1901 m. Petro Kriaušaičio „Lietuviškos kalbos gramatikos“ kalbos mokslo terminai

TERMINOLOGINS HISTORIA Stasys KEINYS Institutet för litauiska språket SPRÅKVETENSKAPLIGA TERMER I PETRO KRIAUŠAIČIS ”LIETUVIŠKOS KALBOS GRAMATIKA” FRÅN 1901 Under de första åren av 1900-talet utkom 134 litauiska böcker, vilket framgår av Litauens bibliografi1. De exakta utgivningsåren för ytterligare ett dussintal böcker och småskrifter som publicerades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är okända2, så åtminstone några av dem kan också ha utkommit år 1901. Att döma av titlarna behandlade ungefär en tredjedel av årets böcker enbart religiösa ämnen, och ett tiotal var avsedda att popularisera vetenskap. Bland de senare är det värt att nämna A. Gykis ”Geologi” (översatt av St. Matulaitis), V. Lunkevičius ”Varifrån kom våra husdjur och odlade växter?” och ”Hur växter lever” (båda översatta och bearbetade av J. Adomaitis-Šernas), St. Matulaitis ”Hur människokroppen är sammansatt”, J. Nusbaum-Hilarowicz ”Biologi, eller läran om levande varelser” (översatt av J. Adomaitis-Šernas), Pr. Mašiotis ”Samtal om himmel och jord”, översatt från främmande språk, samt A. Vileišis ”Vad är åkermark? Hur uppstod den, vilka slags jord finns det och hur känner man igen dem?” och ”Kortfattat om smittsamma sjukdomar och hur man skyddar sig mot dem?” Alla dessa böcker, utom A. Vileišis småskrifter, gavs ut i Amerika (A. Vileišis skrifter i Tilžė). Dessutom utkom i Amerika E. Roemers (Remeris) verk ”Livegenskapen i Litauen”, i en förkortad översättning av A. Janulaitis. Skörden var liten. Men det var ju fortfarande tiden för tryckförbud, och dessutom hade antalet litauiska böcker som gavs ut per år ännu nyligen (1891) bara passerat hundra3. 1 Lietuvos TSR bibliografija: Knygos lietuvių kalba [1862–1904] 2 (2), Vilnius, 1988, 844. 2 Där, 469–478. 3 Densamma. Se även: Lietuvos TSR bibliografija: Knygos lietuvių kalba [1547–1861] 1, Vilnius, 1969, 550–574. 50 Var och en av de böcker som gavs ut för hundra år sedan kan på sitt sätt vara viktig och intressant såväl för vår kultur och vetenskap som för språket och terminologin. Den här gången är dock en av de tre böcker om språkfrågor som utkom det året (för övrigt den enda på litauiska) särskilt aktuell – ”Lietuviškos kalbos gramatika. Rašytojams ir skaitytojams vadovėlis. Parašė Petras Kriaušaitis. Tilžėje 1901. Spauzdinta pas Otto v. Mauderode” (detta är samtliga ord på dess omslag och titelsida)4. Betydelsen av denna bok på 88 (+4) stora sidor för skapandet av dagens standardspråk är nämligen så stor att den alltid kommer att nämnas inte bara i den litauiska språkvetenskapens eller grammatikornas historia, utan också i själva språkets historia. Till sitt kulturella värde kan den jämföras med den första litauiska grammatiken – D. Kleins ”Grammatica Litvanica” (Königsberg, 1653). Det beror på att ”Lietuviškos kalbos gramatika” är den första litauiska normerande grammatiken för dagens standardspråk. I den fastställdes slutgiltigt standardspråkets dialektala grund (”språket i denna grammatik ska vara ’den vanliga suvalkiska dialekten’, men där det behövs ska den också stärkas och stödjas av andra dialekter”5), och den muntliga folktraditionens mycket viktiga företräde för att bevara språkets särart betonades (samtidigt noterades att ”bland de ord och uttryck [’ordförbindelser’ – St. K.] som verkligen är litauiska och har använts bland människor sedan urminnes tider finns det också mycket skräp i vårt talspråk. Man måste kunna skilja skräpet från kornen, eftersom grammatikerna endast bör använda folkmålets korn”6), och variationerna i grammatiken försvarades (”Vårt skriftspråk är ännu så outvecklat och dess ortografi så ojämn att det tills vidare är mycket svårt att ge det fasta regler. Man måste alltid komma ihåg att även andra folks grammatikor, trots att deras skriftspråk är mycket mer utvecklade— 4 Även de två andra böckerna trycktes i Tilžė – en andra upplaga av den första delen av J. Šykoppos (Schiekopps) ”Litauische Elementar-Grammatik” (en tysk sammanfattning av F. Kuršaitis grammatik) och den andra delen av V. Gaigalaicis doktorsavhandling ”Die Wolfenbütteler litauische Postillenhandschrift aus dem Jahre 1573”, försvarad vid filosofiska fakulteten vid Albertusuniversitetet i Königsberg (ordbildning, böjning, textexempel, ordbok). Dessutom utkom ett par ABC-böcker det året. 5 K r i a u š a i t i s P. [Jablonskis J.]