Kirčio atitraukimas XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių patarmės rankraštiniuose šaltiniuose

Acta Linguistica Lithuanica 2025, vol. 92, s. 1–15 Innehållslänk / Länk till innehåll ISSN 2669-218X (online / elektronisk) BETONINGSRETRAKTION I MANUSKRIPTKÄLLOR FRÅN 1900-TALETS 1950- OCH 1960-TAL I DEN ÖSTLIGA HÖG-LITAUISKA UTENA-DIALEKTEN Betoningsretraktion i manuskriptkällor från 1950- och 1960-talen i den östliga hög-lituaiska Utena-subdialekten VIL IJA RAGAIŠIENĖ Institutet för det litauiska språket E-post: [email protected] ORCID ID: https://orcid.org/0000-0002-5026-4667 Forskningsområden: accentologi, dialektologi, etnolingvistik, lexikografi. https://doi.org/10.35321/all92-07 SAMMANFATTNING I artikeln undersöks, ur ett accentueringsperspektiv, manuskriptkällmaterial från 1900-talets 1950- och 1960-tal i östliga hög-lituaiska Utena-dialekter, bevarat i Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för det litauiska språket. Syftet med undersökningen är att fastställa vilka regler för betoningsretraktion som var verksamma i Utena-subdialekten i mitten av 1900-talet samt att diskutera fenomenets karaktär och utbredning inom subdialektområdet. Analysen visar att betoningsretraktion som regel i Utena-subdialekten utvecklades ojämnt och relativt sent. På grundval av uppgifter från texter från 1800-talets 1860–1880-tal, publicerade i den tyske lingvisten Franz Spechts utgåva Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski i Leipzig, vilka omfattar de östliga östliga hög-lituaiska dialekterna Kupiškis, Anykščiai och Utena, samt beskrivningar av dialekter från 1900-talets 1950- och 1960-tal, presenteras nya insikter i betoningsretraktionens karaktär i Utena-subdialekten. Det antas att en regel för intensiv, snarare än svag, villkorlig betoningsretraktion under 1900-talets 1950- och 1960-tal utvecklades i de norra Utena-dialekterna och i de västra utkanterna, vilka av Atlas of the Lithuanian Language (1982) hänfördes av sammanställarna till området för svag villkorlig betoningsretraktion. NYCKELORD: den östliga hög-lituaiska Utena-subdialekten, regeln för betoningsretraktion, ”tvåtoppig” betoning, stavelse, manuskriptkälla. ABSTRAKT Artikeln undersöker manuskriptkällor från den östliga hög-lituaiska Utena-subdialekten från 1950- och 1960-talen, bevarade i Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för det litauiska språket, ur ett accentueringsperspektiv. Studien syftar till att identifiera de fenomen av betoningsretraktion som var verksamma i Utena-subdialekten i mitten av 20th-talet och att diskutera detta fenomen Copyright © 2025 Vilija Ragaišienė. Publicerad av Institutet för det litauiska språket. Detta är en Open Access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution Licence, vilka tillåter obegränsad användning, distribution och återgivning i alla medier, förutsatt att den ursprungliga författaren och källan anges. // Utgiven av Institutet för det litauiska språket. Denna artikel är fritt tillgänglig och distribueras enligt villkoren i licensen ”Creative Commons” med angivande av upphovsman, vilka tillåter obegränsad användning, distribution och återgivning av innehållet i alla medier, under förutsättning att författare och källa anges. Mottaget: / Inkom: 2025-04-18. Accepterat: / Antaget: 2025-05-14. 1 fenomenet inom subdialektens område. Analysen visar att betoningens tillbakadragande som regel bildades ojämnt och tämligen sent i Utena-subdialekten. Med utgångspunkt i 1800-talstexter (från 1860-talet till 1880-talet) som omfattar Kupiškis-, Anykščiai- och Utena-subdialekterna (vilka tillhör den östra delen av den östliga höglandslitauiska dialekten), publicerade av den tyske lingvisten Franz Specht i Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski i Leipzig, samt 1900-talets beskrivningar av subdialekter (från 1950- och 1960-talen), ger artikeln nya insikter i betoningens tillbakadragandes natur i Utena-subdialekten. Det antas att en snarare intensiv än svag villkorad regel för betoningens tillbakadragande höll på att bildas mellan 1950-talet och mitten av 1960-talet i den norra delen och den västra periferin av Utena-subdialekten, ett område som tidigare hänförts till svagt villkorat tillbakadragande av betoningen av sammanställarna av Atlas of the Lithuanian Language (1982). NYCKELORD: Utenas östliga höglandslitauiska subdialekt, regel för betoningens tillbakadragande, dubbel toppaccent, stavelse, manuskriptkälla. INLEDNING Fenomenen med betoningens tillbakadragande som förekommer i östliga höglandslitauiska Utena-subdialekten har hittills fått liten uppmärksamhet av forskare. I den vetenskapliga litteraturen behandlas arten av betoningens tillbakadragande inom detta subdialektområde ganska fragmentariskt. Det anges oftast att betoningen dras tillbaka från den korta ändelsen endast i en del av Utena-området – i de nordvästliga dialekterna och vid de västra utkanterna nära Anykščiai- och Širvintos-subdialekterna (Zinkevičius 1966: 447, karta nr 2; LKT 1970: 34–35). I tidigare dialektologiska arbeten hävdades att två lagar för betoningens tillbakadragande verkar här – svagt villkorat och intensivare villkorat tillbakadragande: kring Molėtai, Suginčiai, Debeikiai, Panemunėlis och Šuvieka dras betoningen tillbaka från den korta ändelsen till en stavelse som består av en lång vokal eller ie, uo, medan den i trakterna kring Rokiškis och Obeliai dras tillbaka till vilken som helst lång näst sista stavelse (LKA II 123–124, karta nr 105; Urbanavičiūtė-Mark evičienė, Grinaveckis 1992: 12; Zinkevičius 1994: 74; Markevičienė 1999: 16). Under de senaste åren har uppfattningen varit att endast intensivare villkorat tillbakadragande av betoningen förekommer inom de aktuella dialekterna (LKTCH 2004: 126–127; RAU 2010: 35). Och i själva utkanten av Utena-området – i den norra delen av Vabalninkas dialekt – dras betoningen tillbaka från den korta ändelsen till både en lång och en kort näst sista stavelse (Zinkevičius 1966: 447, karta nr 2; LKA II 124, karta nr 105; LKTCH 2004: 126). Uppgifterna i den vetenskapliga litteraturen om förändringen av betoningens tillbakadragande som regel i det nordvästra hörnet och i vissa västra utkanter kan tyda på att detta fenomen håller på att förändras inom hela subdialektområdet. Källor, syfte, metoder. Det undersökta materialet har samlats in från manuskriptkällor från 1900-talets 6:e–7:e decennier om Utena-subdialekten, bevarade i Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för det litauiska språket. Vid insamlingen av material till Atlas of the Lithuanian Language¹ undersökte dialektologer under två decennier de bebodda orter (punkter) som hör till det östliga höglandslitauiska Utena-området² och utarbetade dialektbeskrivningar av dem (se fig. 1)³. Uppgifterna samlades in från nästan alla ¹ LKA I; LKA II; LKA III. ² De bebodda orter som skulle undersökas (punktnamn och nummer) fastställdes av redaktörerna för Atlas of the Lithuanian Language. ³ En punktkälla i manuskriptform består oftast av en presentation av den undersökta orten, dialektens språkliga särdrag och informanterna, svar på frågorna om lexik, fonetik, morfologi och syntax i programmet för insamling av material till Atlas of the Lithuanian Language, samt transkriberade texter (se Ragaišienė 2024: 181–183 för mer information). 2 alla bebodda orter i Utena-området – i arkivet hittades 89 källor (omkring 2100 sidor) från 66 punkter4. Vid analysen av materialet i manuskriptkällorna används även de texter från Utena-subdialekten som publicerats i den 1970 utgivna antologin Lietuvių kalbos tarmės. En sammanfattning av uppgifterna i de undersökta källorna visar att de är tillräckliga för att diskutera de tendenser i betoningens tillbakadragande som dominerade inom subdialektområdet under mitten av 1900-talet. Artikelns syfte är att beskriva de fenomen med betoningens tillbakadragande som förekom i Utenas östliga höglandslitauiska subdialekt i mitten av 1900-talet och att klarlägga deras areella utbredning inom subdialektområdet. Studiens huvudsakliga uppgifter är följande: 1) att sammanställa en förteckning över de ord som påträffats i manuskriptkällorna och i vilka betoningen kan dras tillbaka; 2) att bedöma förhållandet mellan former som bevarat betoningen i ordets ändelse och former som dragit tillbaka den till den näst sista stavelsen; 3) att fastställa arten av betoningens tillbakadragande inom subdialektområdet. I undersökningen tillämpas en beskrivande-analytisk metod; dessutom används jämförande metod och intern rekonstruktion. Den genomförda undersökningen bör vara relevant inte bara för forskare som studerar förändringar i accentueringsfenomenen i litauiska dialekter, utan också för forskare som undersöker utvecklingen av betoningen i de baltiska språken. Detta gäller framför allt eftersom slutsatserna i artikeln kompletterar de publicerade resultaten av undersökningar av manuskriptkällor från 1900-talets 6:e–7:e decennier om Kupiškis- och Anykščiai-subdialekterna och ger nya uppgifter om fenomenen med betoningens tillbakadragande inom området för de östliga östliga höglandslitauiska subdialekterna (Ragaišienė 2018: 176–201; 2020a: 85–94; 2020b: 211–226). FENOMEN MED BETONINGENS TILLBAKADRAGANDE: FÖRÄNDRING OCH TENDENSER Materialet i manuskriptkällorna visar att accentueringssystemet i Utenas östliga höglandslitauiska subdialekt under 1900-talets 6:e–7:e decennier var tämligen komplicerat. Under undersökningsperioden förekom flera sinsemellan sammanhängande accentueringsfenomen: utjämning av det accentuella paradigmet, bildandet av två accentueringstyper – kolonial och ändelsebaserad –, accentueringsanalogi, bevarandet av relikter av äldre rotaccentuering (till exempel adjektiv med stammen u) och bildandet av regeln för betoningens tillbakadragande (Ragaišienė 2024: 184–185). Det är inte alltid klart vilka former med betoning i stammen som har uppkommit genom paradigmutjämning eller genom bildandet av den koloniala accentueringstypen, och vilka som bör förbindas med betoningens tillbakadragande. Detta gäller särskilt dialekter där betoningen dras tillbaka oregelbundet. Å andra sidan är de diskuterade accentueringsfenomenen, med undantag för betoningens tillbakadragande, förbundna med accentueringen av böjliga ord. När man bedömer arten av betoningens tillbakadragande i enskilda dialekter måste man därför stödja sig på accentueringen av verbformer och oböjliga ord. Det undersökta materialet visar att betoningen under 1900-talets 6:e–7:e decennier drogs tillbaka med varierande intensitet i delar av Utena-subdialektområdet – regelbundet på vissa håll, växelvis på andra eller endast i enstaka former (se fig. 1). Utifrån fenomenets art (intensitet) kan det aktuella området delas in i tre arealer. I de nordliga Utena-dialekterna, det vill säga i arealen Užūbaliai (87)5 – Ūnuškis 4 Uppgifter saknas från tre punkter – Vyžuonys (275), Aknystėlės (307) och Deguliai (345). I antologin Lietuvių kalbos tarmės finns endast en text nedtecknad i Vyžuonys-dialekten, där inga fall av betoningens tillbakadragande påträffades (LKT 1970: 321–322). 5 Siffran inom parentes anger punktnumret i Atlas of the Lithuanian Language. 3 (88) – Rokiškis (147) – Obeliai (148) – Svėbiškis (150) drogs betoningen regelbundet från den korta ändelsen till vilken som helst näst sista lång stavelse, t.ex.: aĩni⁶ ~ eini⁷, dur̃nų⁸, gal̃va, ruñka ~ ranka, bėda, kãrtus, luñkus ~ lankus, nuveĩni ~ nueini, nuveĩsi ~ nueisi, su mė́sų ~ mėsa, septintì, svìrnì ~ svirne, uñksti ~ anksti, pìnki ~ penki, par vaŕtus, vìena, óška ~ ožka, mér̃ga, žmõna Užb; skū́ra, aĩni ~ eini, aĩnų ~ einu, gal̃va, liẽpsna, liẽtus, jaũni, kãlbi Bč; aĩni ~ eini, aĩšų / aĩšiu ~ eisiu, aļga, ãrti, keŕti ~ kerti, šìrdis, bárždu ~ barzda, gìrdžių ~ girdžiu, su karū́nų ~ karūna, laĩku, mãrti, meŕgų ~ merga, pìñkus ~ penkius, sõdi ~ sode, šáltą žiemą, šmaĩkštus, šlaũnis ~ šlaunis, vaĩkus, jaũni, vìeni, nuõga Rk; aĩnų ~ einu, neužeĩnų, balsù, diẽna, kãlbu maldẽlas ~ maldeles, laĩki ~ laike, prakeĩkta meŕga, šeĩma, žmõna Ob; aĩsi ~ eisi, diẽna, diẽnas, dur̃na, gal̃va, laĩki ~ laike, piẽla⁹, pìñkis ~ penkis, pìñkus ~ penkius, ruñka ~ ranka, vìena Svb¹⁰. Betoningen drogs regelbundet också tillbaka i det nordvästra hörnet, i de Utena-dialekter som ligger bortom Anykščiai- och Kupiškis-dialekterna, t.ex.: aĩ.ši ~ eisi, bùrobùs, su dãžiaugsmu ~ džiaugsmu, gal̃va ~ galva, gãmta, gì.vi ~ gyvi, juõsva, kapù.stus ~ kopūstus, luñ.kus ~ lankus, nebėra, pìl.ka ~ pilka, pìj.ki ~ penki, su ruñ.ku ~ ranka, šál.ta ruñ.ka ~ šalta ranka, vìena, vìeni Gtč; aĩ.ni ~ eini, baĩ.gu ~ baigiu, bal̃.ti ~ balti, blaũ.zda ~ blauzda, gė́l.svi ~ gelsvi, diẽna, dùñ.gus ~ dangus, ì.ra ~ yra, kaŕ.tu ~ kartu, kir̃.vu ~ kirviu, laũ.ki ~ lauke, lìñ.ksma ~ linksma, lìñ.ksmi ~ linksmi, meŕ.ga ~ merga, miẽgu, pavaŕ.ksti ~ pavargsti, pìj.ki ~ penki, põña ~ ponia, ruñ.kas ~ rankas, sãl.di ~ saldi, sukal̃ti ~ sukalti (kuolai), trùm.pi ~ trumpi, tvõra, val̃.džia ~ valdžia, vaŕ.tus ~ vartus, vìena, žù.si.s ~ žąsis Drs¹¹. I handskriftskällorna från Vabalninkas och Darsiškiai-dialekterna fann man enstaka fall av intensiv villkorlig tillbakadragning av betoningen, t.ex.: su kìtu ~ kita, vėdì Vb; ãkis, šãku ~ šaka, vìsi Drs¹². I handskriftskällorna från de dialekter som hänförs till det behandlade området fann man inga former där betoningen inte hade dragits tillbaka från den korta ändelsen till en lång stavelse, och inte heller några fall av sekundär eller ”tvåtoppsbetoning”¹³. ⁶ I de undersökta källorna varierar transkriptionen av orden, och det förekommer även inexaktheter och betoningfel. Transkriptionssymbolerna i de exempel som ges i artikeln har inte korrigerats, och felen har inte rättats. ⁷ Efter tilde-tecknet (~) anges transponerade ordformer, som inte betonas. Om den transponerade formen, bortsett från betoningen, inte skiljer sig från den transkriberade, anges den inte. ⁸ Låneordet durnas, -à (4) används i betydelsen ‘dum, oförståndig’. ⁹ Slavismen pielà (4) används i betydelsen ‘såg’. ¹⁰ Artikeln återger inte alla exempel som påträffats i handskriftskällorna, och deras förekomstfrekvens anges inte. Många ord är belagda flera gånger eller ett tiotal gånger i dialektbeskrivningarna. I beskrivningen av Darsiškiai-dialektens dialektala särdrag förekommer exempelvis formen vìena 11 gånger, ì.ra ~ yra – 10 gånger, och su põnų ~ ponia – 4 gånger osv. ¹¹ Betoningen dras regelbundet också tillbaka i den text från Darsiškiai-dialekten som publicerats i antologin Lietuvių kalbos tarmės (LKT 1970: 273). ¹² Dessa former bör inte betraktas som felskrivningar. I beskrivningen av Darsiškiai-dialektens dialektala särdrag anges att ”dialekten drar tillbaka betoningen villkorligt. <...> ibland kan en allmän tillbakadragning av betoningen iakttas, men sådana fall är mycket sällsynta” (Gargasáitė, Misiūnaitė 1958: 6–7). ¹³ Om termen ”tvåtoppsbetoning”, se mer utförligt Girdenis 1978: 75–76. ”Tvåtoppsbetoning” fungerar i de västauštaitiska kaunasiškiai-, östauštaitiska anykštėnai-, uteniškiai-, vilniškiai- och andra dialekterna (Girdenis 1978: 75–76; Mikulėnienė, Morkūnas 1997: 16; Markevičienė 2001: 15–16; Urbanavičienė 2006: 224; Ragaišienė 2020b: 214, 219 osv.). Denna betoning har också belagts i det sydauštaitiska området (Leskauskaitė 2004: 164). 4 Figur 1. Karaktären hos accentretraktionen i manuskriptkällor från Utenaområdet från 1900-talets 6:e–7:e decennier Med avseende på accentretraktionens intensitet hör de nordliga dialekterna Panemunėlis (177) – Aleksandravėlė (180) – Kriaunos (179) – Sūviekas (181) samt de västra utkanterna av subdialektområdet – trakterna kring Debeikiai (274) – Suginčiai (379) – Bijutiškis (479) – Giedraičiai (504) – Alanta (377) – till samma område (se figur 1). På vissa håll drogs accenten tillbaka sällan (endast enstaka fall påträffades), på andra håll oregelbundet (former med accentretraktion utgör oftast omkring 26–32 procent). Även med avseende på accentretraktionens karaktär var det aktuella området under undersökningsperioden inte enhetligt. Atlas över det litauiska språket hävdar att lagen om svag villkorlig accentretraktion var verksam här i mitten av 1900-talet (LKA II 123–124, karta nr 105). Materialet från manuskriptkällorna visar att en intensivare villkorlig accentretraktion höll på att utvecklas i de nordliga Utena-dialekterna – här tenderade accenten att dras tillbaka från den korta ändelsen till vilken som helst lång näst sista stavelse, t.ex.: ai̇̃nu ~ einu, pīlna karieta, liėtus, par dirvas, diėna, dirva, pī̃kas ~ penkias, prigim̃tis, daikteĩ ~ daikte, viėna, gir̃džu ~ girdžiu, pōna ~ ponia, rūnka ~ ranka, ūntri ~ antri, užmiẽgu, žmōna Alk. Att lagen höll på att bildas beläggs också av användningen av former med ”tvåtoppig” accent (jfr Urbanavičiūtė-Markevicienė, Grinaveckis 1992: 12; Stundžia 1995: 70; Ragaišienė 2020b: 214–215; 2024: 185), jfr former med ”tvåtoppig” accent respektive retraktionsaccent som noterats i samma dialekt, t.ex.: cviekùs ~ cviekus¹⁴, kalavār.tū ~ kalavartų¹⁵, ¹⁴ Cviėkas (4) ’spik’. ¹⁵ Kalavartas (2) ’slända’. 5 laũ.kùs ~ laukus, piñ.kùs ~ penkius, piẽtus ~ pietus, piñ.kì ~ penkti, sergù ~ sergu, skūrã ~ skūra, šìltã ~ šilta, vaĩ.kùs ~ vaikus, viẽnà / kàrtì, laũ.kus ~ laukus, piñ.kus ~ penkius, viẽnà Pnm¹⁶; aĩnì ~ eini, viẽnà ~ viena / aĩšù ~ eisiu, viẽnà, šìmtus, vaŕpus Krn. Att införandet av en intensivare, snarare än svag, villkorlig accent i de nordliga dialekterna visar sig på två sätt. För det första uttalas former där accenten borde dras tillbaka till den långa stavelsen med ”tvåtoppig” accent, t.ex.: šùnùs ~ šunus, taŕ.nùs ~ tarnus, saldõtùs ~ saldotus¹⁷, karūnãs ~ karūnas, ĩrã ~ yra, eĩ.nì ~ eini, maĩ.šù ~ maišu, piñ.kùs ~ penkius, šõkùs ~ šokius, mẽr.gù ~ merga, žmõgus ~ žmogus, vaŕ.dù ~ vardu, ke.kvienà dienà ~ kiekviena diena, devỹnì ~ devyni, uñ.kštì ~ anksti, kaŕ.tùs ~ kartus, kẽr.tù ~ kertu, viẽnà ~ viena, nebepra keĩ.kta ~ nebeprakeikta, õrì ~ ore Rg. För det andra används former som bevarar accenten och former som drar tillbaka den till den långa näst sista stavelsen omväxlande, t.ex.: biẽdnà / biẽdna ~ biedna, i.rã / ĩrã ~ yra, piñkì / piñkì ~ penki, šìrdis / šìrdis ~ širdis m.fl. Rg. En annan situation rådde under undersökningsperioden i de västra utkanterna av subdialektområdet, intill anykštėnai- och širvintiškiai-subdialekterna. I mer än hälften av dialekternas texter beläggs oregelbunden accentretraktion till vilken som helst lång näst sista stavelse, t.ex.: aĩnù ~ einu, aĩšù ~ eisiu, bẽda, juõdi, mẽrga, piŕštu, šìmtus, švìesa, ùntra ~ antra, viẽnà, žmõną / kìrviù ~ kirviu, miegù, vaĩkùs m.fl. Čkn; daĩktì ~ daikte, dūdù ~ dūda (spelar), juõda, kaũlas ~ kiaules, pasṍeikši ~ pasveiksi, piñkis ~ penkis, prõtu ~ protu, šìmtus, viẽnà / aĩsmì ~ eisme, baisùs, barzdù ~ barzda, burnã, neĩslaidùs ~ neišlaidus, neĩšù ~ neisiu, nusperkì, piñkãs ~ penkias, sunkù, šeimù ~ šeima, vaikù, vaikùs m.fl. Skd; aĩšù ~ eisiu, kelìntà, laũkì ~ lauke, lìndì ~ lendi, lìėtus, miẽstì ~ mieste, nuõga põna ~ ponia, piñkus ~ penkius, piñkì ~ penki, šìrdis, švìesa, vaŕkstu ~ vargstu, viẽnà, viẽtą / aĩnù ~ einu, aĩšì ~ eisi, ausìs, baigì, dainã, kalbì ~ kalbi, neb eĩnù, neĩšù ~ neisiu, su šeimù ~ šeima, piñkì ~ penki, piñkus ~ penkius, suprantù ~ suprantu, urkstì ~ anksti, verkšì m.fl. Sgn; daržùs, nekũntrì ~ nekantri, tvõra, šìmtus, viẽnà / lietùs, mergã, miršù ~ mirsiu, piñkì ~ penki, viršùs m.fl. Grs; aĩšù ~ eisiu, liẽtus, piñ.kùs ~ penkius, riẽstą, õšką ~ ožką, skìlas ~ skyles, vaĩ.kùs ~ vaikus / aĩšù ~ eisiu, barzdã, ilgì, jaunã, i.rã ~ yra, sunkù ~ sunku, uždėta m.fl. Vdn¹⁸. I andra dialekter noterades enstaka fall där accenten dras tillbaka från den korta slutstavelsen till en stavelse som består av en lång vokal, ie, uo eller diftongerna ei, ui, t.ex.: kariẽta¹⁹, kuĩnu, kuĩnus, rū.bus ~ rūbus (jfr ru.bùs ~ rūbus) Lln. Sådana fall påträffades endast i liten utsträckning i det aktuella området²⁰. ¹⁶ De lingvister som undersökte Roblių bys dialekt, vilken hör till Panemunėlis-punkten, uppmärksammade att informanter ur den äldsta generationen inte drar tillbaka accenten från den korta ändelsen till den långa roten, företrädare för mellangenerationen ”uttalar två accenter” i sådana ord, medan de unga konsekvent drar tillbaka accenten (Grinaveckienė, Gargšaitė 1956: 4). I de berättelser som återgivits av företrädare för den äldsta generationen påträffades enstaka fall av accentretraktion, medan något fler fall av ”tvåtoppig” accent noterades. ¹⁷ Saldõtas (2) ’soldat’. ¹⁸ I texterna från Suginčiai-dialekten utgör former där accenten dras tillbaka från den korta ändelsen till vilken som helst lång näst sista stavelse omkring 38 procent (51 fall av 134), i berättelserna från Gireitiškiai-punkten omkring 26 procent (8 fall av 31), och i det material som samlats in i trakten kring Videniškiai omkring 22 procent (7 fall av 33). ¹⁹ Formen är belagd tre gånger. ²⁰ En del av dessa former kan också förbindas med morfonologisk utjämning av paradigmet eller med bildandet av en kolonial accentueringstyp (Ragaišienė 2020b: 222; 2024: 185). 6 Under 1900-talets 6–7 decennier observerades företeelser av accentretraktion i de östra och sydöstra Utena-dialekterna, vilka av sammanställarna av den litauiska språkAtlasen inte hade hänförts till området för svag villkorlig accentretraktion. Materialet från manuskriptkällorna visar att detta område och de västra utkanterna av området i fråga om accentretraktion i huvudsak inte skiljer sig åt. I de östra och sydöstra dialekterna upptecknades också former med en ”toppad tvådelad” accent, t.ex.: aĩ.nù ~ eĩnu, audė́ja, sùnkù ~ sunku, telõkùs ~ teliokus, ùnkstì ~ anksti, vaĩ.kù ~ vaiku, viẽną Spt etc.²¹ Liksom i källorna från de västra dialekterna påträffades även i manuskripten från de östra och sydöstra dialekterna få fall av denna accenttyp. Detta visar att det aktuella fenomenet i Utena-dialekten under 1900-talets 6–7 decennier kan ha haft varierande styrka, varför den sekundära accenten troligen inte markerades i alla fall. Den näst sista långa stavelsen – den första komponenten i den ”toppade tvådelade” accenten – kan ha uttalats till och med längre än den betonade och inte ha skilt sig nämnvärt från retraktionsaccenten (jfr Stundžia 1989: 435; Girdenis 2003: 95; Ragaišienė 2018: 184). Det kan inte uteslutas att forskare av dialekternas särdrag i vissa fall kan ha angett accenten endast på den näst sista stavelsen. Att fenomenet spreds i den östra och sydöstra delen av dialektområdet framgår också av de enstaka fall av accentretraktion som förekommer (jfr Ragaišienė 2024: 185). I vissa dialekter dras accenten oftare tillbaka från en kort ändelse till en stavelse som består av ie, uo eller en lång vokal, t.ex.: liẽtus (jfr liẽtus ~ lietus, lẽ.taũs ~ lietaus), raudõ.ni ~ raudoni (jfr raudonõ.s ~ raudonos), sū̃nus ~ sūnus (jfr su sūnum̃), viẽdrus ~ viedrus²², viẽna ~ viena (jfr vienà ~ viena), viẽni ~ vieni (jfr viẽni ~ vieni) Kkt; diẽna, geltõna (jfr gelta.nũ ~ geltonų), negì.va ~ negyva, nẽra, sū̃nus, viẽna (jfr viẽną) Brč²³. I andra dialekter dras accenten, liksom i de västra utkanterna av dialektområdet, tillbaka till vilken lång stavelse som helst, t.ex.: aĩme ~ eime, su bar̃zdu ~ barzda, diẽnas, grìbus ~ grybus, su plūgù ~ plūgu, laĩškì ~ laiške, liẽtus, ruñkas ~ rankas, suprantũ ~ suprantu, šìntus, viẽna kapeĩka, žmõna Jnš; balti, jermẽkus²⁴, kalbi, kàrtu aĩnu ~ einu, kir̃vu ~ kirviu, krū́va ~ krūva, miẽgu, piñkas ~ penkias, diẽnas, širdis nesveĩka, blogà žmõna ~ bloga žmona, supilti Arn²⁵. På båda håll kan former med retraktionsaccent ha använts som parallellformer, t.ex.: dienà / diẽna, skurà / skūrà, sū̃nus / sū̀nus, vienà / viẽna, tvorà / tvõra etc. Lb²⁶; baĩsi / baĩsì, baĩsi ~ baisi, gýva / gì.va ~ gyva, jì.rà / jì.ra ~ yra, kapeĩkas / kapeĩkas, põne / po.nė ~ ponia, su.nùs / sū̀.nus ~ sūnus, šìntus / šìntus, viẽną / viẽna etc. Bjt; i.rą / ì.ra ~ yra, pinkì / piñki, piñkì ~ penki, vienà / viẽna Jnš. Det bör uppmärksammas att accenten dras tillbaka från en kort ändelse till den föregående långa stavelsen, såväl cirkumflex som akut (analoga... ²¹ Retraktionsaccentens framväxt har förknippats med den ”toppade tvådelade” accenten. I beskrivningen av de språkliga särdragen i Spitrėnai-dialekten sägs att ”accentretraktionsprocessen redan har berört även denna dialekt. I vissa ord hörs tydligt två accenter” (Urbanavičiūtė 1966: 5). ²² Viẽdras (2) ’hink’. ²³ Former med retraktionsaccent utgör mindre än 10 procent. ²⁴ Låneordet jermė́kas används i betydelsen ’lång rock, vadmalsrock’. ²⁵ Alla accentretraherande former som påträffades i manuskripten från de båda dialekterna anges (de utgör 11 respektive 9 procent). ²⁶ I beskrivningen av Labanõras-dialekten angav Jonas Šukys (1958: 5) att ”accentretraktion har observerats endast i tvåstaviga ord när stammen är lång och ändelsen kort”. 7 Liknande accentueringsbenägenheter är karakteristiska även för de östliga höglandslitauiska Anykščiai-dialekterna, se Ragaišienė 2020b: 215–216, 222). Materialet från de undersökta manuskriptkällorna visar en ojämn och ganska sen framväxt av accentretraktion som regel i Utena-dialekten: vid mitten av 1900-talet hade fenomenet redan etablerats längst i norr och i områdets nordvästra hörn, medan det i området Panemunėlis (177) – Aleksandravėlė (180) – Kriaunos (179) – Sūviekas (181) i norr och i de västra utkanterna intill Anykščiai- och Širvintos-dialekterna höll på att bildas. Att fenomenet började utvecklas relativt sent i Utena-området bekräftas av Antanas Baranauskas texter från andra hälften av 1800-talet (Specht 1920: 52–83)²⁷. I berättelserna från Vabalninkas (142)-dialekten i publikationen Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski, som utgavs 1920, drogs accenten regelbundet tillbaka från den korta ändelsen till vilken lång stavelse som helst; i texterna från församlingarna Žiobiškis (147)²⁸ och Vyžuonos (275) drogs den inte tillbaka, och endast enstaka fall av den ”toppade tvådelade” accenten påträffades, vilka statistiskt sett inte är signifikanta (Ragaišienė 2015: 180–181). På A. Baranauskas tid rörde sig den i den norra delen av Kupiškis-området, i Utena-områdets nordvästra hörn och i den västra utkanten av Anykščiai-området etablerade intensivare villkorliga accentretraktionen söderut (se fig. 2; för en utförligare diskussion, se Ragaišienė 2015: 180–183; 2018: 181–184; 2020b: 215). Materialet från manuskriptkällorna från 1900-talets 6–7 decennier visar att accenten redan regelbundet drogs tillbaka i Kupiškis-dialekten, om än med varierande intensitet, samt över hela Anykščiai-dialektens område (Ragaišienė 2018: 185; 2020a: 90–93; 2020b: 215–216)²⁹. Således bildades den i dessa dialekter etablerade retraktionsaccenten vid mitten av 1900-talet i den västra utkanten av Utena-dialekten och spred sig mot de östra och sydöstra dialekterna. ²⁷ Antanas Baranauskas organiserade, medan han var professor vid prästseminariet i Kaũnas, omkring 1867–1884 sina elever för att samla in dialekttexter, som han senare skickade till den tyske språkforskaren Hugo Weber. ²⁸ Žiobiškis hänfördes av Antanas Salys till punkt 147 (Geržotaitė et al. 2014: 412; jfr även Geržotaitė 2015: 147). Žaneta Markevičienė (2011: 306) har också angett denna ort som en punkt i Utena-dialekten. ²⁹ Sėli-substratet kan ha påverkat framväxten av regeln för accentretraktion i dessa dialekter (Zinkevičius 2006: 30, 73). 8 Figur 2. Accentueringsretraktionens karaktär i de östliga östaukštaitiska texter som återgivits av A. Baranauskas På grundval av materialet i A. Baranauskas texter och de handskrivna källorna från de östliga östaukštaitiska subdialekterna kan man anta att en intensivare, snarare än en svag, villkorlig accentueringsretraktion höll på att bildas i de västra utkanterna av Utena-subdialekten i mitten av 1900-talet. Atlas över det litauiska språkets sammanställare kan ha haft svårt att fastställa typen av accentueringsretraktion av flera skäl. För det första eftersom fenomenet under den undersökta perioden hade olika intensitet i de angränsande dialekterna (se figur 1). I vissa handskrifter utgör former med retraherad accent omkring 21–38 procent, medan endast enstaka fall av accentueringsretraktion och/eller former med ”dubbel toppaccent” påträffades i andra. Det kan inte uteslutas att forskarna kan ha förknippat fall av morfonologisk utjämning av accentparadigmet med accentueringsretraktion (Ragaišienė 2024: 185). I handskrifterna från de västra utkanterna, de östra och de sydöstra dialekterna, där accenten sällan retraheras, utgör singularis instrumental- och pluralis ackusativformer av cirkumflexstammar mer än hälften av de undersökta fallen (68 av 115 fall)30. Det är anmärkningsvärt att ord med den andra accentböjningen oftare accentueras på detta sätt; deras näst sista stavelse har en lång vokal som kärna samt ie, uo, till exempel: 30 I Kamiene tenderar även nominativformer i singularis att accentueras, till exempel: ma.kkla ~ mokykla, sta.vkla ~ stovykla ’staty’ Int och andra. (Ragaišienė 2024: 185). 9 gaidžōkus ~ gaidžiokus, su pōnu, sagōnus³¹, viščiōkus ~ viščiokus Šd; ma.kìklas ~ mokyklas, su plūgu, su pōnu, rūbus, rūtas ~ rūtas, samagōnù³² Int; su diẽdu, baravì.kus ~ baravykus, ragutẽlãs ~ raguteles, rūbus, sijōnus, viščiōkus ~ viščiokus Mdk; burōkus, niẽkus (jfr. niẽkai), miẽstus (jfr. miestẽ), miežius, su vỹnu, žỹdus (jfr. žỹdų) Gdr³³. Liknande accentueringsmönster kännetecknar också de östaukštaitiska vilniusiska och sydaukštaitiska subdialekterna, som inte tillhör området för accentueringsretraktion (Grumadienė 1994: 101–104; Mikulėnienė 1996: 149; Urbanavičienė 2006: 220; Ragaišienė 2010: 53; 2016: 162–163 och andra). Sammanfattningsvis kan man hävda att materialet i handskriftskällorna från 1900-talets 1960- och 1970-tal vittnar om två viktiga saker. För det första visar det att accentueringsretraktionen som fenomen höll på att bildas i de västra utkanterna av Utena-området samt i de östra och sydöstra dialekterna. För det andra väcker det tvivel om att den svaga villkorliga accentueringsretraktionen fungerade som en separat regel i detta område under den undersökta perioden. SAMMANFATTNING Materialet i handskriftskällorna från 1900-talets 1960- och 1970-tal för de östaukštaitiska Utena-dialekterna visar att accentueringsretraktionen som regel började bildas ganska sent i subdialekten och fungerade ojämnt. I mitten av 1900-talet var fenomenet redan etablerat längst i norr och i det nordvästra hörnet av området; i det norra området Panemunėlis (177) – Aleksandravėlė (180) – Kriaunos (179) – Sūviekas (181) och i de västra utkanterna intill anykštėnai- och širvintiškiai-subdialekterna höll det fortfarande på att bildas, medan det var sällsynt i de östra och sydöstra dialekterna. Den genomförda analysen stöder den nuvarande teorin om de litauiska dialekternas ursprung och bekräftar slutsatserna från undersökningar av A. Baranauskas texter från andra hälften av 1800-talet om de östaukštaitiska Kupiškis- och Anykščiai-dialekterna samt beskrivningar av dialektala särdrag i subdialekterna från 1900-talets 1960- och 1970-tal: accentueringsretraktionen spred sig från norr mot söder. Det är sannolikt att den innovativa vågen av accentueringsretraktion, som under andra hälften av 1800-talet rörde sig från den norra delen av Kupiškis- och Anykščiai-området mot den östra utkanten, kan ha nått de västra Utena-dialekterna tidigast i mitten av 1900-talet. Atlas över det litauiska språkets sammanställare tilldelade området för svag villkorlig accentueringsretraktion — det norra området Panemunėlis (177) – Aleksandravėlė (180) – Kriaunos (179) – Sūviekas (181) och de västra utkanterna — tycks under 1900-talets 1960- och 1970-tal endast ha haft intensivare villkorlig accentueringsretraktion. Materialet i handskriftskällorna visar inget sammanhängande område där svag villkorlig accentueringsretraktion skulle ha fungerat. Företeelser av morfonologisk utjämning av accentparadigmet kan förmodligen ha uppfattats som uttryck för denna regel (i näst sista stavelsen hos ord med den andra accentböjningen, vars kärna utgörs av en lång vokal eller ie, uo, accentueras singularis instrumental- och pluralis ackusativformer). Antaganden om att den svaga villkorliga accentueringsretraktionsregeln fungerade (och existerade) i Utena-området bör grundas på material från de accentueringsbevarande subdialekterna i denna subdialekt från andra hälften av 1900-talet till början av 2000-talet. ³¹ Sagōnas (2) ’en stor gjutjärnsgryta med eller utan öron’. ³² Samagōnas (2) ’hembränt’. ³³ Det finns få belägg för former av dessa kasus som bevarar accenten i ändelsen, till exempel: gri.būs ~ grybus, kisielùs ~ kisielius, miežius ~ miežius, po.nū ~ ponu Gdr. 10 LITTERATUR OCH KÄLLOR Gargasa itė Dalia, Misiūnaitė Aldona 1958: Beskrivning av Daršiškiai-byns dialekt: manuskriptkälla [Description of the Daršiškiai Village Dialect: Manuscript Source], Vilnius: Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för det litauiska språket. Geržotaitė Laura, Kaikarytė Aušra, Šinkūnas Mindaugas 2014: Jämförande analys av Atlas över det litauiska språket och Antanas Salys undersökning 1 av bostadsorter (sammanställning av punkter) [Comparative Analysis of the Lithuanian Language Atlas and the Antanas Salys Survey 1 Residential Areas (Compilation of Points)]. – Litauiska dialekter i början av 2000-talet: en geolingvistisk och sociolingvistisk undersökning (kartor och kommentarer till dem), red. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis. Geržotaitė Laura 2015: Geolingvistisk analys av Antanas Baranauskas klassificering av litauiska dialekter [Geolinguistic Analysis of Antanas Baranauskas’ Classification of Lithuanian Dialects]. – Problem inom språkhistoria och dialektologi 4, red. V. Ragaišienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Institutet för det litauiska språket, 133–165. Girdenis Aleksas 1978: En accentologisk småsak [Accentological Trivial]. – Baltistica 14(1), 75–76. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/baltistica.14.1.1254. Girdenis Aleksas 2003: Teoretiska grunder i litauisk fonologi [Theoretical Foundations of Lithuanian Phonology], Vilnius: Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk utgivning. Grinaveckienė Elena, Gargasa itė Dalia 1956: Beskrivning av Robliai-byns dialekt: manuskriptkälla [Description of the Robliai Village Dialect: Manuscript Source], Vilnius: Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för det litauiska språket. Grumadienė Laima 1994: Några nyare drag i böjning och accentuering i Punsk-dialekten [Some Newer Features of Inflection and Stress in Punsk Dialect]. – Frågor i litauisk språkvetenskap 34, 97–106. Leskauskaitė Asta 2004: Drag i vokalism och prosodi hos de södra aukštaitierna [Features of Vocalism and Prosody of the Southern Aukštaičiai], Vilnius: Institutet för det litauiska språket. LKA I: Atlas över det litauiska språket 1: Lexikon [Lithuanian Language Atlas 1: Lexis], huvudred. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1977. LKA II: Atlas över det litauiska språket 2: Fonetikk [Lithuanian Language Atlas 2: Phonetics], huvudred. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1982. LKA III: Atlas över det litauiska språket 3: Morfologi [Lithuanian Language Atlas 3: Morphology], huvudred. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1991. LKT 1970: Litauiska dialekter: läsebok [Lithuanian Dialects: Reader], red. E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, K. Morkūnas, B. Vanagienė, A. Vidugiris, Vilnius: Mintis. 11 LKTCH 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija [Läsbok om litauiska dialekter], red. R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarmių tekstai [Texter på aukštaitiska dialekter] 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Markevičienė Žaneta 2001: Aukštaičių tarmių tekstai [Texter på aukštaitiska dialekter] 2, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Markevičienė Žaneta 2011: Anykštėnų patarmės diferenciacija [Differentiering av Anykštėnai-subdialekten]. – Lituanistica 57(1), 305–311. Mikulėnienė Danguolė 1996: Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse [Om accentueringsvarianter hos böjliga ord i de södra aukštaitiska dialekterna]. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 148–155. Mikulėnienė Danguolė, Morkūnas Kazys 1997: Dieveniškių šnektos tekstai [Texter från Dieveniškės-dialekten], Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Ragaišienė Vilija 2010: Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių tarmėse: doktorsavhandling [Accentueringsvarianter hos böjliga ord i de södra aukštaitiska och östliga aukštaitiska Vilnius-dialekterna: doktorsavhandling], Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Ragaišienė Vilija 2015: Aukštaičių kirčiavimo ypatybės Antano Baranausko tekstuose [Utmärkande drag i aukštaitisk accentuering i Antanas Baranauskas texter]. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 4, red. V. Ragaišienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 166–210. Ragaišienė Vilija 2016: Akcentuacijos sistema ir jos pokyčiai [Accentueringssystemet och dess förändringar]. – Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos, D. Mikulėnienė, A. Leskauskaitė, V. Ragaišienė, N. Birgelienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 120–204. Ragaišienė Vilija 2018: Förändringar i accentueringssystemet hos östaukštaitiska kupiškėnai från 1800-talets 7th–9th decennier till 1900-talets 6th–7th decennier [Förändringar i accentueringssystemet hos östaukštaitiska kupiškėnai från 1800-talets 7th–9th decennier till 1900-talets 6–7 decennier]. – Östaukštaitiska dialekten: förändringar och utveckling, red. J. Urbavičienė, R. Petrokienė, Vilnius: Litauiska språkets institut, 176–203. Ragaišienė Vilija 2020a: New Systematic Approach to Stress Retraction in the East–Eastern Aukštaitian Subdialects. – Lithuanian Dialectology Profiles: Problems and Findings, redaktionskommitté: D. Mikulėnienė (chefredaktör), A. Stafecka, M. Jankowiak, E. Trumpa, I. Lemeškin, specialnummerredaktör V. Meiliūnaitė, 85–94. DOI: https://doi.org/10.35321/e–pub.8.problems–and–findings. 12 Ragaišienė Vilija 2020b: Kirče atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose [Accentbortfall i texter på anykštėnai-dialekten i östra aukštaitiskan]. – Acta Linguistica Lithuanica 83, 211–226. DOI: https://doi.org/10.35321/all83–10. Ragaišienė Vilija 2024: Accentueringsmönster hos böjliga ord i handskriftskällor från 1950- och 1960-talen i Utena-dialekterna i östra aukštaitiskan [Accentueringsmönster hos böjliga ord i handskriftskällorna till Utena-under-dialekterna i östra aukštaitiskan från 1950- och 1960-talen]. – Bendrinė kalba 97, 179–205. DOI: https://doi.org/10.35321/bkalba.2024.97.09. RAU 2010: Östra aukštaiter från Utena, red. R. Rinkauskienė, R. Bacevičiūtė, V. Salienė, Vilnius: Litauiska språkets institut. Specht Franz 1920: Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski 1: Texte [Litauiska dialekter samlade av A. Baranowski 1: Texter], Leipzig: Verlag von K. F. Koehler. Stundžia Bonifacas 1989: Antanas Baranauskas som accentolog [Antanas Baranauskas som accentolog]. – Baltistica 3(2) bilaga, 434–442. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/baltistica.0.3.2.870. Stundžia Bonifacas 1995: Om accentbortfall i de östra aukštaitiska dialekterna av litauiska [Om frågan om accentbortfall i de östra aukštaitiska underdialekterna av litauiska]. – Res Balticae, 67–72. Šūkys Jonas 1958: Beskrivning av Labanoras-dialekten: handskriftskälla [Beskrivning av Labanoras-dialekten: handskriftskälla], Vilnius: Dialektarkivet vid Geolingvistikcentrumet vid Litauiska språkets institut. Urbanavičienė Jolita 2006: Accentueringsdrag i de perifera underdialekterna av östra aukštaitiskan i Vilnius-dialekten [Accentueringsdrag i perifera underdialekter av höglandsmålen i Vilnius-dialekten]. – Baltistica 41(2), 219–231. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/baltistica.41.2.974. Urbanavičiūtė Žaneta 1966: Beskrivning av Spitrėnai-dialekten: handskriftskälla [Beskrivning av Spitrėnai-dialekten: en handskriftskälla], Vilnius: Dialektarkivet vid Geolingvistikcentrumet vid Litauiska språkets institut. Urbanavičiūtė–Markevičienė Žaneta, Grinaveckis Vladas 1992: Litauiska dialekter: fonetik, morfologi 2, Vilnius: Vilnius pedagogiska universitet. Zinkevičius Zigmas 1966: Litauiskans dialektologi [Litauiska språkets dialektologi], Vilnius: Mintis. Zinkevičius Zigmas 1994: Litauiskans dialektologi [Litauiska språkets dialektologi], Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget. Zinkevičius Zigmas 2006: De litauiska dialekternas ursprung [De litauiska dialekternas ursprung], Vilnius: Litauiska språkets institut. 13 Förkortningar av orterna i den östliga höglandsmålssubdialekten Utena (punkter i Atlas of the Lithuanian Language) Alk (180) – Aleksandravėlė, Rokiškis kommun. Arn (526) – Arniōnys, Molėtai kommun. Bč (121) – Bučiūnai, Rokiškis kommun. Bjt (479) – Bijūtiškis, Molėtai kommun. Brč (245) – Berčiūnai, Anykščiai kommun. Čkn (306) – Čekó̇nys, Molėtai kommun. Drš (172) – Daršiškiai, Kupiškis kommun. Gdr (504) – Giedraičiai, Molėtai kommun. Grs (412) – Girsteitiškis, Molėtai kommun. Gtč (114) – Gataučiai, Biržai kommun. Int (480) – Įnturkė, Molėtai kommun. Jnš (506) – Jõniškis, Molėtai kommun. Kkt (380) – Kūktiškės, Utena kommun. Krn (179) – Kriaūnos, Rokiškis kommun. Lb (414) – Labanõras, Švenčionys kommun. Lln (344) – Leliūnai, Utena kommun. Mdk (481) – Medeikiai, Molėtai kommun. Ob (148) – Obeliai, Rokiškis kommun. Pnm (177) – Panemunėlis, Rokiškis kommun. Rg (178) – Ragėliai, Rokiškis kommun. Rk (147) – Rõkiškis Sgn (379) – Sugiñčiai, Molėtai kommun. Skd (378) – Skudutiškis, Molėtai kommun. Spt (309) – Spitrėnai, Utena kommun. Svb (150) – Svõbiškis, Rokiškis kommun. Šd (478) – Šiaudžiai, Molėtai kommun. Užb (87) – Užubal̇iai, Rokiškis kommun. Vb (142) – Vabalniñkas, Biržai kommun. Vdn (450) – Vidėniškiai, Molėtai kommun. Tillbakadragning av betoning i manuskriptkällorna till den östliga höglandsmålssubdialekten Utena från 1950- och 1960-talen SAMMANFATTNING Artikeln undersöker manuskriptkällor till den östliga höglandsmålssubdialekten Utena från 1950- och 1960-talen, förvarade i dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för det litauiska språket, med fokus på accentuering. Detta ämne har hittills 14 fått liten uppmärksamhet av lingvister. Artikeln syftar till att identifiera de fenomen av tillbakadragning av betoning som var verksamma i den östliga höglandsmålssubdialekten Utena under mitten av 20th-talet och att klarlägga deras areala utbredning inom subdialektområdet. Forskningsmaterialet ger nya uppgifter om utvecklingen och arten av tillbakadragning av betoning i den östliga höglandsmålssubdialekten Utena. Studien visar att tillbakadragning av betoning som regel började bildas relativt sent i subdialekten och fungerade tämligen ojämnt. Vid mitten av 20th-talet hade fenomenet redan etablerats i områdets nordligaste och nordvästligaste hörn. Samtidigt befann det sig fortfarande under utveckling i det norra området (kring Panemunėlis, Aleksandravėlė, Kriaunos och Suviekas) samt längs den västra periferin som gränsar till Anykščiai- och Širvintos-subdialekterna, och förblev sällsynt i de östra och sydöstra delarna. Analysen stöder den nuvarande teorin om de litauiska dialekternas ursprung och förstärker resultaten från studier av Antanas Baranauskas texter från andra hälften av 19th-talet, som täcker de östliga höglandsmålssubdialekterna Kupiškis och Anykščiai, samt beskrivningarna av dialektala drag i lokala dialekter från 1950- och 1960-talen, vilka visar att tillbakadragningen av betoning spred sig från norr mot söder. Sannolikt kan den innovativa vågen av tillbakadragning av betoning, som under andra hälften av 19th-talet rörde sig från de norra delarna av Kupiškis- och Anykščiai-subdialekterna mot den östra kanten, ha nått den västra delen av Utena-subdialekten först vid mitten av 20th-talet. Det norra området och den västra periferin, som tidigare av sammanställarna av Atlas of the Lithuanian Language hänfördes till området för svag villkorlig tillbakadragning av betoning, verkar under 1950- och 1960-talen endast ha upplevt en intensivare form av villkorlig tillbakadragning av betoning. Manuskriptkällorna visar inte på något enhetligt område där den svaga villkorliga tillbakadragningen av betoning skulle ha varit verksam. Förekomsterna av denna regel är sannolikt förknippade med fall som innebär morfonologisk utjämning av accentparadigmet. I beskrivningarna av lokala dialekter där tillbakadragning av betoning förekommer oregelbundet utgörs mer än hälften av fallen med betoning på stammen av instrumental singularis och ackusativ pluralis av ord från det andra accentparadigmet (vars näst sista stavelse innehåller en lång vokal eller diftongerna ie eller uo). De insikter som presenteras i artikeln om funktionen (och existensen) av regeln för svag villkorlig tillbakadragning av betoning i Utena-subdialekten stöds av data från de lokala dialekterna i denna subdialekt, insamlade från andra hälften av 20th-talet till början av 21st-talet, vilka inte uppvisar någon tillbakadragning av betoning. 15