Homonimai lietuvių kalbos žodynuose

NIJOLĖ ČEPENĖ Litauiska språkets institut Forskningsområden: lexikologi, lånord, lexikografi, etymologi, språkhistoria, skriftkultur. HOMONYMER I LITAUISKA SPRÅKETS ORDBÖCKER Homonymer i litauiska språkets ordböcker ABSTRAKT Artikeln behandlar Lietuvių kalbos žodyne (LKŽ, LKŽe) och i Jokūbas Brodovskis ordbok främst etymologiska homonymer som uppkommit genom lån av ord från andra språk och som inte anges som homonymer i ordboksartiklarna. Vissa lånord blir lika ett ord som finns i litauiskan och har en annan betydelse, men orden har olika ursprung och betydelse och måste därför skrivas i separata artiklar. I ordregistret till den handskrivna 1600-talsordboken av Jokūbas Brodovskis, utgiven 2009, Lexicon Germanico=Lithvanicum et Lithvanico=Germanicum III, finns också homonymer som inte har skilts åt. Artikeln presenterar nya homonymer som saknas i LKŽ och LKŽe. NYCKELORD: lexikala homonymer, germanismer, östpreussiska ordböcker, lexikografi. ANNOTATION Artikeln analyserar de huvudsakligen etymologiska homonymer som förekommer i The Dictionary of the Lithuanian Language (LKŽ, LKŽe) och Jokūbas Brodovskis ordbok, vilka uppkommit genom lån av ord från andra språk och inte presenteras som homonymer i ordboksartiklarna. Vissa lånord blir lika ett litauiskt ord med en annan betydelse, men dessa ord har ett annat ursprung och en annan betydelse och bör därför stå i separata artiklar. Indexet till Jokūbas Brodovskis handskrivna ordbok från 18th-talet, Lexicon Germanico=Lithvanicum et Lithvanico=Germanicum III, som publicerades 2009, innehåller också homonymer som inte skilts åt. Artikeln presenterar nya homonymer som inte återfinns i LKŽ, LKŽe. NYCKELORD: lexikala homonymer, germanismer, östpreussiska ordböcker, lexikografi. Straipsniai / Articles 103 NIJOLĖ ČEPĖNĖ INLEDNING Den antike grekiske filosofen Aristoteles nämnde först termen homonym i Kategorier. Han skrev: ”Sådant som har samma namn, men en annan definition av väsendet som motsvarar namnet, kallas homonymer (homōnyma)” (Aristoteles 190: 5). Litauiska homonymer undersöktes av Vincas Urbutis i doktorsavhandlingen i filologi Lietuvių kalbos leksikos homonimų sudarymo būdai, 1955, 251 s. Litauiska språkforskares definitioner av homonymer är följande: lexikala homonymer är ord som uttalas likadant (Urbutis 1955: 41; Jakaitienė 2005, 257); homonymer (gr. homōs ’samma, likadan’ och ónoma ’namn’) är ord med samma fonetiska uttryck och helt olika betydelser (Jakaitienė 1980: 42); det är ord med samma ljudstruktur men olika lexikal betydelse (Palionis 1985: 182). Rita Mikelionytė har undersökt bruket av genuina homonymer i litauiskan och förändringar i deras semantiska struktur (Mikelionytė 2016: 13). Homonymer är alltså ord som uttalas likadant, men har olika innebörd, betydelse och ofta olika ursprung. Dessutom är inte alla ord med olika betydelser homonymer. Som genuina homonymer betraktas ord vars samtliga grammatiska former sammanfaller fonetiskt. Homonymer uppstår: 1) genom förändringar i språkets fonetiska system (etymologiska, historiska); 2) genom bildning av nya ord (derivativa); 3) genom semantiska förändringar hos ord, när ordens betydelser glider isär (semantiska); 4) genom lån av ord från andra språk. Lånord från olika språk eller dialekter anpassas till litauiskans fonetiska och grammatiska regler och blir därför lika ord i litauiskan som har en annan betydelse. Efter ursprung delas homonymer in i enursprungliga (homogena) och olikursprungliga (heterogena). Efter hur de har uppkommit delas homonymer in i tre typer: etymologiska (1, 4), derivativa (2) och semantiska (3). För att undersöka problemen med homonymi och polysemi används komponentanalys av ord, distributionsanalys och derivationsanalys (Jakaitienė 1980: 42–48). Begreppen homonymi och polysemi hänger samman. Om ett polysemt ord har en gemensam etymologisk rot är det inte en homonym utan ett polysemt ord. Med tiden kan ett ords betydelser skiljas åt; då uppstår flera ord. Homonymer uppkommer också genom metaforisk användning av ord, när orden får överförda betydelser. Syftet med denna artikel är att redovisa de homonymer som upptäckts i LKŽ, LKŽe och ordindexet i band III av Jokūbas Brodovskis ordbok, men som inte betraktas som homonymer i dessa verk. Uppgiften är att ange inte bara ordens betydelser utan också, med hjälp av historisk-komparativ, fonetisk och andra filologiska metoder, klarlägga homonymers ursprung, särskilt lånordens. Undersökningen bygger på etymologiska ordböcker och nyare arbeten om lånordens ursprung. De ord som ligger till grund för lånorden undersöks utifrån de ord de härstammar från 104 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodyne och deras ursprung anges, vilket visar ordens ursprungliga härkomst. Att förklara homonymer är viktigt för lexikografin och stavningen av ord. I. HOMONYMER SOM INTE SKILTS ÅT I LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK (LKŽ, LKŽe) Det har konstaterats att vissa homonymer i LKŽ och LKŽe presenteras i samma ordboksartikel. Homonymer med olika ursprung och betydelse måste skiljas åt. Artikeln behandlar därför lexikala homonymer som artikelförfattaren har upptäckt i Lietuvių kalbos žodyne (LKŽ och LKŽe) och i J. Brodovskis ordbok, men som inte markerats eller skilts åt och som huvudsakligen uppkommit genom lån av ord från andra språk. Artikeln innehåller hänvisningar till ord i Jonas Bretkūnas bibel, preussiska ordböcker och dialekter samt det levande språket, vilka saknas i Lietuvių kalbos žodyne. För de flesta homonymerna härstammar båda orden från germanska språk; några har bildats av ett litauiskt ord och en germanism, ett litauiskt ord och en slavism, ett litauiskt ord och en hybrid, och ett av en germanism och ett ord från turkiska eller tatariska. 1. ETYMOLOGISKA HOMONYM De flesta etymologiska homonymer som behandlas här har uppstått genom lån från germanska språk, främst från de tyska dialekterna i Ostpreussen; båda orden i vart och ett av paren är germanismer. En del av dem kom in i litauiskan via slaviska språk och andra språk. Homonym 1 tūtà ’rör; detalj formad som ett rör etc.’ är ett ord av lågtyskt ursprung, medan 2 tūtà ’tūt-trädet (mullbärsträdet)’ är av turkiskt och tatariskt ursprung. Några homonymer har bildats av ett litauiskt ord och en germanism. En har uppstått ur två litauiska ord till följd av en fonetisk förändring. Homonymerna som presenteras i denna artikel har inte bara olika betydelser utan också olika etymologiska ursprungsord. De flesta homonymerna förekommer i dialekter och skrifter samt i ordböcker från Ostpreussen från och med 1800-talet. På 1600-talet uppstod 1 štãras zool. ’stare; ladusvala’ och 2 štãras ’hamster’; 1 šìna ’järnbeslag, hjulband’ och 2 šìna ’blågräs, vass’; på 1600-talet även 1 šnỹpė ’snustobak’ och 2 šnỹpė ’sporre’. a) Båda orden är lånord, germanismer: 1 ãkas subst. m. (4) redskap för att kupa N 2, K, Alm 23, KŽ, NmŽ, KtŽ, Vn; inlånat från preussisk tyska hāk ’hacka, yxa’; jämför fornvästtyska hacke, nyhögtyska Hacke f. ’hacka, redskap för att hacka bort ogräs’, Hacke; jämför fornvästtyska hacke, nyhögtyska Hacke f. ’hacka, redskap för att hacka bort ogräs’ (Alm (PrW)), ’redskap att hacka bort gräs med, hacka, yxa’; jfr fornvästtyska hacke, nyhögtyska Hacke f. ’hacka,’ Straipsniai / Articles 105 NIOLĖ ČEPENĖ kuphacka’ (R II 187, 214), som kan sammanställas med tyska hacken ’hugga, hacka; hacka, kupa’ (Kluge 2002: 381); 2 ãkas subst. m. (4) ’vik, avsnörd vik’ A 1885, 11; beträffande ursprunget, jämför preussisk-tyska Hake (a=å) m. ’udde, horn; lång, smal grundbank som från en udde vid stranden sträcker sig fram till en vik’, nederländska hoek (Fr I 267), fornvästtyska hōk, huk ’hörn, vrå (plats); udde, framskjutande landtunga’ (MndW II 283–284), danska huk ’hörn, vik, näs’, svenska huk, norska dial. Huck ’landtunga’ (Falk I 427), i svenska dialekter hök ’hörn, utskjutande del, udde’, nyhögtyska Haken m. ’krok’ (Kluge 2002: 384); fornvästtyska hage, age ’spets’ (MndW II 173); latin acus f. ’spets; litauiska hok. Jämför även okas¹, užokis. 1 blióžė subst. f. (1) 1. ’blåsa’ KŽ, ZŠŽ (Snt), Vlkš. 2. ’liten tobaksbehållare, börs’, JD 1289, K. Būg II 44, KŽ, ZŠŽ (Snt, Nm, Sr, Šk), GŽ, Gs. 3. ’penningpung som stängs genom att två tvinnade snören dras åt’ G1. 4. ’liten säck’ Klp, Plv. 5. scrotum ZŠŽ (Sr). 6. nedsättande ’såll, ansikte, mun’ ZŠŽ (Šk). 7. ’dåligt, odugligt sto’ ZŠŽ (Šk) < östpreussisk tyska blōz ’blåsa; urinblåsa; kärl’ (Ziesemer I 630); jämför nyhögtyska Blase f. ’blåsa’, fornhögtyska blāse, fornsaxiska blāsa f., fornengelska blas; → tyska blasen ’blåsa’ (Kluge 2002: 129); fornvästtyska blase ’blåsa, penningpung’ (MndW I 352); 2 blóžė subst. f. (1) ’väst’ Klvr, Mrj; beträffande ursprunget, jämför nyhögtyska Bluse f. ’blus (damblus)’ från franska blouse; nederländska blouse, blous; det franska ordet kan möjligen ha utvecklats ur tidigromanska *bulusa ’rustik’ som ett skämtsamt namn på böndernas klädsel (eller kan förbindas med bullo = pulla ’sorgdräkt’ (Kluge 2002: 135); litauiska blua ’kvinnlig överblus (arbetsplagg)’ < franska blouse ’blus; långt, löst sittande plagg etc.’; från senlatin pelusia ’plagg från Pelusium (stad i Egypten)’ (LKPŽ 2016: 236–237). 1 blókis subst. m. 1. ’halmmatta flätad av säv, för att täcka fönster och plantsängar, torka fötterna med etc.’ Brž. 2. ’gräddad kaka (?)’ LV I 311; beträffande ursprunget, jämför fornvästtyska flāk ’flätat föremål’, medellågtyska vlake ’något gjort av kvistar, flätat föremål’ (MndW V 265); lettiska blāks ’halmmatta, bastmatta’ kommer från fornvästtyska flāk ’flätat föremål, torkställning’ (Sehwers 1953: 13–14); gotiska flata ’fläta (hår)’; → tyska flechten ’fläta’ (Kluge 2002: 299); nyhögtyska Flechtwerk ’flätat föremål’. I medellågtyska dialekter ersattes (w) av b (MndW V 188); 2 blókis subst. m. ’fläck (på kläder eller kroppen)’ TP 181, 12, Klp < preussisk tyska Plack ’detsamma’ (Fr II 151); jämför fornvästtyska vlake, vlecke (MndW V 264), plack(e) ’fläck’ (MndW III 334), fornhögtyska placke, fornederländska plac(ke), nyhögtyska Placken m. ’fläck’ (Kluge 2002: 705), nyhögtyska Fleck ’fläck’. I de turingiska och sydsachsiska dialekterna hade de pre-vokaliska konsonanterna p och b helt sammanfallit (Prellwitz 1894: 51; Paul 1956: 261). Jämför även blekis². 1 okas subst. m. ’grundbank i en flod som blir en liten ö när vattnet sjunker’ J, KŽ, Vl, Zp, Šč; užokis subst. m. (1) ’flodarm bakom en grundbank, bakom oko’ J; en avledning av okas och det litauiska prefixet už-. 2 blēkis subst. m. (2) ’fläck på ett plagg’ Akm, Lž, Krtn < tyska Fleck ’fläck’. 106 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose 1 klùmpė sf. (1) 1. ’en träsko utskuren ur trä; sko med träsula’ R II 209, MŽ II 279, K. Donel, N 20, K, BsMt I 47, klvD 107, Žem, P. Cvir, A. Vien, A. Vencl, Alm 69, FrnW, ŽŠŽ (Grš, Šnt, Sr, Slv), KžŽ, Vv, Eiš, Mrj, Krtv, Dkš, Pnd, Gs. 2. slang. ’öknamn på en kvinna med lössläppt uppförande’ rš. ◊ falla, sjunka ur klùmpės ’bli mycket utmattad, insjukna’ Pjv, ’bli berusad’ Gs; kasta ut ur klùmpės ’avskeda från en tjänst’ ŽŠŽ (Šk); ’försöka besegra, övervinna’ ŽŠŽ (Grš); ’stark (om en alkoholhaltig dryck)’ ŽŠŽ (Grš); få någon i klùmpę ’slå ned, övervinna i en diskussion’ Tl; lyfta, välta ut ur klùmpės ’döda, mörda’ Vrn, Pg; sy ihop klùmpes ’sy ihop’ Msn; sammanfogning av klùmpės ’fest, samkväm, sammankomst, nöje, kvällssammankomst’ ŽŠŽ (Šk, Lkš), Alk, Dkš, Vlkv; kasta ihop klùmpes ’sy ihop’ ŽŠŽ (Br); kasta upp klùmpes på vinden ’dö’ ŽŠ (Br) <Preussiska. Klumpe m., f. ’träsko, utskuren ur ett trästycke’ (Fr I 383), lågty. klumpe, klumpe ’träskor’ (MdW II 493); holl. clompe; nyhögty. Klumpe uppstod på 1500-talet ur lågty. (Kluge 2002: 500; jfr lett. klumpas ’träskor’ ur lågty. klumpen ’d.s.’ (Sehwes 1953: 52), lett. klumbas pl.: 1. klumpe; 2 klùmpė sf. (1) bot. ’en sorts rödbeta’ LC 1884, 14; → klumberė sf. (1) ’potatis’ [K], Alm 69 <nyhögty. Grundbirne ’potatis’, en dialektal form (Alm 69; Grimm IX 761, 57); jfr preuss. Klumpe (Lex 54; C I 1082) ’bit, klump’ och medelhögty. bir(e), nyhögty. Birne ’päron’ (Kluge 2002: 126). 1 màdaras (3ᵇ) Kv ’flytande lera’ K.Donel, V.Myk-Put, Alm 83, FrnW; jfr preuss. Moder m. ’lera, kärr, gyttja, dy; lera; kärr; träsk, sankmark, gatulera’ (Fr II 68), lågty. moder ’kärr, gyttja, dy’ (MdW II 106); nyhögty. Moder m. ’kärr, förruttnelse, sankmark’, sen medelhögty. moder från lågty.; först belagt i en tysk dialekt från mitten av 1300-talet i betydelsen ’förruttnelse, mögel, lera’, senare ’kärr, träsk; slem, lera (på gatan)’ (Grimm XII 242, 68; Kluge 2002: 626); lett. dial. màdaras ’lera’ (Karulis I 556–557). Kazimieras Būga betraktar màdaras ’flytande lera’ som ett litauiskt ord och förbinder det med lettiska madere (Alm 83; FrnW I 394). 2 màdaras (3ᵇ) K, BŽ 464 slang. ’dåligt arbete’ K.Donel, Alm 83, FrnW; jfr preuss. Maderei ’onödig sysselsättning, dåligt, undermåligt arbete’ (Fr II 44), madern ’arbeta, göra något utan rätt till det; försöka, pröva, behandla något dåligt (ett föremål, en sak); arbeta dåligt’ (Fr II 43); lett. madere ’komplicerad, invecklad sak’ ur lågty. maderje ’olämplig arbetsmetod; plåga, pina, dåligt arbete’; lett. maderēt ’orsaka bekymmer genom arbete, ta sig an något som överstiger ens krafter’ <lågty. madern ’arbeta långsamt och resultatlöst, pilla’ (Sehwers 1953: 75). 1 prýskis (1) ’en nypa snus, en pris’ K II 115, Alm 105 <preuss. prise ’en liten mängd’ (Alm (PrW)); jfr nyhögty. Prise ’en nypa snus’ (denna betydelse förekommer sedan 1700-talet; betydelsen på 1500-talet: ’byte, skepp taget av en rövare eller pirat’), härlett ur franska prise ’byte, fångst’, som är Straipsniai / Articles 107 NIJOLĖ ČEPĖNĖ ett deverbalabstraktum från franska prendre ’ta, gripa’, från latin prehendere, fornederländska prīs, engelska prize, svenska pris (Kluge 2002: 721). 2 prýskis (1) ’uppvärmd tegelbänk vid ugnen’ ŽŽ, Br, Bgt; jfr pryč- kis ’liten murad konstruktion vid ugnen’ Ig, pricas (2) ’liten murad konstruktion vid ugnen’ ŽŽ (Lkž), Šn, Krk, Kt, Pun, Pn, diminutiv pricūkas Mrj, pricius ’britsar, sängar’ K II 115, Alm 104; grunden för dessa ord är nyhögty. Pritsche ’liggplats, galler och brädor lagda ovanpå’ för manskapet; lånet kan knytas till tyska Brett ’bräda’ (Kluge 2002: 721), preuss. Pritsche ’soldatbrits’ (Fr II 181). 1 redėlė sf. (1), redelė FnW 1. nom. pl. ’vagnsgrind’ Vaižg, Škn, Jnš, Krp, Pkl, ’sida på en barnsäng’ Vkš. 2. ’krubba’ Vaižg (ž.). 3. ’barnsäng med spjälförsedda sidor’ rš, ŠVŽŽ (lp). 4. ’spisgaller’ ŠVŽŽ (Kr, St, Vbl) <lågty. reddel ’vagnsgrind’ (FrnW); jfr medellågty. ledder ’vagnsgrind, stegliknande vagnssida’. På grund av sin mjukhet växlar l i medellågtyska ofta med ljudet r (och n) (Mn-dW II 644, 607; Čepienė 2006: 308); nyhögty. Leiter ’stege’; fornhögty. lei- ter(e), s.fyz. hlader, hleder, → det tyska verbet lehnen ’luta, stödja’ (Kluge 2002: 569); lett. rede, redes ’krubba’ <frisiska, medellågty. redel ’d.s.’ (Vasmer II 458; Karulis II 192, 111); en annan uppfattning är att estniska redel ’d.s.’ kommer från finsk-ugriska språk, och därför skulle även lett. redes kunna vara lånat från estniska (Karulis II 192, 111 (Meiste). Jfr även 1 redes pl., 1 redlis. 2 redelė sf. (1) 1. ’ett stort såll, monterat på ben, för att skaka ur säden ur tröskad spannmål’, FnW, ŠVŽŽ (Mkl, Ms, Dauk, Šat), Als, Snt, Pln, Ms, Lkž, Kl, Trk, ’anordning för att sålla säd vid tröskning’ KtnŽ. 2. ’trådnät’; jfr medellågty. rider, riter ’gles såll, sikt’, redern, reden ’sålla (mjöl’ (MndW III 446); ryska pedēbъ, österryska pēdubъ ’glesa nät, såll’ från pėdui ’gles’ (Vasmer III 458); lit. retas, lett. rēts. Jfr 2 redelės, 2 redelis. 1 rėdelė sf. pl. (1) 1. ’krubba’ Žd, Mžk, Žg. 2. ’harvpinnarnas tvärslåar’ Ps. Jfr 1 redelė. 2 rėdelės sf. pl. (1) ’ett stort såll, monterat på ben, för att skaka ur säden ur tröskad spannmål’, FnW, ŠVŽŽ (Yl, Šul), Vž, Mžk, Vkš, Vgr, Klm. Jfr 2 redelė. 1 redelis sm. (1) ’vagnsgrind’ Krp. Jfr 1 redelė. 2 redelis sm. (1) 1. ’ett stort såll, monterat på ben, för att skaka ur säden ur tröskad spannmål’ Lk, Klm, Lkv, Rs, Šv, Kv. 2. ’korg, bärkorg’ Vb, Ps, Dj, Pmp. 3. ’trådnät’ Vk. Jfr 2 redelė. 1 šnypkė sf. (1) DŽ ’snus’ PVG 315 (1775 m.), NdŽ, I. Simon, FnW, ŽŽ, Šv, Slv, Skr, Gr kom från preuss. šnīfke ’snus’ (Alm (PrW)); Schnīfchen, lågty. Schnīfke, Schnüke m. ’d.s.’ (Fr II 304); jfr nyhögty. Schnupftabak. 2 šnypkė sf. ’snärt’ Q 361 härstammar från den tyska diminutiven Schnipp ’snärt’ (Kluge 1957: 67), preuss. Schnipschen n. ’snärt på näsan’, jfr nyhögty. Schnippchen ’liten knäpp med fingrarna’. 108 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose 1 šūlmistras m. (1) KŽ, šūlmistras (1) NdŽ, šūlmistras (1) NdŽ ‘lärare’ BB 2 Mak 1,10, Lex 77, C II 49, Q 465, B 356, 892, 906, R I 54, R II 18, K. Donel, PVG 93 (1728), 166 (1744), 339 (1788), MŽ I 282, MŽ II 426, LLCh (ordlista), N 523, NdŽ, I. Simon, rš, FrnW, KŽ, Smln, Pr < lågty. Schulmeister ‘detsamma’ dialektord; jfr preussiska šolmeister (Alm (PrW)), fornvästtyska scholemeſter ‘detsamma’ (MndW IV 111), polska mistrz; jfr även šūlmistras ‘detsamma’ KŽ, Smln, šūlmistras (1) K I 303, K II 171, K, NdŽ, Alm 126, FrnW, šūlmistras m. PVG 101–102 (1734), šūlmistras K, NdŽ, Alm 126, FrnW, KŽ, šolmes ‘lärare’ Alm 132, FrnW. 2 šūlmistras m. (1) ‘rep för att hänga upp ett kuriskt nät; nät som fästs vid vingen på ett annat nät’ BzF 185 (orig. sżlmes), KŽ, šulmes ‘triangulärt nät vid vardera vingen på ett kuriskt nät’ Fr II 321 (orig. szulmes); jfr tyska Schleuder ‘triangulärt nät vid varje vinge på ett kuriskt nät’ (Fr II 321), fornvästtyska schül, schule ‘gömställe’, schule, schole ‘stjärnflinga’ (MndW IV 145, 148), fornvästtyska schulen ‘gömma sig’ (MndW IV 147). 1 trasa f. ‘ränta, procent’ BzF 190, Pr; jfr 1 trasas, 1 tresas. 2 trasa f. 1. ‘gammaldomlig huvudprydnad för kvinnor – en brokadblomma invävd i ett band’ rš; jfr 2 resas. 3 trasa f. ‘båtlina’ KlvD 35, KlpD 10; jfr fornvästtyska trosse ‘rep tvinnat endast ett varv och bestående av endast två eller tre kardeler’ (MndW IV 616), fornederländska tros, n.nor. tros, lågtyska Trosse f. ‘stark skeppslina’; tyskt ord från franska trousse ‘knippa’ (Kluge 2002: 932); lettiska trasa ‘rep, tross’ < fornvästtyska trosse (Sehwers 1953: 144). Som exemplen visar har litauiskan också treledade homonymer. I LKŽe anges alla tre homonymerna som ett enda ord. 1 trąsas m. (2) ‘ränta, procent’; jfr 1 trasa, 1 tresas. 2 trąsas m. 1. ‘kant (band) på kläder eller möbler, vävd med guld- eller silvertrådar, galon’ BzF 189, KŽ, ŽŽ, Šk. 2. ‘gammaldomlig huvudprydnad för kvinnor – en brokadblomma invävd i ett band’, ŽŽ, Vv, Šk. Jfr 2 trasas. 1 tręsas m. (2) K, preussiska pl. trēsai K I 158, 66, Mit I 46, NdŽ, LV IV 231, FrnW, KŽ, (4) NdŽ, Slv, trēsas Rg ‘ränta, procent’ L, K, K II 372, Mit I 355, Rdž, př, Alm 143, FrnW (BzF 190) < preussiska tres, treβ ‘ränta, procent’ Alm (PrW), Tressen pl. ‘nytta, procent, ränta’ (Fr II 411), fornederländska interes, n.šv. interesse, lågtyska Interesse ‘intresse; intresse, intresseradhet; procent’ från medellatin interesse ‘nytta’ (Kluge 2002: 444), latin Interesse ‘delaktighet; nytta, vinst; procent’ (Georges DLHW 386). Jfr även 1 trasas, 1 trasa, tresas pl. 2 tręsas m. preussiska pl. (2, 4) 1. ‘kant (band) på kläder, hatt eller möbler, vävd med guld- eller silvertrådar, galon’ K, ĮD 114 (dim. trešuzis), FrnW, ŽŽ (Šnt), Slv, Plv, Vrb, tręsai pl. Alm 143, FrnW. 2. Straipsniai / Articles 109 NIJOLĖ ČEPIENĖ ‘en sådan gammaldags huvudprydnad för kvinnor – ett brokadband med en blomma’ K, A 1884, 137–138, Lb 109, Tat, v. Piet, Alm 143, FrnW 119, Skr. 3. ‘en lång fjäder i en tuppstjärt’ LV IV 231 < Pr.v. trese, treß ‘band, kant (Futteressen)’ (Alm 143), n.v.a. Trese ‘galon, band, kant, besättning’ från fr. tresse f. ‘fläta, kant’, som förknippas med it. treccia ‘(hår)fläta’; jfr n.nl. tres, n.eng. tress (Kluge 2002: 928); lett. trese ‘galon’ från tyskan (Sehwers 1953: 144). Jfr även 2 tras, 2 trasa. b) Homonymer där det ena ordet är en germanism och det andra en germanism som kommit via polskan, ett slaviskt ord eller ett ord från ett annat språk: 1 bonė sf. (2) ‘torn’ J, Mair, Krš, (4) bonė Žg < v.v.ž. bone ‘vilken upphöjning som helst av brädor; behållare på vinden’ (MdW I 384); jfr Pr.v. Bohn ‘vilken upphöjning som helst av brädor’ (Ziesemer I 862), n.v.a. Bühne f. ‘upphöjning av brädor, scen; valv, tak, galleri, övervåning i ett hus; lada, uthus’ (Grimm II 508, 47). Jfr även 1 bonia. 2 bonė sf. (2), bonė (4) 1. ‘metall- eller lerkruka’ C I 801, Q 231 (orig. Bone). 2. ‘halmkärl, balja’ Rs, Bsg. 3. ‘kanna med smal hals’ JD 809, J, Šnk. 4. Ck ‘cementring till brunn’ Vl. Jfr 2 bonia. 1 bonia sf. (1) ‘torn’ NS 1181 (dem. bonelis), Trgn, Kp, Ds, Rm. Jfr 1 bonė. 2 bonia sf. (1), bonia (4); 1. ‘halmkärl, balja’ Upn, Ant. 2. ‘kanna med smal hals’ Snt. 3. ‘ugnens fack för bränning av kalk’ Lš, Lp. Jfr 1. ba-nia; ry. баня ‘bastu; kärl, kupol, bikupa’ (Vasmer I 122); n.nl. ben ‘fisklåda’ (Kluge 2002: 159). 1 būta sf. (1) 1. ‘knippe, bunt’ M; jfr v.v.ž. bunt ‘knippe, det som är hopbundet’ (Sehwers 1953, 21), Pr.v. bunt ‘detsamma’ (Ziesemer I 871), v.v.a. bunt, n.v.a. Bund n. ‘knippe, paket’, besläktat med ty. binden ‘binda’; 1. bunt. Jfr även buntas³. 2 būta sf. (1) ‘hop, skara’ Mit I 78; jfr n.v.a. Bande ‘hop, grupp’ från fr. bande ‘hop, folkmassa’, n.v.a. Band ‘förbund, union’, Pr.v. Band ‘sammansättning, överenskommelse’ (C I 409); (dial.) n.l. bunt ‘knippe; knippa om 15 föremål; förbund; uppror m.m.’ < v.v.a. bunt, n.v.a. Bund ‘knippe; förbund; sammanslutning, organisation; bälte’; s.brus. бунт ‘uppror; folkmassans sammanhållning’ (LKPŽ 2016: 249); 1. bunt från ty. Bund (Brückner 1974: 49). 1 kūpeloti, -ioja, -iojo tr. 1. ‘binda, förena’ N 21 (orig. Kuppeloti). 2. ‘täcka taknocken med halm, agnar o.d. så att regn inte tränger in och vinden inte sliter bort det’ Grg, apkūpeloti tr. ‘täcka till taknocken’ End, Dr. Dessa ord har sitt ursprung i Pr.v. 3 būntas sm. (1) K, būntas (2) ‘knippe, kärve, bunt, hög, fång’ PG 347 (1788), S. Dauk, M. Valanč, Alm 38, Rmc, Btn, Grg, Nmž, Vvr, dem. buntelis PG 347 (1788 m.), J, BzF, N 337, K I 268, Trg, Šlu, Ktn, Įp, buntukas Trg, buntukai pl. ‘halmkärvar på taket’ BzF 103, buntelukas Lkv. 110 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose kupeln ‘binda ihop, förena’ (Fr I 447); jfr fvnht. kuppeln, kupelen, koppeln, ko-pelen ‘förena, sammanfoga’; nhht. kuppeln (Kluge 2002: 548), lit. germ. küpelė sf. (1) ‘korslagda störar uppe på taket, så att vinden inte river bort nocken; takstöd’ Dr, Krn, Grg, pl. küpeliai BzF 130 (urspr. küpelei) från preussiska Koppel ‘korslagda störar på halmtakets nock (ås), för att fästa den’ (Fr I 335). Jfr även 1 kupelioti. 2 kūpeloti, -ioja, -iojo tr. ‘kupa grönsaker’ Grg, Šv; kan sannolikt förbindas med polska kupa ‘hög’, kopa ‘gräva’ eller vitryska kyna ‘hög’. Jfr 2 kupelioti. 1 kupelioti, -ioja, -iavo ‘binda, förena’ B 830 (urspr. kupeloti), [K], apkupelioti tr. ‘lägga korslagda störar (kupelės) ovanpå halmtaket’ Prk. Jfr 1 kupelioti. 2 kupelioti, -ioja, -iavo ‘fylla, packa tätt’ Skr, Vdž, Jrb, Trg, Gs. Jfr 2 kupelioti. 1 šponka sf. (1) Žvr, šponkà L, KŽ ‘tapp, rund träplugg som sätts i en öltunna’ Rtr, J, KŽ, ŽŽ (Žvr); har sannolikt sitt ursprung i preussiska spunt, spunt ‘plugg, tapp (i tunna)’ (Alm 118 (PrW)), medellågtyska spunt samma betydelse (MndW IV 349), ett lånord som möjligen kom via polska szponkę; jfr tysk dial. spont, nl. spon, äldre nl. sponde, sen fvnht. spunt, nhht. Spund ‘tapp, propp’; tyskan från it. (s)punto, som i sin tur kommer från lat. (ex)punctum n. ‘det som har genomborrats’ (Kluge 2002: 872; Grimm XVII 230, 66); lett. spūde ‘tapp (för att täppa till en tunna)’ från fornhögtyska spund (Sehwers 1953: 118); pol. szpunt ‘plugg, tapp’ från tyska Spund (Brückner 1974: 555); jfr fornhögtyska špōn ‘spån, sticka, tunn träskiva, flisa’ (MndW IV 538); fornnordiska spån, spōn, fornengelska spōn, spon, fornsaxiska spōn m., f., fornspråkliga frisiska spōn, nyisländska spån, fornengelska spon, nyisländska spón, nhht. Span m. ‘spån, kluven sticka, sticka, fackla’; ordets etymologi är oklar (Grimm XVI 1862, 51; Kluge 2002: 860); pol., fornp., nl. (dial.) szponka ‘liten knapp, klämma; hake; spänne; träplugg, tapp m.m.’ < fvnht. spān, nhht. Span ‘sticka’ (LKPŽ 2016: 63). Jfr även šponka (LKŽe). 2 šponka sf. (1) ‘metallknapp som trycks fast, tryckknapp’ Knv, Lš; jfr fornnordiska spong, fornsaxiska spang, nhht. Spange ‘spänne, knapp, koppling, klämma’, fvnht. spange, nl. spange, fornsaxiska spanga, → tyska spannen ‘spänna, trä på; klämma fast’ (Grimm XVI 1875, 62; Kluge 2002: 860); fornhögtyska span n. ‘spänne, bok- eller klädspänne’ (MndW IV 301); (pol., fornp.) nl. (dial.) szponka ‘liten knapp, klämma; hake; spänne; träplugg, tapp m.m.’ < fvnht. spān, nhht. Span ‘sticka’; vitryska (dial.) унока ‘liten knapp, klämma, press; träknapp på skjortan; trådknapp; träkil som sammanfogar brädor’; ryska dial. унока ‘knäppning, spänne, hake’ (LKPŽ 2016: 63); ryska унока ‘tvärslå (i staket, släde)’, ukrainska унька ‘knapp’, bulgariska унока ‘knäppning, knapp’, fornhögtyska spōn; ett ord av slaviskt ursprung eller ett lån från tyska Span ‘spån’, fornhögtyska spōn, fvnht. spān via polska (Vasmer IV 474–475); tjeckiska sponka. Jfr även sponka (LKŽe). Straipsniai / Articles 111 NIJOLĖ ČEPIENĖ Båda orden kan ha kommit in i litauiskan via slaviska språk. 1 štāras sm. (4) zool. 1. ‘tornseglare (Apus apus)’ SD¹ 48, Rtr, E, NdŽ, LTR (Lš, Mrk), KŽ, Krok. 2. ‘backsvala (Riparia riparia)’ ŽŠŽ, Sn, Lzd, Jsv, Bs, Glv, Gg, Kvr, Ktv, Kpč, Žal, Nm; jfr nhht. Star m. ‘en fågelart, stare; benämning på närbesläktade fåglar’, fvnht. star, fornhögtyska stār, fornsaxiska staro m., fornvästfrisiska (rheinskt dial.) star, star, nl. stare, eng. dial. stare, fornnordiska star, svenska stare, lat. sturnus ‘stare’ (Kluge 2002: 875; Grimm XVII 256, 54). Jfr även 1 štārelis (LKŽe). 2 štāras sm. (4) ‘hamster’ C I 841 (urspr. S₃taras, ӡ inskrivet senare), Q 24; jfr nhht. Hamster ‘hamster’, fvnht. hamster, nl. hamster, fornsaxiska hamstra, fornsaxiska hamstro, hamstro, fornhögtyska hamstra gurkväxt; från slaviska chomestor eller ett annat västslaviskt språk; jfr kyrkslav. choměstorъ ‘hamster’ (Kluge 2002: 388), fornslav. choměstar (Grimm X 322, 76); fornryska xoměstor, xoměstar (ALEW II 970). Lit. štāras (B 627, K) kan möjligen förbindas med lit. stirtį (FrnW II 896). Jfr även staras. I LKŽ och LKŽe står båda orden under samma uppslagsord. 1 tūtà sf. (2) K, Rtr, LV IV 283, NdŽ, DŽ (4) KŽ; FrnW; tutà (2) Žž 1. ‘rör; en apparatdel formad som ett rör’ NdŽ, BŽ 542, rš, KŽ, FŽ 372, DŽ, GTŽ, ŽtŽ. 2. ‘något som har rörform’ NdŽ, KŽ, rš, ŽŠŽ (Lkš), dimin. tūtėlė (2) ‘kolv’ ŽtŽ. 3. ‘papperspåse’ K, K I 325, BŽ 191 (TP 1880, 52), J. Jabl, NdŽ, DŽ, FrnW, KŽ, KrtŽ, Šk, Prk, dimin. tūtėlė KŽ, ‘vilken smal påse som helst’ Lb, Yl. 4. ‘hylsa’ NdŽ, Polž¹ 47, rš, dimin. tūtėlė KŽ. 5. ‘låg, rundformad kista’ GTŽ. 6. ‘herdehorn, visselpipa’ SchG 142, NdŽ, KŽ. 7. ‘hopslutna högblad hos växter, blomställningens svepeblad’ Tvr < fornhögtyska tüte eller fornhögtyska tüte (FrnW II 1146); jfr nl. tüte ‘blåsinstrument’, nhht. Tute f. ‘signalhorn, horn’, Tüte ‘strut, papperspåse’; lett. tūte ‘strut, papperspåse’ från fornhögtyska tüte ‘detsamma’ (Sehwers 1953: 147). Jfr även tūtė (LKŽe). 2 tūtà sf. (2) ‘mulberry (mullbär)’ LBŽ, NdŽ < turkiska, tatariska tut ‘detsamma’ (Vasmer IV 126); jfr tutas, tumdis. I LKŽe står ordet under samma uppslagsord som tūta ‘rör m.m.’ 1 ūkas (4) i betydelsen anat. ‘utskott som sitter baktill i den mjuka gommen, gomspene’ Mit I 134, K, BŽ 192, LV IV 406, NdŽ, Alm 145, FrnW, KŽ ◊ ūkus užrišti Dsn ‘dö’; ūką sūkti ‘ha mycket roligt, festa’ Prk är en germanism, från preussiska hūke ‘detsamma’ (Alm (PrW), Hūke, Hucke (Fr I 302); även Ernst Fraenkel förespråkar denna uppfattning (FrnW I 516); jfr fornhögtyska hūk (Sehwers 1953: 149), fornhögtyska hūk m. ‘detsamma’ (MndW II 328); lettiska ūka härleder Konstantīns Karulis från fornhögtyska hūk; ordet sägs vara av samma ursprung som fornhögtyska hake, nhht. Haken, vilket blev lettiska ūkis ‘krok’, belagt i 1700-talets ordböcker (Karulis II 452). 2 ūkas sm. ‘brus, sus, dån, oväsen; eko, klang, ljud; zool. fågel i familjen hägrar, rördrom (Botaurus stellaris); berguv (Bubo bubo); blåstångens basbi; den sjunde och åttonde panflöjten; orgel 112 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose del; en snurrande leksak, en surrande snurra, en snurra’ LKŽ, LKŽe är ett ord av annat ursprung. I LKŽe anges ursprunget som oklart, eftersom det skrivs som ett lånord med frågetecken. E. Fraenkel, med stöd av K. Būga, betraktar ūkas i betydelsen ’surrande ljud, brus, dån, oväsen; eko, genljud, ljud’ som ett lån från belarusiska huk (FrnW); jfr l. huk (Brückner 1974: 173), medellågty. hûk ’fot’ (MnDW II 328). För övrigt skilde inte heller Wojciech Smoczyński ut detta ord som en homonym från de andra, som belagts med de betydelser som anges ovan. Han förbinder ūkas med ūti och betraktar det som ett ljudhärmande ord (Smoczyński 2007: 702). c) Homonymer bildade av ett litauiskt ord och en germanism: 1 krūkė sf. (2) ’krok som dörrar eller portar hängs upp på och svänger kring’ R I 68, MŽ I 132, N 230, KŽ < ty. Krücke f. ’krok, böjd, krökt och förgrenad käpp’, en dialektism; jfr preuss. krukas ’käpp med böjd ände’ (Natau 1937: 71), nyhögty. kruk, medelhögty. krucke, krücke, medellågty. kruke, fornhögty. krucke, forneng. cruce f., fornsaxiska krukka, fornskand. krǫk ’krok, båge’ (Kluge 2002: 542); pol. kruk ’krok’, krukė från ty. Krücke (Brückner 1974: 272). 2 krūkė sf. (2) 1. BzBk XXVIII 294, Į ’grisnos, tryne’ N 230 (Rg), [K]. 2. ’grymtning (om en gris)’ [K] ◊ kiaulių kruké, folkl. 1. ’svinernas gud (som litauiska hedningar kallade honom)’ B 598 (orig. Kiaulu Kruke), R I 57 (Kiaulių Krukė), MŽ I 112, N 230 (orig. Kruke kiaulū), [K]. 2. ’skällsord riktat mot en svinaherde’ MŽ I 112, N 230 (Krūke kiaulū), [K]; → lit. krukti, krukti, krukti, krukti, ett ljudhärmande ord. 1 šarpas ’ojämnhet på en yta (särskilt trä), en flisa’ Šs; kan sannolikt förbindas med lit. šerpeta. 2 šarpas sm. sing. (3) ’sågtändernas skärpa’ Šs; jfr šarpa sf. sing. (1) ’sågtändernas skärpa’ Šs; beträffande ursprunget, jfr preuss. šarpe ’vässa’ (Alm (PrW)), nyhögty. Schärfe ’skärpa’, adj. medelhögty. scharp/f, nyhögty. scharf ’skarp’ (Kluge 2002: 794). 1 šina sf. (2) SD³ 439 (orig. šina), SD 366, L, Rtr, NdŽ, KŽ, (4) LžŽ, DvŽ, Mr, Įz, Dl, Pl, Kp. 1. ’fälg, hjulbeslag’ NdŽ, Oz 56, LKA I 100, LžŽ, DvŽ, Lš, Dl, Trgn, Rm, Rš, Pl, Kp, Krč, Rod, Sk, ’beslag på en vagnhjulsfälg’ LKA I 100, karta 42. 2. ’beslag på en slädes med’ NdŽ, Srj, Lš, Krsn, Ūd, Kpč. 3. ’järnvägsräls’ Slč. 4. ’däck’ NdŽ. Jfr nyhögty. Schiene ’smal, lång kropp; beslag, fälg, järnvägsräls, skena’, fornhögty. schina, schena, medellågty. schene, nederländska sc(h)ene; → ty. scheiden ’skilja åt’ (Kluge 2002: 802); preuss. Schēne, Schēne, Schōne f. ’skena’; i Bayern Schin ’allt som liknar en skena, fälg, beslag’ (Fr II 266), medellågty. schene ’fälg, skena’ (MnDW IV 71); lett. šine ’fälg, skena’ från ty. Schiene; šėne ’detsamma’ från medellågty. schene ’detsamma’ (Sehwers 1953: 130; 131); pol. szyna från ty. Schiene (Brückner 1974: 561), vitry. шына; rus. шина ’fälg; däck; skena; (slädens Straipsniai / Articles 113 NIOLĖ ČEPIENĖ med) <ty. Schiene ’beslag, fälg; räls’ (Vasmer IV 439). Jfr också šinē, šenē, šenis, šienis, šyna, šynas, šinas, šinos pl. (LKŽe). 2 šina sf. (2) 1. ’starr, vass’ BB Job 40,16 (orig. loc.pl. fchinoſa). 2. ’spåna för att skilja åt varptrådarna, skälsticka’ Gdl, Čk; i ALEW förbinds šina med lit. šieti ’driva ut rankan’ (ALEW II 1030). I LKŽe återges det i samma artikel (saknas i BB); orden betraktas inte som homonymer. 1 žurga sf. (1) ’bekymmer’ K, NdŽ, Am 150, FrnW < ty. Sorge ’bekymmer, oro; jfr medelhögty. sürge (fornhögty.?) (Grimm XVI 1755, 76), medelhögty. sorge, fornhögty. sorga, fornsaxiska sor(a)ga, nyhögty. sorg, nyisl. sorg (Kluge 2002: 858). Jfr även žurgas (LKŽe). 2 žurga sf. (1) com. ’någon som är besvärlig’ Nm, Skr, Rs → lit. zurgti, zurgzti; ljudhärmande ord (FrnW 1280–1281; Smoczyński 2008: 143–144). 1 žebelė sf. (1) NdŽ, K.Būg, Jn ’opålitlig berättelse, saga, strunt, prat’ S. Dauk, FrnW, pl. žebelės KrtNž, ◊ žebelės gaudyti ’prata strunt, säga dumheter’ ŠVŽŽ (Že), KrtNž → žebeloti; jfr nyhögty. talspr. sabbeln ’pladdra, prata otydligt’; ett lågtyskt ord (Kluge 2002: 778). Jfr även žebeloti, žaberuoti (LKŽe). 2 žebelė sf. (1) 1. ’spöke, skrämmande figur’ LMD (Slm). 2. com. Skd ’misslyckad person, dumbom’ Slnt, Plt, Šts. 3. ’blindstyre’ Krtn. Detta ord kan förbindas med lit. žabalas ’blind, närsynt, med dålig syn’. 1 žiogas sm. (3) zool. ’hoppspindelvinge i ordningen rätvingar (Tettigonia)’ DP 620, SD 102, Lex 49 (orig. ʒogas), C I 924 (žogas), Q 264, B 677 (acc.pl. žogus), 694 (žogas), H, R I 189 (žogas), MŽ I 346, N 550, K, K I 636, KlvD 155, Rtr, RŽ, NdŽ, DŽ, KŽ, se även LKŽe, används allmänt i skrifter, dialekter och standardspråket. E. Fraenkel förbinder lit. žiogas med lit. žioti (FrnW). W. Smoczyński betvivlar dock detta och menar att ordet troligen har ljudhärmande (jaktrelaterat) ursprung (Smoczyński 2007: 787). Jfr 1 žiogas. 2 žiogas sm. 1. ’träställning, bock’ NdŽ, DŽ, Gs. 2. ’påle som stöder ett skjul’ Rdm ◊ žiogą gėdinti Krt ’urinera (om män)’. I LKŽe står detta ord i samma artikel som žiogas zool. ’hoppspindelvinge i ordningen rätvingar (Tettigonia)’, men vid betydelsen ’träställning, bock’ anges gem.? Germanismen žėgis (2) ’sammanfogade störar för torkning av linskapslar’ Brs. har i LKŽe markerats som ett ord av samma ursprung. Dessa lånord bygger på ty. Säge ’såg’, Segel ’avskuren bit’, fornnord. sag, nyisl. såg, nederländska zaag, nyhögty. Säge (Kluge 2002: 780), lågty. sage f. ’såg’ (MndW IV 9). Jfr 2 žiogas. 1 žiōgis (1) zool. ’gräshoppa, hoppspindelvinge i ordningen rätvingar (Tettigonia)’ LKŽe under žiogas; jfr 1 žiogas. 2 žiōgis (1) ‘stång att trä lin på för torkning’ Ms (i LKŽe upptagen under žiogas); jfr 2 žiogas. d) Homonymer bildade av ett litauiskt sammansatt ord och en hybrid: 114 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose 1 dūmalākas m. (2) ‘skorsten, rökkanal’ Š, Plt (jfr dūmolakas C II 483, B, [K]); ‘rök, rökens väg’ Mrs, Srj, är inhemska ord, sammansättningar av dūmas och lakas ‘springa där bin flyger ut ur bikupan’; det senare är besläktat med lit. lėkti. 2 dūmalākas⁴ betydelserna (2) – ‘fackla tvinnad av trasor för att bära eld eller röka ut bin, röklunta’ Lš, ‘bylte, börda’ Lp, Vlkv, är en hybrid; grundordet i dess senare led kan vara lågty. laken (fornsv. lakan ‘kläde, tyg’ (MndW II 614); jfr ty. Laken ‘tygstycke’, ett ord av lågtyskt ursprung, lågty. laken, nederländska laken, fornsv. lakan, jämför nordgermanska -lak (Kluge 2002: 554); medan dūmalākas ‘namn på en obefintlig sak som någon skickas iväg för att låna hos grannarna utan att känna till skämtet (de stoppar en sten eller något annat tungt i säcken)’ Klvr, Mrj, LTR (Srj), troligen uppkom genom kontamination med preussisk-ty. Dumla ‘dum person’ (Ziesemer II 128), Damlak, Dūlak (Fr I 131); jfr lågty. adv. dumlik, dumliken, dumelik ‘dum’ (MndW I 595–596), nyhögty. Dämelach, vard. ‘dumbom, fåntratt, idiot’, är besläktat med ty. dameln, dämeln ‘gå omkring, bete sig, vara förvirrad, rådvill’, liksom Dämer ‘fördunkling (av sinnet)’ (Kluge 2002: 178). I litauiska dialekter säger man durniaus gabalas, tinginio gabalas]. Avyž (LKŽ under gabalas). e) Homonymer bildade av två litauiska ord: 1 kliõre (dial. klere) f. (2)].lab, Kp ‘stor, utvidgad öppning’; → lit. klerti, ett ord av ljudhärmande ursprung. 2 kliõre f.].lab, kp ‘lös sörja, kladd (på vägen)’ → lit. pliorė, pliūrė ‘lös gröt; lös, uppluckrad jord, lervälling’. I litauiska dialekter finns även fler belägg för ord med k i början i stället för p. Dessa homonymer uppstod genom ljudförändring: ljudet p blev k. 4 Därutöver finns dūmalākas (2) ‘fackla tvinnad av trasor för att bära eld eller röka ut bin, röklunta’ Pns, ‘bylte, börda’ Vs, ‘namn på en obefintlig sak som någon skickas iväg för att låna hos grannarna utan att känna till skämtet (de stoppar en sten eller något annat tungt i säcken)’ Rdm, dial. ‘kluns, dumbom’ Rdm, Šn, Sn. 2. SEMANTISKA HOMONYMER Semantiska homonymer uppstår genom att ords betydelser glider isär och genom metaforisk användning av ord. Båda orden i de semantiska homonymer som presenteras i artikeln är lånord; deras betydelser har inte bara glidit isär, utan de kan också ha kommit in i litauiskan på olika vägar. Exempelvis kan det internationella ordet talentas ’viktenhet, monetär enhet’ skiljas från talentas i överförd betydelse ’ovanliga, medfödda kreativa förmågor’ osv. på grund av betydelsernas förskjutning. I etymologiska och Straipsniai / Articles 115 NIOLĖ ČEPENĖ andra ordböcker återges semantiska homonymer ofta som polysema ord. 1 arpa sf. (1) ’stränginstrument, harpa, kanklės’ Lex 46, C II 81, Q 244, B 121, 636, 851, H 10, R I 7, RD 204, MŽ I 11, MŽ II 254, N 9, K 22, K I 589, Alm 27, KŽ; jfr fornnord. harpa, forneng. harpa, nederländ. harp, forneng. harp, nysv. harpa, isl. harpa, fhty. harpfe, mhty. har(p)fa, harfe, nhty. Harfe ’harpa’. Ordets ursprung är oklart (Kluge 2002: 392), it. arpa; l. dial. arpa ’maskin för rengöring av spannmål; ett slags såll; musikinstrument, harpa osv.’ < nhty. Harfe ’harpa’ (LKPŽ 2016: 213, 215). 2 arpa sf. (1) ’kastmaskin, maskin för att rengöra och kasta spannmål’ OZ 7, KŽ, ZŠŽ (Nm, Br, Šk), LŽ, Gs; jfr nederländ. harp ’sikt, såll’, sydty. harpe ’ställning för torkning av spannmål’, nhty. Harfe ’fyrkantig anordning av tråd för rengöring av spannmål, vars trådar liknar harpasträngar’ (Grimm X 474, 35; Kluge 1957: 288–289), fht. harpe (Sehers 1953: 34); l. dial. arpa ’maskin för att kasta spannmål; ett slags såll; musikinstrument, harpa osv.’; vitry. dial. а́па ’anordning för att kasta spannmål’ (LKPŽ 2016: 215). I många ordböcker anges ordet som polysemt. 1 arpas sm. (4) ’kanklės’ C I 849, R II 191, RD 209, MŽ II 254, N 9, T, KŽ, Smn, Vv, Pn; jfr 1 arpa. 2 arpas sm. (4) ’maskin för att kasta och rengöra spannmål’ Važg, KzRŽ, Pn, Ut, Kt, Prn, Vv, Vlkv, Smn; jfr 2 arpa. 1 gonkai sm. pl. (2) 1. ’farstu, förstuga, veranda’ Lex 74, TDr IV 67 (Ck), LKA I 39 (Ps, Rk apyl.), DvŽ, ZŠŽ (Nm), Klm, Sv, Ps, Rk. 2. ’sidobyggnad till lada’ LKA I 48 (Rod); jfr nhty. Gang ’korridor, passage, väg’, sv. gang, fhty. ganc, mhty. gang, fornsv. gang, fornnord. gangr m., forneng. gang m., fornfry. gang, gong, ung, got. gag n. (Kluge 2002: 329); Prv. Gang ’bädd, stockar; trappa’ (R II 157); lett. ganga ’farstu’ från tyskans Gang (Sehers 1953: 35); (s.l., v.l.) pol. ganek ’farstu; balkong; en sådan byggnadsterm osv.’ < fhty. ganc, nhty. Gang ’korridor, passage’; vitry. ганок, ганок, ганек (ганок), ’farstu, balkong osv.’; nvitry. (dial.) ганак, ганек ’farstu, veranda’, nvitry. dial. ганок ’farstu’; nry. dial. ганок, ганку pl. ’detsamma’ (LKPŽ 2016: 307). W. Smoczyński härleder ordet från pol. ganek, na ganku (Smoczyński 2007, 192), och ALEW från pol. ganek (ALEW I 350). P. Skardžius menar att lit. gõnkas i Bretkūnas bibel kan vara direkt inlånat från tyskan (Skardžius 1931: 7. Jfr 2 gonkas; gankas, gonka, pl. gonkos (LKŽe). 2 gõnkai sm. pl. ’varp (av garn, tyg)’ B 518, 570, MŽ I 83, Kp, Klm, Pn, Zr, Rd, An, Klp, Ut, Ign, Šlu, Ukm, Mlt, Vrn, Ščn, Šnč, Vnv < Prv. Gang ’rad med 20 trådar i vävstolen, som var tionde, dvs. vid varannan ”gång”, förs in av skaftens tänder’ (Fr I 215), fht. gang tekn. ’vävarterm’ (MndW II 10–11); lett. 116 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose gañgis från v. ž. gang ’vävarterm, ett visst antal trådar i varpen eller i uppsättningen (in Aufzug)’ (Schwers 1953: 35). Jfr 2 gonkas. 1 gonkas subst. (2) Š, LŽ, gonkas (1) [K] ’förstuga, tambur, veranda’ BB 1 Sam 9,22, BB 1 Kar 5,5, Ch Teis 3,23, C II 400, MŽ I 83, N 260, [K], FrnW, LKA I 39 (främst i den nordöstra delen av det litauiska språkområdet, an, Ut, Ob, Kp, Pn, Rd, Ūkm, Mlt, Ign, Zr, Klm, Tl, Klp, Trv, Dkst, Ap, Dv, Šlčn, Lz, Zt, Vnv, Rod, Pls apyl.), ZtŽ, Sm, Ds, Trv, Klt (pr. pl), dimin. gonkelis Brž, Klt, Ds, gonkeliai pl. Krtn, Rd, gonkiukas Klm, Šl, Rs, gonkuči pl. Klm, Šl, Rs, se LKA I 39, främst i den nordöstra delen av det litauiska språkområdet. Jfr 1 gon­kai. 2 gonkas subst. (2) pl. ’vävar (av tråd, tyg)’ B 715 (orig. gen. pl. Gonku), 716 (gen. pl. gonku), 768 (gen. pl. Gonku), N 260, [K]. Jfr 2 gon­kai. 1 rūkis subst. (1) Kv, rūkis (2) 1. ’hampgarn (vanligen ganska kort, med veck)’ K. Būg, Alm 113, FrnW, KŽ, Šlu, Sg, Šv, Žv, Žr. 2. ’grov hampväv’ D. Pošk, J, FrnW, Up, Vdk; jfr v.v.ž. rock ’ytterplagg; prästerlig dräkt’ (MndW II 494). Pr.v. rock ’kjol’ (Mitzka 1919: 123; Čepienė 1994: 158, 160); v.v.a. roc, rok, s.s. rok, n.nl. rok, n.v.a. Rok ’rock, kjol, kavaj, militär uniform, soldats uniformskavaj’ (Kluge 2002: 768). Jfr även ruikė, rikis (LKŽe). 2 rūkis Pln ’avskuret stycke av grovväv (cirka 1 m långt)’ Gr, Vdk kan ha uppkommit genom betydelseöverföring från rūkis ’kjol’. Men med tanke på samma betydelse ’stycke av väv’ kan det förbindas med diminutiven ruikis av rūis ’stycke av väv’ < Pr.v. rul ’rulle, mangelrulle, tvättrulle’ (Alm (PrW)), v.v.ž. rule ’rulle, mangelrulle, spole, axel, rulle (papper)’ (MndW III 526). 1 tálentas subst. (1), talentas (2) DP 362 1. ’viktenhet som användes i Grekland, Mesopotamien, Syrien och Egypten, motsvarade 26,2–37 kg’ BB 2 Moz 37,24, BB 1 Krn 20,6, BB 1 Kar 16,24, BB 2 Mak 4,8, BB Zak 5,7, Ch 2 Moz 25,39, Skv 2 Moz 25,39, TrpŽ. 2. ’penningenhet i det antika Grekland, Babylonien, Persien och Mindre Asien, bestående av 60 minor’ BB 2 Moz 37,24, BB 2 Moz 38,24, BB Mt 25,15, DP 359, 387, 389, 390, SD 367, SD³ 440, SP I 51, S. Dauk, NŽ, GN Mt 25,16, DŽ, TrpŽ. Jfr tyska Talent n. ’(grekisk) summa pengar motsvarande en vikt’, n.nl. talent, n.ang. talent, n.norv. talent; tyska från franska talent m. ’medfödd begåvning’, och detta från latin talentum ’pund’, vilket liksom grek. tálanton ’våg; det som vägs; en viss vikt; en viss penningsumma’ betecknar en viktenhet, en våg (Grimm XXI 96, 53; Kluge 2002: 904); 1. talent ’viktenhet’ från latin talentum ’grekisk viktenhet = 26,2 kg; grekisk penningenhet = 600 drachmer; och detta från grek. talanton ’våg; silvermynt’ (Brückner 1974: 564; LLŽ 847), (v.) 1. talent ’ovanlig förmåga; Guds gåva; förmåga att spå; framgång; forntida silver- eller guldvikt < fr. talent ’förmåga, begåvning’, från medellatin talentum ’pund; begåvning, lärdom, böjelse; önskan’, från latin talentum ’grekisk måttenhet Straipsniai / Articles 117 NIOLĖ ČEPĖNĖ enhet (~26,2 kg); penningenhet, från grek. tálanton ’våg; måttenhet (~26,2 kg); penningenhet (LKPŽ 642). Jfr 2 tálentas. 2 tálentas subst. (1) 1. ’ovanliga medfödda kreativa begåvningar’ S. Dauk, M, Rtr, KŽ, NdŽ, DŽ¹, J. Balč, A. Grc, ’om en person med stor begåvning’ J. Gruš, Pt, ’positiv, förmodligen medfödd egenskap’ LTs IV 434, NŽR. 2. substantiv ’lott, öde, livsöde’ Sln, LR (Ls), Krž, Šml. 3. substantiv ’lycka, framgång, tur’ Žem, NŽR, DS 157 (Rs), Brs, Ms, Šts, Lk, Rt. 4. substantiv ’yrke, sysselsättning, affärsverksamhet’ Šrn, Gdr, Sr, Pv, Lpl, Png, Plm. 5. ’sätt, medel’ Png. Jfr (v.) 1. talent ’ovanlig förmåga; Guds gåva; förmåga att spå; framgång; äldre silver- eller guldmått < fr. talent ’förmåga, begåvning’, från medellatin talentum ’pund; begåvning, lärdom, böjelse; önskan’, från latin talentum ’grekisk viktenhet (~26,2 kg); penningenhet, från grek. tálanton ’våg; måttenhet (~26,2 kg); penningenhet’ (LKPŽ 642); vitry. talent (FrnW II 1053). Jfr även 1 tálentas. 3. AVLEDNINGSHOMONYMER Avledningshomonymer uppstår när samma affix läggs till rötter med likartad eller identisk ljudstruktur, eller när avledningssätten skiljer sig åt. Här presenteras homonymer som bildats av bildningen 1 steigė ‘takpanna; takspån’ och germanismen 2 steigė ‘småspigg’. 1 steigė sf. (4) DŽ; Ser 1. ‘takpanna’ Š, NdŽ, MLE II 336, sp, FrnW. 2. ‘takspån’ Š, NdŽ. Dainys av stiegelė; jfr medellågty. tegel ‘takpanna’ (MndW IV 517), nyhögty. Ziegel ‘takpanna’; lett. stiegelis ‘tegel’ från medellågty. tegel ‘tegel’ med ett inskott av s före t (Sehwers 1953: 122), lat. tegula. Jfr även stiegel (LKŽe). W. Smoczyński betraktar steigė ‘takpanna’ som en avledning av lit. stiegti ‘täcka taket med halm’ (Smoczyński 2008: 603), medan E. Fraenkel anser det vara ett lån från latinet via en medellågtysk dialekt (FrnW). 2 steigė sf. (4) zool. ‘småspigg (Gasterosteus aculeatus)’ rš < medellågty. stekele ‘liten, taggig fisk, småspigg’ (MndW IV 379; FrnW II 900); jfr nyhögty. Stichling m. ‘olika småfiskar’; lett. stērkeles ‘liten, taggig fisk’ från medellågty. stekele ‘dets.’ (Sehwers 1953, 122). Jfr även stiegis, stegė, stėgis, stėkė, stėkis (LKŽe). 118 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose II. HOMONYMER SOM INTE SÄRSKILTS I JOKŪBAS BRODOVSKIS ORDBOKSREGISTER Homonymer som inte särskilts förekommer också i ordregistret till J. Brodovskis handskrivna 1700-talsordbok Lexicon Germanico=Lithvanicum et Lithvanico=Germanicum III, utgiven 2009. Under en och samma uppslagsrubrik återfinns germanismen gliōti ‘ha ett värde, kosta; betyda, passa’ B 548 (orig. Gliōti), B 815, PVG 67 (1715, orig. glilōti), 393 (1793), 538 (1808), 524 (1908), R II 5 (ne glilōti ‘inte passa’), MŽ II 6, LLCh (ordlista), TDr VII 36, giliuoti BB 1 PvM 5,11 (orig. gilōti), Lex 40a (gilōti), Q 23 (orig. Giliūti), B 548 (orig. Gil-lūti), PVG 125 (1738), 434 (1797), K, K I 572, A 183, 191, SngŽ, Alm 54, kŽ, kzŽ, Ss, Ktk, Mr, Pv, giliōt žŽ (žk) < preuss. gele ‘ha ett visst värde’ (Alm (PrW)); jfr nyhögty. gelten ‘ha ett värde; gälla; anses (vara något); vara avsedd (för något)’, fornsaxiska geldan, fornhögty. gala (Kluge 2002: 343); och det litauiska ordet gylōti, gyluoti ‘springa omkring, ströva, vara rastlös’ B 258, 290, 842, 865, 870, orig. Ænig Linns Stom, Bittes giloi5, wirzuj’ Saule teka; Dacht, Wachs uſnd das Bren[n] des Lichts (B 258); pikis (pykis) ‘spjut, bajonett, yxa med långt skaft (vapen)’ B 978 (Pikis), BzF 154, K, K II 110, BsP I 10, Alm 100, ett lån från preuss. Pik ‘stång med spets av järn för att sticka med, spjut’ (Fr II 142), pik ‘spjut’ (Alm (PrW)), Pike (B 978); jfr medellågty. pek, peke ‘dets.’ (MndW II 313), fornhögty. pik, fornederländska pick, nyhögty. Pike ‘spjut’, fornfranska pique (Kluge 2002: 702); inte åtskilt från det andra ordet, germanismen pikis ‘tjära, en massa som fås vid framställning av tjära, stenkolstjära osv.’ Lex 67, Q 381 (orig. Pikis), C I 102, C II 196, 680, Bb Sir 13,1, B 95, 239, 552, 968 (orig. Pikis. Smala degtā), R I 107, R II 275, RB 2 Moz 2,3, MŽ I 198, MŽ II 368, N 289, K, J, I, Dor (Klp), Alm 100, K. Büg, Sim, FrW, DŽ, ŠDŽ, ŽSŽ (Snt, Žlt, Grš), kzŽ, ŠVŽŽ (Gail, Klaus, Ms), Jn, Krš, Grš, Škr, Varn, Grn, Up, Jnš, ‘vissa svarta färgämnen’ Šts, avlett från preuss. pick, pek ‘tjära’ (Alm (PrW)), Pech ‘beck, tjära’ (Lex 67, C II 196), medellågty. pek, pik ‘dets.’ (MndW II 313), nyhögty. Pech n. ‘beck, tjära; vard. otur’; jfr medelhögty. pech, fornsaxiska pik, fornengelska pic, fornederländska pek, pik (Kluge 2002: 687); lett. piķis ‘tjära’ från medellågty. pik ‘dets.’ (Sehwers 1953: 88); randa ‘ränta, inkomster’ B 912, 1014; jfr medelhögty. rent(e) ‘inkomster av räntor, avkastning’, nyhögty. Rente, fornhögty. rānta, fornederländska rente, fornfranska rente (Kluge 2002: 758); vitryska panda ‘hyra?’; återges tillsammans med randa ‘streck, ärr, blåmärke (efter ett slag)’ B 40, vilket kan förknippas med lit. rantas, rantyti (Smoczyński 2007, 499); 5I denna preussisk-litauiska dialekt var i i detta ord troligen kort, eftersom ll skrivs efter den. Straipsniai / Articles 119 NIOLĖ ČEPIENĖ rūtà bot. ’växt’ Lex 70, LKŽe, B 272 (orig. Kiżkio Ruta), 420 (orig. Paukščiu Rutos), 999 (orig. Ruta) < preuss. eller lit. ruta (FrnW), inte åtskilt från germanismen rūtà ’fönsterruta’ B 999, R II 178, 287, MŽ II 236, 384, N 452, K I 431, M, FrnW, Kv, Ktn, Tg, Rkl, Pg < Pr.v. rūt ’fönsterglas’ (Alm (PrW); Fr II 217); jfr v.v.ž. rute ’romb, regelbunden fyrhörning, fönsterruta’ (MndW III 536), sen v.v.a. rūte, v.nl. rute, n.v.a. Raute ’geometrisk figur’; belagt från 1300-talet; ordets ursprungliga härkomst är oklar (Kluge 2002: 747). I LKŽe saknas belägg från J. Brodovskis ordbok. J. Brodovskis upptog dem som separata ord och betraktade dem som homonymer, t.ex.: Raute 1 ört Ruta Luk 11,42. 2 glas i fönster Ruta Lango. I det ordindex som sammanställts av Vincentas Drotvinas har de dock inte tagits upp separat. urtas mask. (1) nom. pl. 1. ’inhägnad, fålla, hage’ B 727 (orig. pl. Urtai, Horten der Schaafen) medeltyska Hürte, N 35 (B), KŽ. 2. ’flock, hjord (nötkreatur)’ LžŽ; om härkomsten, jfr preuss. Hürde, Hürte ’inhägnad, fålla (för boskap)’ (Lex 51a, C I 98; B 727, 733), Horten, Hürte ’inhägnad (för får)’ (B 727), Hort ’brädavbalkning (för svin), öppen plats; korgliknande, långt flätat föremål för att samla och förvara frukt’ (Fr I 299); medelhögtyska hurt, fornhögtyska hurt ’flätat föremål’, got. hurds, forneng. hurd, n.v.a. Hürde ’inhägnad, gärde, hage’ (Kluge 2002: 428); v.l. urt, (v.l., n.l. hurt) ’flyttbart flätverk för att inhägna en fårflock; hjord, flock; får; skara; handlande med partier av varor; hög av föremål’ < medelhögtyska hurt ’fårfålla, flätgärde’; n.bus. (dial.) zym ’flock, hjord; brandplats; hög; mängd m.m.’ (LKPŽ 177); n.rus. zym ’flock, hjord, skara’ via pol. hurt från medelhögtyska hurt ’rad av flätade grenar eller kvistar där får övernattar’ (Vasmer I 476); ordet är inte åtskilt från germanismen urtas mask. (2) ’ett slags gammalt silvermynt, värt ungefär ¼ taler, ort’ B 962, R II 324, MŽ II 434, N 35 (Klp, Rg), sr, K, BS 112, JD 1501, Jn, FrnW, KŽ < Pr. Ort, Ortsthaler ’detsamma’ (B 962), medellågtyska ort n., m. ’platsen där två linjer möts, vinkel; spets; en fjärdedel av ett mått, mynt m.m.’ (MndW III 238–239); jfr fornhögtyska ort, medelhögtyska ort m., n., fornsaxiska ort m., nl. oort, n.v.a. Ort m., n. ’spets, udd (särskilt på vapen), vinkel; fjärdedel av ett mynt; fjärdedel av en vikt eller ett mått; liten myntenhet, Ortstaler, Ortsgulden ’en fjärdedel av en taler’ (Grimm XII 1350, 70; PaulW 447); lett. ūorts, ūorte ’ort, mynt (1/4 taler, senare 30 silverkopeker)’ från medellågtyska ort ’1/4 taler, mynt’ på 1500-talet eller i början av 1600-talet (Sehwers 1953: 148, 215); (v.l.) n.l. urt ’silvermynt från 1500–1600-talen (≈ ¼ talers värde), använt i Europa m.m.’; (s.l., v.l.) n.l. ort ’detsamma’ < medelhögtyska, fornhögtyska ort ’mynt m.m.’ (ALEW I 56; LKPŽ 177, 216); pol. urt < ty. Örten, Ürten ’vikt; mynt, en fjärdedel av en taler’ (Brückner 1974: 595). E. Fraenkel härleder lit. urtas från pol. ort, urt (FrnW), W. Smoczyński 120 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Homonimai lietuvių kalbos žodynuose också från pol. ort ’delmynt präglat på 1500–1600-talen’ (Smoczyński ALE 58, 2008: 57). Jfr även urta, pol. ortas, orta, artas (LKŽe). vóga fem. (1) Ndž, vóga fem. (2) KŽ ’jordklump, jordstycke’ C I 56, Q 56, B 52 (orig. Gruntas, Woga, ty. Ackerscholle, N 85, [K], LsB 218, LV IV 492, FrnW, ett eget ord, knutet till lit. vãgà, en fåra i åkern; en uppkastad jordrygg’ (FrnW II 1271; ALEW II 127), tas upp tillsammans med ett annat ord, germanismen vóga fem. (1), voga (2) ’våg, vågbalans’ BB Jer 32,10, VlnE 169,20, Q 29 (orig. Aukso woga ’guldvåg’, ty. Gold=Wage), PVG 442 (197 m.), B 185 (orig. Wogós Balkis, ty. Bake an der Waage), 269 (orig. Szwyn Woga l Swartis, ty. BleyWage), R I 182, R II 390, Klim, MŽ I 332, MŽ II 524, N 85, [K], M, Alm 148, KŽ, ŽŽ (Nm), DvŽ, Slm, Kv, Varn, Grv, Al, Kt < Ryt. Pr.v. wōy ’våg’ (Mitzka 1919: 153), medelhögtyska wog (ofta i Luthers bibel, i skriftliga källor på elsassisk dialekt), tidig n.v.a. woge; jfr danska våg ’en viss vikt’, nynorska våg, norska vaag, nyneerländska waag, ty. Wage, n.v.a. Wage f. ’vikt; vägningsapparat, våg; vägning; jämviktsläge, jämvikt; överf. balans; hävstång m.m.’; medelhögtyska wāge, fornhögtyska wāga, fornsaxiska wāga, fornnordiska wāga (Grimm XXII 346, 62; Kluge 200: 96); medellågtyska wage ’våg, vägningsapparat; plats där vägning sker; vågens riktighet; viss vikt (beroende på varuslag)’ (MndW V 573–574); preuss. wōg ’hävstång’ (Alm (PrW), Wage f. ’hävstång’ (Fr II 452); lett. vāga ’våg’ från fornlågtyska wāge (Sehwes 1953: 152); (s.l., v.l.) n.l. (dial.) waga ’våg; vågplats; vägning; dragkraft; viktlod; vägd mängd; vikt m.m.’ < medelhögtyska wāge, fornhögtyska wāga, n.v.a. Wage ’våg; viktlod; vikt; vitryska вага ’vikt; viktsystem; rätt att väga; vägningsavgift; våg; rum där vägning sker; betydelse; hängande våg m.m.’. Det har uppmärksammats att det inhemska ordet grows ’verktyg för att riva murar’ B 902 (orig. [Maur]brecher Muro grows) i J. Brodskis ordboks ”Ordindex”, bd II, tas upp tillsammans med germanismen gros ’greve’ B 599 (orig. Graff Growś), 763, 839, vars grund är preuss. Groaf ’greve’ (Riemann II 487), ty. rhendial. grōf (Grimm VII 168, 52), n.v.a. Graf ’greve’; jfr medelhögtyska grāve, v.nl. grave, grewe, medellågtyska grave ’detsamma’, nyneerländska graaf, v.lit. -gravius (Kluge 1957: 266; 2002: 367); pol. gróf från ungerska grof (Brückner 1974: 173); dessa ord är naturligtvis inte homonymer. II. HOMONYMER SOM INTE TAS UPP I ORDBOKEN ÖVER LITAUISKA (LKŽ, LKŽe) Vissa ord saknas i LKŽ och LKŽe (där finns endast 1 dėkis). Av lånorden bildas inte bara binära utan också ternära homonymer, till exempel dėkis. 1 dėkis och 2 dėkis skulle kunna vara semantiska homonymer. Straipsniai / Articles 121 NIOLĖ ČEPIENĖ 1 dėkis sm. (2) ‘överkast (för säng, sittplats, ben); täcke att lägga över en häst, hästtäcke, överdrag; täckning, skydd’ BB 2 Moz 26,7, BB 2 Moz 34,35, Lex 67a, C I 453, C II 205 (orig. Arklių Dėkis Pferd=Decke), B 244, 289, 341, 358, 545, 901, 974, R I 24, R II 98, MŽ I 48, MŽ II 128, 332, PVG 34 (1775 m.), N 136 (orig. dėkis), K, ALI 54, 34 (NTK), J, Alm 43, KŽ, ŽŠŽ (VšR, Nm), Kz-RŽ, KtnŽ, ŠVŽ (Ms, Krv, Prlg), Ktn, Kv, VšR, Užv, Gs, dimin. dekelis N 136, dėkis KzRŽ, ‘sängöverkast’ ŽŠŽ (Žvr, Lkč, Nm, Bbl), KzRŽ, Ktn, dėkis NmŽ < Prv. dėk ‘detsamma’ (Ziesemer II 32; Alm (PrW)); jfr Prv. Decke ‘underlag, överdrag, matta’ (Lex 23; C I 453), fornpreuss. dece ‘detsamma’ (Sehwers 1953: 26), nyhögty. Decke ‘täcke; hästtäcke, hästfilt; duk; täckning; klädnad; tak’ → ty. decken ‘täcka’; lett. dēdis ‘täcke, överkast’ från fornpreuss. dece (Sehwers 1953: 26). Jfr även dekė (LKŽė). 2 dėkis sm. ‘husets tak’ LKA I 49 (Pž) < Prv. Deck ‘husets tak’ (Ziesemer II 32); jfr nyhögty. Decke ‘tak’; fornhögty. decke ‘tak’ (Grimm II 660, 32), fornirl. dac, dek, nyhögty. Dach n. ‘tak’, → ty. decken ‘täcka’ (Kluge 2002: 176). 3 dėkis sm. ‘(skepps) däck’ KŽ, dek’ Dor (Klp) < ty. Deck n. ‘detsamma’; jfr nederl. dek, eng. deck; ett ord av nederländskt ursprung (Kluge 1957: 124; 2002: 183). 1 giselis sm. ‘lärling, biträde (hos en mästare, köpman, mjölnare)’ Lex 77a, B 306, N 257; jfr 1 gizėlis. 2 giselis sm. ‘broms på vävstolens varpbom, axel som varpen och tyget lindas upp på (Hemmung am oberen Webebaum)’ N 257. Jfr även 2 gzelis; gyslys (LKŽė). 1 gizėlis sm. (2) 1. ‘lärling, biträde (hos hantverkare, mästare, köpman, mjölnare)’ B 76, 306, 566, 663 (Gizelis), 663, 906, 912, Q 458, 466, R II 190, MŽ II 173, 229, PVG 194 (1748 m.), 301 (1770 m.), 505 (1806 m.), StgŽ, Drg, N 257, K, K II 349, Sch 213, Alm 54, FrnW, KŽ, Vlkv, Lvn, Pc, Lkš, ŽŠŽ (St, Lkš, Nm, Žvr, Sr), gizėlis (1) KŽ, Pn, Kdn, Pc, Vdk, Ds, gizelis Vlk, giželis Klp 63, jämför KtnŽ, dimin. gizeliukas KlvD 191, KŽ. 2. sm. ‘ovillig person’ Pl < Prv. gesel ‘gesäll (hos hantverkare); vän’ (Alm (PrW)), Gesell (C I 741; O 466; B 566); jfr nyhögty. Geselle ‘ung man, gesäll, arbetskamrat’, fornhögty. geselle; en social bildning av ty. Gesal ‘sal, rum’ (Kluge 2002: 352); nypol. dial. gizel (nypol. gizeł ‘gesäll, mästarens biträde; köpman’ < nyhögty. Geselle ‘gesäll, arbetskamrat; ung man; vän’ (LKPŽ 66). Jfr även 1 giselis; gezelis, gžėlius, gžėlis (LKŽė). 2 gizėlis sm. (2) ‘broms vid den övre varpbommen (Hemmung am oberen Webebaum)’ B 570 (orig. was den obersten Baum aufhält). Gefll. Gizėlis, N 257, KŽ < Prv. Gesell ‘detsamma’ (B 570). Jfr även 2 giselis. 1 kóka sf. (1) 1. ‘skampåle’ N 204, [K], K II 113, KŽ, Alm 70. 2. ‘hamnmärke som visar att ett fartyg får gå in’ N 204, [K], KŽ < Prv. kok, kāk m. ‘skampåle’ (Fr I 326, Alm (PrW)), Kaak ‘skampåle, påle’ (C I 122 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose 1030, B 765, 985), Kak ”skampåle” (Lex 52a); jfr fornhögtyska kāk ”skampåle” (MnW II 417); fornsaxiska kāk, nederländska kaak f., danska kag, nederländska kaak, högtyska Kak m., kake f., ett ord i lågtyska, delvis mellantyska, liksom rhenska dialekter (Grimm XI 47, 65; Fr I 326); lettiska kāķis ”skampåle” från fornlågtyska kāk (Sehwers 1953: 186); litauiska koka. Jfr även 1 koka. 2 kóka m. ”litet bakverk” K II 23 (ursprungligen linsēniu kōka, tyska Leinkuchen), Alm 70, KŽ < Prv. kóke ”detsamma” (Alm (PrW)); jfr fornhögtyska kōke m. ”litet bakverk” (MnW II 514), fornederländska kōke, fornengelska cake, fornnordiska kaka f., nyhögtyska Kuchen ”litet bakverk”. Ordet är kanske av romanskt ursprung; jfr sardiska coca ”litet bakverk”, katalanska coca ”mjölkbröd, litet bakverk”, sydfranska coco ”runt vitt bröd, vetebröd” (Grimm XI 2496, 72; Kluge 2002: 543). Jfr även 2 koka. I LKŽe anges följande betydelser av kókas i en och samma artikel: 1. ”skampåle” K II 23. 2. K II 113 ”skampåle”. 3. [k] ”hamnmärke som visar att ett fartyg kan segla in”. 4. ”piller (?)” TŽ V 250. I F. Kurschats ordbok (K II 23) finns betydelsen ”litet bakverk (av linfrön)”, men inte ”skampåle”. Betydelsen ”litet bakverk” för orden koka, kókas finns inte i LKŽe. 1 kókas m. 1. ”skampåle” B 985. 2. ”vėdas” JD 659. 3. ”kėgis” N 204, [k], KŽ. Jfr 1 koka. 2 kókas m. ”litet bakverk” KŽ; jfr 2 koka. SLUTSATSER Ord som uttalas likadant uppstår också när lånord från olika språk eller dialekter fonetiskt liknar varandra. Homonymer som uppstått ur lånord, där de båda orden har olika betydelser och ursprung, bör tas upp i separata ordboksartiklar. Ett kriterium för att skilja mellan homonymer och polysema ord skulle kunna vara inte bara lånordens olika betydelser utan också deras ursprung, det vill säga olika basord för lånorden. Semantiska homonymer ligger nära polysema ord. De uppstår när ord får andra betydelser, ofta bildliga, och därför skiljs de ofta inte åt i ordböcker. Om ett ords bildliga betydelse har kommit från ett annat språk, bör de sannolikt betraktas som homonymer. Vissa homonymer kan ursprungligen ha haft samma ursprung, men senare fått nya betydelser i olika språk. Etymologiskt olikartade homonymer som bildats genom lån, där båda orden är germanismer, en germanism och en slavism, eller ett litauiskt ord och en germanism, är främst belagda i skrifter och ordböcker från Ostpreussen samt i västliga och sydvästliga litauiska dialekter. Redan i de tidigaste litauiska skrifterna, i Bretkūnas bibel från 1500-talet, finner man ord (šilmistras, gongas) som senare blev homonymer. Tvåledade homonymer är vanligast, men några få treledade förekommer också. Straipsniai / Articles 123 NIOLĖ ČEPĖNĖ FÖRKORTNINGAR ags. – anglosaxiska ang. – engelska bažn.sl. – kyrkslaviska brus. – vitryska dan. – danska dem. – demonstrativ dial. – dialekt fryz. – frisiska germ. – germanska got. – gotiska gr. – grekiska hbr. – hybrid isl. – isländska l. – polska la. – lettiska lit. – litauiska lat. – latin n. – ny nederl. – nederländska n.nederl. – ny nederländska norv. – norska n.ty.högty. – ny högtyska holl. – holländska orig. – i originalet jfr – jämför fr. – franska Pr. – preussiska praef. – praefixum, prefix Pr.ty. – preussisk tyska öst. – östlig ry. – ryska s. – forn- sk. – fornfrisiska s.nl. – fornne nederländska s.s. – fornsaxiska s.skand. – fornskandinaviska s.v.a. – fornhögtyska šv. – svenska t. p. – likaså v. – mellan- v.lot. – medellatin v.nl. – medelnederländska vok. – tyska v.a. – högtyska v.v. – medelhögtyska v.v.a. – medelhögtyska v.v.ž. – medellågtyska v.ž. – tyska lågtyska Övriga förkortningar är desamma som i den akademiska Lietuvių kalbos žodyne och LKŽ. LITTERATUR OCH KÄLLOR ALEW – Alt litauisches etymologisches Wörterbuch. (ALEW). Under ledning av Wolfgang Hock och med medverkan av Elvira-Julia Bukevičiūtė och Christian Schiller, redigerad av Rainer Fecht, Anna Helene Feulner, Eugen Hill och Dagmar S. Wodtko. Band 1. A–M, band 2. N–Ž, band 3. Register och index. Hamburg: baar Verlag, 2015. Alm – Die Germanismen des Litauischen. Teil 1: Die deutschen Lehnwörter im Litauischen av dr K. Alminauskis. Kaunas: Šv. Kazimiero d-jos knygynas, [1934]. Alm (PrW): W. Ziesemers Preussisches Wörterbuch-manuskript, som K. Alminauskis använde. 124 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose A r i s t o t e l i s 1990: Rinktiniai raštai. Vilnius: Mintis. B r ü c k n e r A l e k s a n d e r 1974: Słownik etymologiczny języka polskiego. Warszawa: Wiedza Powszechna. Č e p i e n ė N i j o l ė 1994: Dvibalsių kilmė skoliniuose iš vokiečių kalbos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 158–161. Č e p i e n ė N i j o l ė 2006: Lietuvių kalbos germanizmai ir jų fonetinės ypatybės. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. DvŽ – Dvidešimt šnektos žodynas. 1: A–M, författare L. Grumadienė, D. Mikulėnienė, K. Morkūnas, A. Vidugiris, 2005; 2: N–Ž, författare D. Mikulėnienė, K. Morkūnas, A. Vidugiris, 2010. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Falk 1960: H. S. Falk, Alf Terp. Norwegisch dänisches etymologisches Wörterbuch, 2 Teile, 2 Auflage. Oslo & Bergen: Universitetsforlaget, Heidelberg, 1960. Fr – Preussisches Wörterbuch. Ost- und Westpreussische Provinzialismen in alphabetischer Folge av H. Frischbier, 1–2. Berlin: Verlag von Th. Chr. Fr. Enslin, 1882. FnW – Litauisches etymologisches Wörterbuch av Ernst Fraenkel 1–2. Göttingen, 1955–1965. Georges 2004: Lateinisch–Deutsch. Deutsch–Lateinisch. Ausführliches lateinisch-deutsches Handwörterbuch, Kleines deutsch-lateinisches Handwörterbuch von Karl Ernst Georges. Faksimile und Volltext. Zweite, erweiterte Ausgabe. Directmedia. Berlin. Grimm 204: Der digitale Grimm. Deutsches Wörterbuch von Jacob und Wilhelm Grimm. Elektronisk utgåva av den första bearbetningen. Zweitausendeins. J a k a i t i e n ė E v a l d a 1980: Lietuvių kalbos leksikologija. Vilnius: Mokslas. J a k a i t i e n ė E v a l d a 2005: Leksikografija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. K a r u l i s K o n s t a n t i n s 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Rīga: Avots. K l u g e F r i e d r i c h 1957, 2002: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 17 Auflage. Berlin: Walter de Gruyter & Co, 1957; Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache 24 Auflage, Berlin / New York: Walter de Gruyter, 2002. KtnŽ – Aleksandravičius Juozas. Ordbok över Kretingas dialekt. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2011. KzRŽ – Pukis Aldonas. Ordbok över Kazlų Rūdas talspråk 1. A–M, 2008; 2. N–Ž, 2009. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Straipsniai / Articles 125 NIJOLĖ ČEPIENĖ Lasch Agathe 1914: Mittelniederdeutsche Grammatik. Halle a. S.: Verlag von Max Niemeyer. LKA I 1977 – Litauisk språkatlas. Lexikon. Vilnius: Mokslas. LKPŽ – Kregždys Rolandas. Ordbok över polonismer i litauiska. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016. LKŽ – Litauisk ordbok 1–2. Vilnius: Mintis, 1968–1969; 3–6. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956–1962; 7–9. Vilnius: Mintis, 1966–1973; 10–15. Vilnius: Mokslas, 1976–1991; 16–17. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995–1996; 18–19. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997–1999. LKŽe – Litauisk ordbok 1–20, 1941–2002, elektronisk version, redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė (huvudredaktör), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005 (uppdaterad version, 2008). Tillgänglig online: http://www.lkz.lt. LLCh – Litauisk litteraturhistoria: antologi. Feodalismens epok, red. K. Korsakas och J. Lebedys. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 1957. LŽ – Petrauskas Jonas, Vidugiris Aloyzas. Ordbok över Lazūnai-dialekten. Vilnius: Mokslas, 1985. Mikelionytė Rita 2016: Lietuvių kalbos tikrųjų homonimų semantinės struktūros pokyčiai. – Tarptautinės mokslinės 23-iosios Jono Jablonskio konferencijos Reikšmė kalboje ir kultūroje tezės. Vilnius, 2016 m. rugsėjo 23–24 d., 13. MnW – Mellannederländsk ordbok av Dr. Karl Schiller och Dr. August Lüben, 1–6. Fotomekaniskt nytryck. Münster in Westf.: Aschendorffsche Verlagbuchhandlung, 1875–1881. Natau Otto 1937: Mundart und Siedelung im nordöstlichen Ostpreußen. Königsberg (Pr und Berlin W. 35: Ost-Europa Verlag. Palionis Jonas 1985: Kalbos mokslo pradmenys. Vilnius: Mokslas. Paul Hermann 1956: Deutsche Grammatik 1. Halle (Saale), 1956. PaulW – Tysk ordbok av Hermann Paul. Halle (Saale): Veb Max Niemeyer Verlag, 1961. Prellwitz Walter 1891: Die deutschen Lehnwörter in Preussischen und Lautlehre der deutschen Lehnwörter im Litauischen von Dr. Walther Prellwitz. Göttingen: Vandenhoek & Ruprecht’s Verlag. 126 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Homonimai lietuvių kalbos žodynuose PVG – Preussiska myndigheters förordningar, förmaningar och berättelser till litauiska bönder, red. P. Pakarklis. Vilnius, 1960. Riemann Erhard 1981–2000: Preussisches Wörterbuch. Deutsche Mundarten Ost- und Westpreußens, Band 2, herausgegeben von Erhard Riemann, Band 3–4, hrsg. von Ulrich Tolksdorf, Band 5–6, hrsg. von Reinhard Goltz, Neumünster: Karl Wachholtz Verlag. Sehers Johannes 1953: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen. Berlin: in Kommission bei Otto Harrassowitz Wiesbaden. Skardžius Pranas 1931: Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen. Kaunas: Ak. „Spindulio“ b-vės spaustuvė. Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Uniwersytet Wileński, wydział filologiczny. Smoczyński Wojciech 2008: Uzupełnienia do „Słownika etymologicznego języka litewskiego“. Część I. – Acta linguistica lithuanica 58, 53–151. ŠVŽ – Birutė Vanagienė. Ordbok över nordvästsamogitiska. Talrika varieteter i Ylakai, Lenkimai, Mosėdis, Skuodas och Šatės 1: A–O; 2: P–Ž. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014. Urbis Vincas 1955: Lietuvių kalbos leksikos homonimų susidarymo būdai. Filologijos mokslų kandidato disertacija. Vilniaus universitetas. Vasmer Max 1986–1987: Этимологический словарь русского языка 1–4. Москва: Прогресс. Ziesemer Walther 1975: Preussisches Wörterbuch. Sprache und Volkstum Nordostdeutschlands 1: A–C; 2: D–Fi. Herausgegeben von Ludwig Erich Schmitt. Hildesheim New York: Georg Olms Verlag. ZŠŽ – Ordbok över zanavykiska varieteter 1: Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003; 2: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2004; 3: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2006. ZtŽ – Vidugiris Aloyzas 1998: Zietelos šnektos žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Straipsniai / Articles 127 NJOLĖ ČEPIENĖ Homonymer i litauiska språkets ordböcker SAMMANFATTNING Artikeln analyserar de homonymer som förekommer i The Dictionary of the Lithuanian Language (LKŽ, LKŽe) och J. Jokūbas Brodovskis ordbok, vilka uppkommit genom lån från andra språk och inte anges som homonymer i ordboksartiklarna. Efter bildningssätt delas homonymerna in i etymologiska, semantiska och avledningshomonymer. I de flesta fall härstammar båda orden från germanska språk; flera har bildats av ett litauiskt ord och en germanism, ett litauiskt ord och en slavism; ett av dem härstammar från ett litauiskt ord och ett hybridord; ett från en germanism och ett ord från turkiska eller tatariska språk. Lånorden blir lika ett litauiskt ord med en annan betydelse, men dessa ord har olika ursprung och betydelse och bör därför presenteras i skilda artiklar, t.ex. 1 stiegė ’takpanna; jfr lat. stiegelė och förknippat med lågty. tegel ’tegel’ (Mnd W IV 517); jfr nyhögty. Ziegel ’takpanna’; lit. stegelis ’tegelsten’; lit. tegula, medan 2 stiegė ’spigg (Gasterosteus aculeatus)’ är lånat från medellågty. stele ’liten taggig fisk, spigg’. Artikeln redovisar de homonymer som saknas i LKŽ och LKŽe. Indexet till J. Brodovskis 1700-talsmanuskriptordbok th century manuscript dictionary Lexicon Germanico=Litvanicum et Lithvanico=Germanicum III, som publicerades 2009, innehåller också homonymer som inte skilts åt, t.ex. det inhemska ordet uga ’jordklump, jordstycke’ skiljs inte från germanismen voga ’våg’; germanismen urtas ’gamla pengar, artas’ står tillsammans med urtas ’stall, inhägnad’, ’fähus, hydda’. I sin ordbok presenterade J. Brodovskis orden rūta ’växt’ och rūta ’fönsterruta’ som skilda ord och betraktade dem som homonymer; i det av Vincentas Drotvinas sammanställda indexet har de dock inte skilts åt. Inkommen den 10 juli 2017. NJOLĖ ČEPIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 128 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI