Aldonas Pupkis. „Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m.“

ARNOLDAS PROČKINAS Forskningsområden: modern litauiska, det litauiska standardspråkets utveckling, Lilla Litauens historia. Aldonas Pukis DEN LITAUISKA SPRÅKRÖRELSEN 1968–1988 Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016, 496 p. ISBN 978-609-411-182-2 När man i tankarna återvänder till det förflutna får man ofta intrycket att inte bara avlägsna, utan även ganska närliggande händelser och människor har bleknat – man minns dem inte helt exakt, och de är omgivna av allehanda senare tolkningar. Det är en lycka om det finns vittnen som själva upplevt händelserna och som beslutar sig för att ärligt och objektivt dela sina direkta erfarenheter med allmänheten. Då kan eftervärlden få en mer verklighetstrogen bild av händelserna och aktörerna, liksom en mer välgrundad bedömning av dem. I detta avseende är Aldonas Pukis nya bok särskilt värdefull: Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. Bokens titel väcker en viss förväntan om att monografin ska omfatta det litauiska språkets tillstånd under alla dessa tjugo år, hela rörelsen. I själva verket ställde Aldonas Pukis inte upp ett sådant mål för sig själv: ”Monografins syfte är att beskriva perioden för det kollektiva skyddet, normeringen och utvecklingen av det litauiska språket (1968–1988), som hänger samman med språksektionernas och den republikanska kommissionens verksamhet, samt att bedöma denna verksamhet ur saklig och ideologisk synvinkel” (s. 11)1. När vi bedömer denna verksamhet får vi alltså inte tappa författarens avgränsade syfte ur sikte. Det utgör en stor, kanske rentav väsentlig del av det litauiska språkets rörelse under dessa två årtionden, men lämnar också en del åt sidan. Ingen skulle i dag bättre än Aldonas Pukis kunna belysa de valda aspekterna av det litauiska språkets tillstånd under den angivna perioden – jag skulle säga standardspråkets – och försöken att förbättra det. Han befann sig i rörelsens centrum, ja, i dess kärna. Bland de många deltagarna i rörelsen skulle vi vid hans sida kunna nämna docent Jonas Zemvaldas Balkevičius (1923–2000), som 1964–1975 var fakultetens prodekan och 1979–1985 dekan för Vilnius universitets filologiska fakultet. Dessa båda språkforskare skilde sig avsevärt åt i fråga om sin verksamhets karaktär, men enligt min uppfattning, 1 Här och i fortsättningen anger parenteserna efter citaten sidnumren i den bok som behandlas. Straipsniai / Articles 301 ARNOLDAS PIROČKINAS dem kan betraktas som ledare för den aktuella språkrörelsen och initiativtagare till många av dess evenemang. Jag skulle vilja jämföra skillnaden mellan deras insatser med bröderna Algirdas och Kęstutis samarbete på 1300-talet i kampen mot Tyska orden. Aldonas Pupkis skulle, liksom Kęstutis, dagligen sitta i sadeln med svärdet i handen och direkt sköta rörelsens organisatoriska frågor, medan J. Balkevičius, liksom Algirdas en gång, trädde in när särskilt svåra hinder måste övervinnas. Här hjälptes han av en enastående förmåga att inge andra entusiasm och få deras stöd – en egenskap som brukar förknippas med karisma. Dessa två mest initiativrika och påhittiga ledare för den litauiska språkfronten fick hjälp i sitt arbete av Viktoras Alekna, Vytautas Ambrazas, Antanas Balašaitis, Vytautas Būda, Aleksas Girdenis, Jonas Klimavičius, Pranas Kniūkšta, Antanė Kučinskaitė, Vitas Labutis, Vitalija Maciejauskienė, Jonas Palionis, Aldona Paulauskienė, Juozas Pikčilingis, Albertas Rosinas, Bronys Savukynas, Bonifacas Stundžia, Jonas Šukys, Kazys Ulvydas, Aleksandras Vanagas, Regina Vencutė, Vytautas Vitkauskas, Zigmas Zinkevičius, Jonas Žemaitis, Aleksandras Žirgulys, Kazimieras Župerka med flera. Deras hjälp och bidrag var inte av helt samma omfattning eller slag, men monografin ägnar dem, liksom dem som inte nämns här, ett välförtjänt utrymme. Den stora skaran aktiva medarbetare, som grenarna i ett träds krona, gjorde det möjligt för rörelsens båda ledare att stå emot oväntade vindstötar, ingav dem förtroende och beslutsamhet, och kanske ibland också försiktighet. Under den bolsjevikiska regimens förhållanden var den sistnämnda egenskapen särskilt användbar för dem som arbetade med språkvård. Även efter att Nikita Chrusjtjov officiellt fördömt Josif Stalins satrapiska system 1956 förblev de underkuvade folkens möjligheter i Sovjetunionen att självständigt utveckla sina nationella kulturer och språk ganska begränsade och ojämna. Med tiden började man, om än mer subtilt, rentav ännu hårdare pracka på dem Lenins språk. Den som vill kan läsa mer om metoderna för detta påtvingande och hur de förändrades i Zigmas Zinkevičius bok från 1994 Lietuvių kalbos istorija. VI. Lietuvių kalba naujaisiais laikais. Det litauiska folket och dess språk har genom århundradena flera gånger fått utstå förtryck, men det som de tvingades uppleva 1940–1950 kan inte jämföras med något annat. Särskilt brutala var åren 1940–1941 och 1944–1953, då Stalins regim rasade fram i sin blodigaste orgie. Det är anmärkningsvärt att omsorgen om det litauiska standardspråkets kultur ändå inte helt upphörde, inte ens under dessa hårda förhållanden. Även om den var kraftigt försvagad fortsatte ansträngningarna att skydda språket från oönskad yttre påverkan. Man kan säga att man i det bolsjevikstyrda Litauen fortsatte den ”borgerliga” traditionen för litauiskt standardspråk utan några revolutionära förändringar. När landet 1940 införlivades i Sovjetunionen måste nog mer än en litauer, som visste mer om den utjämning av folken som bedrevs där, ha fruktat att Moskvas marionetter skulle börja ”reformera” det litauiska språket, i synnerhet stavningen, efter förebild av den månadstidskrift som gavs ut i Moskva 1931–1938 Priekalas: avskaffa den skilda markeringen av långa 302 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pukis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. och korta vokaler och börja pracka på folk ordagranna översättningar av ryska termer. Till slut började till och med rykten spridas om att kyrillisk skrift skulle införas: förbudet mot alfabet baserade på latinska bokstäver skulle upprepas. Lyckligtvis blev det inget av detta. Varför? Vi kan räkna upp flera skäl, men vi ska inte tala om dem nu. Det räcker att säga att ”proletariatets diktatur” lämnade ett visst utrymme för fri språkvård på litauiska. Krafter med en mogen nationell medvetenhet, rotade i det självständiga Litauen 1918–1940, försökte ta vara på detta utrymme. Under de första sovjetåren, när all ”borgerlig” press och alla ”reaktionära” organisationer hade stängts, fick Gimtoji kalba och Litauiska språkföreningen fortsätta sin verksamhet. Det var svårt för tidskriften: under andra halvåret 1940 utkom formellt fem nummer enligt planen, men de var hopslagna till häften – häfte 6–8 (76–78) och häfte 9–10 (79–80). Fram till krigsutbrottet den 22 juni 1941, det vill säga under första halvåret, utkom endast ett häfte, 1–3 (81–83). Både tidskriften och föreningen hade det året flyttat till Vilnius. Även om det skedde i betydligt mindre omfattning publicerades det i Gimtojoje kalboje och i några dagstidningar knutna till kommunistpartiet enstaka artiklar som uppmanade till omsorg om språkets renhet och till korrekta litauiska översättningar av ryska termer. Redan i början, i juni och juli, hördes stavningsrevolutionärernas röster i pressen: tiden var inne att kasta av sig oket från Jono Jablonskis stavning. Den välkände och aktive pedagogen Antanas Busilas skyndade sig exempelvis att föreslå att den nya regeringen skulle beordra en stavningsreform: stavningen för dagligt bruk skulle inte i onödan belastas med markering av vokallängd (särskilt långa vokaler); y och i, ū och u och andra paralleller skulle avskaffas; och ljudmodifieringar skulle kanske inte – A. P. – markeras med diakritiska (= tillagda) tecken². Den redaktionella kommittén (Petras Jonikas, Antanas Salys och Pranas Skardžius), som redigerade Gimtoji kalba, kommenterade artikeln ganska positivt i sin ”Översikt”. Den positiva inställningen kan ha berott på att Pranas Skardžius fortfarande mindes besvikelsen över det ”streckmarkerade” stavningsprojekt som Antanas Smetona stoppade 1934. Detta var en signal om att inleda en debatt om stavningsfrågan. När utgivningen avbröts publicerades artiklar även i dagstidningarna⁴. Även om uppmärksamheten inte var särskilt intensiv upphörde intresset för språkvård inte helt⁵. Vid första anblicken kunde det därför verka som om den påtvingade ordningen (i själva verket ocku- 2 A. Busilas. Rašybos reforma – actualus reikalas. – Lietuvos aidas, 1940-07-05, Nr. 316 (525), p. 3. 3 Gimtoji kalba, 1940, sąs. 6–8(76–78), p. 109–110. 4 Žr. Adelė Ubeikaitė. Lietuvių kalbotyra. 1930–1943. Literatūros rodyklė. Vilnius, 1990. Nr. 189, 193, 194, 196, 194, 1937, 1942. 5 Žr. ten pat, Nr. 134, 141, 153, 175, 192, 152, 160, 161, 165, 167, 169, 170, 174, 175, 218. Recenzijos / Reviews 303 ARNOLDAS PIROČKINAS Den nationella regimen) hade inte för avsikt att undertrycka eller helt kväsa strävandena att värna det litauiska språket. Det är ovisst hur allt med tiden skulle ha utvecklats under de drygt tre år då Litauen hade ”befriats” ur ”proletariatets diktaturs” grepp. I slutet av december 1944 hamnade Litauen åter i Moskvas famn. Den här gången skilde sig landets situation avsevärt från den år 1940: landet hade förlorat många invånare. Deportationer, evakueringar, migration och dödsfall decimerade de intellektuellas led. Förlusternas omfattning illustreras i någon mån av siffrorna för lärarkåren vid Vilnius universitet, som återupprättades i slutet av sommaren 1944: då samlades 24 professorer och docenter (31%), 34 medlemmar av den yngre personalen (22%), 32 anställda inom ekonomi och administration (31%) samt omkring 600 studenter (22%)6. Med tiden steg dessa procenttal, men det tog flera år innan en ny generation växte fram med en kompetens jämförbar med de äldre specialisternas. De litauiska språkvetarnas led förlorade särskilt verksamma och högt kvalificerade medarbetare: Antanas Salys, Pranas Skardžius, Petras Jonikas, Leonardas Dambriūnas, Petras Būtėnas och Jonas Martynas Laurinaitis. Sommaren 1944, när det stod klart att Litauen åter skulle underkuvas av det hämndlystna Moskva, flydde många skickliga lärare i litauiska till Tyskland; fram till dess hade de framgångsrikt arbetat vid gymnasier. I Litauen blev Juozas Balčikonis den ende auktoriteten inom det litauiska språket. Även den sovjetiska makten erkände snart hans betydelse: 1946 valdes han in i Vetenskapsakademien, och samma år tilldelades han professors titel. Efter att ha utsetts till direktör för Institutet för litauiska språket ägnade han sig åt redigeringen av den akademiska ordboken över litauiska och åt arbetet vid institutionen för litauiska språket vid Vilnius universitet: 1944–1950 var han dess föreståndare. Det går att bedöma J. Balčikonis insatser för det litauiska språket under dessa år med en eller ett par meningar. Det är ingen överdrift att säga att han framför allt inspirerade dem som utbildade sig till specialister i litauiska vid Vilnius universitet 1944–1960 och stärkte deras hängivenhet för ämnet. Det är sannolikt inte fel att säga att han under de år då han ledde institutet och institutionen för litauiska språket sökte upp och fann goda medhjälpare, flitiga språkvetare. En av de första som kallades till institutionen för litauiska språket var Juozas Senkus (1907–1970), år 1944, och 1945 följde Jonas Kruopas (1908–1975). När ideologins väktare 1951 tvingade dem att lämna institutionen tog direktör J. Balčikonis sannolikt initiativ till att de fick en fristad vid Institutet för litauiska språket. Kazys Ulvydas (1910–1996) började arbeta som lärare vid institutionen 1949. Även honom kallade J. Balčikonis till Institutet för litauiska språket. Dessa tre språkvetare hade avslutat högre studier redan före 1940 och hade redan erfarenhet av undervisning vid högskolor. Men han riktade tidigt också blicken mot språkvetare som hade utexaminerats eller höll på att avsluta sina studier vid universitetet efter kriget. Så antogs Julija Žukauskaitė (1906–2002) till institutionen 1947; hon hade tagit examen 1946. Redan som student började Zigmas Zinkevičius 6 Vilniaus universiteto istorija. 1940–1979. Vilnius: Mokslas, 1979, p. 46. 304 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pukis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. arbeta som laboratorieassistent vid institutionen – ett tydligt tecken på att han skulle få stanna där. År 1950 blev han genast lärare. Efter sin universitetsexamen 1948 antogs Jonas Palionis först till en treårig forskarutbildning, som gav honom möjlighet att avlägga graden kandidat i vetenskaper (numera doktorsexamen). Man får anta att J. Balčikonis också samlade begåvade och flitiga unga människor vid Institutet för litauiska språket. Det var hela tiden mycket svårt att bemanna båda institutionerna. Under det första årtiondet efter kriget tyngde den atmosfär som det brutala regimen skapade särskilt hårt7. Specialister i litauiska begränsades dessutom av Nikolaj Marrs (Nikolaj Jakovlevič Marr, 1864–1934) politiserade ”nya lära”, som härskade i Sovjetunionen och kategoriskt förkastade den historisk-komparativa språkvetenskapen som borgerlig vetenskap. Efter 1944 återupplivades varken Litauiska språkföreningen, som hade upphört under den nazistiska ockupationen, eller Gimtoji kalba. Detta berodde utan tvivel på Litauens kommunistpartis och den av partiet inspirerade maktens fientlighet. Det vore ändå orätt att påstå att den litauiska språkvården hade kvävts fullständigt före 1968. Viss omsorg om språket märktes både innan N. Marrs pseudoteorier förkastades i juni 1950 och i än högre grad därefter. Detta är lätt att konstatera genom att granska den tidens bibliografi – Lietuvių kalbotyra8. I två av verkets avdelningar – ”Ortografi. Transkription” (s. 132–137) och ”Språkvård” (s. 138–142) – finns skrifter om normeringen av det litauiska språket som publicerades 1944–1960. I själva verket finns det fler: språk vårdsfrågor berörs också i enstaka artiklar i andra avdelningar. Jämförelsevis är de ändå mycket få. Artiklar om språket publicerades inte bara i kulturtidskrifterna Literatūra och menas eller i Tarybinis mokytojas, utan också i partiorganet Tiesa. Till och med tidningens ansvarige redaktör, som mindes att han en gång hade skrivit i Gimtoji kalba, publicerade 1957 en artikel i tidningen med titeln ”När man lyssnar på vissa talare”, under pseudonymen A. Žėris. Dessa publikationer visar att behovet av att värna språkvården, som hade upplevts före 1940, var så starkt att även partipressen måste tillgodose det med enstaka artiklar. Behovet upprätthölls också av andra faktorer. Exempelvis gjorde Lietuvių kalbos rašybos žodynas, som utkom 1948 i en upplaga på 20 000 exemplar, språkvården mer aktuell. Särskilt betydelsefulla för stabiliseringen av litauiskan vid denna tid var Jono Jablonskis Rinktiniai raštai9, utgivna i två band 1957 och 1959, samt de inledande artiklar som sammanställaren Jonas Palionis skrev till varje band (i band I 7 Denna skrämmande atmosfär skildras ingående i boken: Zigmas Zinkevičius. Lietuvių kalbos istorija. 6. Lietuvių kalba naujaisiais laikais. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994, s. 44–76. 8 Lietuvių kalbotyra. 1944–1960. Vilnius: Laiškų ir žurnalų leidykla, 1963. 9 Jonas Jablonskis. Samlade skrifter 1–2. Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1957–1959. Recenzijos / Reviews 305 ARNOLDAS PIROČKINAS ”J. Jablonskis och hans läroböcker i litauiska”, i band II ”J. Jablonskis språkliga rättelser”. Denna publikation, som trycktes i maskinupplaga (10 000 exemplar av varje band), påverkade utan tvekan i hög grad den fortsatta normeringen av det litauiska standardspråket: den gav svar på allehanda frågor och uppmuntrade den breda allmänheten att värna sitt modersmål. Intresset för att vårda språket spreds i synnerhet genom Kazio Ulvydas initiativ (troligen inte utan uppmuntran från J. Jablonskis Rinktinių raštų) att regelbundet sända radioprogrammet Mūsų kalba, som pågick fram till 1984. Det är inte uteslutet att exemplet från litauiska emigranter i Tyskland och USA, som värnade sitt modersmål, uppmuntrade litauiska språkforskare och andra som värnade modersmålet i Litauen att mer aktivt utveckla språkvårdsarbetet. I Västtyskland tillkännagav exempelvis Pr. Skardžius, St. Barzdukas, J. M. Laurinaitis, Izabelė Matusevičiūtė och författaren Juozas Balčiūnas, känd under pseudonymen Juozas Švaistas, redan den 6 november 1946 i lägret i Redorf (Västtyskland) att det var nödvändigt att återuppliva Litauiska språkföreningen från före kriget. Den 8 februari 1947 hölls dess första sammankomst, där 3 av de 17 personer som hade anmält intresse för medlemskap deltog. När flertalet medlemmar reste till USA upphörde föreningens verksamhet i Västtyskland 1949. Den 16 september 1950 hölls i Chicago föreningens avdelnings konstituerande möte, där 19 inbjudna medlemmar deltog. Den valda styrelsen leddes fram till 1956 av P. Jonikas, varefter juristen Aleksandras Dundulis tog över. Efter några år hade antalet avdelningsmedlemmar vuxit till 102. Två saker utmärker verksamheten vid Chicagoavdelningen: litauiska språkprogram sändes i Chicagos litauiska radioprogram 1952–1955, och utgivningen av Gimtosios kalbos återupptogs 1958. Chicago-litauernas framgångsrika initiativ kunde knappast undgå att nå dem som var kända för sitt arbete med litauisk språkvård i Litauen. Detta kunde bara stärka deras beslutsamhet att, sedan alla begränsningar och misstankar om nationalism övervunnits, ingjuta en medveten inställning till modersmålet hos allmänheten. Förutsättningarna för att utveckla språkvården i Litauen förbättrades något efter Stalins död, eftersom den politiska och ideologiska regimen mildrades. Såvitt jag vet har ingen av våra historiker uppmärksammat Lavrentij Berijas initiativ, som ville bli förstesekreterare, att stärka de nationella kadrerna i republikerna. Nio månader efter Stalins död blev Berija avrättad, men hans initiativ återkallades inte: många av de kadrer som hade skickats till Litauen från Moskva lämnade vårt land. De ersattes av lokala aktörer, som trots allt hade en betydligt mer välvillig inställning till det litauiska språket än inflyttade från Archangelsk, Novosibirsk eller själva Moskva. Vi bör hålla i minnet att de nationella kulturinslagen behandlades ganska olika i de olika republikerna. Det som var ganska enkelt och självklart i en republik var förbjudet i en annan. Även i de tre baltiska republikerna, där de nationella språken hade jämförelsevis störst utrymme, fanns det skillnader. I Estland var till exempel både Estniska språkföreningen verksam utan avbrott och dess tidskrift utgiven. 306 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pupkis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. Dess tidskrift. För litauerna undvek man däremot på alla möjliga sätt att återuppliva Litauiska språkföreningen och dess officiella organ Gimtąją kalbą. Det skulle dröja sju eller åtta år efter 1968 innan de litauiska språkentusiasterna lyckades ge ut en tidskrift under ett annat namn. I Aldonas Pupkis bok Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. presenteras några fakta som belyser det litauiska språkets tillstånd före denna rörelses början. Huvudfokus ligger dock, som nämnts, på det kollektiva försvaret av det litauiska språket. Här, i denna bokrecension och presentation för läsarna, har tillståndet före 1968 behandlats mer ingående, så att det tydligt framgår under hur svåra förhållanden rörelsens ledare lyckades utveckla den. Betrakta därför denna del av artikeln inte som kritik av boken, utan som ett slags komplement till den. I allmänhet bör man inte ställa sådana studier som A. Pupkis bok till svars för att man saknar det ena eller det andra i dem. Låt oss nöja oss med och glädjas åt det som bokens författare har förmått presentera för läsaren. I boken som diskuteras skildras hur de aktiva språkforskarna vid Vilnius universitet och Litauens språkinstitut, med stöd av vetenskapsakademiens president Juozas Matulis samt författarna Antanas Venclova och Kostas Korsakas, tog initiativ till att kringgå förbudet när myndigheterna inte gav sitt samtycke till att bilda Litauiska språkföreningen. Idén uppstod att inrätta en sektion för litauiska språket inom Litauens förening för skydd av monument och hembygdsforskning, vars centralråds ordförande var Vytautas Jakelaitis. Vilnius universitets rektor Jonas Kubilius bidrog på ett verkningsfullt sätt till att förverkliga idén. Den 11 december 1967 hölls det konstituerande mötet för denna förenings Vilniusavdelnings sektion för litauiska språket i Vilnius universitets aula (Čiurlionio g. 21). Hur aktuellt evenemanget var framgår av att omkring 400 personer deltog. I boken räknas över 30 framstående stadsintellektuella upp (se s. 24). Till dem bör läggas de 13 valda ledamöterna i sektionsrådet. Att även Klemensas Bagarauskas, sektionschef vid tidskriften Komunistos redaktion, valdes in i rådet bör betraktas som ett försök att ”legalisera” den bildade sektionen i partiets ögon. Samma dag efter mötet hölls ett rådssammanträde, där dess ledning utsågs: Jonas Balkevičius som ordförande, Vytautas Ambrazas som vice ordförande och Lilija Kudirkienė som sekreterare. Därefter inrättade rådet ytterligare åtta kommissioner, som fick i uppgift att organisera sektionens arbete inom konkreta områden. Kommissionen för reklam och information skulle till exempel ansvara för det offentliga språket, medan presskommissionen skulle ansvara för pressens språk. En särskild kommission skötte rådgivningsmottagningen. En särskilt betydelsefull åtgärd för sektionens verksamhet var de regelbundna lituanistiska måndagarna, som inleddes genom ett beslut som fattades då. De behandlas utförligt i boken (s. 39–42). De hölls 7–9 gånger om året i Kolonnalen vid Vilnius universitet (numera Lilla aulan). Bokens författare beskrev dem så här: ”Detta är verkligen ett unikt fenomen i det litauiska språkbrukets och kulturlivets historia, som inte har avbrutit Recenzijos / Reviews 307 ARNOLDAS PIROČKINAS två decennier av verksamhet och avslutat arbetet först strax före de stora omvälvningarna i nationens historia” (s. 40). Sektionens utförda arbete behandlas i det omfattande andra kapitlet ”Vilnius stads litauiska språksektionens verksamhet” (s. 36–108). Under dess existens hann åtta styrelser avlösa varandra. Varje mandatperiod varade i två år. Den andra styrelsen, under ledning av Zigmas Zinkevičius, ersatte den styrelse som letts av J. Balkevičius den 1969-12-15. Den tredje styrelsen leddes av Juozas Pikčilingis; den 1974-12-02 blev Jonas Palionis ordförande för den fjärde styrelsen; från 1976-11-01 var Vytautas Būda ordförande för den femte styrelsen, som den 1976-10-09 ersattes av en styrelse ledd av Bronys Savukynas. Den 1980-12-03 tog Juozas Pikčilingis åter över ledningen av styrelsen. Den sista styrelsen valdes den 1984-12-13 och hade Regina Venckutė som ordförande. Sektionens ledning förändrades. Som ordförande verkade personer med ganska olika åsikter och personligheter. Därför låter det nu mycket märkligt när vissa företrädare för vår ”liberala” språkvetenskap svamlar om den diktatoriska, bolsjevikiska regim som då skulle ha härskat inom den litauiska språkvården. Språkvårdsrörelsen var så omfattande och så spontan att inga partiers eller myndigheters illasinnade avsikter skulle ha kunnat framkalla något liknande. Även om sektionen inte var en självständig organisation lät ledningen för Sällskapet för skydd av fornminnen och hembygdsforskning den arbeta; i Vilnius lade den inga hinder i dess väg. A. Pupkis bedömde sektionens situation mycket positivt: ”Till sällskapsledningens heder måste sägas att det under hela de två decenniernas samarbete inte gjordes några mer framträdande försök att stoppa eller reglera sektionens verksamhet, att påtvinga sektionen arbetsformer som den inte kunde acceptera eller att blanda sig i dess interna angelägenheter. Visserligen var vi tvungna att rätta oss efter sällskapets allmänna ideologiska riktlinjer och utsattes för ett visst tryck från de institutioner som övervakade sällskapets verksamhet, men några större begränsningar eller uttryck för missnöje från sällskapets sida förekom inte. Sektionens framgångsrika verksamhet berodde till stor del på sällskapsledningens välvilliga inställning och konkreta stöd till sektionens olika verksamhetsområden” (s. 39). Och sektionens verksamhetsområden var verkligen både mångskiftande, omfattande och betydelsefulla. Det är ingen överdrift att säga att den litauiska språkföreningens verksamhet i det självständiga Litauen före 1940 inte kunde mäta sig med dem vad gäller ambitioner, omfattning och folklig bredd. Jämfört med det arbete som den litauiska språksektionen utförde under dessa två decennier framstår även den nuvarande litauiska språkföreningens bidrag till dagens språkvård som mycket, mycket blygsamt. Till skillnad från i dag hördes då inga ”kloka” röster som uttryckte den ena eller andra invändningen mot det meningsfulla i att värna det litauiska standardspråkets vård. A. Pupkis, som i allmänhet är återhållsam mot dem som företräder motsatta åsikter, kunde ändå en gång inte hålla sig och riktade åtminstone i en fotnot läsarnas uppmärksamhet mot uttalanden som förnekar den traditionella litauiska språkvården i vår tid: ”Denna förlitauisering och utveckling av det offentliga språket betraktar sociolingvister och historiker med nyliberal inriktning i dag som …” 308 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pupkis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. sociolingvister och historiker betraktar som ”ett direkt ingrepp i vardagen, en förföljelse av varje samhällsmedlem, en direkt kränkning av mänskliga rättigheter, ett uttryck för kommunistisk drill och andra missförhållanden; på så sätt försöker de i allmänhet svartmåla hela den verksamhet som sektionens medlemmar bedrev då (se Raila, Subačius 2012)” (s. 51). Så sammanfattas idéerna i E. Railas och P. Subačius artikel ”Den allvetande och allkorrigerande korrekturläsaren” (Naujasis židinys–Aidai, 2012, nr 3, s. 153–163), idéer som är typiska för hela fronten mot litauiseringen av språket. Dessa idéer leder till ett skämtsamt, anekdotiskt svar på frågan om vad som skiljer genialitet från dumhet. Genialiteten har trots allt gränser, medan dumheten är gränslös. Även om en analogi inte utgör något bevis, är den användbar här. Språknormering kan jämföras med fastställandet av trafikregler. Skillnaden är att språket är ett oerhört komplext fenomen jämfört med trafiken. Därför är det betydligt svårare och mer problematiskt att reglera språket, men regleringen är, liksom trafiken, oundviklig om vi vill att språket effektivt ska fylla sin funktion. Den litauiska språkvårdsrörelse som utvecklades anmärkningsvärt under dessa två decennier behandlas i bokens sju omfattande kapitel. Till dem kommer några ”administrativa” avsnitt: ”Inledning” (s. 9–12), ”Sammanfattande anmärkningar” (s. 450–455), ”Bilagor” (s. 456–457), ”Källor” (s. 458), ”Litteratur” (s. 459–474), den engelskspråkiga sammanfattningen ”Lithuanian Language Movement in 1968–1988” (s. 475–481) och ”Personregister” (s. 482–494). Det är helt enkelt omöjligt att i en översiktsartikel redogöra för innehållet i de sju nämnda huvudkapitlen – de är så fullproppade med allehanda uppgifter. Så vad ska man göra? Eftersom det på senare tid har dykt upp språkideologer som försöker framställa den språkvårdsrörelse som uppstod då som något som påtvingades folket ”uppifrån” eller ”utifrån”, låt oss lägga fram fakta som vederlägger denna version och visar att rörelsen var ett brett folkligt fenomen. I det andra kapitlet, ”Vilnius stads litauiska språksektionens verksamhet”, finns exempelvis underavsnittet ”Arbete i pressen” (s. 83–100), där A. Pupkis går igenom sektionens medlemmars ansträngningar att informera allmänheten om verksamheten genom olika medier – press, radio och television. I detta avseende var Vakarinės naujienos särskilt tillmötesgående. Boken uppger att nästan ett och ett halvt hundra artiklar om praktisk språkvård hade publicerats i denna tidning fram till 1988; lägger man till olika notiser om möten, översikter över sektionens småskrifter och över Mūsų kalbos, som växte fram ur dem, blir det sammanlagt över 500 sådana texter. I detta underavsnitt beskrivs hela 35 tidningar och tidskrifter som, i varierande omfattning, publicerade material om det litauiska språket. Bland dem nämns först regeringens officiella organ Tiesa och kommunistiska ungdomsförbundets tidning Komjaunimo tiesa. Dessa tidningar var inte konsekventa och nitiska förespråkare för att värna språket. Ändå gav även de artiklar som då och då trycktes om litauiska språkfrågor andra tidningar och tidskrifter ett visst mod att vara mer eller mindre aktiva Recenzijos / Reviews 309 ARNOLDAS PIROČKINAS att ansluta sig till språkrörelsen, och en del periodiska publikationer avvek avsevärt från Tiesos återhållsamhet. Månadstidskriften Mokslas ir gyvenimas publicerade exempelvis under dessa årtionden, enligt A. Pupkis beräkning, flera hundra texter om det litauiska språket. Av dessa ”hade ungefär en femtedel direkt samband med språkvård” (s. 91). Ett par hundra språkrelaterade artiklar publicerades under samma tid av månadstidskriften Tarybinė moteris. Bokens författare framhöll att dess språkspalt ”var nog den mest gedigna i hela dåtidens periodiska press” (s. 93). Spalten leddes under flera år av Antanė Kučinskaitė och från 1975 av Aldona Paulauskienė. A. Pupkis gav i boken följande berömmande omdöme om spalten de redigerade: ”Denna spalt skilde sig från spalter i andra tidningar och tidskrifter genom att den var väl planerad och att tonen i dess artiklar inte så mycket var klandrande som vädjande och tilltalade människors känslor” (s. 82). Låt oss överlåta åt läsarna att själva fortsätta bekanta sig med detta mycket informationsrika avsnitt och kortfattat referera avsnittet ”Om sektionens människor” (s. 101–107). Dessa människor var mycket många och sinsemellan mycket olika. Här har sektionens aktivister förtecknats i tre grupper. Den första gruppen utgörs, skulle man kunna säga, av rörelsens främsta förebilder – de mest aktiva, ledande och särskilt framstående deltagarna i språkvården, till största delen personer med akademiska examina och språkexperter. Eftersom deras biografier finns tillgängliga i uppslagsverk och referensverk anges här endast deras efternamn och förnamn. Den andra gruppen består av personer som förtecknats med efternamn (i alfabetisk ordning), vilka också nästan alla förekommer i uppslagsverk, men som till skillnad från de förstnämnda deltog mer blygsamt i språkvårdsarbetet. Den tredje gruppen är störst och omfattar aktivister. Till dem bör ytterligare 21 personer läggas; med motiveringen att man ”har mindre encyklopedisk information om dem” (s. 102) omnämns de med korta biografiska notiser. Bland dem finns främst filologer, men här återfinns också fysikern och akademiledamoten Adolfas Jucys, biologen, poeten och språkforskaren Jonas Jurevičius, Valdemaras Michałauskas, lärare vid Vilnius byggnadsingenjörsinstitut, matematikern Petras Rumšas, geologen Eduardas Vodzinskas och Jonas Stanaitis, föreståndare för radioteknikinstitutionen vid Vilnius byggnadsingenjörsinstitut. Här presenteras kort Albinas Kilikevičius, som i Mažojoje lietuviškoje tarybinėje enciklopedijoje beskrivs som ”en deltagare i den revolutionära rörelsen”; 1927 hade han till och med dömts till döden av en litauisk domstol, men efter att ha lämnat in nådeansökningar till presidenten frigavs han ur fängelset 193210. Denna omständighet hindrade honom sannolikt från att återvända när sovjetmakten hade införts. Där många människor samlas kring gemensam verksamhet kommer också många olika uppfattningar oundvikligen till uttryck. Boken nämner också i någon mån skillnaderna mellan språkrörelsens deltagare. Det fanns ”traditionalister eller konservativa”, liksom ”innovatörer eller förnyare”, och också sådana som försökte hålla sig till ”en medelväg”. 10 Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija. 2. K–P. – Vilnius: Mintis, 1968, s. 137. 310 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pupkis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. A. Pupkis framhåller: ”Alla hade sina uppfattningar; några höll fast vid en ganska kategorisk åsikt, men ingens beteende ledde till skandaler eller fientliga diskussioner (över huvud taget var det inte skandalernas tid)” (s. 446). Därför är författarens påstående fullt befogat: ”Alla förenades framför allt av ansvaret för modersmålets öde (s. 448), och det allra viktigaste resultatet var att man lyckades bevara språkstrukturens ryggrad, dess viktigaste delar och stöd” (s. 449). Den rätta förståelsen av den fara som höll på att uppstå för det litauiska språket gjorde således att språkvårdsrörelsen, som började i Vilnius, blev ett mycket tilltalande exempel för de bildade i andra litauiska städer och distrikt som bekymrade sig för modersmålets framtid. Liknande språksektioner bildades i Kaunas, Klaipėda, Šiauliai och Marijampolė. I det tredje kapitlet, ”Republikanska språkkommissionen och dess arbete” (s. 109–217), beskriver A. Pupkis ingående denna utveckling och behovet av att samordna den. För detta ändamål godkände presidiet för föreningen för fornminnesskydd och hembygdsforskning den 30 januari 1970 en samordningskommission, som senare kom att kallas Republikanska språkkommissionen. Jonas Balkevičius blev dess ordförande. Kommissionen ägnade mycket tid och kraft åt att samla in språkdata. Under dessa tjugo år skrev hembygdsforskare i distrikten och städerna upp närmare en miljon kort med språkexempel. På kommissionens initiativ genomfördes 11 expeditioner i elva distrikt under åren 1976–1986. I underavsnittet ”Publikationsverksamheten” i detta kapitel (s. 127–193) skildras de ansträngningar genom vilka kommissionen lyckades övervinna de moskva­baserade institutionernas rätt att vägra tillstånd till en periodisk publikation och lyckades skapa ett eget pressorgan, som fick namnet Mūsų kalbos. Historien om denna publikation, som vederlägger påståendet att språkvårdsrörelsen skulle ha styrts av partiet, är värd att återges utförligare. Allt började med att idén att ge ut ett blad med påståenden ur föredragshållaren Nijolė Sližienės referat om kanslispråk väcktes vid ett möte med Vilnius stads litauiska språksektion den 7 maj 1968. Med hjälp av Vilnius stads verkställande kommitté trycktes ett sådant blad. Sektionen skickade ett eller ett par exemplar till olika institutioner och organisationer, som i sin tur mångfaldigade det efter sina behov. Samma år uppstod efter ett annat möte åter frågan om vad man skulle göra. Sektionens ordförande J. Balkevičius vände sig till universitetets rektor Jonas Kubilius och frågade om universitetet kunde mångfaldiga sådana blad på sin rotaprint som material för studenterna. Rektorn samtyckte. När det andra och tredje bladet hade getts ut uppstod bekymmer med papperstillgången. Feliksas Bieliauskas, ordförande för ministerrådets presskommitté, tilldelade universitetet flera ton papper så att det kunde trycka kommande blad i större upplagor. År 1971 utkom det första bladet med namnet Mūsų kalbos. I själva verket var det inte längre ett blad utan en publikation med drag av en tidskrift. A. Pupkis angavs som ansvarig redaktör. Den innehöll fyra artiklar samt avdelningarna ”Vår kalender”, ”De skriver till oss” och ”Krönika”. Upplagan angavs till 2 000 exemplar och priset till 11 kopek. Den skilde sig från ”vanliga” tidskrifter genom att den trycktes med rotaprint och gavs ut illegalt, inte Recenzijos / Reviews 311 ARNOLDAS PIROČKINAS som tidskrift. Därför hotade hela tiden risken (lyckligtvis fanns inga angivare) att den avdelning inom Glavlit som verkade i Litauen (den ryska förkortningen Glavnoje upravlenije po delam literatury i izdatelstv, ”Huvudstyrelsen för litteratur- och förlagsärenden”) till slut skulle klassificera denna fortsatta publikation som en tidskrift och straffa dess egenmäktiga utgivare. När faran blev helt verklig räddades Mūsų kalbą av Jonas Bielinis, biträdande chef för kulturavdelningen vid partiets centralkommitté, universitetet och ministeriet för högre och specialiserad utbildning. Slutligen tillät statliga kommittén för förlag, tryckeri och bokhandel den 11 oktober 1979 att Mūsų kalbą betecknades som en beställningspublikation från förlaget „Mokslas“. Problemen med en språktidskrift löstes till sist 1990, då Gimtoji kalba började utkomma i det åter självständiga Litauen. Rader ur en av Janina Degutytės dikter passar väl för historien om denna publikation: ”En virvelvind försöker kasta omkull en, / liksom bröder stöttar de andra.” De som alltså inte själva upplevde livet under den tiden bör, när de bedömer språk­rörelsen under dessa tjugo år, inte glömma att situationen var betydligt mer komplicerad än de framställer den i sina texter. I två avsnitt i detta kapitel får vi bekanta oss med sammanställningen av publikationen Kalbos praktikos patarimai (två utgåvor – 1976 och 1985) och utgivningen av en serie om sex småböcker, som inleddes med boken Vardai ir žodžiai (1971) och avslutades med häftet Ženklas ir prasmė (1986). Den första publikationen sammanställdes av A. Pupkis och hade Z. Zinkevičius som huvudredaktör. Seriens sex böcker sammanställdes av Bronys Savukynas. Dessa publikationer var mycket populära. A. Pupkis sammanfattade med stor rätta den första publikationens betydelse i följande mening: ”Det största arbetet om språkvård under sovjettiden bestod tidens alla prövningar och används fortfarande, trots att det nu är sönderläst, på förlag och redaktioner (särskilt i fråga om semantik och ordbildning)” (s. 186). Utöver den nämnda serie som sammanställdes av B. Savukynas och som började med den lilla boken Vardai ir žodžiai (1971) och avslutades med häftet Ženklai ir prasmė (1986), behandlar boken fyra mindre populära publikationer från sektionen: Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai (sammanställd av Bronė Balčienė, 1978), Respublikos kalbininkų memorialinės vietos (1985) samt två metodiska samlingshäften: Kaip rinkti liaudies kalbos duomenis (1975) och Kalbos faktų rinkimo programa (1983). Det sista avsnittet är ”Spridning av språkfrågor via television och radio” (s. 194–215). Kronologiskt började radiospråkprogrammen först, år 1957, då man ännu inte alls tänkte på den nämnda språkvårdsrörelsen. Kazys Ulvydas började det året producera programmet med titeln Taisyklingai kalbėkime ir rašykime. Först 1984 övertogs de av den republikanska språkkommissionen, då den långvarige programledaren K. Ulvydas av ideologiska skäl avlägsnades från arbetet med programmen. Detta tillkännagavs inte öppet, men i ett av programmen hade han bestämt hävdat att modersmålet lärs in väl i en enspråkig miljö och att tidig undervisning i ett främmande språk skadar det. Ett sådant påstående stod tydligt i strid med de ståndpunkter som antogs vid mötena i Tasjkent 1975 och 1979 312 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pukis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. och som förespråkade att ryskan skulle införas bland andra folk genom att undervisningen i språket inleddes redan i förskolan. Efter att K. Ulvydas avsatts återupplivades radioprogrammen den 2 juni 1984 och fick namnet Mūsų kalbos. Efter att tre språkforskares kandidaturer hade övervägts utsågs A. Pukis, programledare för televisionens språkprogram, till programledare. De nya programmens karaktär förändrades avsevärt: ämnena blev mer varierade och andra språkforskare började bjudas in. Utrymme gavs åt lyssnarnas reaktioner. Under de sex åren (fram till 1990) sändes nästan 300 radioprogram, varav mer än en tredjedel behandlade ämnen som lyssnarna föreslagit. Lyssnarna var krävande när det gällde det offentliga språket. A. Pukis sammanfattade detta krav i följande stycke: ”I kontakten med läsarna [= lyssnarna? – A. P.] framträdde kravet att sätta stopp för dem som förvanskar språket; i de brev som skickades in bifogades många tidningsurklipp med språkfel och exempel på byråkratiskt språk” (s. 24). Folkets breda engagemang för att skydda sitt språk framgår också av bokens avslutande del, ”Televisionens språkprogram” (s. 194–204). Det första tv-programmet sändes den 11 mars 1977. Initiativet till det togs av att 400-årsjubileet för Vilnius universitet närmade sig. Regelbundna språkprogram, som sändes varannan vecka, började den 24 september samma år. Från 1978 sändes de under en tid varje måndag, och från september började de visas på söndagar. Boken skildrar också tämligen utförligt publikens reaktioner. Som sammanfattning lyfter vi här endast fram två av de mest påtagliga omständigheterna. Mellan 1977 och 1989 visades sammanlagt 480 av tv-programmet Mūsų kalba, och under hela perioden mottogs närmare 5 000 brev från tittarna. De flesta brevskrivarna stödde programmen och språksektionernas verksamhet; en del föreslog till och med strängare krav på det offentliga språket. Omsorgen om modersmålets språkvård hade alltså under dessa år omfattat inte bara en liten krets språkforskare, som våra ”modernister” nu föraktar fullständigt, utan olika samhällsgrupper. Detta bekräftas också av bokens fjärde kapitel, ”Språksektionernas verksamhet i städer och distrikt” (s. 218–323). Där översiktas och bedöms de 50 språksektionernas i Litauens städer och distrikt deltagande i den litauiska språkvårdsrörelsen. I skildringen av varje ort glöms de aktiva deltagarna i sektionerna inte bort. Även invånarnas i Vilnius stöd till språksektionerna i andra städer och distrikt beskrivs. I den föreliggande recensionen är det inte möjligt att redogöra utförligt för uppgifterna i detta kapitel. Vi hoppas att läsarna, särskilt de som är bekymrade över språkrörelsen på sin egen ort, själva tar del av A. Pukis bok. I två av bokens kapitel – det femte, ”Frågor om standardiseringen av det litauiska språket” (s. 324–394), och det sjätte, ”Frågor om det litauiska språkets stilistik” (s. 395–423) – beskriver A. Pukis utförligt språk­rörelsens teoretiska grunder och bedömer dem insiktsfullt. Dessa kapitel visar mycket tydligt hur väl bokens författare är förtrogen med den tidens litauiska språkvetenskapliga litteratur. Recenzijos / Reviews 313 ARNOLDAS PIROČKINAS När man läser bokens sista (sjunde) kapitel, ”Språkverksamhetens ideologiska drag” (s. 424–448), tänker man, utan att särskilt fördjupa sig i begreppet ideologija, att kapitlet kommer att analysera det idésystem som verksamhetens deltagare vägleddes av. Man väntar sig också en utförlig belysning av språkverksamhetens ideologiska förhållande till den rådande partideologi som påtvingades landet. I själva verket finner man här få specifika inslag som hör till ideologin. Vanligtvis handlar det om sådant som belyser kommunistpartiets taktik i den nationella frågan och olika tolkningar av mycket konkreta språkproblem, vilka inte beror på ideologiska skillnader. Språkvetare med samma ideologi var ju oense om termerna literaturspråk och standardspråk. För övrigt kan den första varianten endast med mycket stora förbehåll betraktas som av ”sovjetiskt ursprung” (s. 436). Efter 1950 infördes den i litauiskan med anpassning till den sovjetiska terminologin, som hade övertagit den från tsarrysk praxis. I sin tur hade den börjat användas där efter franskt mönster (langue littéraire). Överlag skulle vi kunna kalla den internationell, eftersom den används i många språk (kanske också efter franskt mönster?): engelska – literary language, tyska – Literatursprache, lettiska – literārā valoda, estniska – kirjakeel (kirjandus ‘literatur’, keel ‘språk’), polska – literacki język. Det är således möjligt att även denna omständighet bidrog till att en motsvarande term började användas för litauiskan efter 1950. Inte heller de relationer mellan medlemmarna i språksektionerna och den statliga litauiska språknämnden som beskrivs i kapitlet (s. 443–449) blottlägger ideologin. Sammantaget förverkligar kapitlet alltså inte det mål som formuleras i rubriken. När vi har beskrivit några av kapitlen har vi nämnt kommunistpartiets och dess styrda maktapparats medlemmars skiftande inställning till den framväxande litauiska språkverksamheten och dess enskilda uttryck. A. Pupkis studie Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. ger visserligen material för att bedöma denna relation, men frågan väntar i stort sett fortfarande på en ingående undersökning, något man inte kan kräva av bokens författare. I detta sammanhang vill jag framföra några tankar om problemet. I Sovjetunionen var ett sådant uppsving för vården av språket något helt ovanligt, och partiet måste göra en ideologisk bedömning av det. Någon officiell bedömning kom dock inte; allt lämnades åt enskilda tjänstemäns och institutioners gottfinnande. Därav följde tydliga skillnader i deras inställningar och agerande. Partiets högsta ledning och även vissa historiker eller historiska kommentatorer framställde och framställer fortfarande partiet som en monolitisk enhet. I själva verket var partiet skiktat. Det fanns ett betydande skikt som utan att ifrågasätta något blint följde direktiven eller antydningarna från Moskvas centralkommitté och ofta till och med gick längre än vad den önskade. Men det fanns också ett skikt, eller ett litet skikt (som i sin tur inte heller var enhetligt), som vågade avvika något från den linje partiet drog upp, särskilt när den stred mot nationella intressen, eller bromsa dess genomförande. Denna taktik kunde utövas av den generation partiaktiva som kom till ledningen efter Josif Stalins död, då republikernas ledare fick något större utrymme att handla självständigt. Detta 314 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Aldonas Pupkis. Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. utrymme var starkt begränsat, men en viss utvidgning av det innebar inte längre livsfara. Boken ger flera exempel på hur partiets högsta dignitärer har stött de språkvetare som utsattes för angrepp, däribland A. Pupkis själv. Han beskriver hur han en gång, när han kom till televisionens högkvarter, fann Musų kalbos programledare, sin chef, talande i telefon på sitt kontor. Telefonen var så högljudd att den underordnade förstod att samtalet fördes med centralkommitténs sekreterare Lionginas Šepetys. När A. Pupkis namn nämndes sade denne: ”Vad är det ni håller på med, gubbar? Sluta, låt mannen arbeta” (s. 437, not). Från den dagen upphörde trakasserierna. I Sovjetunionen berodde de ofria folkens möjligheter att utveckla sina språk på många omständigheter. Dessa skilde sig mycket åt från folk till folk, och även språkens ställning varierade kraftigt. De nationella språkens livskraft framgår av uppgifter om bokutgivning. Där ett nationellt språk är starkt och livskraftigt ges också fler böcker ut på det språket. Antalet böcker som gavs ut på andra språk än ryska var förhållandevis mycket litet. Låt oss jämföra uppgifter från 1975 för några republiker. I Belarus gavs exempelvis endast 471 av de 2 827 böcker och broschyrer som publicerades det året ut på belarusiska. Även det totala antalet böcker var ganska litet för en republik med 9 miljoner 300 tusen invånare. I Turkmenistan (omkring 3 miljoner invånare) gavs 509 böcker ut det året, varav 264 på turkmeniska; i Tadzjikistan var motsvarande siffror 868 och 413, i Kirgizistan 912 och 440, och i Kazakstan 2 034 och 764. I de baltiska republikerna var däremot alla uppgifter om bokutgivningen betydligt gynnsammare för de nationella språken. I Lettland (2,5 miljoner invånare) gavs exempelvis 2 362 böcker ut det året, varav 1 228 på lettiska. Estland hade omkring 1,5 miljoner invånare, men det sammanlagda antalet böcker som gavs ut det året var 2 118 (antalet böcker på estniska är inte fastställt). Litauen låg efter sina grannar i det totala antalet böcker: 1 875 gavs ut där 1975. Antalet litauiska böcker var dock förhållandevis högre – 1 361 (omkring 70%)11. Litauen hade potential att överträffa sina baltiska systrar, men kunde inte göra det eftersom bokutgivningen inte var fri: den ”normerades” strikt av myndigheterna i Moskva. Deras ”välvilja” gentemot de baltiska republikerna hängde samman med principen att upprätthålla en stadig ökning av bokutgivningen. Denna princip korrelerade i viss mån, eller i någon särskild form, med andra omständigheter som avgjorde hur de olika nationella språken fungerade i Sovjetunionen, till exempel deras varierande användning inom utbildningssystemet. Även den begränsade toleransen för den litauiska språkverksamheten 1968–1988 bör alltså ses som en följd av att språkens värde erkändes i olika grad. 11 Uppgifter för Litauen från: LTE 5, s. 585. Uppgifter för de övriga republikerna från: Bolšaja sovetskaja enciklopedija. 3:e uppl., bd 24, bok 2. Moksva: Sovetskaja enciklopedija, 1977, s. 513–541. Recenzijos / Reviews 315 ARNOLDAS PIROČKINAS A. Pupkis verks titel har en något bredare omfattning än det mål som ställts upp för den att beskriva den kollektiva litauiska språkets skyddsperiod 1968–1988. Detta mål har författaren, skulle jag säga, helt och hållet uppnått. Att kärnan i rörelsens och partilinjen här lämnats obehandlad, liksom andra områden (till exempel utvidgningen av språkvård som undervisningsämne vid Litauens högskolor och analysen av alla publikationer om språkvård), bör man inte förebrå författaren. Det som han inte gjorde har de som ivrigt rusar till fördömande av studiens författare full rätt att göra. En boks värde ökar inte bara genom mängden fakta, utan också genom de tankar, uppslag och impulser den väcker hos läsaren. A. Pupkis verk uppmanar kraftfullt till en lika ingående översikt över det litauiska språkets tillstånd under andra perioder, till exempel 1918–1940 och efter 1990, då självständigheten återvanns. Det vore särskilt angeläget att inom kort objektivt jämföra den belysta perioden med de tendenser som började spridas i Litauen i början av 2000-talet och som utan förbehåll propageras av kretsen kring tidskriften Naujasis židinys–Aidai. När A. Pupkis skrev monografin kände han tydligt av dessa tendenser, men polemiserade medvetet inte mot dem. Han nöjde sig med en kort anmärkning i en fotnot: ”Jag ser ingen anledning att i denna bok diskutera dagens sociolingvisters och historikers påståenden inom den nyliberala riktningen om påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter i språksektionernas verksamhet på den tiden, om tillämpningen av polisiära språkåtgärder i vardagslivet, om strävan att på konstlad väg skapa en auktoritär mekanism för språkutveckling och om att försvara sig mot verkliga eller påstådda synder i den dåtida verksamheten” (s. 448). Jag, som då stod ganska långt från de organisationer inom den litauiska språkrörelsen som verkade under dessa två decennier, instämmer i dag helt i denna tanke i det betydelsefulla verket – författarens ställningstagande. Dagens motståndare till den tidens rörelse skulle, enligt min mening, passa att beskriva med ett litauiskt uttryck: den som luktar illa själv beskyller andra för att stinka. Det är knappast troligt att det i det litauiska språkets historia har funnits någon annan lika diktatorisk rörelse som dagens framväxande nyliberaler, blinda förespråkare för västerländska lingvistiska tendenser. Jag skulle vilja avsluta översikten över Aldonas Pupkis bok och presentationen av den för läsarna med ett uttryck som inte är helt originellt, utan något omformulerat: perioden 1968–1988 var ett mycket betydelsefullt skede för det litauiska standardspråket, väl värt fortsatt forskning, och boken Lietuvių kalbos sąjūdis 1968–1988 m. är värd denna rörelse. Inlämnad den 20 april 2017. ARNOLDAS PIROČKINAS Antakalnio g. 49–9, LT-10325 Vilnius, Lietuva 316 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI