskildringar” (1200-talet, Pruscia, Prutheni, Jetwisia, Ituesi, Zambia, Curlandia, Samoitia, Lectauia, Lectaui och Nalsani), i Peter av Dusburgs ”Krönika över Preussens land” (1300-talet, Sudowia, Galindia). I det andra kapitlet behandlas galindernas problematik. Med hjälp av dokument från Tyska orden och andra geografiska och historiska källor, ibland även arkeologiska uppgifter, lokaliseras deras bosättningsområde och historiska förhållanden; beläggen för namnvarianter och deras tillförlitlighet samt deras samband med antroponymer, toponymer och appellativ undersöks, liksom förhållandet mellan västliga och östliga galinder. S. Karaliūnas avvisar befintliga etymologier som otillräckligt underbyggda och föreslår en ny hypotes. Han antar att de äldre formerna av galindernas etnonym *Galindā / *Gelindā, *Galendā / *Gelendā eller *Galandā / *Gelandā, *Gilandā betydde ’invånare i avlägsna trakter, i ett avsides beläget land, som en odelad helhet’, varifrån betydelsen ’avlägsen trakt, avsides beläget land’ utvecklades. Motivationen bakom denna toponym grundas på en jämförande-historisk analys av ord med samma rot för inälvor (mage, tarmar) i baltiska, grekiska och slaviska språk, vilka visar den semantiska utvecklingen mellan betydelserna ’buk, mage; inälvor’, ’inälvor; tarmar’, ’djup plats, sänka’, ’djup, djuphet’, ’botten (i ett kärl, havet etc.)’ och ’jord, mylla, mark; fundament, grund…’. Det tredje kapitlet i monografin ägnas åt sudavierna. Efter att noggrant ha undersökt källornas skrivningar och sudaviernamnets reflexer i Preussens och Litauens oikonymer samt diskuterat möjliga etymologier för sudavierna lägger författaren åter fram en ny hypotes om etnonymens ursprung. Han rekonstruerar det baltiska adjektivet *sūd̄as ’mellanrum, frodig, fruktbar; tjock, rund (om en man, ett barn, en flicka); hård, tät, kompakt (om tyg, trådar, väft)’ (jämför litauiska sūd̄ras / sūd̄rūs) som en avledning av verbet sūd̄yti ’strö salt på, göra salt, konservera med salt…’ och härleder etnonymen och landsnamnen Sūdava och Sūduva därifrån. Som semantisk-typologisk parallell till denna motivering hänvisar författaren till andra folks etnonymers ursprung: ett uttryck av en sibirisk folkgrupp, en släkting till enetsarna och nenetserna, моду погой незва ’min släkt är tjock (det vill säga stor, talrik)’, samt gammalturkiskt substantiv türk ’stamförbund’, jämte adjektivet türk ’stark, stadig, mäktig; talrik’. 298 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Simas Karaliūnas. Baltų etnonimai Därtill kommer tolkningar av ursprunget till namnen på de sudaviska områden som Peter av Dusburg nämner: Pokima, Kymenov ir Kisrnovia. I det fjärde kapitlet behandlas jotvingarnas etnonym. Med outtröttlig ihärdighet inventerar författaren alla etymologier till jotvingarnas namn och visar deras brister. Sambandet mellan jotvingarnas etnonym och hydronymerna Jatfa, Jotupis, Jotija, Jotūlė avvisas, eftersom etnonymen och hydronymerna sägs ha bildats oberoende av varandra ur samma verbala rot *jā- ’färdas, åka, rida’. Med utgångspunkt i Kazimieras Būgas hypotes om släktskap mellan jotvingarnas namn och appellativerna ryska ямба́, я́мбо ’stor fiskstim’, bulgariska я́мо ’rad, led, hop’, serbokroatiska jàto ’grupp, flock (av fiskar, fåglar); hjord, boskap (av får, nötkreatur, hästar)’, slovenska játo, játa ’stor grupp, flock av levande varelser av samma slag som simmar eller flyger (fiskar, fåglar...)’, rekonstruerar S. Karaliūnas jotvingiska *jātvā ’krigare, krigarskara’ och härleder alla appellativa substantiv från samma verbala rot som hydronymerna. Enligt forskaren bildades i de baltiska språken ur *jā- ’färdas, åka, rida’ ord med i- och u-stammar, *jāti- och *jātu-, med betydelserna ’grupp, flock (av rörliga levande varelser)’ och ’krigare till häst, kavalleri’. I jotvingiskan fick u-stammen *jātu- det kollektiva formativet *-ā (< ide. *-aH), och från en u-stamsform hade u bildats *jā́tv-ingas ’som tillhör jatvingarna’. Ursprunget till namnen Dainava och dainavier presenteras i det femte kapitlet. Författaren föreslår att man inte kopplar källornas historiska belägg till Litauens oikonymer Dainava, Dainiai och motsvarande hydronymer inom det baltiska området. Med stöd i användningen och betydelsen hos de litauiska adjektiven dieni ’som ska föla, föder, väntar (om ett sto)’ och dienė ’dräktig, snart fölande (om ett sto)’, samt motsvarigheter i de indo-iranska språken, antar lingvisten den baltiska roten *dēi-n- och rekonstruerar de litauiska substantiven *diena, *dienė ’ko’, med utgångspunkt i den ursprungliga, etymologiska betydelsen ’den som diar, den som ger di’. Därmed förbinder han invånarnamnet *dainiai ’dainavier’ med de baltiska formerna *dáinē, *dēinā, *dēinē, feminina substantiv med betydelsen ’ko som ska kalva; ung mjölkko’, och *dēinī, femininum av adjektivet ’som ska föla, föder, väntar (om ett sto)’. De suffixbildade formerna Dainavà, Dainuvà kan ha uttryckt en kollektiv betydelse för stammen som helhet. Etnonymen *dainiai motiveras semantiskt utifrån substantivet *dáinē ’ko’ med betydelsen ’de som tillhör korna, de som är förbundna med kor, det vill säga herdar och boskapsskötare’. I det sjätte och sjunde kapitlet fortsätter behandlingen av jatvingerna: språkrester som belagts i sydlitauiska och belarusiska dialekter och i namnmaterialet, särskilt hydronymin, diskuteras. Med stöd i historisk dokumentation och arkeologi görs försök att lokalisera jatvingernas bosättningsområde, och nya hypoteser läggs fram om ursprunget till Polesien och de slaviska etnonymerna вельняне, древляне, dregoviči, Pollexiani. Namnen på Pripjats vänstra bifloder analyseras och visar att området från Nemunas i norr till Pripjat och dess vänstra bifloder i söder har varit baltiskt sedan urminnes tider. Uppdaterad Recenzijos / Reviews 299 DALIA PAKALNIŠKIENĖ problematiken kring relationerna mellan balter och slaver5: frågor om det slaviska etnosets kronologi, urhem och migrationer, vilka för övrigt står i tydlig dissonans till arkeologernas nyare undersökningar6. Monografins åttonde kapitel ägnas åt problematiken kring etnonymen prūsų och namnen på de preussiska länderna. Framställningen av det preussiska temat inleds ändamålsenligt med belägg för lexemet prūsas i äldre litauiska och lettiska ordböcker, andra skrifter och dialekter samt i folkloren. Etnonymens betydelseutveckling (från en forntida baltisk stam till en östpreussisk tysk eller en företrädare för en konfessionell tillhörighet) och formella struktur redogörs ingående för. Efter en detaljerad analys av de historiska källorna dras slutsatsen att preussarna måste ha varit en grupp med social prestige, ett slags vitingar, beridna krigare med anknytning till hästar samt deras uppfödning och dressyr, men inte till något visst område eller land. Hypotesen stöds av lexem med roten prus- belagda i germanska och slaviska språk och med betydelsen ’preuss; häst, springare, hingst’. Efter en kritisk värdering av samtliga tolkningar av etnonymen preussarnas ursprung (även sin egen tidigare tolkning7) lyfter S. Karaliūnas