J. Kruopas ir lietuvių terminologija

TERMINOLOGIJA IR DABARTIS Stasys KEINYS Litauiska språkinstitutet, Vilnius J. KRUOPAS OCH LITAUISK TERMINOLOGI Beveik ketvirtis šimtmečio prabėgo po Jono Kruopo (1908–1975) mirties, bet jo darbų reikšmė bei veiklos svarba, rodos, nė kiek nenublanko. Dabar, kaip ir anuomet, kai J. Kruopas tebebarė į priekį savo paties pasirinktą ar kitų paskirtas kalbotyros vagas, galima neabejojant teigti, kad jis priklauso prie pačių žymiųjų lietuvių kalbininkų. Vidurinė ir jaunoji lituanistų karta nejuto šio šviesaus stotingo žmogaus kaip pedagogo, mokslo darbų vadovo išminties ir šilumos, tačiau ji išaugo iš tos dirvos, kurioje arė, akėjo ir sėjo J. Balčikonis, J. Kruopas ir kiti senieji bei senesnieji kalbininkai. J. Kruopas buvo ir visuomet liks pobūginės ir pajablonskinės kalbininkų kartos atstovas, kuriam kartu su J. Balčikoniu ir nedideliu būreliu mokslo draugų, Vytauto Didžiojo universiteto auklėtinių, sudėtingais pokario laikais teko pareiga ir atsakomybė ugdyti gimtąją kalbą ir jos tyrinėtojus, tvarkyti kalbos tiriamuosius darbus ir pačiam našiai į juos įsitraukti, pagaliau rengti tautos gyvybei būtinus lietuvių kalbos ir literatūros mokytojus. Visus šiuos darbus J. Kruopas dirbo rimtai, atsidėjęs ir dorai. Į lietuvių mokslo istoriją jis įėjo kaip žymus senųjų raštų kalbos bei žodynų istorijos tyrinėtojas, kaip iškilus žodynininkas, kaip nuotokus bendrinės kalbos teikybininkas. Aiškios jo pėdos ir lietuvių terminologijos baruose. Terminologins ton anades redan i den första artikel av J. Kruopas som trycktes i ”Gimtoji kalba” 1935, ”Språkvård och vårt samhälle”. När J. Kruopas skrev om språkligt skapande nämnde han, förutom författarna (som på den tiden nästan gjorde anspråk på att vara de enda språkskaparna), också ”en och annan” terminolog som arbetade inom sitt område (P. Avižonis, E. Draugelis, K. Grinius, St. Šalkauskis, J. Vidmantas) eller samlade in termer (J. Elisona)1. Den tonen 1 Žr. Kruopas J. Kalbos ugdymas ir mūsų visuomenė // Gimtoji kalba. 1935. Nr. 7. P. 98. 7 tystnade inte under alla de fyra årtionden då J. Kruopas skrev och publicerade sina vetenskapliga arbeten. Den förstärktes dock särskilt från 1951, då J. Kruopas utsågs till ordförande för terminologikommissionen vid Litauiska språkets institut (från 1952 Litauiska språkets och litteraturens institut) (detta samhällsuppdrag innehade han ända till 1972, då en Terminologiråd inrättades vid Vetenskapsakademiens presidium i stället för kommissionen; även som vice ordförande i rådet tjänstgjorde J. Kruopas fram till sin död). Under omkring tjugofem år ledde J. Kruopas alltså det terminologiarbete som bedrevs i Litauen och deltog själv i det. Under hela denna period befann han sig mitt i det organisatoriska terminologiarbetet – han uppmuntrade specialister inom olika områden, särskilt forskare vid Vetenskapsakademiens institut, att ordna terminologin inom sina fält och sammanställa termordböcker eller bulletiner, och såg till att terminologiarbetet togs med i alla vetenskapliga institutioners och högskolors planer och bedrevs systematiskt där. För att terminologiarbetet i Litauen skulle bedrivas effektivare och mer målmedvetet skrev J. Kruopas 1953: ”Hittills finns det i vår republik inget organ som samordnar och leder hela terminologiarbetet. Det är självklart att denna uppgift inte kan skötas av en terminologikommission på tre personer vid Litauiska språkets och litteraturens institut, som granskar de termer som olika institut vid MA lägger fram ur språklig synvinkel och ger muntliga och skriftliga råd till olika institutioner, företag och organisationer. Kommissionens sammansättning, uppdrag och befogenheter gör det inte möjligt att organisera och utveckla terminologiarbetet på republiknivå. För detta ändamål borde, i likhet med andra sovjetrepubliker, en republikansk huvudkommission för terminologi inrättas. Den skulle kunna ålägga enskilda vetenskapliga institutioner, företag och organisationer att bidra till ordnandet av terminologin inom sina respektive områden, samordna det terminologiarbete som bedrivs vid olika vetenskapliga institutioner, institut, förlag m.m., och dess antagna termer skulle vara bindande för alla”, tillade han, samt att ämneskommissioner för terminologi underställda huvudkommissionen borde verka vid Vetenskapsakademiens institut eller högskolor2. Även om de här framförda 2 Kruopas J. Dėl terminologijos darbo išvystymo ir pagerinimo // „Tiesa“. 1953, sausio 11. 8 idéerna om organiseringen av terminologiarbetet aldrig förverkligades, tog terminologiarbetet ändå märkbart fart från början av 1950-talet. En mängd termordböcker inom olika områden sammanställdes och gavs ut, och verksamma terminologikommissioner återupplivades eller bildades; några av dem, till exempel inom botanik och fysik, har arbetat fruktbart i flera årtionden. Terminologikommissionen under ledning av J. Kruopas granskade A. Žiurlis ”Ordbok över juridiska termer” (1954), det första häftet av ”Biblioteks- och bibliografisk terminologi” sammanställt av I. Kisinas (1956), V. Gudelis ”Ordbok över geologiska och fysiska geografiska termer” (1956), ”Ordbok över fysiktermer” redigerad av P. Brazdžiūnas (1958), ”Ordbok över sporttermer” sammanställd av en grupp specialister vid Institutet för kroppskultur (1959), J. Čeičis ”Ordbok över dikningstermer” (1960), K. Daukšas ”Kemisk ordbok” (1960), den första delen av A. Jurevičius och A. Čižas ”Förklarande ordbok över textiltermer” (1962), ”Ordbok över botaniska termer” sammanställd av en grupp ledd av J. Dagys (1965), ”Rysk-litauisk ordbok över ekonomiska termer” sammanställd av ekonomer under ledning av K. Meškauskas (1966), B. Augustinas, P. Danisevičius och K. Miecevičius ”Kort kriminalistisk handbok” (1970), samt ”Rysk-litauisk-engelsk ordbok över datatekniska termer” av V. Kairys, A. Kaminskas, Z. Kudirka, R. Kundrotienė, M. Lipšicas, A. Mačernius, J. Norkus, J. Riaubūnas, J. Stanatis, B. Stulpinas och A. Šliavas (1971). Författarna eller redaktörerna till nästan alla dessa ordböcker framförde i förorden ett uppriktigt tack bland andra till J. Kruopas för konsultationer, råd och deltagande i diskussioner om termer. J. Kruopas medverkade också vid utarbetandet av S. Gecevičiūtės ”Förklaringar till zoologiska termer” (1974), M. Mikalajūnas ”Rysk-litauisk ordbok över meteorologiska termer” (1975) och V. Astrauskas, S. Bizulevičius, S. Pavilionis, A. Vaitilavičius och A. Vileišis ”Ordbok över medicinska termer” (1980). Han bistod terminologikommissionen vid MA:s institut för energi och elektroteknik, som på 1960-talet gav ut en rad bulletiner om tekniska termer, och stödde annat arbete med att ordna terminologin. Med sin entusiasm, livfullhet, energi, förmåga att umgås, sitt glada humör och sitt smittande skratt drog J. Kruopas människor till sig. Specialister inom olika områden besökte ofta J. Kruopas och ringde honom, 9 för att be om råd eller till och med ett avgörande ord om använda eller saknade termer. I dag kan knappast någon fastställa vem J. Kruopas själv föreslog hur många och vilka termer, men han har säkerligen godkänt den största delen av de termer som ingick i de termordböcker och bulletiner som granskades av den terminologikommission han ledde och som användes i läroböcker, monografier och andra publikationer inom många olika områden, vilkas författare – forskare eller förlagsredaktörer – vände sig till honom. Flera av dessa forskare tog också på allvar upp arbetet med att ordna terminologin. Fysikern P. Brazdžiūnas, botanikern J. Dagys, geografen V. Gudelis med flera utförde ett omfattande terminologiarbete. Med insikten att det är mycket viktigt för det allmänna språkbruket att de viktigaste termerna från olika områden återges korrekt i allmänspråkets ordböcker, tog J. Kruopas hjälp av en grupp framstående specialister för att få råd vid utarbetandet av det centrala verket för normering av det allmänna språkets ordförråd – den första upplagan av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (1954). I ordboken tackas fysikern P. Brazdžiūnas, juristen J. Bulavas, läkaren S. Biziulevičius, kemisten K. Daukšas, historikern J. Jurginis, lexikografen Ch. Lemchenas, översten V. Lunia, biologen J. Maciukas, ingenjören A. Novodvorskis, astronomen P. Slavėnas, läkaren J. Vaitilavičius, matematikern G. Žilinskas, juristen A. Žiurlys med flera. Tack vare J. Kruopas insatser etablerades således relationer mellan språkvetare och specialister inom andra områden som var viktiga och gagnade båda parter. För övrigt var det harmoniska samarbetet mest till nytta för själva det litauiska språket. J. Kruopas var en skicklig person, en god och kreativ organisatör som förmådde engagera och inspirera människor. Han stödde ständigt de sektoriella terminologikommissionernas verksamhet och deltog själv så gott han kunde i deras möten, anordnade nationella terminologiska överläggningar och strävade efter att få i gång och institutionalisera terminologiarbetet vid alla vetenskapliga institutioner. Han förklarade vid flera tillfällen att terminologiarbetet vid varje vetenskaplig institution borde betraktas som en integrerad del av forskningsarbetet och att både personal och andra nödvändiga resurser måste avsättas för det. Denna syn förefaller helt riktig. Terminologin är ju nödvändig för vetenskapligt arbete, och den måste skapas och ordnas på vetenskapliga grunder. Det är människor som avgör om arbetet blir framgångsrikt. Men varje arbete kräver vissa förberedelser. Det är omöjligt att ordna terminologin utan 10 kunskap om ämnet och tillräckliga språkkunskaper och språkligt omdöme. Terminologiarbetets kärna är normeringen av fackspråket. Därför kan utmärkta termer inom varje område skapas endast av framstående specialister med bred utbildning och vida vyer, tillsammans med väl förberedda språkvetare. Tillsammans, eftersom ämnesspecialister i regel saknar den språkliga utbildning som arbetet kräver och dessutom erfarenhet av det, medan språkvetarna inte känner till specialområdena tillräckligt väl. Först efter en längre tids gemensamt arbete gör båda grupperna betydande framsteg. I detta avseende höll J. Kruopas fast vid den uppfattning som var utbredd förr och fortfarande lever kvar, att specialister inom de berörda vetenskapsområdena ska arbeta i terminologikommissionerna, medan språkvetarna ska ”bidra med språklig rådgivning”3. Men utan kunskap om arbetet, och med enbart rådgivning som stöd, kan man inte bygga ett hus eller dess tillbyggnad. Dessutom räcker det inte heller med en enda vetenskap. Språkligt skapande, liksom allt annat skapande, kräver talang och god språkkänsla. Alla goda språkvetare kan inte skapa en bra och lämplig term eller ett ord i största allmänhet. Å andra sidan har den största och mest naturliga delen av språkets ordförråd skapats inte alls av språkvetare, andra specialister eller författare, utan liksom av sig självt av vanliga människor som känt sitt modersmål in i minsta detalj. Det är alltså uppenbart att även de har fel som bara kräver att språkvetarna ger dem termer, som de sedan använder som de vill. Språket skapas av samhället. Det är också samhället som förfinar, preciserar och gradvis förändrar språkets uttrycksmedel. Men man får inte glömma att standardspråk skapas, utvecklas och ordnas främst medvetet. Därför är förmågan att organisera och utföra språkarbete, däribland terminologiarbete, helt nödvändig. J. Kruopas månade om att utbilda professionella språkvetare med inriktning på terminologi. Förutom erfarna språkvetare och medlemmar i institutets terminologikommission, N. Grigas och A. Kučinskaitė, arbetade unga A. Balašaitis, V. Bartusevičius, V. Labutis, T. Valiuvienė med flera under längre eller kortare tid med terminologiarbete under hans ledning. Av dem ägnade K. Gaivenis hela sitt liv åt det aldrig avslutade terminologiarbetet; senare följde Ang. Kaulakienė och J. Klimavičius i hans fotspår. Även denna artikels författare, som just hade avslutat sina studier vid Vilnius universitet, blev av J. Kruopas 3 Där. 11 inbjuden att arbeta med terminologi vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Denna rekrytering visade sig bli avgörande, för några år senare, när jag började forskarutbildningen vid Vilnius universitet, föreslog den oförglömlige handledaren V. Urbutis en avhandling om ordbildning av termer. Ett drygt decennium senare blev jag åter inbjuden av J. Kruopas och fick återvända under lång tid till Institutet för litauiska språket och litteraturen för att arbeta med lexikografi och terminologi, och efter J. Kruopas död fortsätta några av hans arbeten. Då hade en terminologigrupp redan inrättats vid institutet 1972 på J. Kruopas initiativ. Där arbetade alla tre av de ovan nämnda hängivna medarbetarna, under ledning av K. Gaivenis och chefen för ordboksavdelningen, J. Kruopas. Under hans ledning skrev och försvarade A. Balašaitis (”Lietuvių kalbotyros terminų istorija”, 1961) och K. Gaivenis (”Sudėtiniai terminai dabartinėje lietuvių kalboje”, 1969) doktorsavhandlingar i filologi om terminologi, medan J. Klimavičius genomgick forskarutbildning. Ämnen för kommande avhandlingar i terminologi började samlas in. Man får inte glömma att J. Kruopas var mycket angelägen om att man inte bara skulle utföra praktiskt terminologiarbete, utan också bedriva forskning inom området. Han uppmanade yngre forskare att undersöka aktuella frågor och skriva artiklar, föreslog ämnen och gav gärna råd; ibland kom han själv och hjälpte till som medförfattare. Alla litauiska terminologer från den äldre och mellersta generationen har känt hans ämnesmässiga och personliga stöd. Och för att säga sanningen gäller det inte bara terminologerna, utan förmodligen många forskare och studenter som mötte J. Kruopas under livets gång, särskilt de som hade gemensamma angelägenheter med honom. I takt med att terminologiforskningen breddades och forskarna själva utvecklades började man ge ut publikationer om terminologiska frågor. I början av 1970-talet gav Institutet för litauiska språket och litteraturen nästan varje år ut ”Terminų žodynų kartotekos sudarymo instrukcija” (1972), ett häfte av tidskriften ”Kalbos kultūra” ägnat åt terminologiska frågor (häfte 25. Vilnius, 1973), en volym av ”Lietuvių kalbotyros klausimai” (vol. 16: Lietuvių terminologija. Vilnius, 1975); från ryska översattes och gavs också ut den metodiska handboken ”Terminologinis darbas”, utarbetad av Kommittén för vetenskaplig och teknisk terminologi vid MA i TSRS (övers. A. Kaulakienė. Vilnius, 1973). 12 Terminologiska frågor tog J. Kruopas, kan man säga, ständigt upp och fördjupade dem ofta i sina egna vetenskapliga artiklar och i artiklar som publicerades i den allmänna pressen (tidningar och tidskrifter). Några terminologiarbetare, som nämnts, tog han upp i sin första artikel, ”Språkvård och vårt samhälle”, publicerad före kriget i ”Gimtoji kalba”. Kort efter andra världskriget berördes terminologiska frågor också kortfattat i studien ”Slaviska ord i M. Mažvydas skrifters språk”, skriven med anledning av 400-årsjubileet för den första tryckta litauiska boken. Efter att ha nämnt att Mažvydas, Vilentas, Bretkūnas och andra tidiga skriftkulturens skapare ”fick bana nya, svåra vägar när de skapade och formade det litauiska skriftspråket”, räknade J. Kruopas sedan upp ”svåra uppgifter” som kunde och måste ha uppstått för dem. Den första av dessa uppgifter var ”att skapa en terminologi för den nya tron, kristendomen, och för att beteckna abstrakta begrepp i allmänhet”⁴. Därefter granskades källorna till religiösa termer – en del termer lånades från andra språk (bažnyčia ’kyrka’, kryžius ’kors’, altorius ’altare’ m.fl.), en del övertogs från hedendomen med en ny innebörd (dievas ’gud’, šventas ’helig’, dangus ’himmel’ m.fl.) – och en verkligt intressant tanke framfördes: ”frågan kan ställas vilka följder mötet mellan två kulter, hedendomens försvinnande och kristendomens etablering, fick för det litauiska språket”⁵. Frågan om hur kristen och litauisk terminologi i allmänhet kom till berörs också i artikeln om parallellerna i M. Daukšas katekes⁶ och i J. Kruopas största arbete – ”1598 års katekes av Merkelis Petkevičius: lexikonet för- 4 K r u o p a s J. Slaviska ord i M. Mažvydas skrifters språk // Senoji lietuviška knyga. K., 1947. S. 220. Samma tanke upprepades också i den studieliknande artikel som publicerades ett drygt årtionde senare, ”Lexikala paralleller i språket i Daukšas katekes (1595)” (se Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1960. T. 3. S. 223), så J. Kruopas var uppenbarligen övertygad om detta. Det är dock svårt att tro att kristendomen under ett och ett halvt eller till och med två århundraden skulle ha kunnat leva vidare i de litauiska länderna utan litauiska termer (se närmare författarens artikel ”En översikt över skapandet av litauisk terminologi (fram till 1940)” // Kalbotyra. V., 1967. T. 18. S. 6–7). 5 Samma arbete. S. 253. 6 Se K r u o p a s J. Lexikala paralleller i språket i Daukšas katekes (1595). S. 243, 245, 254. 13 je”7. J. Kruopas bedömde alltså de tre litauiska katekeser som utkom på 1500-talet och deras roll i den litauiska terminologins historia. J. Kruopas publicerade en serie artiklar om 1800-talets kulturpersonligheters lexikografiska arbeten. I dessa artiklar behandlas ordböcker som utarbetats av M. Akelaitis (1829–1887), S. Daukantas (1793–1864), L. Ivinskis (1810–1881), A. Kašarauskas (1821–1882), J. Miliauskas (Miglovara, 1845–1937), D. Sutkevičius (1782–1849) och andra, liksom ett och annat annat slags arbete. Artikeln i denna serie om K. Drąsutavičius (Drąsutis, cirka 1850 – cirka 1905) och hans termordlistor och förteckningar skulle komma att avsluta J. Kruopas publiceringslista. Språkforskaren hann inte se den tryckt – den sextonde volymen av ”Lietuvių kalbotyros klausimai” (”Litauisk terminologi”) utkom ett par månader efter J. Kruopas, initiativtagaren till boken och dess huvudredaktör, död. I några av de nämnda artiklarna analyseras på vissa ställen termerna i dessa ordböcker och andra arbeten, eller åtminstone nämns de. I artikeln ”M. Akelaitis som lexikograf” sägs exempelvis att denne mans ”lexikografiska verksamhet kom till uttryck inte bara i försöken att sammanställa en jämförande ordbok och två tvåspråkiga ordböcker, utan också i insamlingen av olika slags terminologiskt material och skapandet av nya termer, införandet av litauiska termer i den polska texten till en litauisk grammatik, förklaringar av ord och andra mindre anmärkningar”8. Där behandlas också en handskriven förteckning på 20 sidor, avskriven från J. A. Pabrėža men aukštaitiserad: ”En förteckning över de egna namnen, som žemaičiai använder för att benämna olika växters växtformer”, med 580 litauiska växtnamn och deras latinska motsvarigheter. Här tas även lingvistiska termer som M. Akelaitis använde upp, liksom hans anmärkning om termen ordbok: ”Jag kallar den ’Žodinas’, inte Žodinis, som Walleniawicze [Valiūnas] och Ivinskis vill; för vi säger – karklis, karklinas, puszis, puszinas: därför också žodis – žodinas”9. Dä- 7 Se K r u o p a s J. Lexikonet i Merkelis Petkevičius katekes från 1598 // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 12: Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos. V., 1970. S. 144 ff. 8 K r u o p a s J. M. Akelaitis som lexikograf // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 12: Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos. V., 1970. S. 172. 9 Samma arbete. S. 173. 14 Nämnd var också M. Akelaitis lilla arbete ”Apej garus”, där mer än hundra namn på lokomotivdelar påträffas, till största delen, med J. Kruopas ord, hämtade ur folkspråket, medan M. Akelaitis själv betraktas som pionjären inom litauisk teknisk terminologi10. För övrigt har J. Kruopas tillsammans med L. Gastila och A. Žitkutė publicerat en separat artikel om detta arbete, ”Techninės literatūros ir terminijos pradininkas”, i tidskriften ”Mokslas ir technika” (1969, nr 11). J. Kruopas brukade vid vetenskapliga konferenser och överläggningar redogöra för de allmänna frågorna kring den litauiska terminologins utveckling och tillstånd samt översikter över utfört och pågående arbete. Han deltog också i och talade vid det då berömda allunionsmötet om terminologisk utveckling samt förbättring av ortografi och alfabet, som Sovjetunionens vetenskapsakademis lingvistiska institut sammankallade i Moskva 1959. I inledningsanförandet vid mötet lyfte den mest inflytelserike ryske lingvisten på den tiden, V. Vinogradov, bland annat fram principen om minsta möjliga skillnader mellan den internationella terminologin i de gemensamma språken hos Sovjetunionens folk och de nybildade termerna på grundval av ryska lånord; denna princip återkom senare många gånger i olika sammanhang (den skrevs också in i de rekommendationer som antogs i mötets namn)11. Vid mötet talade A. Balašaitis, J. Kruopas och Ch. Lemchenas om den litauiska terminologins angelägenheter. De berörde inte V. Vinogradovs princip. Efter att ha överblickat det terminologiarbete som bedrevs i Litauen och nämnt Terminologikommissionens roll vid Institutet för litauiska språket och litteraturen samt dess instruktion för insamling, katalogisering och förklaring av termer, tog J. Kruopas upp frågan om terminologins källor. I detta sammanhang nämnde han att litauiskan hade många parallella internationella och litauiska termer och att man hade intagit ståndpunkten att inte undanröja sådan synonymi12. Liksom varje annan ståndpunkt kan denna bedömas på olika sätt, ja till och med motsatt (både positivt och negativt), men det förefaller uppenbart att den uttryckte en sansad syn på terminologins grunder och tillstånd och återspeglade en återhållsam politik för terminologisk och allmän språklig normering. I den tidens… 10 Ibid. S. 173 och 162. 11 Se Вопросы терминологии (Материалы Всесоюзного терминологического совещания). Москва, 1961. С. 10, 227. 12 Ibid. S. 212. 15 men detta kan ha varit ett svar till de ivriga förespråkarna för internationalisering av terminologin, eller, vem vet, kanske också en önskan att mildra följderna av den framtida tillämpningen av ”principen om minsta möjliga skillnader”, som just hade offentliggjorts och entusiastiskt stötts av många. Även i dag är J. Kruopas synsätt fortfarande viktigt, eftersom det inte finns färre förespråkare för att internationalisera fackspråket och anpassa det till andra språk (fastän språk från en annan del av världen). Den litauiska terminologins omfattande tillstånd, bristerna och svårigheterna i detta arbete samt de utgivna terminologiska ordlistornas typer behandlades i ett gemensamt föredrag av J. Kruopas och K. Gaivenis, ”Terminologijos darbas ir terminų žodynų rengimas Lietuvos TSR”, som hölls vid det interrepublikanska mötet för baltiska terminologer i Riga 1969. Där betonades bland annat att den främsta källan för att skapa och komplettera den litauiska terminologin är folkspråket, dialekterna och det litauiska ordförrådet i allmänhet samt ordens bildning13. Samma lingvister behandlade också terminologiarbetets läge och framtidsutsikter i ett föredrag som hölls vid det republikanska terminologimötet 1972, anordnat av Terminologirådet under Vetenskapsakademiens presidium och Institutet för litauiska språket och litteraturen. Från början av 1950-talet publicerade J. Kruopas flera artiklar och kortare texter i tidskrifter, tidningar och publikationer om språkvård, där han behandlade enskilda termer eller mindre grupper av dem. Bland hans publikationer finns ”Hur översätter man восприятие till litauiska?” (”Tarybinė mokykla”, 1952, nr 1), ”Är en hektar inte en yta?” (”Žemės ūkis”, 1966, nr 5), ”Om användningen av ordet ”reisas”” (”Žemės ūkis”, 1966, nr 6), ”Om namnen på vissa metaller” (”Mokslas ir technika”, 1971, nr 5), ”Låt oss inte stoppa in onödiga ord i språket” (”Mokslas ir gyvenimas”, 1973, nr 7), artikeln ”Om differentieringen av abstrakta adjektiv med suffixet -umas och ändelserna -is, -a inom terminologin”, skriven tillsammans med Ang. Kaulakienė (”Kalbos kultūra”, 1971, häfte 21), med flera. I några av hans artiklar av detta slag förekommer obefogade påståenden; ibland, i sin tolerans, brukade han inte betrakta sådant som andra i allmänhet ansåg vara fel som fel. 13 Kruopas I. R., Gaivenis K. B. Terminologiskt arbete och utarbetande av terminologiska ordböcker i Litauiska SSR // Frågor om utarbetandet av vetenskaplig och teknisk terminologi. Riga, 1973. S. 24, 27. 16 sådant som rättas ganska enhetligt. Något fler inexaktheter, på vissa ställen till och med förvrängningar, kan upptäckas i J. Kruopas polemiska artiklar. I artikeln ”Verklighet och... spöken som hemsöker” (”Tėvynės balsas”, 1965, nr 22), där man invände mot A. Salis inte helt träffande uttalanden om den litauiska terminologins tillstånd i artikeln ”Terminologija” i ”Lietuvių enciklopedija”, började man nästan helt förneka det uppenbara ryska inflytandet på den litauiska terminologin. För övrigt har J. Kruopas själv vid flera tillfällen i sina artiklar betonat detta inflytande14. Överlag lät J. Kruopas ingen viktigare eller betydelsefullare publikation eller händelse inom språkvård och terminologi passera obemärkt. Han tycks ha uppskattat ”Botanikos terminų žodynas”, utgiven 1965, särskilt högt; av alla termordböcker ägnade han just den två artiklar – ”Reikšmingas botanikų indėlis į terminologiją” (”Tiesa”, 23 mars 1966) och ”Botanikos terminų žodynas” (”Žemės ūkis”, 1966, nr 5). Terminologiska frågor lämnade, kan man säga, aldrig J. Kruopas. Oavsett om han recenserade en bok, presenterade en ny del av ”Lietuvių kalbos žodynas” för allmänheten eller behandlade frågor om det nutida språket eller språkets historia, nämnde han åtminstone kort också vilken betydelse och nytta dessa publikationer eller ämnen hade för den litauiska terminologin. När J. Kruopas recenserade andra delen av ”Lietuvių kalbos žodynas” skrev han 1948: ”Utan ordboken kan skaparna och ordnarna av terminologin inom olika specialområden på intet sätt klara sig. Många termer kommer de att kunna hämta ur ordboken utan att ändra ett jota; vissa termer kan de lätt skapa genom att antingen inskränka eller vidga eller överföra ord som ligger närmast i betydelse till de begrepp som behöver definieras,” 14 Även författaren till dessa rader blev missförstådd och fick uppenbarligen därför en utskällning av J. Kruopas i artikeln ”Internationella ord i bildningen av sammansatta termer” (”Tiesa”, 9 september 1967). Å andra sidan bedömdes dock ett år senare, i ett gemensamt utlåtande av J. Kruopas och K. Gaivenis, den av samme författare försvarade doktorsavhandlingen mycket positivt som ”det första större vetenskapliga arbetet om den nutida litauiska terminologin”. I utlåtandet nämndes också ett tvivel rörande ”den derivationella tolkningen av vissa sammansatta termer av den strukturella typen ’internationellt led + litauiskt ord’”, men detta betecknades som en oväsentlig fråga. Därmed var denna tvist över för den gången. 17 betydelse och på så sätt anpassar ordboksmaterialet till sitt eget område. Att ordna och skapa terminologi för specialområden är en av våra mest angelägna uppgifter inom språkvården, en uppgift som inte får skjutas åt sidan. Ordboken är den främsta källan för detta. Var och en kan välja ut det bästa och mest användbara ur den. Söker man noggrant behöver man inte klaga alltför mycket över bristen på ord för abstrakta begrepp. Sådana ord kan också uppstå eller lätt bildas ur det material som erbjuds. Här är några ord hämtade ur ordboken, inhemska och begripliga, som kan lämpa sig som termer för vissa behov, till exempel: nespėga (av nespėti) – brist på tid, ”zeitnot”; palydija – ”följe”; kloja – tiden då linet läggs ut för rötning; slinkis – ”kanapka”; maigūnas – ”tapčianas”; deglas – fackla; esnos – hjärnsubstans vid käkbenet; įdaras – färs osv.15. Han värderade ”Lietuvių kalbos žodynas” särskilt högt och framhöll ständigt att den var en outtömlig och viktigaste källa till litauiska termer. Å andra sidan förespråkade J. Kruopas en måttfull införing av termer i den normerande ordboken över standardspråket16. J. Kruopas uträttade verkligen mycket inom både den allmänna och den specialiserade (ämnesinriktade) lexikografin. Där hade han samlat på sig en väldig erfarenhet och förblev samtidigt hela tiden kreativ. Under hans ledning och vägledning växte den litauiska lexikografin och terminografin avsevärt och mognade. På livets höst ställde han upp nya, omfattande uppgifter för utarbetandet av termordböcker och skrev: ”Hittills har vårt arbete med att ordna terminologin främst bestått i att inventera termer och utarbeta och ge ut tvåspråkiga termordböcker för enskilda områden. De flesta utgivna ordböckerna är dock små till omfånget, de förklarar inte termerna, och vissa saknar nödvändiga register med mera. Nu har vi fått i uppgift att gå från inventering av termer till att skapa termssystem och termdefinitioner genom att utarbeta omfattande, systematiska och förklarande termordböcker”17. Som artikelförfattare och redaktionell konsult har J. Kruopas medverkat i ”Mažo- 15 Kruopas J. Lietuvių kalbos žodynas // „Tarybinė mokykla“. 1948. Nr. 12. P. 45. 16 Se Kruopas J. Koks turėtų būti literatūrinės kalbos žodynas // ”Literatūra ir menas”. 1968, spalio 19. 17 Kruopas J. Daugiau dėmesio terminologijai // „Tiesa“. 1972, balandžio 20. 18 sios lietuviškosios tarybinės enciklopedijos“ (1966–1971) rengimo, talkino „Lietuviškosios tarybinės enciklopedijos“ (1976–1985) rengimo pradiniame tarpsnyje. Būdamas gyvo būdo ir veiklus žmogus, jis gebėjo suspėti turbūt visur, kur kildavo terminologijos klausimų ir kur reikėjo jo paramos ir svaraus žodžio. * * * J. Kruopas verksamhet inom terminologins fält var omfattande och mångsidig, djup och insiktsfull. Med stöd i mellankrigstidens litauiska traditioner på detta område (för övrigt fanns J. Balčikonis utgåva av J. Jablonskis ”Raštai”, hela den dåvarande årgångssamlingen av ”Gimtoji kalba”, många andra viktiga publikationer samt årgångarna av tidskriften ”Logos” från 1930- och 1940-talen, där St. Šalkauskis terminologiska arbeten hade publicerats, ständigt i J. Kruopas arbetsrum på institutet, där de unga terminologerna när som helst kunde studera dem), och med ett nära samarbete med de specialister inom olika områden, forskare och tekniker som hade utbildats under den tiden och tillhörde den yngre generationen, bidrog J. Kruopas betydligt till att terminologiarbetet bedrevs fruktbart och utvecklades i rätt riktning under de svåra efterkrigsåren och senare. Dessa arbeten är av stort värde, och J. Kruopas och hans medarbetares bidrag till utvecklingen av vår terminologi märks än i dag. Man kan med fog hävda att denne klarsynte, anspråkslöse och mycket bildade man, en framstående historiker inom det litauiska språket och lexikograf, var den främsta auktoriteten inom litauisk terminologi under 1950-, 1960- och 1970-talen. I den ovan nämnda artikeln ”Kalbos ugdymas ir mūsų visuomenė” skrev den unge J. Kruopas: ”Vi måste förstå att språket är folkets sammanhållande band, ett uttryck för folkets själ, det största kulturella och sociala värdet, utan vilket framsteg i samhällslivet är omöjliga. Vi måste inse hur viktigt det är att språket är rent, vackert och fulländat, och att vi alla måste bidra till att utveckla språket, eftersom språket uppstår och växer endast i samhället”18. Genom sina arbeten och sin verksamhet gjorde även han 18 K r u o p a s J. Kalbos ugdymas ir mūsų visuomenė // Gimtoji kalba. 1935. Nr. 7. P. 99. 19 Han bidrog själv i hög grad till att berika och utveckla det gemensamma språket och drog med sig andra i detta arbete. Därmed reste J. Kruopas ett evigt, verkligen ”starkare än koppar”-monument åt sig själv och kommer att leva kvar i folkets minne. Mottagen 1998 07 14 20