Volker Kohlheim. „Der Name in der Literatur“

DONATELLA BREMER Dipartimento di Filologia, Letteratura e Linguistica Forskningsområden: medeltida mystiks språk, kvinnolitteratur, litterär onomastik. DOI: https://doi.org/10.53321/al81-12 Volker Kohlheim NAMNET I LITTERATUREN Under medverkan av Rosa Kohlheim. Heidelberg: Universitätsverlag Winter (”Beiträge zur neueren Literaturgeschichte”, 393), 2019, s. 372. ”Rivista Italiana di Onomastica” (= RIOn) av Enzo Caffarelli, årgång XXV (2019), 2 RIOn, XXV (2019), 2, s. 788–793. Översättning från italienska av Ieva Kirilaukaitė Donatella Bremer var docent i tyska vid institutionen för filologi, litteratur och lingvistik vid universitetet i Pisa. Hon är medgrundare av föreningen Onomastica & Letteratura och medredaktör för tidskriften «il Nome nel testo» och serien för onomastiska studier Nominatio. Hon var ledamot av styrelsen för International Council of Onomastic Sciences och är för närvarande medlem av terminologigruppen vid ICOS. ORIGINALCITAT Förord. 1. Personnamn: Den litterära gestalten och dess namn (Inledning. Det litterära namnets ”pojiehaftigkeit”. Egennamnet i den verkliga världen. Egennamnet i det litterära konstverkets system. Egennamnet i den estetiska grundhållningens kontext. Det litterära namnets konstituerande funktion. Det produktionsestetiska perspektivet. Pyramiden vänds upp och ned. Litterära namns sekundära funktioner. Det receptionsestetiska perspektivet: Det litterära namnet mellan ambivalens, mångtydighet och ironi. Om titlar). Recenzijos / Reviews 253 DONATELLA BREMER Exkurs 1: Egennamnet hos Jean Paul: dess funktion och problematik (Jean Paul och namnen. Attila Schmelzle: Det brutna namnet. Quintus Fixlein: Namnet som drivkraft för handlingen. Siebenkäs: ”Namnens ordning”. Nikolaus Marggraf eller namnets ödesbestämdhet. Jean Paul och den litterära namnets paradox). Exkurs 2: Osäker namngivning: Goethes roman Die Wahlverwandtschaften (Inledning: Första meningar. Poetisk gestaltning eller laboratorieexperiment? Eud syntagmatiskt och paradigmatiskt. ”Amatörmässigt” namnbyte. Språkskepsis och gestaltkonstitution: Goethes tvivelaktiga namngivning). Exkurs 3: Tvetydiga namn i Wilhelm Raabes roman Unruhige Gäste (Raabes ovanliga verk och dess namn. Phöbe Hanemer mellan Nya testamentet och den grekiska gudavärlden. ”Världsman” Veit Fhr. von Bielow-Altripen →”dömd från början”, Prudens Hanemer, pastor mot sin vilja. Volmar Fuchs, den utagerade. Valerie, som inte alltid är modig. Avslutning: ”Unruhige Gäste”). Exkurs 4: Det litterära namnet vid millennieskiftet: personnamnen i Andreas Maiers roman Wäldchestag (En litteratur utan namn? Utgiven år 2000: Andreas Maiers roman Wäldchestag. Namnen i Wäldchestag: lite statistik. Sebastian Adomeit, Adams son. Jeanette Adomeit, en Jeanne d’Arc? Anton Wiesner eller Längtan efter frihet. De övriga ungdomarna. Sammanfattning och utblick: Det litterära namnet på 2000-talet). Exkurs 5: Tilltalsformer i Th. Fontanes roman Frau Jenny Treibel (Inledning: Tilltalsformer i historisk förändring. Användningen av efternamn mellan vänner. Namnbruket inom äktenskapet). Exkurs 6: Det litterära namnet i (musik)teatern: Richard Wagner som exempel (Inledning: Namngivning i berättande text och drama. Tekniker för namngivning hos Richard Wagner. Den onomastiska uttrycks- och appellfunktionen. Namnlekar. Namnvariationer. Namnkreationer. Namnens lämplighet. Namn och vara. Avslutning. 2. Ortsnamn i litteraturen: Namnen på större orter: Ortsnamnens roll i litteraturen. Den litterära onomastiken och dess toponymer. Konstitueringen av det fiktiva rummet. Problemet med proprial referens ur ett kognitivistiskt perspektiv. Ytterligare funktioner hos litterära toponymer: semantik, ljudsymbolik och klassificering. Oro och lugn. ”Rumtid”. Prag, Mandalay och Burma). Exkurs 1: Rummets konstituering genom egennamn i Jean Pauls roman Siebenkäs (Inledning och innehållsöversikt. En motsättning: Augsburg och Kuhschnapel. Kuhschnapel, den trånga. Baireuth, den större. Vaduz, den hinsides. Individuella topografier. Verkliga och fiktiva toponymer. Avslutning: Rumsutformningen i Jean Pauls roman Siebenkäs). Exkurs 2: Referentiellt identifierbara toponymer i Jean Pauls reseskildringar. Jean Pauls reseskildringar. Från Hof till Baireuth. 254 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Der Name in der Literatur Lokalisering och ”Mapping”: Resan till Fichtelberg. Toponymer som handlingsstrukturerande element. 3. Gatunamn och andra urbanonymer i litteraturen: Inledning: Ett gatunamn. En distinktion: verkliga och fiktiva urbanonymer. Urbanonymer som mentala begrepp. En kluven värld: gatan och det fantastiska. Gränden som mikrokosmos. Säg mig var du bor, så ska jag säga dig vem du är: gatunamn som sociala markörer. Berlin – Dublin – Paris: Referentens försvinnande i moderniteten. Rummet blir tid. Exkurs: Nära och fjärran: fält-, gatu- och andra ortnamn i Andreas Maiers roman Wäldchestag (Wäldchestag – en hemroman? Namn skapar det fiktiva rummet. Närhet och fjärran). 4. Det främmande namnet i litteraturen: Det främmande namnet i den tyskspråkiga litteraturen från Goethe till Treichel (Inledning: Det främmande namnet mellan avsky och fascination. Goethe: Mignon. E.T.A. Hoffmann: Signor Formica. Joseph von Eichendorff: Das Marmorbild. Hans-Ulrich Treichel: Mein Sardinien. Avslutning. Det främmande blir välbekant: toponymiska jämförelsers funktion i reselitteraturen. Inledning. Hertiginna Auguste av Sachsen-Coburg-Saalfelds resor. Resedagböckerna och breven om Italienresorna 1821/22 och 1823/24. Toponymiska jämförelsers funktion i resedagböckerna och breven. Ytterligare funktioner hos toponymer. Avslutning. 5. Den psykologiska faktorn: Varför Isola Bella? Omedvetna skäl till Jean Pauls namnval (Det litterära namnet och psykoanalysen. Jean Pauls ”kardinalroman” Titan och dess hjälte Albano. Isabela, den falska modern. Is(o)la-bella: Namnet under texten). Gradiva, berättelsen om en onomastisk besatthet (En arkeologisk publikation och dess följder. En berättelse och dess tolkning. Namnets betydelse. Efter Freud: tolkningsvägar och irrvägar. Gradiva rediviva. Avslutning). 6. Namnet i översättning: Don Quijote genom tiderna: Inledning: Namn och översättning. Don Quijote och hans förste tyske översättare. Personnamn (och Rocinante). Toponymer. Avslutning. Litteraturförteckning. Sak- och begreppsregister. Volker Kohlheim, som har skrivit ett stort antal arbeten om antroponymi och toponymi under medeltiden och i modern tid, är också känd för en bredare publik som författare till två omfattande ordböcker över tyska förnamn och efternamn, sammanställda tillsammans med Rosa Kohlheim och utgivna av det prestigefyllda förlaget Duden. Dessa ordböcker fortsätter att utvecklas – de uppdateras fortlöpande för att återspegla demografiska, sociala och kulturella förändringar bland de tyskspråkiga folken. Recenzijos / Reviews 255 DONATELLA BREMER Dessutom har forskaren arbetat inom litterär onomastik i mer än tio år. Resultaten av V. Kohlheims intensiva vetenskapliga verksamhet redovisas i verket Der Name in der Literatur, som är det enda så omfattande verket inom litterär onomastik och utan tvekan kan användas som ett referensverk. Hittills har det enda vetenskapliga arbetet inom detta område nämligen varit Friedhelm Debus studie Namen in literarischen Werken. (Er-)Findung – Form – Funktion (200 m.), där de teorier som Hendrik Birus och Dieter Lamping undersökte för omkring tio år sedan presenteras och vidareanalyseras, kompletterade med intervjuer med ett stort antal författare. Efter att ha sammanställt resultaten från den senaste forskningen, särskilt den forskning som utförts av den italienska föreningen ”Onomastica & Letteratura”, med vilken V. Kohlheim samarbetar aktivt, vidgade forskaren forskningsfältet inom litterär onomastik och lade fram omfattande teoretiska och metodologiska resonemang samt precisa textanalyser av filologisk-lingvistisk, estetisk och historisk-litterär art. V. Kohlheim berör personnamnets funktion i litteraturen med utgångspunkt i begrepp som beskrivits av lingvisterna R. G. Barthes, V. Benjamin, G. Genette, T. Todorov, J. Tynjanov, J. Derrida och G. Saussure. Studieförfattaren undersökte också viktiga, mer övergripande ämnen, till exempel förhållandet mellan den litterära texten och den historiska kontexten. I sin undersökning använde han kognitiv lingvistik och pragmatik, vilket gjorde det möjligt att betrakta författarens avsikter och läsarens roll som mottagare och uttolkare av onymer på ett nytt sätt. När forskaren undersökte de logiska processer som i grunden avgör skapandet av en fiktiv person eller en fiktiv miljö beskrev han betydelsen av slutsatser och urskilde flera grundläggande särdrag hos litterära namn – tvetydighet, dubbelhet och ironi. V. Kohlheim tog också hänsyn till vissa onomastiska typer, till exempel namn som betraktas som onymer samt främmande namn som är suggestiva, klingar storslaget, stavas ovanligt eller har en dold betydelse (på tyska Fremdnamen). Lingvisten analyserade även fall där ett namn som återskapas i medvetandet är nära förbundet med djup psykologi. V. Kohlheim intresserade sig också för översättningsproblematik: han lyfte fram skillnaderna mellan de olika system som originalspråkets och översättningsspråkets personnamn tillhör. En av de stora fördelarna med denna studie, som skrevs i samarbete med R. Kohlheim, är att den vid sidan av ingående undersökningar och teoretiska resonemang om de grundläggande onomastiska kategorierna på vissa ställen innehåller analyser av konkreta och specifika texter, huvudsakligen hämtade från den tyskspråkiga litteraturen men också från engelsk, amerikansk, fransk, nederländsk, spansk och italiensk litteratur. Det första kapitlet i studien, som ägnas åt personnamn, inleder V. Kohlheim med att hävda att litterära gestalters namn stannar kvar längre i läsarnas minne än namn på vänner och bekanta. Enligt studiens författare undviker man vid gestaltningen av en person att framhålla att det litterära namnet i större eller mindre utsträckning är avgörande, eftersom det beskriver gestalten, medan namn på människor man möter i livet fyller en identitetsfunktion. 256 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Der Name in der Literatur och en funktion för att identifiera personen. I vardagen används personnamn visserligen av praktiska skäl, men i den estetiska sfären tjänar de andra syften, och det språkliga tecknet får en mycket viktig betydelse. Detta kan preciseras genom att säga att det personnamn som författarens fantasi skapar i skönlitteraturen fungerar som en magnet: det drar till sig betydelser och tilläggsbetydelser samt väcker associationer som gradvis formas kring gestalterna. Med dessa antaganden som utgångspunkt går V. Kohlheim igenom andra betydelsefulla faktorer som påverkar skapandet av litterära namn, däribland religiösa, symboliska, kulturella och intertextuella konnotationer. I den del av studien som ägnas åt konkret textanalys beskriver forskaren ingående Jean Paul, en författare som flitigt tilldelar namn (på latin nominatio). Hans romaner innehåller många ovanliga namn, som inte är uppenbart påhittade (till exempel Quintus Flexin, Leibeger eller Siebenkäs); de är sällan uppdiktade, men väljs inte slumpmässigt och presenteras i långa listor, där de dessutom delas in i ”goda” och ”onda”. V. Kohlheim analyserar också J. W. Goethe som författare till romanen Draugų pasirinkimas. Denna roman bygger, som Heinz Schlafer har visat, på sambanden mellan de fyra huvudpersonernas namn. V. Kohlheim diskuterar mer ingående romanens inledning, där författaren varnar läsaren och uppmärksammar denne på att en av gestalterna har tilldelats ett främmande namn. Enligt V. Kohlheim erbjuder författaren läsaren denna varning som en tolkning som gäller för hela romanen, där ett namn som oväntat förändras eller byts ut och ett atypiskt bruk av onymer visar att konstens och livets verkligheter i grunden skiljer sig åt. Senare, i ett annat stycke, undersöker forskaren romanerna Unruhige Gäste (av Wilhelm Raabe), Waldschatt (av Andreas Maier) och Frau Jenny Treibel (av Theodor Fontane). Kapitlet avslutas med en exkurs om namn i Richard Wagners musikdramer: där är namnen magiska eller mystiska och kan till och med styra vissa personers handlingar, som i operan Lohengrin; föremål, till exempel svärd, kan ges namn, liksom sånger eller musikaliska motiv kan få namn – sådana namn förekommer i operan Nürnberger Meistersingeriai. I det andra kapitlet behandlas ortnamn, som vanligtvis inte tas med i studier av litterär onomastik, främst därför att de likställs med ortnamn som finns i verkligheten. Litterära ortnamn skiljer sig emellertid från verkliga ortnamn, eftersom de åtminstone fyller olika textuella funktioner, varav den viktigaste är att skapa en fiktiv miljö. V. Kohlheim tolkar ortnamn som används i litteraturen som en slags länk mellan de berättade händelserna och den karta som spontant växer fram i medvetandet hos varje läsare som dras in i berättelsen. Detta kognitiva synsätt, som forskaren anlägger redan från undersökningens början, står i motsats till Gérard Genettes snävare tolkning, enligt vilken ortnamn i litteraturen sammanfaller med verkliga ortnamn. Bilden som ortnamnet skapar kan i själva verket variera Recenzijos / Reviews 257 DONATELLA BREMER utifrån kontexten (till exempel när det skrivs om 1800-talets Paris) eller genom hänvisningar till biografiska episoder som anknyter inte bara till författaren utan också till läsaren. Andra funktioner hos litterära ortnamn är att de sätter gränser med den betydelse som oftast förknippas med dem (till exempel står Tulė vanligen för en avlägsen och ouppnåelig plats) – sådana ortnamn kan ha en viss symbolisk betydelse, locka läsaren med ovanliga ljudegenskaper, ange en viss miljö och plats, till och med förvirra eller leda till en imaginär och fantastisk värld, vilket sker i olika verk av J. L. Borges. Slutligen kan ortnamn förmedla inte bara rum utan också tid (till exempel för ortnamnet Lutetia läsaren tillbaka till Paris grundläggning, medan följden av platser som en resande huvudperson besöker, även om den är vag, skapar ett perspektiv av kontinuitet). Exempel hämtade ur de texter som V. Kohlheim presenterar i slutet av den teoretiska delen illustrerar ortnamnens funktioner i några av Jean Pauls verk. Ett utmärkande drag hos en av denne författares romaner, Siebenkäs (som bland annat valdes av Luigi Pirandello som exempelroman för Mattia Pascal), är att både verkliga ortnamn (som Augsburg) och påhittade ortnamn (Kuhschnappel) används när rum och plats skapas, tätt sammanflätade med de personberättelser som den allvetande och allomfattande författaren skickligt lägger upp. I det tredje kapitlet analyseras konnotationerna hos gatunamn och stadsnamn. Gatunamnens och stadsnamnens betydelse i litterära texter framgår redan av att de ofta förekommer i verkstitlar (till exempel N. Gogols Nevskijprospektet, A. Döblins Berlin. Alexanderplatz eller K. E. Gadas Den ohyggliga härvan på Merlans gata). Precis som ortnamn skapar de en förbindelse mellan den påhittade och den verkliga världen. I det fjärde kapitlet, som ägnas åt analysen av främmande namn, konstaterar V. Kohlheim med utgångspunkt i Karlheinz Hengsts definition att främmande namn (på tyska Fremdname) påverkar läsaren och författaren själv främst genom de fonotaktiska och morfotaktiska skillnader som kännetecknar sådana namn. Ett namn som låter exotiskt eller ovanligt kan verkligen väcka allehanda känslor och associationer och bli antingen lockande eller avskräckande – eller båda delarna. En sådan tvetydig gestalt är den berömda Mignon1, som förekommer i den första delen av J. W. Goethes roman Wilhelm Meisters vandringsår. Namnet är inte ens ett egennamn (det är ett adjektiv), avslöjar inte varifrån gestalten kommer (man kan bara ana att hon är fransk) och gör det inte möjligt att avgöra om det syftar på en manlig eller kvinnlig gestalt. Först senare avslöjas det att Mignon är en italiensk flicka i obestämd ålder. Men namnet med så suddiga konturer har valts med avsikt: Mignon är inte en verklighetstrogen varelse utan snarare en personifiering av längtan (på tyska Sehnsucht), hos J. W. Goethe och 1 Från franska – älsklig, vacker, slug, intelligent, tilltalande (här och i fortsättningen översättarens anmärkningar). 258 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Der Name in der Literatur andra intellektuella och konstnärer under samma period starkt älskade Italien. Romanen skildrar dock också negativa drag hos gestalten, vilka kontrasterar mot hennes bild. Även de andra exempel på främmande namn som analyseras innehåller anspelningar på Italien. I E. T. A. Hoffmanns noveller framträder en skapande tendens som är typisk för fler än en författare: gestalter med italienska namn tillskrivs negativa egenskaper (ett italienskt namn kan antyda list, men leder oftare gestalten till groteska eller komiska situationer). I E. T. A. Hoffmanns verk låter italienska personnamn dock inte bara vackert, utan de tilldelas inte nödvändigtvis heller listiga eller bedrägliga gestalter – de kan också förknippas med konstnärer, till exempel Salvator Rosa, som författaren valt till sin dubbelgångare (samme Salvator Rosa som Friedrich Hölderlin valde som alter ego och som Franz Liszt tillägnade ett verk i sin musikcykel Années de pèlerinage). Andra exempel hämtas ur Joseph von Eichendorffs novell Das Marmorbild och Hans-Ulrich Treichels roman Mein Sardinien – verk där också italienska person- och ortnamn används, med betydelser och nyanser som nära hänger samman med de små berättelser som läggs upp. Detta kapitel i studien avslutas med R. Kohlheims analys av ortnamnens, men också personnamnens, funktioner i reselitteratur. Funktionerna som analyseras består till största delen av den information som författaren ger läsaren om besökta platser och gestalter. Exemplen hämtas ur hertiginnan Auguste von Sachsen-Coburg-Saalfelds (1700–1800-talen) dagböcker och brev. Det femte kapitlet behandlar sambanden mellan personnamn och det undermedvetna. Fokus ligger på analysen av två verk – Jean Pauls Titan och Wilhelm Jensens Gradiva. Una fantasia pompeiana. Det första är en synnerligen invecklad bildningsroman där den svage och adlige hjälten Albano, i en drömlik atmosfär, ger sig ut för att söka sin far och överallt finner spår av honom, men ännu mer försöker finna sin tidigt avlidna mor genom att försöka återuppliva henne i prinsessan Isabellas gestalt. Namnet Isabella är förbundet med namnet på den ö som är målet för hjältens resa – Isola Bella. I Wilhelm Jensens berättelse, som Jung berättade för Freud och som analyserades ur ett psykoanalytiskt perspektiv, skildras hur en syn som kommer utifrån kan väcka en psykisk spänning som ligger dold i det undermedvetna. Förloppet bestäms av betydelsen hos namnen på två kvinnliga gestalter, mellan vilka huvudpersonen slits. Den ena är en antik skulptur som hjälten förälskar sig i; den andra är hans första kärlek, en lekkamrat från barndomen som han tidigt glömde för att ge utrymme åt sitt intresse för arkeologi. Den särskilda hållningen hos marmorflickan som han ser på museet – som om hon gick – väcker bilden av hans första kärlek, förmedlad genom hennes namn Bergtag, ”hon som strålar när hon går”, och hjälten omedvetet 2 Från italienska – Den vackra ön. Recenzijos / Reviews 259 DONATELLA BREMER tillämpar en liknande betydelse på skulpturen och kallar den Gradiva, ”hon som går framåt” (från latinets gradior – ”jag går”). Verket avslutas med ännu ett namn: den unge vetenskapsmannen, som fått impulsen av en dröm, reser till Pompeji för att söka efter en varelse lik den han ständigt tänker på, och hittar en sådan, levande och välbehållen, döpt till Zoë, ”hon som lever”, lik sin första älskade. Enligt V. Kohlheim skulle detta sätt att tolka, som bara förekommer då och då inom litterär onomastik, kunna vara särskilt fruktbart, till exempel vid analys av den sena tyska romantiken, vars litteratur vimlar av gestalter som irrar mellan verklighet och illusion, medvetande och undermedvetande, förnuft och vansinne. Detta avsnitt av studien, skrivet i samarbete med R. Kohlheim, ägnas åt översättningar av person- och ortnamn som förekommer i ett av alla tiders mest lästa verk – romanen Don Kichotas, under en period på trehundrafemtio år. En mängd olika översättningsstrategier har använts, men resultaten har inte alltid varit lyckade. Det är intressant att fråga sig om någon bland romanens många läsare vet att namnet Kichotas, som hjälten själv valt åt sig (på spanska Quijote), på Cervantes tid väckte människors löje, eftersom det betecknade en del av en rustning avsedd att skydda låret. Mottagen den 14 oktober 2019. DONATELLA BREMER Dipartimento di Filologia, Letteratura e Linguistica Piazza Torricelli, 2 I-56126 Pisa [email protected] 260 Acta Linguistica Lithuanica LXXI