fram semantiken hos det rekonstruerade grundverbet *prus- ’stänka, skvätta, spruta; frusta (om hästar)’, som ligger till grund för de med etnonymen förknippade substantiven, och i synnerhet dess samband med att hälla vatten, vilket återspeglas i sanskrit pruṣṇóti ’han stänker, sprutar, droppar, fuktar’, serbokroatiska prskām, prskati ’spruta’, litauiska praūšti (–ia, –ė) ’rengöra, tvätta med vatten (ansiktet); tvätta (händer, fötter, huvud, hela kroppen), bada; diska, tvätta (tvätt, disk)’ och så vidare. Med stöd av typologiska paralleller i germanska, indoiranska, anatoliska och andra indoeuropeiska språk föreslår forskaren en ny etymologi: den ursprungliga betydelsen av etnonymen preuss kan ha varit ’de som fuktar, stänker, låter fröna strömma (semina emittentes)’, det vill säga ’män’. Därefter omtolkas ursprunget till namnen på de preussiska länder som räknas upp i Petrus av Dusburgs krönika. För Kulmas och Liubavas, som tidigare ansetts ha främmande ursprung, föreslås baltiska etymologier. Sambandet mellan Liubavas och litauiska liubėti är dock inte övertygande, eftersom verbet i LKŽ beläggs med endast en mening och har rekonstruerats utifrån en enda presensform, medan liūbyti, som förknippas med det, betraktas som en slavism8. Enligt S. Karaliūnas avgjordes motiveringen bakom de preussiska landnamnen oftast av invånarnas sysselsättning och verksamhet (Liubavas, Varmė, Notanga, Semba, Nadruva, Barta, Skalva), mer sällan av fysiografiska och topografiska särdrag (Kulmas, Pamedė, Pagudė). Det land som i andra källor nämns som Sasna, sedan vattennamnsursprung och ”harursprung” avvisats, 5 Se den utförliga och fortfarande aktuella publikationen: Karaliūnas S. Några frågor om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken. – Lietuvių kalbotyros klausimai 10, 1968, 7–100. 6 Exempelvis daterar Eugenijus Jova slavernas uppkomst till 400-talet (Jova E. Aisčiai. Kilmė. Vilnius: Edukologija, 2012, 44–55). 7 Karaliūnas S. Om betydelsen och ursprunget hos etnonymen preuss. – Baltistica 13(2), 1977, 372–373. 8 Fraenkel E. Litauisches Etymologisches Wörterbuch 1. Heidelberg: Winter; Göttingen: Vandenhoec & Ruprecht, 1962, 378. 300 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Simas Karaliūnas. Baltų etnonimai förklaras också på nytt – det rekonstruerade lexemet preussiska *sasnā ’trädbark; tall’ förknippas med slaviska *sosna ’tall’. S. Karaliūnas förknippar det Vitland som nämns i historiska källor med vitingars benämning på en social grupp, vilken han härleder från *vītā (eller vītia- ’drivande, försvarande, bortjagande, iväg...’) och suffixet -ing-: vitingai – ’de som tillhör de drivande, män som drivits’. Namnet Lietuvos och etnonymen lietuvių förklaras i monografins nionde kapitel med stöd av historikern Artūras Dubonis undersökningar om leičiai och deras sociala funktioner samt uppgifter i historiska källor om sannolika tjänstemän hos Litauens härskare. Det kan ha varit just denna yrkesmässiga och sociala kategori som gav namn åt litauerna som etnos. Karaliūnas avvisar som irrelevant Zigmas Zinkevičius argument om skillnaden i accentkontur, som skulle hindra en koppling mellan leitį och Lietuvą: enligt honom rör det sig om en regelbunden företeelse i litauisk rotvokalismens apofoni och intonationssystem, som inte hindrar att dessa benämningar betraktas som besläktade. Även strukturella analogiska varianter anförs, jfr vienas, vič-vienas och vič-veinėlis, šiekštas och šeíkštis, príemenė och preímenė, miélas och meīlas och så vidare. Författaren