Seminaro apžvalga

DAIVA MARMULYTĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: lexikologi, lexikografi, ordbildning, morfemik. SEMINARIEÖVERSIKT Den 5 juli hölls i Vilnius, vid Institutet för litauiska språket, den andra lexikografverkstaden ”Lexikografi – vetenskap och liv”, till minne av lexikografen Irena Erm… Seminariet inleddes med föredraget ”Irena Erm…s förtjänster inom lexikografin” av Violeta Černė (LKI). I en kort översikt över biografin för den jubilerande lexikografen, född den 3 juli 1937 i Nugarės, Kuršėnai kommun, i Kristina Petraitytės och letter Povilas Zen Ermanis familj, sammanfattade föredragshållaren hennes betydande och omfattande insatser. I. Erm… presenterades som mångårig redaktör för texten till Lietuvių kalbos žodyno (över 100 författarark) och som författare till Lietuvių kalbos antonimų (1985) och Antonimų žodynų, samt som medarbetare till kollegor i utarbetandet av namnlexikonet över Litauens floder och sjöar, ordboken över fraseologi och skolordboken över internationella ord (fyra upplagor), författare till många artiklar, insamlare av lexikaliska data och översättare från lettiska. År 1994 försvarade I. Erm… sin avhandling som extern kandidat, Lietuvių kalbos antonimija ir antonimai, och 2008 gav Institutet för litauiska språket ut hennes monografi Antonimija ir antonimai. Irena kallar antonymerna sitt livs stora kärlek, och den kärleken består. Det var just hennes studier av dem som ledde till två antonymordböcker, en avhandling och en monografi. Enligt forskaren tänkte hon i antonymer. Oavsett om hon lyssnade på radio eller läste hörde eller såg hon redan antonymiska ordpar. ”Jag har mina egna antonymer, som till och med dyker upp i mina drömmar om nätterna”, brukade Irena säga. Från och med 1958, året för den första ordinsamlings­expeditionen, genomkorsade I. Erm… nästan hela Litauen. Enligt föredragshållaren kunde Irena få en bonde att börja tala, så att denne öppnade sig och delade med sig av språkets rikedomar. Över 20 000 dialektala lexikala enheter skrevs upp. Många av de meningar hon antecknade lever ännu sitt eget liv på sidorna i Lietuvių kalbos žodyno. Irena bidrog också till utarbetandet av Lietuvių kalbos atlasą. Straipsniai / Articles 305 DAIVA MURMULATYTĖ År 1996 tilldelades Irena Ermante tillsammans med sina kollegor det prestigefyllda vetenskapspriset i Republiken Litauen för sitt arbete med Lietuvių kalbos žodyno, och 2001 fick hon tillsammans med medförfattarna ett andra pris för att ha sammanställt Frazeologijos žodyno. Avslutningsvis sade V. Černė: ”Det verkar som om vi alla har en sida som hänger samman med vår existens. Irena är ett undantag. Kollegorna talar bara med respekt om Irena. Och ett vänligt ord är ju bättre än en gåva.” Seminariedeltagarna fick på skärmen se intressanta ögonblick ur hennes muntliga liv. När hon gick över till seminariets vetenskapliga del Vilija Sakalauskienė (LKI) påminde i sitt föredrag ”Lexikografi – en bro från språkvetenskapen till samhället” om att man fortfarande inte är överens om huruvida lexikografi är en vetenskap eller endast en praktisk mänsklig verksamhet. Enligt föredragshållaren är lexikografins främsta kännetecken dess tillämpade syfte, eftersom den alltid är inriktad på något. Lexikografin fyller funktioner som undervisning i modersmål eller främmande språk, dokumentation och normering av modersmålet (förklarande ordböcker och andra typer av ordböcker), kommunikation mellan språk (tvåspråkiga ordböcker, parlörer), vetenskaplig undersökning av språkets ordförråd (etymologiska och historiska ordböcker, ordböcker över utdöda språk och så vidare). Efter att ha nämnt förlexikografiska, tidiga och utvecklade stadier inom den praktiska lexikografin framhölls att dagens lexikografer inte bara sammanställer ordböcker av varierande omfattning och baserade på olika tekniker, utan också utarbetar vetenskapliga teoretiska grunder för hur de ska sammanställas. Det råder allmän enighet om att lexikografi är teorin och praktiken för att sammanställa ordböcker. Teorin gäller problemen med urval av ord och ordkombinationer, förklaring av deras betydelser och uppbyggnaden av en ordboksartikel; praktiken är arbetet med att sammanställa ordböcker: insamling av lexikaliskt och fraseologiskt material, systematisering av det (i form av alfabetiskt ordnade kartotekskort) och författande av ordbokstexten. Således, i enlighet med E. Jakaitienė, författaren till en monografi om lexikografi (2005), vore det inte alltför högtravande att säga att ”lexikografin på sätt och vis ansvarar för hela språkvetenskapen, eftersom man utifrån ordböcker kan bedöma den allmänna nivån på språkvetenskapen i ett land”. Föredraget avslutades med en träffande och talande jämförelse mellan lexikografens yrke och det hårda arbetet i stenbrott eller kolgruvor, en jämförelse som gjordes i slutet av 1500-talet av Justus Scaliger, professor i klassisk filologi vid universitetet i Leiden (Nederländerna). Bendrinės lietuvių kalbos žodynos chefredaktör Danutė Liutkevičienė (LKI) utgick i sitt föredrag ”Systematik i ordboken: teori och praktik” främst från exempel ur denna ordbok och visade hur svårt det är att följa en av lexikografins grundprinciper – systematik. BŽ tillhandahåller systematiskt grammatisk information (ordklass för uppslagsordet, betoning, och i vissa fall genus, numerus med mera). Denna princip står dock ofta i konflikt med principen om ordens bruklighetsfrekvens, till exempel när man behöver ta med mindre vanliga eller föråldrade faktiska benämningar i ordboken (såsom žaboklis, žadinis, žardas). 306 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Seminaro apžvalga ordförrådet. Det vore ju märkligt om vi inte hittade substantiven šlepetė eller šiurė i ordboken, trots att det första kommer på 931:a plats (9 belägg) i A. Utkas Dažniniame rašytinės lietuvių kalbos žodyne, medan det andra kommer på plats 24 644 (2 belägg). Föredragshållaren förklarade i vilka fall man medvetet avviker från systematiken. Man har till exempel övergett den nästlade presentationen av ord i BŽ: alla abstrakta substantiv (ėjimas, gerumas), adverb (baltyn, gražiai) och substantiv (bažnytėlė) har egna ordboksartiklar, men negativa och reflexiva verb anges inte separat. Verbens syntaktiska valens markeras, men sekundär valens anges inte alltid, och så vidare. Ibland måste man avvika från ordbokens systematik därför att grammatisk eller annan information i sig inte är systematisk. Exempelvis har lånordssubstantiv av andra språks ursprung, vars slutvokal -o, -u eller -i kan vara betonad eller obetonad, maskulint genus, medan ord med betonat -ė har femininum; i fallen boželė och žiūri är det dock precis tvärtom. Det händer att ordboksanvändare betraktar den kompletterande informationen i ordboken som den huvudsakliga och förundras över att reflexiva verb, former av gemensamt genus, synonymer, antonymer och så vidare inte anges i alla fall. De glömmer alltså att de läser en allmän ordbok, inte en synonym- eller antonymordbok, och att denna information bara är ett komplement. Syftet med Daivos Murmulytės (LKI) föredrag ”Den förklarande ordbokens mikrostruktur: särdrag i presentationen av semantisk information” var att undersöka några fall av hur semantiska data presenteras i förklarande ordböcker och, med hjälp av exemplen, visa att lexikografi, även om den inte av alla betraktas som en vetenskap, inte bara är en praktisk, tillämpad disciplin. Genom att granska till synes helt formella frågor om ordboksartiklarnas struktur visade författaren att även dessa kan ha ett ömsesidigt samband med forskning inom lexikal semantik eller ordbildning (vars vetenskapliga status, tycks det, ännu inte har ifrågasatts) och med forskningsresultaten. Elektroniska ordböcker kräver en annan och mer exakt form för presentation av data än tryckta ordböcker. Den som inte är vetenskapligt skolad ordboksredaktör skulle inte ens upptäcka sådana slags problem; utan att se dem skulle man inte heller försöka lösa dem eller ställa frågor till sig själv och specialister inom andra områden. Att upptäcka ett problem och formulera en fråga inom vetenskapen är, som vi vet, minst lika viktigt, och ofta ännu viktigare, än att finna svaret. Föredragshållaren undersökte hur semantisk information presenteras i ordböcker, hur arbetsbetydelser och lexikala betydelser förhåller sig till varandra, hur semantiska relationer återspeglas av den valda presentationsformen och vad detta säger språkvetaren respektive den vanliga ordboksanvändaren. Hon tog också upp problemen med relationella definitioner och avgränsning av betydelser (regelbundenhet). Hon betonade att ordböcker kan sammanställas – som man ofta brukar säga – utan kunskaper inom olika grenar av språkvetenskapen (lexikal semantik, ordbildning, morfologi, syntax, accentologi, stilistik, terminologi, dialektologi och så vidare) och logik, ungefär som telefonkataloger eller alfabetiska inventarieförteckningar över något, men att de verkligen Apžvalgos / Surveys 307 DAIVA MURMULAITYTĖ inte skrivs eller skapas, vilket är vad man i grund och botten borde göra för att kunna presentera vetenskapligt analyserad och systematiserad information. Anželika Gaidienė (LKĮ) inledde sitt föredrag ”Traditionell kontra kognitiv definition av ordets betydelse: hur finner man den gyllene medelvägen?” med att redogöra för skillnaderna mellan traditionella och kognitiva betydelser. Forskaren hävdade att definitionens karaktär beror på hur den lexikala betydelsen uppfattas samt på ordbokens syfte och omfång. Hon undersökte hur definitionerna i Bendrinės lietuvių kalbos žodyno ser ut ur detta perspektiv. Semantiken i denna ordbok präglas framför allt av tre faktorer: målgruppen – den breda allmänheten, ordbokens normerande karaktär och systematikprincipen. De viktigaste sätten att förklara ords betydelser är genom definitioner, synonymer och hänvisningar. När ord definieras anger både Dabartinės lietuvių kalbos žodyne och Bendrinės lietuvių kalbos žodyne ”karakteristiska egenskaper hos föremål, företeelser och begrepp”, men BŽ:s definitioner är mer encyklopediska än DŽ:s. Kognitiva definitioner av orden garbė, grybas, Europa jämfördes med definitionerna av samma ord i BŽ, vilket tydligt visade vad som är viktigt i respektive fall samt hur och i vilken utsträckning definitionerna skiljer sig åt. Med utgångspunkt i A. Gudavičius framhölls att man vid förklaring av ords betydelser måste beakta tre aspekter: prototypikalitet, nationell prägel och antropocentricitet. Definitionerna av orden bėgti, katus, šūrus, žalts i de nämnda ordböckerna jämfördes. Avslutningsvis drog föredragshållaren slutsatsen att redaktörerna för Bendrinės lietuvių kalbos žodyno har funnit den gyllene medelvägen. De balanserar mellan traditionella och kognitiva definitioner av ordens betydelser: hänsyn tas till prototypikalitet och antropocentricitet i definitionen av ordets betydelse, medan den nationella aspekten vanligtvis återspeglas i illustrativa bruksexempel. Nästa föredrag ägnades åt historisk lexikografi. Vilma Zubaitienė (VU) betraktade de viktigaste tryckta verken från 1600-talets Mindre Litauen – ordböckerna av Frydrichas Vilhelmas Hakas (1730), Pilypas Ruigys (1747) och Kristijonas Gotlybas Milkus (1800) – ur historisk lexikologisk och lexikal-semantisk synvinkel. Hittills har forskaren i sina studier främst ägnat sig åt ordböckernas lexikografiska metoder. Textologisk jämförande analys bidrar inte bara till att fastställa ordböckernas källor, omfattningen av deras användning och sambanden mellan dem, utan visar också hur ordförrådet i ordböckerna utvidgats och hur motsvarigheter har valts ut för att ge så exakt semantisk information som möjligt om ordens betydelser och bruk. På senare år har föredragshållaren arbetat med kommentarer och index till kritiska utgåvor av de nära besläktade ordböckerna av P. Ruigys och K. G. Milkus. Syftet är att visa hur de tyska motsvarigheterna i ordboksartiklarna förändrades i jämförelse med den första tryckta ordboken (enskilda ord och beskrivande fraser), hur inkluderingen av ett ord eller upprepningen av det med en ny betydelse påverkades av stora tysk-latinska ordböcker och bibelöversättningen, samt hur antalet bruksexempel ökade när ytterligare motsvarigheter fördes in i en kronologiskt senare ordbok, vilket bidrar till att fastställa ordets betydelse och andra metalingvistiska 308 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Semināro apžvalga kommentarer. Sådana undersökningar preciserar hur vissa ord i LKŽe och deras betydelser har registrerats i lexikografiska källor och är viktiga för semantiska studier. Laimutis Bilkis (LKI) höll ett föredrag med titeln ”Om Lietuvos vietovardžių žodyno karaktär”. Han påminde om att arbetena i LKI-forskarnas arbetsplaner och rapporter, i enlighet med riktlinjer från högre instanser och bland annat, delas in i omfattande vetenskapliga undersökningar (monografier, studier) och tillämpade arbeten (vetenskapliga ordböcker, källpublikationer). Lietuvos vietovardžių žodynas (LVŽ) räknas till den senare kategorin, det vill säga till icke-forskningsinriktade vetenskapliga arbeten. De tillämpade inslagen i LVŽ är identifiering, normering och accentuering av ortnamn. Det forskningsinriktade innehållet i ordboken utgörs däremot av en analys av ortnamnens bildning (avledningsfamiljer anges och ordnas efter bildningssätt) och en förklaring av deras ursprung (med hjälp av det samlade och fortlöpande utökade kartoteket över förklaringar till litauiska (baltiska) ortnamns ursprung och en elektronisk sammanställning gås redan publicerade ursprungshypoteser igenom, många nya ursprungsförklaringar ges, särskilt för föga undersökta namn på mindre geografiska objekt, och tillförlitligheten hos publicerade förklaringar ifrågasätts, med mera). Det är uppenbart att man vid sammanställningen av denna ordbok bedriver sedvanlig vetenskaplig forskning om ortnamnens ursprung och bildning, något som inte ens med bästa vilja kan klassificeras som tillämpad vetenskap. I praktiken kan man använda ortnamn med angiven accentuering och normerad form, men hur kan man i praktiken använda förklaringarna till deras ursprung (jfr taikyti – ’ha praktisk betydelse, använda i praktiken’ (DŽ))? Forskarens slutsats: Lietuvos vietovardžių žodynas de facto är utan tvekan ett omfattande vetenskapligt forskningsarbete, eftersom det undersöker litauiska ortnamns bildning och i synnerhet deras ursprung. Det skiljer sig från monografier och artiklar endast genom att det, på grund av publikationens särart, saknar sammanfattande slutsatser. Detta föredrag utmärkte sig genom mycket informativa illustrativa exempel. Med anledning av att det rörde sig om en vetenskaplig ordbok (denna gång en termordbok) framförde Vilia Ragaišienė (LKI) sitt föredrag ”Termordböcker: synsättet på termordboken genom tiderna och framtidsutsikter för deras utarbetande”. Hon hävdade att två saker visar det lexikografiska synsättet på en termordbok: urvalet av material och ordbokens struktur (detta hänger samman med målgruppen). Hittills har 15 termordböcker publicerats. Föredragshållaren nämnde och diskuterade dem i större eller mindre utsträckning och urskilde, utifrån synsättet på termordboken, tre perioder i deras utarbetande. I – perioden då differentierade (specialiserade) termordböcker utarbetades. Ett gott exempel på en differentierad ordbok är Vytautas Vitkauskas Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodynas, utgiven 1976; materialet valdes ut enligt mycket väl genomtänkta kriterier. II – perioden då utförliga termordböcker utarbetades. Serien inleddes med ordböcker över gränsdialekter, vars karaktär präglades av den då rådande uppfattningen att gränsdialekterna, som rymmer många gamla språkliga relikter, snabbt håller på att försvinna och att det därför är nödvändigt att dokumentera så många uppgifter som möjligt och publicera så utförliga källor som möjligt om dessa dialekter. Som den stora, utförliga ordboken betraktades Kupiškėnai-ordboken Kupiškėnų žodynas (2007–2013), sammanställd av den erfarna lexikografen Klementina Vosylitė och omfattande fyra delar från hennes hemförsamling. III – perioden då utförliga systematiska Apžvalgos / Surveys 309 DAIVA MURMULAITYTĖ dialektordböcker utarbetades. Den inleddes 2014 med Vidiškių šnektos žodynas, sammanställd av Žaneta Markevičienė och Aurinas Markevičius. Denna klassificering visar att alla dialektordböcker, oavsett principerna för urval av material och deras struktur, utarbetades som vetenskapliga källor. Att sammanställa ordböcker är en genuint lingvistisk verksamhet som kräver inte bara vetenskaplig kompetens utan också kunskaper om områdets historia, kultur, etnografi och andra ämnen. Avslutningsvis påpekade föredragshållaren att utarbetandet av dialektordböcker i Litauen fortfarande inte betraktas som ett seriöst vetenskapligt arbete. Men även lexikograferna bär en del av skulden – det finns inte en enda mer gedigen recension av en dialektordbok och endast enstaka artiklar har skrivits om lexikografins grundläggande teoretiska problem (ordbokstypologi, strukturer, utarbetningsmetodik). Det är uppenbart att lexikografernas verksamhet inte har bedömts på ett adekvat sätt av professionella lingvister. Jolita Urbanavičienė (LKŽ) förde lyssnarna tillbaka till den akademiska Lietuvių kalbos žodynas, som I. Ermanė tillsammans med sina kolleger hade skrivit och redigerat. Hennes föredrag hade titeln ”Lietuvių kalbos žodynas-kartoteken i dag – den digitala tidsålderns utmaningar och möjligheter”. Hon talade om typerna av kartotek för denna ordbok, datastrukturen, kompletteringen (resultaten från 2011–2016), framtidsutsikterna och problemen. LKŽ har tre kartotek: huvudkartoteket, tilläggskartoteket (K1 och K2) och dialektkartoteket. Huvudkartoteket omfattar cirka 4,5 miljoner kort – lexikalt material som användes vid utarbetandet av LKŽ:s 20 band 1–20 under åren 1942–2002. Det är det enda avslutade LKŽ-kartoteket och samlades in 1902–2002. I tilläggskartoteken finns för närvarande omkring 0,7 miljoner kort. K1-kartoteket består av skriftligt och muntligt material som samlats in fram till 2009 och arkiveras i alfabetisk ordning; materialet presenteras i artikelfamiljer. K2 består av ord som efter 2009 arkiveras enligt dialektprincipen och enbart hämtas från talspråk (dialekter). Dialektkartoteket har byggts upp sedan 2014. Det är det första virtuella kartoteket som är öppet för allmänheten och där endast lexikala uppgifter från talspråk (dialekter) samlas in, tillsammans med exakta kartor över dialektområdet och orten där orden har upptecknats; orden presenteras enligt artikelfamiljsprincipen. Kartoteket innehåller nu omkring 2 600 lexikala enheter. I föredraget analyserades kartotekens datastrukturer ingående och illustrerades på ett åskådligt sätt. För närvarande kan man i databasen tillhörande informationssystemet för litauiska språkresurser (LKIS), på adressen http://lki.lt, se dialektkartoteket, tilläggskartoteket K1 (med undantag för bokstäverna O och Š) samt bilder av kort och metadata för delarna med bokstäverna A och G i huvudkartoteket. När LKŽ-kartoteken kompletterades 2011–2016 genomfördes tre projekt och 85 fältresor, och omkring 40 000 ord upptecknades. I slutet av föredraget diskuterades kort dagens problem och framtidsutsikter: en målinriktad insamling av nya LKŽ-uppgifter (till exempel genom att skapa ett nätverk för kompletteringar), en översyn av LKŽ:s insamlingsorter, lexikala insamlares kvalifikationer, komplettering av kartoteken med den senaste skriftliga lexiken samt sammankoppling av deras material med dialektordböckernas. 310 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Seminaro apžvalga Det sista föredraget – ”Ordboksbilden i Lietuvių kalbos žodynas” – hölls vid seminariet av Aureliją Gritėnienę (LKI). Med hjälp av en bred och mångskiftande diskurs från ordbokens tjugo band ville författaren analysera vilken semantisk ordboksbild som har formats i LKŽe:s hypertext och fastställa vilka drag i bilden som betraktas som viktigast och mest aktuella. Hon undersökte 211 sekundärord i LKŽe, där ordet žodynas nämns i beläggen. De flesta (hela 98%) av sådana belägg har hämtats ur skrifter av olika författare (främst språkforskare samt kultur- och samhällsaktörer). De viktigaste dragen i ordboksbilden identifierades: ordbokens uppbyggnad, typ, författare, omfång, material, arbetsgång, svårigheter vid utarbetandet av ordböcker, ordböckernas brister och värde. Efter att vart och ett av dessa drag hade behandlats och illustrerats med språkbruksexempel belagda i LKŽe beskrevs även den ordboksbild som formats i denna ordbok: ”En ordbok är en enmans- eller kollektivbok på ett, flera, ett dussintal eller flera tiotal band; den har en makrostruktur och en mikrostruktur. I ordboken presenteras ord eller ordkombinationer alfabetiskt, tematiskt eller enligt något annat system, utifrån material som samlats in från en eller flera källor (vanligen genom att upprätta en excerpteringssamling); ordens betydelse definieras vanligen, och uppgifter om ordens ursprung och historia kan också anges, liksom grammatisk, accentologisk och stilistisk information, språkbruksexempel och översättningar till ett eller flera språk. En sådan publikation har praktiskt och vetenskapligt värde (den är användbar när man lär sig sitt eget eller ett främmande språk och behövs som källa för olika språk- och kulturstudier).” Efter seminariet yttrade sig också de gäster som hade deltagit. Z. Babickienė, som uppmärksammade föredragens utförlighet och ämnenas aktualitet, noterade att teoretiska lexikografiska problem i större eller mindre utsträckning hade behandlats i samtliga föredrag. Därför föreslog hon att man skulle överväga om de lexikografiska verkstäderna, som håller på att bli en tradition (de första hölls den 5 juli 2016), i framtiden borde kallas lexikografiska studier eller undersökningar. J. Klimavičius betonade att lexikografi är en del av lexikologin och att dess status som vetenskap är oomtvistlig. Språkforskaren hade synpunkter på redaktörerna för Bendrinės lietuvių kalbos žodyno. Enligt honom borde ordböcker endast ta upp diminutiver som fått specialiserade betydelser (jfr drobė och drobelė). Enligt honom får ord inte heller illustreras med atypiska belägg som inte visar den semantiska kombinationen (närmare bestämt kan meningar om trasiga skoremmar eller skosnören, liksom om skor som gnagts sönder av en hund, inte användas för att illustrera bruket av ordet batas). Chefredaktören för Bendrinės lietuvių kalbos žodyno, D. Liutkevičienė, svarade att diminutiver bör tas in i ordboken inte bara när de har blivit termer, fått specialbetydelser eller liknande. Litauiskan utmärks, som ofta framhålls, av en stor mängd och variation av diminutiver, men detta återspeglas inte särskilt väl i ordböckerna. Diminutiver får sällan egna artiklar och tas upp som uppslagsord. Om de förekommer, återfinns de i artiklar för grundorden, oftast bland språkbruksexemplen. Vi har ännu inte heller någon diminutivordbok. Dessutom händer det, Apžvalgos / Surveys 311 DAIVA MURMULAITYTĖ att vissa diminutiver, enligt korpusdata, används oftare i icke-specialiserade betydelser än sina grundord utan diminutivform. Varför skulle då just de senare förtjäna att tas upp som uppslagsord? När det gäller ordet bas (närmare bestämt basutė, vars artikel i BŽ användes som exempel i ett av föredragen) förklarades att meningen Šuo apgraužė dvi basutes – Hunden gnagde på två basutės – avsiktligt placerats i ordboken. Syftet är att visa skillnaden mellan den vanliga pluralformen av ordet basutė (i det här fallet kan det finnas två, tre eller fler sådana skodon) och pluralordet basutės, som betecknar ett par sådana skor, jfr dvi basutės – dvejos basutės / två par basutės. Dessutom är situationen inte påhittad, omöjlig eller konstlad, och inte heller svår att förstå. På Litauiska språkets instituts bibliotek anordnades en utställning med Irenos Erm〈?〉tytės vetenskapliga arbeten, tillägnad hennes jubileum, med titeln ”Livets stora kärlek – antonymer” (arrangörer: Violeta Černė och Rūta Stakėvičiūtė). Vid seminariet kunde deltagarna också se en utställning med fotografier ur hennes privata arkiv och andra bilder som förevigat ordboksförfattare från den äldre generationen. Mottaget den 22 juli 2017. DAIVA MURMULAITYTĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] 312 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII