Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų

NIJOLĖ ČEPENĖ Litauiska språkinstitutet Forskningsområden: lexikologi, lånord, germanismer, lexikografi, etymologi, språkhistoria, skriftkultur. DOI RELIGIÖS OCH MYTOLOGISK LEKSIK: LÅNORD FRÅN GERMANSKA SPRÅK Religiöst och mytologiskt ordförråd: lånord från germanska språk SAMMANFATTNING Artikeln undersöker ordförråd med germanskt ursprung inom religionens och mytologins tematiska grupper med avseende på semantik och ursprung. Lånorden delas in i sju undergrupper: kyrkobyggnader och deras delar, administration och omgivning; kyrkans inredning och platser i den; rituella redskap och kyrkliga föremål; högtider och ceremonier; kyrklig verksamhet, böcker och musikinstrument; personbeteckningar; mytologiskt ordförråd och beteckningar för övernaturliga väsen. Det grundläggande ordet för germanismen, från vilket den härstammar, fastställs, och lånordets ursprungliga ursprung anges. Motsvarigheter i andra språk ges. Därtill redovisas belägg för lexemen i skrift från 1500-talet och deras användning i levande språk och dialekter. Lånordens kronologi diskuteras. Det visas att det litauiska ordet ola inte används enbart i betydelsen ”håla eller lya för djur eller fåglar”, såsom anges i LKŽ, utan att det i Brėkūnas bibel också är belagt i betydelsen ”tält (av läder), krypta”. Avledningar bildade av germanismer beskrivs. NYCKELORD: religiöst och mytologiskt ordförråd, lånord, germanismer, semantik, preussiska ordböcker, skriftkultur, dialekter. ANNOTATION Artikeln behandlar religiöst och mytologiskt ordförråd av germanskt ursprung ur ett semantiskt och etymologiskt perspektiv. Låneorden delas in i sju undergrupper: kyrkobyggnader och deras delar, förvaltning och omgivning; kyrkans interiör och platser inne i den; föremål som används i riter och kyrkliga föremål; högtider och riter; kyrkliga aktiviteter, böcker och musikinstrument; personbeteckningar; mytologiskt ordförråd och namn på övernaturliga väsen. Det grundläggande 146 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų ordet i den germanism som det härrör från fastställs; låneordets ursprungliga etymon identifieras. Motsvarigheter i andra språk presenteras. Även belägg för lexem i skriftspråk från 1500th-talet och deras användning i talspråk och dialekter redovisas. Låneordens kronologi diskuteras. Det konstateras att litauiska olà inte bara används i betydelsen ’en grotta, ett gryt för djur eller fåglar’, som anges i Dictionary of the Lithuanian Language, utan också i betydelsen ’en kammare (för begravning), krypta’ enligt Bretkūnas bibel. Även avledningar som bildats från germanismer beskrivs. NYCKELORD: religiöst och mytologiskt ordförråd, låneord, germanismer, semantik, preussiska ordböcker, skriftspråk, dialekter. 1. INLEDNING De flesta litauiska lånord från de germanska språken, främst tyskan, betecknar materiell kultur. Det finns dock också ord med germanskt ursprung eller ord som kommit från germanska språk och hör till den immateriella kulturen, även om de ofta betecknar konkreta föremål. Lånord inom de tematiska grupperna religion och mytologi är belagda redan i de äldsta skrifterna från 1500-talet, framför allt i Preussen. Materialet till artikeln har samlats ur äldre litauiska skrifter, senare arbeten, preussiska litauisk-tyska och tysk-litauiska ordböcker samt ur levande språkbruk, dialekttexter, talmål och dialektordböcker och modern standardspråklig litauiska. Artikeln bygger på material från Lietuvių kalbos žodyno I–XX t. (LKŽ, LKŽe) och andra arbeten (se litteratur- och källförteckningen). Artikelns syfte är att presentera och undersöka religiöst och mytologiskt ordförråd med germanskt ursprung ur semantisk, etymologisk och kronologisk synvinkel, samt att förklara låneordens ursprungliga etymon; ange lexemens belägg i skrift och användning i levande språkbruk och dialekter; och redovisa avledningar bildade från germanismer inom det religiösa ordförrådet. Här behandlas ord av germanskt ursprung, främst från tyskan, som direkt har upptagits i litauiskan; ord med germanskt ursprung som kan ha kommit in i litauiskan via andra förmedlande språk, främst slaviska språk; samt ord som ursprungligen inte är av germanskt ursprung men har lånats från germanska språk. I nyare studier av religiöst ordförråd och religionsterminologi har få germanismer noterats. I avsnittet Lietuvių kalbos religinė leksika ir jos istorija (2002) i Algis Rubinas doktorsavhandling Lietuvių kalbos germanizmai tar han upp endast tre germanismer: kunigas ’präst, kyrkoherde’, pūdė ’gudmor’, agendą ’bönbok, ritual’. I avsnittet Lietuvių kalbos skoliniai finns ytterligare några lån som enligt författaren kommit via tyskan: kardinalas, abatas (aptas) ’föreståndare för ett katolskt munkkloster’, kapucineris ’munk i franciskanerorden’, keleris ’kättare, avfälling’. Även i Aušra Rinkutės doktorsavhandling från 2012, 1883–1916 metų katekizmų religinės terminai, finns få tyska lån: kunigas, gizelis ’lärling’, podė, pl. podžiai ’faddrar’, kagismas Straipsniai / Articles 147 NIJOLĖ ČEPIENĖ ’katekes’, avledningar: kunigystė, kunigaikštystė. I skrifter, ordböcker och dialekter har artikelförfattaren funnit fler ord inom det religiösa ordförrådet som härstammar från germanska språk, främst tyskan, eller har kommit in i litauiskan från germanska språk; dessa kommer att behandlas här. Artikeln använder diakrona och synkrona metoder: jämförande-historisk, genetisk, fonetisk och andra metoder, och bygger på etymologiska ordböcker och nyare språkvetenskapliga arbeten. 2. SEMANTIK, URSPRUNG, SPRIDNING OCH ANVÄNDNING HOS RELIGIÖST OCH MYTOLOGISKT ORDFÖRRÅD AV GERMANSKT URSPRUNG Det religiösa tematiska ordförråd som är belagt i skrift från 1500-talet (främst i Preussen och Litauen mindre) och i dialekter, och som har germanskt ursprung eller lånats från germanska språk, delas in i sex undergrupper; den sjunde omfattar mytologiskt ordförråd. Flest germanismer inom denna tematiska grupp återfinns i tysk-litauiska och litauisk-tyska ordböcker utgivna i Preussen under 1600–1900-talen: Lexicon Lithuanicum, Clavis Germanico-Lithvana, i ordboken i det tidigare Königsbergs arkivhandskrift (den så kallade A. Krauzės), i Jokūbas Brodovskis Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithuanico-Germanicum, Pilypas Ruigys Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon, Christiano Gottliebo Mielckės Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch, G. H. F. Nesselmano Wörterbuch der Littauischen Sprache, Friedrich Kursaitis Littauisch-deutsches Wörterbuch ir Deutsch-littauisches Wörterbuch och Aleksandras Kursaitis Lietuvis-kai-vokiškame žodyne. Germanismerna behandlas i alfabetisk ordning. För varje lånord anges följande uppgifter: grammatiska upplysningar, betydelser, belägg i källor, dialektal spridning och ursprung. De germanska grundorden som låneorden härrör från redovisas, ordets ursprungliga etymon förklaras, motsvarigheter i andra europeiska språk anges och andra forskares etymologier återges. 1) beteckningar för kyrkobyggnader och deras delar, förvaltning och omgivning, till exempel: aptija sf. ’katolskt kloster med tillhörande egendom’, Lex 3a, C I 43 (orig. Apte), Q 13, K I 32, Alm 27; abtija N 2 (abtie), Alm 23 < v.v.a. abbeteie (eppete); abbetė; jfr v.v. ebedė, Pr.v. Abtey (Lex 3a), n.v.a. Abtei f. ’abbedi, kloster’; s.v.a. abbbatei från kyrkolat. abbatia (Kluge 202: 11; Lexer I 1; PaulW 11). domskirche sf. ’domkyrka’ S. Dauk < n.v.a. Domkirche ’detsamma’. dresk amar sf. ’sakristia’ B 361, 1033 (orig. Drezkamara), MŽ II 135, 398, N 155; drėskamare sf. (1) K, Prl 56 (drėskamare), Alm 45, KŽ, Skr; 148 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų dryskamarē sf. LC 1885, 12 < Pr.v. Drēskamer ‘zakristija, kurioje saugomas bažnyčios turtas, pinigai, vertingi įrankiai’ (Fr I 150, Ziesemer II 107), v.v.a. trēse-kamere f. (dreskamer, dryskamer), s.s. tresocamara (Lexer II 1505; Grimm XXI 163); plg. Baltijos vok. Drähskamer ‘t. p.’, v.ž. drēskamer ‘zakristija’ (Sehwers 1953: 28, 326); vok. Drese kamer, tresekamer f., trisekamer ‘bažnyčios idinė, lobynas; archyvas; zakristija (nuo XV a. pab.)’, s.v.a. tresecamere, dresecamere, v.v.ž. tresecamere f., v.nl. tresecamere; dūrinys iš tresso < lot.–rom. thesaurum ir lot.–rom. camara, camera (Grimm XXI 163; MdW IV 611-612). gemynē sf. (1) ’omgivning; kyrkl. socken’ N 249, [K], KŽ, gemynē Alm 53, gemyna sf. LC 1878, 42; gėmynē sf. (1) ’kommun; socken’ K, Alm 54, KŽ < Pr.v. gemē ’gemenskap; socken’ är en dialektism (Alm (PrW)); jfr medellågty. gemeine, gemeine f., n. ’gemensam egendom; gemenskapsmöte; gemenskap (i by, socken osv.)’ (MdW II 53), fornöstty. ge-meinde f. ’gemensamhet, gemenskap’, fornhögty. gemeindā, n.högty. Gemeinde f. ’gemenskap; kyrkl. socken’, → ty. adj. gemein ’gemensam’ (Kluge 2002: 343; Lexer I 839); pol. gmina ’gemenskap’, från ty. gemein, Gemein(d)e (Brückner 1974: 146). kapelē sf. ’liten kyrka, kapell’ B 795 < fornöstty. kapēlle, kapēle, kappel f. ’liten kyrka, Guds hus’, n.högty. Kapelle f. ’kapell, litet kapell’; tyskan från vulgärlat. capella ’kapell’; jfr n.nl. kapel (Lexer I 514; Kluge 2002: 468). kirkapis (hbr.) m. (1) ’gravarna vid kyrkan; kyrkogård’ R I 54, R II 223, MŽ II 298, N 200, K, KŽ, Alm 66, kirkapis KŽ; sammansättning av germ. kirke och lit. kapas ’grav’; jfr n.högty. Kirchhof m. ’gravplats, kyrkogård’. kirkē sf. (1) ’protestantisk kyrka’ Ndž, BM 177 (Det finns tre kyrkor: katolikernas kyrka, judarnas synagoga och lettländarnas kirkē), Š, KŽ, Krtnž, FrnW, Srj, kirkē (2) ŽŽ (Nm); kirche Š, kirka sf. (1) ’protestantisk kyrka’ M. Valanč, M, rš, KŽ, ŽŽ < medellågty. kere f. ’kyrka’ (MdW II 449; Lasch 1914: 51), fornöstty. kirche f. ’(kristen) kyrka, byggnad; judiskt tempel; församling av troende’, n.högty. Kirche f. ’kyrka’; jfr n.norska kirke, n.svenska kyrka, västfrisiska kerke, fornsaxiska kirika, n.nl. kerk; tyskan från vulgärgrek. *kyriḱē (Lexer I 580; Kluge 2002: 489). klosteris m. ’kloster’ B 313; klostorus (klostorus) Lex 21a (orig. Kloforus), 54a (Kloforus), C I 109 (Klōforus) < Pr.v. Klofter (Lex 21a), fornöstty. klōster n., n.högty. Kloster n. ’kloster’; jfr medellågty. klōster-, n.nl. clooster, n.nl. klooster, fornsv. klōstar; tyskan lånade från tidig romanska *clōstrum ’sluten’, lat. claustrum ’lås, stängning; borg’ (Kluge 2002: 499; Lexer I 1631). kodryna sf. ’grästova från kyrktornet’ C I 649, N 203, [K]; jfr Pr.v. Koder ’trasa, lump; dåliga, trasiga kläder’ (Fr I 399), Koder ’trasa, lump, tygbit’ (Grimm XI 1569). kōras (kōras) m. mask. ’torn, klocktorn’ NT Mt 21,33, B 190, R I 65 (Kōras), R II 180, MŽ I 127, N 205 (Kōras), K (även kūras), Kld 115, J, V. Kud., dim. Straipsniai / Articles 149 NIOLĖ ČEPIENĖ koratis N 205. 2. ’kyrkans förstuga’ R II 91 (Kōras), MŽ II 120; kuoras1 m. 1. ’torn, klocktorn’ SD 7, SD³ 8, R I 71 (orig. Kūras), N 205, K, J, Vaižg, FnW, V. Krėv, rš, Pnm, Čk, Klt, dim. kuorelis NS 157, kuoratis RD 35. 2. ’övre änden av kyrktornet’ Lex 34 (orig. Kūras), C I 628 (Kūras), Q 73, B 44 (Kūras); < Pr.v. kor, kur, kūr ’kör; upphöjd plats i kyrkan för kören, läktare’ (Alm (PrW)), kūr (Natu 1937: 18), fornöstty. kōr, kur m. ’kyrkans kör, körsångare; katedralkapell; bildl. himlavalv; plats i himlen som Guds boning; änglarnas sfär’ (Lexer I 1678; Grimm XI 1792), medellågty. kōr (Lasch 1914: 95), n.högty. Chor m. ’grupp av sångare; sångarnas plats framför altaret i kristna kyrkor; estrad, scen (i protestantiska kyrkor)’; jfr n.nl. koor; fornsv. chōr från lat. chorus ’dans med sång, danslek; skara, flock, mängd’, vilket i sin tur kommer från grek. chorós ’plats för dans; grupp av dansare; kultsång eller kultdans till gudomarna’ (Kluge 2002: 171; LLŽ); medellågty. kur(e) ’vakt, spejare (i tornet)’, kuren ’spana efter något (jägarterm)’ (MndW II 602). Jfr även 2 kūras. kunzistōrija sf. (1) ’centralt styrande kyrkligt förvaltningsorgan’ K I 703, Alm 76 < n.högty. Konsistorium n. ’samma betydelse’ är en dialektism; jfr lat. consistorium ’plats för rådslag, möte’. olà sf. ’grotta, rum (för begravning), krypta’ se under 3. tūrmas2 m. (2) ’torn, klocktorn; bosättning (kring en fornborg)’ BB 1 Moz 11,4, BB 2 Kar 9,17, BB Teis 9,46, BB 1 Mak 4,60 (ack. pl. Thurmus), BB 2 Kn 26,9, BB 2 Mak 13,5, BB Jdt 1,3, BB Ez 26,4, BB Jer 51,58, BB GG 4,4, BB Bar 6,17, BB Luk 14,28, BB Ezd 3,1, Lex 87a, RB Ps 48,13, C I 583, Q 523, H I 135, H II 211, K, K II 228, Mit V 151, J, Kel, Dor (Klp, orig. tōrms), NdŽ, AL 54, 35 (NTK), Alm 144, KŽ, Smln, Ser; stūrñis m. (2) ’klocktorn’ K I 555, KŽ < Pr.v. Turm ’stadsfängelse; torn’ (Fr II 416), Thurm (Lex 87a), tōrm ’torn, fängelse’ (Alm 144), östpreussisk dial. torm (Mitzka 1919: 126), fornhögty. turm, torm, fornöstty. turn, turm, sturm; ty. Turm, Thurm ’torn, klocktorn; befästning; fängelse’ från turem, och detta från fornfr. *torn; det senare från lat. turris f. ’torn, borg’, 1 W. Smoczyński kūras laiko neaiškiu žodžiu (Smoczyński 2007: 326). Kūras reikšmė ‘dešimties pėdų guba, rikė’ LKA I 186, žemėl. 109, Irgn, Sk, Lb, Ign, Šnč, Dglš, Lkm, Klt, dem. pl. kuoreliai Pls galbūt reikėtų sieti su vok. kar ‘indas, dubuo; javų matas; aukštas (namo); viena ant kitos sudėtos dėžės; pašūre, stoginė; sunerta šieno ar šiaudų krūva’; plg. s.s. kar, v.v.a. kar, n.v.a. Kar n., dan. kar, šv. kar (Grimm XI 202); v.v.ž. kar, kare n. ‘indas, krepšys’ (MndW II 428), senas keliaujantis žodis (Kluge 2002: 470). J. Brodskio žodyne užfiksuotas iš Biblijos vok. Cor (menūra) ‘(javų) matas’ išverstas liet. Korras (B 315). 2 De nedersta våningarna i borgarnas och städernas torn användes som fängelser. Därför används ordet också i betydelsen ’fängelse’ BB Apd 5,20, BB Jon 3,24, VlnE 43,5 (loc. pl. turmūſu), VlnE 202,19, VlnE 205,25, ŽCh 71, Lex 87a, R II 162, 351, MŽ II 214, 470, N 110, K, S. Dauk, M, J I 149, L, JD 201, KlvD 144 (Vlkš), BsO 397, BsMt II 166 (Dkš), Sln, Alm 144, LTR (Zp), LTs V 53, KŽ (A 183, 226), DrsŽ, ZŠŽ, Als, Žg, Ūd, Vl. 150 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų hög byggnad’; jfr n. isl. torn, n. isl. turn (Grimm XXI 466; Lexer II 1582; Kluge 1957: 798; 2002: 936); mnlågty. torn, fornsv. turn ‘torn; fängelse’ (MndW IV 580); lett. tūornis (Tuhrnis, Turnis) ‘torn’ från mnlågty. torn, torne, turn ‘d.s.’ (Sehwers 1953: 146, 324); (forn. lett.) pol. turma ‘torn (använt som fängelse; fängelse; bojor, börda; ett sådant spel’ < fornhögty. turm ‘torn’; s.vitry. myma ‘fängelse’, n.vitry. (dial.) mymá ‘d.s.’ (Brückner 1974: 585; LKPŽ 656). 2) benämningar på kyrkans inredning och platser i den, t.ex.: gangos f. pl. (1) ‘platsen vid orgeln i en kyrka; hela’ C II 752, K, K I 369, K II 102, Alm 52, FrW, KŽ; gangai m. pl. NmŽ < preuss. Gang ‘trappa’ (R II 157), nyhögty. Gang m. ‘gång, promenad; gångplats, passage, korridor; väg, läktare (i kyrka), estrad’; jfr m.högty. ganc m. ‘gång; väg’, f.högty. gang, fornsax. gang, forneng. gang, fornskand. gangr m., ganga f., fornfris. gang, gong, gung, schweiz. dial. ganga, n. nederl. gang (Kluge 202: 329; Lexer I 734; Grimm IV 1219). kūras m. (1) (kuras) 1. ‘estrad, upphöjd plats i kyrkan för kören, där orgeln finns, hela’ Lex 20a (orig. Kuras), C I 428, B 302, 311 (kuras), K 197 (kūras), K II 102; pl. kūrai (2) Vdk, Žgč, Nm, Kln; kūras (kuras) ‘(orgel)kor’ Lex 21a, C I 428, Q 110, B 312, Alm 76, ‘skara, trupp (av änglar)’ C I 428, ‘trappor’ C I 428; kūras m. 1. ‘upphöjd plats i kyrkan för kören, hela’ B 311, I. Simon, Prk. 2. ‘kör, grupp av sångare’ B 311, NdŽ; kòras (2) LzŽ, kòras (1) Alm 70. 3. ‘röst, ton (endast i Bibeln)’ Bb¹ Ps 120,1, B 698 (orig. Dangaus Kòras); kūras (4) ‘kör; skara, trupp (av apostlar, änglar)’ DK 30 (orig. nom. pl. kūrai), 37, 148, DP 38, 543, R I 71 (orig. Kūras), VoK 11, KrtnŽ (kūors), ŠVŽŽ (kūors Vin, Kra, Meds, Žbr; < preuss. kor, kur, kūr ‘upphöjd plats i kyrkan för kören, hela; kör’ (Alm (PrW)), m.högty. kōr m. ‘kyrkokör; grupp sångare; plats i gudstjänstlokalen där de sjungande andliga är’ (Lexer I 1678), nyhögty. Chor m. ‘sångare, körsångare, sång, sjungande; krets, grupp, skara; i den kristna kyrkan platsen för sångare framför altaret, i protestantiska kyrkor läktare, hela, där man sjunger och musicerar’; jfr f.högty. chōr ‘prästers kör i kyrkan’, n. nederl. koor; lat. chorus; gr. χορός; betydelsen ‘plats för sångare framför altaret’ utvecklades från betydelsen ‘sångare’ i den kristna kyrkan, därifrån ‘plats i kyrkan avsedd för prästerskapet’ (Kluge 1957: 117; 2002: 171), mnlågty. kōr (Lasch 1914: 95); lett. kūoris från tyskan (Sehwers 1953: 61); pol. chór ‘kör; galleri, från gr., lat. choros, chorus’ (Brückner 1974: 182). Jfr 1) kūras. 3) benämningar på rituella föremål och kyrkoföremål, t.ex.: abltas m. ‘oblater, tunt bröd bakat av mjöl och vatten’ Q 372 (orig. Abltes), R II 210, MŽ II 368, N 2, 30, [K], K II 98, Alm 23 < preuss. Ablatt ‘d.s.’ (Fr I 8; Alm 23); jfr Oblat (C II 161), m.högty. oblàte, oblāt f., m. ‘kommunions Straipsniai / Articles 151 NIOLĖ ČEPIENĖ bröd, hostia, n. nederl. oblat, nyhögty. Oblate f., fornlat. oblata (hostia) (Lexer I 138; Kluge 2002: 661). Jfr även oblatas. bikerelis m. dim. ‘liten skopa, liten bägare’ SD 116, SD³ 134 < fornsax. biker, f. västty. bikerį; jfr forneng. biker, m.högty. becher m. ‘bägare; som mått’, östpreuss. bėžr ‘bägare’, nyhögty. Becher m., n. nederl. beker; tyskan från fornlat. bicarium n. ‘kärl för vin, vatten, bägare’ (Kluge 2002: 99; Lexer I 137; Mitzka 1919: 122); lett. biķeris från f. västty. bikeri (Sehwers 1953: 12, 326); pol. becher (beker), dim. becherek. Urbutis betraktar lit. dim. bikerėlis från *bikeris tillsammans med lett. biķeris som ett direkt germaniskt lån (Urbutis 2009: 418). ALEW härleder lit. bikerėlis från pol. becher, som lånats genom tyskan från latinet (ALEW I 113). isopas m. bot. ‘läkeshyssop, isop (Hyssopus officinalis), dess saft; hyssopkvistar används i kyrkan som vigvattenkvast’ Mž 358,5, BB 2 Moz 12,22, BB 3 Moz 14,4, BB 4 Moz 19,18, VlnE 210,12 (orig. instr. sing. İopu), R II 217, rš, P, IA 417 (Isopas), BzF 118; hysopas Mž 538,19 (instr. sing. hyfopu); yzopas Vln¹ 75, Lex 52a, C I 46, 1023, C II 249, 1025, RB Ps 51,8, B 272 (pl. įlopai), 735, 760 (Ẏzopas), 989, R I 51, R II 217, MŽ I 01, MŽ II 288, NT Pvž 9,19, NT Jn 13,29, K (ýzopas), NdŽ, P, TA 417 (Yzopas), BzF 118, Alm 57, LBŽ; izopas (1) NdŽ < preuss. İop ‘läkeshyssop’ (Lex 52a; C I 1023), Yop (C II 1025), mnlågty. isop (MndW II 393), m.högty. isôpe, isôp m. ‘läkeshyssop’ (Lexer I 1459), nyhögty. Ysop, Hyssop m. (f.), Isop ‘liten buske med mycket väldoftande blad och violetta blommor (Hyssopus officinalis L)’; jfr forneng. ysope f., f.högty. hyssop m., sen f.högty. – äldre nyhögty. yzop f.; lat. hyssōpus f., hyssōpum n. (Grimm XX 2575). kelichas m. ‘(liturgisk) kalk’ BB Ps 23,5, BB Ez 23,31, BP I 366, BzB 294 < m.högty. kelich, kelch m. ‘bägare’; jfr f.högty. kelih, fornsax. kelik, nyhögty. Kelch m. ‘bägare’; tyskan från lat. calix ‘bägare’ (Lexer I 1539; Kluge 2002: 483), mnlågty. kelk, kellik m. ‘bägare’ (MndW II 440); (sydslav., fornslav.) pol. kielich ‘kärl som används vid kristna kyrkliga ceremonier; bägare m.m.’ < m.högty. kelch, f.högty. kelih, nyhögty. Kelch ‘d.s.’, från lat. calix ‘bägare, skål’; s.vitry. кeлuх (кuлuх) ‘(offer)bägare; symbolisk beteckning för ödet’, n.vitry. кéлuх, кéлix ‘stor, hög bägare’ (LKŽ 372). Jfr även kylikas. kylikas (kilkas, kylkas K) m. (2) K ‘(liturgisk) kalk’ Mž 143, 380, 534 (kilkas), BP I 62, Vln 33,10, Vln 35, Vln 65,23, Vln¹ 36, VlnE 164,23, VlnE 172, VlnE 190,2 (Kilikas), Lex 53a (kilikas), C I 1050, Q 293 (kilikas), B 341, 566, 655, 776, H 55, R I 72, MŽ I 139, N 199, K II 223, KŽ, Alm 66 (kylikas), Rg, Kč (kilikas (1); kilichas m. RB 116, kylikas Alm 66; < mnlågty. kilich m. ‘bägare’; jfr m.högty. kelch, kelich m. (Lexer I 1539), fornsax. kelik, f.högty. kelich (Kluge 1957: 362); mnlågty. kelik m. ‘dryckeskärl, bägare’ (MndW II 440), nyhögty. Kelch m. ‘bägare’; tyskan från lat. calix ‘bägare’; efter kristendomens införande användes det till en början endast 152 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų betydelsen ’kalk för religiösa ceremonier’ (Grimm XI 504); lett. ḳeliks ’kärl’ från lågty. ḳellik ’dryckeskärl, bägare’ (Sehwers 1953: 63). Jfr även ḳelichas. klingbdelis mask. ’påse för att samla in pengar i kyrkan’ B 802, 1032 < preussiskt tyskt Klingbüdel ’penningpung, påse med en bjällra på en käpp för att samla in allmosor under gudstjänsten’ (Fr I 378); i stället för tyskt ü uttalades redan i den preussiska tyska dialekten ljudet i (se Čepienė 2006: 211); jfr nyhögty. Klingelbeutel mask. ’korg med en bjällra på en lång käpp, använd för att samla in offergåvor under gudstjänsten’. kozoliai mask. pl. ’kåpans liturgiska dräkt, korkåpa’ Q 110 < preussiskt tyskt Käsel ’gudstjänstdräkt, körskjorta; vid mantel, bekväm jacka, gammalt, kärt plagg; lång kjol av tät lärft med huva’ (Fr I 343); jfr lett. kasula ’skjorta; habit, munkdräkt; kyrklig, prästens andra, övre dräkt som bärs under mässan’ från lat. casula ’kappa med huva’. miras (mys) mask. ’välluktande kåda i barken på vissa afrikanska och arabiska träd, använd som rökelse’ Mž 195, BB 1 Moz 37,25, BB SalK 7,17, BB GG 5,1 (orig. ack. sing. myrrha), BB Sir 24,1, BB Est 2,2, BB Ps 45,9 (myras), BB Ps 45,9, B 235 (pl. Myrrai), BsMt I 29; mirė fem. R I 88 (mirė), Mž I 70, N 403, K, Alm 87 (mirė), FrnW; jfr preussiskt tyskt Mire, Myrrhen (C II 96), Myrhe (Lex 63), medellågty. mire ’(bitter) myrra’ (MndW III 95), medelhögty. mire, mir mask. ’myrra’ från arab. miren (Lexer I 2158), fornhögty. mura, myra, fornsaxiska myra, forneng. myre, nyneerl. mire, nysv. myrra, nyhögty. Myrhe fem. ’myrra (kåda); tyskt ord från lat. murra, myrha, som i sin tur kommer från grek. mýrrha fem., mýra; ett ord av semitiskt ursprung; arab. murra är besläktat med roten maru ’vara bitter’; kom in i de germanska språken genom Bibeln (Kluge 1957: 497; 2002: 641); lett. mira. E. Fraenkel anser, med stöd av P. Skardžius, att litauiska mirà är ett lån från polska (FrnW). oblōtas mask. (1) ’oblatt för nattvarden’ C II 161, B 727 (orig. Oblot’s), B 956 (oblotas), N 30, [K], Alm 93 < preussiskt tyskt Oblat ’samma betydelse’ (C II 161), fornhögty. oblāte, oblāt fem., neut. (oflōte) ’oblatt för nattvarden; ett slags bakverk’; jfr nyhögty. Oblate fem. ’tunn kaka bakad av mjöl och vatten; kyrklig nattvardsoblatt’, fornhögty. oblāta, ovelāta, nyneerl. oblaat, nysv. oblat; tyskt ord från vulgärlat. oblata (hostia) ’samma betydelse’ (Lexer II 138; Kluge 2002: 661). Jfr även obotas. skrynė fem. (2), skrynė (4) 1. ’i den katolska kyrkan ett utsmyckat skåp mitt på altaret för förvaring av hostian’ BB 2 Mak 2,5, BB 2 Krn 31,11. 2. ’kollektbössa, kassa’ BB Luk 21,2, VlnE 199, Lex 43a (orig. Diewa skrine), H 181, B 596, K I 93, 678, TP 1881, 9, LC 1878, 21, dim. skrynėlė I. 3. ’skepp (om den bibliska ark som Noa byggde)’ BB 1 Moz 6,14, B 117 ∆ förbundets ark kyrkl. ’förbundsarken’ BB Tes 20,27, BB Joz 4,18, C I 142 (orig. Skryne Suderejimo), B 302, 833, R I 134, Mž I 246, dim. skrynėlė liudijimo (orig. Skrine Liudimo) ’förbundsarken’ BB 2 Moz 26,33); < medellågty. schrin ’kista, låda; kista’ (MndW IV 138); medelhögty. schrin mask., neut. ’kista, låda för kläder, pengar, värdesaker, reliker; kista’ (Lexer II 79), medelnederländska scrīne: jfr fornhögty. scrīn(i), forneng. scrīn, fornsaxiska skrīn Straipsniai / Articles 153 NIOLĖ ČEPIENĖ forneng. scrīn ’låda, resväska, bur, liten låda för värdeföremål, värdesaker, reliker’, eng. shrine ’låda; altare; helgedom’, nysv. skrin, nyhögty. Schrein mask. ’utsmyckad låda för förvaring av kultföremål och reliker; kista; skrin; skåp; tyskt ord från lat. scrinium ’runt kärl för förvaring av något’ (Kluge 1957: 679–680; 2002: 826; Grimm XV 1725); lett. skrine, skrīnis ’låda, kista (för kläder, mjöl); skåp’ från medellågty. schrin ’skåp; kista; låda; låda’ (Sehwers 1953: 106; Karulis II 206) eller fornpol. schrin, schrine ’låda, kista; låda’ (Karulis II 206); (gammalt, dial.) pol. skrzynia ’övertäckt låda; kista m.m.’ < gammalt tjeck. skříňe ’skåp; låda’, från medelhögty. schrin, fornhögty. scrīni, skrīni ’låda; skåp, från lat. scrinium ’rund låda för förvaring av böcker och dokument’; gammalvitryska скрыня, скруня ’låda; fyrkantig behållare; gömställe; kista’; nyvitryska (dial.) скрыня ’stor låda; sump (låda med hål för förvaring av levande fisk); låda för mjöl och spannmål; krubba’; gammalryska скрыня ’beslagen låda, kista; låda med lock’, nyr. скрыня ’låda, övertäckt liten låda’ (LKPŽ 581–582). P. Skardžius anser att litauiska skrynią, skrīnę är lån från vitryska скрыня eller polska skrzynia (Skardžius 1931: 199), medan W. Smoczyński härleder det från vitryska скрыня (Smoczyński 2007: 567). Författaren till denna studie menar att litauiska skrynė tillsammans med lettiska skrīne kan ha lånats från medellågty. schrīn ’låda, kista, skåp, låda’. Om konsonantförbindelsen sk, se Čepienė 2006: 291–292. tapelis mask. ’påse med en bjällra för att samla in offergåvor i kyrkan’ Q 478, N 89, [K], BzF 189 (orig. tāpel), BS 146, Alm 141, FrW, KŽ; jfr preussiskt tyskt tofel ’platta’ (Alm (PrW)), nyhögty. Tafel fem. ’bräda; platta; skiva’. Jfr även tobelis. tōbelis mask. (1) 1. ’påse med en bjällra för att samla in offergåvor i kyrkan (Klingsäckel)’ N 107 (Klp), Fr II 403, K, Alm 142, KŽ, Klp. 2. (pa)tobelis ’kyrkotjänare som stod bakom en bräda som tolk’ FrW → patobelis < preussiskt tyskt Potabel ’tidigare i [Preussiska] Litauen en kyrkotjänare som hjälpte de tyska kyrkotjänarna. Arbetsuppgifterna var att ringa i klockorna, skaffa vin och nattvardsoblater, sköta kyrkan och dess redskap m.m.’ (Fr II 172); jfr patabelis ’kyrkobetjänt som stod bakom en bräda, på tyska Tafel, som tolk’ (R I 162, MŽ I 296, Alm 97), preussiskt tyskt tōfel ’tavla, platta’ (Alm 142), nyhögty. Tafel, elsassisk dial. tōfel ’(upphängd) platta, bräda som slås på för att frambringa ljud eller ge en signal, använd i kyrkor och kloster i stället för att ringa i klockorna’ (Grimm XXI 13), preussiskt tyskt Tobolize fem. ’ficka, korg’ (Fr II 403); pol. tobola ’(rese)väska, ryggsäck, påse’ (Brückner 1974: 572), tobōl. Jfr även tapelis. 4) benämningar på högtider och riter, t.ex.: bērės sf. pl. ’begravningsmåltid, gravöl’ BzF 99, LTR, KŽ < Pr.v. Behre ’festmåltid vid begravning’ (Ziesemer I 530); jfr. fvn. bōre ’bår’; bore (MndW I 392); fornfr. bere, forneng. bǣr, nynhögty. Bahre f. ’bår’ → germ. *ber-a- ’bära’ (Kluge 2002: 83); lett. bēres ’bår (vid begravning)’ från fvn. (Sehwers 1953: 11). 154 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų ilgės sf. pl. (2), ilgės (1) f. ’alla helgons dag (1 november)’ belagt sedan 1500-talet i ordböcker från Lill-Litauen (Lex 5, orig. Ilges, C I 66, Q 21, B 66, R I 48, MŽ I 96, N 25, [K]), i andra verk (JD 210, Mit I 239, Alm 56, FrnW, Bž 507, KŽ (A 185, 307)), On. 2. ’alla själars dag, de dödas dag (2 november)’ S. Dauk; < fvn. higen ’helgon’ (Sehwers 1953: 41), fvn. hilligen, de hilgen ’helgon’ (Alm 56); jfr. fvn. adj. hilich ’helig (om personer och föremål)’, de hile geist ’den Helige Ande’ (MndW II 266–267), nynhögty. heiligen ’helgon’, Pr.v. Allerheiligen fest ’ilgės, alla helgons dag’ (Lex 5); lett. ilges, ilgi ’alla helgons’ från fvn. (Sehwers 1953: 41). ilgikristis sm. (2) ’julafton (?)’ K I 684³, KŽ, pl. ’julklappar’ KŽ; sammansättning av fvn. higen ’helgon’ och lit. Kristus, jfr. nynhögty. der heilige Christabend. kirvelis sm. ’församlingsfest (till minne av kyrkans invigning); marknad (i samband med församlingsfesten)’ KŽ; jfr. Pr.v. Kirms, Kirmes, förkortningar av ty. Kirchmesse, dial. ’fest vid kyrkohögtid’, Kirmes ’marknad’ (Fr I 356), frank. kerwa (Grimm XI 835), nynhögty. Kirmes f., fornhögty. kirch-messe f. (kirmes, kirmes) ’mässa tillägnad kyrkans invigning; marknad’, nederländska kermis, nyeng. (dial.) kermis, nyfr. kermesse; ty. Kirmes kommer troligen från det obelagda *Kirchweimesse (Lexer I 1585; Kluge 2002: 490). liktis sf. ’Kyndelsmäss; gudstjänst där de troende går med ljus (2 februari)’ K (Kt), Alm 80, KŽ; liktis sm. N 365 (Tlž), [K] < Pr.v. licht ’ljus, låga’ (Alm (PrW)), nynhögty. Licht n. ’ljus; lampa; ljus; Gud och Kristus’; jfr. fornhögty. adj., s. lieht, fvn. lecht; lîcht n. ’ljus, glans, sken, ljus’; fvn. licht, lecht n. ’ljus’; → ty. adj. licht ’ljus, klar’, verb. leuchten ’lysa, stråla, skina, glimma’ (Lexer I 1906; MndW II 684; Kluge 2002: 574). liktmūšės sf. pl. ’en sådan kristen högtid (2 februari)’ B 466 (orig. Liktmušes); liktnės sf. pl. (1) ’Kyndelsmäss; gudstjänst där de troende går med ljus’ K, LsB 199, Alm 79; liktnės sm. pl. (1) K, KŽ, Alm 79 < Pr.v. lixtmes ’detsamma’ (Alm (PrW)), ombildat genom folketymologi efter lit. liktis ’Kyndelsmäss’ (Alm 80); jfr. nynhögty. Lichtmesse, Lichtmeß f. ’Jungfru Marie kyrkogångsdag (2 februari), så benämnd efter ljusen som välsignas den dagen’ (PaulW 375), fornhögty. lieht-messe f. ’detsamma’ (Lexer I 1909); germ. liktis och lit. nėti. 5) benämningar på kyrklig verksamhet, böcker, musikinstrument m.m., t.ex.: agenda sf. ’bönbok, ritual’ DP 456,7, agēndos sf. pl. (2) K I 43, Alm 23; jfr. nynhögty. Agende ’detsamma’, nederländska agenda, latin agenda (Kluge 2002: 20). almusina sf. ’allmosa, gåva’ Lex 5 (orig. almufina), Q 22 (Almufina); aląmusyna sf. (1) C I 73 (Allamufina), N 4, [K], Alm 25 < fvn. almûse, Pr.v. 3I LKŽe anges felaktigt sidan 648. Straipsniai / Articles 155 NIJOLĖ ČEPENĖ Almōben ‘detsamma’ (Q 22), forn.hög.ty. Almosen ‘allmosa’; jfr forn.hög.ty. almuosen, medelhög.ty. alā-muosan, forn.sachs. alamosna, forn.ned.ty. almoes; ordet kommer från kyrkolat. elemōsyna f., som i sin tur kommer från grek. eleēmosýnē f. ‘barmhärtighet, medkänsla’, senare även ‘allmosa’ (Lexer I 40; Kluge 2002: 33); 1. elemozina. Jfr även almūžas. almūžas mask. ‘allmosa, gåva’ C I 73 (orig. Almufai), N 4, [K], Alm 25 < preuss. almus neutr. ‘detsamma’ (Alm (PrW)), forn.hög.ty. almūse (Lexer I 40); jfr forn.ned.ty. almoes, nyhög.ty. allmos, fornkyrkoslav. olmusa (Kluge 2002: 33). Jfr även almina. býbelės femininum pluralis (1) ‘Bibeln, den Heliga skrift’ KluD 364, K, Alm 31; býbelis mask. (1) LLCh 158 (orig. gen. sg. Bibelio), N 329 (Rg), NmŽ < preuss. bībal ‘den Heliga skrift’ (Ziesemer I 593); jfr forn.hög.ty. bēbel f. ‘bok, Bibel’, nyhög.ty. Bibel, kyrkolat. biblia ‘heliga böcker’ (Lexer I 263; Kluge 2002: 119). býbeliskas adj. ‘som kännetecknar Bibeln’ N 329, K, Alm 31, adv. býbeliskai K → bybelis; jfr nyhög.ty. bibisch. býbelšprukis mask. ‘ord ur den Heliga skrift’ K I 238, Alm 31 < nyhög.ty. Bibel-spruch m. ‘detsamma’. býbelšundė femininum ‘tid avsatt för bibelläsning’ NmŽ < nyhög.ty. Bibelstun-de f. ‘detsamma’. decmōnas mask. ‘kyrkoskatt, tionde’ B 341, Prel 54 (dēmonas), Alm 43; jfr preuss. Decem ‘tionde, avgift till prästen’ (Fr I 135), nyhög.ty. Kirchendezem ‘detsamma’; senlat. decimus ‘uppbördsman för tionden’ (Prellwitz 1891: 54). Jfr även temonas. fīrmeluoti verb. ‘helga, konfirmera’ K I 49, Alm 50 < nyhög.ty. firmeln ‘detsamma’; jfr lat. (confirmare ‘stärka’ (Kluge 2002: 295). gnōda femininum (1) ‘nåd’ N 266, K, Alm 55 < preuss. gnōd ‘detsamma’ (Alm (PrW)); jfr nyhög.ty. Gnade f. ‘nåd, barmhärtighet’, forn.hög.ty. ge-nāde, gnāde ‘frid; lycka, välsignelse; Guds hjälp och barmhärtighet’ (Lexer I 850). katigmas mask. ‘katekes, kort framställning av den kristna läran i fråge- och svarsform’ C I 222, 425 (orig. Katīgmas), B 85, 178, 300, R II 91, MŽ 119, K. Donel (katigmas), katigmas Q 110, kategimas C I 425, kat-gimas pluralis Lex 21, K I 679, K, Prel 61, Alm 64; katìsmas femininum pluralis Prel 61 (katis-mos), Alm 64 < preuss. katxism, katism, katismen, pluralis Katisen (Fr I 345; Alm (PrW)); jfr nyhög.ty. Katechismus ‘katekes’, från lat. catēchēsmus ‘undervisning i tron’, från grek. katēchēsis ‘undervisning’. kērùbas (kerubas) mask. (2) ‘kerub, ängel av högsta rang’ C I 428 (orig. Kēruibas), B 311 (kerub’s), R II 91 (Kērubas), MŽ II 120 (Kērubas), N 197 (Kerubas), K (kērubas), Alm 65 (kerubas) < preuss. Cherub (C I 426), nyhög.ty. Cherub kyrkl. ‘kerub’; jfr hebr. kerub (pl. kerubim) ‘detsamma’; [se även] nylat. cherub ‘ängel av högsta rang med mera’, från lat. Cherub, pl. Cherubim, Cherubim ‘änglarang som nämns i Gamla testamentet’, från grek. χερουβ ‘kerub, bevingad varelse som svävar ovanför arken, där de tio Guds bud förvaras’ 156 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų stentavlorna som gavs till Mose; ängeln som styr Guds himmelska vagn, från fornsyriska hebr. pl. ḵərūbīm (LKPŽ 708). kirkrots mask. ’kyrkoråd, kollegium’ K I 687, kirkrots Alm 67 < fornhögtyska Kirchenrat mask. ’detsamma’, dialektalt. kleboningai (hebr.) mask. pl., kyrkl. ’tiondel av vinsten eller inkomsten som de troende måste ge till kyrkan eller prästen; tionde’ Lex 23, Q 119; kleboningai C I 453 (urspr. Luter-Klebōn-Patobel-Pinningai), B 34; sammansättningar av slaviskt klebonas och germanskt penigai, pinigai. liuterė femininum ’tionde som betalas av de troende till den lutherska kyrkan’ B 794 (urspr. pl. Lutteres), N 376 (Tlž, Luttere); liuteris mask. N 376 (Rg, urspr. Lütteris), liuteriai pl. (1) K, Prl 55, Alm 82; → liuterpingai ’tionde, kyrkopengar som betalas i lutherska kyrkor’; jfr fornhögtyska Luther ’Luther (personnamn)’. Luter–Klebon–Patobel penigai (Luter [penigai], Klebon [penigai] mask. pl. ’tionde, kyrkopengar som betalas i lutherska kyrkor’ Lex 23; sammansättningar av germanskt luteris och penigai; av slaviskt klebonas och germanskt penigai; av germanskt patobel och penigai. pōdženklis (hebr.) mask. (1) ’prydligt utsmyckade, förseglade lappar med lyckönskningar från faddrarna, i vilka en gåva eller pengar läggs till dopbarnet’ K II 105 (urspr. pōd-ženkļis); sammansättning av germanskt podis och litauiskt ženklas; jfr fornhögtyska Patenbrief, Patentel ’detsamma’ (Grimm XIII 1502). psalteras mask. Lex 69, C II 245, Q 398, H (urspr. Pſalteras), N 317, Alm 106, KŽ 1. ’psalmer, Psaltaren’ BB Ps tit. 1. 2. ’stränginstrument’ BB 1 Kar 10,12, BB 2 Sam 6,5, BB 1 Kn 14,8, BB Ps 71,22, BB Dan 3,5, BB Iz 5,12, BB Am 5,23, BB Ezd 12,27, BB 1 Sam 10 (Pſalteras), RB 71,22, B 987, ’fiol’ R II 283, MŽ II 378; psaltērius (2) K, K II 116, KŽ; psalterius H 108, N 317 (Pſalterus) 1. ’Psaltaren’ MŽ 481 (gen. sg. išch Pſalteras), 495 (iſch Pſalteras), psaltērius (2) NdŽ. 2. ’stränginstrument’ BB Ps 33,2 (ant Pſalterias), BB Ps 57,9, BB Am 6,5, RB Ps 33,2; 57,9, ’fiol’ R II 283, MŽ II 378; < Prv. Psalter ’Psalter’ (Q 398; C II 245), fornhögtyska psalter mask. ’psalmbok’, fornhögtyska Psalter mask. ’psalmbok; cittra, medeltida musikinstrument’; tyska från kyrkolatin psaltērium neutrum ’citrabesläktat stränginstrument; bildl. Davids psalmer’, som i sin tur kommer från grekiska psaltērion neutrum ’stränginstrument’; jfr fornnederländska psalter (Lexer II 304; Kluge 2002, 727); 1. psalterz. predikati, -uoja, -avo intr. ’hålla predikan, offentligt skälla ut’ C I 221, B 985, N 314, [K], Alm 104, KŽ, (spredekti KŽ, spredikauti Alm 118 → sprede) < Förkortat predigen ’prata mycket’ (Alm (PrW)), fornhögtyska bredgen, predigen, fornhögtyska predigen ’predika; bildl. kungöra, propagera’; tyska från latin predicare ’kungöra offentligt’; jfr fornnederländska prediken (Lexer I 345); fornsaxiska prediken ’detsamma’ (Sehwers 1953: 95), predeken ’predika’ (MndW III 372). prédika femininum (1) ’tal, predikan’ BzF 175 (TP 1881, 22), KŽ, Pr, spre-dika Alm 118, FrW, predikis mask. (1) ’tal, predikan’ TŽ II Straipsniai / Articles 157 NIOLĖ ČEPENĖ 186 (Inšk), LC 1880,27, sprėdikis m. (1) NdŽ, APh VI 200, FnW, Lnk, Ms, Mžk, NmŽ, sprėkas m. Alm 118 < i.ö. sprėdė ”predikan”; jfr sydty. Predig, fornhögty. brede, predie f., fornsax. prediga, nyhögty. Predigt f. ”kyrklig predikan; bildl. undervisning”; tyskan från fornlatin predica ”offentligt tillkännagivande, predikan” (Kluge 2002: 719; Lexer I 345); lett. spredikis ”predikan” från tyskan (Sehwers 1953: 117). šprūknygės (hybrid) fem. pl. (1) ”samling av lärdomar och sentenser, katekes” K II 19, NmŽ, šprūngės ”bönböcker” NmŽ; bildning av germ. šprūkas och sl. knygos pl., jfr nyhögty. Spruchbuch n. ”detsamma”. tėmonas m. (1) ”kyrklig avgift, tionde” N 93 (Lbgv), [K], Prl 54, Alm 141, KŽ; jfr preussiska Decem ”tionde, avgift till en präst” (Fr I 135), tęsen, tatsen ”detsamma” (Alm (PrW)); lat. decem ”tio”. Jfr även decmonas. 6) personbeteckningar, t.ex.: áptas m. ”föreståndare för ett manligt katolskt kloster” Lex 3a, Q 13 (orig. apts), [K 19], aptas Alm 27; abtas Alm 23 < preussiska Abt (Lex 3a), nyhögty. Abt m. ”abbot, klosterföreståndare”; jfr fornhögty. abbet, abt, fornsax. abbet, nederländska apt, abt, fornederländska abt; tyskan från kyrkolat. abbās < gr. abbā från arm. abbā ”fader” (Kluge 2002: 11; Lexer I 1); fornhögty. abbet, abt (MndW I 1). áptienė fem. ”föreståndare för ett katolskt kloster” Q 13, B 39 (orig. aptene), K I 33, aptiene Alm 27, abtiene fem. N 2 (abtėne), Alm 23; avledning av germ. aptas, abtas. bapstas m. ”påve” [K], Alm 29, bapstas N 317 < nyhögty. Bapt m. ”detsamma”, jfr fornhögty. bābst, bapst, fornsax. bābes, nyhögty. Papst; tyskan lånade från senlat. pāpes (även gammalfr. papas); b i stället för p är vanligt i tidiga tyska lånord (Grimm XII 1448; Kluge 2002: 679; Lexer I 107). býblenės (hybrid) m. (1) ”Bibelns distributör, kringbärare” LC 182, 48; bildning av germ. bybele, bybelis och lit. nešti ”bära”. bėdelis m. (1) ”djävul” Tr, Pr, Erž; bėdelis Gk, Skr, Krš, Rs, Trg < fornhögty. bōd(d)el, fornhögty. bōdel ”domstolstjänsteman, bödel”; jfr nyhögty. Büttel, schweiz. bödel, gammalfr. bedel, fornsaxiska budil (Kluge 1957: 115), fornhögty. bēdel ”tiggande, bedjande” (Alm 31), bedeler ”tiggare” (MndW I 169). dómproptas m. ”domkyrkans överstepräst” K I 302 < nyhögty. Domprobst ”detsamma”. franciskōnas m. ”medlem av en katolsk tiggarorden” K I 461, franciskonas Alm 51; jfr ty. Franziskaner ”detsamma”, pol. franciskani pl. (Brückner 1974: 127). iškunigis m. (1) ”före detta präst; ex-präst” NdŽ, LzP; bildning av germ. kunigas och lit. prefixet iš-. kāntēris m. (1) ”viss protestantisk kyrkofunktionär, organist” Lex 21, C I 421, B 307, Q 108, N 178, K, Alm 62 < preussiska kanter ”detsamma” (Riemann III 76; Alm (PrW), Canter (Lex 21), jfr nyhögty. Kanter; Kantor m. 158 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų ’kantor, ledare för kyrkokör; sångare’; n.nl. cantor; tyska från lat. cantor ’sångare’ (Kluge 2002: 487). kapučėnis m. ’medlem av kapucinorden, en gren av franciskanorden; benämningen syftar på deras mycket spetsiga mössor och huvor’ Alm 63, kapučėris, kapčerėris K I 677 < nyhögtyska Kapuziner m. kyrkl. ’kapucin’; jfr it. cappuccini, lat. capucinus ’kapucinmunk, franciskanermunk’. katilėkas, -ė subst. (2) ’katolik, person som bekänner sig till katolicismen’ R I 56, R II 91, MŽ I 110, MŽ II 119, LLCh (ordlista), K, Prl 26, Alm 64 < preussiska katelik ’detsamma’ (Alm (PrW)); jfr nyhögtyska Katholik m. ’katolik’; pol. katolik, lat. Christianus catholicus, pl. catholici. kėčeris m. ’kättare, avfälling’ Alm 64, kėčeris K I 683 < nyhögtyska Ketzer m. ’detsamma’; jfr fornhögtyska ketzer, ketzer, kötzer ’den som har en oriktig tro’; efter katarernas (gr. katharós ’ren, rättskaffens, obefläckad, oskyldig’) manikeiska sekt, vulgärlat. Cathari; tyska från vulgärlat. catharus, grek.–lat. catharus (Kluge 2002: 485; Lexer I 1563). kirkversteris m. ’kyrkans föreståndare’ Alm 66, kirkeversteris K I 687 < nyhögtyska Kirchenvorsteher m. ’detsamma’, en dialektism. kirkpoderis m. ’kyrkotjänare, organist, sakristan’ B 795; kirkpoderis Q 297 (urspr. Kirr=Poders); kirkvederis mask. ’kyrkotjänare’ K I 687, kirkeveris Alm 66 < preussisk dialektform Kircheder (a=ā) ’kyrkans föreståndare, medlem av kyrkokollegiet eller församlingsrådet’ (Fr I 363–364); jfr nyhögtyska Kirchenvater. kleknėrienė f. ’klockarens hustru’ K I 555, KŽ → kleknėris. kleknėris m. (1) ’klockare’ B 591, R II 180, 223, MŽ II 238, 298, Prk, kleknėris Sch 188–189, Prk; kleknorius B 831 (Klenorus); kleknėrė m. (1) ’klockare’ K, K I 83, Prl 61, KŽ, kleknėrė Alm 67 < östpreuss. preussisk dialektform kleknär, klekner ’klockare’ (Mitzka 1919: 124, Alm (PrW)); jfr fornhögtyska glockenäre ’klockare’ (Lexer I 1037), nyhögtyska Glöckner ’detsamma’, fornsaxiska cloc(c) ’liten klocka’, n.nl. klok, n.sv. klocka (Kluge 2002: 362). kocėrus m. ’avfälling, kättare’ K¹ 13, Lex 53a (urspr. kocer[us]), C I 1054 (Kōcerus), Q 295, B 434, 779, N 203; kocėrius MŽ 338 (ack. pl. Kocerius), DP 535 (kaceris), [K kocierius], KŽ (kocėrius); kōcėrius m. (1) kyrkl. ’villolärare, avfälling, kättare’ DP 119, 541 (kacerius), MŽ II 296 (Kōcerus), PG, K I 683 < fornhögtyska katzer m. ’den som har en oriktig tro, kättare’, en dialektism med o, eftersom fornhögtyskans långa öppna â ofta motsvarades av långt öppet ô i preussiska ordensspråket; tyska från vulgärlat. catarus, grek.–lat. catharus (Lexer I 1563; Ziesemer 1924: 114); jfr preussiska Ketzer (C I 1054), fornhögtyska ketzer (från 1100-talet), kätzer, közer, nyhögtyska Ketzer (Lexer I 1563; Kluge 2002: 485); (s.l., v.l.) n.l. kacer ’kättare, avfälling; hingst’ < jfr tjeck. kacir, n.tjeck. kacíř, kačíř ’kättare’, från fornhögtyska [N.Č. – fornhögtyska är korrigerat från fornhögtysk dialekt, eftersom fornhögtysk dialektform är ketter] katzer, fornhögtyska ketzer, nyhögtyska Ketzer ’detsamma’, benämning på medlemmar av nya sekter från vulgärlat. catharus; medlem av en neo-manikeisk sekt < gr. (LKPŽ 338–339), pol. kacer från tjeck. kacieř < tyska Katzer, Ketzer (Brückner 1974: 211). Straipsniai / Articles 159 NIOLĖ ČEPENĖ kunegbuvis (dial.) m. ‘en före detta präst eller seminarist’ Pron, Užv, kunigbuvis BŽ 477; sammansättningar av germ. kunegas, kunigas och lit. būti. kungas m. 1. ‘präst (särskilt katolsk)’ DK¹ 30, DK² 32, AK 9,17, AK 66,19 (orig. pl. kungay), KŽ. 2. ‘herre, härskare’ S. Dauk; jfr fvn. kunic, kunig, kong ‘kung; härskare’, fht. chung (Lexer I 1774), n. nordgerm. kung, n. sv. kung (Kluge 1957: 391; 2002: 520); lett. kungs ‘herre’ från fht. kunig (Sehwers 1953: 61). Jfr även kunigas. kunigáiktis (1) ‘äldste, ledare, härskare, präst, offerpräst’ BB 1 Mos 23,6, BB 1 Mos 36,15, VlnE 22,2 (orig. Kunigajchtis), VlnE 69,21 (Kunigaikštis), DP 3,6, DP 163, DP 167,44 (ack. pl. kunigąszczus), DP 217,17, 67, 571, SD¹ 67, SD³ 27, 137, SP I 47, B 500, S. Dauk (kunigaikštis), R II 389, MŽ II 523 → kunigas. kunigátis m. (1) ‘ung präst, kaplan; seminarist’ Šts, Mrc; avledning av kunigas. kunigas m. (3ᵇ), FnW, (kunegas) ‘herre, härskare; ledare’ MŽ 396 (orig. Kunigs), 505, C I 908, B 53, 107, 681, 500, 511, 682, KlG 24, R I 70 (Kunigs), MŽ I 135 (Kunigs), K, A 1884, 307, 308, A 1885, 37, K. Būg, rš, KŽ, kūne-gas S. Dauk, dimin. kunigėlis B 379, kunigėlis B 499. 2. ‘präst (särskilt katolsk eller protestantisk)’ MŽ 30, 127, 505, BP I 153, BP II 210, 278, DP 17,27; 75,44; 141,13, MT (Blotno prakalba) 7, MT 38,12, MP 40, 78, VP 26 (kunegas), Ch¹Mr 1,44, AK 97, PK 160, Vln¹⁵⁰, Vln 50,12, Vln 58,9 (Kunigs), VlnE 7,4, VlnE 51,20 (wiraufelskningas), VlnE 199,1 (pl. kunigai), ZEE 204,2 (pl. kunigai), RB it. 1. 4, 12, SD³ 96, 116, SD 84, Lex 67, 68a, SP 69, SG I 35, Q 275 (Dwaronu kunigs), 383, 396 (Kunigs), H 54, B 85, 210 (kunigs), 311, 313, 441, 543, 681, 721, 860, 873, 971, PVG 60 (1712 m.), PVG 93 (1728 m.), PVG 604 (1831 m.), R I 70, MŽ I 135, LLCh 216 (pl. kunigai), 255, K, M. Valanč, VP 26 (kunegas), K. Donel, S. Dauk, Rp 69, BzBk 110 (kunegas), Prl 44, NG 42, Dg 52, J, JV 1038, FnW, Alm 75, Sim, GK 1939, 103, NŽR, KŽ, ŠVŽ (gen. sing. kòngą, Šak, Šal, Vin, Dauk, kòngės Lu), ZŠŽ (Grš, Br, Šk), KzRŽ, ZtŽ, DvŽ, LzŽ, Mrj, Šk, Srj, Ram, Vnv, Gmb, Klp (kunigs), Krš (kunegas), Akm (kònegas), norra Panevėžysområdet (kū.nógs), Dv, Plv, Ss, Šl, Pn, Pln, Zp, Klt, dimin. kunigėlis KŽ, DvŽ, kunigėlis KzRŽ; lån från fvn. kunic ‘kung, härskare’; jfr fht. künic (Lexer I 1774); fht. kun(i)ng, fvn. kunig, kung ‘kung, härskare, herre’, fornnord. kuning (senare kunig, medelnl. koning, fht. König ‘kung, härskare’; finska kuningas, estniska kuningas (Kluge 1957: 391; 2002: 519–520; Grim XI 1691); medelnedertyska konink, konnik ‘kung’ (MdW II 524); pr. konags ‘hertig, kung’ är också en germanism (Mažiulis II 242–243 (E 405)). Jfr även kungas, kunigas, iškunigis, naukunigis, pakunigis, puskūnigis, senkunigis, velniakunigis, viškūnis. 160 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų kūnigė f. (1) 1. ‘kvinnlig präst, vaidilutė’ S. Dauk, Pt, kūnigė dial., ‘föreståndarinna för ett kloster eller tempel’ SD³ 138, N 210, A 1884, 63, KŽ. 2. ‘prästens (pastorns) hustru’ [K (Kt)], KŽ, I. Simon; → kunigas, kunigas. Jfr även kunigė. kunigėlis m. (2) ‘kaplan’ NG 60, Sln, Skp, kunigėlis ŠVŽ (Št); avledning av kunigas. kunigienė f. (1) Brž, kunigienė (1) K; OsG 18 ‘prästens (pastorns) hustru’ R I 71 (orig. Kunignė), K, LC 1881, 17, Am 76, KŽ → kunigas. kunigija f. (2) kollektiv. ‘prästerna, prästerskapet’ M, J, sp, FrnW, V. Kudr, KŽ, Prn, Bs, Blv, kunigija Am 75, kunigija A 1884, 381, kunigija KŽ. Gmž; avledningar av kunigas, kuningas. kunigas m. (2) ‘pastor’ Prk; avledning av kunigas. kuniginkas, -ė subst. (1) ‘en prästlärling som utbildas för prästvigning’ A 1885, 372, BsV 164, KŽ (orig. kunigininkas), Klp, Prk → kunigas. kuniginis, -ė subst. (2) ‘en som sympatiserar med köttsliga åskådningar, anhängare av köttslighet’ dial., Žem, ZŠŽ (Gr); avledning av kunigas. kunigiškas m. (1) ‘präst’ Šv; avledning av kunigas. kunigiškis, -ė subst. (2) 1. ‘präst (särskilt katolsk)’ Ch 2 Mos 30,30, Grv. 2. ‘prästlärling som utbildas för prästvigning’ KŽ, Šlu, Prk, kunigiškis N 210, K, KŽ; avledningar av kunigas, kunas. kunigūkas m. (2) ‘seminarist’ Jrb; diminutivavledning av kunigas. kunigūžis m. (2) ‘protestantisk eller luthersk präst’ Am 76, KŽ, ZŠŽ (Įk, Žvr, Šk, Nm), Vdž, Alk, Dkš, Gs, ‘luthersk präst’ KrtnŽ; avledning av kunigas. kuningas m. (³ᵇ) FrnW 1. ’herre, mästare; ledare’ B 99, N 210. 2. ’präst (särskilt katolsk), kyrkoherde’ C II 204 (orig. Kūnigas), 237 (Kūningas), 647 (Kūnngas), 1121, Q 75 (Kūnngas), 179, R I 70 (Kūnngas), R II 58, 208 (Kūnngas), 276, 282, H II 186, PVG 193 (1748 m.), 362 (1793 m.), MŽ II 23, 78, 277, JV 615, Sln, BzF 52, N 210, K, KŽ (A 1883, 42), Pr 44, Šv, dimin. kunigėlis N 210, kunigytis N 210, kunigūžis N 210; < jfr kuninc, kuning ’kung, härskare’ (Lexer I 1774); jämför fornhögtyska kun(i)g, fornsaxiska kunig ’kung, härskare, herre’, fornnordiska kun, nederländska koning; finska kunigas (Kluge 1957: 391; 2002: 519–520), fornsaxiska koning, konink ’kung’ (MndW II 524); preussiska konagis ’furste, kung’ från fornhögtyska (eller fornsaxiska) künic ’kung’, fornsaxiska kunic (kunig) ’kung’ (Mažiulis II 242–243 (E 405)). Jämför även kunigas. kūnigė f. (1) 1. ’kvinnlig präst, prästinna’ rš. 2. ’föreståndarinna, överordnad i ett katolskt kloster’ N 210, KŽ; → kunigas. Jämför även kunigė. kunigienė R I 71 (orig. Kunignė), N 210 → kunigas. kuningestis m. ’kardinal, katolsk präst’ Q 109 (orig. Kunningestis, Popezus Kaffes) → kunigas. Straipsniai / Articles 161 NIJOLĖ ČEPIENĖ manìstas m. ’mennonit, anhängare av en protestantisk sekt’ K II 54, Alm 84, KŽ < preuss. Manist ’detsamma’. Mennoniter bodde i Preussen, främst i Verder (Verder), Žemuma (Niedergen) (Fr II 48); jämför fornsaxiska meniste ’detsamma’ (MndW III 71), nyhögtyska Mennonist, efter pastorn Menno Simons (1496–1561, Nederländerna). mukarãi m. pl. (3ᵇ) ’gamla tyskar som vanligen ber hemma’ ŽŠŽ (Lkš), mūcharai m. pl. (1) ŽŠŽ (Šsr); mukeris ’helgon’, I. Šimon, mūkeris (1) ’detsamma’ prš, Yl < nyhögtyska Mucker m. ’hycklare, helgon; öknamn på J. F. Buddes pietistiska anhängare på 1600-talet’; jämför fornhögtyska mücheler m. ’Meuchler, scarius’ (Kluge 2002: 634–635; Lexer I 2191). nacarėnas, -ė adj./subst. ’nasaré’ Alm 90; jämför tyska Naz(ar)ener ’som tillhör en judisk-kristen sekt (under de första århundradena e.Kr.)’, latin Nazareus från grekiska Nazarēnos ’nasaré, ett tillnamn på Jesus Kristus’. naujūngis (dial.) m. ’nyligen vigd präst’ Bv; en sammansättning av det germanska kunigas och litauiska naujas ’ny’. pākūnis m. (1) ’lekmannamedhjälpare åt en protestantisk präst’ Šs; en avledning av det germanska kunigas och det litauiska prefixet pa-. patōbelis m. (1) ’kyrkotjänare, klockringare, sakristan’ Lex 43, Q 27, 29, C I 785, 1063, B 308, 591, 795, 831, R I 162, MŽ I 296, LLICH (ordlista), N 107, [K], K I 555, KŽ, Alm 97, FnW, Pk, ’kyrkotjänare som står bakom en tavla, tyska Tafel, som tolk’ R I 162, MŽ I 296, Alm 97 < preuss. Potabel ’förr i [Preussiska] Litauen en kyrkotjänare som bistod de tyska kyrkotjänarna. Deras uppgifter var att ringa i klockorna, skaffa vin och nattvardsoblater, sköta kyrkan och dess inventarier, bära påsen för kollektinsamlingen (Klingsäckel), hålla uppsikt över olämpliga besökare, sätta järnhalskragar (Halseisen) på de olydiga, assistera predikanterna när de for till sjuka eller förberedde dop; de skulle också medverka vid tiondeinsamlingen. Det ålåg dem att sköta byggnaderna och hjälpa predikanterna med jordbruksarbetet’ (Fr II 172). ALEW skriver att tyska Potabel (Patabel) kan ha lånats från litauiska patōbelis (ALEW II 741–742). pilgrìmas, -ė adj./subst. (2) ’pilgrim som vallfärdar, resenär till heliga platser’ TrpŽ, Š, DŽ pilgrimas, -ė brš, pilgrimas KŽ < preuss. Pilgrim, nyhögtyska Pilgrim ’pilgrim som vallfärdar’ (Prel 40), fornhögtyska pilgrim; jämför fornhögtyska bilgerim, pilgerin, fornfranska pelegrin, fornengelska pilgrim; tyska från vulgärlatin pelegrinus ’främling, resenär’ (Kluge 2002: 703), fornsaxiska pelegim(e) ’detsamma’ (MndW III 315); italienska pellegrino från latin. pōdė f. (2) ’gudmor’ C II 192, KŽ, Alm 103 (i Aukštaitija), Pt, FnW, ŽŠŽ, KzRŽ, Š, Įnš, Žml, Vl, Erž, Įrb, Sk; pōdė m./f. (2) ’guddotter/gudson’ N 294, K, M. Valanč, S. Dauk, BM 400 (Šnt), LMD (Šs), KŽ, Alm 103 (i Žemaitija), NmŽ, FnW, BM 400, Šnt, LMD (Šs), KrtnŽ (puodė), ŠVŽ (puodė Bks, Med, Lyk), Dr, Kv, Plt, Vkš, Sd, Trk, Ms, Nt, Trk, ’guddotter’ 162 Acta Linguistica Lithuanica LXXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų B 967 < preussiska pōde, pōt ’gudson, gudsotter’ (Alm (PrW)); jfr fornöstpreussiska pade m. ’gudfar, gudmor, fadder’ (MndW III 291), nyhögtyska Pate m. ’gudson; gudsotter’; f. ’gudmor; guddotter’, latin pater ’andlig far, gudfar’ (Kluge 2002: 685). precentėris m. ’lärare för barn i en protestantisk församlingskyrka’ PVG 413 (1794) < preussiska precenter ’detsamma’ (Alm 105 (PrW)); jfr latin praecentor ’sångledare, solist, dirigent’. pūkunėgis (kyrklig dialekt) m. (1) 1. ’luthersk predikant, predikant, person som utför prästens uppgifter’ Grm, Vn. 2. ’klerk med diakonvigning’ Ndž; sammansättning av det germanska kunigas och litauiska pus- rabýneris m. ’rabbin, judisk präst’ K II 18, Alm 109 < nyhögtyska Rabiner ’detsamma’; jfr hebreiska rabbi ’min lärare’; medelhögtyska Rābīn ’arab’ (Lexer II 330). sėnukigis (kyrklig dialekt) m. (1) ’gammal präst av gammaldags snitt’ Vaižg; sammansättning av det germanska kunigas och litauiska senas velniakūnis (kyrklig dialekt) m. ’en som med onda avsikter klätt ut sig till präst’ BsV 291, S I 165; sammansättning av det germanska kunigas och litauiska velnias vištkunigis (kyrklig dialekt) m. pl. (1) ’en som inte har avslutat prästutbildningen’ Nį, Skr; sammansättning av det germanska kunigas och litauiska višta 7) mytologisk lexik, benämningar på övernaturliga väsen, till exempel: bazilikas (basilīkas, bazilīkus) m. ’sagoväsen, drake’ WP 98a,8, SD 8, SD³ 9 (ursprungligen bazyliszek), Bb Iz 11,8, B 189 (Basiliszek), baziliškas Lex 236 (Baziliszek), C I 236, Prl 51 (bazyliszas); jfr medelhögtyska basiliske m., basilik (Lexer I 133), nyhögtyska Basilisk myt. ’basilisk, orm’, preussiska Baliljže (C I 236); fornnederländska basilis, fornengelska basilisk; ordet är ett lån från latin basiliscus, som i sin tur kommer från grekiska basilískos ’liten kung’ (Kluge 2002: 94); polska bazyliszek. ALEW härleder litauiska baziliskas från polska (ALEW I 100). grális m. ’mystiskt och förunderligt kärl (grop, bägare), sten (i medeltida tyska berättelser och litteratur)’ TrpŽ, KŽ, nSŽ; ’den legendariska bägare som Jesus Kristus drack ur vid den sista måltiden’ TrpŽ, NSŽ 144 < tyska Gral m. ’helig relik (sten, bägare eller annat)’; jfr medelhögtyska grāl m. ’den heliga graalen, Kristi nattvardskärl’, fornfranska graal ’detsamma’; vulgärlatin gradalis (Kluge 2002: 367; Grimm VIII 1737; Lexer I 1066). kābalas m. (1), plurale tantum ’spådom om framtiden med kort och på andra sätt’ Vad, Lp, Kt, kabōlai pl. ZtŽ; jfr preussiska kābal ’mened’ (Alm (PrW)), Cabale f. ’hemliga intriger, ränker’ (K I 673), nyhögtyska Kabale f. ’list, bedräglighet; ränker’; fornengelska cabal; fornsvenska kabal, fornnorska kabale; ordet kommer från franska cabale ’kabbala, judisk hemlig lära’, vilket i sin tur kommer från hebreiska qabbālā(h) ’överlämnande; tradition’ (Kluge 2002: 457); hebreiska qabbala ’(hemlig) tradition’, gammaljudiska kabbālāh ’spådom’ Straipsniai / Articles 163 NIOLĖ ČEPIENĖ iš skaičių, magija, intriga’ (Vasmer II 1986, 149); (v.l.), n.l. kabala, pl. kabaly ‘judėjų filosofinis apokrinis traktatas; būrimas kortomis; būrimas iš ženklų, skaičių; burtų mokomoji knyga; sąmokslas, intriga; rūpesčiai, sunkumai’ < l. jd. qabale ‘paslaptingasis judėjų mokymas’, v.lot. cabala ‘Kabala (išmintis, perduodama rabinų)’, iš v.hebr. qābālāh ‘gavimas, priėmimas; tradicijų perdavimas iš kartos į kartą; paprotinis įstatymas; po Mozės rašyti veikalai; kabala, paslaptingoji išmintis’; n.brus. kabalá ‘rūpesčiai; galvosūkis; apgaulė, niekai’, n.brus. dial. kabalny pl. ‘būrimo kortos’ (LKŽ 337), l. kabala ‘intriga, slaptas mokslas’ < vok. ir it. cabala, o š iš hebr. kabbalah (Brückner 1974: 211). špūkas mask. (1, 3) ’spöke, vålnad, gengångare’ K II 200, Cp, NdŽ, BzF 185 (Prk), Am 134, FrnW, KŽ, ZŠŽ (Grš, Šk, Ssr, Snt), NmŽ, Šn, Vkv, Nm, Gs, Mrj, Tlž; špūkis, -ė diminutiv ’en som vandrar om natten, nattvandrare, spöke’, BzF 185 (orig. spūks); špōkas (1) ’spöke, vålnad’ ZŠŽ (Snt) < jfr. Spuk m. ’vålnad, spöke, gengångare’, som lånats från lågtyska spok, spök, n. ’spöke, vålnad, föraktlig varelse’; jämför lågfornnederländska spoke, fornengelska pūca myt. ’gnom, tomte, kaukas, elddrake, husande’. Ursprunget är oklart (Kluge 2002: 871; MndW IV 335). pracūberoti, -oja, -ojo verb. ’förtrolla, förhäxa’ BzF 205 < jfr. verzaubern ’detsamma’. Valhalà f. ’i fornnordisk mytologi: guden Odens boning, vistelseort för krigare som fallit i strid’ TrpŽ; beträffande ursprunget, jämför tyska Walhall(a) < fornnordiska Valhǫll ’de stupades boning’; i den nordgermanska mytologin är detta namnet på en sal, tyska Halle, dit de som fallit i strid kommer (Kluge 2002: 970). valkirijos f. pl. (1) ’i fornnordisk mytologi: gudomliga krigarflickor som hjälpte hjältarna i strider, förde de stupade krigarnas andar till Valhall och betjänade dem där vid festmåltider’ TrpŽ, NSŽ 454; jämför fornhögtyska Walküre f. < fornnordiska valkyrja ’den som väljer de döda’, fornsvenska valkyria, fornengelska Valkyrie, fornederländska valkure (Kluge 2002: 970). Valpurgijos natt ’en forngermansk hednisk högtid som firades vid vårens början natten mellan den 30 april och 1 maj; enligt tysk folktro höll onda andar och häxor fest och orgier den natten på berget Brocken; fest, orgie’ TrpŽ, Valpurgija KŽ, NSŽ; jämför tyska Walpurgisnacht ’häxornas natt’; Walpurg(is) är ett germanskt helgon med ursprung i England, på tyska Walt-purc; natten till den 1 maj rider häxorna på berget Blocksberg – sambandet mellan hedningarna och helgonet motiveras endast av datumet; fornederländska Walpurgisnacht, fornengelska Walpurgis Night (Kluge 2002: 971); latin Valpurgis. 164 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų 3. OM ORDETS OLA BETYDELSER OCH URSPRUNG I Bretkūnas bibel beläggs ordet ola⁴ f. ’grotta, håla, rum, krypta’ (BB 1 Moz 23,9 ’grotta för begravning’, BB 1 Kar 18,4, BB 1 Kar 19,9, BB 1 Kar 19,13, BB Ps 142,1, olė BB 1 Kar 18,4, ola BB 1 Sam 24,4, BB 1 Sam 24,11, uola BB 1 Sam 24,4). Grottor, som portar till underjorden och hemligheten, är föremål för många kulter, myter och sägner. De betraktades som gudarnas födelseplatser och eremiternas boningar. I den kretensiska och mykenska tron fanns många heliga grottor (NSŽ 294–296). Ola används inte bara i betydelsen ’djur- eller fågelhåla, grotta’, såsom LKŽ anger, utan också ’rum, krypta, plats att gömma något på; tillflykt’. Kryptorna var de tidiga kristnas gudstjänst- och begravningsrum i katakomberna, de underjordiska begravningsplatserna. Av Bibeln framgår att grottorna hade dörrar (1 Kar 19,13) och var stora (han gömde här femtio och där femtio profeter i grottan (1 Kar 18,4)). Människor begravdes där – i Antanas Rubšys översättning av Den heliga skrift (ŠvR, 1 Moz 23,19) står det: Då begravde Abraham sin hustru i grottan på Makpelas åker, mitt emot Mamre {det vill säga Hebron}, i Kanaans land. Åkern och grottan övergick från hetiterna i Abrahams ägo som gravplats. Bretkūnas och korrekturläsarna av hans bibelöversättning tvivlade förmodligen på om betydelsen av de översatta litauiska orden exakt motsvarade originalordet; därför tilläggs ofta ola, motsvarande fornhögtyska Höhle f. (Hohl n.), medelhögtyska Hohle f. ’grotta, hålighet; stort ihåligt utrymme i jorden’ (Grimm X 714, 715, PaulW 299); jämför medellågtyska hol n. ’grotta, hålighet, ihåligt utrymme; tillflykt, gömställe’. I krönikan av Hermann Korner, dominikanermunk i Lübeck på 1400-talet, samt i skrifter på lågtyska beläggs verbet holen ’ich in eine Höhle, Versteck begeben (bege sig, ge sig av, gå in i en grotta eller ett gömställe)’ (MndW II 285, 288). Litauiska ola kan också förbindas med fornhögtyska hol n., m. ’grotta, grop, hålighet, fördjupning’, fornhögtyska hūle f. (hol) ’grotta, tillflykt, gömställe (Schlupfwinkel)’, [hule BB 1 Moz 19,30], fornhögtyska verbet hēln ’hålla gömd, dölja’ (Lexer I 1324, 1381, 1242). Jämför även besläktade skand. hol (fornhögtyska Halle f. ’förhall, tillbyggnad med kolonner’), vars grundbetydelse är ’övertäckt, gömd’; (gotiska hulþ-s ’klippa, byggnad av sten, sal i klipporna’); → germ. *hel- ’dölja, gömma’. Ur fornhögtyska verben hēlen, hēln ’hålla gömd, dölja, gömma, dölja’ (fornhögtyska hehlen) bildades fornhögtyska helle f. myt. ’den dolda, hemliga underjorden för de döda, helvetet; ett smalt utrymme mellan kronisen och väggen’, fornhögtyska halle f. ⁴ Ola beläggs också i VlnE 101,11, DP 488, MP 284, SD³ 76, 85, 155, 281, 291, SD 66, 238, 246, Q 235, B 860, R I 167 (orig. ūla), MŽ I 306 (ūla), A. Baran, J, JD 853, Jrk 25, FrnW, ZŠŽ (Grš, Šk, Br), KzRŽ, Ds, Dkš, Km, Sg, Skp, Rš, dimin. olūkė ZŠŽ (Lkš); även belagt är hola ’grop, grotta’ SP I 42,6; 42,11; 255,2, BzF 116, FrnW I 516, hala SD¹ 14, BzF 116. ⁵ Plg. dar s.v.a., v.n.l, s.fryz. hol, ang. hole ‘ola, urvas’ (Kluge 1957: 313). Straipsniai / Articles 165 NIJOLĖ ČEPĖNIĖ ’trätorn, träpelare, koja; plats för att bereda och förvara salt’; jfr även got. halja ’underjordisk värld för de döda’ (Lexer I 232, 1149; Kluge 1957: 283; Grimm X 229). W. Smoczyński betraktar litauiska ola som ett ord med oklar etymologi (Smoczyński 2007: 432). Lett. ala ’grotta, håla, lya’. J. Sehwers härleder det vilolågtyska hol ’grotta, hål, grop’ (Sehwers 1953: 1). Litauiska ola ’grotta, håla, vind, krypta; tillflykt’, belagt i Bretkūnas bibel från 1500-talet, skulle alltså kunna härledas inte bara från det medellågtyska hol n. ’grotta, håla, ihåligt rum; tillflykt’, som E. Fraenkel skrev, utan också från medelhögtyska Hohle f. ’grotta, hålighet; stor hålighet i marken’; jfr medelhögtyska hūle (hule, hol) f. ’grotta, håla, tillflykt’. Jfr även Valhala (vid 2, 7). I den heliga skrift översatt av Antanas Rubšys finner vi låneordet šeolas m. ’de dödas boning, helvetet’ ŠvR (Moz 37,35; GG 8,6; Job 24,19), troligen hämtat från hebr. še’ol, som sannolikt kan förknippas med nyhögtyska Hölle f. ’underjordisk värld för de döda, helvetet’, got. halja, fornhögtyska hella ’tankens gudinna Hel, hennes boning’ (Grimm X 174); jfr lett. ellē ’helvetet’, från vilolågtyska helle (Sehwers 1953: 331–332). Enligt tillgängliga uppgifter förekommer ordet šeolas inte i äldre litauiska skrifter. I Bretkūnas bibel från 1500-talet översätts tyska Hölle f. ’helvetet’ med det polska låneordet peklą6. 4. AVLEDNINGAR Nya ord bildas av germanismer inom den religiösa vokabulären: avledningar, denominalverb och sammansättningar. Litauiska suffix -ienė, -ystė, -iškas, -auti läggs särskilt ofta till en germanisms rot. Det finns också sammansatta ord och hybrider, där den ena leden är en germanism och den andra ett litauiskt ord. Många avledningarna har bildats med den gamla germanismen kunigas. Avledningar, t.ex.: aptinė, aptinė f. ’föreståndarinna för ett katolskt kloster’ → aptas, aptas; kunigė, kunigė, kuniginė f. (1) ’prästfru (pastorsfru)’. Särskilt många avledningar har bildats av låneordet kunigas, kunigas: kunė, kunė f. (1) 1. ’kvinna i prästämbetet, prästinna; föreståndarinna för ett kloster eller tempel’. 2. ’prästfru (pastorsfru)’; → kunigas, kunigas; kunigaitis m. (1) ’ung präst, vikarie; seminarist’; kunigystė f. (2) ’herravälde’ BP II 117, WP 27,13, DP 226, MT 30,31, ’prästämbete, prästerskap’ WP 27,13, DP 465, MT 18, Alm 76, FrnW, KŽ, KrtnŽ; kunigystė f. (2) ’herravälde’ BB Joz 18,7, WP 152,19, DP 542, SP 204, B 684, R I 71, MŽ I 136, PG, ’prästämbete, 6 I LKŽe anges inte källan från Bretkūnas bibel för ordet peklą. 166 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų prästerskap’ BB 1 Sam 2,28, DK 94, AK 93, DP 75, MT 18, Ch¹ 312, PK 13, SD³ 96, SD 84, SG I 51, Lex 68a, Q 396, B 721, 810, 96, H 54, R I 71 (orig. Kunigystė), MŽ I 136, A 1885, 35, K, M. Valanč, M, FrnW, J. Bil, J. Šimk, KŽ, ŠVŽŽ (Dauk), kunigystė (2) ’prästämbete, prästerskap’ Lex 68a, C II 237, Q 396, H 54, R I 71 (Kunigystė), R II 282, N 210, A 1885, 78, ’herravälde’ R I 71, N 210; cerėvstė f. ’kätteri; avvikelse (i tron)’ Alm 64; bybeliskas adj. ’som kännetecknar Bibeln’ N 329, K, Alm 31, adv. bybeliškai K; → Bybelis; jfr nyhögtyska biblisch; ketseriskas adj. ’som kännetecknar en kättare’ K I 683, adv. ketseriškai K I 683; kunigiškas, -a adj. (1), -à (³ᵇ) ’som kännetecknar en präst (särskilt katolsk)’ BB 2 Moz 19,6, DK 14, DP 27, 76, 547, SD³ 96, SD 84, B 96, K, BsMt II 238, M. Valanč, J. Jabl, KŽ, Ggr; kunigiškas, -a R II 282, N 210, A 1885, 81, adv. kunigiškai ’som en präst’ K, ŽŠ (Nm); kuniginis, -ė adj. (2) ’prästers (särskilt katolska)’ J. Jabl, KŽ, Šts. Denominalverb: kunigauti, -auja (-ąna), -avo intr., kunigaut ŽŠ 1. ’vara präst, vara prästman’ MŽ 421, BB Luk 1,8, S. Dauk, BzB 297, FrnW, P. Cvir, J. Jabl, J. Balt, Alm 75, KŽ, DŽ, ŠVŽŽ (Žbr). 2. ’härska’ MŽ 421, MT 250, rš; denominalverb av kunigas; podžauti, -iauja, -iavo intr. ’vara podžius eller pode, vara fadder’ rš, ŽŠ (Jn), apipodžiauti tr. ’vara podžius, pode’ ŽŠ (Jn), denominalverb av podis; spredikauti verb. intr. ’predika’ Alm 118, spredėti KŽ, denominalverb av spredika; pilgrinauti, -auja, -avo verb. intr. ’vallfärda’ BB Iz 23,7, Prel 43 → pilgrimas; jfr vilolågtyska pelegrine ’pilgrim’ (Prel 43). Sammansättningar: bybelnėšis (hybrid) m. (1) ’Bibelspridare, någon som delar ut Biblar’ LC 1882, 48, sammansättning av germ. bybele, bybelis och lit. nešti ’bära’; iškunigis m. ’före detta präst, ex-präst’ NdŽ, LzP, bildat av germ. kunigas och litauiskt prefix -iš; kirkapis (hybrid) m. (1) ’gravar vid kyrkan; kyrkogård’ R I 54, R II 223, MŽ II 298, N 200, K, KŽ, Alm 66, kirkapis KŽ, bildat av germ. kirke och lit. kapas ’grav’; jfr nyhögtyska Kirchhof m. ’gravar, kyrkogård’; kunegubuis (dial.) m. ’före detta präst eller seminarist’ Pron, Užv; kunigubuis BŽ 477, bildat av germ. kunegas, kunigas och lit. būti ’vara’; Luter–Klebon–Patobel penigai (Luter [penigai], Klebon [penigai]) m. pl. ’tionde, kyrkopengar som betalas i lutherska kyrkor’ Lex 23; sammansättningar av germ. luteris och penigai; av slaviskt klebonas och germ. penigai; av germ. patobelis och penigai; põdženklis (hybrid) m. (1) ’utsmyckade, präglade kort med lyckönskningar från faddrarna, i vilka en gåva eller pengar läggs till fadderbarnet’ K II 105 (orig. põd-ženklis; bildat av germ. podis och lit. ženklas ’tecken’; jfr nyhögtyska Patenbrief, Patentzel samma betydelse (Grimm XIII 1502); šprūknešis f. pl. (1) ’samling av undervisande ord och sentenser, katekes’ K II 199, NmŽ, šprūknešės ’bönböcker’ NmŽ, bildat av germ. šprukas och lit. knygos ’bok’ (pl.); jfr nyhögtyska Spruchbuch n. ’detsamma’. Straipsniai / Articles 167 NIJOLĖ ČEPIENĖ 5. KRONOLOGISKA ANMÄRKNINGAR I de äldsta skrifterna från 1500-talet finns få ord från religionens område belagda; något fler återfinns i Bretkūnas bibel, till exempel: kunigas (kunegas, kun-gas); turmas ’torn, klocktorn’; psalteras (psaltėrius, psalteras) ’psalmbok; stränginstrument’; miras (miras, myras) ’välluktande kåda’; izopas (yzopas, yzapas) ’läkemedelsväxten isop (Hyssopus officinalis); isopkvistar som används i kyrkan som bestänkelsekvast’; skryne ’i katolska kyrkor ett utsmyckat skåp mitt på altaret för förvaring av hostian; offerkista, kassa; ark (om den båt som den bibliske Noa byggde’). Från 1600-talet ökar lånen, särskilt i de preussisk-tyska–litauiska och litauisk–tyska ordböckerna, t.ex.: ablōtas ’julafton’; almūzas ’allmosa, gåva’; ilgės sf. pl. (2), ilgės (1) ’Alla helgons dag (1 november); kant̄eris ’en viss funktion i den protestantiska kyrkan, organist’; katgismas ’katekesen, en kort framställning av den kristna läran i form av frågor och svar’; kerūbas (kerubas) bān. ’ängel av högsta rang’; jfr ty. Cherub, preussisk-ty. Cherub (C I 426), hebr. kerub (pl. kerubin) ’samma betydelse’; assyr. k’rub ’en jättelik fågel med lejontassar och människohuvud, grip’ (Kluge 1957: 268); kirpėdis ’kyrkotjänare, organist, sakristan, kirkodis; kleboningai sm. pl. bān. ’en viss del av vinsten eller inkomsten som de troende skulle ge till kyrkan, prästen; tionde’; en bildning av sl. klebonas och germ. penig; kleboningai (urspr. Lutter-Klebon-Patbel-Piningai); gángos sf. pl. (1) ’plats i kyrkan vid orgeln; läktare < ty. Gang ’samma betydelse’; predikau, -auja, -avo intr. ’predika, offentligt förebrå’; tapelis ’liten låda för insamling av offergåvor i kyrkan’ < preussisk-ty. tofel ’platta’, jfr elsassisk dial. tôfel ’(upphängd) platta, bräda som slås på för att frambringa ljud och ge signal, använd i kyrkor och kloster i stället för att ringa i klockor’, n.h.ty. Tafel (Grimm XXI 13). Nya lånord uppträder på 1600-talet; många av dem finns upptagna i Jokūbas Brodowskis ordbok, till exempel: dreskama sf. ’sakristia’, dreskare, dreskare LC 1885, 12; kapelė ’liten kyrka, kapell’; klekneris ’klockare’; klingbelis ’påse för insamling av pengar i kyrkan’; klosteris ’kloster’; precenteris ’barnlärare i en protestantisk församlingskyrka’ PVG 413 (1794); fornhögty. kirkapis ’gravar intill kyrkan, kyrkogård’. Från 1800-talet finns nya lånord belagda i G. H. F. Nesselmansa och framför allt F. Kuršaitis ordböcker, till exempel: bybelis sm., býbelės sf. pl. ’Bibeln’; býbelšprūks ’ett ord ur den heliga skrift’; verb. fīrmeliuoti ’konfirmera, helga’; franciškonas ’medlem av en katolsk tiggarorden’; gnōda ’nåd’; jerģtēliai interj. ’käre Gud, käre lille Gud’; kapučīneris (kaputsīneris) ’medlem av en katolsk munkorden, en gren av franciskanorden, uppkallad efter deras särskilt spetsiga huvor’; liktis sf. (4, 2) ’Kyndelsmässodagen; gudstjänst då de troende går med ljus (den 2 februari)’; liturgija ’ordningen för den offentliga gudstjänsten, särskilt mässan, i kristna 168 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų kyrkor < ty. Liturgie ’detsamma’, jfr nyisl. liturgie, kyrkolat. liturgia, gr. leito-urgía (Kluge 2002: 578); próptas ’kyrkoherde’; rabýneris ’rabbin’; sprė́dka sf. (1) ’tal, predikan’, sprė́dka Alm 118, FrW, sprė́ka KŽ, sprė́das sm.; sprūknýtis pl. ’samling av lärdomar och sentenser, katekes’; tōbelis ’påse för insamling av offergåvor i kyrkan’. A. Bezzenberger presenterade först i sina arbeten följande ord: bėrės sf. pl. ’begravningsmåltid, gravöl’ BzF 9; jfr preussisk-ty. Behre ’festmåltid vid begravning’ (Ziesemer I 530), medellågty. bōre ’bår’ (Sehwers 1953: 11), gammalfrisiska bere ’bår’, fornhögty. Bahre f., betydelsen ’bår för att bära den döde’ (Kluge 2002: 83), medellågty. bōrige f. ’höjning, upptagning; offer (Hebung, Einnahme)’ (MndW I 397, VI 80); lett. bēres ’bår för att bära en död’ från medellågty. bōre eller östfrisiska bōre ’bår’ (Karulis I 121); pracuberoti ’trollbinda, förhäxa’ BzF 205 (Dargužiai), Prė 58 (pracuberots). Många lånord inom denna tematiska grupp är belagda i Aleksandras Kuršaitis fyrbandsordbok litauisk-tysk, utgiven 1968–1973 (grālis sm. ’mystiskt och undergörande kärl (grop, bägare), sten (i medeltida tyska sägner och litteratur); enligt legenden den bägare ur vilken Jesus Kristus drack vid den sista måltiden’; ilgkritis sm. (2) ’julafton (?), pl. julklappar’; bildat av medellågty. hilgen ’heliga’ och lit. Kristus, jfr ty. der heilige Christabend; kirvelis ’församlingsfest (med anledning av kyrkans invigning); marknad i samband med församlingsfesten’; nacarenas, -ė sm. ’nasaré’ Alm 90. 6. SLUTSATSER I de preussiska skrifterna och ordböckerna finns många lånord inom den religiösa lexisen från germanska språk belagda, eftersom tyskarna kristnade Litauen och länge härskade över området. Eftersom munkordnar deltog i denna process har litauiskan benämningar av tyskt ursprung på kloster och munkar: aptā ’katolskt kloster’, klosteris ’kloster’, kapucinēris ’medlem av en katolsk munkorden, medlem av franciskanorden, benämnd efter deras särskilt spetsiga huvor’, franciskānas ’medlem av en katolsk tiggarorden’, liksom benämningar på andra präster, byggnader, kyrkliga föremål och ceremonier, högtider och annat. Ursprungsmässigt utgörs de religiösa och mytologiska lånorden av: 1) lån från germanska språk, främst tyska; 2) ord från grekiska (till exempel psalteras), latin (till exempel skrynē), hebreiska (till exempel kērūbas ’ängel av högsta rang’, från hebr. kerub (pl. kerubim), arameiska (aptas ’klosterföreståndare’), fornfranska (till exempel gralis) och andra språk, vilka kommit in i litauiskan via germanska språk. De första religiösa orden av germanskt ursprung som belagts i litauiska skrifter från 1500- och 1600-talen härstammar huvudsakligen från medellågtyska och den medelhögtyska dialekten. Det finns få mytologiska ord; de flesta blev nedtecknade först på 1800-talet. Straipsniai / Articles 169 NIOLĖ ČEPENĖ Vissa lånord inom den religiösa vokabulären är gemensamma för litauiskan och lettiskan. De har motsvarigheter i andra europeiska språk. Det litauiska ordet olà betyder inte bara ’håla eller gång till ett djurs eller en fågels bo’, såsom det anges i LKŽ, utan i 1500-talets bibelöversättning av Bretkūnas är det också belagt i betydelsen ’gravkammare (begravningst.), krypta; tillflyktsort’, som översätter tyskans Höhle f. (mellantysk dial. Hohle), Hohl n. Det litauiska ordet olà kan förbindas med medellågtyska hol n. ’grotta, håla; tillflyktsort’, fornhögtyska höle (hole, hol) f. ’grotta, håla, tillflyktsort’, nyhögtyska Hohl n. ’grotta, håla, urholkning, fördjupat tomt utrymme’, germanska *hel- ’dölja’, fornhögtyska verbet hëlen, hën ’hålla hemligt, dölja, gömma’, medellågtyska helen, fornsaxiska helan, fornhögtyska helan, fornsaxiska helan. De flesta germanismer inom den religiösa vokabulären förekommer endast i litauiska äldre skrifter och i ordböcker utgivna i Preussen. En del lånord inom den religiösa vokabulären används i regel endast i levande språk, i dialekter, till exempel: bėdelis ’djävul’ Tg, Pr, Erž (biedes Gr, Sk, Krš, Rs, Trg); bybelštundė ’tid avsatt för bibelläsning’ Nmž; även jėrgumano interj. ’min Gud’ Šts, en sammanblandning av gem. jergau och det litauiska pronomenet mano, jfr jergulis; kantaras ’kyrkosångare’ ZŠŽ (trakten kring Šakiai), jfr kanteris (sedan 1600-talet); mukrai3b ’gamla tyskar som vanligen ber i huset’ ZŠŽ (Lks), mucharai ZŠŽ (Sr), mūkaris i Preussen Yl, mukėris ’högtid’ Prk; podinai m. pl. 3b ’faddrar, fadder och gudmor’ Šl, Mšk, pōdinai (1) Vkš, Žml, pōdinas m. (1, 3b) ’fadder’ FrnW, Žg, Mšk, Šl, Jnš, Lg, Žml, Pš, Lnk, Ps, diminutivformen podinukas, -ė f. (2) ’gudbarn’ Gs, ZŠŽ (trakten kring Šakiai), avledning av podinas, šprūkai pl. ’böner’ Nmž. De ord som är mest spridda i det levande språket är: kunigas (kūnegas), pōdė ’gudmor; gudbarn’, pōdis ’fadder, gudmor’, pōdžius ’fadder’, pōdžiai m. pl. ’faddrar, fadder och gudmor’, pōdinas ’fadder’, interj. jergulis ’Gud i himlen, käre Gud’, spridis ’predikan’, bėdelis (biedes) ’djävul’. FÖRKORTNINGAR acc. – accusativus, ackusativ ags. – anglosaxisk ang. – engelsk ankstyv. – tidig aram. – arameisk bāžn.lot. – kyrkolatin brūs. – vitrysk ček. – tjeckisk dan. – dansk dem. – diminutiv dial. – dialekt est. – estnisk frisiska – frisiska gen. – genitiv, genitiv germ. – germanska got. – gotiska gr. – grekiska hebr. – hebreiska ibr. – hybrid instr. – instrumentalis, instrumental 170 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų isl. – isländska it. – italienska l. – polska la. – lettiska liet. – litauiska loc. – locativus, lokativ lot. – latin lot.–rom. – latin–romanska n.ang. – nymodern engelska n.brus. – nymodern belarusiska n.č. – nymodern tjeckiska nl. – nederländska n.l. – nymodern polska nom. – nominativus, nominativ norv. – norska n.pranc. – nymodern franska n.rus. – nynarryska n.šiar.germ. – nynordgermanska n.šv. – ny svenska n.v.a. – nyhögtyska ol. – nederländska orig. – i originalet pl. – pluralis, plural plg. – jämför pr. – preussiska Pr. – Preussens praef. – praefixum, prefix pranc. – franska Pr.v. – preussisk tyska ryt. – östra rom. – romanska rus. – ryska fornir. – forniriska fornvitr. – fornvitryska forntjeck. – forntjeckiska fornfris. – fornfrisiska fornhebr. – fornhebreiska sing. – singularis, singular avsn. – avsnitt fornpol. – fornpolska fornfr. – fornfranska fornrys. – fornryska fornsax. – fornsaxiska fornskand. – fornskandinaviska fi. – finska fornhögty. – fornhögtyska fornjud. – fornjudiska sv. – svenska tit. l. – titelsida t. p. – också v.a. – högtyska v.ang. – medelengelska v.hebr. – medelhebreiska v.l. – medelpolska v.lot. – medellatin v.nl. – medelnederländska vok. – tyska v.ol. – medelholländska vulg. – vulgarism v.v. – medelhögtyska v.v.a. – medelhögtyska v.v.ž. – medellågtyska v.ž. – lågtyska žd. – judisk LITTERATUR OCH KÄLLOR ALEW – Altlettaisches etymologisches Wörterbuch (ALEW). Under ledning av Wolfgang Hock och med medverkan av Elvira-Julia Bukevičiūtė och Christiane Schiller, redigerad av Rainer Fecht, Anna Helene Feulner, Eugen Hill och Dagmar S. Wodtko. Band 1. A–M, band 2. N–Ž, band 3. Register och index. Hamburg: Baar Verlag, 2015. Straipsniai / Articles 171 NIOLĖ ČEPENĖ Alm – Die Germanismen des Litauischen. Teil 1: Die deutschen Lehnwörter im Litauischen av dr K. Alminauskis. Kaunas: Šv. Kazimiero d-jos knygynas, [1934]. Alm (PW): W. Ziesemers Preussisches Wörterbuch-manuskript, som K. Alminauskis använde. B – Lexicon Germanico–Lithuanicum et Lithuanico–Germanicum, dainen... av Jacobo Brodowski, Praecentore Trempensi. Manuskript från 1713–1744, två band. Msc. 127, 128. Jokūbas Brodskis. Lexicon Germanico–Lithuanicum et Lithuanico–Germanicum. En handskriven ordbok från 1600-talet. Dokumentär utgåva med faksimil, avskrifter och ordregister. Redigerad av Vincentas Drotvinas. 3 band. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009. BB – Biblia tatai esti Wissas Schwentas Rachtas Lietuwischkai pergulditas per Janą Bretkuną Lietuvos Pleboną Karaliaucziuje (fotokopia av manuskriptet från 1590). Brückner Aleksander 1974: Słownik etymologiczny języka polskiego. Warszawa: Wiedza Powszechna. C – Clavis Germanico–Lithvana. (Ett manuskript i två band från det tidigare Königsbergsarkivet (I Al-lust: Msc 85 in 4⁰; II Maal-Zwölfter: Msc 86 in 4⁰), skrivet mellan 1673 och 1701.) Clavis Germanico–Lithvana. En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet. Fyra delar: I A–E, 1995; II F–L, 1997; III M–S, 1997; IV T–Z, (1997). Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Čepenė Nijolė 2006: Lietuvių kalbos germanizmai ir jų fonetinės ypatybės. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. DvŽ – Devenių šnektos žodynas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Band I: A–M, författare L. Grumadienė, D. Mikulėnienė, K. Morkūnas, A. Vidugiris, 2005; band 2: N–Ž, författare D. Mikulėnienė, K. Morkūnas, A. Vidugiris, 2010. Fr – Preussisches Wörterbuch. Ost- und Westpreussische Provinzialismen in alphabetischer Folge av H. Frischbier, 1–2. Berlin: Verlag von Th. Chr. Fr. Enslin, 1882. FnW – Litauisches etymologisches Wörterbuch av Ernst Fraenkel, 1–2. Göttingen, 1955–1965. Georges 2004: Lateinisch–Deutsch. Deutsch–Lateinisch. Ausführliches lateinisches Handwörterbuch, Kleines deutsch–lateinisches Handwörterbuch von Karl Ernst Georges. Faksimile und Volltext. Zweite, erweiterte Ausgabe. Directmedia. Berlin. Grimm 2004: Der digitale Grimm. Deutsches Wörterbuch von Jacob und Wilhelm Grimm. Elektronische Ausgabe der Erstbearbeitung. Zweitausendeins. H – Vocabularium Lithuanico–Germanicum et Germanico–Lithuanicum. Däri ingår alfabetiskt alla ord som förekommer i Nya testamentet och Psaltaren;... 172 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų Utgiven av Friederich Wilhem Haack / S. S. Theol. Cultore, vid denna tid docent vid det litauiska seminariet i Halle. Halle [1730]. K – Littauisch–deutsches Wörterbuch von Friedrich Kurschat. Halle a. S., 1883. Deutsch–littauisches Wörterbuch von Friedrich Kurschat. Halle, I – 1870, II – 1874. (Skaitmens rodo dis ir puslapius.) Karulis Konstantins 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Rīga: Avots. Kluge Friedrich 1957, 2002: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 17 Auflage. Berlin: Walter de Gruyter & Co, 1957; Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 24 Auflage, Berlin / New York: Walter de Gruyter, 2002. KtnŽ – Juozas Aleksandravičius. Ordbok över Kretingas dialekt. Litauiska språkinstitutet, 2011. KzRŽ – Aldonas Pukis. Ordbok över Kazlų Rūdas dialekt. 1. A–M, 2008; 2. N–Ž, 2009. Litauiska språkinstitutet. KŽ – Aleksandras Kuršaitis. Litauisk-tysk ordbok... Göttingen. I – 1968, II – 1970, III – 1972, IV – 1973. Lasch Agathe 1914: Mittelniederdeutsche Grammatik. Halle a. S.: Verlag von Max Niemeyer. Lex – Lexicon Lithuanicum. (Buv. Karaliaučiaus archyvo XVII a. rankraštis.) Msc. 178⁴. Lietuvos mokslų akademijos Vrublevskių biblioteka. Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. Parengė V. Drotvinas. Vilnius: Mokslas, 1987. Lexer: Lexer – Wörterbuchnetz. Mellanhögtysk handordbok av Dr. Matthias Lexer. 3 band. Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1872–1878. Elektronisk utgåva. LKA I 1977 – Litauisk språk atlas. Lexikon. Vilnius: Mokslas. LKPŽ – Kregždys Rolandas. Ordbok över polonismer i litauiskan. Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2016. LKŽ – Litauisk ordbok 1–2. Vilnius: Mintis, 1968–1969; 3–6. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956–1962; 7–9. Vilnius: Mintis, 1966–1973; 10–15. Vilnius: Mokslas, 1976–1991; 16–17. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995–1996; 18–19. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997–1999. LKŽe – Litauisk ordbok 1–20, 1941–2002, elektronisk version, redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė (huvudred.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Straipsniai / Articles 173 NJOLĖ ČEPENĖ Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005 (uppdaterad version, 2008). Tillgänglig på internet: http://www.lkz.lt. LLCh – Antologi över den litauiska litteraturhistorien. Feodalismens epok. Red. K. Korsakas och J. Lebedys. Vilnius: Statliga förlaget för skönlitteratur, 1957. LLŽ – Kazimieras Kuzavinis. Latinsk-litauisk ordbok. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996. LŽ – Petras Jonas, Vidugiris Aloyzas. Lazūnų tarmės žodynas. Vilnius: Mokslas, 1985. Mažiulis Vytautas 1993: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Mitzka Walter 1919: Ostpreussisches Niederdeutsch nördlich vom Ermland. Marburg: N. G. Elwert’sche Verlagsbuchhandlung. MnW – Medellågtysk ordbok av dr Karl Schiller och dr August Lüben, 1–6. Fotomekaniskt nytryck. Münster i Westfalen: Aschendorffsche Verlagsbuchhandlung, 1875–1881. MŽ – Litauisk-tysk och tysk-litauisk ordbok, grundad på det verk som tidigare utgivits av pastor Ruhig i Walterken, men till hälften utökad och förbättrad med många ord, uttryck och ordspråk av Christian Gottlieb Mielcke... Königsberg 1800. N – Ordbok över det litauiska språket av G. H. F. Nesselman. Königsberg: Gebrüder Bornträgers förlag, 1851. Natau Otto 1937: Mundart und Siedelung im nordöstlichen Ostpreußen. Königsberg (Pr) und Berlin W. 35: Ost-Europa Verlag. NŠŽ – Naujasis simbolių žodynas. Vilnius, 2002. PaulW – Tysk ordbok av Hermann Paul. Halle (Saale): Veb Max Niemeyer Verlag, 1961. Prel – De tyska lånorden i preussiskan och de tyska lånordens ljudlära i litauiskan av dr Walther Prellwitz. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht’s Verlag, 1891. PVG – Preussiska myndighetsbrev, förmaningar och berättelser till litauiska bönder. Sammanställda av P. Pakarklis. Vilnius, 1960. Q – en handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet i det tidigare Königsbergs arkiv (den så kallade A. Krause-ordboken). Msc. 83. Författaren är okänd. 174 Acta Linguistica Lithuanica LXX Religinė, mitologinė leksika: skoliniai iš germanų kalbų R – Littauisch–Deutsches und Deutsch–Littauisches Lexicon, i vilket ett tillräckligt förråd av ord och uttryck som förekommer såväl i den Heliga Skrift som i alla slags handlingar och mellanhavanden i mänskliga samhällen står till buds: jämte en historisk betraktelse över det litauiska språket, liksom även en grundlig och utvidgad grammatik, sammanställd med största omsorg, mångårig möda och hjälp av de mest erfarna kännare av detta språk av Philipp Ruhig... Königsberg... 1747. Riemann Erhard 1981–2000: Preussisches Wörterbuch. Deutsche Mundarten Ost- und Westpreußens, Band 2, herausgegeben von Erhard Riemann, Band 3–4, hrsg. von Ulrich Tolksdorf, Band 5–6, hrsg. von Reinhard Goltz, Neumünster: Karl Wachholtz Verlag. Rimkutė Aušra 2012: 1883–1916 metų kateizmų religijos terminai. Daktaro disertacija. Rubinas Algis 2002: Lietuvių kalbos religinė leksika ir jos istorija. Daktaro disertacija. Sehwers Johannes 1953: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen. Berlin: in Kommission bei Otto Harrassowitz Wiesbaden. Skardžius Pranas 1931: Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen. Kaunas: Akc. „Spindulio“ b-vės spaustuvė. Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Uniwersytet Wileński, wydział filologiczny. ŠvR – Den heliga skriften. Gamla och Nya testamentet. Andra, utökade upplagan. Översättning från hebreiska, arameiska och grekiska. Litauens biskopskonferens. Vilnius: Katalikų pasaulis, 1999. ŠVŽŽ – Vanagienė Birutė. Nordvästsamogitisk ordbok. Talvarieteterna i Ylakiai, Lenkinė, Mosėdis, Skuodas och Šatės med omnejd 1: A–O; 2: P–Ž. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014. Urbutis Vincas 2009: Baltų etimologijos etiudai 2. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Vasmer Max 1986–1987: Этимологический словарь русского языка 1–4. Москва: Прогресс. Ziesemer Walter 1975: Preussisches Wörterbuch. Sprache und Volkstum Nordostdeutschlands 1: A–C, 2: D–Fi. Herausgegeben von Ludwig Erich Schmitt. Hildesheim New York: Georg Olms Verlag. Straipsniai / Articles 175 NIOLĖ ČEPIENĖ ZŠŽ – Ordbok över Zangėdialekten 1: Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003; 2: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2004; 3: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2006. ZtŽ – Vidurės Aloyzas. Ordbok över Zietelas dialekt. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 198. Se övriga förkortningar i den akademiska Litauiska ordboken (LKŽ). Religiöst och mytologiskt ordförråd: lånord från germanska språk SAMMANFATTNING Lånorden inom det religiösa och mytologiska ordförrådet finns belagda redan i de första litauiska texterna från 1500-talet, särskilt i dem från Preussen och Litauen-Mindre. Artikeln behandlar det religiösa och mytologiska ordförråd som har germanskt ursprung eller har kommit in i litauiskan från germanska språk, med avseende på semantik och ursprung. Grundordet i germanismen som det har bildats från fastställs, och lånordets ursprungliga källa identifieras. Även lexem som belagts i skriftspråket från 1500-talet samt deras användning i talspråket och dialekterna presenteras. Lånordens kronologi diskuteras. Lånorden inom det religiösa och mytologiska ordförrådet delas in i sju undergrupper: kyrkobyggnader och deras delar, förvaltning och omgivning; kyrkans interiör och platser i den; föremål som används i riter och kyrkoföremål; högtider och riter; kyrkliga aktiviteter, böcker och musikinstrument; personbeteckningar; mytologiskt ordförråd och namn på övernaturliga väsen. Det konstateras att litauiska olà inte bara används i betydelsen ’grotta, lya för djur eller fåglar’, såsom den definieras i Litauiska språkets ordbok, utan även i betydelsen ’gravkammare, krypta, skydd’, enligt Bretkūnas bibel. Även avledningar som bygger på germanismer beskrivs. Inlämnad den 6 september 2018. NIOLĖ ČEPIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 176 Acta Linguistica Lithuanica LXX