härleder litauiska *leitīs från den indoeuropeiska roten *leit- ’gå, färdas, resa; följa’ (liksom gotiska ga-leiban ’(be)ge sig av, gå ut’, fornnordiska líða ’gå (förbi), ge sig av; försvinna, förgås, gå under’, fornengelska (ze)līðan ’gå ut, ge sig av, resa; segla’, fornsaxiska līthan, līðan ’gå, färdas’, fornfrisiska lītha ’(ut)stå, motvilligt tillåta’, fornhögtyska ga-līdan ’resa (iväg)’ och så vidare). Formen litauiska *leit-(i)jai blev i vissa litauiska dialekter leičiai ’härskarens tjänstemän, hästskötare’, och i andra *liečiai ’litauer’. I vissa litauiska dialekter uppstod, genom kvantitativ växling av rotvokalen, formerna *leit(i)jai > *leit(i)jai, varifrån litauiska Lietuvà, benämningen på helheten, bildats genom tillägg av suffixet -uv- (jfr bernavà ’grupp av unga män, pojkar’, brolavà, broliavà ’brödraskap, bröder och deras barn’). Den tionde delen behandlar problematiken kring etnonymerna lettar och latgaller och är indelad i tre delar: belägg i historiska källor och tolkning av de former som där förekommer, etnonymers ursprung samt belägg för appellativet lata baltiska ursprung. Forskaren ansluter sig till hypotesen om lettarnas etnonyms ursprung som föreslogs vid den VII internationella baltistkongressen i Riga9 och stöds av appellativen lettiska lata ’jordlott; åker, jord’, late ’del av jord, plöjd mark eller åker’. Namnet latuvā ’letter’, *latā ’letter’ betydde etymologiskt ’jordens folk’. Typologiska paralleller från samma område anförs: estniska marahvas ’det egna landets folk (die Leute (unseres) Landes)’, zemgaler (zemgali), samogiter (žemaiši). Det elfte kapitlet inleds med en analys av selonernas lokalisering, etniska tillhörighet och uppgifter i historiska källor. I stället för den traditionella härledningen av etnonymen från motsvarande hydronymer föreslås en ny ursprungshypotes som för samman Ptolemaios Σάλοι med appellativen litauiska salà ’by’, lettiska sala ’detsamma’, vilka enligt författaren, VII Starptautiskais baltištu kongress 1995. g. 13.–15. jūnijā. Referātu tēzes, Rīga, 1995, 47–49. Recenzijos / Reviews 301 DALIA PAKALNIŠKIENĖ kan ha varit en kollektiv plural *salā ’by som en odelbar helhet’; senare överfördes namnet till att beteckna dess invånare. De nämnda appellativerna förbinds med lit. salà ’ett landområde omgivet av vatten på alla sidor; en högre belägen, torr jordfläck i en mosse, ett kärr...’, lat. solum ’jord, mark; (rums)golv; (fot)sula; grund; botten; undersida’, fht. sal mask. ’lägenhet; bostad, hemvist; sal’, fsl. selo ’jordmån, åker; betesmark; by, bosättning’, rys. село ’by, kyrkby; lägenhet, bostad, hemvist; bosättning, by; åker, odlad jord, jordstycke’ osv., vilka härstammar från den verbala ie. roten *sel- ’bo, vara’. I de talrika hydronymerna och toponymerna i Lettland, Litauen och Kurland (Sēlnieki, Sēļi, Sēlietis, Sēļu muiža, Sēļēķi, Sēlis, Sēles, Sēļi, Sēļa purvs, Sēlieši, Sēliškas, Sēlieši, Sēļi, Sēleši, ) ser S. Karaliūnas inte någon etnonym för sėlių, utan rekonstruerar ett baltiskt appellativ *sėlā ’ö; upphöjning, kulle i en mosse; skogsmark; mosse, kärr osv.’; den kvantitativa växlingen av rotvokalerna har samband med lit. *selā, *selio-, *seliā- ’by’, fsl. selo ’jordmån, åker; betesmark; by, bosättning’. Enligt honom kan ”den historiska källornas etnonym för sėliai, lat. Selones, ty. Sēlen och den lettiska oikonymen Sēlpils bygga på såväl den baltiska urformen *sēl(i)iai, som sannolikt har bildats från *sėlā respektive *sēl(i)iā ’ö; upphöjning, kulle i en mosse; mosse, kärr osv.’ med det possessiva suffixet *-(i)ia-, som på baltiska *sėlā nom. plur. neutr. ’sėliai som en odelbar helhet’.” Frågan om selonerna avslutas med ett kort avsnitt om lämningarna av selonernas språk, som i övrigt redan är kända från andra undersökningar. Monografins tolfte del behandlar ursprunget till semigallernas etnonym. Forskaren menar att den etymologiska motsvarigheten till namnet på semigallernas område kan vara oikonymen Žemýgala i trakten kring Raseiniai; namnet på semigallernas område är alltså sammansatt av lit. žẽmė, lett. zeme och gãlas, lett. gals ’område, land’ – semigallerna är alltså ’jordens folk’. Eftersom orden lit. žẽmė, lett. zeme och lit. žiemiai ’norr’, lett. ziemeļi ’norr’ lät likartat och därmed sammanföll i språkanvändarnas medvetande, kan namnet på semigallernas stam och område ha omtolkats som ’belägen bland vintrarna, i norr’. Som typologiska paralleller anförs etnonymerna žemaitis, *latuvā, *latā bei *talavā, som kan ha bildats enligt samma semantiska mönster – från appellativerna žẽmė, *lat(av)ā, *talavā, vilka betecknar jord (mark, åker). Semigallernas språkliga reflexer i dialekterna och ortnamnen behandlas tämligen ingående: anaptix, utvecklingen av tautosyllabiska konsonantförbindelser med n, fortsättningar av baltiskt š, ž och palatala k, g, osv. Det trettonde kapitlet presenterar problematiken kring det sista baltiska etnonymet – kuršiai – kuronerna. Etnonymen förbinds med appellativet *kuršā-, jfr lit. kuršas ’krok (Haken)’. Betydelserna ’kil, krok’ och ’påle, stör; stolpe’ hos det hypotetiska grundordet kuršas härleds från den verbala rotens betydelse ’klyva; spricka’, alltså kuršas – ’det som har lossnat, kluvits av’, ’det som har förgrenat sig’. En sådan betydelse kan ha legat till grund för att betydelserna ’grupp människor, skara’, ’släkt, stam, generation (av människor)’ och ’folkstam’ uppstod, 302 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Simas Karaliūnas. Baltų etnonimai (av människor) generation’, ’folkstam’. Från baltiskt *Kuršā ’kuronernas stam som odelbar helhet’ (rekonstruerat utifrån belägg som Kursa Dunika, folkvisor; tamniska Kuorsa ’kuronernas område (Kurland)’) kan invånarbeteckningarna lit. kuršiai, kuršai och lett. kursi ha bildats. Den nya etymologin illustreras utförligt med typologiska semasiologiska paralleller från indoeuropeiska och finska språk, vilka förklarar sambandet mellan betydelserna ’sliten, krok’, ’påle, stör; stolpe’ och ’grupp människor, skara’, ’släkt, stam, generation (av människor)’, ’folkstam’. Dessutom sammanförs Jonas Kazlauskas och Max Vasmers hypoteser på ett särpräglat sätt genom påståendet att lit. kuršas ’krok’ och sl. *kъrchъ (< ie. *ḱr̥so-) ’böjd, krökt, krokig’ (> ’vänsterhänt, vänster-’) är besläktade ord. Två namn på kuronernas områden etymologiseras på nytt – Ceklis ir Vannenia. Det korta fjortonde avsnittet ägnas åt balternas grannar, lyviai lyberna. Etnonymerna och områdesnamnen lyv. līva, lība, est. liivi, liivilane ’lyber’, fi. liivi, Liivinmaa ’lybernas land’, liiviläinen ’lyber’ förbinds med appellativerna est. liiv, fi. liiva ’sand; slam, gyttja’ m.fl., vilka i en etymologisk ordbok över finskan betraktas som baltiska lånord10, jfr lett. glūve ’grönt slem på vatten, dy, slam; färg’ (ME I 628) och lit. glyvas (utan betoning) ’slem?’ (LKŽ III 428). Konsonantförbindelsen gl har ersatts med l på grund av de finska språkens fonotaktiska regler. I detta avsnitt skulle också den andra etymologin som nämns i kapitlet om kuronerna passa in; den förbinder lybernas etnonym med appellativerna lett. līvis (līve, līvens) ’släpnät, vadnät för fiske på grunt vatten (ein Stossnetz); trekantig ryssja (eine dreieckige Garnreuse); fyrkantigt nät’ (ME II 491), slīvo ’likaså’ (Rauna – ME II 937), lit. nu-leiŏvėti, su-lei-vėti (-lėvi, -ėjo) ’försvagas, förminskas, bli slapp’ (< *’böjas ihop, krökas’) (LKŽ VII 297), (iš-)làiveti (-ėja, -ėjo) ’spridas ut, välta (om råg); lägga sig ned, falla omkull’, iš-laivoti (-ója, -ójo) ’göra krökar (Biegungen machen)’ (LKŽ VII 74), ry. dial. ливый ’sluttande, lutande, avrinande’, fornkyrkoslav. левъ ’vänsterhänt, vänster-’, lat. laevus ’vänsterhänt, vänster-’ (även ’krokig, böjd, lutad nedåt’), gr. λαίός ’vänsterhänt, vänster-’. Författaren menar att est. līv ’nät’ kan vara ett lån från lettiskan (liksom lit. dial. lyvas ’sammanfogning av flera vadnät (nät fästa vid en stång) för fiske på grunt vatten’ (LKŽ VII 631)), och ha blivit grund för bildningen av lyb. līva, lība, est. liivi och namnet på den västfinska stammen i nordöstra Lettland som A. Breidaks rekonstruerat, leivi. När S. Karaliūnas sammanfattar sin metod och praxis för etymologisering av baltiska etnonymer tar han stöd i den berömde franske sociologen Pierre Bourdieu’s teori om kulturellt kapital, som gör det möjligt att förklara etnonymers funktionella och strukturella relationer: ”Det kapital som den ursprungliga patriarkaliska gemenskapen förvaltade var dess jord, moder jord, den närande jorden, som olika baltiska gemenskaper kallade vid olika namn. Sådana gemenskapers habitus Ursprunget till finska ord. Etymologinen sanakirja 2. Helsinki, 1995, 75, 76. Recenzijos / Reviews 303 DALIA PAKALNIŠKIENĖ Formades av den mark som de behärskade och dess beskaffenhet. Detta habitus vidgades och fördjupades av de stamgemensamma ägandeförhållandena, liksom av relationerna inom familjen och mellan familjer, kulturen (religionen) och språket som medel för kommunikation och informationsutbyte; ordet som betecknade den behärskade marken eller patrimoniet blev i många fall också stammens namn.« Men långt ifrån alla baltiska etnonymer som behandlas i monografin återspeglar denna modell. Den akademiska gemenskapen i Litauen har länge känt behovet av en heltäckande sammanställning av de baltiska etnonymerna. Hypoteser om etnonymers ursprung som nämns i introduktioner till de baltiska språken och i läroböcker i lingvistik, samt anmärkningar utspridda i artiklar och konferensabstract, kan inte ge en helhetsbild och gör det inte möjligt att bedöma tillförlitligheten hos enskilda etymologier. I S. Karaliūnas monografi har all forskning samlats in och verifierats med stor noggrannhet. Den omfattande bibliografin och de många källorna vittnar om forskningens bredd och djup. Genom att ägna stor uppmärksamhet åt intern rekonstruktion och anlägga ett brett historiskt-komparativt perspektiv och ett typologiskt perspektiv föreslår forskaren nya, djärva etymologier som förkastar den dominerande modellen om etnonymers hydronymiska ursprung: ”<...> utifrån tillgängliga data finns det inte en enda baltisk etnonym med hydronymiskt ursprung.” Det är upp till forskarsamhället och allmänheten att godta eller förkasta de nya etymologierna. Denna monografi kommer utan tvekan att bli en del av allmänhetens habitus och påverka vårt kulturella fält. För detta vill jag uppriktigt tacka den ärade författaren Simas Karaliūnas. Inlämnad den 30 september 2016. DALIA PAKALNIŠKIENĖ Klaipėdos universitetas Salomėjos Nėries g. 5, LT-92227 Klaipėda [email protected] 304 Acta Linguistica Lithuanica LXXV