. Lietuviškos kalbos gramatika, Tilžė, 1901, 2. 6 Ibid., 1. 51 de, finns det ändå en hel del variationer”7). Den grammatiken var ett oerhört viktigt och betydelsefullt steg i tillhandahållandet av det standardspråk som då snabbt skapades, utvecklades och växte fram, och även ett exempel på ortografi. Dess särdrag och roll har undersökts eller åtminstone översiktligt behandlats och värderats vid flera tillfällen och av flera personer8. Den behandlades ingående av A. Piročkinas, den främste forskaren om J. Jablonskis, i hans bok ”Prie bendrinės kalbos ištakų”. I historien har detta arbete av J. Jablonskis9 gått till historien med ett adjektiv i språkets beteckning – på bokens titelblad kallas vårt språk lietuviška kalba (litauiskt språk). Senare korrigerade han själv detta – 1911 utkom ”Lietuvių kalbos sintaksė”, och hans viktigaste grammatiska arbete från 1918 (1919) och 1922 har titeln ”Lietuvių kalbos gramatika” – och han förklarade saken i en artikel i tidningen ”Viltis” 1912: ”Kaz. Jaunius och efter honom P. Kriaušaitis skrev en gång lietuviškus (litauiska) kalbosklius, lietuviškos (litauiska) kalbos gramatikas; senare, när de hade lärt känna žmonių (folkets) språk mycket bättre, vågade båda också skriva „lietuvių kalbos gramatikas“ (grammatikor över det litauiska språket); nu har K. Būga, P. Kriaušaitis, J. Šlapelis, Rygiškių Jonas … alla börjat skriva ”ordböcker, grammatiker och syntaxer över det lietuvių (litauiska) språket”. En ”Lietuviškas žodynas, lietuviška gramatika” (litauisk ordbok, litauisk grammatik) skulle bara vara läroböcker skrivna på litauiska”10. För övrigt används språkbenämningen med adjektiv endast i den aktuella grammatikens titel. Redan i det första förordets mening avvisas en sådan benämning – ”Litauisk grammatik är vetenskapen om l i t a u i s k a s p r å k e t s [min kursivering – St. K.] lagar och egenheter”11. I fortsättningen används också lietuvių kalba 28, 69, 7612 (litauiska språket), rusų kalba 28, 63 (ryska språket), liksom med pluralformen 7 Ibid., 2. 8 Bland de viktigare arbetena bör följande nämnas: P a l i o n i s J. J. Jablonskis ir jo lietuvių kalbos vadovėliai. – I: J a b l o n s k i s J. Rinktiniai raštai 1, Vilnius, 1957, 17, 23–32; P i r o č k i n a s A. Prie bendrinės kalbos ištakų: J. Jablonskio gyvenimas ir darbai 1860–1904, Vilnius, 1977, 147–175; S a b a l i a u s k a s A. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: Iki 1940 m., Vilnius, 1979, 193–195. De termer som J. Jablonskis använde har behandlats av A. Balčaitis i doktorsavhandlingen ”Lietuvių kalbotyros terminų istorija” (maskinskrift; Vilnius, 1961). 9 Om P. Avižonis roll i utarbetandet av denna grammatik, se arbetena som nämns i föregående not och litteraturen som hänvisas till där. 10 Jablonskio raštai 4, Kaunas, 1935, 91. 11 K r i a u š a i t i s P. Anf. arb., 1. 12 Siffrorna som står bredvid exemplen anger genomgående sidorna i ”Lietuviškos kalbos gramatika” (Tilžė, 1901) som exemplen har hämtats från i denna artikel. 52 Benämningar på dialekter och deras språkliga företeelser bildas med genitiv, t.ex.: aukštaičių tarmės 47, ryt iečių tarmės 64, žemaičių tarmės 36, žemaičių veiksmažodis 30 osv., men jämför också lietuviška gramatika 1, 69, slaviškos kalbos 65, žemaitiški sakiniai 61. Hursomhelst skymtar lietuviška kalba, tycks det, endast i grammatikens titel, likt slagg på ett rent blad. Därav framgår att det redan då inte fattades mycket för att även grammatikens titel skulle lysa av lietuvių i stället för lietuviška kalba. I den fortsatta artikeln granskas termerna i ”Lietuviškos kalbos gramatika”. I boken används sammanlagt närmare 300 olika språkvetenskapliga termer, om man bortser från enskilda små böjningsformer som kan räknas som nomenklaturbenämningar, beteckningar på konkreta orddelar, namn på enskilda språk och dialekter osv., till exempel: aukštesniojo laipsnio galūnė 20, dviskaitos naudininkas 18, pereito apsakomojo laiko veiksmažodis ”būtojo kartinio laiko dalyvis” 33, pirmoji būsimojo laiko ypata ”pirmasis būsimojo laiko asmuo” 33, pirmojo linksniavimo daiktavardis 10, trečiojo linksniavimo būdvardis 18, lietuvių kalba 1, rytinių aukštaičių tarmės 5, rusų kalba 28, saulėtekinių žemaičių tarmės 26, žemaičių tarmės 34 osv. År 1901, då ”Lietuviškos kalbos gramatika” gavs ut, var fortfarande en tid av snabb utveckling av det moderna standardspråket. Mycket hade ännu inte stabiliserats, däribland även