Lietuvių bendrinė kalba: ribos ir beribiškumas, sistema, norma ir kodifikacija

TERMINOLOGI OCH STANDARDSPRÅK Jonas KLIMAVIČIUS Litauiska språkets institut DET LITAUISKA STANDARDSPRÅKET: GRÄNSER OCH GRÄNSLÖSHET, SYSTEM, NORM OCH KODIFIERING Denna artikels många och varierande, men koncisa och ofta teoretiska tankar har vuxit fram ur författarens långa vetenskapliga verksamhet som lexikograf, terminolog och språkvårdare, huvudsakligen tillämpad och normerande, samt ur hans blygsamma, fortlöpande försök att teoretiskt underbygga och rättfärdiga den – ”så att praktikern också blir åtminstone lite teoretiker” (Пешковский 1984: 247). Normeringsarbetet behöver en vetenskaplig teoretisk grund, men en sådan kan inte erhållas på en gång och för all framtid – för att bevara sammanhållningen måste den ständigt breddas och fördjupas, samtidigt som den kritiskt prövas med allsidiga motargument. Den tog alltså form under lång tid genom läsning av böcker och artiklar inom allmän språkvetenskap, teorin om standardspråket, det litauiska standardspråkets historia, språkvård (teori och praktik), stilistik och terminologi av F. de Saussure, E. Coseriu, L. Hjelmslev, B. Havránek, A. Pieškovskij, G. Vinokur, L. Ščerba, L. Ožegov, V. Vinogradov, G. Serebrennikov, F. Filin, G. Stepanov, J. Stepanov, V. Zvegintsev, A. Leontjev, V. Kostomarov, B. Golovin, B. Skvortsov, V. Ickovitj, K. Gorbatsjevitj, N. Pilinskij, Z. Klemensiewicz, W. Doroszewski, L. Ceplytis, J. Pommer, V. Skujinia, H. Saario, J. Jablonskis, K. Būga, J. Balčikonis, P. Jonikas, P. Skardžius, A. Salys, Z. Zinkevičius, J. Palionis, J. Lebedys, J. Kabelka, K. Ulvydas, V. Ambrazas, A. Valeckienė, J. Pikčilingis, A. Girdenis, A. Rosinas, A. Pupkis, E. Jakaitienė, A. Piročkinas, R. Venckutė, A. Šoblinskas, K. Župerka, V. Vitkauskas, P. Kniūkšta, K. Gajivenis, S. Keinys, B. Stundžia, R. Koženiauskienė, A. Bitinienė, G. Subačius, D. Mikulėnienė, R. Miliūnaitė m.fl. En mer harmonisk och sammanhängande bild och en stadigare grund har i hög grad möjliggjorts av att de lästa tankarna fortlöpande prövats mot den egna (och kollegornas) praktik. Många 7 atvejų tas „tiltas tarp mokslo ir gyvenimo“ (Пешковский 1984: 247) laikė gerai. Citat och referenser med bibliografiska uppgifter används här endast i ett fåtal mer särskilda fall – enligt författarens blygsamma uppfattning när de teoretiska tankarna inte är allmänt vedertagna, när de är ovanliga i vår vetenskapliga litteratur och när författaren själv anser dem vara mer betydelsefulla och aktuella. I. Frågan om gränser uppstår alltid när det finns något att avgränsa – de närliggande företeelserna finns redan, men deras konturer och innebörd är ännu inte tillräckligt tydliga. Standardspråket innebär utan tvivel ett visst avståndstagande från dialekterna. Oftast talar man om deras motsatsförhållande, inte sällan om samverkan eller ensidig påverkan. Man talar alltid också om standardspråkets grundval – en enda dialekt, det vill säga det som dialekten och standardspråket har gemensamt (och naturligtvis senare även om skillnaderna). Det talas mer sällan om, men det är meningsfullt och nödvändigt att tala om standardspråkets och alla dialekters ursprungliga gemenskap. Den litauiska termen tarmė är mycket väl vald – exakt och välmotiverad (använd i betydelsen ”språk” i Konstantinas Sirvydas ordbok, i betydelsen ”dialekt” av Antanas Baranauskas och Kazimieras Jaunius): dialekter delas huvudsakligen in efter uttalet – fonetiken. duona, dūna, dona, douna, danyte, donela uttalas olika, men alla känner igen duona, duonytė, duonelė – leksikalt finns ingen gräns: alla dialekters inre norm och standardspråkets norm är här en och densamma. Denna gemenskap skulle, för att uppnå terminologisk enhetlighet i det ämne som diskuteras, kunna kallas en gränslös nivå (↔ gräns). Här betyder beribis inte den vanligare, vardagligare betydelsen 2. ”mycket stor, övermåttan stor, ovanlig” (DŽ₂), det vill säga ”oändlig, obegränsad”, utan betydelse 1. ”utan gränser” (DŽ₄) – detta är ordet beribis grundbetydelse och den terminologiskt mest normala; jfr beširdis ”en hjärtlös människa” (DŽ₄), men i medicinsk terminologi: acardius – hjärtlös (missbildad utan hjärta), acardia – akardi – hjärtlöshet (missbildning). Den gränslösa nivån mellan standardspråket och dialekterna är mycket vidsträckt, eller med lingvistiska termer systemisk (av systemomfattande omfattning). Den nivån är viktig både teoretiskt och praktiskt – när man vårdar språkarvet, som består av två delar, standardspråket och dialekterna, ingår det gemensamma arvegodset i ett gemensamt fält för skydd och främjande av språket, som en angelägenhet för alla som värnar om språket i dess helhet. Standardspråket 8 Den skiljer sig från dialekterna framför allt som norm, inte som ett i grunden annorlunda system. Det finns enskilda skillnader (en oändlig mängd) och systematiska skillnader – enligt någon nivå i systemet, någon del av systemet eller en mer framträdande och allmännare egenskap. Genom systematiska skillnader skiljer sig dialekterna tydligt (kontrastivt) från den gränslösa nivån – de blir kvar utanför det gemensamma språkets gräns: dialekter där betoningen dras tillbaka, dialekter som inte upprätthåller motsättningen mellan vokalernas ursprungliga längd, dialekter där konsonanterna hårdnar, dzūkiska dialekter och så vidare. Eftersom detta utanförskap är partiellt – hela dialektsystemet befinner sig inte utanför gränsen – är det då inte mer träffande att uttrycka sig annorlunda: det som befinner sig utanför gränsen är tillbakadragningen av betoningen, förlusten av motsättningen mellan vokalernas ursprungliga längd, hårdnandet av konsonanter, dzūkiskans särdrag och så vidare. För dialekttalare, särskilt för användare av det gemensamma språket med dialektal bakgrund, skulle skillnaden vara stor – i det första fallet lämnas de liksom helt utanför, i det andra för vi dem närmare den gränslösa nivån och införlivar dem delvis med den. På andra nivåer av språksystemet – grammatik och ordförråd – finns det betydligt mer gemensam särart, och den är viktigare än de många men mindre omfattande skillnaderna. Skillnaden är bara den att fonetik och betoning är substantiella företeelser – de uttalas och hörs, men bedöms olika av de egna och de främmande: för de egna är de främmande, och därför svåra att förändra. I stort sett är alla talmålens grundläggande ljudsystem gemensamt – endast žemaiterna saknar affrikatorna c’, dž’ i en position; dzūkerna skiljer sig genom affrikatorna c’, dz’ i en position eller – hos andra – i två; endast žemaiterna saknar o, endast en av deras underdialekter har ou; endast dzūkerna har av i stället för au; östaukštaiternas ъ skiljer sig mycket tydligt. De grammatiska kategoriernas system är nästan gemensamt. I den andra änden – inom ordförrådet – finns den dialekt som (i allmänhet) skiljer sig tydligast och står längst från det gemensamma språket. Även om den har många žemaitiska ord, är de klassiska, det vill säga sådana som är kända också för användarna av det gemensamma språket genom folklore och litteratur, och som žemaiterna själva uppfattar som sina särdrag genom det gemensamma språket, inte många; vissa har spår även i det gemensamma språket, till exempel kūlgrinda žem. histor. ”hemlig undervattensväg belagd med stenar”, kūltupis zool. ”fågel i trastfamiljen, som bygger bo mellan stenar (Oenanthe oenanthe)” (DŽ4). Det finns inte många kollisionsföreteelser, det vill säga motsatta skillnader, till exempel: grobas 1. aukšt. ”revben”, žem. ”tarm” (DŽ4); smagus 6. žem. ”tung” (DŽ4); 9 marška 2. dz., öst. ”lakan”, 3. öst., dz. ”överkast”, 4. dz., öst. ”vävd filt”, 5. öst., dz. ”duk”, 6. žem. ”handduk”, 7. väst. ”litet nät utan strut, draget av två personer, ett tvåsläpigt nät” (DŽ4), trots att allt är gjort av lin. För språket i stort är detta eget och karakteristiskt, även om det ibland uppstår svårigheter, men mest på skämt och bara för barn, till exempel: – Vad kallas de här bären? – frågar barnet. – Blåbär. – Varför är de då röda? – För att de ännu är gröna... Det förekommer missförstånd mellan termer, och det finns hinder för att sådana ord ska komma in i eller användas i det gemensamma språket. Men de går att övervinna. Till exempel betyder skuja 1. ”barrträdets barr”, 2. ”tallkvist”, ‖ ”grangren”, 3. ”tallens eller granens frukt, kotte, žebelys, gurgutis”, ‖ ”granens frukt”, ‖ ”tallens frukt”, ‖ ”hängande blomklase”, 4. ”fjäll, gänga”, 5. oftast plur. ”flagande del av trädbark, torr flisa”, 6. ”fjäll” (skujos ”skräp”; varianterna skujas, skujė, skujys, skujokas, skujenos samt betydelser hos avledningar bidrar ytterligare något) LKŽ XII, men trots dessa semantiska motsättningar har termer med anknytning till betydelsen ”fjäll” hos skujų redan etablerats: skujagalvė bot. ”<...> en fjällig svamp, <...> (Pholiota)” DŽ4, ”skujuočiai 2. ”en ordning av högre däggdjur med hornartade fjäll (Pholiota)”, eftersom en enda rot žvyn- inte räcker för att benämna de många liknande företeelserna (det finns svampen žvynabudė, žvynaroplis). Den gränslösa nivån (det gemensamma språket och dialekternas gemensamma särart) är inte oföränderlig, så man kan också tala om gränserna för dess förändring. Under det gemensamma språkets tidiga utvecklingsskeden var dialekternas påverkan på det gemensamma språket starkare; därefter kom en till synes omvänd påverkan – det gemensamma språkets inverkan på användare av det gemensamma språket med dialektal bakgrund – och slutligen också det gemensamma språkets påverkan på dialekterna. Den ursprungliga gränslösa nivån har alltså förändrats avsevärt och är nu mycket bredare. Det gemensamma språkets talade stil (om den fortfarande kan urskiljas, om man ännu inte har övergett den) kan, även om den enligt normerna i grunden inte kan gå utanför det gemensamma språkets gränser, genom sin språkfunktion (som med mycket enkla ord kan uttryckas kortfattat: hur man talar beror på vem som talar med vem, om vad och varför) sägas stå närmast dialekternas dialogiska tal. Folklorens interdialektala karaktär (interdialektalitet) nämns ofta, men förklaras inte. Folkloristiska verks rörelse mellan dialekter är i allmänhet inte helt gränslös, och som den nu ser ut utgör den inte en förutsättning för något slags hjälp- eller partiellt mellandialektalt språk – även om man inte förmår dialektalisera den helt, men den dialektaliseras i grunden – 10 den dialektaliseras ändå i grunden (folkloretexter fungerar endast i dialektal form, och så skrivs och publiceras de) – någon tredje, mellanliggande variant uppstår inte. Folklorens dialektala karaktär, som inte är helt renodlad, är alltså på intet sätt interdialektal och än mindre supradialektal. Här är emellertid en annan sak viktig – folklore har en annan funktion än dialekternas dialogiska språk, och utifrån funktionen ingår det gemensamma språkets litterära stil i samma typologiska serie som folklorens stil. II. Innan vi börjar undersöka det gemensamma språkets olika gränser bör vi också säga några ord om dialekternas gränser. Territoriella dialekter har tidsliga och geografiska gränser – en tidsperiod och ett område. Territoriella dialekter är det litauiska språkets allmänna dialekter. Andra dialekter – sociala och yrkesmässiga – har knappt undersökts inom den litauiska språkforskningen och undersöks inte heller nu. Även om det vore för tidigt att hävda att inga rester finns kvar av kustfiskarnas, Nemunas flottarnas, Dainavas skogars jägares eller Šiluvas tiggarnas talmål, har den bästa tidpunkten sedan länge gått förlorad. Dagens sociala och yrkesmässiga dialekter växer däremot fram på grundval av stadssociolekter och ett slags halvspråk, inte territoriella dialekter. I sin Kurs i allmän lingvistik, utgiven 1916, säger F. de Saussure om språkets dialektala tillstånd: ”Om språket lämnas åt sig självt förblir det uppdelat i dialekter, av vilka ingen tränger in på någon annans område. Under sådana förhållanden är det dömt att delas upp i det oändliga” (Cocciop 1977: 231).