Knyga iš medicinos žodyno praeities

En bok ur medicinordförrådets förflutna Palmira Zemlevičiūtė, TERMINOLOGISK MEDICINSK LEXIK I ORDBÖCKER FRÅN 1600- OCH 1700-TALETS LITAUEN MINOR. MONOGRAFI. – Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2016. – 517 s. ISBN 978-609-411-181-5 STASYS KEINYS Denna recension behandlar en bok1 som är Palmira Zemlevičiūtės andra större arbete om det litauiska läkandets och medicinens ordförråd genom tiderna. Det första var doktorsavhandlingen i humaniora (filologi), som lades fram 2009, Lietuvių medicinos terminologijos raida XIX amžiaus pabaigoje–XX amžiaus pradžioje [Den litauiska medicinska terminologins utveckling från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet], vilken omfattar den nationella pånyttfödelsens tid fram till grundandet av en litauisk högskola i Kaunas kort efter att den självständiga staten återupprättades 1918. Som en undersökning för att lära känna utvecklingen av den skriftliga litauiska medicinska terminologin i Litauen Minor kan dessutom betraktas den studie som publicerades 2007 i den vetenskapliga tidskriften Archivum Lithuanicum 1 Zemlevičiūtė P. XVII—XVIII amžiaus Mažosios Lietuvos žodynų terminologinė medicinos leksika. Monografi, Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2016. – 517 s., ill. 188 Stasys Keinys | Knyga iš medicinos žodyno praeities studieartikeln ”Terminologisk medicinsk lexik i preussiska myndighetsförordningar på litauiska från 1738–1831” (de 12 bevarade förordningarna om hälsofrågor räknas till de första tryckta kungörelserna på litauiska inom detta område). Ett mycket lovvärt drag i P. Zemlevičiūtės forskning om medicinskt språk är den ingående analysen och den utförliga redovisningen av det insamlade materialet. Detta ökar naturligtvis dess värde. Monografins undersökningsmaterial (det som studeras) utgörs av substantiv och substantivfraser som betecknar begrepp med anknytning till människors behandling och som har hämtats ur sex (tre handskrivna och tre tryckta) tvåspråkiga ordböcker från 1600- och 1700-talen, mellan tyska och litauiska i båda riktningarna. I arbetet kallas dessa oftast terminologisk medicinsk lexik. Det rör sig om de handskrivna, anonyma Lexicon Lithuanicum, Clavis Germanico–Lithvana och den bevarade delen av Jokūbas Brodovskis Lexicon Germanico–Lithvanicum et Lithuanico–Germanicum (dessa ordböcker utgavs i Vilnius i åtta omfångsrika band 1987–2009, vetenskapligt redigerade av professor Vincentas Drotvinas), liksom de litauisk-tyska och tysk-litauiska ordböcker av Frydrichas Vilhelmas Hakas, Pilypas Ruigys och Kristijonas Gotlybas Milkus som publicerades vid den tiden. Sammantaget har författaren, med egna ord, funnit över 700 olika anatomiska och medicinska ord och ordkombinationer i dessa källor. Därutöver redovisas utförligt de många stavnings- och grammatikvarianter av dessa benämningar som inte räknats med här (s. 16). Monografin består, utöver sedvanliga inslag i vetenskapliga arbeten (förord, förteckningar över källor, litteratur och förkortningar, personregister och en sammanfattning på tyska), av en kort inledning (s. 12–36), två omfattande delar som beskriver den medicinska semantiken (s. 37–279) respektive uttrycksformen (s. 280–402) hos de undersökta benämningarna, sammanfattande slutsatser (s. 403–409) samt ett utförligt index över benämningarna och deras varianter (s. 435–504). Båda delarna bygger på en mycket detaljerad indelning av de undersökta benämningarna, både vad gäller betydelse och uttrycksform, och – som nämnts – på att samtliga redovisas. Med hänsyn till författarens hängivenhet, tålamod och flit ger detta anledning att anta att boken erbjuder en tillförlitlig bild av det ordförråd för läkekonst som användes i litauernas land för fem till fyra hundra år sedan och som återfinns i de undersökta ordböckerna. I monografins inledning erinras om läkare, lingvister och specialister inom andra fält som under 1900- och 2000-talen har skrivit om Litauens medicinhistoria samt om det medicinska fackspråket och dess terminologi. Några arbeten om medicinsk terminologi av forskare från Slovakien, Frankrike och Tyskland nämns också (för övrigt skulle Terminologija | 2017 | 24 189 Det hade varit lämpligt att åtminstone kasta en blick på även de närmaste grannarnas arbeten inom detta område, särskilt letternas och polackernas – människor i Lettland och delar av Polen levde ju under många århundraden under liknande förhållanden som våra litauiska landsmän). Därefter beskrivs monografins viktigaste källor och syften ganska utförligt, arbetsmetoderna anges, en översikt över den medicinska lexiken i 1500- och 1600-talens skrifter ges och forskningen om den period som undersöks i boken erinras om. I bokens första del, ”Semantiken hos den terminologiska medicinska lexiken i 1600- och 1700-talens ordböcker från Lill-Litauen”, behandlas hela materialet med stöd av specialiserad medicinsk litteratur och läroböcker (i litteraturförteckningen upptas ett trettiotal böcker inom området) i följande åtta kapitel: 1) Benämningar på kroppsdelar, organ och deras system, 2) Benämningar på sjukdomar och sjukliga tillstånd, 3) Benämningar på behandlingsmetoder, 4) Benämningar på personer, 5) Benämningar på vårdinrättningar, 6) Benämningar på handlingar, förlopp och tillstånd, 7) Benämningar på egenskaper och 8) Benämningar på medicinska vetenskapsgrenar och närliggande vetenskaper. De flesta kapitlen är indelade i underkapitel (flest, hela tjugo, finns i kapitlet om sjukdomsbenämningar), medan underkapitlen i det största kapitlet, om benämningar på kroppsdelar, organ och deras system, är uppdelade i avsnitt; vissa avsnitt delas i sin tur in i underavsnitt. Exempelvis har avsnittet om stödje- och rörelseapparaten i underkapitlet om organ och organsystem två underavsnitt – skelettsystemet och muskelsystemet (en sådan detaljerad anatomisk indelning har uppenbarligen dikterats av människokroppens komplexitet och det stora antalet olika delar och smådelar). Med tanke på att beskrivningen av varje enskild benämning består av en aktuell litauisk term som uppslagsord, följd av en latinsk term, alla dåtida litauiska benämningsvarianter återgivna med originalstavning, deras tyska motsvarigheter med sidangivelse från samtliga ordböcker och därefter den medicinska betydelsen av benämningen sådan den återges i den elektroniska versionen av det stora Lietuvių kalbos žodyno (LKŽ), med förkortningar som anger dess skriftliga källor och dialektområden, samt att ord, ordkombinationer eller betydelser som inte tagits med i den ordboken också anges. För övrigt är det svårt att med utgångspunkt i Lietuvių kalbos žodyno, som i huvudsak bygger på material från dagens litauiska dialekter under 1900-talet, med säkerhet dra slutsatser om utbredningen och livskraften hos vissa av de undersökta benämningarna i Lill-Litauens dialekter vid den tiden, eftersom material från dialekterna i detta område saknas och flera århundraden skiljer perioderna åt. De uppgifter ur LKŽ som presenteras är dock intressanta och användbara i den mån de visar hur de undersökta benämningarna förekommer från våra äldsta skriftliga minnesmärken och hur de har bevarats och delvis spritts i 1900-talets dialekter, det vill säga deras livskraft. Generellt sett skulle denna del av monografin kunna betraktas som en historisk 190 Stasys Keinys | Knyga iš medicinos žodyno praeities jämförande ideografisk ordlista (sammanställning) över den medicinska lexiken från 1600- och 1700-talen, sådan den återges i de undersökta källorna. Även den andra delen, som behandlar uttrycksformerna hos de undersökta benämningarna, bygger på en stegvis indelning, men av språklig art. Det första steget är den mest övergripande indelningen av ord och ordkombinationer efter ursprung: inhemska (i arbetet kallade ursprungliga benämningar), lånord och hybrider, eller blandformer. Det andra steget utgår från antalet ord som ingår i benämningarna (enkla respektive sammansatta), och det tredje delar in de enkla orden (i monografin kallas de trendigt nog ”osammansatta”) i enkla ord (med avseende på ordbildning), substantiverade adjektiv och particip samt avledningar; sammansättningar klassificeras efter antalet led. De inlånade benämningarna (som endast påträffats bland de enkla orden) delas in efter om de lånats direkt eller indirekt (via förmedlare), och därefter efter vilka språk de lånats från eller härstammar ur. Hybridavledningar indelas efter de ingående orddelarnas ursprung och blandade sammansättningar efter ledenas ursprung. Först beskrivs de rent litauiska, enkla benämningarna, indelade i samma grupper som i den semantiska delen. Inom grupperna skiljs ord som tagits upp i ordböcker i primär och sekundär betydelse från ord som av annan anledning har skilts ut och vars betydelser i källorna inte tagits med i LKŽ. Exempelvis förekommer ordet kiška i avsnittet om benämningar på kroppsdelar, under primär betydelse med betydelsen ”ben (från bålen till foten), knäveck” (s. 281; i tabellen på s. 289 har även pakinklis lagts till under primär betydelse), under sekundär betydelse med betydelsen ”4. lår” (s. 286) och i avsnittet om ord som inte tagits upp i LKŽ med betydelsen ”länd” (s. 287). Avledningar, som brukligt sedan professor Vincas Urbutis arbeten, beskrivs och klassificeras efter bildningssätt, kategorier och typer. Det är inte förvånande att det vid undersökning av ord från avlägsna tider kan uppstå svårigheter kring avledningarna och deras grundord. För att åtminstone minska dessa är det framför allt viktigt att noggrant reda ut stavningsförhållandena i varje källa. Exempelvis anges verbalsubstantiv endast med suffixet -imas (i ordböckerna finns också gydymas, s. 314, gimdimas, s. 313, och det är oklart om detta återspeglar dåtidens uttal eller om den långa vokalen endast i vissa fall skrivs med y), och det är oklart vad tecknet ǔ betyder, eftersom det i Clavios ordbok till exempel, utöver kosulys, skaudulys, sopulys, står alpūlys och priepūlis (alla nämns på s. 316 som avledningar med suffixet -ulis/-ulys; den sistnämnda har utan tvekan av förbiseende hamnat i fel sällskap). Troligen anges av samma skäl (förbiseende) i ett par fall en felaktig grundform eller ett felaktigt grundord, till exempel: pilvavimas (: pilvojo), s. 313–314, įbgydijimas (: išgydė), s. 314; vem kan numera säga varför det vid sidan av dusawimo också finns dusaujimas, s. 313, som inte går att koppla till dūsavo. Inte- Terminologija | 2017 | 24 191 motiverat att hänföra J. Brodovskis ord įβ-perauga (: išaugti) till denna kategori, s. 339. Ibland förekommer också andra felaktigheter eller förbiseenden. Exempelvis betraktas sjukdomsbenämningen raup­lės som en avledning av verbet rupti, men i så fall kan den inte vara en benämning på bärare av en substantivisk egenskap, s. 320–321. Om sjukdomsbenämningen skrivs på så många olika sätt som nūmirrulis / numirrulis / nūmirrulys... (: numirti), hade det passat att ta upp den tillsammans med andra verbalsubstantiv med samma suffix (s. 315–317), i stället för bland agentbeteckningar och benämningar på bärare av en verbal egenskap (s. 322). Den som letar efter sådana misstag eller tveksamma punkter att diskutera skulle hitta ytterligare några. För övrigt diskuteras i boken nästan inte alls möjligheten till olika tolkningar eller skälen till att göra ett annat val än det vanliga. Exempelvis förklaras inte varför nesveikata betraktas som en avledning med suffixet -ata (s. 325) och inte som en avledning med prefixet ne-, såsom prof. V. Urbutis har gjort i Lietuvių kalbos gramatikoje (bd I, s. 428). Det förekommer redaktionella förbiseenden: apgamas (s. 337) nämns felaktigt som en prefixavledning, medan det alldeles i närheten (s. 338) korrekt tas upp tillsammans med orden pagamas ir priegamas som en avledning med ändelsen –as. Avslutningsvis, när diskussionen om ordbildning avrundas, finns det anledning att säga något allmänt om forskningsmetodiken (inte bara i denna bok). För det första förekommer i skrifter från alla tider oklara och ovanligt bildade ord, ord som lästs felaktigt, liksom skriv- och avskriftsfel (i handskrifter), tryckfel och andra misstag. Olikheter i stavning har redan nämnts. Det vore nyttigt att behandla sådana frågor separat. För det andra bör man inte till varje pris försöka lägga fram en bestämd förklaring till hur oklara ord har bildats. Exempelvis anses det enda ordet i boken som bildats med suffixet -ūnas/-ūnė för benämningar på bärare av substantiviska egenskaper vara det, liksom många andra, stavat på olika sätt: alkunas, alkunė, elkunas, elkunė... (s. 319–320). Men när man inte kan hitta det basord som krävs för ett avledningsförhållande, finns det inget underlag för att identifiera ett suffix och därmed betrakta ordet som en avledning. Författaren räknar också ett ord med oklar ordbildning till verbalsubstantiven och betraktar det som en sjukdomsbenämning: tylysis, vok. Schlag (Krankheit). Det urskiljda suffixet är -ysis, trots att hon själv skriver att ”det verkar inte riktigt finnas något suffix” (s. 317). Även sådana fall bör behandlas separat, om man nu nödvändigtvis vill ta upp dem och betraktar frågan som en del av ordbildningen snarare än exempelvis morfologin. För det tredje bör man i synkrona beskrivningar av äldre ordbildning (som återger ett tillstånd, inte en utveckling) helst söka efter avledningsbasen och förklara förhållandena i språket från den undersökta tiden och regionen, inte i dagens språk. Benämningarna på sammansatta medicinska begrepp (till skillnad från i dagens terminologi) är på de två ställen där de beskrivs (först de rent litauiska och sedan, i ett annat kapitel, de blandade med avseende på ledenas ursprung) betydligt färre, ungefär 192 Stasys Keinys | Knyga iš medicinos žodyno praeities en fjärdedel av alla undersökta benämningar. Den största delen består av tvåordiga benämningar, medan treordiga och ännu längre benämningar utgör kanske bara en sjättedel av alla sammansatta benämningar; dessutom tycks den andra inte ens kunna betraktas som en benämning på ett begrepp (Liekořiſte kurri Wajſu numirruſi prawara, s. 401). De undersökta benämnande ordkombinationerna i boken är vanligen indelade efter antalet ingående ord, uttryckssätt (ordklasser och deras former) och ledenas inbördes förhållande. Vid en sådan indelning räknas funktionsord ofta inte med. Så görs också i den granskade boken, jfr rubriken ”Tvåordiga sammansatta benämningar vars bestämmande led uttrycks med prepositionskonstruktioner” (s. 365). Vår författare är emellertid inte konsekvent: exempelvis räknas både Pliewe aplink Smáginės och Skaudėjimas Pilwo nūg Tulžies (s. 367) som treordiga benämningar, liksom flera andra. Lån från andra språk utgör bara en liten del av de undersökta benämningarna; de är 41 till antalet (s. 370) av ungefär fyrahundrafemtio, det vill säga mindre än 10% av de undersökta ettordiga benämningarna. De beskrivs efter de språk från vilka de direkt eller via förmedlande språk kommit in i litauervänskan. 61% av lånen är slaviska, de flesta från belarusiska och polska (s. 383), och 22% är tyska (s. 386). Med tanke på att området vid tiden då de undersökta ordböckerna skrevs redan i flera hundra år (efter erövringen på 1200-talet) hade stått under tyskt herravälde, kan de nämnda uppgifterna ge upphov till olika funderingar och förklaringar. I källorna har man också funnit få hybridbildningar (19 benämningar, s. 390) och sammansatta benämningar med blandad etymologisk sammansättning (49, s. 393). Det ringa antalet lån och blandade bildningar visar att de undersökta ordböckerna vittnar om den stora litauiskheten hos dåtidens litauervänska ord och sammansatta benämningar med anknytning till hälsofrågor. Visserligen kan en del av dessa rent litauiska benämningar vara översättningslån eller kalkeringar. I slutet av monografin finns ett alfabetiskt register över benämningar på medicinrelaterade begrepp som påträffats i 1600- och 1700-talens ordböcker från Lill-Litauen. Efter uppslagsordet, skrivet enligt dagens stavning, anges betydelsen samt de litauiska och tyska benämningarna i den ordning ordböckerna utkom, återgivna med ordbokens stavning och förkortning samt sidnummer. Varje uttrycksvariant och varje betydelse har fått en egen artikel. Exempelvis behandlas ordet blauzda (s. 441) i fem artiklar utifrån de olika betydelser som anges i ordböckerna: ”ben”, ”skenben”, ”lår”, ”benets del nedanför knät, skenben” och ”länd, midja, höfter”; direkt efter dem kommer uttrycksvarianten blauzdas ”skenben”. En sådan uppdelning av orden efter betydelse och uttryckssätt är mycket praktisk för läsare som intresserar sig för de olika aspekter av boken som behandlar Terminologija | 2017 | 24 193 ord och uttryck för läkekonst och medicin från äldre tider, vilka har undersökts och presenterats ingående. Detta är ett utmärkt grepp av bokens författare. Denna viktiga del av boken kan för övrigt utan tvekan kallas en ordbok snarare än ett register i snävare bemärkelse. Den omfattar sammanlagt 1 115 artiklar, fördelade över sjuttio sidor. Sammantaget ger boken en skicklig, uppfinningsrik och mångsidig bild av de medicinska benämningarna i de äldre ordböckerna från Lill-Litauen, både kvalitativt och kvantitativt. Bilden tydliggörs av 26 figurer och 64 tabeller. I betydelseavsnittet visas förhållandet mellan äldre och nutida termer, medan uttrycksavsnittet (diagram 18–26 och tabellerna 51–64) visar mängden material som beskrivs. Nästan allt presenteras med exakta tal och procentsatser; det saknas dock fler sammanställningar och översiktliga uppgifter. Doktor P. Zemlevičiūtės bok XVII–XVIII amžiaus Mažosios Lietuvos žodynų terminologinė medicinos leksika är värdefull på många sätt. Den tillför vår språkvetenskap ett betydande skikt äldre skriftspråkslexik från ett enskilt fackområde, omsorgsfullt samlat och beskrivet ur olika perspektiv, och visar mångfalden och beständigheten i ordförrådet inom detta område. Den är viktig för kunskapen om fackspråkets tillstånd och utveckling under äldre århundraden i vår skrifttradition. Den kan vara till nytta för medicinhistoriska forskare, eftersom ordböckerna hjälper oss att förstå vem som behandlade människor för flera hundra år sedan, hur det gick till och med vad. Boken kommer också att vara till nytta för dem som arbetar med dagens medicinska terminologi. Slutligen är det meningsfullt att detta verk, som ägnas åt att undersöka några lutherska lärdas lexikografiska arbete, gavs ut av Lietuvių kalbos institutas under reformationsjubileets femhundrade år. Mottagen 2017-10-29 Stasys Keinys Rinktinės g. 13-11 LT-09201 Vilnius, Lietuva 194 Stasys Keinys | Knyga iš medicinos žodyno praeities