terminologin. J. Jablonskis själv, som i allt större utsträckning drogs in i språkarbetet, utvecklades snabbt till en språkplanerare. Därför bör det inte förvåna att ungefär hälften av termerna i ”Lietuviškos kalbos gramatika” inte slog igenom; dessutom kom nästan alla termer som inte slog igenom inte heller med i J. Jablonskis senare grammatikor. Det som genast faller i ögonen är den för J. Jablonskis i allmänhet typiska litauiska prägeln hos de termer som används. Här förekommer bara några få så kallade internationella termer – forma 7, grafika 84, gramatika 1, infinit yvas 71 (det enda tillfället då den förekommer tillsammans med den term som används överallt annars, nere iškiamasis sakymas) och sintaksis 69 (sintaksio 75), alltså sammanlagt omkring 1,5%. Det finns nästan inga sammansatta termer (endast žodžio formos 7 har noterats) som innehåller lånord. Terminologins litauiska prägel är ett väsentligt kännetecken för J. Jablonskis och hans skola, och den är mycket tydlig redan i hans första grammatik. Det kommer sannolikt att verka mycket överraskande för läsaren, men det är ett faktum att man vid själva slutet av 1900-talet fick recensera en ordbok inom ett annat ämnesområde 53 med nästan ett halvt tusen termer, där knappt omkring 1,5% var icke-lånord. Vilken kontrast i synen på terminologins och ordförrådets källor i allmänhet! Användningen av internationella termer kan uppenbarligen förknippas med att en latinsk benämning ganska ofta skrivs inom parentes bredvid en litauisk term i grammatiken. Latinska termer har lagts till vid nästan en tredjedel av de litauiska termerna (oftast endast första gången den litauiska termen förekommer, och bara undantagsvis återkommer samma term två eller tre gånger på mycket åtskilda ställen) – vid avsnitten om ordklasser, betydelsebärande pronomen och verb, böjningssätt, många böjningsformer (kasus, komparation, modus, tempus, diates), satsdelar, namn på vissa uttryck osv. Många av dessa latinska termer används än i dag inom språkvetenskapen, särskilt i arbeten om språkhistoria, som verkliga internationella termer, antingen i litauiserad form eller inte. Till exempel: 1) fonetiska termer balsės (vocales) 3, pusbalsės (semivocales) 3, priebalsės (consonantes) 3, skiemuo (syllaba) 3 (det latinska ordet syllaba är ett lån från grekiskans συλλαβή); 2) morfologiska termer daiktavardis (Nomen substantivum) 8, būdvardis (nomen adjectivum) 15, skaitvardis (nomen numerale) 20, įvardis (pronomen) 22, veiksmažodis (verbum) 27, prieveiksmis (adverbium) 55, prielinksnis (praepositio, postpositio) 58, sąjunga (coniunctio) 67, jausmažodis (Interiectio) 69; ypatiniai įvardžiai (pronomina personalia) 23, grįžtamasis įvardis (pr. reflexivum) 23, savinamieji¹³ įvardžiai (pr. possessiva) 24, rodomieji įvardžiai (pr. demonstrativa) 24, klausiamieji įvardžiai (pr. interrogativa) 26, apsakom ieji įvardžiai (pr. relativa) 26, nere iškiamieji įvardžiai (pr. indefinita) 27; veiksmas (actio) 27, stovis (status) ”būsena” 27, priežastiniai veiksmažodžiai (verba causativa) 53, priežastiniai neveikiamosios prasmės veiksmažodžiai (verba passivo-causativa) 53, priežastiniai veikiamosios prasmės žodžiai [veiksmažodžiai – St. K.] (verba activo-causativa) 54, t ankinamieji veiksmažodžiai (verba frequentati- ¹³ I grammatiken är nominativändelsen i plural av de maskulina bestämda formerna -ieji, men många termer förekommer inte i denna kasusform. Även i sådana fall återges här formen med den ändelse som är vanlig i grammatiken. Även termskrivningen som används i grammatiken har bevarats. 54 va) 54; deklination (declinatio) 8, (verbkonjugation (coniugatio) 28; kasus (casus)¹⁴ 8, grader (gradus)¹⁴ 20, tal eller räkneord (numeri) 28, personer (personae) 28, tempus (tempora), genus (genera) 28, modus eller satser (modi) 28 (i övrigt används överallt annars vid behov termen sats); nominativ (casus nominativus) 8, vokativ (c. vocativus) 8, genitiv (c. genitivus) 8, dativ (c. dativus) 9, ackusativ (c. accusativus) 9, instrumentalis (c. instrumentalis) 9, falsk lokativ eller den andra (c. locativus) 9; positiv eller första graden (gradus positivus) 20, komparativ eller andra graden (gradus comparativus) 20, superlativ eller tredje graden (gradus superlativus) 20; indikativ sats (m[odus] indicativus) 28, imperativ sats (m. imperativus) 29, optativ sats (m. optativus) 29, permissiv sats (m. permissivus) 29, konditionalis eller konjunktiv sats (m. conditionalis, potentialis) 29, optativ sats (m. orativus) 29, infinitiv sats (m. infinitivus) 29, supinum sats (supinum) 29; presens (t[empus] praesens) 30, narrativ preteritum (t. praeteritum narrativum, aoristus) ”preteritum enkel tid” 30, frekventativt preteritum (t. praeteritum frequentativum) ”preteritum frekventativ tid” 30, futurum (t. futurum simplex) 30, presens perfektum (t. perfectum praesens, praesens resultativum) 31 (t.ex.: jag har blivit buren, du har sett), preteritum konativum (t. praeteritum de conatu) 31 (t.ex.: jag höll på att gå), pluskvamperfekt (t. plusquamperfectum, praeteritum resultativum) 31 (t.ex.: hade befallt), futurum exaktum (t. futurum exactum, futurum resultativum) 32 (t.ex.: jag kommer att ha lagt mig); kopulaverb (verbum copulativum) ”hjälpverb” 29, particip (participia) 19, 28, deklinerbara particip (participia declinabilia) 29, deklinerbara aktiva particip (participia activa declinabilia) 33, deklinerbara passiva particip (participia passiva declinabilia) 34, passiva particip (participia passiva) 80, passivt nödvändigt particip (partici- 14 Så anges det i grammatiken (den litauiska termen i plural, den latinska i singular). 55 pium passivum necessitatis, gerundivum) ”nödvändighetsparticip” 34, oböjliga aktiva particip (participia activa absoluta) ”gerundier” 34, samtidigt verb (participium contemporale activum) ”presensparticip” 33; aktiv diates (genus activum) 35, reflexiv diates (genus reflexivum) 35, passiv diates (genus passivum) 35; intransitiva verb (verba intransitiva) 80; 3) syntaktiska termer subjekt (subjectum) 9, 72, predikat (praedicatum) 72, 75, attribut (attributum) ”attribut” 75, objekt (obiectum) ”objekt” 35, 71, direkt objekt (p[r]oximum obiectum) ”direkt objekt” 9, 28 (med synonymen närliggande objekt), närliggande objekt (proximum obiectum) 75, adverbial (Umstand; circumstantia) ”adverbial” 79, indirekt tal (oratio obliqua) ”indirekt tal” 77, [fenomen] ”nominativ med infinitiv” (nominativus cum infinitivo) 72 och fenomen ”dativ med infinitiv” (dativus cum infinitivo) 71. Utöver de nämnda termerna kan man av exemplen dra slutsatsen att gerundierna inte bara kallas oböjliga aktiva particip (participia activa absoluta) 34, utan även oböjliga verb (participia absoluta) 80, trots att den senare benämningen egentligen skulle passa gerundier tillsammans med presensparticip. I några fall ges ingen litauisk term, endast en förklaring följd av den latinska termen, t.ex.: 1) ”Även av intransitiva verb bildas kausativa ord, men de har alltid en inledande betydelse (v. inchoativo-causativa)” (s. 54). 2) ”K a u s a t i v a v e r b m e d p a s s i v b e t y d e l s e (verba passivo-causativa) bildas av några få passiva ord (sverdėti, skeldėti) och allehanda aktiva verb med transitiv betydelse (v. transitiva)” (s. 53). I detta fall saknas den litauiska termen endast i den citerade meningen; i övrigt används i grammatiken motsvarigheten till verba transitiva, nämligen transitiva verb (s. 28 m.fl.). 3) ”Om en adverbial handling, uttryckt med ett verb, utförs inte av satsens subjekt utan av något annat ting som tydligt uttrycks i satsen, används då tinget som utför den verbalt uttryckta adverbiala handlingen i dativ; den adverbiala verbformen kan endast vara ett oböjligt verb (dativus absolutus)” (s. 80). Varför satte J. Jablonskis så ofta latinska termer bredvid de litauiska? 56 termer? Man bör komma ihåg att litauiska grammatiska termer vid den tiden ännu inte var etablerade; många grammatikförfattare använde åtskilliga egenkonstruerade termer. De latinska termerna fungerar här därför tydligt som förklaringar av betydelsen, vilka många elever, studenter och bildade personer som hade läst latin i skolan lätt kunde förstå. Även om detta kanske nu, efter hundra år, förefaller märkligt för många, var de latinska termerna då nyckeln till förståelsen av de litauiska (och för att vara ärlig har de inte helt förlorat den rollen ens i dag). Dessutom var J. Jablonskis själv specialist på klassiska språk och hade länge undervisat i latin vid gymnasier, så latinska termer var helt naturliga för honom. I några fall har grammatiken i slutet inte latinska utan tyska motsvarigheter, t.ex.: 1) ”Om en bisats är koncessiv (Concessivsatz) eller har koncessiv bisatsbetydelse, har huvudsatsen [”huvudsatsen” – St. K.], som följer efter den, ofta konjunktionen ändå, tik (tikt)” (s. 68). 2) ”Känsloord, särskilt ljudhärmande ord (Nachahmungswörter), används mycket ofta i talspråket” (s. 69). 3) ”Till verbet som används för att uttrycka ett sammansatt predikat fogas ofta alla dessa pronomen och adverb med vilka vi inleder hela satser, använda i subjektets och objektets ställe (in Subjekt- und Objektsätzen)” (s. 76). 4) Slutligen förekommer, bland de syntaktiska exemplen, det enda tidigare nämnda fallet där den litauiska termen ”adverbial” förklaras med motsvarigheter på tyska och latin – adverbial (Umstand; circumstantia) 79. Skälen till att dessa införts i grammatiken är naturligtvis desamma – betydelsen av termen eller uttrycket (i den tredje meningen) förklaras. Det är slående att det finns få synonymer bland termerna i ”Lietuviškos kalbos gramatika”. De används konsekvent endast vid benämningarna på självständiga ordklasser, t.ex.: substantiv (substantiv) 8, adjektiv (adjektiv) 8, räkneord (räkneord, numerale) 20, pronomen (pronomen) 8, verb (verb) 8, 19, 27, medan övriga inte bildar några tydligare grupper, t.ex.: superlativ eller tredje graden 20, komparativ eller andra graden 20, reflexiv eller reflexivt verb ”reflexivt verb” 28, infinitiv eller infinitiv sats 71, positiv eller första graden 20, falska eller adverbiala prepositioner ”nybildade prepositioner” 59, falska eller blandade diftonger 4, preposition och adverbial preposition 58, 57 konjugation eller tidsbildning ”personböjning” 28, sätt eller utsagor ”modus” 28 (här anges även den omvända ordningen intill), tal eller räkneord 28, 9 (sing.), konjunktiv eller villkorssats ”konjunktiv” 29, enkla eller icke-dubblerade adjektiv ”positiva adjektiv” 15, inre illativ eller andra ”illativ” 9 (på s. 61 anges inom parentes intill den andra lokativen den allativa kasusformen; det är tveksamt om den bör betraktas som ännu en beteckning på detta kasus – den skiljer sig alltför mycket från grammatikens övriga termer av samma slag; sannolikt är det bara en förklaring), egentlig lokativ eller första ”inessiv” 9. I övrigt används i grammatiken endast en av dessa hopkopplade synonymer, oftast den som står först (möjligen med undantag för de nämnda termerna infinitiv, sätt och oegentlig lokativ, medan den egentliga lokativen vanligtvis bara kallas lokativ). Den mest inkonsekvent benämnda termen är ”direkt objekt” – direkt bestämning 9, direkt eller närliggande bestämning 28, närliggande bestämning 28, 75 och slutligen åter direkt bestämning 80. För övrigt skulle det behövas en särskild undersökning för att förklara varför dessa alternativ till de grundläggande termerna anges. Nu kan man bara anta att en av synonymerna kan ha varit känd för J. Jablonskis från andra källor (såsom reflexivt verb från K. Jaunius), men att den av ett eller annat skäl inte ansågs lämplig, eftersom det annars knappast skulle ha funnits någon anledning för honom att själv, om än sporadiskt, skapa två termer för samma sak. De angivna synonymerna torde alltså ha varit avsedda att hjälpa grammatikens läsare att orientera sig, om de använde eller åtminstone hade sett andra termer i bruk. Det bör tilläggas att det finns några synonyma termer i grammatiken som inte förts samman, till exempel: tonlösa konsonanter 6 och röstlösa konsonanter ”tonlösa konsonanter” 84, ljudande konsonanter 6 och tonande konsonanter ”tonande konsonanter” 84, instrumentalis 9¹⁵, 18 och instrumentalis 34, 83, konjunktion 8, 67 och konjunktiv ”konjunktion” 29, enkelt adjektiv 18 (på s. 15 kopplas enkla och icke-dubblerade adjektiv samman), helt adjektiv 16 och förmodligen positivt adjektiv 22. Som varianter snarare än synonymer bör man betrakta följande former: förmjukningstecken 4, förmjukningsmärke 6 och förmjukningsmärke 14 (i samtliga tre 15 På detta ställe står det tryckt instrumentalis, men det är utan tvekan ett korrekturfel, eftersom termen instrumentalis används längre fram. 58 (i dessa fall avses bokstaven i) led. Tydliga varianter är termer där samma huvudord bestäms av såväl oböjda som bestämda ordformer, till exempel: hård konsonant16 10, 35 och den hårda konsonanten 35, femininum 8 och femininum 16, intransitiva verb 28 och intransitiva verb ”intransitiva verb” 28, indirekt tal 77 och indirekt tal ”indirekt tal” 77, transitiva verb 28 och transitiva verb ”transitiva verb” 28, skriftspråk 1 och skriftspråk 23, litauisk skriftspråksdialekt 60 och skriftspråksdialekt 4, direkt tal 77 och direkt tal ”direkt tal” 79, den förmjukade konsonanten 35 och förmjukad konsonant 10, 35, enkla tempus 30 och enkla tempus 29, 35, maskulinum 8 och maskulinum 16 med flera. I grammatiktermer används oftast bestämda former av adjektiv, räkneord och particip; därför kan de obestämda formerna på enstaka ställen helt enkelt vara beskrivande bestämningar, som inte anger någon särskiljande egenskap. Här är ett utdrag ur grammatiken där obestämda och bestämda former används precis som i vanligt (icke-fackligt) språk: ”§ 76. Egentliga verb är transitiva och intransitiva. Transitiva verb betecknar en handling som övergår på något annat föremål; det föremål i satsen som handlingen övergår på kallas direkt eller närliggande bestämning (p[r]oximum obiectum). Den närliggande bestämningen uttrycks endast i ackusativ (vad?) eller genitiv (vad?). <...>. Intransitiva verb har ingen närliggande bestämning; till dem kan endast en mer avlägsen bestämning höra, uttryckt i andra kasus, eller en bestämning med preposition. <...>” (s. 28). För övrigt bör det betraktas som en mycket intressant tendens i användningen av obestämda och bestämda former att det senare av två intill varandra placerade kongruerande attributen i termer oftare är ett obestämt ord, medan det attribut som står intill huvudordet är bestämt, till exempel: futurum perfektum 32, passivt nödvändigt verb 34 (jämför dock passivt preteritumverb ”passiv participform i preteritum- 16 I ”Lietuviškos kalbos gramatikoję” betecknar samma termer vokal, diftong, konsonant, halvvokal både språkljud och bokstäver. 59 vis“ 34), avslutad övergången tid 31, avslutad förfluten tid 31, avslutad försökstid 31, avslutad enkel tid 30, avslutad berättande tid 30 osv., även om endast termerna framtid 30, övergångstid 30, förfluten tid 34 osv. används separat. Detta är inte allmänt förekommande, eftersom det också finns exempel på annan användning, t.ex.: böjliga passiva verbalsubstantiv 34, böjliga aktiva verbalsubstantiv 33, oböjliga aktiva verbalsubstantiv 34, till och med passivt verbalsubstantiv i förfluten tid 34 osv. Eftersom sådana exempel är termbildningar och betecknar enskilda former eller grupper av former, skulle de emellertid också kunna betraktas som nomenklaturbenämningar eller terminologiska fraser av liknande slag. Förhållandet mellan de enkla och pronominala formerna som diskuteras här borde undersökas separat och mer ingående utifrån olika källor – det är ju verkligen intressant om detta återspeglar någon tidigare tendens i språket eller bara är en tillfällighet (J. Jablonskis hade dock en viss systematik – sådana tidsbenämningar bildades på ett enhetligt sätt). Förhållandet mellan ord och sammansatta termer i grammatiken stämmer, kan man säga, med den allmänna tendensen i vår terminologi – endast nästan vart fjärde begrepp består av ett enda ord. På liknande sätt är ungefär två tredjedelar av alla termer tvåordiga, medan längre termer utgör mindre än en tiondel (de vanligaste är treordiga och betydligt mer sällan förekommer fyrordiga). Beträffande ordbildningen är de enordiga termerna och leden i sammansatta termer av olika slag – här används både suffix (avledning ”objekt” 35, predikat 72, sats 76; ablativ ”genitiv” 8, nominativ 8; deklination 8; uttal 6, stavning 6; adjektiven adjektivisk, -t, egenskaps-, - ”personlig”, uppräknande, -t ”pronominal” i termerna adjektiviska adverb 57, egenskapspronomen 23, uppräknande verb ”endast reflexiva verb” 28 osv.), liksom prefix (uppräknande pronomen 8, konsonant 3, preposition 8, adverb 8; adjektiven opersonlig, -t ”impersonlig”, genuslös, -t i termerna opersonlig sats 73, 80, opersonligt verb 72, genuslös form 16 osv.) används också, liksom sammansättningar (adjektiv 8, substantiv 8, plural 9, diftong 5, dubbelväxling 9, ljudord 69, känsloord 8, verbalsubstantiv 37, 54, halvvokaler 3, räkneord 8, verbalsubstantiv 19, verb 8, singular 9, ordslut (eller ordslut?) 37), samt adjektiv i sammansatta termer: halvlång vokal 61, reflexivt verb ”reflexivt verb” 28, fallande kvantitet 3, stigande kvantitet 3, enstavigt ord 83). Sammansatta substantiv utgör ungefär en femte- 60 del av termerna för denna ordklass som består av ett enda ord, och de är betydligt fler här än prefixavledningar. Dessutom betraktade J. Jablonskis uppenbarligen också prefixavledningar i denna grammatik som sammansatta ord, jfr: ”När vi skriver sammansatta ord visar vi oftast också ordens ursprung; i ord sammansatta av prepositionerna iš, už försvinner konsonanterna š och ž framför s, š, ž, men när vi skriver sådana ord behåller vi likaså š och ž. Exempel: pūssalė (Halbinsel), žvākgalis, išsūnkti (tar. išūnkti), iššēmti (tar. išēmti), išžirgas (tar. išžirgas = išsižerges), užžōkti, užžēngti, užsieniai (tar. ušōkti, užžēngti, ušieniai)”17 (s. 7). Detta tycks inte tillåta oss att hävda (även med reservationer) att J. Jablonskis här undvek sammansatta ord18. En viss del av grammatikens termer är hämtade från andra språk. Bland egentliga översättningslån kan man emellertid, och då uppenbarligen med vissa reservationer, endast räkna enstaka termer, till exempel: apystova ”adverbial” 7, 9, lankstymas 8 (och lankstyti ”böja” 25, oböjliga ord 55), sąjunga ”konjunktion” 8, sąjungojimas 28 (och sąjungoti ”konjugera” 29), vardavietė 8 (men detta ord förekommer endast en gång som parallellterm vid sidan av uppräknande pronomen och är dessutom tryckfel) osv. Det finns betydligt fler efterbildningar, det vill säga ord som bildats efter mönster av motsvarigheter i ett annat språk eller andra språk (men inte genom blind översättning!), till exempel: įrankininkas 18 (och įnagininkas 83), deklination ”deklinera” 9 (denna term är tvetydig i grammatiken – den används också i betydelsen ’böja i kasus’), slut ”ändelse” 10 (termen ändelse används i grammatiken i ganska vid bemärkelse, oftast kanske i betydelsen ’formernas böjningsmönster’), vokativ 8, predikat 72 osv. Hit hör naturligtvis också sådana sammansatta termer som reflexivt pronomen ”reflexivt pronomen” 23, reflexivt verb 28, intransitiva verb ”intransitiva verb” 28, oböjd sats ”infinitiv” 29, transitiva verb ”transitiva verb” 28, avslutad berättande tid ”preteritum” 30, tilläggssats ”bisats” 67 osv. När man betraktar grammatikens terminologi som helhet verkar det inte som om åtminstone om 17 Visserligen kallas prefixverb på ett annat ställe i grammatiken sammansatta verb (s. 17), och här används också termen prefix. Dessutom kallas på s. 24 de ord som räknas till pronomen och är sammansatta viens-an tro, viens-antrām, kits-kito, kits-kitām, viens-kito, viens-kitām . 18 Jfr Piročkinas A. Prie bendrinės kalbos ištakų [...], 170. 61 om en något större andel av de termer som inte har överlevt fram till i dag skulle man kunna säga att de var ”klumpiga, oklara”, ”ofta ordagranna översättningslån från latin” eller ”på andra sätt misslyckade ur funktionell eller semantisk synvinkel”, och att det skulle finnas ganska många ”misslyckade termer”19. Som nämnts utvecklades J. Jablonskis snabbt till språkets normerare alldeles i början av 1900-talet; kort därefter fick han i hög grad engagera sig i arbetet med att skapa terminologi för den litauiska skolan och andra områden. Grunden för hans begreppsbenämningar, som fortfarande erkänns, etablerades då, och därför är det inte förvånande att många termer ändrades i 1918 (1919) och 1922 års utgåvor av den nya ”Litauiska språkets grammatik”. Nästan alla termer i dessa grammatiker används för övrigt fortfarande, och alla litauer får lära känna dem. Den största gruppen tvåordiga termer består av fraser med kongruerande attribut. Attributet utgörs oftast av adjektiv, mer sällan (nästan en tredjedel) av particip och allra minst ofta av räkneord (en trettondel). Vissa adjektiv, particip och räkneord första och andra ingår i flera termer, till exempel: äkta diftonger 4 och oäkta eller blandade diftonger 4 (i den fortsatta framställningen i grammatiken används det andra alternativet), egentligt substantiv ”egennamn” 8 och oegentligt substantiv ”appellativ” 8, egentliga räkneord ”grundläggande kardinaltal” 20, egentliga verb ”aktiva verb” 28 och oegentliga verb ”tillståndsverb” 28, egentliga prepositioner ”ursprungliga prepositioner” 59 och oegentliga eller adverbiella prepositioner ”senare bildade prepositioner” 59, egentlig sats ”huvudsats” 67, egentligt lokativ eller första ”befintlig inre lokativ” 9 och oegentligt lokativ eller andra ”rörlig inre lokativ” 9; långa vokaler 3, långa stavelser 3; enkel eller obestämd adjektivform ”enkelt adjektiv (utan pronominaländelse)” 15 (och enkelt adjektiv 18), enkla tempus ”enkla tempus” 29 (och de enkla tempusformerna 30); reflexivt pronomen ”reflexivt pronomen” 23, reflexiv konjugering ”reflexiv personböjning” 35, reflexivt verb 33, reflexivt verb 33, reflexiv diates (genus reflexivum) 35; kopulaverb ”hjälpverb” 29, konjunktion ”detsamma” 31, bindevokal 35 19 Se P a l i o n i s J. J. Jablonskis ir jo lietuvių kalbos vadovėliai [...], 28–29. 62 (avses vokalen ė före infinitivändelsen för blandade verb -ti); högre grad eller andra graden 20 (härefter används den första termen), andra deklinationen ”den andra deklinationen” 10, andra lokalfallet ”det inre lokalfallet för rörelse mot” 9, 10, 61, andra person ”andra person” 29 med flera. Endast ungefär vart trettonde tvåordsbegrepp har en oböjd bestämning, vanligen uttryckt med ett substantiv i genitiv, till exempel: ordklasser 8, accenttecken 3, satsled ”satsdel” 67, människans språk 1, ordformer 7 med flera. Andra slags termer av denna typ är ytterst sällsynta; exempelvis kan uttrycket fenomen med preposition kanske betraktas som en term, ”prepositionsfras” 63. Drygt två tredjedelar av alla språkvetenskapliga termer i ”Lietuviškos kalbos gramatika” hör till morfologin. I sammanhanget bör man också hålla i minnet att boken själv ägnar störst utrymme (tre fjärdedelar av texten, dvs. 62 sidor av 84) åt morfologi och behandlingen av ordklasserna. Morfologiska termer förändrades mer i J. Jablonskis senare verk än de här använda termerna för fonetik, syntax och allmän språkvetenskap. För övrigt utgör fonetiktermerna hälften av de övriga, medan syntaxtermerna och de allmänna språkvetenskapliga termerna utgör ungefär lika stora delar (till de sistnämnda räknas här sådana termer som grammatik 1, språk 3, stavning 6, skriftspråksdialekt 1, skriftspråk 1, främmande språk 1, 69, talspråk 1, dialekt 1, dialektvariant 1, människans språk 1, ord 3 med flera). I denna artikel har endast några frågor kring terminologin i Petro Kriaušaitis ”Lietuviškos kalbos gramatika” från 1901 behandlats. Flera av dem borde undersökas mer ingående och utförligt. Dessutom har denna gång många intressanta frågor, däribland frågan om termkällor och influenser, helt lämnats åt sidan. A. Piročkinas jämförde termerna i ”Lietuviškos kalbos gramatika” med dem som K. Jaunius använde och drog slutsatsen att ”vi skulle kunna kalla K. Jaunius denna grammatiks terminologiska andlige fader” och att ”grammatikens termer utgjorde en mellanlänk som förenade den äldre, förjablonskiska terminologin med grammatiken från 1919 och därmed även med vår tids språkvetenskapliga termer”20. Om så är fallet kan man kanske anta att J. Jablonskis studie om 1911, publicerad tolv år senare, 1913, i ”Lietuvių tauta”, 20 Piročkinas A. Anf. arb., 171, 172. 63 om K. Jaunius grammatik, innebar att J. Jablonskis passionerat tog avstånd från K. Jaunius terminologiska tradition och framhöll den grundläggande och tidlösa principen för termbildning: ”nya termer måste bildas på samma sätt som människor bildar vanliga ord i språket”21 (enligt honom saknades detta i termerna i K. Jaunius grammatik). Men skulle J. Jablonskis verkligen ha sett lika negativt på sina egna termer från 1901? Denna mycket viktiga fråga om vår terminologis utveckling och mognad måste undersökas särskilt och grundligt. För närvarande vågar man hävda att Petro Kriaušaitis ”Lietuviškos kalbos gramatika”, utgiven 1901, ännu inte framstår som föråldrad (och därmed endast av intresse för språkhistoriker) eller obegriplig på grund av terminologin (även om en stor del av termerna byttes ut under några årtionden i början av 1900-talet; saken kan för övrigt uttryckas på ett annat sätt: en stor del av grammatikens termer, ungefär hälften, används fortfarande inom dagens språkvetenskap). Det var en begränsad grammatik, främst om morfologi, men vi skulle vara mycket glada om den ungdom som nu avslutar grundskolan och gymnasiet åtminstone kunde det som står skrivet där. LINGVISTISKA TERMER I PETRAS KRIAUŠAITIS ”LIETUVIŠKOS KALBOS GRAMATIKA” (1901) Summary Denna artikel granskar hur termerna presenteras, undersöker synonymer och varianter av termer samt frågor om struktur och avledning, och analyserar frågan om vad som hänt med termerna. Det påpekas att latinska motsvarigheter inom parentes anges för nästan en tredjedel av de språkvetenskapliga termerna och att de kan betraktas som förklaringar till de litauiska termernas betydelser. Ungefär hälften av termerna i denna grammatik används fortfarande som litauiska termer inom morfologi (som utgör den största delen), fonetik, syntax och allmän språkvetenskap. Stasys KEINYS Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius E. paštas [email protected] Mottagen 2001-09-19 21 Jablonskis skrifter 3, Kaunas, 1934, 37. 64