Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels

JURGITA JOSLAVIENE Institutet för litauiska språket Forskningsområden: experimentell fonetik, fonologi, dialektologi, geolingvistik. OLIKA IPA-MOTSVARIGHETER FÖR VISSA LITAUISKA OCH LETTISKA VOKALER Varför skiljer sig de internationella fonetiska alfabetets motsvarigheter för vissa vokaler i litauiska och lettiska åt? SAMMANFATTNING Trots det gemensamma baltiska ursprunget skiljer sig inventarierna av vokal- och konsonantfonem i dagens standardlitauiska och standardlettiska åt, först och främst på grund av en funktionell betydelse som inte är universell: det som är fonologiskt relevant i litauiska behöver inte vara det i lettiska eller något annat språk, eftersom vokalernas och konsonanternas betydelse för att skilja ett ord från ett annat varierar från språk till språk; alla språk använder ett begränsat antal vokaler och konsonanter som kan skilja mellan ords betydelser. Analysen av akustiska och artikulatoriska fenomen och processer omfattar också studier av och jämförelser mellan ljud (till exempel deras särskiljande drag) i olika språk, baserade på liknande principer och liknande metoder, samtidigt som vissa universella (internationella) transkriptioner tillhandahålls. Numera kan litauiska och lettiska vokaler (liksom konsonanter) transkriberas med såväl nationella (traditionella) fonetiska symboler som internationella fonetiska alfabet (universellt överenskomna system för notation av språkljud). I denna artikel diskuteras främst valet av icke-identiska motsvarigheter i det internationella fonetiska alfabetet (IPA) för samtida baltiska språks långa och korta monoftonger, med fokus på terminologi och andra nyanser i klassificeringen av ljud utifrån olika kriterier, eftersom litauiska och lettiska vokalsystem kan klassificeras på olika sätt (traditionellt akustiskt, artikulatoriskt, funktionellt, internationellt artikulatoriskt och liknande). För en jämförande studie av litauiska och lettiska vokaler var det nödvändigt att fastställa en gemensam synkronisk vokal 196 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels klassificering (traditionell eller internationell). Traditionella (akustiska eller artikulatoriska) vokalklassificeringar i båda de baltiska språken följer ett liknande mönster. Analysen av den jämförande experimentella forskningen om litauiska och lettiska monoftonger visade att olika IPA-symbolmotsvarigheter för vissa vokaler i de nutida baltiska språken har valts på grund av nära besläktade men ändå avsevärt olika akustiska kvaliteter samt icke-identiska produktions- och perceptionsdrag. NYCKELORD: nutida baltiska språk, standardlitauiska, standardlettiska, vokal, transkription, internationella fonetiska alfabetet. SAMMANFATTNING Även om litauiska och lettiska är besläktade skiljer sig deras inventarier av vokal- och konsonantfonem åt, främst på grund av funktionell relevans, som inte är universell: det som är betydelsefullt i litauiska kan vara betydelselöst i lettiska eller ett annat språk. Detta har beaktats vid undersökning och jämförelse av olika språks ljudsystem (och deras särskiljande drag). Hänsyn har också tagits till jämförande analyser av akustiska och artikulatoriska egenskaper hos ljud i olika språk; sådana analyser är viktiga att utföra enligt likartade principer och med samma eller likartad metodik. Det är enklare att beskriva ljud i jämförda språk med hjälp av en gemensam (internationell) fonetisk transkription. Vokalsystemet (liksom konsonantsystemet) i litauiska och lettiska kan transkriberas både med nationella (traditionella) tecken och med hjälp av en eller annan internationell fonetisk alfabetmotsvarighet (ett standardiserat universellt system eller standardiserade universella system för notation av ljud med fonetiska tecken). Denna artikel behandlar de olika (icke överensstämmande) internationella fonetiska alfabetmotsvarigheterna (eng. IPA) för korta och vissa långa vokaler i jämförda nutida standardspråk, litauiska och lettiska. Uppmärksamhet riktas också mot terminologisk variation, som beror på vilken grund och vilka kriterier som används för att klassificera vokalerna i de jämförda språken (möjliga klassificeringar är traditionella akustiska, artikulatoriska, funktionella, internationellt artikulatoriska med flera) samt på andra faktorer. Jämförande studier av ljud i de baltiska språken bidrar till att tydliggöra varför det är viktigt att tillämpa en gemensam synkron klassificering vid jämförelser och vilka nyanser som kan finnas mellan traditionella fonetiska och fonologiska klassificeringar och den internationella klassificeringen. Enligt traditionell (akustisk eller artikulatorisk) klassificering delas vokalerna i de baltiska språken in enligt ett liknande mönster. En jämförande analys av en instrumentell undersökning av litauiska och lettiska monoftonger visade att vissa olika symboler i den internationella fonetiska transkriptionen för samma fonem i dessa besläktade språk har valts på grund av skillnader i vissa akustiska, artikulatoriska och psykofysiska drag. NYCKELORD: nutida baltiska språk, standardspråklig litauiska, standardspråklig lettiska, vokal, transkription, internationella fonetiska alfabetet. Straipsniai / Articles 197 JURGITA JAROSLAVIENĖ INLEDNING Användningen av det internationella fonetiska alfabetet (IPA) vägleds av vissa principer. En av dem säger att ”när två ljud är mycket lika och man inte känner till något språk där de används för att skilja mellan yttrandens betydelser, bör de i regel återges med samma symbol. Separata symboler eller diakritiska tecken kan dock användas för att skilja sådana ljud åt när det behövs” (HPA 2007: 159–160). Eftersom litauiska och lettiska tillhör den baltiska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen, gruppen östbaltiska språk, placeras de ofta bredvid varandra som särskilt närbesläktade språk. Vokalfonemens fonologiska system är mycket lika i båda språken. Vissa tidigare experimentella studier visar dock att olika IPA-symboler bör användas för vissa motsvarande (mycket lika) litauiska och lettiska vokaler, trots det gemensamma baltiska ursprunget. Kan så lika vokalfonem i olika språk, med ett gemensamt baltiskt ursprung, skilja sig så mycket åt i akustiska egenskaper och artikulation? Frågan kan besvaras genom att granska de spektrala egenskaperna och olika särskiljande drag som grundar sig på resultaten av den instrumentella undersökningen1 av ljuden i nutida baltiska språk, för att välja så träffande IPA-symboler (motsvarigheter) som möjligt för samtliga litauiska och lettiska vokalfonem. Hänsyn tas då till att de baltiska ljudens kvalitet och kvantitet har studerats med samma metoder, programvara och maskinvara för ljudbearbetning och analys, så att en tillförlitlig jämförelse av båda språkens fonetiska inventarier blir möjlig (för några preliminära resultat, se tidigare studier: Grigorjevs, Jaroslavienė 2015a; 2015b; Jaroslavienė 2014; 2015)2. En tillförlitlig jämförelse tydliggjorde skillnaderna mellan de fonemiska inventarierna 1 Forskningsprojektet Akustiska egenskaper hos ljuden i nutida baltiska språk (experimentell studie) finansierades av Litauens forskningsråd 2013–2015 (MIP-081/2013). Eftersom modersmålstalare bäst kan identifiera språkets funktionellt relevanta element genom hörsel och perception, oavsett språk och däribland de baltiska språken, åtog sig en grupp kompetenta litauiska och lettiska modersmålstalare med specialisering i experimentell fonetik att undersöka och jämföra de nutida baltiska språkens ljudsystem: Jurgita Jaroslavienė och Jolita Urbanavičienė (litauiska), Juris Grigorjevs och Inese Indričāne (lettiska). 2 En komplett uppsättning IPA-symboler anpassade till lettiska presenterades i den akademiska Lettisk grammatik som publicerades 2013 (se LVG 2013: 23–26). Fram till dess användes symbolerna i enskilda publikationer och arbeten om jämförelser mellan engelska och andra språk. Exempelvis jämfördes akustiska data för lettiska monoftonger uttalade isolerat med data för kardinalvokalerna när IPA-symbolernas motsvarigheter skulle väljas för lettiska monoftonger, eftersom systemet med kardinalvokaler utgör grunden för IPA:s vokal 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels i olika språk, nyanser i möjliga fonetiska och fonologiska klassificeringar, universella särskiljande ljuddrag, till och med egenheter hos det empiriska materialet och de metoder som används, möjliga syften med den instrumentella analysen och andra frågor. ARTIKELNS SYFTE OCH FÖREMÅL Eftersom IPA-systemet är mycket användbart inom jämförande lingvistik är artikelns huvudsyfte att förklara valet av IPA-motsvarigheter (se tabell 1) för monoftongerna i nutida baltiska standardspråk. Detta görs genom att belysa terminologiska nyanser vid klassificering av vokaler utifrån olika klassificeringskriterier, eftersom användningen av symboler samt akustiska, artikulatoriska eller andra klassificeringar för att återge ett visst språks ljud vanligtvis styrs av särskilda metodologiska utgångspunkter och principer. Som bekant är IPA ett standardiserat internationellt fonetiskt alfabet – en internationellt erkänd och välkänd uppsättning ljudsymboler och diakritiska tecken som utformats för att återge, beskriva och analysera ljud i alla världens talade språk utifrån de artikulatoriska egenskaperna hos de ljud som symbolerna representerar (tungans höjd, tungans läge i fram–bak-led och läpparnas rundning) (HPA 2007: 159–160, 194–196, bilaga 1; IPA 2015a; 2015b; 2017; jfr även Jones D. 1949; Olson 2015; Jones T. 2016). Föreningen rekommenderar att en fonetisk transkription omges av följande hakparenteser: ”[]”. En transkription som anger fonologiska kontraster bör omges av snedstreck: ”/ /”. Ljuden som IPA-symbolerna representerar finns tillgängliga i det interaktiva IPA-diagrammet (http://www.ipachart.com/), men man bör komma ihåg att uttalet av dessa ljud kan variera avsevärt beroende på språk (eller sammanhang), och nutida baltiska språk utgör inget undantag. system (Grigorevs 2012: 178; also cf. Jasem 1973: 190; Ladefoged 1975: 194–199; Roca, Johnson 1999: 114–140). Inom litauisk språkvetenskap gjordes ett av de första försöken att använda IPA som en komplett uppsättning för att återge litauiska ljud i den akademiska grammatiken över det litauiska språket Litauisk grammatik (redigerad av Vytautas Ambrazas, 1997). Några av de IPA-motsvarigheter som presenteras där skiljer sig från dem som anges i denna studie. Tidigare hade det gjorts ytterligare försök att använda IPA i enskilda publikationer och arbeten (jfr Eblom 1922; Svecevičius 1960; Mikalauskaitė 1975; se även Stundžia 1990). Straipsniai / Articles 199 JURGITA JAROSLAVIENĖ Tabell 1. Symboler för rena (enkla) vokaler i standardlitauiska och standardlettiska enligt de traditionella (nationella)3 och internationella (IPA) fonetiska alfabeten Litauiska grafem | Litauiska fonem, nationell (Köpenhamns-)transkription | IPA-motsvarigheter för litauiska fonem | Lettiska grafem | Lettiska fonem, nationell transkription | IPA-motsvarigheter för lettiska fonem i | i̇ | ɪ | i | i̇ | i e | ė | e | e | e | e e, (i)eᵃ | e | ɛ | e | ę | æ a | a | ɐ | a | a | a o | ɔ | ɔ | o | o | ɔ u | u | ʊ | u | u | u y, į | iː | iː | ī | ī | iː ė | eː | eː | ē | ē | eː e, ę, (i)a, (i)ą | eː | æː | ē | ē | æː a, ą | aː | ɑː | ā | ā | ɑː o | oː | oː | o | ō | ɔː ū, ų | uː | uː | ū | ū | uː 3 I det litauiska fonologiska systemet fungerar /ie/ och /uo/ också som långa vokaler med icke-enhetlig artikulation (DLKG 2005; Girdenis 2014). Möjliga IPA-motsvarigheter är /iɛ/, /ɪɛ/ respektive /ʊɔ/, /ʊɔ/ av följande skäl: i Contemporary Grammar of the Lithuanian Language (DLKG 2005: 23–26) och i Theoretical Foundations of Lithuanian Phonology (Girdenis 2014: 223, tabell 23) klassificeras litauiska ljud med icke-enhetlig artikulation /ie/, /uo/ som icke-höga vokaler; på grundval av de senaste experimentella undersökningarna (se Girdenis 2009: 213–242 och referenserna där) och resultaten av den nämnda forskningen (se fotnot 1) bör litauiska /ie/, /uo/ betraktas som självständiga långa, höga fonem med icke-enhetlig artikulation (Jaroslavienė 2015: 3, tabell 1). I den lettiska grammatiska traditionen klassificeras /ie/, /uo/ fortfarande som diftonger, även om det i själva verket inte finns någon entydig hållning till den fonologiska tolkningen (Laua 1997: 12; LVG 2013: 46; Markus, Bonda 2014: 68–72; Grigorjevs 2016: 51). Det visade sig också att talare av standardlitauiska inte betraktar det korta [e] (varianten av ”Janus”-fonemet /e/) som ett separat ljud och därför inte kan uttala det isolerat. Man måste konstatera att den icke-höga (halvhöga) vokalen [e] inte har någon stark ställning i standardlitauiskas system på grund av sin egenartade användning, sin valfria status och avsaknaden av en särskiljande funktion; dessutom återges den i skriftspråket med samma tecken som 200 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Olika IPA-motsvarigheter för vissa litauiska och lettiska vokaler Föremålet för denna studie är långa och korta rena vokaler (med enhetlig artikulation) (se tabell 1), uttalade i nollkontext eller isolerat4 av 24 informanter (20–50 år) med felfri artikulation av standardlitauiska eller standardlettiska, 6 män och 6 kvinnor för vartdera språket5. Tabell 1 visar motsvarigheterna mellan grafemen i de båda nutida baltiska språken i de traditionella (nationella)6 fonetiska transkriptionssystemen och det internationella fonetiska alfabetet (IPA). De ljud som återges med nationella och internationella symboler i tabell 1 är i första hand sådana som skiljer ett ord från ett annat i ett språk. Som man kan se finns det skillnader mellan de traditionella (nationella) och internationella fonetiska alfabeten, eftersom nationella transkriptioner varierar från språk till språk, precis som skriftspråk ser likadana ut över hela världen. Trots det gemensamma baltiska ursprunget finns det också skillnader mellan IPA-motsvarigheterna för litauiska och lettiska. Det kommer att förklaras närmare att valet av dessa motsvarigheter inte var godtyckligt (jämför liknande eller motsvarande vokalfonem i fig. 12–13 och 14–15); det kommer också att framgå varför kunskap om IPA-systemet och användning av det för olika språk – det vill säga användning av särskilda IPA-symboler för att transkribera litauiska och lettiska monoftonger utifrån akustiska och artikulatoriska egenskaper i detta fall – är som att se matrisen (mönstret) när man lär sig, studerar eller jämför ljud i två (eller flera) språk. the low short [ɛ] (cf. Pakerys 2003: 29, Diagram 2; 32–34 and the references; Girdens, Pukis 1978: 61–62; Girdens 2014: 201–202; Jaroslavienė 2015: 2–3). In contrast to Lithuanian, the Latvian short [ɛ] is used and can be pronounced as a separate sound. 4 Denna naturliga hyperartikulation skiljer sig från produktionen av kardinalvokalerna (för mer information, se Girdenis, Jaroslavienė 2015a: 58–59 och referenserna där). 5 Det är viktigt att nästan alla informanter inte bara talar standardspråket utan också ett eller flera dialekter och främmande språk. Standardspråket definierades som en standardiserad språkvariant som används för det offentliga livets och kulturens behov (LKE 2008: 87–91). 6 Litauiska och lettiska traditionella transkriptioner skiljer sig åt (både för standardspråken och dialekterna). Egenskaper hos den traditionella transkriptionen av litauiska och lettiska dialekter och det internationella fonetiska alfabetets lämplighet för att återge ljud i litauiska och lettiska dialekter diskuteras inte i denna artikel. Sedan 1900-taletth har det till exempel funnits en tradition inom litauisk lingvistik att använda en Köpenhamnstranskription, som antogs av Georg Gerullis (1930); numera finns tecken i teckensnittet Pelomonas tillgängliga för en traditionell (nationell) transkription av litauiska ljud (se Skirmantas, Girdenis 2001; Aleknavičienė, Grumadienė, Gurskas, Skirmantas, Strockis, Tumasonis 2005 med flera). Om möjligheterna att tillämpa det internationella fonetiska alfabetet på ljud i litauiska dialekter, se Bakšienė, Čepaitienė 2017a; 2017b. Straipsniai / Articles 201 JURGITA JAROSLAVIENE DET INTERNATIONELLA FONETISKA ALFABETET (IPA) Som redan nämnts har IPA i över ett sekel använts i stor utsträckning av lingvister (liksom andra som intresserar sig för språk) som ett standardiserat system, vilket gör IPA väl lämpat för användning inom alla discipliner där talens ljud behöver återges (HIPA 2007). Olika kvalitet hos vokalljud kan beskrivas på ett adekvat sätt utifrån följande parametrar: tungans position – höjd och främre/bakre läge samt munöppning, eftersom det finns ett samband mellan munöppning och tungans höjdläge när vokaler uttalas – och läpparnas form (läppavrundning) (HIPA 2007: 10–13). Tungans höjd. I figur 1 (se även fig. 2) bestäms diagrammets vertikalaxel av vokalhöjden. Höjd syftar på hur högt tungans kropp befinner sig i munnen; olika grader av munöppning (käköppning) motsvarar olika grader av tungans höjd. Vokaler som uttalas med sänkt tunga finns längst ned, medan vokaler som uttalas med höjd tunga finns längst upp: slutna vokaler (med relativt stängd mun) artikuleras med en relativt hög tungposition; öppna vokaler uttalas med en relativt låg tungposition; halvslutna och halvöppna vokaler uttalas med tungan i ett mellanläge. Som vi kommer att se i senare avsnitt motsvarar olika grader av munöppning också olika grader av tungans höjd i litauiska och lettiska (jfr fig. 2, 14 och 15): höga vokaler uttalas med mindre öppning framtill i munnen, eftersom tungans kropp är höjd, eller hög; mellanhöga vokaler uttalas med en mellanliggande tungposition; låga vokaler uttalas med öppen mun framtill och sänkt tunga. Tungans främre/bakre läge. I figur 1 (se även fig. 2) bestäms diagrammets horisontalaxel av vokalernas främre/bakre läge. Tungans främre/bakre läge syftar på hur långt fram eller bak tungans högsta punkt befinner sig: vokaler där tungan förs mot den främre delen av munnen placeras till vänster i diagrammet, medan vokaler där den förs bakåt placeras till höger. Läppavrundning. I de fall där vokalerna står parvis (se fig. 1) betecknar den högra en rundad vokal (där läpparna är rundade), medan den vänstra är dess orundade motsvarighet. Rundning har fått sitt namn efter läpparnas form i vissa vokaler. I de flesta språk är rundning ett förstärkande drag hos mellanhöga till höga bakre vokaler snarare än ett särskiljande drag, såsom det är i de nutida baltiska språken. Vanligen gäller att ju högre en bakre vokal är, desto kraftigare är rundningen. 202 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Olika IPA-motsvarigheter för vissa litauiska och lettiska vokaler FIGUR 1. Vokaler. Det internationella fonetiska alfabetet (reviderat 2015)7 FIGUR 2. Sambandet mellan tungan och munnens öppenhet8: tungans höjdläge beskriver tungans position på den vertikala axeln (hög, mellan, låg), medan ”tungans höjdlägesposition” avser var detta höjdläge uppträder på den horisontella axeln (främre, central, bakre). 7Illustration finns tillgänglig från IPA 2015a. 8Diagrammet återger munnens form utifrån tungans höjdläge på den vertikala axeln och tungans position på den horisontella axeln. För en illustration, se e-boken English Speech Sounds 101 (Williamson 2015). Straipsniai / Articles 203 JURGITA JŪRSLAVIENE Dessutom kan det finnas ytterligare artikulatoriska parametrar att tillgå när vokaler i ett visst språk i världen klassificeras: jämför sju grader av vokalhöjd och fem grader av vokalernas främre respektive bakre artikulationsläge i figur 3. FIGUR 3. Sju grader av vokalhöjd och fem grader av vokalernas bakre artikulationsläge9 Det finns många vokalsystem i språk som följer IPA:s principer. Som vi ska se längre fram i artikeln överensstämmer den traditionella (nationella) klassificeringen i litauiska och lettiska inte med den som föreslås av International Phonetic Association. Vokalernas akustik. Det är väl känt att vokalernas kvalitet kan fastställas genom akustiska analyser av vokaler med hjälp av relativa formantvärden: genom ansatsrörets akustiska resonanser, vilka framträder som mörka band i dynamiska spektrogram som visar den akustiska energin vid varje frekvens och hur den förändras över tid (jfr fig. 4–11, se även fig. 12–15). Vokalernas spektrala egenskaper är nära förknippade med möjliga artikulatoriska egenskaper; ansatsröret fungerar som en resonanskavitet, och tungans, käkens (munnens) och läpparnas position påverkar resonanskavitetens parametrar, vilket ger olika formantvärden: till exempel motsvarar den första formanten (F1) vokalöppenhet (vokalhöjd), medan den andra formanten, F2, motsvarar vokalernas främre artikulationsläge. Öppna vokaler har höga F1-frekvenser, medan slutna vokaler har låga F1-frekvenser, och bakre vokaler har låga F2-frekvenser, medan främre vokaler har höga F2-frekvenser. En alternativ mätmetod är också F1 i förhållande till F2−F1 för att representera vokalkvalitet 9 Illustration finns tillgänglig från <https://en.wikipedia.org/wiki/File:IPA_vowel_chart_2005.png>. Se även IPA 2015b. 204 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels is recommended (cf. Ladefoged, Maddieson 2002: 284–286). Since sounds having a fully identical spectral structure can be perceived differently if their phonetic surroundings differ (Girdenis 2014: 239; also cf. Jassem 1973: 112 ff.), it should be noted that the quality of a vowel mainly depends on the relationship between the formant frequencies (values) for that vowel and the formant frequencies of other vowels produced by the same speaker (Ladefoged 1975: 97). FORSKNINGSMETODER FÖR ATT FASTSTÄLLA IPA-MOTSVARIGHETER FÖR DE RENODLADE VOKALERNA I SAMTIDA BALTISKA STANDARDSprÅK I den samtida litauiska språkvetenskapen består det fonologiska vokalsystemet i standardlitauiska av åtta långa /iː ɪɛ eː æː ɑː oː uː ʊɔ/ och sex korta /ɪ ɛ e ɐ ɔ ʊ/ vokalfonem (LG 1997: 28; DLG 2005: 23–26; Girdenis 2014: 201–223 ff.).10 Enligt den lettiska grammatiken har standardlettiska sex långa och sex korta fonem: /iː eː æː ɑː ɔː uː/ och /i e ɛ ɐ ɔ u/ (Laua 1997: 12–25; LVG 2013: 37–44).11 Denna artikel beskriver endast litauiska och lettiska monoftonger – renodlade vokaler. Resultaten av den jämförande experimentella forskningen12 samt några tidigare studier (jfr Grigorjevs, Jaroslaviene 2015a; 2015b; se även Jaroslaviene 2014; 2015), baserade på omfattande akustiska analyser av spektrala egenskaper och särskiljande drag hos ljuden i samtida baltiska språk, utgjorde de viktigaste kriterierna för att fastställa den korrekta IPA-motsvarigheten för varje ljud (vokalfonem). Analysen av ljuden i båda de baltiska språken utfördes med hjälp av gratisprogram för ljudbehandling och ljudanalys: Praat (utvecklat av Paul Boersma och David Weenink), WaveSurfer (utvecklat av Kåre Sjölander och Jonas Beskow). För att undersöka vokalernas kvalitativa egenskaper mättes hela intervallet av det stationära tillståndet i litauiska och lettiska vokaler (se exempel på dynamiska spektrogram i fig. 1–8) för att fastställa frekvensvärdena (i hertz, Hz) för de 10 Det korta /ɔ/ och det valfria /e/ betraktas som perifera: [ə] används främst i ord av främmande ursprung och i vissa litauiska egennamn; den valfria slutna, mellanhöga vokalen [e] ersätts vanligtvis med det enkla korta [ɛ] (Girdenis 2014: 201–202; Pakerys 2003: 32–35, etc.). 11 Latvian /ɔː/ and /ɔ/ are used in new loanwords only (Laua 1997: 20). 12 Se den första fotnoten. Den experimentella forskningen (och den akustiska analysen) av lettiska vokaler uttalade isolerat utfördes av Juris Grigorjevs. Straipsniai / Articles 205 JURGITA JAROSLAVIENĖ de fyra första formantfrekvenserna, grundfrekvensen (i hertz) och varaktigheten (i millisekunder, ms). Nedan i artikeln ges några exempel på dynamiska spektrogram av litauiska och lettiska monoftonger, producerade i nollkontext av manliga talare med språket som modersmål. Spektrogram är ett sätt att synliggöra energimönstren i den akustiska signalen: mörka band återspeglar vokaltraktens föränderliga resonanser medan ljudet uttalas (sett från vänster till höger). Medelvärdet beräknades som genomsnittet av alla realiseringar av ljudet. För att uppnå statistisk tillförlitlighet erhölls data genom att summera alla realiseringar av ljudet (från samtliga informanter); dvs. ljudens kvantitativa eller kvalitativa egenskaper i varje språk mättes minst 30 gånger. De erhållna data bearbetades vidare med hjälp av MS Excel: statistiska medelvärden (i barkenheter13, z och i hertz), standardavvikelse, variationskoefficient och några andra värden beräknades. Även värdena för den effektiva andra formanten (F2, i barkenheter, z)14 och grundfrekvensen f0) bestämdes med hjälp av en lämplig formel (se Bladen, Fant 1978: 3). För att jämföra data om kvinnligt uttal med data om manligt uttal normaliserades resultaten. Analysen av båda språken baserades på objektiva metoder. FIGUR 4. Litauiskt [eː] FIGUR 5. Lettiskt [eː] FIGUR 6. Litauiskt [oː] FIGUR 7. Lettiskt [ɔː] 13 Omräkningen av resultaten till barkenheter utfördes med Traunmüllers formel (se Traunmüller 1988: 97; jfr även Grigorjes, Jaroslavienė 2015a: 61). 14 For more information about the effective second formant, see Fant 1983: 7; Bladen, Fant 1978: 3; Grigorjes, Jaroslavienė 2015a: 60. 206 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels FIGUR 8. Litauiskt [æː] FIGUR 9. Lettiskt [æː] FIGUR 10. Litauiskt [uː] FIGUR 11. Lettiskt [uː] De psykofysiska planen (i barkenheter) används i denna artikel för de grafiska framställningarna (fig. 12–15), eftersom det antas att en sådan framställning av vokalsystemet beaktar den mänskliga hörselns särdrag ännu bättre (Iivonen 1987; Grigorevs 2013: 303). Storleken på monoftongsymbolerna i det psykofysiska rummet har valts så att de återges som cirklar med diametern 1 bark, vilket visar zonerna med samma perceptuella kvalitet (jfr Iivonen 1987). OLIKA IPA-SYMBOLMOTSVARIGHETER FÖR VISSA LITAUISKA OCH LETTISKA VOKALER PRODUCERADE ISOLERAT En kortfattad översikt över olika vokalklassificeringar (med skilda metodologiska utgångspunkter) samt de litauiska och lettiska vokalernas kvalitativa och kvantitativa egenskaper bör först ges för att förklara valet av IPA-symboler för litauiska och lettiska monoftonger, samtidigt som den terminologiska variationen vid beskrivning av litauiska och lettiska rena vokaler utifrån olika principer framhävs. Straipsniai / Articles 207 JURGITA JAROSLAVIENĖ Enligt den klassiska fonologins principer bör ett effektivt fonemklassifikationssystem och en hierarki av särskiljande drag vara sådana att de möjliggör en så konsekvent och enkel beskrivning som möjligt av relationerna mellan alla fonologiska enheter och hela det fonologiska systemets funktion (Girdenis 2014: 213–214). Därför bör följande korrelationsuppsättningar av binära akustiska (och artikulatoriska) särskiljande drag15 användas vid klassificering av de rena vokalerna (monoftongerna) i båda de nutida baltiska språken (den terminologi som är lämplig för att benämna dessa drag används traditionellt): ”spänd” kontra ”slapp” (”lång” kontra ”kort”); ”akut” kontra ”grav” (”främre” kontra ”icke-främre”); ”kompakt” kontra ”icke-kompakt” (”öppen eller låg” kontra ”icke-öppen eller icke-låg”); ”diffus” kontra ”icke-diffus” (”sluten eller hög” kontra ”icke-sluten eller icke-hög”) (Grigorevs, Jaroslavienė 2015b: 78–91; jfr Girdenis 2014: 201–214; 223, tabell 23; 240–245). FIGUR 12. Medelvärden för litauiska monoftonger uttalade isolerat av 12 infödda talare, plottade i det psykofysiska planet (i barkenheter, z): svarta cirklar representerar långa vokaler uttalade av manliga talare; vita cirklar representerar långa vokaler uttalade av kvinnliga talare; mörkgrå cirklar representerar korta vokaler uttalade av manliga talare; ljusgrå cirklar representerar korta vokaler uttalade av kvinnliga talare. Kvinnliga talares data är normaliserade med k=17%. 15 Det konstaterades att de akustiska parametrar som ligger till grund för det dragsystem som föreslagits av Fant inte lyckades ”skilja mellan främre och centrala vokaler, och inte heller mellan rundade främre och centrala vokaler samt orundade icke-låga bakre vokaler” (Grigorevs 2012: 173–179; Grigorevs 2013: 305; Grigorevs, Jaroslavienė 2015b: 88). 208 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Olika IPA-motsvarigheter för vissa litauiska och lettiska vokaler FIGUR 13. Medelvärden för lettiska monoftonger uttalade isolerat av 12 infödda talare, plottade i det psykofysiska planet (i barkenheter, z): svarta cirklar representerar långa vokaler uttalade av manliga talare; vita cirklar representerar långa vokaler uttalade av kvinnliga talare; mörkgrå cirklar representerar korta vokaler uttalade av manliga talare; ljusgrå cirklar representerar korta vokaler uttalade av kvinnliga talare. Kvinnliga talares data är normaliserade med k=21%. Som nämnts är vokalernas spektrala egenskaper nära förknippade med potentiella artikulatoriska egenskaper (jfr fig. 12–13): litauiska långa (spända) [iː], [eː], [æː] och korta (slappa) [ɪ], [ɛ], liksom lettiska långa (spända) [iː], [eː], [æː] och korta (slappa) [ɪ], [ɛ], [æ], betraktas följaktligen som främre (akuta) vokaler, medan litauiska långa (spända) [ɑː], [ɔː], [uː] och korta (slappa) [ɐ], [ɔ], [ʊ], liksom motsvarande lettiska långa (spända) [ɑː], [ɔː], [uː] och korta (slappa) [ɑ], [ɔ], [u], betraktas som bakre (gravt betonade) (eller icke-främre (icke-akuta)) vokaler. Med avseende på den första formantens frekvens och dess närhet till högre formanter är litauiska långa [iː], [uː] och korta [ɪ], [ʊ], liksom lettiska långa [iː], [uː] och korta [i], [u], höga och slutna (diffusa), medan litauiska långa [æː], [ɑː] och korta [ɛ], [ɐ], liksom lettiska långa [æː], [ɑː] och korta [æ], [ɑ], är låga och öppna (kompakta) vokaler. I standardlettiska är [eː], [ɔː], [ɛ], [ɔ], liksom motsvarande litauiska [eː], [ɔː], [ɔ], mellanhöga ljud, eftersom de varken klassificeras som slutna (diffusa) eller öppna (kompakta). Som man kan se följer de nationella (traditionella) artikulatoriska vokalklassificeringarna i båda de baltiska språken ett liknande mönster: långa och korta litauiska och lettiska vokaler (med undantag för att litauiska [eː] saknar en kort motsvarighet) har samma tredimensionella indelning efter vokal Straipsniai / Articles 209 JURGITA JAROSLAVIENĖ höjd (höga, mellanhöga och låga vokaler) samt en tvådimensionell distinktion efter vokalernas främre respektive bakre läge (främre och bakre vokaler). Med hänsyn till läpparnas ställning är de litauiska [ɔ], [uː], [ɔː], [ʊ] och de lettiska [ɔ], [uː], [ɔː], [ʊ] rundade ljud. Alla återstående vokaler är orundade. TABELL 2. Relativ duration (förhållande) hos litauiska och motsvarande lettiska monoftonger uttalade isolerat av 12 modersmålstalare av respektive språk (N=upp till 72) LITAUISKA VOKALER | MANLIGA DATA Relativ duration (förhållande) | KVINNLIGA DATA Relativ duration (förhållande) | LETTISKA VOKALER | MANLIGA DATA Relativ duration (förhållande) | KVINNLIGA DATA Relativ duration (förhållande) | [iː] | 2.11: 1 | 2.06: 1 | [iː] | 2.10: 1 | 1.93: 1 | [ɪ] | [ɪ] | [eː] | 2.02: 1 | 1.94: 1 | [e] | [eː] | 1.99: 1 | 1.99: 1 | [æː] | 1.85: 1 | 1.79: 1 | [æ] | [æː] | [æ] | 2.16: 1 | 2.06: 1 | [ɑː] | 2.06: 1 | 1.9: 1 | [ɛ] | [ɑ] | [ɔː] | 1.94: 1 | 1.92: 1 | [ɔ] | [ɔː] | 2.16: 1 | 2.14: 1 | [ɔ] | [uː] | 2.13: 1 | 1.98: 1 | [u] | [uː] | 2.22: 1 | 2.07: 1 | [u] | Lång: Kort 2.09: 1 | Lång: Kort 1.96: 1 Bedömt utifrån vokalernas placering i det psykofysiska F2/F1- (z-)planet har lettiska korta vokaler som uttalas isolerat, trots att vokalernas inbördes relationer i de båda nutida baltiska språksystemen är ganska lika, en tendens att ha en mycket likartad akustisk kvalitet¹⁶ jämfört med sina motsvarande långa motsvarigheter (se Fig. 12–13; jämför även Fig. 14–15). Symbolerna för korta och långa lettiska 16 Tidigare studier har visat att även om kvaliteten hos lettiska monoftonger som uttalas isolerat varierar mycket lite och den statistiska analysen av de spektrala egenskaperna 210 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels vokalerna överlappar i mycket hög grad, medan avstånden mellan centra för de långa och motsvarande korta litauiska vokalerna överstiger 1 z, vilket därmed signalerar en skillnad i deras perceptuella kvalitet17 (jämför även mellanresultaten i Grigorjevs, Jaroslavienė 2015a; 2015b). Observationer av durationen (se Tabell 2) visar att skillnaden mellan långa och korta lettiska vokaler uttalade i nollkontext huvudsakligen bygger på den relativa durationen, medan skillnaden mellan långa och korta litauiska vokaler bygger både på kombinerade ledtrådar i formantstrukturen (se Fig. 12) och på den relativa durationen (jämför även Grigorjevs, Jaroslavienė 2015b: 79, Tabell 1). Slutligen kan man dra slutsatsen att de huvudsakliga skillnaderna i akustisk kvalitet beror på att korta (och vissa långa) litauiska vokaler och motsvarande lettiska vokaler produceras på olika sätt. För att karakterisera vokalsystemen i båda de nutida baltiska språken och välja (eller förklara valet av) så exakta IPA-symbolmotsvarigheter som möjligt beräknades även formantavstånden mellan grundtonsfrekvensen och den första formanten (F1-F0) samt mellan den första och den andra formanten (F2-F1) (jfr Fig. 14 och 15). Det är väl känt att det första av dessa avstånd har nära samband med ljudens öppenhet respektive slutenhet, och det andra med deras främre respektive bakre läge (Miller 1989: 219; Ladefoged, Maddieson 2002: 284–286; Grigorjevs 2012: 163–165). Eftersom kvaliteten hos litauiska korta vokaler skiljer sig markant från kvaliteten hos deras långa motsvarigheter (med en effekt av akustisk centralisering jämfört med de motsvarande långa vokalerna) och motsvarande korta och vissa långa litauiska och lettiska vokaler varierar, har olika (icke-identiska) IPA-symboler valts för motsvarande korta litauiska och lettiska monoftonger (utom [ɐ]) samt för långa [ɔ] och [ɐ]. Dessutom har litauiska [ɛ] och lettiska [ɛ] helt olika ljudkvaliteter; även om IPA-motsvarigheten för dessa ljud sammanfaller i båda språken, dels av konsekvensskäl (IPA:s användningsprinciper), eftersom det inte finns några andra IPA-symboler att välja för dessa likartade ljud, dels eftersom produktionen av likartade ljud kan variera mellan språk (se Fig. 14–15 och 16–17; jämför även Fig. 4–11). Det bör också noteras att IPA inte tillhandahåller en fonologisk analys av ett visst språk (HPA 2007: 30); det är endast en resurs för att uttrycka en analys så att den blir allmänt förståelig. Följaktligen kan den spektrala strukturen hos långa och motsvarande korta vokaler uppfattas olika efter en genomgång av traditionella funktionella och artikulatoriska vokalklassificeringar och en jämförelse av vokalerna ger motstridiga resultat (se Grigorjevs, Jaroslavienė 2015a: 85). 17 Detta kan bero på behovet av att införliva möjliga främre allofoner av bakre vokaler i det litauiska vokalsystemet, samtidigt som deras skillnad från främre vokaler bibehålls (Grigorjevs, Jaroslavienė 2015b: 90). Straipsniai / Articles 211 JURGITA JĖROSLAVIENĖ FIGUR 14. Medelvärden för litauiska rena vokaler plottade i det psykofysiska planet (i barkenheter, z) för normalisering med tonotopiska avstånd mellan F2 och F1 samt mellan F1 och grundfrekvensen f0: svarta cirklar representerar långa vokaler som producerats av manliga talare; vita cirklar representerar långa vokaler som producerats av kvinnliga talare; mörkgrå cirklar representerar korta vokaler som producerats av manliga talare; ljusgrå cirklar representerar korta vokaler som producerats av kvinnliga talare. Kvinnodata normaliseras med k=17%. FIGUR 15. Medelvärden för lettiska rena vokaler plottade i det psykofysiska planet (i barkenheter, z) för normalisering med tonotopiska avstånd mellan F2 och F1 samt mellan F1 och grundfrekvensen f0: svarta cirklar representerar långa vokaler som producerats av manliga talare; vita cirklar representerar långa vokaler som producerats av kvinnliga talare; mörkgrå cirklar representerar korta vokaler som producerats av manliga talare; ljusgrå cirklar representerar korta vokaler som producerats av kvinnliga talare. Kvinnodata normaliseras med k=21%. kvaliteter, relativ varaktighet och auditiva egenskaper (fig. 12–15, tabell 2) hos båda de nutida baltiska språken bör följande IPA-symbolmotsvarigheter väljas för motsvarande rena litauiska och lettiska vokaler (se fig. 16 och 17). Som man kan se skiljer sig de traditionella (nationella) klassifikationerna, enligt IPA-systemets principer, från det artikulatoriska internationella systemet när det gäller varierande akustiska kvaliteter och auditiva kännetecken hos litauiska och lettiska rena vokaler: följaktligen kan man använda en fyrdimensionell distinktion (jfr fig. 1 och 14, 15) i stället för den traditionella artikulatoriska tredelningen efter vokalhöjd (tungans höjning och munnens öppenhet), och en tredimensionell distinktion (jfr fig. 1, 3 och 14, 15) i stället för den traditionella tvådelningen efter vokalernas främre eller bakre artikulation, för att också framhäva skillnaderna och det särpräglade i produktionen av likartade litauiska och lettiska monoftonger, särskilt de korta (det är därför korta vokaler har olika IPA-symboler, med undantag för 212 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Olika IPA-motsvarigheter för vissa litauiska och lettiska vokaler FIGUR 16. IPA-symbolerna som används för de rena vokalerna i standardlitauiska FIGUR 17. IPA-symbolerna som används för de rena vokalerna i standardlettiska [ɔ]), skiljer sig även litauiska [eː], [æː], [ɔː] och motsvarande lettiska [eː], [æː], [ɔː] åt i fråga om produktion jämfört med akustiska och auditiva egenskaper, även om förhållandet mellan systemen för långa litauiska och motsvarande långa lettiska vokaler, liksom systemen för korta litauiska och korta lettiska vokaler, följer ett liknande mönster. SLUTSATSER Analysen av den jämförande experimentella undersökningen av litauiska och lettiska monoftonger visar att olika IPA-symbolmotsvarigheter har valts för vissa likartade rena vokaler i de nutida baltiska språken på grund av nära besläktade men ganska olika akustiska kvaliteter och icke-identiska produktions- och auditiva egenskaper (Table 1, Fig. 14–15 and 16–17) hos följande vokaler: jämför litauiska [ɔː i e æ u] och motsvarande lettiska [ɔː i æ u] (även [eː] och [æː] produceras ganska olika i de båda språken). Olika klassificeringar (traditionella akustiska, artikulatoriska, funktionella, internationella artikulatoriska och liknande) kan tillämpas på litauiska och lettiska vokalsystem. För en jämförande studie av litauiska och lettiska vokaler var det nödvändigt att fastställa en gemensam synkron vokalklassificering (traditionell eller internationell). Därför används olika terminologier (liksom principer) när litauiska och lettiska ljud klassificeras utifrån olika metodologiska grunder. Traditionella (akustiska eller artikulatoriska) vokalklassificeringar i båda de baltiska språken följer ett likartat mönster. Straipsniai / Articles 213 JURGITA JAROSLAVIENĖ Med utgångspunkt i IPA-systemets principer (internationell klassificering), tungans höjdposition (eller bakre position, som anger hur långt fram eller bak tungans högsta punkt ligger) och en kortfattad analys av dynamiska spektrogram (jfr Fig. 4–11) kunde de akustiska, artikulatoriska och auditiva egenskaperna (jfr Fig. 12–15) hos litauiska och lettiska monoftonger som uttalas isolerat, långa och motsvarande korta främre (litauiska [iː eː æː ɪ ɛ], lettiska [iː eː æː i e]), centrala (litauiska korta [ɐ]) och bakre (litauiska [ɑː ɔː ʊː ʊ], lettiska [ɑː ɔː ʊː ɐ ʊ]) vokaler urskiljas. Traditionellt (utifrån särskilda funktionella och artikulatoriska egenskaper och principer) betraktas däremot litauiska [iː eː æː ɪ] och lettiska [iː eː æː i e] som främre vokaler, medan litauiska [ɑː ɔː ʊː ɐ ʊ] och motsvarande lettiska [ɑː ɔː ʊː ɐ ʊ] betraktas som bakre vokaler. Vokaler där tungan förs mot munnens främre del ligger till vänster i Fig. 1, 14–15 and 16–17; de där tungan förs mot munnens bakre del ligger till höger i de nämnda figurerna. Utifrån tungans höjd (och varierande grad av munöppenhet) ligger vokaler som uttalas med sänkt tunga längst ned i Fig. 1, 14–15 and 16–17, och vokaler som uttalas med höjd tunga längst upp i samma figurer: enligt den internationella artikulatoriska klassificeringen bör lettiska [iː ʊː i u] och litauiska [iː ʊ] betraktas som slutna vokaler, och litauiska [ɪ, ʊ] betraktas som nästan slutna vokaler vid jämförelse med motsvarande lettiska motsvarigheter. Litauiska [ɛː ɔ] och lettiska [ɛː ɔ] skiljer sig åt (akustiskt, artikulatoriskt och perceptuellt), men dessa vokaler bör, med undantag för lettiska [ɔ], behandlas som halvslutna vokaler, medan lettiska [ɔː] liksom litauiska [ɔ ɛ] bör behandlas som halvöppna ljud. Litauiska låga [æ] och [ɐ] samt lettiska [æː] kan betraktas som nästan öppna eller öppna vokaler, liksom litauiska [ɑ] och lettiska [ɑː ɑ]. Enligt traditionella klassificeringar har litauiska och lettiska, med hänsyn till första formantens frekvens och dess närhet till högre formanter, höga ([iː ʊː ɪ] respektive [iː uː ɪ u]), mellersta ([eː ɔː] respektive [ɛː ɔː e ɔ]) och låga ([ɑː æː ɛ ɛ] respektive [ɑː æː ɑ æ]) vokaler. Utifrån läpparnas position är litauiska [ɔː], [ʊː], [ɔ], [ʊ] och lettiska [ɔː], [uː], [ɔ], [u] rundade ljud, medan alla återstående vokaler är orundade, liksom enligt traditionella klassificeringar. LITTERATUR OCH GRUNDLÄGGANDE REFERENSKÄLLOR Alek­navičienė Ona, Laima Grumadienė, Albertas Gurskas, Petras Skirmantas, Mindaugas Strockis, Vladas Tumasonis 2005: Lituanistinis šriftas „Palemonas“. Vilnius: Tautinių bendrijų namai. 214 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels Bakšienė Rima, Agnė Čepaitienė 2017a: Lietuvių tarmių transkripcija: tradicija ir IPA. – Linguistica Lettica 25, 203–229. Bakšienė Rima, Agnė Čepaitienė 2017b: Tarptautinės fonetinės abėcėlės taikymo lietuvių tarmių garsams galimybės. – Baltistica 52(1), 105–135. Bladon R. Anthony W., Gunnar Fant 1978: A two-formant model and the cardinal vowels. – Speech Transmission Laboratory – Quarterly Progress and Status Report, 1/1978. Stockholm: KTH, 1–8. DLKG 2005: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. Vytautas Ambrazas, autoriai Vytautas Ambrazas ir kt., 4-as patais. leidimas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Ekblom Richard 1922: Manuel phonétique de la langue lituanienne. – Archives d’études orientales 19. Stockholm: Norstedt. Gerullis Georg 1930: Litauische Dialektstudien. Leipzig: Markert & Peters Verlag. Fant Gunnar 1983: Feature analysis of Swedish vowels – a revisit. – Speech Transmission Laboratory – Quarterly Progress and Status Report, 2–3/1983. Stockholm: KTH, 1–18. Girdenis Alekcas 2009: Vadinamųjų sutaptinių dvibalsių [ie uo] garsinė ir fonologinė sudėtis. – Baltistica 44(2). Vilnius: Vilniaus universitetas, 213–242. Girdenis Alekcas 2014: Theoretical Foundations of Lithuanian Phonology (English translation by Stен Young). Vilnius: Eugrimas. Girdenis Alekcas, Aldonas Pukis 1978: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai. – Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai. Vilnius, 53–66. Grigorevs Juris 2012: Acoustic and Auditory Characteristics of the Latvian Monophthong System. – Linguistische Berichte 230/2012. Frankfurt am Main: Institut für Linguistik, 155–182. Grigorevs Juris 2013: Problems using the traditional acoustic cues for the phonological interpretation of vowels. – Baltistica 48(2). Vilnius: Vilniaus universitetas, 301–312. Grigorevs Juris 2016: Acoustic characteristics of the Latvian diphthongs produced by male and female informants. – Baltistica 51(1), 149–168. Grigorevs Juris, Jurgita Jaroslavienė 2015a: Comparative study of the qualitative features of the Lithuanian and Latvian monophthongs. – Baltistica 50(1), 57–89. Straipsniai / Articles 215 JURGITA JAROSLAVIENĖ Grigorjevs Juris, Jurgita Jaroslavienė 2015b: Spectral structure and duration of the monophthongs in both contemporary Baltic languages. – Linguistica Lettica 23, 68–92. IPA 2007: Handbook of the International Phonetic Association: A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. The International Phonetic Association, Eighth printing, Printed in the United Kingdom at the University Press, Cambridge. Iivonen Antti 1987: The critical band in the explanation of the number of possible vowels and psychoacoustical vowel distances (Summary). – Helsingin yliopiston fonetiikan laitoksen moniste 12. Helsinki: University of Helsinki. Interactive IPA Chart: <http://www.ipachart.com/> (hämtad 2017-10-02). IPA 2015: The International Phonetic Alphabet. Prieiga internete: <https://www.internationalphoneticassociation.org/content/full-ipa-chart> (žiūrėta 2017 10 02), IPA 2015b: The International Phonetic Alphabet. Ipa chart with sounds. Prieiga internete: <http://www.internationalphoneticalphabet.org/ipa-sounds/ipa-chart-with-sounds/> (žiūrėta 2017 10 02). IPA 2017: The International Phonetic Association. Prieiga internete: <https://www.internationalphoneticassociation.org/> (žiūrėta 2017 10 02). Jaroslavienė Jurgita 2014: Spectral characteristics of the Lithuanian vowels: some preliminary results of a new experimental research. – Linguistica Lettica 22. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 68–84. Jaroslavienė Jurgita 2015: Lietuvių kalbos trumpųjų ir ilgųjų balsių kiekybės ir kokybės etalonai. – Bendrinė kalba 88, 1–17. Prieiga internete: <http://www.bendrine-kalba.lt/Html/88/Jaroslaviene_BK_88_straipsnis.pdf>. Jassem Wiktor 1973: Podstawy fonetyki akustycznej. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe. Jones Daniel 1949: The principles of the International Phonetic Association: Being a description of the International Phonetic Alphabet and the manner of using it, illustrated by texts in 51 languages. London: International Phonetic Association. Jones Taylor 2016: Why the International Phonetic Alphabet (IPA) is the best thing ever. Prieiga internete: <http://www.languagejones.com/blog-1/2016/12/24/why-the-international-phonetic-alphabet-ipa-is-the-best-thing-ever> (žiūrėta 2017 11 15). Ladefoged Peter 1975: A course in phonetics. New York, Chicago, etc.: Harcourt Brace Jovanovich, Inc. 216 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Different IPA Equivalents for Some Lithuanian and Latvian vowels Ladefoged Peter, Ian Maddieson 2002: The Sounds of the World’s Languages. Malden: Blackwell Publishers. Laura Alise 1997: Latviešu literārās valodas fonētika. Rīga: Zvaigzne ABC. LG 1997: Lithuanian Grammar, ed. by Vytautas Ambrazas. Vilnius: Baltos lankos. LE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija, sud. Kazys Morkūnas, red. Vytautas Ambrazas. 2-as patsl. ir papild. leidimas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LVG 2013: Latviešu valodas gramatika. Autori: Auzina I. et al., Rīga: Latviešu valodas institūts. Markus Dace, Dzintra Bonda 2014: Ievads fonoloģijā [Introduction to Phonology]. Rīga: Zinātne. Mikalauskaitė Elžbieta 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai. Vilnius: Mokslas. Miller James 1989: Auditory perceptual interpretation of the vowel. – Journal of the Acoustic Society of America 85, 2114–2134. Prieiga internete: < http://asa.scitation.org/doi/10.1121/1.397862> Olson Kenneth S. 2015: Illustrations of the IPA. Prieiga internete: <http://ww-01.sil.org/~olson/ipa.html> (žiūrėta 2017 10 02). Pakers Antanas 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Enciklopedija. Skirmants Petrs, Aleksas Girdenis 2001: Naujesni tarimų fonetinės transkripcijos rašmenys. – Aleksas Girdenis. Kalbotyros darbai 3. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 335–351. Stundžia Bonifacas 1990: Kazimieras Šaulys, Juodžiūnų tarmė (rec.). – Baltistica 26(2), 191–192. Sevevičius Bronis 1960: Lietuvių ir anglų kalbų balsių lyginimo klausimu. – Mokslo darbai. Užsienio kalbos 9. Vilnius: Vilniaus valstybinis pedagoginis institutas, 29–48. Trautmüller Hartmut 1988: Analytical expressions for the tonotopic sensory scale. – Perilus 8. Stockholm: University of Stockholm, 93–102. Williamson Graham 2015: English Speech Sounds 101. Prieiga internete: <https://www.sltinfo.com/es101-vowel-parameters/> (žiūrėta 2017 10 02). Wikipedia: <https://en.wikipedia.org/wiki/File:IPA_vowel_chart_2005.png> (hämtad 2017-10-02). Straipsniai / Articles 217 JURGITA AROSLAVIENĖ Varför skiljer sig de internationella fonetiska alfabetets motsvarigheter för vissa litauiska och lettiska vokaler åt? SAMMANFATTNING Under de senaste åren har vokaler och konsonanter, när de nutida baltiska språkens ljudsystem beskrivits, inte bara undersökts, klassificerats och jämförts med enhetliga eller likartade metodologiska principer, utan även transkriptionssymbolerna för dessa språks ljud har harmoniserats. Valet av den ena eller andra symbolen ur det internationella fonetiska alfabetet (TFA, eng. International Phonetic Alphabet, IPA) för vokalerna i de nutida standardiserade baltiska språken är inte slumpmässigt. Den här artikeln syftar främst till att kort analysera vilka motsvarigheter i det internationella fonetiska alfabetet för korta och långa litauiska och lettiska vokaler som inte överensstämmer, och varför. Artikeln behandlar vilka vanliga (traditionella) klassifikationer av vokalernas artikulation som är möjliga i de nutida baltiska språken och hur den internationella (standardiserade enligt TFA:s principer) indelningen av ljud skiljer sig. Som bekant är den internationella vokalklassifikationen mycket användbar när olika språks ljudsystem undersöks och jämförs enligt enhetliga artikulatoriska principer. För att uppnå objektivitet och precision har därför TFA-transkriptionssymbolerna för vokaler i litauiska och lettiska valts med hänsyn framför allt till resultaten av instrumentella undersökningar (vokalernas spektrala egenskaper, det auditiva intrycket, uttalet med mera). När litauiska och lettiska vokaler klassificeras enligt olika metodologier i artikeln följer också olika terminologier. Dessa har ännu inte etablerats vid klassificering och jämförelse av ljudsystemen på litauiska och lettiska enligt det internationella fonetiska alfabetet. Inskickad den 28 november 2017. JURGITA AROSLAVIENĖ Litauiska språkinstitutet Petro Vileišio g. 5, LT-1038 Vilnius, Litauen [email protected] 218 Acta Linguistica Lituanica LXXVII