*Litauiska dialekter utgör det gemensamma språkets eviga grund. Om vi tänker saussureanskt måste vi säga att det litauiska standardspråket också är dialekternas verkliga räddare. Det gemensamma språkets frigörelse från dialekterna börjar med skrift och bok, som lägger grunden för utbildning, kultur, litteratur och vetenskap. På frågan om skrift är nödvändig för ett gemensamt språk svarar Saussure: ”Homeros dikter tycks bevisa motsatsen” (Cocciop 1977: 231), men det är snarare ett undantag från forntiden – mer sannolikt handlar det om det gemensamma språkets första ansatser. Ett skriftspråk går däremot ofrånkomligen den gemensamma språkets väg. Statens och kyrkans (dopets) roll är också ovärderlig. Redogörelsen för det gemensamma språkets gränser bör börja med den historiska gränsen. Redan genom kung Mindaugas dop institutionaliserades litauiskan i kyrkan i begränsad omfattning, och genom litauernas allmänna dop i större omfattning. Även om ”litauiska användes tämligen flitigt i landets styrelse och överskred de etniska gränserna” (Dubonis 2002: 478), och även om ”icke-litauer i LDK lärde sig litauiska” 11 (Dubonis 2002: 478), men litauiskan var bara ett av statsspråken och var tyvärr till största delen ett talspråk. I Litauens storfurstendömes politiska litauiska nation var den litauiska etnosgruppen, även om den inte var den mest talrika, den främsta, men det litauiska språket hade inte fått den officiella ställning det borde ha haft. ”År 1540 föreskrev Sigismund den gamle i privilegiebrevet för Kaunas att stadens domstolar skulle ha två officiella språk – litauiska och polska” (Dubonis 2002: 476). I Vilnius stads förordningar från 1551 skulle ”kallelser till domstol och beslut som skrivits in i domstolsböckerna tillkännages po polsku i po litewsku, i po rusku” (Dubonis 2002: 478), men förordningarnas språk var redan polska. Det officiella skriftspråket var det slaviska kanslispråket; litauiskan hade inte blivit kanslispråk. Den tvåspråkighet som bestod av kanslispråket – slaviska – och kyrkospråket – litauiska – begränsade användningen av litauiska. Ett nytt stånds – prästerskapets – nya tänkande, vänt mot väst (genom den västerländska kristendomen), förde in och lyfte litauiskan i kyrkan. Där visade man upp idealet om nationella standardspråk, idéer om hur de skulle skapas och levande exempel (låt oss minnas Mikolajus Daukšas kunskaper om italiensk purism, känd under namnet kruskanism). Men de litauiska statsmännens Mykolas Lietuvis (Venclovas Mikolaitis) och Augustinas Rotundas röster för att lyfta litauiskan till det slaviska kanslispråkets plats vann inte gehör. Men inte heller det slaviska kanslispråket vann slutgiltigt – i hemlandet hade polskan, det egna språket som segrat över latinet genom den nya västerländska andan, ersatt det slaviska kanslispråket även i storfurstendömet, och när litauiskan trängdes undan från furstens hov och från den litauiska högadel som tog ton från hovet, undanträngdes även litauiskan. I det polsk-litauiska samväldet återstod för litauiskan en begränsad användning som hemspråk och talspråk. Den europeiska akademiska latinuniversialismen (och en viss konservatism i jämförelse med de nationella litteraturernas blomstring) bidrog till detta, eller snarare avgjorde saken: Vilnius universitet (med akademi), grundat av kung Stefan Batory, blev ett centrum för vetenskap, utbildning och i allmänhet samhälleliga framsteg, men öppnade inte heller på detta strategiska område möjligheter för litauiskans utveckling och ens överlevnad. En exakt och obestridlig tidsgräns för det litauiska standardspråket kan dras ungefär som gränsen för en stads ålder eller en människas ålder – utan att räkna in den prenatala perioden. Denna tid kan alltså räknas först från de första skrifterna, och i det litauiska standardspråkets fall från den första boken: år 1547 gav Martynas Mažvydas litauiskan en plats i tryck. 12 Även det litauiska standardspråkets utvecklingsstadier är välkända. Det första är skriftspråket (”standardiserat skriftspråk” förefaller vara en pleonasm). I flera länder kallas standardspråket, som omfattar både skriftliga och talade former, av tradition för skriftspråk (medan standardspråket i tal ibland har en separat – olikartad – benämning, till exempel tyska Bühnen(aus)sprache). Redan skriftspråkets territoriella (dialektala) gränser är omedelbart synliga. De regionala varianterna av litauiskt skriftspråk – samtidiga (synkrona) och icke-samtidiga (heterosynkrona) – bestämdes just av den ogynnsamma omständigheten att litauiskan bara var ett av flera parallella statsspråk och förblev det tills den trängdes undan av ett nytt politiskt partnerspråk, polskan, som på ett eller annat sätt var främmande och konkurrerande, tillsammans med ett annat språk – det slaviska kanslispråket. Paradoxalt nog visade sig den gamla varianten från Litauen mindre, som levde i en annan stat än storfurstendömet, vara den mest betydelsefulla och livskraftiga. Den odlades och användes av en konfession som hade förlorat och därmed stod utanför staten; därför gick den oundvikligen regionala standardspråkets väg och försvann där, i sin hembygd. Men genom August Schleicher och Fridrichas Kuršaitis grammatikor, Fridrichas Kuršaitis ordbok med betoningsmarkeringar (även om ordförrådet i hög grad var regionalt) förmedlade den litauiska pressen arvet från sin västaukštaitiska fonetik, accentuering, morfologi (syntaxen hade redan blivit främmande!) och ordförrådets kärna. Tillsammans med Petro Kriaušaitis (det vill säga Jono Jablonskis) Lietuviškos kalbos gramatika från 1901, som befäste ”den enkla suvalkiska dialekten”, blev detta de gemensamma arven och utgångspunkterna för det nya, egentliga litauiska standardspråket. För övrigt var det just med denna variant från Litauen mindre som Kristijonas Donelaitis inledde den egentliga konstnärliga stilen (det hade funnits olika ansatser sedan länge och i stort antal). De varianter som inte stod emot trycket från polskan – den östliga (Vilnius-)varianten hos Konstantinas Sirvydas och andra, samt Mikalojaus Daukšas och andras centrala variant, eller den så kallade samogitiska (Kėdainiai-)varianten, som sent omsider godkändes genom den tryckta grammatiken från 1737 Universitas linguarum Litvaniae – är förstås inte de enda. Också de flerdialektala varianter från den statslösa perioden i Litauen som upphörde i och med den nya standardspråkets uppkomst – den östliga (hos Antanas Strazdas, Antanas Baranauskas och andra), den samogitiska variant som skapades av den samogitiska adelns litauiska rörelse (med anknytning till Vilnius universitet, även om den ingalunda uppmuntrades av dess officiella lin- 13 je) och som direkt gjorde anspråk på status som allmänt standardspråk, och för övrigt den senast uppkomna – den västliga (hos Antanas Tatare, Mikalojaus Akelaitis och andra) – lämnade alla spår och bidrag efter sig. Var och en vittnade för framtiden om behovet och ansträngningarna att skapa ett standardspråk; när de försvann lämnade de var och en efter sig ett föredöme att följa och skapa på nytt. Betydelsefullt är att deras ganska vindlande historia också visar en nästan sammanhängande förskjutning från den statscentrala regionen, som hade förlorat sitt modersmål, och de omgivande sydöstra områdena mot väster (där Litauen mindre låg). Betydelsen av den senast uppkomna, västliga varianten är kanske ännu inte tillräckligt förstådd och lyft fram (detta hänger framför allt samman med att Mikalojaus Akelaitis roll som förbindelseled efter upproret till ”Aušra” inte har uppmärksammats och belagts). I fråga om det litauiska standardspråket bekräftas också den insiktsfulle F. de Saussures påstående att motivet för att välja en dialekt som grund för ett standardspråk inte nödvändigtvis måste vara ”dialekten i det område som har politisk hegemoni och där centralmakten finns”, utan också kan vara ”dialekten i ett kulturellt mer utvecklat område” (Coccop 1977: 231). Den nationella väckelse- och befrielserörelsen i slutet av 1800-talet, kampen för att återfå pressfriheten och boksmugglingen, framväxten av en ny nationell bildad elit, litauiska patriotiska tidningar där en journalistisk stil växte fram och strålade genom talanger som Vincas Kudirka, Juozas Tumas-Vaižgantas och andra, samt strävandena efter språklig renhet (ofta mycket ovetenskapliga, misslyckade och naiva, men levande och uppriktiga) förde fram ett gemensamt skriftspråk för hela Litauen (även om stavningsnormerna inte stabiliserades förrän långt senare!). Det vilade på en gammal och samtidigt något oväntad dialektal grund, inte på en central (huvudstadslig) sådan. Men sett till den dialektala splittringen i det litauiska språksystemet representerar den sydliga västaukštaitiska dialekten (tillsammans med ett skriftspråksarv från Litauen mindre som i huvudsak är likartat) systemets tillstånd mycket väl – nästan i dess klassiska form. Jono Jablonskis grammatik från 1901 utgör en synlig tidsgräns för det litauiska standardspråket, även om språket, som redan verkligen var ett standardspråk, fortfarande bara var ett skriftspråk, som Jablonskis själv kallade det. Litauiskan fick officiell ställning, blev på allvar ett skol- och universitetspråk först efter ytterligare två svåra årtionden. Kanslistilen fick inget litauiskt arv, men fick olyckligtvis ett ryskt; detta förstärktes under sovjettiden. Först nu har förutsättningarna blivit gynnsammare för att göra sig av med det, även om vanorna består också efter att kontakterna med ryskan har brutits. Vetenskaps- 14 ...lin stil (särskilt terminologin, huvudsakligen botanisk), som hade betydande ansatser redan före det allmänna språkets tillkomst – under den svåraste universitetsperioden [Jurgis (Ambraziejus) Pabrėža, Laurynas Ivinskis, Ambraziejus Pranciškus Kašarauskas, Jonas Balvočius-Gerutis, Jonas Basanavičius, Petras Vileišis m.fl.], men som då främst kom till uttryck i den populära postilen; den egentliga vetenskapliga stilen (och den undervisande postilen) uppstod först när skriftspråket blev ett universitetspråk (en god början, visserligen främst inom humaniora, bör ha lagts genom Litauiska vetenskapssällskapets verksamhet). Det är ingen hemlighet, utan en oundviklighet, att det statliga, administrativa och vetenskapliga språket ännu under ganska lång tid ofta var halvstandardiserat – det bästa exemplet på denna halvstandardisering (som ingalunda innebar låg nivå) kunde vara skrifterna (något redigerade) och talen (finns tryckta) av Republiken Litauens president Antanas Smetona, en god filolog (översättare, docent), erfaren tidningsman och talare. Exempel på talat språk kan vi först nu, i det återupprättade Litauen, höra från den knappa filmkrönikan från den tiden (om den inte förefaller någon sämre än vissa nuvarande statsmäns eller kulturpersoners tal, så beror det på brister hos dagens talare, inte på forna tiders fulländning). Uttalet i det allmänna språket började regleras mer konsekvent genom Antanas Salys och Andrius Ašmantas insatser. Statsteaterns insikt var betydelsefull (det var bara tur att man då inte tog efter det tyska exemplet – Bühnen(aus)sprache – termen sceninė tartis, eftersom den nu bara skulle kunna uttrycka bitter ironi...). Beskrivningen av språket i Litauens radio, som startade i slutet av 1926, och som Juozas Balčikonis gav i början av 1928 – ”När antennen börjar tala går vågor av oriktigt språk genom hela Litauen” (Balčikonis 1978: 97) – passade helt in under lång tid och passar nästan lika väl fortfarande för en betydande del av dagens etermedier1. Hur som helst tillägnade sig den bildade befolkning som Litauens skolor – gymnasier, seminarier och universitet – fostrade, bättre eller sämre, det allmänna uttalet, och definitivt insikten om dess betydelse. I dag har det allmänna uttalets ställning rubbats avsevärt; de tekniska hjälpmedlen för ljud och bild, som oförlåtligt nog inte utnyttjas för att lära ut det. 1 Balčikonis sammanfattande tanke från den tiden – ”ju högre institutionen i vårt land är, desto sämre talar den litauiska” (Balčikonis 1978: 97) – som träffande beskriver en olycklig sekelgammal tradition, har ännu inte blivit föråldrad. 15 Det bör tilläggas att det först 1954 utkom en (inte heltäckande) ordbok över det allmänna språket – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Den ”omfattar mer allmänt använda ord i litterärt språk och folkligt talspråk” (Pratarmė, s. III), ”är avsedd för den breda allmänheten” (Pratarmė, s. III), och dess syfte är ”att bidra till tillägnandet av det litterära språket” (Įvadas, § 1); det sägs också att ”ordboken har en praktisk, normerande karaktär” (Įvadas, § 3). Den akademiska språkvetenskapen har i hög grad stärkt och preciserat normerna för det allmänna språket, men av de återstående bristerna är den största just avsaknaden av en ordbok över det allmänna språket i egentlig mening, en ordbok som täcker det i alla avseenden och endast det. III. Det litauiska allmänna språket finns alltså – det har redan funnits i ett helt sekel. Ändå tycks det i dag, kanske inte mindre än för 100 år sedan, nästan allmänt som om detta allmänna språk bara innebär bekymmer utan ände: det är lätt att tala dialekt, svårt att tala allmänspråk (och så stavningen!). Varför är det så, och kan det vara annorlunda? Redan F. de Saussure har påpekat den ”vanliga, skarpa konflikten mellan det allmänna språket och lokala dialekter” (Cocco 1977: 60); ”utvecklingen av varje allmänt språk, en kulturprodukt, tvingar dess domäner att skilja sig från naturens domän, det vill säga från talspråkets domän” (Cocco 1977: 60). Det är självklart att kultur kräver fortlöpande ansträngningar. Den ryske språkforskaren Aleksandr Peshkovskij gör också en tydlig motsättning i den programförklaring han publicerade 1923, ”Den objektiva och normativa synen på språket”: språkets naturliga tillstånd (Пешковский 1984: 241) – naturliga dialekter (Пешковский 1984: 242)/naturligt tal (Пешковский 1984: 241)/hemmaspråk (домещенная), vardagligt språk (житейский) (Пешковский 1984: 242) ↔ litterär dialekt (Пешковский 1984: 241 (2x), 242 (4x), 243 (6x), 244 (3x))/litterärt tal (Пешковский 1984: 245, 246)2. Det mest väsentliga är – den konstitutiva (dvs. grundläggande) skillnaden mellan det allmänna språket och dialekterna— 2 Det är intressant att notera att Maironis använde termen literatūriškoji tarmė (’litterär dialekt’) i sin Trumpoje visuotinės literatūros istorijoje från 1926: ”Med tiden började en ny dialekt växa fram bland Italiens folk, skild från det latinska språket och uppdelad i många dialekter. Med tiden tog den mest populära och vackrast klingande toskanska dialekten i Florens över bland dessa många dialekter; från 1200-talet blev den litterär.” Maironis. Raštai 3 (2), Vilnius, 1992, 294 (se S. Keinys. – Terminologija 9, 2002, 37). 16 ket och dialekter menar Peshkovskij att den avgörande skillnaden är ”talarens strävan att på ett eller annat sätt normera sitt språk, att tala inte enkelt utan på något särskilt sätt” (Пешковский 1984: 241), medan dialekttalaren inte ens får ”själva tanken att man kan tala på olika sätt” (Пешковский 1984: 241). Först och främst blir alltså frågan om språkets begriplighet mycket akut. Naturligtvis är den viktig även för en vilde, men för den som talar otydligt förefaller den helt enkelt onormal, medan ”alla, alltid och överallt talar mer eller mindre obegripligt” (Пешковский 1984: 244). Kultur skapar och utreder nämligen ständigt något: ”hur många människor inom vetenskap, poesi, filosofi och religion ägnar sig åt att tolka andras tankar, ibland uttryckta av skaparna själva på ett till synes klassiskt klart och enkelt sätt, men som ändå ger upphov till otaliga doktriner, sekter, strömningar, riktningar osv.” (Пешковский 1984: 244). Frågan om det allmänna språkets begriplighet har alltså sin grund i svårigheten att förstå det som skapas: ”Svårigheten att förstå är en nödvändig följeslagare till litterärt-kulturellt tal. Vildar bara ’talar’, medan vi alltid ’vill’ säga något. Som blinda söker vi varandra i luften med utsträckt hand. Var och en förstår alltid fullt ut bara sitt eget tal. Detta skapar ett mycket större behov av litterär dialekt” (Пешковский 1984: 244). Det allmänna språket skiljer sig i grunden från det dialogiska, levande talspråket också genom kommunikationsformen: ”Svårigheten i språklig kommunikation ökar i direkt proportion till antalet kommunicerande, och där den ena sidan i kommunikationen är en obestämd mängd når svårigheten sitt maximum” (Пешковский 1984: 246). Därför måste man lära sig att tala det allmänna språket för att bli förstådd. ”Förmågan att tala är det smörjmedel som behövs i varje kulturell-statlig maskin” (Пешковский 1984: 246). I sin sammanfattning avslutar Peshkovskij: det allmänna språket är ”språk i kvadrat, odlat som en särskild konst, som ett normerat språk”; därför uppstår till och med ”en kult av ordet, en kult av talförmågan” (Пешковский 1984: 246). Innan vi går vidare till det allmänna språkets normativa karaktär och stabilitet behöver vi tala om hur det växer fram, eftersom dessa nödvändiga egenskaper hos det allmänna språket inte uppträder omedelbart och etableras fullt ut på alla nivåer. Det allmänna språkets tillblivelse och utveckling är mycket komplicerad, men man kan urskilja två viktigaste inre processer, som sammanfattas i ett ord – bortsortering: bortsortering av överskott, dvs. avskiljande från 17 tjänster, och avhjälpande av brister, dvs. bildande av nyord och lån. De flesta onödiga, ja till och med olämpliga tjänster inom fonetik, accentuering och grammatik blir uppenbara relativt snabbt och avlägsnas genom någon enskild åtgärd, låt oss säga Jablonskis grammatik, men dialektala vanor överges inte så snabbt, och ännu långsammare utvecklas färdigheterna i standardspråket. Ordförrådet utgör en helt annan pol i språket, starkast förbunden med språkets innehåll – här måste överflödet först och främst märkas och förstås; därefter följer en mängd långsamma, ofta utdragna (ibland också oregelbundna) processer av avstående (ofta även av differentiering av företeelser). Denna fråga om ordförrådet förstod och hanterade botanikterminologins skapare Povilas Matulionis mycket väl redan 1906. Han strävade efter att ”minska mängden motsägelser; människors levande språk, och ännu oftare skrifter, benämner ofta med ett och samma ord 2–3 växter, helt olika, och omvänt: en växt har flera namn. – I sådana fall har jag valt ut endast de namn som antingen är mer allmänt kända, eller mer exakt uttrycker växtens egenskaper, eller har äldre ursprung, eller är tydligare belagda i våra närmaste folks språk: lettiska, polska, ryska” (Povilas Matulionis. Žolynas. Lietuvos augalų žodynas ir augalų taislas, Vilnius, 1906–1907, 3). Det bör sägas att denna massiva process gick ganska snabbt och sedan länge nästan är avslutad; endast enskilda svåra frågor återstår, och kanske är det under det återupprättade Litauens förhållanden ännu något som rör på sig. Avhjälpandet av brister är en oavbruten process inte bara i standardspråkets framväxt utan också i dess ständiga utveckling. Man får inte glömma att man i början lånade till och med ljud (f, ch, h), avledningsmorfem (eks-, anti- osv.), för att inte tala om lexem. Men i början var nybildningen särskilt snabb och livlig, om än långt ifrån alltid framgångsrik. Det räcker att säga att till och med Jablonskis bästa balans var 610 (etablerade): 470 (icke etablerade) nyord, oftast nybildningar (Piročkinas 2000: 6). Och just denne nybildningens kung motsatte sig resolut ett massivt utbyte av internationella ord mot misslyckade nybildningar, som östes fram i stora mängder av oprofessionella språkpurister. Det bör tilläggas att när sovjetiseringen föll bort fick vissa åter gamla įtekmės, įsravos i tankarna, medan andra åter kliade i fingrarna att förlitauisera allt (filtrą, stabilizatorių osv.). Det är beklagligt att regeringens i övrigt tidsenliga ”Förfarandet för att ersätta främmande ord med litauiska motsvarigheter”, godkänt den 2000-11-06, bara är ett förfarande och inte ett teoretiskt tydligt underbyggt och metodiskt definierat program som 18 alla skulle kunna följa, inte bara de fast anställda verkställare som utsetts enligt förfarandet. I dag, när minst 7 av 10 nyord är termer, är skapandet och normeringen av termer, särskilt deras granskning och godkännande, anförtrott åt den statliga kommissionen för litauiska språket och dess terminologiunderkommission; eftersom detta avgör hela språkets framtid är det av stor betydelse. Det är självklart att processen att avhjälpa brister också rymmer en process för att avlägsna ett överflöd av nybildningar eller lån (internationella ord), även om urvalet av nybildningar ibland inte bara är litet utan också otillräckligt. Hur stora svårigheter med språkets obegriplighet och urval som tyngde standardspråkets begynnelse framgår ganska väl av den lilla bok som utgavs i Tilžė 1907 – Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis. Skaitytojams palengvinimas (sammanställd av Jurgis Šlapelis), där ungefär hälften av cirka 3 000 ord förklaras som internationella ord, medan resten är barbarismer och lika obegripliga litauiska ord – också förklarade, ibland rentav med barbarismer, till exempel: skeletas (gr.) – ben uppställda så som de stod i den levande kroppen, griaučiai, giltinė, griaučiai – ben, skeletas, giltinė; arenda (lat.) – hyra, arrendering, nuoma – arenda (lat.), aranda, runda. Om standardspråkets norm har det redan skrivits och finfördelats så mycket att man ibland blir yr i huvudet. Författaren har inte för avsikt att skapa långdragna huvudbry och börjar därför med att välja en av de enklaste definitionerna av norm: ”Med n o r m, eller n o r m n i v å, menar vi den samlade mängden språkliga vanor och regler för samhälleligt språkbruk som har uppstått i ett visst samhälle och under en viss epok” (Степанов 1966: 99). F. de Saussure har kortfattat sagt något om den etablerade standardspråkets stabilitet – det ”har en tendens att förbli identiskt med sig självt; dess beroende av skriften ger det ytterligare stabilitet” (Cocciop 1977: 173). A. Pieškovskis talar om standardspråkets normativitet, konservatism och stabilitet. ”Normativitet kännetecknar också det levande (naturliga) språket, men där behöver man aldrig kräva den och kommer inte ens på tanken att tala om den” (Пешковский 1984: 244). Det mest betydelsefulla kännetecknet för standardspråkets ideal är konservatismen – den ger en särskild stabilitet (Пешковский 1984: 242). Den förenar århundraden och generationer, en nation – också geografiskt; den påverkar rentav dialekterna genom att utjämna dem och 19 sulaikydamas jų tolesnį skaidymąsi (Пешковский 1984: 243). „Kalboje „viskas teka“, o literatūrinėje tarmėje ta tėkmė užtverta normatyviojo konservatizmo užtvanka taip, kad kalbos upė virsta vos ne dirbtiniu ežeru“ (Пешковский 1984: 242). I sin 1958 utgivna bok ”Synkroni, diakroni och historia” talar Eugenio Coseriu också om språkkunskap: ”för varje talare är språk – förmågan att tala, förståelsen av hur man talar i ett visst samhälle och enligt en viss tradition” (Coseriu 1963: 176). Coseriu betonar starkt den sociala och värdemässiga aspekten av kunnande och inlärning: ”Eftersom språk är en ’färdighet, ett kunnande’, lär man sig språk av dem som ’talar bättre’, av dem som kan (eller anses kunna), inte av dem som inte kan. När man lyssnar jämför man alltid sina egna språkfärdigheter med talarens, även om man oftast gör det direkt och omedvetet, och man är benägen att ta efter talarens sätt att tala om man erkänner dennes kulturella överlägsenhet eller tvivlar på att de egna färdigheterna är fulländade” (Coseriu 1963: 197–198). Den viktigaste är Coserius åtskillnad (dikotomi) mellan system och norm, som har väckt stor uppmärksamhet både internationellt och här hos oss: ”Det handlar om skillnaden mellan typer av talstrukturer, nämligen mellan gemensamma (traditionella) och funktionella (särskiljande) strukturer” (Coseriu 1963: 172). Eller: ”Det är viktigt att skilja mellan de strukturer som bygger upp språket – vad som är normalt eller gemensamt (norma), och vad som är funktionellt som opposition (sistema)” (Coseriu 1963: 173). I en viss mening är normen vidare än systemet, eftersom den omfattar många egenskaper som saknar betydelse för systemet; i en annan mening är normen snävare än systemet, eftersom den rör urvalet bland de realiseringsmöjligheter som systemet tillåter – normen är alltså en viss jämvikt: yttre (social och territoriell) och inre – mellan kombinatoriska och distributionella varianter (”normala invarianter”) och mellan olika systemiska isofunktionella medel (Coseriu 1963: 174). Coserius slutliga slutsats är: ”Normen, som uttrycker systemets jämvikt, kan kallas funktionell norm” (Coseriu 1963: 174), men ett sådant funktionellt språk är inte detsamma som ett historiskt konkret språk (låt säga spanska) – det senare kan omfatta inte bara flera normer utan också flera system; språket som helhet är alltså en ”archisystem” (Coseriu 1963: 175). Vad följer av denna åtskillnad och denna norm? ”Att behärska normen innebär en högre kulturnivå” (Coseriu 1963: 236–237) – den som använder normen vet inte bara hur man kan tala utan också hur man faktiskt talar (Coseriu 1963: 237). 20 En norm är inte lik en annan. Man skiljer mellan realiserade normer och normer som håller på att realiseras, eller potentiella normer; de senare har dessutom två underkategorier – nybildningar som håller på att bli norm och det språkliga verksamhetsområde som i princip inte kan kodifieras: individualismer, occasionella bildningar m.m. (Скворцов 1984: 18). Den norm som håller på att realiseras bestäms inte bara av systemet utan också av den realiserade normen – den måste anpassa sig till denna (Скворцов 1984: 18). Den kallas också ”skapande norm” (Скворцов 1984: 34). Något annorlunda är den ”framväxande normen” – det ordet betonar dess spontanitet: på systemets svaga punkter sker ”nödvändiga” förändringar – systemutjämning eller förenkling. För att rekommendera en framväxande norm krävs två villkor – systemisk betingning och utbredd användning, även om en obalans kan bestå länge när den kulturella normen är stark (Скворцов 1984: 35). Begreppet kodifiering av språknormer (ordagrant skulle det bli ”inboksättning”: lat. codex – bok) har redan blivit tillräckligt etablerat i den vetenskapliga diskursen. Men även begreppets innehåll är inte enhetligt, och bedömningen av själva kodifieringen är inte entydig. I allmänhet kan man kodifiera det som finns, inte eftersträvansvärda förebilder och regler. Men normens dubbelhet medför också en dubbelhet i kodifieringen. Lev Skvortsov delar alltså in de kodifierade normerna i imperativa (obligatoriska) och dispositiva (kompletterande). Imperativa normer är nödvändiga realiseringar som följer av strukturens möjligheter; att bryta mot dem innebär att man redan hamnar utanför modersmålets gränser (med andra ord är det inte bara normbrott utan också språkfel). Dispositiva normer är rekommendationer som grundar sig på strukturen eller bruket; de preciseras fortlöpande och ändras eller förkastas vid behov (Скворцов 1984: 19). Kodifieringen är vetenskaplig (normerande ordböcker, normerande grammatikor, läroböcker m.m.) och officiell (beslut av kommissioner, kommittéer o.d.) (Скворцов 1984: 20). I det fortsatta teoretiska perspektivet och i samband med att normerna förändras allt snabbare uppstod en dynamisk syn på normen – inte bara återställande av realiserade systemmöjligheter, utan också skapande av språkfakta som orienterar sig både mot systemet och mot realiserade exempel (Скворцов 1984: 23). Till förändringar i normer och kodifieringar hör också två ytterligheter i dessa processer – purism (emotionell, logisk, ideologisk m.m.) och nihilistisk antinormalism (ibland kallad antikodifiering). Språkvård, 21 som tidigare var ett didaktiskt ämne, blir också ett teoretiskt vetenskapligt problem. Varianter och fel kräver framför allt vetenskaplig lingvistisk analys, särskilt motsättningarna och konflikterna mellan det objektiva språkbruket och den till sin natur subjektiva normaliseringen (normkodifieringen). På variantområdet är det viktigast att skilja mellan normriktiga och icke-normriktiga varianter, och normen bör ändras endast genom normvarianter. I samband med variationen uppstod också principen om kommunikativ ändamålsenlighet – den andra, yttre regleraren. Den första – normen – verkar inom språkstrukturens gränser; den andra – ändamålsenligheten – följer av sambanden och relationerna mellan språk och verklighet, språk och medvetande. Principen om ändamålsenlighet tillämpas framför allt på lexikonet, men även där kan dess mindre strikta rekommendationer stå i konflikt med normernas strikta krav. Endast inom stilistiken dominerar ändamålsenligheten (Скворцов 1984: 30–36). IV. Efter att ha klarlagt gränsen för standardspråket (och den gränslösa nivå som det delar med dialekterna), dess historiska gränser och tidsgränser samt gränserna mellan system och norm och mellan norm och kodifiering, återstår det fortfarande många gränser. Även om ämnet är tämligen omfattande berörs de övriga gränserna här endast i mycket allmänna drag. Framställningen börjar med det yttre. Det litauiska standardspråkets territoriella gränser är Litauen. Detta stöds också av lagen om statsspråket. Standardspråkets lokala gränser bör förstås något annorlunda – det är de platser där endast eller huvudsakligen standardspråket används: statsapparaten och myndigheterna, utbildningssystemet, kulturinstitutionerna, medierna och litteraturen. Man kan inte påstå att litauiska i huvudstaden Vilnius och i den tidigare provisoriska huvudstaden Kaunas uteslutande används som standardspråk (även om invånarna själva kanske skulle tro det). I litauiska områden utanför den etniska kärnregionen begränsas standardspråket i högre grad av de begränsade möjligheterna till utbildning och press, vilka ofta är större för litauer utomlands. Vissa föreställer sig standardspråkets kvantitativa gränser som absoluta – 4–2,5 miljoner. Var finns det något sådant i världen? Diglossin skulle försvinna och dialekterna skulle verkligen dö ut. Först och främst måste man uppnå en lämplig läs- och skrivkunnighet. Här bör man tydligt skilja mellan förmågan att skriva och tala standardspråket och passiv behärskning av det – förmågan att förstå det bättre eller sämre. För Litauens invånare med andra modersmål än litauiska är det i allmänhet fullt möjligt att behärska litauiskt standardspråk, även om kunskaperna varierar – de är mycket bättre hos de äldre, traditionella grupperna med annat modersmål och hos hela den yngre generationen. I Litauen finns från sovjettiden fortfarande nationella 22 skolor, men denna situation förändras genom de grupper som har andra modersmål än litauiska och deras egna inställning – ganska många barn går i litauiskspråkiga skolor. De kvalitativa gränserna är ganska tydliga: I – utvecklingsstadier: uppkomst, begynnelse, tillväxt, mognad (förfall är också möjligt); II – fulländningsgrader: 1) bristfällig – med stora skador på systemet, 2) godtagbar – utan allvarliga språkfel, 3) god – utan större normbrott och 4) föredömlig. Den humanistiskt bildade eliten talar bra eller godtagbart, andra godtagbart eller otillfredsställande, medan eliten varierar från föredömlig till allra sämsta nivå (en stor andel). Man kan till och med se en tillbakagång från standardspråket, men mer sällan en återgång till dialekterna,... Det finns också gränser eller proportioner mellan språkets substantiella delar. Man bör försöka reda ut vilka gränser som har funnits, finns och rimligen bör finnas för standardspråkets folklighet och boklighet, litauiskhet (renhet) och främmande inslag eller dess särskilda fall – internationalisering. Jag skulle våga hävda att bokligheten i kansli- och särskilt vetenskaplig stil åtminstone i någon mån överskrider gränsen; boklighet på fel plats (i publicistisk stil, ja, till och med i konstnärlig och vardaglig stil) är förfärlig, och det börjar bli ont om renhet, som om luft – vissa anglicismer (lizingas o.d.) har inte ens motverkats, och vissa internationella ord används barbariskt (ett användningscentrum – ”Akropolis”). Det bör sägas att funktionella gränser – mellan stilar och understilar – och gränserna mellan allmänna och specialiserade normer inte helt sammanfaller. Allmän norm förefaller vara ett mer precist begrepp än neutralt språkbruk. En specialnorm kan gälla inte bara en stil, utan vara gemensam för flera närbesläktade stilar (vetenskaplig och kanslistil, konstnärlig och publicistisk, konstnärlig och vardaglig). Termen delnorm kan antyda en viss normativ frihet och bör därför användas med försiktighet. Finns det en särskild funktion, så finns det också en specialnorm. Gränser av detta slag för det litauiska standardspråket etablerades tämligen snabbt och är mycket tydliga (några är till och med statistiskt underbyggda), men de förändras också. Vår unga (men mogna) vetenskapliga stil är ibland torr och tråkig på ett ålderdomligt vis, ibland något kanslispråklig (mokslakalbė!..); den publicistiska stilen fjärmar sig ibland från den konstnärliga och blir också tung och klumpig, eller – tvärtom – ryggradslös och full av tomma krumbukter. Gränser står för statik och stabilitet. Om en gräns håller på att formas är det ett tecken på tillväxt, skapande och utveckling; om gränsen är tydlig och fast visar det mognad och stabilitet; om gränsen blir otydlig är det ett tecken på att något nytt håller på att uppstå – det är dynamik: 23 Den särskiljande gränsen blir en övergångszon, därefter kan gränsen försvinna, förskjutas, tänjas ut och så vidare. Dynamik är lika mycket en normal och nödvändig del av språkets liv: ”I vissa fall kan variationer som objektivt förekommer i språket vara normala. Normen är då gränsen för dessa variationer” (Щерба 1974: 36). Om denna oklarhet varar länge kan det naturligtvis uppstå stagnation eller rentav oordning. I det litauiska standardspråkets utveckling finns så många krökar, vägskäl, tvåspråkiga former och växlingar mellan varianter, och så få raka sträckor, att man bara kan förundras och glädjas över att den högsta språkformen har uppnått en sådan differentiering, distinktivitet och tydlighet i gränserna att gränsområdena, områdena utanför gränsen och de särskiljande övergångszonerna inte är särskilt skrämmande. Utmaningarna med livet i Europeiska unionens fria område blir naturligtvis ett avgörande prov för det unga, om än tämligen mogna, litauiska standardspråket och kommer att kräva ännu större ansträngningar. Men nu är det inte längre skrämmande att säga Horatius ord: – – – om det behagar så Språkbruket, eftersom det är språkets högsta vilja Låt oss bara inte glömma: Horatius är en poet från guldåldern. Och låt oss minnas: standardspråket är ett verk, alltså är också språkbruket ett v e r k. Många av de saker som sagts här är inte nya i sig, även om nästan var och en av dem fortfarande kan undersökas ingående. Men vetenskapen finns inte till för vetenskapens egen skull – här har man eftersträvat en viss propedeutik – sådant som varje språknormerare, termskapare och språk-vårdsarbetare ständigt måste ha i åtanke och livfullt känna. Och ingen av dem bör frukta sitt öde, som A. Pieškovskis träffande beskrev: ”Språkfenomenens spontanitet låter sig svårligen förena med individuellt ingripande och ger det alltid ett donquijotskt sken” (Пешковский 1984: 248). Don Quijotes mål är ädla, nödvändiga och eviga. LITERATŪRA B a l č i k o n i s J. 1978: Rinktiniai raštai 1, Vilnius. C o s e r i u E. 1963: Синхрония, диахрония и история. – Новое в лингвистике 3, Москва, 143–343. D u b o n i s A. 2002: Lietuvių kalba: poreikis ir vartojimo mastai (XV a. antra pusė – XVI a. pirma pusė). – Naujasis židinys–Aidai 9–10, 473–478. П е ш к о в с к и й А. М. 1984: Объективная и нормативная точка зрения на 24 язык. – Основы культуры речи. Хрестоматия, Москва, 238–249. Piročkinas A. 2000: Jonas Jablonskis – naujų žodžių kūrėjas. – Gimtasis žodis 10, 2–6. Скворцов Л. И. 1984: Актуальные теоретические проблемы культуры речи. – Основы культуры речи. Хрестоматия, Москва, 5–42. Соссюр Ф. де 1977: Курс общей лингвистики. – Соссюр Ф. де. Труды по языкознанию, Москва, 31–273. Степанов Ю. С. 1966: Основы языкознания, Москва. Щерба Л. В. 1974: О трояком аспекте языковых явлений и об эксперименте в языкознании. – Щерба Л. В. Языковая система и речевая деятельность, Ленинград, 24–39. STANDARD LITHUANIAN LANGUAGE: LIMITS AND LIMITLESSNESS, SYSTEM, NORM AND CODIFICATION Summary The standard language to some extent dissociated from dialects, but a commonality also exists. The layer of common systematic traits is quite thick, although systematic and especially numerous, solitary differences are noticeable. The start of the process of dissociation of standard language from dialects is the appearance of writing and books (the first appearance in Lithuania – 1547). The role of the State and the Church (conversion to Christianity) in this process is very important. First of all, Lithuanian became a language of the church (after conversion to Christianity in 1387). However Lithuania used other official languages, then it lost its statehood (1795), and Lithuanian became the state language only in 1922. In soviet times its rights were restricted again. Written Lithuanian is quite old, but the new standard language, especially its scientific style and terminology are rather young. However, norms of the written and spoken standard language and of its functional styles are already quite well settled and codified. The codification of the Lithuanian language is scientific (of the good theoretical level) and official. The State Lithuanian Language Commission is responsible for the status of the state language and the main issues of its codification. After many twists and turns of history, bilingualism and changes of versions of the written language, the highest form of the language has been achieved – a mature, stable and differentiated standard language. The challenges of the living in EU will be the decisive test and will demand an even bigger effort. Jonas KLIMAVIČIUS Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-2055 Vilnius E. paštas [email protected] Gauta 2002-10-25 25