East Baltic “father-in-law” and “mother-in-law”

Acta Linguistica Lithuanica 2026, vol. 94, s. 1–7 Innehållslänk / Nuoroda į turinį ISSN 2669-218X (online / elektronisk) ÖSTBALTISKA ”SVÄRFAR” OCH ”SVÄRMÖDRAR” Östbaltiska ”uošvis” och ”uošvė” VÁCLAV BLAŽEK Masarykuniversitetet E-post: [email protected] ORCID-ID: https://orcid.org/0000-0002-6797-7188 Forskningsområden: baltisk och indoeuropeisk etymologi och onomastik. https://doi.org/10.35321/all94-02 ANNOTATION Detta bidrag behandlar den baltiska släktskapsterminologin med fokus på termer relaterade till ”svärföräldrar”. Bland dessa är en term inte transparent vare sig ur internstrukturens eller etymologins perspektiv: litauiska m. uošvis ’svärfar, makens far’, f. uošvė ’svärmor, makens mor’ och lettiska m. uōsis, f. uōse d. Där en ny etymologi utgår från en östbaltisk innovation, som förutsätter en primär determinativ sammansättning utvidgad med suffixet *-iio- / *-iia-. Den första komponenten skulle representeras av den indoeuropeiska släktskapstermen *h₂euh₂o- ’morfar’, som i baltiska språk fortsätter i dess avledning ’morbror’. För den andra komponenten finns två alternativa möjligheter: 1) protobaltiska *su̯eśru- ← *svärmor* + –ā; 2) protobaltiska *śeiu̯ā ’hustru’. NYCKELORD: indoeuropeisk, baltisk, släktskapsterminologi, determinativ sammansättning. ANNOTATION I denna artikel analyseras baltiska benämningar för släktskapsrelationer, med särskilt fokus på termer förknippade med ”svärföräldrar”. En av dem är inte transparent vare sig med avseende på intern struktur eller etymologi: litauiska maskulina substantivet uošvis ’makens far’, feminina substantivet uošvė ’makens mor’ samt lettiska maskulina substantivet uōsis, feminina substantivet uōse ’detsamma’. Den nya etymologin bygger på en östbaltisk innovation, som förutsätter att en ursprunglig determinativ avledning utvidgats med suffixet *-iio- / *-iia-. Den första komponenten antas representeras av den indoeuropeiska släktskapstermen *h₂euh₂o- ’morförälder’, som i baltiska språk används som avledningen ’morbror’. För den andra komponenten föreslås två alternativa möjligheter: 1) protobaltiska *su̯eśru- *svärmor* + –ā; 2) protobaltiska *śeiu̯ā ’hustru’. NYCKELORD: indoeuropeisk, baltisk, släktskapsterminologi, determinativ avledning. 1. Den baltiska terminologin för ”svärföräldrar” är relativt rik. Låt oss sammanfatta den. 1.1. Litauiska šẽšuras m. ’makens far, svärfar; hustruns far, svärfar’, i äldre litauiska även ’svåger’, alla från protolitauiska *šẽšuras < protobaltiska *su̯ẽšura- < PIE *su̯eḱur-o- ’makens far’; jfr vediska śváśura- (*svaśura-), avestiska xᵛasura-, persiska xusur; armeniska skesor (f.); grekiska ἑκυρός; albanska vjehërr; forntida latin socerus (*suokuro-), latin socer, -erī; fornhögtyska swehur (*swehura-); kyrkoslaviska svekъrъ ’makens far’. Den feminina motsvarigheten förekommer i vediska śváśrū-, persiska xusrū; latin socrus, -ūs, walesiska chwegr; gotiska swaihro, fornhögtyska swigar; Copyright © 2026 Václav Blažek. Publicerad av Litauiska språkets institut. Detta är en artikel med öppen tillgång som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-licensen, vilken tillåter obegränsad användning, distribution och återgivning i alla medier, förutsatt att den ursprungliga författaren och källan anges. // Išleido Lietuvių kalbos institutas. Šis straipsnis yra atviros prieigos, platinamas pagal „Creative Commons“ priskyrimo licencijos sąlygas, leidžiančias neribotai naudoti, platinti ir atkurti turinį bet kokioje laikmenoje, nurodant autorių ir šaltinį. Mottaget: / Gauta: 2026-05-04. Accepterat: / Priimta: 2026-05-11. 1 Fornkyrkoslaviska svekry, -ъve ’makens mor, svärmor’ < PIE *s̑ueḱru-h₂ < *sueḱur-h₂ (Schneider NIL 672–675; ALEW 1024; Smoczyński 2018: 520; EWAhd VIII 1564–1566). 1.2. Det finns ingen uppenbar feminin motsvarighet till litauiska šešuras ’svärfar’ i baltiska språk, men Simas Karaliūnas (1999: 86–88) försökte visa att ett sådant lexem verkligen existerade och identifierade det i litauiska švašva ’dotter; syster’, som han härledde från *švešva < *svešva < protobaltiska *s̑u̯ešru̯ā = *s̑uešru̯+ā¹ och antog den semantiska förändringen. Förlusten av -ris är kanske jämförbar med dess förlust i lettiska āpsis, āpsīs ’grävling’ gentemot litauiska opšrys d. < *āps-r-ijō– (se Klingenschmitt 2008: 426). 1.3. Det feminina ersattes av neologismen anýta ’makens mor, svärmor’, som avleddes från den indoeuropeiska släktskapstermen *h₂enH– ’mormor’ > fornpreussiska ane ’Altmūt’ [Elbing Vocabulary 172], dvs. ’mormor’ (Mažiulis 2013: 57; Smoczyński 2018: 28 ser här en germanism – se vidare); fornhögtyska ano ’morfar’, ana ’mormor’; latin anus, -ūs ’gammal kvinna; häxa’;?messapiska ana ’dam’?; grekiska ἀννίς· μητρὸς ἢ πατρὸς μήτηρ [Hesychius], dvs. ’fars mor’, vid sidan av thessaliska ἄνω ’mormor’; armeniska hani d.; hettitiska ḫanna- ’mormor’, lykiska χnna d.; sannolikt även avestiska niiākā- d. och common-slaviska *vъnоkъ ’barnbarn’ < *h₂n-h₂en-ko- (Pokorny 1959: 36–37; Kloekhorst 2008: 285; de Vaan 2008: 45; ALEW 41–42). 1.4. På lettiska avleds dessa släktskapsbeteckningar från termerna ’far’ respektive ’mor’: tēvuocis ’svärfar; morbror’ gentemot tēvs ’far’ (ME IV 177–178) och mātica ’svärmor’ gentemot māte ’mor’ (ME II 587–589). 1.5. Det finns alternativa beteckningar i lettiska, som är perifrastiska: vīra / sievas tēvs / māte ’makens / hustruns far / mor’ (Buck 1949: 124, §§ 2.61+62). 1.6. Fornpreussiska tistis ’sweir’ (= Schwiegervater), dvs. ’svärfar’ [Elbing Vocabulary 184], som återspeglar urformen *tīstis, lånades från slaviska språk – jfr fornkyrkoslaviska tъstь ’svärfar’ (Mažiulis 2013: 915; Komárková, ESJS XVII 1011–1012). 1.7. Utöver dessa termer, som är transparenta med avseende på intern struktur eller etymologi, finns det fortfarande en beteckning för ”svärföräldrar” som är begränsad till östbaltiska språk och som verkar vara isolerad inte bara inom baltiskan utan även inom den indoeuropeiska släktskapsterminologin som helhet. Konkret litauiska m. uošvis, uošvỹs, -io ’svärfar, makens far’, pl. uošviai ’svärföräldrar’, f. uošvė ’svärmor, makens mor’, motsvarande lettiska m. uōsis, pl. uōši och f. uōse, pl. uōses f., där pluralformerna betyder ’svärsonens föräldrar’ respektive ’svärdotterns föräldrar’. Jfr även Nehrung-kuriska (kursenikiska) uo̯ašvi, uoašve ’svärföräldrar’ (ME IV 421–422; ALEW 1154; Smoczyński 2018: 585–586). 2. Befintliga etymologier för litauiska uošvis / uošvė och lettiska uōsis / uōse 2.1. Josef Zubatý (1891: 249–250) försökte förbinda de baltiska formerna med sanskrit aśinā-, som av Monier Williams (MW 157) översattes med ’åldrad (som uppnått hög ålder)’, medan Stephanie W. Jamison och Joel P. Breton (2013: 126) översatte det med ’framskriden (i ålder)’.² Det är kanske en avledning av verbet aś- ’äta, förtära’ (MW 112, 157); jfr germanska *alda- ’gammal’, aldī- ’ålder’, gentemot latin altus ’hög’, ad-ultus ’fullvuxen, vuxen’, om dessa ¹ Ā-stammen förekommer också i sydslaviska språk: bulgariska svekărva, makedonska svekrva, serbokroatiska svēkrva, slovenska svēkrva; dessutom äldre tjeckiska svekrva ’makens mor’ (Vykypěl, ESJS XV 905). ² RV 1.27.13. nāmo mahādbʰyo nāmo arbʰakēbʰyo nāmo yūvabʰyo nāma āśinēbʰyaḥ ”Vördnad åt de stora och vördnad åt de små; vördnad åt de unga och vördnad åt dem framskridna (i ålder).” 2 formerna är avledda från ett verb av typen latin alō, –ere ’nära’, jämför även t.ex. grekiska ἄναλτος ’omättlig’ etc. (de Vaan 2008: 35; Kroonen 2013: 20). 2.2. Charles Bally (1903: 325), följd av Frederik Muller (1926: 524), Giacomo Devoto (1934/1935: 58–64) och andra, spekulerade om ett samband mellan litauiska uóšvis och lettiska uōsis och latin uxor ’hustru’ [Naevius+], och rekonstruerade den primära roten *ōuk-. Jfr även Alois Walde och Johann Hofmann (1954: 850). 2.3. Jarl Charpentier (1909: 242, not 3) försökte förbinda litauiska uóšvis med armeniska owstr ’son’. Men redan Oswalt Szemerényi (1977: 19) visade att armeniska owstr ’son’ härrörde från *unstr och vidare från *ūn(u)–str, med tillägget bildat enligt den semantiska motsvarigheten dоуstr ’dotter’. 2.4. André Vaillant (1958: 116) bedömde att det protobaltiska feminina *ōšvī̆ < *ōkū̆ var den primära formen och härledde den från betydelsen ’snabb, rask’, belagd exempelvis i vediska āśú-, grekiska ὠκύς och latin (komparativ) ōcior. Hans försök att förklara den semantiska motivationen utifrån kedjan ’snabb’ → ’flitig, arbetsam’ → ’svärmor’ förblir föga övertygande. 2.5. Bojan Čop (1974: 97–98) jämförde den östbaltiska släktskapstermen med finsk-ugriska *ewkʷes ’gammal kvinna; mormor’ > fornfi. euhko, finska eukko ’alte Frau, Greisin, Frau; Mutter, Großmutter (väterlicherseits, mütterlicherseits); mansi So. ēkʷa, KU ēkʷa, P jēk, TJ jükä ’Frau’, fornungerska ik(e), ük ’Großmutter’, ükanya ’Urgroßmutter’, ükapa ’Urgroßvater’ (UEW I 76). B. Čop såg i denna jämförelse ett gemensamt arv från det indo-uraliska protospråket. 2.6. O. Szemerényi (1977: 66) härledde den östbaltiska släktskapstermen från protobaltiska *ōsvijas < *ō-sweios och tolkade den som ’den som ansluter sig till de egna släktmedlemmarna’, bildad med partikeln *ō ’nära’, medan det andra ledet skulle motsvara fornhögtyska swīo ’svåger’. I baltiskan finns den närmaste motsvarigheten i fornpreussiska swais ’suus’, medan den litauiska kognaten är snarare annorlunda: savẽs, sevẽs gen. ’sui’ (Pokorny 1959: 882). Slutligen, bortsett från andra omständigheter, förklarar denna lösning inte litauiska –š–. 2.7. Gerd Klingenschmitt (2008: 410) presenterade sannolikt den märkligaste lösningen genom att rekonstruera den prebaltiska utgångspunkten *oh₁–pḱū–iio– med den primära semantiken ’den (fadern) som tillhör den (som hemgift eller köpeskilling) medförda småboskapen (getter och får)’. 3. Ny etymologi Ingen av dessa etymologiska ansatser är tillräckligt övertygande för att kunna accepteras utan förbehåll. Därför är det legitimt att söka en ny etymologi. Följande lösning bygger enbart på det baltiska materialet. Om man utgår från premissen att de analyserade släktskapstermerna representerar en determinativ sammansättning med den accentuerade komponenten först, medan sammansättningen utvidgas med suffixet *–iio–/*–iīā– (Larsson 2002: 204–227), måste båda komponenterna fastställas. 3.1. Det första ledet kan härledas från protobaltiska *au– med hänsyn till att denna diftong har två reflexer i östbaltiska språk. Förutom standardfortsättningen au kan den förändras till uo, jfr litauiska úogis & uõgis ’skott av en växt, grodd, växtlighet’, avlett från verbet áugti ’växa’ (Smoczyński 2018: 1564). Om så vore fallet är den bästa kandidaten för den etymologiska identifieringen av protobaltiska *au– en av de bäst belagda indoeuropeiska representanterna för släktskapsterminologin, vars semantiska spridning bör demonstreras. Baltiska språk: litauiska avýnas ’morbror, moderns bror’ (ibid.: 79: härlett från icke belagda *auas eller *auis, utvidgat med suffixet *–īna–), fornpreussiska awis ’Oeme’ [Elbing Vocabulary 177], dvs. ’moderns bror’ (*auas eller *auias). 3 Förslaviskt *au̯io- > gemensamt slaviskt *ujь ’morbror’ > fornkyrkoslaviska ui, gen. uja ’morbror’, bulgariska (v)ujčo, makedonska vujko, vujčo, serbokroatiska üjac, slovenska újec, dial.ȗj; slovakiska ujec, koll. ujo, forn tjeckiska ujec, övre- och lågsorbiska wuj, polabiska vauią / voiį, kasjubiska uj, fornpolska (w)uj, polska wuj; fornryska (v)ui, belarusiska dial., ukrainska dial. vuj (Vykypěl, ESJS XVII 1019). Urgermanska *awan- ’farfar’ > fornnordiska afi d., ái ’farfars far’, och *awōn- > gotiska awo ’farmor’, samt västgermanska *awə-x̑aima- > fornengelska ēam ’morbror (moderns bror)’, medelengelska ēm / eim / yem ’morbror, systerson’, fornfrisiska ēm ’moderns bror, morbror’; medellågtyska ōm / oem / ohm / öme / öhe(i)m, öhem ’Oheim, Onkel, Mutterbruder, Schwestersohn, Vetter, Cousin’, medelnederländska oom / ome / oome / ohēm ’Mutterbruder, Vetterbruder, Verwandter (Großvater, Schwager)’; fornhögtyska ôheim ’moderns bror, avunculus’, medelhögtyska oeheim ’Mutterbruder, Oheim, Schwestersohn, Neffe, Verwandter’, tyska Oheim ’morbror’ (Schuhmann, EWAhd VI 1147–1150). Keltiska *au̯ā- > galliska αουα ’dotterdotter’ (stela från Cavaillon; se Delamarre 2018: 60: feminint till icke belagda *auos); goideliska *au̯io- > ogamirländska gen.sg. avi, fornirländska áue, úa, ó ’barnbarn, ättling’, vid sidan av vṛddhi-bildningen *āu̯iio i medelwalesiska (1200-talet+) ȳwyr ’barnbarn’ (GPC); brittoniska *au̯on-tīr/tro- ’morbror’ > medelwalesiska (1300-talet+) ewythyr, walesiska ewythr, fornkoriska euitor, korniska ew̯nter, (medel)bretonska eontr; keltiska *altr-au̯on- > medelirländska altra ’fosterfar’, fornkoriska altrov̯ ’styvfar’, medelbretonska autrou̯ ’herre’ etc.; goideliska *au̯on-er- > medelirländska amnair ’moderns bror, morbror, avunculus’ (Schuhmann, EWAhd VI 1149). Italiska *au̯o- > latin avus ’farfar’, med avledningar som avia ’farmor’, avunculus ’morbror’ (demin. *au̯on-kelo-) [alla Plautus+], avītus ’som tillhör en farfar, förfäders’ [Cicero+] (Szemerényi 1977: 53; de Vaan 2008: 66). Armeniska haw ’farfar, förfader’, sällsynt ’morbror’ (Olsen 1999 185: *h₂euh₂o-; Martirosyan 2009: 399–400). Anatoliska språk: hettitiska huhha- ’farfar’ < *h₂uh₂ó-; kilskriftluviska hūhai d., hieroglyfluviska hūhai d., lykiska χugai d. < *h₂ēuh₂o- (Kloekhorst 2008: 352–353). Tokhariska B gen.sg. āwi, vilket förutsätter nom.sg. āwe* ’farfar’ (Adams 2013: 61: *h₂euh₂o-). Den indoeuropeiska släktskapstermen *h₂euh₂o hade sannolikt den primära betydelsen ’morfar’. Dess avledning *h₂euh₂io kunde sannolikt beteckna både ’morbror’ och ’barnbarn’. 3.2. För det hypotetiska ledet finns det två kandidater. 3.2.1. En möjlighet representeras av det litauiska ordet švašva ’dotter; syster’, om det kan härledas från *švešva < *svešva < protobaltiska *suéšruā och den primära betydelsen var det feminina till litauiska šešuras ’svärfar’ (jfr § 1.2., efter Karaliūnas 1999: 86–88). För den hypotetiska determinativa sammansättningen kan följande maximala rekonstruktion föreslås: *āu-sue̯sru̯iā *’svärmor som tillhör morfaderns hus’. Det är förväntat att denna komplexa sammansättning förenklades till *āu-sue̯sūi̯ā, genom regressiv assimilation till *āusue̯sūi̯ā och genom haplologi till *āusūi̯ā, vilket ledde till de faktiska formerna: litauiska uošvė, lettiska uošė ’svärmor, makens mor’. Den maskulina motsvarigheten skulle bildas analogiskt. 3.2.2. Den alternativa kandidaten för den andra komponenten kunde vara en föregångare till lettiska sie̯va ’hustru’ (ME III 861; Karulis 1992: 179), som återspeglar den baltiska urformen *se̯iu̯ā med hänsyn till externa kognater: germanska *xīwan- > gotiska heiwa-frau̯ja ’husets herre’, fornnordiska pl. hȳ-býli ’gård’, fornengelskt adj. hīw-cund ’huslig’, medelhögtyska adj. hie̯ ’hushållsmedlem’; *xīwan- > fornhögtyska hī(w)o ’make’, vid sidan av hī(w)a ’hustru, uxor’, fornsaxiska hīwa d.; *xīwōnō > fornnordiska pl. hjún, hjón ’gift par, hushåll’, fornengelska pl. hīwan d., fornsaxiska hī(w)un ’gift par’, gammal 4 högtyska hūn, hī(w)ōn d. etc. (Pokorny 1959: 540; EWAhd IV 1077–1082; Kroonen 2013: 227). Italiska *keiui- > gammallatin ceivis [XII Tables], latin cīvis ’medborgare’ [Plautus+], medan oskiska ceus d. har uppfattats som det latinska lånet (de Vaan 2008: 116). Indoariska språk: vediskt adj. śéva- ’kär, dyrbar’ och śévya- ’kär (som vän)’, kanske förbundna med śivá- ’lyckobringande, gynnsam, nådig, fördelaktig, välvillig, vänlig, välvillig, kär’ (EWAI II 654–655, 640). Med hänsyn till baltiska *šei̯uā som det andra ledet i den hypotetiska determinativa baltiska sammansättningen *áu̯-šei̯ui̯ā ’hustru som tillhör morfaderns hus’ måste processen för dess förkortning förklaras. Det första steget skulle vara monoftongisering av diftongen *ei̯ > litauiska och lettiska ie → i. Det har en parallell i litauiska räkneord för tonåren av typen vienúolika ”11”, dvýlika ”12”, trýlika ”13”, keturiolika ”14”, penkiolika ”15”. Här representerar den andra komponenten nom.-ack.pl. lieká, bildat från nom.sg. i litauiska liẽkas ’udda, som inte bildar ett par; överbliven, onödig, oanvändbar’, lettiska liẽks ’osann, falsk; ytterligare, extra (om ett hjul, en häst); utan par, udda; överskridande’ (Stang 1966: 188, 280; Smoczyński 2018: 696), allt från verbet belagt i litauiska liẽku, lìkti ’stanna; överge’, lettiska lìeku, lìkt ’låta’ (se Kümmel, LIV 2001 [1998]: 406–408: *leikᵘ-). I lettiska är denna tendens belagd i vissa dialekter: vin gentemot viẽn ’endast’ och viñpacmit gentemot viẽņpadsmit ”11” eller lils gentemot liẽls ’stor’ (Endzelin 1922: 98; ME II 470). Det andra steget skulle bestå i synkopering av obetonat i, på samma sätt som de dialektala varianterna vienuól’ka, dvýl’ka eller dvýlka, trýl’ka eller trýlka (Smoczyński 2018: 704). Samma process kan identifieras i utvecklingen av det litterära litauiska språket: kẽlnes f. pl. ’byxor’, synkoperad form av äldre litauiska kẽlinės, som representerar avledningen med suffixet -in från kẽlis ’knä’ (ibid.: 1566–1567). På samma sätt äldre litauiska vẽlinas ’djävul’ gentemot senare vél̃nas, i dag vél̃nias (ibid.: 1629). 4. Slutsats Studien resulterar i en ny etymologi för den isolerade östbaltiska släktskapsterm som representeras av litauiska m. úošvis ’svärfar, makens far’, f. uošvė ’svärmor, makens mor’ och lettiska m. uošis, f. uoše d. Den nya lösningen förutsätter en östbaltisk innovation, som skulle vara en determinativ sammansättning bestående av två komponenter, plus tillhörighetssuffixet *-iio-/*-iā: (i) *áu-su̯sri̯ā *’svärmor som tillhör morfaderns hus’ eller (ii) *áu̯-šei̯ui̯ā ’hustru som tillhör morfaderns hus’. REFERENCES ALEW 2015: Alt­l­itau­tisches etymologisches Wörterbuch [Old Lithuanian Etymological Dictionary] 1: A–M, 2: N–Ž, 3: Verzeichnisse und Indices, unter der Leitung von W. Hock und der Mitarbeit von E. J. Buk­evičiūtė, Ch. Schiller, bearb. von R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill, D. S. Wodko, Hamburg: Verlag Baar. Bally Charles 1903: Contribution à la théorie du z voyelle [Contribution to the Theory of the Vowel z]. – Mémoires de la Société de Linguistique de Paris 12, 314–330. Buck Carl D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages: a contribution to the history of ideas, Chicago, London: University of Chicago Press. Charpentier Jarl 1909: Kleine Beiträge zur armenischen Wortkunde [Short Contributions to Armenian Vocabulary]. – Indogermanische Forschungen 25, 241–256. Čop Bojan 1974: Indouralica VIII. – Acta Linguistica Academiae Scientiarum Hungaricae 24, 87–116. 5 Delamarre Xavier 2018: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental [Dictionnaire de la langue gauloise. A linguistic approach to the Vieux-Celtique continental], 3e éd., Paris: Éditions Errance. Devoto Giacomo 1934–1935: Lietuvių uošvis, latv. uōsis [Lithuanian uošvis, Latvian uōsis]. – Studi Baltici 4, 58–64. EWAhd IV: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen [Etymological Dictionary of Old High German] 4: gâba – hylare, hrsg. von A. L. Lloyd, R. Lühr, Mitarbeit von G. Schuhmann, M. Kozianka, K. R. Purdy, R. Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2009. EWAhd VI: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen [Etymological Dictionary of Old High German] 6: māda – pūzza, hrsgg. von R. Lühr, erarb. von H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann, L. Sturm, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2017. EWAhd VIII: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen [Etymological Dictionary of Old High German] 8: skebidīg – swummōd, hrsgg. von R. Lühr, erarb. von D. S. Wodtko (Arbeitsstellenleitung), H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2024. ESJS XV: Etymologický slovník jazyka staroslověnského [Etymological Dictionary of the Old Church Slavonic Language] 15, ed. by E. Havlová, A. Erhart, I. Janyšková, Praha, Brno: Academia; Tribun EU, 2010. ESJS XVII: Etymologický slovník jazyka staroslověnského [Etymological Dictionary of the Old Church Slavonic Language] 17, ed. by E. Havlová, A. Erhart, I. Janyšková, Praha, Brno: Academia; Tribun EU, 2016. EWAI II: Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen [Etymological Dictionary of Old Indo-Aryan] 2, Ivon M. Mayrhofer, Heidelberg: Carl Winter, 1995. GPC: Geiriadur Prifysgol Cymru. A Dictionary of the Welsh Language, Centre for Advanced Welsh & Celtic Studies. Internet Access: http://welsh-dictionary.ac.uk/gpc/gpc.html Jamison Stephanie W., Brereton Joel P., transl., 2014: The Rigveda. The Earliest Religious Poetry of India, Oxford: University Press. Karaliūnas Simas 1999: Dviejų retų žodžių etimologijos [Etymologies of Two Rare Words]. – Baltistica 34(1), 81–88. Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca [Latvian Etymology Dictionary] 2, Riga: Avots. Klingenschmitt Gerd 2008: Lit. uōvis [Lithuanian uōvis ‘father-in-law’]. – Baltistica 43(3), 405–430. Kloekhorst Alwin 2008: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill. Kroonen Guus 2013: Etymological Dictionary of Proto-Germanic, Leiden, Boston: Brill. Larsson Jenny H. 2002: Nominal Compounds in the Baltic Languages. – Transactions of the Philological Society 100(2), 203–231. LIV 2001 [1988]: Lexikon der indogermanischen Verben: Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen [Lexicon of the Indo-European Verbs: Roots and Their Primary Stem Formations], unter Leitung von H. Rix, bearb. von M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, 2., verbesserte Aufl., Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert. 6 Martirosyan Hrach 2010: Etymological Dictionary of the Armenian Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill. Mažiulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas [Etymological Dictionary of Old Prussian], 2-asis patais. ir papild. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. ME II: Latviešu valodas vārdnīca. Lettisch-deutsches Wörterbuch [Latvian Language Dictionary. Latvian-German Dictionary] 2, K. Mühlenbach, ed. J. Endzelīns, Rīga: Herausgegeben vom lettischen Kulturfond, 1925–1927. ME III: Latviešu valodas vārdnīca. Lettisch-deutsches Wörterbuch [Latvian Language Dictionary] 3, K. Mühlenbach, ed. J. Endzelīns, Rīga: Herausgegeben vom lettischen Kulturfond, 1927–1929. ME IV: Latviešu valodas vārdnīca. Lettisch-deutsches Wörterbuch [Latvian Language Dictionary] 4, K. Mühlenbach, ed. J. Endzelīns, Rīga: Herausgegeben vom lettischen Kulturfond, 1929–1932. Muller Frederik 1925: Altitalisches Wörterbuch [Old Italian Dictionary], Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. MW: A Sanskrit-English Dictionary, M. Monier-Williams, Delhi: Motilal Banarsidass, 1899. NIL: Nomina im Indogermanischen Lexikon [Nouns in the Indo-European Lexicon], von D. S. Wodtko, B. Irslinger, C. Schneider, Heidelberg: Carl Winter, 2008. Olsen Birgit A. 1999: The Noun in Biblical Armenian Origin and Word-Formation – with special emphasis on the Indo-European heritage, Berlin, New York: de Gruyter Mouton. Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch [Indo-European Etymological Dictionary], Bern, München: Francke. Smoczyński Wojciech 2018: Lithuanian Etymological Dictionary, ed. by A. Holvoet, S. Young with the assist. of W. Browne, Berlin: Peter Lang. Stang Christian S. 1966: Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen [Comparative Grammar of the Baltic Languages], Oslo, Bergen, Tromsø: Universitetsforlaget. Szemerényi Oswalt J. 1977: Studies in the Kinship Terminology of the Indo-European Languages: With Special Reference to Indian, Iranian, Greek, and Latin, Téhéran, Liège Leiden: Bibliothèque Pahlavi: Brill. UEW I: Uralisches etymologisches Wörterbuch [Uralic Etymological Dictionary] 1: tör(e)dék, von K. Rédei, C. Sándor, I. Erdélyi, E. Vértes, Budapest: Akadémiai Kiadó, 1986. de Vaan Michiel 2008: Etymological Dictionary of Latin and the Other Italic Languages, Leiden, Boston: Brill. Vaillant André 1958: Grammaire comparée des langues slaves 2: Morphologie, 2e Partie: Flexion pronominale [Comparative Grammar of the Slavic Languages 2: Morphology, 2ⁿᵈ Part: Inflection Pronominale], Lyon: IAC. Walde Alois, Hofmann Johann B. 1954: Lateinisches etymologisches Wörterbuch [Latin Etymological Dictionary] 2: M–Z, Heidelberg: Carl Winter. Zubatý Josef 1891: Zum baltischen ŭ [To the Baltic ŭ]. – Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen 18, 241–266. 7