Janio Endzelyno terminologinės įžvalgos

Janis Endzelīns terminologiska insikter SOLVITA LABANAUSKIENĖ Institutet för litauiska språket NYCKELORD: baltiska språk, lettisk terminologi, litauiska, terminologiska principer Till minne av Janis Endzelīns 140-åriga födelsedag <...> Liksom ett litet bi sög honung, så samlade jag människornas språk. Jag band samman ordens blommor, likt små blommor i en krans <...> (ur en lettisk folkvisa)1 Indoeuropeisten Janis Endzelīns (Jānis Endzelīns), den mest berömde lettisten på 1900-talet, föddes den 22 februari 1873 (enligt den gamla kalendern den 10) i norra Lettland, nära staden Valmiera. Han dog den 1 juli 1961 i Koknese och begravdes i Riga, på Rainis kyrkogård. För mer än ett halvt sekel sedan var det hans öde att bli en av de största lettiska språkvetarna. Denna artikel ger en kort presentation av J. Endzelīns vetenskapliga verksamhet och språkliga ståndpunkter, med särskild uppmärksamhet riktad mot hans terminologiska synsätt. Den lettiska jätten2, som de flesta forskare beskriver honom, studerade J. Endzelīns språkvetenskap i Estland (då vid universitetet i Dorpat, nuvarande Tartu) och Ukraina (vid universitetet i Charkiv, som då låg i det ryska imperiet). Hans första vetenskapliga publikationer kom ut under studietiden under pseudonymen Kaugurietis (efter födelseorten i Kauguri socken) (Zīriņa 2012). År 1920 flyttade han från Charkiv till Riga och började arbeta vid Lettlands statliga universitet. På hans initiativ inrättades 1920 en avdelning för baltisk filologi där, vilken han själv ledde under hela sin tid. J. Endzelīns undervisade i lettiska och föreläste i litauiska och preussiska 1 Orden om språket är hämtade ur en av J. Endzelīns favoritvisor. 2 K. Būga var den förste som kallade J. Endzelīns så. Terminologija | 2012 | 19 173 … och de gamla germanska språken, sanskrit och andra ämnen inom jämförande språkvetenskap. Hans föreläsningar utmärktes av enastående systematik, ett rikt faktaunderlag och precision (Sabaliauskas 1962: 305). J. Endzelīns använde obehindrat fakta från olika språk och sammanförde dem till ett logiskt tydligt och exakt system. Ingen lettisk forskare har valts in som medlem i så många institutioner och organisationer som J. Endzelīns – han var hedersmedlem inte bara i europeiska (tjeckiska, estniska, nederländska, finska, svenska, tyska med flera) utan även i amerikanska språkvetenskapliga sällskap (EL 1972: 155). Under den intensiva vetenskapliga verksamhet som sträckte sig över mer än sextio år publicerade språkforskaren över 300 arbeten på lettiska, ryska, tyska, litauiska, italienska, franska och polska. Bland J. Endzelīns grundläggande arbeten inom baltistiken kan nämnas: Славяно-балтийские этюды (Slaviska och baltiska studier), 1911; Senprūšu valoda (fornpreussiska språket), 1943; Baltu valodu skaņas un formas (De baltiska språkens ljud och former – utgiven på litauiska 1957), 1948; Ievads baltu filoloģijā (Introduktion till baltisk filologi), 1945. Det är viktigt att nämna den andra upplagan av Latviešu valodas gramatika (Lettisk grammatik)3, som utkom i Riga 1951 och där J. Endzelīns ofta stödde sig även på litauiskan när han förklarade de lettiska språkfaktas historia. ”I viss mening kan detta verk betraktas som den första grammatiken över de baltiska språken, där fakta från lettiskan presenteras först” (Sabaliauskas 1982: 109). 1921–1940 redigerade J. Endzelīns tidskriften Filologu biedrības raksti (Filologiska föreningens skrifter, 20 nummer utgavs). Merparten av språkforskarens arbeten samlades i den fyrbandsutgåvan Darbu izlase, som behandlar aktuella frågor inom baltistik, jämförande historisk språkvetenskap, lettisk etnogenes, dialektologi, toponomastik, språkkontakt, lettisk språkvård, lexikografi och andra områden. SYNEN PÅ NORMERING AV DET STANDARDSPRÅKLIGA SPRÅKET Med Dainos Nītinas ord kan J. Endzelīns teoretiska syn sammanställas utifrån den mångsidiga forskningen om hans vetenskapliga arv (Nītiņa 1972: 12). J. Endzelīns utvecklade och befäste tillsammans med en annan berömd lettisk språkforskare, Kārlis Mīlenbahs, de grundläggande principerna för normeringen av lettiskan. I likhet med lingvisterna vid Leipzigskolan granskade forskaren noggrant varje detalj i språket under dess olika utvecklingssta- 3 År 1958 tilldelades J. Endzelīns Leninpriset för detta arbete – som den första forskaren i Lettland. 174 Solvita Labaunskienė | Janio Endzelyno terminologinės įžvalgos dier. För honom var inte bara historiska fakta om lettiskan viktiga – för att uppnå en objektiv bedömning förespråkade han jämförelser, det vill säga att språkfenomen i det egna språket jämförs med besläktade språk (Porīte 1973: 70). ”Bland de viktigaste principerna för språknormering nämner J. Endzelīns urval. Redan själva principen innebär vissa förluster – när vi väljer mellan flera alternativ måste vi avstå från något. Även ett enkelt urval är alltså ett ansvarsfullt arbete: det gäller att välja det lämpligaste och mest värdefulla och förkasta sämre och onödiga alternativ. Normeringsarbetet begränsas inte till urval; man måste också skapa helt nya företeelser som inte finns i språket eller inte har hämtats direkt därifrån” (Knıūkšta 2001: 142). Liksom Jonas Jablonskis värnade J. Endzelīns om modersmålets renhet. Han påtalade öppet och strängt, med kritisk blick, språkfel och oriktigheter. Professorn kännetecknades av yttre noggrannhet (Ādamsons 1999: 5) och språklig korrekthet: hänsyn till ordens betydelser, grammatisk riktighet och välljud (Celmiņa 1999: 36). Detta krävde han också av alla som talade och skrev. Den lettiska språkforskaren Tamāra Porīte räknar upp följande kriterier för J. Endzelīns språknormering: 1) ordformers eller konstruktioners ålder, 2) tradition och utbredning i användningen av ordformer eller konstruktioner, 3) analogi, 4) ordledens semantiska roll, 5) språklig ekonomi, 6) tydlighet, 7) korrekthet (Porīte 1973: 71–74). När J. Endzelīns utformade normer för standardspråket tillmätte han de lettiska folkvisorna stor betydelse (Endzelīns I: 31). Enligt hans uppfattning är de gamla folkvisorna den enda rena källan till lettiskan – det språk som letterna talade förr, innan de kunde främmande språk och umgicks på ett språk som innehöll germanismer och slavisk påverkan (Endzelīns III₂: 236–237). Forskaren betonade grannspråkens betydelse. Som förebild för lettiskan pekade J. Endzelīns på litauiskan och använde ofta litauiska språkfakta i sin forskning (Nītina 1972: 11). Detta framgår också av boken Profesora J. Endzelīna atbildes. Rīgas latviešu biedrības valodniecības nodaļas sēžu protokoli 1933–1942 (Professor J. Endzelīns svar. Protokoll från möten i språkvetenskapliga avdelningen vid Rigas lettiska förening 1933–1942), utgiven i USA, till exempel: Hur ska man korrekt benämna ”kal fläck på huvudet” (Die Glatze, плешь)? Svar: I Glikas text förekommer ordet ”pleķis”, men dess ķ-ljud är inte lettiskt. Ett nytt ord, ”pleice”, skulle kunna införas; det motsvarar litauiska ”pleikē” (Endzelīns 2001: 23). Terminoloģija | 2012 | 19 175 Är det korrekt – ”esamība” (das Sein)? Svar: I denna betydelse är det bättre att säga ”esme” (som lit. esmė) och ”ira”. Betydelserna hos dessa båda ord skulle kunna skiljas åt (Endzelīns 2001: 24). I stället för ordet ”atelję”, som saknar en lettisk ändelse, skulle man kunna använda ordet ”dirbīkla” (jfr lit. dirbyklà) och det i Priekule kända verbet ”piedirbt” = att fästa) (Endzelīns 2001: 32)4. Vid de nämnda sammanträdena i Rigas lettiska förening behandlades frågor inom syntax, stilistik, stavning, terminologi och andra områden. Även representanter från Litauen deltog: Petras Jonikas och Jonas Kabelka. J. Endzelynas lärde sig litauiska på egen hand, och språket blev för honom inte bara ett hjälpmedel vid studiet av andra språk, utan också ett direkt forskningsobjekt (Sabalauskas 1959: 23). Han skrev artiklar i litauiska tidskrifter (Lietuvių tauta, Archivum Philologicum) och intresserade sig för Litauens kulturliv. J. Endzelynas nämnde alltid språkvetarna – litauern Kazimieras Būga och esten Paul Ariste (Paul Ariste) – med stor uppriktighet (Bitītė-Murele 1999: 25). Den lettiske forskaren uppmuntrade K. Būga att slå in på lexikografens bana (Vosylýtė 1956: 88). Inte heller J. Jablonskis glömdes bort. J. Endzelynas nämnde honom som en lärare som hade lärt honom teoretiska ämnen och hjälpt till att ordna terminologin. I J. Endzelynas recensioner, skrivna både före andra världskriget och under efterkrigsåren, framträder hans språkattityder särskilt tydligt. När han skrev om översättningar av texter föreslog han att man i möjligaste mån skulle följa originalet, men samtidigt inte göra våld på det egna språket (Endzelīns I: 656). Enligt honom måste man leva sig in i språkets anda och livskraft. J. Endzelynas hämtade inspiration från författare när han skapade nya ordformer. Valentina Skujinia (Valentīna Skujiņa) betonade att J. Endzelynas ansåg att språket är en levande organism som förändras och utvecklas tillsammans med samhället. Därför kan det som anses korrekt under en viss period efter en tid visa sig vara olämpligt (Skujiņa 1972: 27–28). 4 Översättning: Vad är det korrekta namnet på ”en kal fläck på huvudet” (Die Glatze, плешь)? Svar: I Gliks text finner vi ordet ”pleikīs”, men det är inte lettiskt, eftersom det innehåller ljudet ķ. Ett nytt ord, ”pleicē”, borde införas; det skulle motsvara lit. ”pleikė” (Ur ett sammanträde i språkvetenskapliga sektionen den 7 december 1933, under ledning av J. Endzelynas). Är ordet ”esamība” (das Sein) korrekt? Svar: Denna betydelse benämns bättre ”esme” (som lit. esmė) och ”ira”. Betydelserna hos de båda orden bör skiljas åt (Ur ett sammanträde i språkvetenskapliga sektionen den 21 december 1933, under ledning av J. Endzelynas). I stället för ordet ”atelje”, som saknar en för lettiskan typisk ändelse, vore det bättre att använda ordet ”dirbikla” (jfr lit. dirbyklà) och det i Priekule kända verbet ”piedirbt” = att fästa) (Ur ett sammanträde i språkvetenskapliga sektionen den 27 september 1934, under ledning av J. Endzelynas). 176 Solvita Labanauskienė | Janio Endzelyno terminologinės įžvalgos PRINCIPER FÖR TERMINOLOGIARBETET J. Endzelynas inledde sitt praktiska språkarbete vid övergången mellan 1800- och 1900-talet, det vill säga vid en tid då osystematiserade ord skapade av enskilda lettiska författare dominerade. Under denna period hade man i Lettland ännu inte utarbetat några principer för termbildning, enligt den lettiska terminologen V. Skujinia (Skujiņa 1972: 17). V. Skujinia har skrivit om den berömde lettiske språkvetarens insatser för terminologin. Enligt henne publicerade J. Endzelynas ingen separat studie ägnad åt terminologiska problem, men hans uppfattning i frågor som rör denna vetenskap kan man få en bild av genom att läsa boken Dažādas valodas kļūdas (Olika språkfel) (1:a uppl. 1928, 4:e uppl. 1932), liksom enskilda artiklar i böcker som han redigerade (P. Ozoliņa Valodas prakses jautājumi (Frågor om språkbruk) (1935) och V. Rūķe Valodas un rakstības jautājumi (Frågor om språk och stavning) (1940)) (Skujiņa 1972: 23). J. Endzelynas skrev kortare artiklar om terminologiska frågor, vilka publicerades i tidskrifter, till exempel Dzīntenes Vēstnesis (Fosterlandsnyheter), Latvijas Sargs (Lettlands väktare), Latvijas, Latviju Mēnešraksts (Lettisk månadsskrift), Skolotāju Avīze (Lärarnas tidning) och andra. Genom sitt terminologiarbete bidrog han till att ordna den lettiska terminologin. I början av 1919 inrättades den första lettiska terminologikommissionen i Petersburg – Latviju terminu komisija (Lettiska termkommissionen). Sommaren samma år inrättades på utbildningsministeriets förslag en terminologikommission också i Riga; den var indelad i sektioner och ansvarade för terminologin inom olika områden. Den verkade fram till andra världskriget. Under terminologikommissionen lydde en särskild språkvetenskaplig kommission med sju medlemmar: J. Endzelynas (som började delta i verksamheten 1920), Ernests Blese, Pauls Dāle, Vilis Plūd(o)nis, Linards Laicens med flera. Kommissionens uppgift var att granska den språkliga delen av det arbete som utfördes i sektionerna (Skujiņa 2002: 16). J. Endzelynas utsågs till konsult. År 1922 gav kommissionen ut Zinātniskās terminoloģijas vārdnīca (Terminologiordbok), där termerna anges på ryska, tyska och lettiska. Där publicerades termer inom mer än tio områden: språkvetenskap, filosofi, juridik, finans, konst, kemi, matematik med flera. I terminologiordboken förekommer lettiska termer (folkliga termer och nybildningar) och lånord. Ordboken präglas dock också av purism: i 1922 års ordbok togs, vid sidan av internationella ord, obegripliga konstgjorda termer upp (Grabis 2006: 224), till exempel: inerce – kutrība, klients – Terminologija | 2012 | 19 177 pienāksnieks, koeficients – reizulis, koridors – starpeja, signalizācija – ziņdošana, temperatūra – siļtķāpe, tēze – dēts osv. Som man kan se försökte Latvių terminų komisija utmönstra de flesta internationella ord (dem kallade J. Endzelynas också moderniomis svetimybėmis) genom att ersätta dem med nybildade ord. Enkäter publicerades i pressen – på så sätt involverades även allmänheten i terminologiarbetet. När Terminologijos žodynui hade utkommit började det kritiseras skarpt i medierna. J. Endzelynas publicerade offentligt tre brev riktade till en av kritikerna – medicine doktorn Hermanas Budulis, som kallade ordboken ”starkt ytlig” i terminologiska frågor (se vidare Endzelīns III₂: 127–133). Den lettiske språkforskaren skrev ett skarpt svar där han motsatte sig den ogrundade och absurda kritiken. I brevens svaromålsform redogjorde han inte bara för motiven bakom valet av de termer som H. Budulis hade kritiserat, utan definierade också principerna för terminologibildning. Tretalsordiga termer betraktades av J. Endzelynas inte längre som termer utan som definitioner, till exempel elpas rīkles vāks (antgerklis). Enligt honom var det viktigt att först samla in alla ord som används i folkmun, och först därefter ta till ordbildning (Skujiņa 1972: 22). Enligt forskaren är samarbetet mellan specialister och språkforskare oerhört betydelsefullt. Under 1920- och 1930-talen bedrevs ett tämligen intensivt terminologiarbete i Lettland, men det gjordes osystematiskt, utan att terminologin inom olika områden harmoniserades eller samordnades (Skujiņa 2002: 18). J. Endzelynas beklagade att litauerna och letterna inte samordnade sitt terminologiarbete – på så sätt hade man kunnat skapa många gemensamma termer för de båda folken (Endzelīns III₂: 373). Enligt honom behöver terminologin med tiden fortlöpande korrigeras, förnyas och kompletteras. Den lettiske språkforskaren har redigerat flera ordböcker, däribland ett antal terminologiska ordböcker. År 1939 utkom den tvåspråkiga terminologiska ordboken Vāciski-latviska elektrotechniska vārdnīca5 (Latvijas Elektrotechniskās biedrības terminoloģijas komisijas sakopojums. [Red. J. Endzelīns]. Rīgā, 1939) (Vokiečių-latvių kalbų elektrotechnikos žodynas), vars termer granskades av J. Endzelynas. Det var den första ordboken för elektroteknik, där lettiska termer presenterades vid sidan av de tyska (omkring 5 000 termer). Enligt 5 lett. ”elektroteknisk ordbok”. Enligt J. Endzelynas skulle den korrekta benämningen enligt lettiska språkbruk vara elektrotehnika vārdnīca (elektroteknikens ordbok), eftersom genitivformen anger tillhörighet, medan avledningar med suffixet –inis betecknar artrelationer och beskaffenhet. Det är just i sådana fall som ryska och tyska använder ett adjektiv (Skujiņa 1999: 104–105). 178 Solvita Labanauskienė | Janio Endzelyno terminologinės įžvalgos Enligt V. Skujiña visade 1939 års ordbok att den lettiska intelligentians verksamhet vid den tiden gav goda resultat – den största delen av termerna används även i dagens språk. Det handlar framför allt om korta och praktiska termer – avledningar med ändelsen –e och, för det andra, sammansatta termer. Det bör noteras att en del lettiska termer har bildats efter tyskt mönster (Skujiņa 1999: 101). Några av de ordböcker som J. Endzelynas redigerade bör nämnas; i dem granskade han inte bara korrekturet utan korrigerade också termer, nomenklaturbeteckningar och definitioner (Bibliografija 1958: 11): Latviešu pareizrakstības vārdnīca (Latvijų rašybos žodynas). Sakārt. Ed. Ozoliņš. Red. J. Endzelīns, Rīga, 1924. Svešvārdu vārdnīca (Svetimžodžių žodynas). Sakārt. Ed. Ozoliņš. Red. J. Endzelīns, Rīga, 1926. Tautsaimniecības vārdnīca (Tautos ūkio žodynas). 1.–4. [Nenobeigta]. Galv. redaktors: E. Dunsdorfs. Redaktori: A. Aizsilnieks, K. Bērziņš, L. Šulcs. Valodas redaktori: J. Endzelīns, E. Hauzenberga-Šturma. Krievu valodas redakt ser N. Sinais ka-Lapa. Rīga, 1943–1944. Auziņš A., Kleinbergs F. un Plostnieks F. Vāciski-latviski grāmatrūpniecības termini (Vokiečių–latvių kalbų knygų pramonės terminai). Red. A. Augstkalns. [Korektūrā grāmatu skatīja prof. J. Endzelīns un deva dažus priekšlikumus un aizrādījumus]. Rīga, 1940. Latviešu, vācu un krievu grāmatrūpniecības vārdnīca (Latvių, vokiečių ir rusų kalbų knygų pramonės žodynas). Sakārt. A. Auziņš, (Vārdnīcas nomenklatūru redigējis prof. J. Endzelīns), Rīga, 1942. Dessa ordböcker ger en bild av den lettiske forskarens språksyn och av kriterierna för termbildning. De flesta av de terminologiska modeller som förekommer i dem är produktiva än i dag. J. Endzelynas utförde ett omfattande arbete tillsammans med K. Miūlenbachas med att utarbeta en av de största lettiska ordböckerna, Latviešu valodas vārdnīca (1923–1932) (Latvių kalbos žodynas). Ordboken innehåller ett rikt förråd av dialektord, som gör det möjligt att använda och komplettera dagens terminologi (se Skujiņa 1972: 30). Ordboken är också viktig eftersom den innehåller mycket etymologiskt material som är värdefullt för litauiskan. I sitt praktiska terminologiarbete uppmärksammade J. Endzelynas ordbildningen. Han framhöll att ordbildningsmedlen bör vara entydiga (Skujiņa 1972: 24), det vill säga att man måste beakta den semantiska rollen (funktionen) hos varje orddel. Vid bildning av avledningar med abstrakt betydelse ansåg J. Endzelynas att –ība var det mest produktiva suffixet (för att beteckna mer intensiva eller varaktiga egenskaper), till exempel: agrīnība ”tidighet”, didžība ”spetsighet”, nodarbinātība ”sysselsättning; arbete”, notu- Terminologija | 2012 | 19 179 gräns ”beständighet” osv. För att beteckna en egenskap eller ett tillstånd använde han avledningar med suffixet –ums. Avledningar av denna typ har en mer konkret betydelse och används för att benämna ett enskilt fall eller ett tillfälligt tillstånd, t.ex.: nopietnums ”allvar”, patiesums ”rättvisa” osv. J. Endzelīns föreslog att nya termer skulle bildas med ändelsen –e: sådana avledningar har en kortare form och en mer generaliserad betydelse, dvs. de kan beteckna såväl en verksamhetsprocess som dess resultat (Saule-Sleine 1972: 11), t.ex.: aizdedze ”antändning”, bīde ”glidning”, slīde ”glidande” osv. Den lettiske språkforskaren uppmanade också till att inte försumma sammansättningar, som är praktiska att använda eftersom de gör det möjligt att uttrycka komplexa begrepp med ett enda ord (vilket uppfyller kravet på termers korthet) (Skujiņa 1972: 11), t.ex.: darbietilpība ”arbetsintensitet”, sausumizturība ”torktålighet”, ziemcietība ”vinterhärdighet” osv. J. Endzelīns tillförde det lettiska fackspråket många nya ord, utan vilka dagens terminologi inte heller skulle klara sig. Många av de termer han föreslog, särskilt sådana som bildats med suffix och ändelser samt sammansättningar, har fått fäste i dagens lettiska, t.ex.: aptumsums ”förmörkelse”, attieksme ”förhållande”, dārzeņi ”grönsaker”, dotumi ”data”, dzinējrats ”svänghjul”, izvirdums ”utbrott; eruption”, laimest­s ”vinst”, prievārds ”preposition”, pārstāvis ”representant”, vide ”miljö”, ziede ”smörjmedel” osv. J. Endzelīns ägnade särskild uppmärksamhet åt analogi. När han bildade nya ord använde han modeller från liknande ord som redan fanns i lettiskan (Porīte 1973: 71–72). Den lettiske språkforskaren avvisade inte ordbildning efter mönster från andra språk. Enligt J. Endzelīns är sätt att berika språket att låna ord från dialekter och även från litauiska eller preussiska, eller att bilda egna ord. Det egna språkets lexikon som den viktigaste källan till terminologi betonades också av Stasys Šalkauskis, skaparen av den litauiska terminologiteorin (se närmare Šalkauskis 1991: 24–60). Efter andra världskriget, 1946, inrättades en terminologikommission underställd Lettlands (då ännu Lettiska SSR:s) vetenskapsakademi (den fick först namnet Latviešu valodas terminoloģijas un pareizrakstības komisija (Latvju kalbos terminologijos ir rašybos komisija), senare förkortades namnet och ändrades till Latviešu valodas terminoloģijas komisija (Latvju kalbos terminologijos komisija) (Skujiņa 2007: 5)). J. Endzelīns blev vetenskaplig ledare för språkavdelningen vid Institutet för språk och litteratur. Vid sidan av sina grundläggande studier av lettiskan fann J. Endzelīns tid även för aktuella frågor om språkvård och terminologi. Dåvarande Lettiska SSR:s 180 Solvita Labanauskienė | Janio Endzelyno terminologinės įžvalgos Vetenskapsakademin började ge ut tidningen Zinātņu akadēmijas vēstis (Mokslų akademijos žinios) och som ett separat tillägg kom terminologikommissionens bulletiner (under 30 år utkom 42 terminologibulletiner). I dem publicerades lettiska termer från olika områden som kommissionen hade granskat och godkänt, tillsammans med motsvarigheter till ryska termer. Från 1946 till 1955 arbetade J. Endzelīns alltså i Vetenskapsakademins lettiska terminologikommission, skrev utlåtanden om termer inom vetenskap, konst och teknik, preciserade dem och bildade nya ord. Han gav många specialister värdefulla råd i frågor om termbildning (Skujiņa 1972: 30). Från 1946, då Lettlands vetenskapsakademis institut för språk och litteratur grundades, ledde J. Endzelīns språkavdelningen och senare, ända fram till sin död, ordbokssektorn. SLUTSATSER J. Endzelīns är inte bara en av de mest framstående lettologerna, utan också en av de mest framstående baltologerna. Han är en av huvudarkitekterna bakom principerna för standardiseringen av det lettiska språket. Kärnan i J. Endzelīns principer är att strikt hålla sig till språkets historiska fakta, jämföra med besläktade språk, välja ut det lämpligaste och mest värdefulla, värna om språkets renhet och grammatiska korrekthet, dess välljud och ordens betydelser. Genom sina teoretiska och praktiska arbeten bidrog forskaren till skapandet av lettisk terminologi. Hans teoretiska syn på hur terminologiska problem bör lösas framgår av boken Olika språkfel, avsedd för språkbrukets praktiska behov, av artiklar i olika lettiska tidningar och tidskrifter samt av redigerade termordlistor, ordlistor över främmande ord och stavningsordböcker och böcker. Värdefullt material för litauisk terminologi finns i den Lettiska ordboken, sammanställd av J. Endzelīns och K. Mīulenbachs. Forskaren tillmätte folkspråket stor betydelse och betraktade det som en av de viktigaste källorna till terminologi. Han föreslog att nybildningar skulle skapas endast när man inte kunde finna något ord som användes i folkmun. I lettiskan ansåg han att suffixen -ība och -ums var de mest produktiva; han föreslog att nya termer skulle bildas med ändelsen –e och att sammansättningar inte skulle undvikas (korthetskriteriet). Den lettiske språkforskaren godtog inte långa, beskrivande termer – treordsuttryck betraktade han som definitioner. Han betonade särskilt samarbetet mellan språkforskare och specialister inom olika områden. Tack vare J. Endzelīns utvecklades, utökades och systematiserades den lettiska terminologin, och många av de termer han skapade används fortfarande. Terminologija | 2012 | 19 181 LITTERATUR OCH KÄLLOR Ādamsons E. 1999: Latvju milzis. – Jānis Endzelīns atmiņās, pārdomās, vēstulēs, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 5–7. Bibliografija 1958: Akadēmiķis J. Endzelīns. Bibliografija. Sastādītāji: Kārlis Egle un Jānis Paeglis, Rīga: Latvijas PSR zinātņu akadēmijas izdevniecība. Bitīte-Mūre M. 1999: Vārds – tas ir svētums, gadsimtu pienests. – Jānis Endzelīns atmiņās, pārdomās, vēstulēs, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 24–27. Celmiņa I. 1999: Liela koka paēnā.– Jānis Endzelīns atmiņās, pārdomās, vēstulēs, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 33–39. EL 1972: Encyclopedia Lituanica 2, Boston, Massachusetts. Endzelīns J. I: Darbu izlase 1, 1971, Rīga: Zinātne. Endzelīns J. III-2: Darbu izlase 3. 2. daļa, 1980, Rīga: Zinātne. Endzelīns J. 2001: Profesora J. Endzelīna atbildes. Rīgas Latviešu biedrības valodniecības nodaļas sēžu protokoli 1933–1942, Losandželosā, ASV: Ramave. Grabis R. 2006: Par latviešu terminoloģijas attīstību un izstrādi. – Darbu izlase, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 221–229. Keinys St. 2005: Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Kniūkšta P. 2001: Kalbos vartosena ir tvarkyba, Vilnius: LKI leidykla. Nītiņa D. 1972: Vispārīgās valodniecības jautājumi akadēmiķa Jāņa Endzelīna darbos. – Veltījums akadēmiķim Jānim Endzelīnam 1873–1973, Rīga: Zinātne, 11–24. Porīte T. 1973: J. Endzelīna šaļvenie literāro normu avoti un normēšanas kritēriji latviešu valodas praksē. – Latvijas Zinātņu akadēmijas vēstis 2 (307), Rīga, 68–75. Sabaliauskas A. 1962: Janis Endzelīnas. – Literatūra ir kalba 6, Vilnius, 302–328. Sabaliauskas A. 1959: Akadēmiķa Jāņa Endzelīna nopelni lituānistikā. – Rakstu krājums. Veltījums akadēmiķim profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei, Rīga: Latvijas PSR Zinātņu Izdevniecība, 23–27. Sabaliauskas A. 1982: Janis Endzelīnas. – Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija 1940–1980, Vilnius: Mokslas, 107–114. Saule-Sleine M. 1972: Par akadēmiķa J. Endzelīna darbu latviešu valodas kultūras laukā. – Latviešu valodas kultūras jautājumi 8, 7–16. Skujiņa V. 1972: J. Endzelīna devums latviešu valodas zinātniskā terminoloģijas attīstībā. – Latviešu valodas kultūras jautājumi 8, Rīga, 17–33. Skujiņa V. 1999: Terminu modeļi J. Endzelīna caurlūkotajā elektrotehnikas vārdnīcā. – Linguistica Lettica 4, Rīga, 100–109. Skujiņa V. 2002: Latviešu terminoloģijas izstrādes principi, Rīga: LVI. Skujiņa 2007: Latvijas Zinātņu akadēmijas terminoloģijas komisija sešos gadu desmitos. – Latvijas Zinātņu akadēmijas vēstis, 61. sējums, 3. numurs, Rīga, 4–13. Šalkauskis S. 1991: Raštai 2, Vilnius: Mintis. Vosylvtė B. 1956: K. Būga žodynininkas. – Literatūra ir kalba 1, Vilnius, 84–113. Ziriņą I. 2012: Valodnieks no Kauguriem. Prieiga per internetą: http://valmiera.zurbu.net/id:1221/feed. Žiūrėta: 2012-10-03. TERMINOLOGISKA INSIKTER HOS JĀNIS ENDZELĪNS Artikeln presenterar kort forskningsverksamheten och de språkvetenskapliga uppfattningarna hos specialisten på indoeuropeiska språk och 1900-talets mest berömda lettiska lingvist, Jānis Endzelīns. Särskild uppmärksamhet ägnas åt hans terminologiska uppfattningar. Under en sextioårig period av intensiv forskningsverksamhet publicerade han över 300 verk på lettiska, ryska, tyska, litauiska, italienska, franska och polska. Endzelīns utvecklade och fastställde tillsammans med en annan berömd lettisk lingvist, Kārlis Mīlenbahs, de grundläggande principerna för standardiseringen av det lettiska språket. Dessa principer bygger 182 Solvita Labanauskienė | Jāņa Endzelīno terminologinės įžvalgos på att språkets historiska fakta följs, att det jämförs med närbesläktade språk, att de mest relevanta och värdefulla elementen väljs ut, samt att språkets renhet, grammatiska korrekthet och klang bevaras och ordens betydelser respekteras. Endzelīns teoretiska och praktiska arbeten bidrog till utvecklingen av lettisk terminologi. Hans teoretiska uppfattningar om terminologiska problem framgår både av hans artiklar och av termordböcker och böcker som han redigerade. Efter att Terminologikommittén inrättats i Riga 1919 åtog sig Endzelīns ett arbete med terminologihantering. Under många år deltog han i möten där frågor om termbildning och termbruk inom olika områden diskuterades, och han gav också konsultationer till yrkesverksamma inom olika områden. Endzelīns redigerade även termordböcker, ordböcker över lånord och rättstavningsordböcker. Endzelīns betraktade språkets egna resurser som grunden för terminologins utveckling. Han ägnade stor uppmärksamhet åt ordbildning och särskilt åt ordledens semantiska roll. Suffixen –ība och –ums ansågs av honom vara de mest produktiva i lettiskan. Endzelīns uppmuntrade skapandet av nya termer med ändelsen –e och förespråkade att man inte skulle undvika sammansättningar. Tack vare Endzelīns utvecklades, utvidgades och förvaltades den lettiska terminologin, och många av de termer han skapade används fortfarande i dag. Mottaget 2012-11-09 Solvita Labanauskiene Litauiska språkinstitutet P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E-post: [email protected] Terminologija | 2012 | 19 183