Tarp „baltistikos“ ir „balticitas“, arba užsienio baltistikos klausimais

PIETRO UMBERTO DINI Pisas universitet Forskningsområden: jämförande baltisk språkvetenskap, baltisk språkvetenskapshistoria, preussistik, översättningsvetenskap. MELLAN BALTISTIK OCH BALTICITAS, ELLER FRÅGAN OM BALTISTIK UTOMLANDS* 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Syftet med denna text är att diskutera utvecklingen av baltistikstudier och deras perspektiv i den akademiska världen utomlands (det vill säga i länder som inte är baltiska). Som kommer att framgå av det som sägs, ligger en viss utmaning redan i perspektivet... Först är det värt att betrakta baltistikens utveckling under det gångna decenniet ur en allmän historisk synvinkel och försöka sammanfatta kort – liksom från fågelperspektiv – vad som hänt under denna period. Det förefaller mig som om jag skulle kunna hävda att baltistikstudiernas öde i Europa är nära förbundet med Europas eget öde. I Västeuropas länder märks ett gemensamt drag: baltistikstudierna fick genklang i den akademiska världen i samband med de baltiska ländernas självständighet. Det är ju ingen tillfällighet att den akademiska världen riktade uppmärksamheten mot baltistiska discipliner både under mellankrigstiden och under 1990-talets sista årtionde. Detta skedde i många länder. Under sovjettiden hade intresset för de baltiska språken och kulturerna i den akademiska miljön i dessa länder antingen helt gått under eller, i bästa fall, levt vidare under svåra förhållanden; inom baltistiken arbetade enskilda forskare. Å andra sidan fortsatte man i Central- och Östeuropa att intressera sig för de baltiska språken och kulturerna, men baltistiken utsattes där för ett stort ideologiskt tryck. I Centraleuropa var Tyskland ett särfall, och det är lätt att förstå varför det blev så. Å ena sidan har detta lands förbindelser med de baltiska länderna alltid varit * Texten utarbetades på grundval av ett föredrag som hölls vid konferensen Världslituanistik (baltistik) i sessionen Lituanistik (baltistik) i perspektivet av planeringen av den moderna utbildningsprocessen den 6 april 2017. Konferensen arrangerades inom ramen för det av ESF finansierade projektet Främjande av samarbete mellan centra för baltistik utomlands och litauiska forsknings- och utbildningsinstitutioner och ägde rum i Vilnius vid Litauens utbildningsuniversitet. I texten bevaras medvetet dragen hos en muntlig framställningsstil. 256 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Mellan baltistik och balticitas, eller om frågor kring baltistik utomlands starka; de kan inte ens jämföras med något annat västeuropeiskt land. Å andra sidan läkte kontinentens sår, som bekant, inte på länge just i Tyskland. Därför odlades baltistiken såväl i Östtyskland som i Västtyskland. På båda håll – trots att olika ideologiska synsätt hade införts – levde den gamla traditionella tyska skolan inom jämförande språkvetenskap kvar, och den utmärkte sig särskilt också inom den baltistiska forskningen. Ett fullständigt undantag var Amerikas förenta stater. Situationen i USA kan inte jämföras med Europa. Där säkerställdes undervisningen i litauiska vid universiteten av baltistiska institutioner som inrättats med stöd av lokalsamhällenas medel (så var fallet i Chicago1 och så blir det förmodligen i Seattle). 1. HUR SER BALTISTIKEN UTOMLANDS UT I DAG? Det förefaller mig som att det främsta problemet för baltistiken utomlands fortfarande är hur disciplinen ska struktureras och vilken plats den ska ha inom filologi och språkvetenskap, både som vetenskaper och inom utbildningen. För att baltistik (och/eller andra baltistiska studier) ska bli eller förbli en självständig disciplin behöver man alltså skapa utbildningsprogram på samtliga nivåer inom baltistiken (kandidat-, magister- och doktorandnivå). Det vore idealiskt om det i varje europeiskt land med baltistiska traditioner fanns minst en institution som erbjöd utbildning på samtliga nivåer. I vissa länder, där de historiska banden och intresset är särskilt starka, skulle det förstås kunna finnas ännu fler baltistiska institutioner. Detta – vill jag understryka – vore idealiskt. Men också i detta avseende är situationen verkligen ojämn. Jag ska försöka systematisera den (även om jag är rädd för att glömma något eller återge något felaktigt). Det tycks finnas tre olika geografiska struktureringszoner. (1) Till den första zonen hör de europeiska länder där baltistiska studier är (eller åtminstone verkar vara) någorlunda stabilt strukturerade och har framtidsutsikter (såsom Sverige2, Finland, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Polen och kanske andra länder). Här kan baltistiska ämnen integreras i utbildningsprogram på BA- eller MA-nivå inom indoeuropeistik, slavistik, nordiska studier eller liknande. (2) Till den andra zonen hör de europeiska länder där baltistiska studier är strukturerade, men baltistik endast undervisas som en fristående kurs (examen), ¹ Litauistikens (baltistikens) historia och nuläge i exil har översiktligt behandlats av Giedrius Subačius i hans föredrag ”Litauistikstudier i Chicago”. ² Av Pēteris Vanags föredrag ”Studier i baltiska språk vid Stockholms universitet: historia och aktuella frågor” framgick för övrigt att situationen även i Sverige är långt ifrån rosig. Įžvalgos / Insights 257 PIETRO UMBERTO DIN till exempel studenter på kandidat- eller magisternivå i språkvetenskap. En sådan situation råder i Italien3. Läget är liknande, men förmodligen bättre, i Frankrike (inklusive undervisningen vid INALCO)4. För närvarande kan ämnet också undervisas inom olika kandidat- och magisterprogram. Framtiden för baltiska studier här är dock oviss; dessa studier är hotade, särskilt i denna epok av ständiga reformer av högre utbildning... (3) Till den tredje zonen hör de europeiska länder där studier i baltistik (ännu?) inte är strukturerade. Så är det till exempel i Spanien. Men i dag undervisas baltistik tyvärr inte längre ens i ett land som Norge, trots dess ganska djupa traditioner inom baltistik. Dessutom finns det fortfarande länder där baltiska traditioner saknas eller nästan saknas, till exempel Slovenien, Kroatien, Serbien, Grekland och Portugal. Detta innebär naturligtvis inte att varje europeiskt land behöver baltistik (även om det vore önskvärt). Det innebär inte heller att dessa länder helt saknar specialister och sakkunniga: där dominerar ett spontant – det vill säga para- eller peri-akademiskt – utbud, till exempel olika projekt, eller forskning som bedrivs självständigt av enskilda forskare eller forskargrupper. Dessa initiativ kan dock avslutas av den mäktiga surrande kraften. Jag vill nämna ett omvänt fenomen, som äger rum utanför EU, i Schweiz, där man planerar att återuppliva studierna i baltistik. 2. DEFINITION AV BALTISTIK Ett viktigt särskiljande drag hos baltistiken i de baltiska länderna jämfört med utlandet är förmodligen att behovet av en definition är starkare där. Baltistiken utomlands behöver definieras, som man säger, både horisontellt, det vill säga genom jämförelse med andra filologier och språkvetenskaper, och vertikalt, det vill säga genom jämförelse med baltistiken i de baltiska länderna och i det egna landet. Uppfattningen om baltistik och dess undervisning vid världens universitet har varit och är fortfarande ett ojämnt fenomen, beroende av många faktorer. Det är normalt att undervisningen ständigt förändras: metoder och intressen förändras och till sist även modet. Men oberoende av allt detta kan det vara värt att säga att balterna i de baltiska länderna och balterna 3 Av Guido Michels föredrag framgick att situationen för undervisningen i litauiska vid universitetet i Parma också är kritisk. 4 Jag tackar Hélène de Penros för hennes kommentarer och information under konferensen. 5 Den konferens som utlysts för detta ändamål, Revitalizing Baltic Studies, äger rum i början av maj 2017. För övrigt vill jag påminna om att den första konferensen arrangerades 2008 av Litauiska gemenskapen i Schweiz tillsammans med Litauiska språkinstitutet och Vilnius universitet (Internationale Konferenz zur litauischen Sprache und Literatur „Position und Bedeutung des Litauischen im europäischen Kontext“, 4.–6.06.2008, Fribourg, Bern, Zürich). 258 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Mellan baltistik och balticitas, eller om baltistik utomlands: på grund av olika traditioner och olika målgrupper förstås och undervisas samma forskningsobjekt ibland på olika sätt. Är det inte så att baltologer i de baltiska länderna och baltologer utomlands skiljer sig åt genom att de utgår från olika uppfattningar om baltistik, kanske också från olika kanon? Och man följer en annan baltistisk kanon implicit, utan att ens vara medveten om det eller ägna de teoretiska aspekterna särskilt stor uppmärksamhet... Finns det anledning att vid detta tillfälle och på denna konferens lyfta frågan om en fundamental baltistik är möjlig? Finns det anledning att diskutera (och kanske försöka fastställa) en gemensam baltistisk kanon? I samband med detta uppstår också andra frågor, till exempel om baltistik som disciplin är tillräckligt tydligt avgränsad. Och hur många sådana definitioner finns det, om några? Är det inte så att en lämplig lösning på en så viktig fråga – både teoretisk och av tillämpad karaktär – ännu saknas? Det kan hända att man ännu inte har tänkt och reflekterat tillräckligt över detta problem. Hur många definitioner av baltistik känner vi till? Jag försökte snabbt samla åtminstone några definitioner från de publikationer jag hade till hands (men detta ämne vore värt att fördjupa sig mer i). Jānis Endzelīns, Ievads baltu filoloģijā (1945: 5): ”Om baltisk filologi specifikt kan man säga att dess forskningsobjekt är de baltiska folkens andliga verksamhet, sådan den kommer till uttryck i muntliga ord och i handskrivna eller tryckta texter, det vill säga fornpreussiska, litauiska och lettiska språk, litteratur (med verslära) och mytologi; den baltiska filologin försöker följa de baltiska språkens, litteraturens och trosföreställningarnas utvecklingsförlopp.” Džomas Devotas, Kvietimas į baltų filologiją (2004: 83 [iš italų k. vertė R. Kliostaitė]): ”Den första uppgiften för baltisk filologi är att definiera begreppet baltisk gemenskap, inte som en orörlig trädgren utan som en ständigt dynamiskt etablerad jämvikt mellan motsatta strömningar som kommer från olika håll.” Jonas Kabelka, Baltų filologijos įvadas (1982: 6): ”En av dessa grenar av indoeuropeisk filologi är baltisk filologi, eller baltistik, vars forskningsobjekt är de baltiska språken samt de baltiska folkens litteratur och folklore i relation till dessa folks historia och kulturhistoria.” Rainer Eckert ir kt., Die baltischen Sprachen (1998: 5; Vorwort): ”Den föreliggande introduktionen till studiet av de baltiska språken... har som mål att genom språken introducera läsaren till dessa folks unika kulturer.” Įžvalgos / Insights 259 PIETRO UMBERTO DINI A[lgirdas] S[abal(i)auskas], Lietuvių kalbos enciklopedija (2008: 55): ”baltistik, de baltiska folkens filologi, – jämförande vetenskap om de baltiska folkens språk, litteratur och folklore; i vid bemärkelse – ett komplext forskningsområde som undersöker de baltiska folkens historia, språk, litteratur och folklore (beroende på vilket baltiskt folks historia, språk, litteratur och folklore som undersöks, delas området också in i litauisk, lettisk och preussisk baltistik).” Vad är gemensamt för alla dessa definitioner? Allt. I samtliga definitioner betonas baltistikens eller den baltiska filologins historiska uppgift, i första hand indoeuropeistisk, som omfattar såväl språk som litteratur, mytologi, folklore och historia. Intressant nog används och förstås termen filologi här ungefär som ”studiet av en hel kultur genom språkets prisma”. Och detta är den rådande – eller länge rådande – uppfattningen inom baltistikstudier, att döma av de presenterade definitionerna, under drygt ett halvt sekel. Man märker (eller märkte) ingen skillnad mellan beteckningarna, vilket innebar att baltistik = och baltisk filologi var liktydiga, och vice versa. Är det verkligen så i dag? Kan man till exempel hävda att balterna än i dag också är i stort sett lika väl bevandrade i indoeuropeistik? Långt ifrån alltid. Kan man till exempel hävda att balter intresserar sig inte bara för språk, utan också för litteratur och/eller folklore? Långt ifrån alltid är det så. Och förmodligen var det inte alltid så förr heller. De presenterade definitionerna drar i själva verket upp disciplinens idealiska gränser. Trots detta ger dessa resonemang anledning att fråga om beteckningarna ”baltistik” och ”baltisk filologi” fortfarande uppfattas som synonymer i dag. Troligen är det inte längre så. En viss semantisk förskjutning märks i språkbruket, och det ger anledning att ställa frågan. För övrigt är företeelsen mycket vanlig i språk. Det är väl känt att ord lever längre än begrepp, och på samma sätt (det vill säga med samma ord) benämner vi begrepp som har blivit föråldrade eller på annat sätt förändrats. Varje språk kan ge många exempel på att motivationen försvagas, går förlorad eller förändras. Jag tror att detta sker (eller rentav redan har skett) även med terminus technicus ”baltistik”. Jag vet inte, kanske är det bara mitt intryck. Det vore intressant om ärade kolleger kunde bekräfta eller vederlägga det. Låt oss också se närmare på riktlinjerna för en välkänd internationell tidskrift, Baltistica. I tidskriftens första nummer från 1965 presenteras och beskrivs tidskriftens syfte i en kort ”Redaktionell inledning” (s. 5): ”I denna publikation kommer artiklar att publiceras om frågor inom de baltiska språkens fonetik och fonologi, accentologi, morfologi, syntax och lexik; dessutom kommer uppmärksamhet att ägnas åt metoder för forskning om de baltiska språken och åt deras kontakter med andra indoeuropeiska (särskilt slaviska) och icke-indoeuropeiska språk.” 260 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Mellan baltistik och balticitas, eller om frågor kring baltistik utomlands Som framgår var det framför allt viktigt att definiera de forskningsområden som skulle bearbetas – alltså det vetenskapliga arbetets områden – det vill säga områdena för alla baltiska språks grammatik och ordförråd. Det kan dock förvåna att ingenting skrevs om metoderna för den forskning som skulle bedrivas. Varför? Därför att det var självklart att de skulle vara historisk-komparativa, inriktade på språkens relationer och typologiska. Denna självklara övertygelse lyfts för övrigt tydligt fram och definieras i akademikern Kostas Korsakas artikel (s. 11), som följer direkt efter ”Redaktionens inledning”: ”…med denna publikation följer en plikt att så nära som möjligt knyta dagens baltistiska forskning till den jämförande språkvetenskapens aktuella problem, särskilt till de grenar av filologin som sedan länge har haft ett nära traditionellt samband med baltistiken och har lämnat ett betydande bidrag till utforskandet av de baltiska folkens förflutna, språk och kultur.” Detta syfte skiljer sig mycket tydligt från tidskriftens nuvarande syfte, som anges på dess webbplats: ”Tidskriften prioriterar historisk, komparativ och typologisk forskning om de baltiska språken och deras dialekter, frågor om kontakterna mellan baltiska och andra språk samt baltisk språkvetenskapshistoria [...] Sedan 2006 ägnar tidskriften större uppmärksamhet åt synkron forskning om de nutida baltiska språken, inklusive experimentella, deskriptiva och tillämpade studier.” Här framgår tydligt att förståelsen av den aktuella disciplinen har genomgått en viss brytning. Det verkar som om den vetenskapliga internationella tidskriften med namnet Baltistica fortfarande anger historisk forskning som en prioritering bland sina mål, men att den kraftigt har ändrat 1965 års riktlinjer och nu även inkluderar synkron forskning i sina forskningsområden. Brytningen registreras från och med 2006, även om förändringarna själva började tidigare. Så har det blivit att betydligt mer synkron forskning om de baltiska språken under de senaste två–tre decennierna har publicerats både i de baltiska länderna och utanför dem. Är inte detta ett de facto-erkännande av att begreppet ”baltistik” har förändrats kraftigt? Jag skulle säga att beteckningen ”baltisk filologi” i dag förknippas enbart med diakroni och frågor om språklig förändring, och kanske just med etydiska (textrelaterade) studier. Å andra sidan lutar beteckningen ”baltistik” mer åt synkrona och typologiska forskningsaspekter. Hur det än må vara, uppfattas denna ”baltistik” snarare som postindoeuropeisk (kanske rentav postkomparativ) och möjligen typologisk. Låt oss säga att beteckningen ”baltistik” i dag är synonym med beteckningen ”baltisk språkvetenskap”. Det verkar för mig som om systemet som dominerade fram till de senaste decennierna, det vill säga: Įžvalgos / Insights 261 PIETRO UMBERTO DINI • I) HYPERONYM: 1. baltistik ↙ ↘ KOIPONYMER: 2. baltisk språkvetenskap 3. baltisk filologi håller på att formas, eller kanske redan har formats, ett binärt system, det vill säga: • II) HYPERONYM: 1a. baltistik = 1b. baltisk språkvetenskap ↓ 2. baltisk filologi Lingvistiskt sett har man gått från ett koiponymi- till ett meronymiförhållande. För länge sedan framhöll Roman Jakobson att Ferdinand de Saussures dikotomi mellan diakroni och synkroni bara är en didaktisk fiktion; den är inte verklig. Därför bör man enligt min mening se positivt på det faktum att synkrona studier har inkluderats i det allmänna, moderna begreppet ”baltistik”. Det oroar vissa balter något att traditionell diakronisk språkvetenskaplig forskning nästan helt har trängts undan från detta begrepp och förpassats till andra plats som ”baltisk filologi”... Jag tror dock att vi, oavsett vilken förståelse av denna disciplin varje forskare föredrar, förmodligen måste vänja oss vid en föränderlig uppfattning om baltistiken... Själva begreppet för vårt forskningsområde måste nog bli bredare. För övrigt har balter utomlands – mer eller mindre medvetet – alltid varit tvungna att tolka ”baltistik” på detta sätt, eftersom de måste tala mer om skogen än om enskilda träd. De måste ge en helhetsbild av baltistiska studier och inte skilja språkvetenskapen från filologin, och inte heller litteratur, mytologi, översättning och kulturhistoria. Balter i de baltiska länderna kan däremot tillåta sig ”lyxen” att dela upp disciplinen i mindre beståndsdelar och på så sätt främja forskningens framsteg. Båda aspekterna är viktiga och nyttiga. Båda synsätten kan leva harmoniskt sida vid sida, eftersom de tillsammans utgör det som jag på annat håll har kallat ”vår gemensamma balticitas”6. 6 Apie tai jau ne kartą esu samprotavęs pančios programis, plg. KB, 2005, 11, 57–58; LŽA Vėstis 2010, 64, 3./4., 132–134; BF, 2010 [2011], 19–1/2, 135–137). 62 Acta Linguistica Lituanica LXXVI Tarp baltistikos ir balticitas, arba užsienio baltikos klausimais 3. FRAMTIDSUTSIKTER FÖR BALTISK STUDIEFORSKNING UTOMLANDS Särskilt baltister utomlands måste använda sig av begreppet gemensam balticitas, det vill säga en gemensam känsla av tillhörighet och/eller samhörighet som förenar baltister från de baltiska länderna och länder utanför Baltikum. Baltistik och balticitas är som två poler mellan vilka vår dialog som balter äger rum, mellan de baltiska länderna och utlandet. Utomlands beror baltiska studiers och discipliners öde både på enskilda forskares verksamhet och på enskilda utländska universitets politik. Det är dock ingen hemlighet att smala specialiteter för närvarande hotas vid universitet över hela världen. Låt mig än en gång här använda retoriken kring begreppet ”orkidéämnen”, som myntats i Tyskland (ty. Orchideenfächer), och också säga att det är just så som företrädare för andra (särskilt ”mäktiga”) discipliner uppfattar baltistiken utomlands. Många skulle vara nöjda om vi undervisade i allmän lingvistik i stället för baltisk filologi, eller i någon annan (jag skulle vilja säga vilken som helst) allmän del av lingvistiken. Om detta måste man tala inte apokalyptiskt, utan nyktert och objektivt. De ekonomiska förhållandena skapar för närvarande en helt ny grundläggande skillnad mellan baltister i de baltiska länderna och utomlands och försvårar humanioras situation överallt, både i de baltiska länderna och utanför dem. Även om man kan anta att baltistiken inte kommer att begå självmord i de baltiska länderna, hotas baltistiken som disciplin allvarligt utomlands: den kan försvinna, och då skulle även dess framtidsutsikter försvinna. Detta hot märks särskilt där baltiska studier inte är väl förankrade i strukturerna, och där baltistiska traditioner ännu inte finns blir det svårare att etablera dem. Det är självklart att framtidsutsikterna för baltistik utomlands är nära förbundna med att kontinuiteten tryggas. Kontinuitetsfrågan blir särskilt akut, eftersom det kanske inte finns någon efterträdare när den nuvarande professorn går i pension. Än värre är att det kanske inte finns någon efterträdare inte för att det saknas välutbildade unga specialister, utan enbart därför att lämpliga forskningspolitiska beslut saknas. Långt ifrån att blomstra – kanske med undantag för länderna i den första zonen – försöker baltiska studier på andra håll i Europa undvika varje form av ”nedskärning” och åtminstone bevara den nuvarande situationen. 4. UTMANINGAR FÖR BALTISTIK UTOMLANDS Jag tror att det är tydligt att baltistikens överlevnad och stöd utomlands är likvärdiga med baltistikens överlevnad och stöd i de baltiska länderna. Det är bara utifrån som de kan verka vara två olika saker. Och som bekant bedrar skenet. Įžvalgos / Insights 263 PIETRO UMBERTO DINI Då uppstår frågan: vad borde vi göra för att kunna bevara baltistiska studier? Jag ska inte dölja att det är lättare att formulera dessa problem än att föreslå åtgärder för att lösa dem... Här finns inget särskilt nytt. Det är dock nödvändigt att åtminstone överväga problemen och försöka lägga fram förslag. Jag tycker att följande åtgärder skulle kunna vara inte lättsinniga, utan nyttiga: Att utforma och undervisa gemensamma kurser (det vill säga stärka universitetssamarbetet och samverkan) samt att anordna gemensamma multilaterala studier åtminstone på MA-nivå. Att skapa ett gemensamt doktorandprojekt genom att förena baltistiska institutioner verksamma i olika länder; det vore idealiskt om alla institutioner samarbetade. För detta ändamål bör man utnyttja befintliga möjligheter och redan gällande internationella överenskommelser. Att erbjuda en gemensam europeisk doktorsexamen och, beroende på specialisering, föreslå olika möjligheter till samarbete mellan länder. Att anslå kort- eller långsiktig finansiering till lärare och docenter i baltistik, även till utländska sådana, för att säkerställa undervisningen om ett universitet inte kan eller vill använda sin egen budget till detta. Det är lättare att säga vad man inte bör göra, till exempel: Att undvika att EU-projektmedel anslås till utländska universitet utan att få ett tydligt åtagande från dem att ta över finansieringen när projektet avslutats. Att agera så är kortsiktigt, eftersom det kan innebära ett rent slöseri med pengar (sett ur ett långsiktigt perspektiv). Dessutom är det ändamålsenligt att stärka de baltistiska miljöer som redan finns, snarare än att öppna nya centra. Det är klokare att för närvarande tillföra energi och medel än att sprida ut dem lite i taget över hela världen. Och där det trots allt går att överväga att inrätta nya centra är det värt att rådgöra med äldre, redan verksamma centra, där man kan hitta lämplig och redan kvalificerad personal. 5. PROJEKT7 Avslutningsvis vill jag offentligt hylla det arbete som utfördes inom det tidigare projektet Lietuva čia ir ten, och särskilt Lituanistiska studijų katedros och projektledaren Loreta Vilkienė för deras transparenta, korrekta och balanserade ledarskap. Det nuvarande projektets Främjande av samarbete mellan utländska baltistikcentrum och litauiska forsknings- och studieinstitutioner verksamhet (nr 09.3.1-ESFA-V-709-01-002, värde 5,8 miljoner euro), planerad för 2017–2023, omfattar endast mobilitet. Detta 7 Detta avsnitt bygger delvis på Ilė Lemškinės föredrag ”Vart leder vägen för utländsk baltistik?”, vars text också publiceras i detta nummer av tidskriften. 264 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Mellan baltistik och balticitas, eller om frågor kring utländsk baltistik kan i onödan överlappa med andra satsningar (eftersom outnyttjade kvoter ibland återstår från tidigare undertecknade och giltiga avtal mellan universitet, ministerier, Erasmusprogrammet och så vidare), och framför allt löser det inte centrens grundläggande problem eller vetenskapliga behov. Därför ifrågasätter de utländska centren meningen med att delta i projektet. Baltistikcentrum behöver livsviktigt ett projekt som säkerställer deras normala verksamhet och utveckling8. Hittills finns inget sådant projekt. Behoven och kraven skiljer sig åt mellan de olika utländska baltistikcentrumen. Idealet vore att de utländska centren fick en budget och själva kunde använda bidraget till särskilda behov (skäliga löner, lektorat, bokinköp, kostnader för arkivarbete, stipendier till begåvade studenter och medel till exempelvis inköp av kopieringsutrustning). Den litauiska sidan kan inte sätta sig in i vad som är aktuellt vid utländska universitet, det vill säga den kan inte känna till centrens specifika behov. Dess uppgift är endast att kontrollera att medlen används för avsett ändamål. Och slutligen, vore det inte realistiskt att också överväga att inrätta en internationell baltistförening, som bland annat kunde övervaka och värna om baltikastudiernas framtid i olika länder? En liknande förening finns faktiskt: AABS (även om den inte är en baltisk organisation i snäv bemärkelse). Vi skulle nog verkligen behöva en stark och grundläggande baltistförening. Kort sagt – och därmed säger jag mitt sista ord – bör vi nog sträva efter och arbeta ännu mer för baltistiken! Inlämnad den 17 april 2017. PIETRO UMBERTO DINI Universitetet i Pisa Institutionen för filologi, litteratur och lingvistik via S. Maria 36, 56126 Pisa [email protected] 8Detta behov betonades för övrigt tydligt av flera konferensdeltagare vid rundabordssamtalet den 8 april. Įžvalgos / Insights 265