Rytis Ambrazevičius, Asta Leskauskaitė. „Priebalsių akustinės ypatybės: palatalizacija ir balsingumas“

VYTAUTAS KARDELIS Vilnius universitet Forskningsområden: dialektologi, synkron och diakron fonologi, språkhistoria, kognitiv semantik. RYTIS AMBRAZEVIČIUS, ASTA LESKAUSKAITĖ AKUSTISKA EGENSKAPER HOS KONSONANTER: PALATALISERING OCH SONORITET Kaunas: Technologija, 2014, 312 p. ISBN 978-609-02-1135-9 År 2014 gav förlaget ”Technologija” ut den vetenskapliga monografin Priebalsių akustinės ypatybės: palatalizacija ir balsingumas. av professor dr. Rytis Ambrazevičius vid Kaunas teknologiska universitet och Litauens musik- och teaterakademi samt dr. Asta Leskauskaitė, seniorforskare vid Litauiska språkinstitutet. Duon, en akustiker med inriktning på musik och språk och etnomusikolog, och en erfaren dialektolog och specialist på fonetik och fonologi, hade redan före denna monografi publicerat gemensamma vetenskapliga arbeten inom akustisk fonetik. Den nämnda monografin, som här recenseras, är ett gediget resultat av de två forskarnas samarbete. Arbetet med monografin finansierades av Statliga litauiska språknämnden med medel från programmet för standardisering, användning, utveckling och spridning av statsspråket för 2016–2015. Monografin granskades av de erfarna fonetikspecialisterna professor dr. Asta Kazlauskienė, docent dr. Lina Murinienė och dr. Jurgita Jaroslavienė. Monografin består av ”Inledning”, två omfattande kapitel, ”Konsonantpalatalisering” och ”Konsonantsonoritet”, ”Slutsatser” samt en litteraturförteckning, ett personregister, ett sakregister, en ordlista och en sammanfattning på engelska. I ”Inledningen” ges en kort översikt över forskning om konsonanternas akustiska egenskaper i världen och i Litauen; forskningsobjekt och syfte anges, undersökningsmaterialet och arbetsmetodiken diskuteras, och det anges vilken författare som utarbetat monografins olika kapitel. 296 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Rytis Ambrazevičius, Asta Leskauskaitė. Priebalsių akustinės ypatybės: palatalizacija ir balsingumas Monografins fortsatta struktur är tydlig, logiskt upplagd och läsarvänlig. Så långt det är möjligt är det första och andra kapitlet samordnade. Båda inleds med avsnittet ”Allmänna kunskaper” och avslutas med ”Sammanfattning”. I det första kapitlet, ”Konsonanternas palatalisering”, behandlas palatalisering av sonanter, frikativor, klusiler, affrikator och konsonantkluster. I det andra kapitlet, ”Konsonanternas sonoritet”, analyseras sonoriteten hos frikativor, klusiler, affrikator och konsonantkluster. Det första kapitlet består alltså av sju avsnitt och det andra av sex, vilka korrelerar mer eller mindre med varandra. Det bör också nämnas att båda kapitlen och deras underavsnitt är uppdelade i två delar: den ena behandlar palatalisering och sonoritet hos konsonanter i standardlitauiska (författarna använder termen allmänspråkliga litauiska), och den andra hos konsonanter i litauiska dialekter (syd- och östaukštaitiska vilniškiai- och uteniškiai-dialekter). I början av varje kapitel behandlas allmänna drag (till exempel palataliseringens allmänna drag, de allmänna dragen hos frikativornas palatalisering, konsonanternas allmänna sonoritetsdrag, klustrens allmänna sonoritetsdrag osv.); därefter ägnas ett underavsnitt åt analys av den aktuella akustiska konsonantegenskapen i standardlitauiska och ett annat åt samma analys i litauiska dialekter. Denna struktur upprätthålls konsekvent genom hela monografin och bör naturligtvis bedömas positivt. Den underlättar arbetet särskilt för läsare som till exempel intresserar sig enbart för standardspråket eller enbart för dialekterna. Dessutom gör strukturen det lätt att hitta och jämföra samma eller olika egenskaper ur flera perspektiv. Det omfattande sakregistret bidrar också i hög grad till läsarvänligheten. I det följande ska jag kort räkna upp även andra aspekter av monografin som jag anser vara positiva. a) Monografins teoretiska utgångspunkter och insikter, som presenteras kunnigt och koncist och bygger på klassiska och nya teoretiska arbeten inom akustisk fonetik, ger ett mycket gott intryck. Teorin är väl och tydligt förbunden med metodologin – de metodologiska aspekterna underbyggs och knyts på ett övertygande sätt till det empiriska material som undersöks. b) Ett annat positivt drag är kopplingen till typologin: författarna bygger på forskning om andra språk (ryska, franska, engelska osv.), dess metodologi och dess resultat. Visserligen undviker man alltför ingående jämförelser, men litauiskan placeras genast i ett bredare typologiskt sammanhang – det fungerar som en sorts vägledning för framtida forskning. c) Det är viktigt att klassiska och nyare arbeten av litauiska fonetiker inte heller förbigås; författarna bygger på dem och diskuterar med deras upphovspersoner. Även lettiska kollegors arbeten, däribland några som gjorts tillsammans med litauiska kollegor, får sin plats. d) Det är glädjande att terminologiska frågor inte lämnas därhän (frågor om lingvistisk terminologi är alltid aktuella i den litauiska lingvistiska miljön, särskilt på grund av den stora variationen och ibland även inkonsekvensen och Recenzijos / Reviews 297 VYTAUTAS KARDELIS den förvirring som kan uppstå). Termer som är nya eller ännu inte etablerade i den litauiska fonetiska litteraturen förklaras tydligt, och de alternativ som författarna anser lämpligast föreslås med motiveringar. e) Ytterligare en sak bör framhållas, något som monografins författare också nämner: ”Denna monografi kan användas både som utgångspunkt för mer ingående arbeten i framtiden och till viss del som läromedel och metodisk handbok” (s. 14). Även om monografin är en text som främst är begriplig för fonetikspecialister, kan delar av den, särskilt det inledande avsnittet i början, mycket väl användas i undervisningssyfte. Texterna anknyter dessutom på ett fint och värdefullt sätt till den metodiska handbok som en av monografins författare, R. Ambrazevičius, gav ut 2011, Kalbos akustika glaustai. Kanske är det allra viktigaste och mest uppskattade inslaget ”Ordlistan” längst bak i monografin – ett utmärkt hjälpmedel för studenter som läser en kurs i fonetik. f) Det är viktigt att monografin innehåller ett rikt illustrativt material som objektivt underbygger författarnas undersökningar, resonemang och insikter. g) Undersökningen av konsonantkluster med avseende på palatalisering och sonoritet bör bedömas mycket positivt – i synnerhet undersökningarna av dialektmaterial. Författarna presenterar här viktiga insikter och lyfter fram frågor som inte bara fonetiker utan även dialektologer och fonologer bör ta sig an i framtiden. h) Även undersökningen av material från standardlitauiska och dialekter samt jämförelsen av resultaten bör i princip bedömas positivt. Detta tillvägagångssätt har sina fördelar och väcker dessutom vissa frågor som kan diskuteras – vilket också är en styrka hos monografin. i) Ytterligare en positiv aspekt av undersökningen bör framhållas. Den lyfts fram i inledningen (”I monografin riktas huvudfokus mot särskiljande drag, det vill säga inte tendenser utan tydliga skillnader”, s. 13) och återspeglas i slutsatserna (”Vid beskrivningen av egenskaper hos konsonanter av olika klasser bör man dock använda inte bara en undersökningsmetod utan en kombination av flera”, s. 264). Att söka efter skillnader med ett helhetsperspektiv är ett välkommet metodologiskt förhållningssätt. Några diskussionspunkter och tankar som väcktes när jag studerade den aktuella monografin. a) När det gäller arbetets metodik har jag svårt att framföra några kritiska synpunkter – monografins författare behärskar metodiken utmärkt. Valet av material skulle däremot kunna ge upphov till en diskussionsfråga. För undersökningen av standardspråket användes inspelningar från en kompakt skiva som bifogats Aldonas Pukys och Antanas Pakeris bok Lietuvių kalbos bendrinė tartis. Kompaktinės plokštelės tekstai (2004). Dialektmaterialet undersöktes med utgångspunkt i ljudinspelningar av sju manliga informanters spontana tal. Monografins författare hävdar: ”Först och främst bör det sägas att grunden för denna undersökning inte är inspelningar gjorda under ideala förhållanden (isolerade eller artificiella 298 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Rytis Ambrazėvičius, Asta Leskauskaitė. Prebalsių akustinės ypatybės: palatalizacija ir balsingumas i kombinationer), som är brukligt i arbeten inom akustisk fonetik, medan ljuden – konsonanterna – i spontant tal (monologer, dialoger) har använts” (s. 11). Det är helt klart att spontanietskriteriet passar för dialektalt tal, men jag skulle ifrågasätta tillämpningen av detta kriterium på standardspråk. Standardspråket är i detta fall inte helt spontant. Skivan spelades ju in av en uppläsare, och syftet med inspelningen var tydligt – litauiskt standardspråk, alltså kan man anta att uppläsaren omfattades av vissa krav och att uttalet skulle vara förebildligt. Därför är det knappast möjligt att tala om sådan spontanitet i standardspråket som den som förekommer i dialektinspelningarna. Författarna själva säger ju också att ”De diskuterade fenomenen kan utan tvekan även påverkas av den varierande uttrycksfullheten i spontant dialektalt tal och demonstrativt skådespelartal” (s. 62). Standarden kräver i sig så liten variation och fakultativitet som möjligt, medan spontant dialektalt tal går just i denna riktning. Ändå är en sådan jämförelse i princip ganska intressant och värdefull. Sanningen att säga gäller denna anmärkning snarare terminologin än själva undersökningen. I övrigt får läsaren tydligt veta vilket material som undersöks och jämförs. Dialekttalet undersöktes med ”<...> informanter från den äldsta generationen, utvalda utan urvalskriterier (medelålder 70 år) – de bevarar dialektens traditionella särdrag bäst” (s. 12). Teoretiskt – ja, praktiskt – inte nödvändigtvis; dessutom hade det varit intressantare och kanske mer värdefullt om man inte så strikt hade hållit sig till NORM-kriteriet. I så fall hade forskningsresultaten kanske blivit intressantare och bättre speglat det verkliga läget i de lokala talspråken. b) En annan anmärkning, också i större utsträckning terminologisk, gäller användningen av termerna palatal, palataliserad, palatalisering och mjuk, hård. I monografin används de omväxlande, men enligt min uppfattning hade det varit bättre att enbart välja palatal, palataliserad, palatalisering. c) Även om monografin uppenbart är ett arbete inom fonetik förekommer här och där någon fonologisk term, till exempel opposition, distinktiva drag, relevant position (s. 14, 20, 38, 41). Ibland närmar man sig perceptionsfonetiken något – termen perception dyker upp (s. 33, 36, 53, 54, 86). Termen igenkänning får en ibland att haja till och fundera på om det är den perceptuella aspekten som avses eller om ljudigenkänning ”fonetiskt”, det vill säga utifrån spektrumet, åsyftas (jfr s. 54) – erfarna fonetiker kan ju dra många slutsatser om ett ljud genom att studera dess spektrum. Sådana utvikningar är kanske i grunden inte något större problem, men de rubbar något monografins sammanhållna fonetiska idé och struktur. Dessutom är det ibland svårt att avgöra om en term används i ett fonetiskt eller fonologiskt sammanhang, till exempel depalatalisering (s. 61). På några ställen förekommer synkront sett felaktiga formuleringar, till exempel: ”Det bör påpekas att kombinationen lė uttalas hårt i syd- och östaukštaitiska lokala talspråk” (s. 68) – om lė uttalas så, är det inte en ”hård” kombination. Recenzijos / Reviews 299 VYTAUTAS K A R D E L I S d) Den sista diskussionspunkten gäller i högre grad monografins dialektologiska material och dess undersökning. Författarna har spontant fått syn på problemet (jfr: ”I de östra utkanterna av de syd- och östaukštaitiska vilniusiska dialektområdena varierar oppositionen mellan hårdhet och mjukhet, och därför kan vissa historiska och genom assimilation mjuknade konsonanter före vokal uttalas på olika sätt”, s. 42), men de har inte formulerat det helt tydligt. Problemet, eller rättare sagt en viktig aspekt av undersökningen och ett språkligt fenomen, är variation och fakultativitet hos vissa språkliga fenomen i spontant tal. Den som har arbetat med empiriskt material från litauiska dialekter ser, menar jag, tydligt att ett av de mest karakteristiska dragen hos de litauiska dialekterna inte bara är den klassiska diatopiska, diastratiska och diafasiska variationen, utan också den stora mängden fakultativa, konkurrerande varianter, som kännetecknar så gott som alla nivåer av språkstrukturen. Det är också mycket viktigt att fakultativa, konkurrerande varianter förekommer i en och samma informants tal. Sådan konkurrens utmärker i synnerhet de östaukštaitiska vilniusiska dialekterna, även om den, som redan nämnts, i grunden är karakteristisk för hela det litauiska språkområdet. Författarna förstår tydligt betydelsen av enskilda informanters språkliga särdrag, jfr: ”En informants individuella språkliga särdrag kan alltså påverka värdena för konsonanternas F2-lokus, och därför bör dessa beräknas, sammanställas och tolkas med försiktighet” (s. 124), men monografin tycks ändå inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt variation i allmänhet och åt fakultativitet och konkurrerande varianter i synnerhet. Dessa anmärkningar är dock snarare avsedda för framtiden; när författarna fortsätter sitt arbete skulle de kunna överväga dem separat. Avslutningsvis vill jag önska kollegorna lycka till med att fortsätta det påbörjade arbetet och glädja den lingvistiska gemenskapen med nya forskningsresultat. Den behandlade monografin och resultaten av undersökningarna i den får inte bara fonetiker att vässa sig, utan sätter även fonologerna på prov – hur ska de senaste resultaten från akustisk-fonetisk forskning införlivas i fonologins teori och praktik? Inlämnad den 3 juni 2017. VYTAUTAS K A R D E L I S Vilnius universitet, Filologiska fakulteten Universiteto g. 5, LT-01513 Vilnius, Litauen [email protected] 300 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI