Danguolė Mikulėnienė „Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija“

OLGA MASTIANICA Lietuvos historiska institut ORCID id: orcid.org/0000-0003-3094-3539 Forskningsområden: sociokulturella företeelser under XIX århundradet, intelligentsians och adelns identitet, interetniska relationer. VIOLETA MEILŪNAITĖ Lietuvių kalbos institut ORCID id: orcid.org/0000-0003-0862-0709 Forskningsområden: dialektologi, geolingvistik, sociolingvistik. DOI: doi.org/10.35321/all87-17 Danguolė Mikulėnienė LIETUVIŲ KALBOS INSTITUTO HISTORIA: LIETUVIŲ KALBOS IR KALBOTYROS INSTITUCIONALIZACIJA Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2021, 242 s. ISBN 978-609-411-310-9 (samlad), ISBN 978-609-411-311-6 (del I) Vetenskaplig forskning om det litauiska språket har en ganska lång och innehållsrik historia, vars början kan sökas redan i mitten av XIX århundradet och förbindas med den jämförande historiska språkvetenskapens etablering inom lingvistiken¹. Vid denna tid framträder i forskningen om det litauiska språket personligheter som Augustas Schleicheris och Friedrichas Kurschatis, medan företrädare för världens lingvistik – Karlas Brugmannas, Augustas Leskienas, Adalbertas Bezzenbergeris och andra – intresserar sig för det litauiska språket. Inspirerade av utländska kollegor ¹ De mest utförligt behandlade försöken att undersöka och beskriva det litauiska språket, från de äldsta tiderna ända till 2010, har akademikern Algirdas Sabaliauskas gjort i trebandsverket Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorijos (del I, 1979; del II, 1982; del III, 2012). Recenzijos / Reviews 347 OLGA MASTIANICA, VIOLETA MEILIŪNAITĖ även litauiska upplysta börjar undersöka sitt modersmål – Antanas Baranauskas, Jonas Jablonskis, Kazimieras Būga, Kazimieras Jaunius och andra. Det verkar inte råda brist på uppmärksamhet för det litauiska språket: vetenskapliga grammatiker uppkommer (sanningen att säga till en början oftare på andra språk, eftersom de skrivs av forskare från andra länder), man börjar kodifiera språket och skapa en gemensam, officiell variant... Men allt detta sker på enskilda personers initiativ, vid olika utbildningsinstitutioner och begränsas inte sällan till en enda människas insatser (om man talar om de studenter eller andra medhjälpare som tillhandahöll material, var de snarare informanter än forskarkollegor) och ett enda liv. När man alltså talar om det litauiska språket i allmänhet måste det sägas att det rådde stor brist på utförlig, komplex, långsiktig och målinriktad forskning som motsvarade den framväxande statens behov. Under första hälften av XX århundradet uppstod ett uppenbart behov av att konsolidera och institutionalisera forskningen om det litauiska språket. Det var nödvändigt att befästa litauiskans – statsspråkets – ställning och status, styrka dess rikedom och djupa historiska rötter samt på historisk grund skapa och planera den framtida utvecklingen. Denna uppgift föll på Antano Smetonos lituanistikinstitut, som grundades i slutet av det fjärde årtiondet av XX århundradet och vars grundande och första steg fram till i dag varit föga kända för en bredare samhällskrets och krävt en närmare granskning. Möjligheten att väcka denna historia till liv och lära känna den bättre ges av Danguolė Mikulėnienės senaste vetenskapliga studie² Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija³. Det är en synnerligen betydelsefull och mycket efterlängtad undersökning, ägnad åt början av institutionaliseringen av det litauiska språket och språkvetenskapen. Lietuvių kalbos instituto födelsedag förknippas fortfarande med grundandet av Lietuvos mokslų akademija den 16 januari 1941, även om historikern Antanas Tyla redan 1999 föreslog att ursprunget till grundandet av humanistiska institut skulle omprövas⁴. Danguolė Mikulėnienė förbinder Lietuvos kalbos instituto historia, mer exakt institutionaliseringen av det litauiska språket och språkvetenskapen, med grundandet av Antano Smetonos lituanistikinstitut år 1938 (om man utgår från rättsakterna) eller år 1939, då Institutas inledde sin verksamhet (s. 9). För att underbygga Antano Smetonos lituanistikinstituts, såsom ² Publikationens omfång, de presenterade uppgifternas fullständighet och de nya data som läggs fram gör det utan tvekan möjligt att kalla den en monografi; att hänföra den till studiegenren kan därför å ena sidan betraktas som ett uttryck för författarens anspråkslöshet, medan det å andra sidan får läsaren att vänta på ytterligare delar av den omfattande undersökningen. ³ Det bör uppmärksammas att denna undersökning konsekvent fortsätter forskarens pågående studier av den litauiska språkvetenskapens historia – 2018 utkom monografin Lietuvių tarmėtyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai (del I, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras), ägnad åt dialektologins historia. Eftersom forskningen om det litauiska språket började med beskrivningar av enskilda regionala språkvarianter kan denna monografi betraktas som ett konsekvent val inför den aktuella studien, och läsaren kan här finna förhistorien till institutionaliseringen av det litauiska språket. ⁴ Tyla (1999: 13). 348 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII Danguolė Mikulėnienė Litauiska språkets instituts historia: institutionaliseringen av det litauiska språket och lingvistiken som föregångaren till det nuvarande Lietuvių kalbos institutas, idén, valde författaren verksamheten vid avdelningen för litauiska språket som studieobjekt i den vetenskapliga studien Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija. Antano Smetonos lituanistikos institute fanns tre avdelningar: avdelningen för litauiska språket, avdelningen för Lietuvos historia och avdelningen för folklore. Jämfört med verksamheten vid Institutets övriga avdelningar var avdelningen för litauiska språket, enligt studiens författare, särpräglad – språkvetarna hade flera ytterligare uppgifter: ”att organisera och genomföra regleringen av det statliga språket och samtidigt med den – att aktivera och modernisera språkvetenskapen i Lietuva” (s. 10). I studiens första kapitel, ”Institutionell karakteristik av Antano Smetonos lituanistikinstitut”, rekonstruerar forskaren inte bara Lietuvių kalbos skyrius vetenskapliga och organisatoriska verksamhet, utan också hela Lituanistikos instituto verksamhet. Hittills har den litauiska historieskrivningen endast undersökt den ideologiska och sociokulturella kontexten kring Lituanistikos instituto tillkomst och dess förhistoria⁵, medan Lituanistikos instituto mål, uppgifter, struktur och ledning, och framför allt Institutets personal och dess förändringar, inte har stått i centrum för den litauiska historieskrivningens uppmärksamhet. Det bör uppmärksammas att verksamheten vid Lituanistikos instituto avdelning för Lietuvos istorija är ett helt försummat område inom historikernas forskning; endast enskilda personligheter och deras historiska arv har undersökts⁶. Som Danguolė Mikulėnienės senaste undersökning visar fanns det emellertid ett nära samarbete mellan historiker och språkvetare, vilket Mykolo Biržiškos medlemskap i Lietuvių kalbos skyrius råd tydligt vittnar om (s. 31). Därför är den vetenskapliga studien Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija en stark impuls för historiker att inleda jämförande studier, särskilt som Danguolė Mikulėnienė med anmärkningsvärd noggrannhet och med stöd av primära arkivkällor (Lituanistikos instituto verksamhetsplaner, protokoll, offentliga tal, rapporter), av vilka flertalet för första gången införs i den vetenskapliga cirkulationen, utförligt har beskrivit Lituanistikos instituto ledning, medlemmarna i Instituto råd samt personalen vid Lietuvių kalbos skyrius och dess institutioner, bedömt Lituanistikos instituto medarbetares vetenskapliga potential och separat presenterat en analys av deras studier vid utländska universitet (s. 33–34). Denna utförliga undersökning kompletteras utmärkt av den vetenskapliga studiens bilagor ”Biogram. Antano Smetonos Lituanistikos instituto rådsmedlemmar, administrativa personal och språkarbetare” (s. 178–195) och ”Dokumentära illustrationer till biogrammen” (s. 196–207), där nytt och hittills okänt dokumentmaterial om Napalys Grigas, Elena Horodničūtė (Samaniūtė), Viktoras Kamantauskas och Aleksandras Lengvinas, liksom om historikern Vincas Trumpa, presenteras, och uppgifterna om de uppgifter Mykolas Biržiška utförde som direktör för Lituanistikos institutas preciseras. ⁵ Mačiulis (2002: 19–38); Juzefovičius (2019: 88–103). ⁶ Gieda (2017). Recenzijos / Reviews 349 OLGA MASTIANICA, VIOLETA MEILIŪNAITĖ Danguolė Mikulėnienė ägnade särskild uppmärksamhet åt de första tecknen på sovjetiseringen av Lituanistikos institutas. I boken Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija visas hur alla böcker av Antanas Smetona och publikationer om honom i juni 1940 skulle avlägsnas från bokhandlar, läsesalar och bibliotek, hur Lituanistikos instituto direktör Kazimieras Masiliūnas avskedades, hur man diskuterade med Aldonas Pupkys försöken att avsätta Juozas Balčikonis från posten som redaktör för den stora Lietuvių kalbos žodynas, hur Vincas Krėvė-Mickevičius gav order om att personalen obligatoriskt skulle delta i processionen på revolutionens årsdag, och på ett levande sätt visas hur arresteringarna och deportationerna av människor i Lietuva drabbade Lituanistikos instituto medarbetare. I den vetenskapliga studien undersöker Danguolė Mikulėnienė visionen och uppdraget för den språkliga och språkvetenskapliga verksamheten med stöd av primärkällor – festtal av utbildningsministern Jonas Tonkūnas och Lituanistikos instituto direktör Kazimieras Masiliūnas med anledning av invigningen av Lituanistikos institutas samt protokollet från Lietuvių kalbos skyrius rådsmöte (18 mars 1939), där Institutets språkvetarnas åtaganden gentemot samhället i Lietuva finns dokumenterade. Detta synnerligen värdefulla dokumentmaterial för språk- och historieforskaren presenteras i bokens bilagor (s. 208–226). Det är intressant att notera att K. Masiliūnas som den fjärde uppgiften (men definitivt inte den sista) angav undersökning och publicering av det litauiska språkets historia och de gamla skriftliga monumenten (s. 95). Denna uppgift utförde Lietuvių kalbos skyrius framgångsrikt, vilket Danguolė Mikulėnienės undersökning visar (s. 126). Danguolė Mikulėnienė nådde, genom att undersöka Lietuvių kalbos skyrius planer och rapporter, en synnerligen betydelsefull slutsats som förtjänar ett separat citat: ”Lituanistikos instituto språkvetare skapade en modern litauisk språkvetenskap som ideologiskt och metodologiskt skulle överträffa skolorna efter [Kazimieras] Būga och [Jonas] Jablonskis från början av XX århundradet och på så sätt föra in den litauiska språkvetenskapen i den vetenskapliga diskursen inom lingvistiken i Europoje” (s. 101). Med andra ord kan man hävda att man gick från separata, enskilda och ofta kortvariga undersökningar och de mål som ställdes upp för dem till systematisk, komplex och långsiktig planering och organisering av vetenskaplig forskning om det litauiska språket. Genom att samla forskargrupper strävade man efter en mer utförlig, djupare och mångsidigare bedömning av forskningsobjekten. Dessutom bör man inte glömma att orienteringen inte bara riktade sig mot, låt oss kalla det, den lokala marknaden, utan att man tänkte betydligt bredare – man ville träda in i ”den vetenskapliga diskursen inom lingvistiken i Europoje”, med andra ord undanröja Lietuvos språkvetenskaps isolering. Detta framgår också tydligt av att forskare som hade studerat vid utländska institutioner och kände den europeiska diskursen av egen erfarenhet arbetade vid Institutas (se biogrammen i bilaga 1). I studiens andra kapitel, ”Vision och uppdrag för den språkliga och språkvetenskapliga verksamheten: ett rekonstruktivt perspektiv”, bedöms separat på vilket sätt Lietuvių kalbos skyrius planer för att ordna terminologin skilde sig från tidigare 350 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII Danguolė Mikulėnienė Litauiska språkets instituts historia: institutionaliseringen av det litauiska språket och lingvistiken planer; man klarlägger hur redaktionen för det stora Lietuvių kalbos žodynas bidrog till utbildningen av lituanister och hur Lietuvių kalbos skyrius intresserade sig för tillämpade språkvetenskapliga områden – till exempel toponymi och antroponymi i Vilnius och Vilniaus kraštas. Det är viktigt att påpeka att denna utförliga analys för första gången i Lietuvos historieskrivning gör det möjligt att klarlägga och bedöma vilken roll Antano Smetonos Lituanistikos institutas, närmare bestämt Lietuvių kalbos skyrius, spelade i aktionerna för Vilnius befrielse7. Danguolė Mikulėnienė intresserade sig också för aspekter av språkvetarnas kommunikationspolitik – förbindelser med utlandet samt med lokala utbildnings- och offentliga kulturinstitutioner. Det bör dock sägas att den vetenskapliga studien ägnar mindre uppmärksamhet åt det tvärvetenskapliga samarbetet mellan medlemmarna i Antano Smetonos Lituanistikos instituto Lietuvių kalbos skyrius (och dess institutioner) och Lietuvos istorijos skyrius. Men Danguolė Mikulėnienės val är fullt förståeligt – verksamheten vid Antano Smetonos Lituanistikos instituto Lietuvos istorijos skyrius har inte behandlats separat i historieskrivningen. Det är värt att nämna att denna studie endast är en del av en bredare undersökning – bredvid titeln lägger läsaren lätt märke till siffran ”1”, vilket ger anledning att hoppas att forskningsarbetet kommer att fortsätta: senare perioder kommer att analyseras, utvecklingen och kontinuiteten i enskilda undersökningar kommer att aktualiseras och uppmärksamhet ägnas åt personer som har uträttat mycket inom den litauiska språkvetenskapen men är ganska obekanta inte bara för den breda läsekretsen utan ofta även för språkvetarnas egen gemenskap (låt oss minnas den nya Institutas direktör Kazimieras Masiliūnas – hur mycket kunde vi säga om honom före denna studie?). De många dokument som presenteras i bilagorna gör det inte bara möjligt att underbygga forskarens påståenden, utan skapar också förutsättningar för andra forskare att självständigt fördjupa sig i detta material och använda det i sina egna undersökningar, vilka den aktuella studien utan tvekan kan (och sannolikt även bör) stimulera. Det är således odiskutabelt att Danguolė Mikulėnienės vetenskapliga studie Lietuvių kalbos instituto istorija: lietuvių kalbos ir kalbotyros institucionalizacija ger en stark teoretisk och metodologisk grund och utgör en kraftfull impuls inte bara för språkhistoriker utan också för historiker att vända sig till och börja undersöka institutionaliseringsprocesserna inom sina egna vetenskapsområden samt jämföra och bedöma dessa processer. Dessutom tillhandahålls här många nya uppgifter inte bara om början av verksamheten vid Institutas, som blev vaggan för Lietuvos kalbos institutas, de första forskningsinriktningarna och deras omfattning, utan också en möjlighet att bilda sig en uppfattning om det allmänna livet i Lietuva vid denna tid, dess kontexter, de framväxande utmaningarna och de personligheter som löste dem. Just uppmärksamheten på de personligheter som lade grunden för en komplex forskning om det litauiska språket, formade metoder grundade på de senaste kunskaperna, drog upp riktlinjerna för statsspråkets utveckling och skapade mellankrigstidens litauiska intelligentsias ansikte är ytterligare en och mycket viktig särprägel hos denna studie. 7 Mačiulis, Staliūnas (2015). Recenzijos / Reviews 351 OLGA MASTIANICA, VIOLETA MEILIŪNAITĖ Det återstår alltså bara att önska Författaren största möjliga framgång och invänta de följande delarna, ägnade åt utvecklingen av institutionaliseringen av det litauiska språket och den litauiska språkvetenskapen. LITERATŪRA Gieda Aurelijus 2017: Manifestuojanti Kleja. Istorikai ir istorika Lietuvoje 1883–1940 m., Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Juzefovičius Romualdas 2019: Lituanistinių mokslų institucionalizavimas 1939–1955 m.: kultūrologinio diskurso bruožai. – Lituanistica 65, 2(116), 88–103. Mačiulis Dangiras 2002: Antano Smetonos Lituanistikos Instituto įkūrimas. – Lituanistica 2(50), 19–38. Mačiulis Dangiras, Staliūnas Darius 2015: Vilnius – Lietuvos sostinė: problema tautinės valstybės projekte (XIX a. pabaiga – 1940 m.), Vilnius: LII leidykla. Mikulėnienė Danguolė 2018: Lietuvių tarmėtyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Sabaliauskas Algirdas 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: iki 1940, Vilnius: Mokslas. Sabaliauskas Algirdas 1982: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1940–1980, Vilnius: Mokslas. Sabaliauskas Algirdas 2012: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tyla Antanas 1999: Istorija lituanistikos kontekste. – Lituanistika: tradicijos, dabartis, perspektyvos: mokslinės konferencijos, skirtos Lituanistikos instituto įsteigimo 60-mečiui paminėti pranešimai, red. kolegija A. Kalėda, Z. Kiaupa, K. Morkūnas, Vilnius: Lietuvos istorijos instituto leidykla, 13–30. Įteikta 2022 m. spalio 23 d. OLGA MASTIANICA Lietuvos istorijos institutas Tilto g. 17, LT–01101, Vilnius, Lietuva [email protected] VIOLETA MEILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 352 Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII