Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab. – XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose

doi.org/10.35321/term26-12 Allmänna benämningar på människans könsorgan i litauiska läkares populärmedicinska skrifter från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet PALMIRA ZEMLEVIČIŪTĖ Litauiska språkets institut SAMMANFATTNING Artikeln undersöker allmänna benämningar på människans könsorgan som användes av litauiska läkare i populärmedicinska skrifter (böcker, småskrifter och artiklar) från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Benämningarnas betydelser fastställs utifrån användningssammanhanget och vid behov andra källor (Litauiska språkets akademiska ordbok, anatomisk litteratur), och benämningarnas etymologiska källor identifieras (talspråk, skriftspråk och främmande språk). Artikeln diskuterar förhållandet mellan inhemska och främmande termer, bildandet av nya termer, problematiska betydelser hos vissa termer, terminologisering, eufemisering och konnotation. NYCKELORD: term, benämning, tabu, eufemism, medicin, hälsa, könsorgan, talspråk, skriftspråk, betydelse, ursprung. ABSTRAKT Artikeln analyserar allmänna benämningar på människans könsorgan som användes av litauiska läkare i populärmedicinska skrifter (böcker, småskrifter och artiklar) från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Benämningarnas betydelser fastställs utifrån användningssammanhanget och andra källor (Litauiska språkets akademiska ordbok, anatomisk litteratur), och de etymologiska källorna identifieras (talspråk, skriftspråk och främmande språk). Frågor om förhållandet mellan inhemska och främmande termer, bildandet av nya termer, problematiska betydelser hos vissa termer, konnotationer, terminologisering och eufemisering diskuteras. NYCKELORD: term, benämning, tabu, eufemism, medicin, hälsa, könsorgan, talspråk, skriftspråk, betydelse, ursprung. 244 Palmira Zemlevičiūtė Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose Under många århundraden låg en djup tystnad över allt som rör könslivet Pranašas, PV 1919 7 INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var en period då den populärmedicinska pressen växte kraftigt. Framstående läkare och samhällsaktörer i det dåtida Litauen skrev flitigt om sjukdomar och deras behandling och förebyggande, hygien, sanitet och andra frågor: Petras Avižonis (1875–1939), Juozas Bagdonas (1866–1950), Jonas Basanavičius (1851–1927), Eliziejus Draugelis (1888–1899), Kazys Grinius (1866–1950), Vincas Kudirka (1858–1859), Stasys Matulaitis (1866–1956), Antanas Vileišis (1856–1919) med flera. Medicinska böcker av varierande omfattning, både originalverk och översättningar, trycktes, och periodiska publikationer fylldes av artiklar om allehanda brännande hälsofrågor. Ämnesområdet var mycket brett – man skrev om infektionssjukdomar, kirurgiska sjukdomar och skador, sjukdomar i matsmältningsorganen, huden, nerverna, öronen, näsan och halsen, andningsorganen, ögonen, gynekologiska och obstetriska sjukdomar, psykiska sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, tänder och munhåla samt andra sjukdomar hos människor, deras orsaker, symtom, behandling och förebyggande, vård av sjuka, folkmedicin och huskurer, spädbarns uppfostran och skötsel, obstetrik, gynekologi, anatomi, fysiologi, homeopati med mera. Annonser om infektionssjukdomar och hygien samt sanitet utmärkte sig genom sin omfattning – dessa var några av de största och mest smärtsamma hälsoproblemen i landet vid den tiden. Alkoholens och tobakens skadeverkningar på människors hälsa var också en mycket aktuell fråga. Andra ämnen behandlades i något mindre omfattning. Frågor om könslivet var ett av de relativt sällsynta ämnen som då togs upp. Den litauiske samhällsaktören, boksmugglaren och läkaren Pranas Matulaitis (1876–1951) skrev i häftet Lytiškos Ligos ir Kaip nuo jų apsisaugoti, utgivet i Boston 1910: ”Det är inte lämpligt att diskutera sexuella frågor i pressen. Dessa angelägenheter har i många år hållits under okunnighetens slöja: föräldrar talar inte med sina barn om dem, lärare inte med sina elever, och de unga får bara kunskap från smutsiga källor, från äldre sedeslösa män och från sina egna depraverade kamrater. Samhällets inställning till en så viktig fråga är mycket skadlig för samhället”1 (LytL 1910: 3). I läkaren Antanas Karaliaus bok Lyties mokslas (1921), som utkom ett årtionde senare, läser vi åter att ”frågor om könslivet var och är fortfarande något slags avgrund, dit man är rädd att ge sig in, som de flesta ännu inte ens på avstånd 1 Källornas språk återges i artikeln autentiskt och oredigerat. Terminologija | 2019 | 26 245 var rädd. Kön har alltid varit täckt av allehanda slöjor; även i dag måste vi lyfta på denna täckelse ganska försiktigt, eftersom människor fortfarande är rädda för att tala öppet om könsliga frågor” (LM 1921: 1). Kön och de medicinska frågor och hälsofrågor som hör samman med det har alltså länge varit ett slags oskrivet tabu2. Ofta benämns könsorgan, fysiologiska processer som hör samman med dem eller könssjukdomar indirekt och ersätts med andra ord; könsorgan kallades till exempel skamsdelar, livmodern – lilla modern, knölen, menstruationen – den röda sjukdomen, ringar, tvätt, syfilis – den dåliga, onda, fula, usla sjukdomen, gonorré – istappen och så vidare; med andra ord eufemiseras de3 (om kvinnliga och manliga könsorgans eufemismer, se Smetona 2015: 122–131; om eufemismer för könsbesvär och könssjukdomar, se Smetona 2015: 131–137), och stigmatiseras (om språkliga stigman, se Солодилова, Соколова 2017: 75–77). Det bör påpekas att även läkarna själva undvek att skriva om dessa frågor. En genomgång av den dåtida populärmedicinska pressen visade att könsorganens system inte alls behandlades, trots att böcker om motsvarande ämnen tog upp alla andra mänskliga organ och organsystem. I Stasys Matulaičio lilla bok Kaip sutaisytas žmogaus kūnas (1901) finns exempelvis följande kapitel: Kaulai, Raumenys, Smegenys ir nervai, Pajautimo intaisai arba organai, Įtaisai valgiui malti, Apie kraują ir kaip jis teka po kūną, Apie plaučius ir kvėpavimą, Kokiu būdu mūsų kūnas pra- 2 Ett förbud eller undvikande, av moraliska, religiösa eller andra (icke-språkliga) skäl, mot att kalla vissa företeelser (tabubelagda företeelser) vid deras rätta namn. Dessa ersätts vanligen med andra ord – eufemismer (KWT 1975: 266–267; LST 1988: 242; KTŽ 1990: 203; jfr även СЛТ 2005: 467; se vidare KPP 2003: 700–701). 3 En eufemism är ett indirekt, mer neutralt och mildare ord som används för att benämna ett föremål eller fenomen, när man undviker att direkt nämna det som betraktas som obehagligt, fult, grovt, rått, oanständigt och liknande (Pikčilingis 1975: 21; KWT 1975: 79; LST 1988: 68; KTŽ 1990: 61; CODL 1997: 119; LKE 1999: 188; EDEL 1999: 201; СЛТ 2005: 521; ДУ 2007: 530; Jakaitienė 2009: 162; om eufemismer mer ingående, se KPP 2003: 757–758; DE 2003: viii–xi; Jasiūnaitė 2005; Маджаева 2010: 55–61; Никитина 2015: 101–107; Пастухова 2017: 141–144). Man undviker direkta benämningar på föremål och företeelser som värderas negativt; de blir förbjudna och ersätts därför med mer godtagbara uttryck under påverkan av psykologiska, sociala, religiösa, moraliska och andra faktorer. En eufemism, en ny benämning, neutraliserar liksom den egentliga benämningen på ett föremål eller fenomen som väcker negativa känslor (Никитина 2015: 102–103). Eufemismer kännetecknas av semantisk obestämdhet, vilken mildrar den negativa värderingen av det som benämns (Солодилова, Соколова 2017: 74). Eufemismer fyller funktionen av en så kallad skyddsmekanism. I ett fall är det en psykologisk skyddsmekanism som mildrar en negativ reaktion (upplevelse) genom ord med vidare betydelse. I ett annat fall är det en associativ skyddsmekanism som gör det möjligt att leda uppmärksamheten bort från det oönskade. Även om inte alla eufemismer kan betraktas som termer, har de ändå sin plats inom en viss terminologisk systematik, som en del av systemets periferi. När en eufemism införlivas i ett terminologiskt system förlorar den sin ”eufemismkaraktär” och blir en direkt benämning på ett obehagligt objekt eller fenomen (Маджаева 2010: 57, 60). 246 Palmira Zemlevičiūtė │ Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose avlägsnar kroppens onödiga avfall?, Uoda. Som framgår av kapitlens rubriker behandlas alltså nästan alla människans livsviktiga organsystem – skelett-, muskel-, nerv-, matsmältnings-, hjärt- och kärl-, andnings-, urin-, sinnes- och hudsystemen – men könsorganens system berörs inte, det förbigås. Det finns visserligen något fler benämningar på kvinnliga könsorgan i dessa skrifter. Detta kunde inte undvikas när man skrev om kvinnans fysiologi, sjukdomar, graviditet och förlossning. Här var läkaren A. Vileišis mest framträdande; han översatte den lilla boken Patarmės moterims, kurios nori būti sveikos (1899), som, förefaller det mig, var efterfrågad på den tiden, eftersom en andra upplaga utkom 1906. Enstaka benämningar på könsorgan förekommer i annonser om olika andra sjukdomar. Temat berördes i någon mån av läkare som skrev artiklar eller små böcker uteslutande om könssjukdomar. När de skrev om dessa kunde de naturligtvis inte klara sig utan benämningar på könsorgan, men det bör sägas att de lyckades kringgå dessa benämningar på olika sätt, det vill säga nästan inte nämna dem alls eller åtminstone undvika att precisera dem. A. Vileišis använder till exempel i sin lilla bok Apie blogąją ligą arba syfilį (prancus) (1904) främst de allmänna benämningarna skamsdelar (oftast) och skamställen. I J. Bagdonos lilla bok Kas reikia žinoti apie lyties ligas (1921) nämns endast benämningen könsdelar. K. Grinius var den läkare som bröt mot det nämnda tabut genom att skriva populärt inte bara om sådana könssjukdomar som syfilis och gonorré, utan även om vad han själv kallade en av ”de motbjudande vanorna” – onani, det vill säga masturbation, som på den tiden tycks ha varit ett ganska vanligt och bekymmersamt fenomen bland människor. I hans artikel om den artificiella sexuella upphetsning eller tillfredsställelse som framkallas genom att med handen stimulera könsorganen används fler benämningar på manliga och kvinnliga könsorgan än i de tidigare nämnda läkarnas små böcker. Bland de frågor om olika hälsofrågor som trycktes i den tidning som denne läkare redigerade, Sveikata, fanns också många frågor om könsliga frågor. Man kan alltså säga att ämnesvalet i viss mån dikterades även av tidningens läsare. Som redan nämnts kringgicks eller förtegs frågor om kön på ett eller annat sätt i den tidens populärmedicinska press, och därför finns det inte många termer på detta område. Några har samlats in ur små böcker eller artiklar om könssjukdomar. Originalverk om dessa sjukdomar gavs ut av läkarna Antanas Karalius (Vyras. Ką kiekvienas vyras turi žinoti apie savo lyties reikalus, 1918) och Agnietė Ambraziejūtė-Steponaitienė (Lyties ligos, 1919). Några böcker var översatta. År 1912 utkom Oker-Bloms Ką pasakojo dėdė daktaras vaikui-giminaičiui (Pradinės lyties klausimo srities žinios) (översättaren anges inte Terminologija | 2019 | 26 247 1 pav. Knygelės Lytiškos ligos ir kaip nuo jų apsisaugoti (1910) viršelis dytas). År 1919 utkom Pranašo4 översättning Råd till män om sexuella frågor / Med vägledning om hur man förklarar sexuella företeelser för barn. År 1901 utkom J. Laukys översättning av Ida C. Craddocks Det verkliga äktenskapliga livet. Denna lilla bok kritiserades av P. Avižonis. År 1904 utkom A. Vileišys arbete Om den onda sjukdomen (syfilis) eller fransosen, år 1915 – Pr. Matulaitis Könssjukdomar och hur man skyddar sig mot dem (se fig. 1) och år 1920 – J. Bagdonas Vad man behöver veta om könssjukdomar (se fig. 2). Åren 1910–1911 publicerade K. Grinius artiklarna ”Om onani”, ”Syfilis och ”606””, ”Tripper”. Benämningar på kvinnans könsorgan återfinns i A. Vileišys lilla bok Råd till kvinnor som vill vara friska. 4 Under denna pseudonym skrev den litauiske läkaren och populariseraren av medicinsk vetenskap Antanas Karalius (1890–1932), som 1909 utvandrade till USA. Han skrev oftast om medicin och hygien och skrev och översatte även medicinska böcker (se vidare LE X: 512). 2 4 8 Palmira Zemlevičiūtė Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose 2 pav. Knygelės Kas reikia žinoti apie lyties ligas (1921) viršelis Särskilt bör nämnas A. Karaliaus nästan 400 sidor långa bok Sexualkunskap, utgiven i Chicago 1921. Författaren uttryckte sig så här om den: ”Att träda fram inför litauerna med en sådan bok krävde naturligtvis stort mod” (s. ix). Och han anade priset för detta mod: ”Och jag vet att jag inte kommer att få några lovord: jag väntar mig dem inte heller. <...>” (s. ix). ”Jag skrev den här boken eftersom det är dags även för litauerna att intressera sig för sexuella frågor, som hela världen har intresserat sig för sedan länge. Jag försökte skriva så att de som jag tillägnar den här boken skulle förstå – vanliga människor, som ständigt frågar mig om råd i sexuella frågor, i brev och personligen” (s. x). Denna artikels ämne är de allmänna benämningar på mannens och kvinnans könsorgan som användes i litauiska läkares populärmedicinska skrifter (böcker, småskrifter och artiklar) från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Artikeln Terminologija | 2019 | 26 249 syftar till att fastställa dessa benämningars betydelser och klarlägga deras ursprung. För att uppnå detta ställs följande uppgifter: att, med utgångspunkt i de undersökta benämningarnas användningskontext och vid behov även andra källor (en akademisk ordbok över det litauiska språket, anatomisk litteratur), fastställa vilka allmänna manliga och kvinnliga könsorgan som avses med benämningarna; att klarlägga vilka ord från talspråket som har terminologiserats och vilka termer som eventuellt har nybildats; att diskutera förhållandet mellan inhemska och främmande termer samt frågor om vissa termers problematiska medicinska betydelser, eufemisering och konnotation. Vid undersökningen av benämningar på könsorgan används beskrivande-analytiska och komparativa metoder. Benämningarna presenteras i sitt sammanhang – i meningar och jämförande tabeller. I de senare framgår alla behandlade benämningar och deras kronologiska utveckling tydligt. Tabellerna anger, utöver periodens benämningar, även de latinska och nutida benämningarna på könsorgan. För tydlighetens skull återges dessutom bilder – omslag till vissa böcker (eller småskrifter) samt sidor ur dessa böcker (eller småskrifter) eller artiklar, där de undersökta termerna förekommer. ALLMÄNNA BENÄMNINGAR PÅ MANNENS OCH KVINNANS KÖNSORGAN Alla människans kroppssystem, det vill säga både mannens och kvinnans, är i grunden likadana, även om de uppvisar mindre eller mer markanta könsskillnader, med undantag för könsorganens system. Mäns och kvinnors könsorgan är helt olika (ŽA 2005: 205). Det är ändamålsenligt att undersöka dessa system – närmare bestämt deras benämningar – var för sig. Här begränsas framställningen till de allmänna benämningarna på dessa system, även om det, för att tala sanning, inte finns många sådana. De viktigaste frågorna här gäller benämningarnas betydelser och ursprung. Därför skiljs mellan benämningar av rent litauiskt och icke-litauiskt (främmande) ursprung. De förstnämnda delas i sin tur in efter vilka källor – talat eller skrivet språk – som belägger orden i de medicinska betydelser som läkarna använder. Benämningar av litauiskt ursprung De är av två slag – det beror på vilken källa benämningarna har sitt ursprung i. Man skiljer mellan benämningar från talspråket och från skriftspråket. Till dessa ansluter sig ytterligare en villkorlig grupp – sammansatta benämningar. Källorna till leden i dessa benämningar är olika – ett led kan vara hämtat från talspråket, det andra från skriftspråket. 250 Palmira Zemlevičiūtė Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populia­r inamuosiuose medicinos raštuose Fig. 3. Termen skamdelar i A. Vileišis häfte Om den onda sjukdomen eller syfilis (franska) (1904) BENÄMNINGAR FRÅN TALTSPRÅKET Läkarna använde dem mest. Detta berodde naturligtvis på skrifternas målgrupp – vanliga människor utan medicinsk utbildning. Läkarna strävade efter att presentera medicinsk kunskap på ett populärt och tydligt sätt, det vill säga att använda så många ord som möjligt som läsarna av deras texter kände till och förstod. Läkarna benämnde människans könsorgan (lat. organa genitalia) på flera olika sätt i sina texter, vanligen med tvåordsbenämningar. Skamdelar (se tabell 1) påträffas i A. Vileišis häfte om syfilis från 1904: ”Om någon ändå skulle våga ha samlag med en kvinna som är helt okänd för honom, måste han i varje fall före samlaget noga undersöka sin skamdel för att se om det finns några sprickor eller små sår någonstans på den; om så är fallet är det bäst att helt avstå från samlag. Efter samlaget måste skamdelen tvättas mycket noggrant” BL 1904 21; ”Och när man har samlag med dem på detta sätt, hamnar var med gift från sår, som vid den onda sjukdomen ofta finns på skamdelarna, på mannens skamdelar; han smittas också av den onda sjukdomen om det finns sprickor eller små sår på dessa delar” BL 1904 9 (se fig. 3). Denna benämning har för övrigt endast påträffats i hans arbete, även om St. Matulaitis också använde den enkla termen skam i betydelsen ”kvinnans yttre könsorgan” år 1913 i artikeln ”Litauisk terminologi inom anatomi, fysiologi, patologi och kemi”, publicerad i Medicin och natur. Detta ord är känt i talspråket (Karklėnai, Salamiestis, Grūžiai) i betydelsen ”yttre könsorgan”. Läkarna terminologiserade det aktuella dialektordet. Ordet skam är ett tydligt uttryck för eufemisering. Ordet ersätter den egentliga benämningen på organen, eftersom dåtidens människor uppfattade begreppet som benämns med den senare som vulgärt, skamligt, oanständigt och så vidare. Som Evalda Jakaitienė påpekar betraktas benämningar på vissa organ och fysiologiska processer som vulgarismer i många språk (Jakaitienė 2009: 161). Även i detta fall är ersättningen för könsorganen ordet skam, men å andra sidan är det mildare, ”inte stötande för ett anständigt öra” (Jakaitienė 2009: 161).5 5 Plačiau apie žodžių emocinį reikšmės komponentą žr. Gudavičius 2007: 83–89. Terminologija | 2019 | 26 251 Fig. 4. Termen könsorgan i J. Bagdonas artikel ”Fransksjukan eller den onda sjukdomen (på latin – syphilis)” J. Bagdonas och A. Karalius benämnde könsorganen med termen könsdelar (se tabell 1), medan A. Ambraziejūtė-Steponaitienė använde könsdelar (se tabell 1): ”Allmän förstärkning av muskelsystemet, kalla bad, tvätt av könsdelarna med kalla, stärkande bad och bruk av en lämpligt anpassad suspensor för att hålla pungpåsen på plats – det är allt som behöver göras” PV 1919 176; ”För att skydda hälsan måste man hålla könsdelarna rena” LytLig 1921 4; ”Tripper visar sig några dagar efter smittotillfället och yttrar sig genom att var börjar rinna från männens urinvägar och kvinnornas könsdelar, ofta med smärta, sveda och klåda, men ibland utan dessa besvär” LytLig 1921 3; Efter smittan börjar sjukdomen på den plats där syfilisfröna trängt in under huden. Om detta skett på könsdelarna, börjar den alltså i könsdelarna LL 1919 7. Det specifika ledet köns- användes oftast även av andra läkare. I K. Griniaus publikationer är varierande termer med betydelsen ”organ” belagda: įtaisai, intaisai, intaisos, įtaisos, och hos A. Vileišis: įtaisai. Läkare specialiserade betydelsen ”något som är inrättat” hos įtaisas genom att anpassa den till anatomins behov. De nämnda varierande överordnade leden förekommer oftast tillsammans med det specifika ledet kön: lyties intaisai, lyties įtaisai (se fig. 4), lyties intaisos, lyties įtaisos (se tabell 1): ”Det är tydligt att föreningen mellan man och kvinna syftar till att människosläktet ska förökas. Därför finns också könsorgan” Svk 1910 12 2; ”Människan, liksom också vissa djur, försöker inte sällan lura naturen och vill göra könsorganen till enbart en källa till njutning, och blir därför straffad” Svk 1910 12 2; ”De blir, så att säga, själva skrämda när de går omkring och pillar på könsorganen med händerna eller med olika andra föremål” Svk 1910 12 2; ”Rör inte könsorganen i onödan, sy ihop byxfickorna” Svk 1910 12 5; ”Var alltid och i allt ren. Tvätta könsorganen åtminstone med vatten och tvål så ofta som möjligt, så att ingen orenhet blir kvar där” Svk 1911 1 6. 2 5 2 Palmira Zemlevičiūtė Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų popularinamuosiuose medicinos raštuose Tabell 1. Motsvarigheter till organa genitalia från slutet av 1800-talet–början av 1900-talet och i dag LATINSK TERM TERMER FRÅN SLUTET AV 1800-TALET–BÖRJAN AV 1900-TALET NUVARANDE TERMER organa genitalia könsanordningar6 1892, 1899, 1910, 1911, 1913 könsorgan 1895, 1912, 1919, 1921 skamdelar 1904 könsorgan 1908, 1919 könsanordningar 1910, 1913 könsanordningar 1910, 1911, 1912, 1921 sexuella organ 1915, 1919 könsdelar 1919 könsdelar 1919, 1921 fortplantningsorgan 1919 könsanordningar 1921 könsorgan Som framgår av uppgifterna i tabell 1 varierade benämningen på könsorgan mycket under den undersökta perioden – hela elva varianter och synonyma benämningar användes. För betydelsen ”organ” fanns så många som tre benämningar – organas, dalis och įtaisas med varianterna įtaisas, –a, intaisas, –a. Det bör uppmärksammas att läkarna oftare valde litauiska motsvarigheter till organ. Inte bara huvudledet varierade, utan även det sekundära ledet. Förutom det led som fortfarande används, lytiniai, förekom även sådana led som lyties, lytiški, gėdos, veisimosi. Läkarna använde oftast genitivformen lyties, medan eufemismen gėdos, adjektivet med suffixet –iškas lytiški, användes av endast två läkare, och veisimosi påträffades endast i en källa. Den nuvarande benämningen lytinių organų användes, enligt min mening, tidigast – år 1908 – av A. Vileišis. De manliga och kvinnliga könsorganen i mellangårdsområdet skiljer sig åt, men benämningen tarpvietės (lat. perineum) är gemensam. De litauiska benämningarna på Perineum förekom oftare i annonser om förlossning. Följande benämningar på denna kroppsdel bör nämnas; de är kända i talspråket i betydelsen ”gren, skrev, mellangärd”: tarpkojis, tarprietis och varianten terprietis (se tabell 2): 6 Termerna i tabellerna presenteras kronologiskt, det vill säga från den tidigast belagda termen. Terminologija | 2019 | 26 253 Fig. 5. Termen terprietis i A. Vileišis häfte Råd till kvinnor som vill vara friska ”Bölden kan brista in i urinvägskanalen, eller i ändtarmen, eller i m e l l a n b e n e t” PV 1919 165; ”Och varbölderna hos den sjuke, som jag sade, uppträder först på det lilla såret, sedan när de sprider sig kan de också uppträda på kroppen, i munnen, i m e l l a n b e n e t, och på andra7 ställen” U 1892 6–7 235; ”Mot slutet av förlossningen måste man ha m e l l a n b e n e t spänt, mellan de främre och bakre öppningarna; annars brister m e l l a n b e n e t ofta, framför allt hos förstföderskor” PM 1899 21 (se fig. 5). I de anförda illustrativa meningarna används dessa termer i betydelsen ”kroppsdel vid mellangården”. Denna betydelse är inte belagd i LKŽe. I samma källa påträffades, utöver den nämnda termen tarpkojis, även kojų tarpas, även om man å andra sidan kan ifrågasätta dess terminologiska status: ”<...>, en sjuk person som besväras av alltför täta nattliga sädesuttömningar kan få huvudvärk, värk i bakhuvudet, svaghet i nackmusklerna och ryggen samt obehag m e l l a n b e n e n under könsorganen” PV 1919 56. Tabell 2. Motsvarigheter till perineum från slutet av 1800-talet–början av 1900-talet och nutida motsvarigheter LATINSK TERM | TERmer FRÅN SLUTET AV 1800-TALET–BÖRJAN AV 1900-TALET | NUTIDA TERMER | perineum | tarprietis 1892; terpoksznis 1893; terprietis 1899 | tarpoksnis 1912; tarpkojis 1913, 1919; kojų tarpas⁸ 1919 | mellangård Av denna mening är det svårt att avgöra vad som egentligen avses med kojų tarpu – området mellan benen eller en kroppsdel vid detta område. Till benämningarna från talspråket räknas termen lyties gėlė, som A. Karalius använde i betydelsen glandula genitalis. Båda leden i denna term 7 Kursiverat i originalet. 8 Det råder tvivel om denna ordkombinations terminologiska status. 254 Palmira Zemlevičiūtė | Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų popul iarinamuosiuose medicinos raštuose Fig. 6. Termen lyties gilės i boken Patarimai vyrams apie lyties dalykus är ord från det levande språket, men den generiska termen har inte dokumenterats med medicinsk betydelse i detta språk. Det betyder att betydelsen måste ha tilldelats av den läkare som använde ordet i sin text: ”Borttagandet av l y t i e s g i l ė s (kiaušinėlių) från en man eller kvinna kallas kastration eller utskärning, utromning” PV 1919 30 (se tabell 3, fig. 6). Tabell 3. Motsvarigheter till glandula genitalis i slutet av 1800-talet–början av 1900-talet och i dag LATINSK TERM | TERmer I SLUTET AV 1800-TALET–BÖRJAN AV 1900-TALET | NUTIDA TERMER | glandula genitalis | lytiška gilė 1915; lyties gilė 1919; kiaušinėliai 1919 | könskörtel När man läser exempelmeningen uppstår frågan vad som anges inom parentes efter termen lyties gilės. I populärmedicinska skrifter anges vanligtvis synonymer inom parentes, mer sällan förklaringar. Detta sätt att presentera termer skulle kunna tolkas på två sätt. Å ena sidan kan termerna vara synonymer, eftersom meningen gör det klart att både kvinnor och män har ägg, även om kiaušinėliu enligt uppgifterna i LKŽe endast betecknar en kvinnlig könscell. Å andra sidan kan man, med stöd av den nämnda ordboken, urskilja hyponymiska och hyperonymiska relationer mellan termerna, det vill säga relationer mellan ord som betecknar begrepp för en överordnad kategori respektive en underordnad typ (KTŽ 1990: 79; Jakaitienė 2009: 113–114) – kiaušinėliai (hyponym, ord med snävare betydelse): lyties gilės (hyperonym, ord med vidare betydelse). Denna hypotes omöjliggörs dock just av den vidare kontexten för termen kiaušinėliai. Av det som sagts kan man således dra slutsatsen att termerna lyties gilės och kiaušinėliai i detta fall är kontextuella synonymer (om sådana synonymer, se Mitkevičienė 2015: 51–56). Terminologija | 2019 | 26 255 Fig. 7. Termen terpoksznis i häftet Kaip atsiginti nū Koleros ir kiti Naudingi skaitymai SKRIFTSPRÅKLIGA BENÄMNINGAR9 Ord hämtade från skriftspråkliga källor och använda som termer är nästan okända i mikrosystemet av allmänna benämningar på könsorgan. Läkaren A. Sketeris använde de två varianterna tarpokšnis och terpokšnis (se tabell 2) i betydelsen ”mellangård” (perineum). Dessa ord är inte belagda med medicinsk betydelse i LKŽe, så det är möjligt att det var publikationens författare själv som gav dem denna betydelse: ”I slutet av förlossningen bör man ha en stark t e r p o k š n į mellan förlossningskanalens öppning och ändtarmsöppningen, eftersom denna terpoksznis ofta brister, särskilt hos förstföderskor” AK 1893 26 (se fig. 7); ”Inte ens den lättaste förlossning går fri från skador på förlossningskanalen, och ibland skadas öppningen svårt och t a r p o k š n i s slits sönder mellan öppningen och ändtarmens slut” Psnt 1912 6 185. I periodens populärmedicinska publikationer skrevs det föga om mellangården (bäckenbotten). Denna kroppsdel, som har samband med könsorganen, benämndes av läkarna med fyra termer (varianter oräknade). I vissa texter, till exempel sådana som handlar om förlossning, är betydelsen ”mellangård” hos termerna terprietis, tarpoksznis, terpoksznis ganska tydlig, medan gränsen mellan betydelserna ”plats mellan benen” och ”kroppsdel vid grenen” är ganska otydlig för de andra termer som nämns här. NAMN FRÅN TALSprÅK OCH SKRIFTSPRÅK10 Det är förståeligt att läkare, när de skrev om vetenskapliga anatomiska frågor, kanske inte heller fann lämpliga ord eller betydelser i talspråket, eftersom sådana helt enkelt inte kunde finnas där. Då blev de tvungna att skapa termer 9I artikeln betecknar detta sådana namn som, enligt uppgifterna i LKŽe, inte är belagda i talspråket; deras beläggskällor anges enbart som skriftliga källor. 10Som redan nämnts är detta sammansatta namn där en beståndsdel (eller den medicinska betydelsen hos en av dem) härrör från talspråket, medan den andra beståndsdelen (eller den medicinska betydelsen hos en av dem) härrör från skriftspråkliga källor. 256 Palmira Zemlevičiūtė | Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose genom att sammanföra ord från språk med olika ursprungskällor – talspråkliga och skriftspråkliga. Till sådana namn hör K. Grinius veislinis narvelis (se tabell 4). K. Grinius använde narvelis i betydelsen ”cell”, en betydelse som inte är belagd i talspråket, medan beståndsdelen veislinis är känd från talspråket. I LKŽe anges denna betydelse som botanisk, inte medicinsk; K. Grinius hade alltså överfört termen till ett nytt fackområde: ”Men könsceller av vardera könet, sammansmälta till en, ger upphov till ett embryo eller foster” Svk 1910 12 1. Tabell 4. Motsvarigheter till gameta i slutet av 1800-talet–början av 1900-talet och i dag LATINSK TERM TERMER FRÅN SLUTET AV 1800-TALET–BÖRJAN AV 1900-TALET NUTIDA TERMER gameta avelningsbur 1910 gameta11 (mogen könscell) Till den undersökta gruppen av namn hör den litauiska motsvarigheten lytiška gilė till latinets glandula genitalis, använd av Pr. Matulaitis. Den huvudsakliga beståndsdelen i denna term, gilė, är ett ord från talspråket, även om det inte är belagt där i medicinsk betydelse, medan den underordnade beståndsdelen är ett ord från skriftspråket. Pr. Matulaitis skrev en liten bok om könssjukdomar och måste därför också hitta på termer som saknades. Beståndsdelen gilė i den nämnda termen betyder ”körtel” (lat. glandula), och lytiška gilė betyder ”en körtel i fortplantningssystemet, en könskörtel” (se tabell 3): ”Könskörtlarnas safter har stor betydelse för organismens liv. När de förbrukas genom överdrivet bruk av självbefläckelse, tar även andra körtlar skada” LytL 1915 17. Sammanfattningsvis kan sägas att de sammansatta namn på könsorgan som diskuteras här, och vars beståndsdelar (eller medicinska betydelser) har olika ursprung, förekommer sällan i de undersökta texterna. Även den diskuterade termen veislinis narvelis hänförs till de aktuella namnen endast i viss mån, eftersom båda dess beståndsdelar är kända från talspråket, men narvelio medicinska betydelse inte har påträffats där. Strukturen hos termen lytiška gilė är något tydligare, eftersom dess underordnade beståndsdel inte är belagd i talspråket. Formellt sett är den diskuterade termgruppen villkorlig. I princip har båda termerna sannolikt skapats av läkarna själva (K. Grinius och Pr. Matulaitis). 11 Manliga gameter kallas spermatozoer, och kvinnliga – äggceller (ŽA 2005: 205). Terminologija | 2019 | 26 257 Fig. 8. Termen könsorgan i V. Kudirkas artikel ”Alkoholis ir alkoholizmas” Benämningar av icke-litauiskt ursprung Man kan anta att ingen populärvetenskaplig publikation numera skulle klara sig utan låntermer. Inte heller de litauiska läkarna under den aktuella perioden undvek dem, men det bör framhållas att lånorden är sällsynta i deras skrifter. Bland de allmänna benämningarna på könsorgan kan två termer av grekiskt ursprung nämnas – organ, som utgör huvudled i de sammansatta tvåords-termerna könsorgan (K. Grinius, V. Kudirka) (se fig. 8), sexuella organ (A. Vileišis), könsliga organ (Pr. Matulaitis, Pranašas), fortplantningsorgan (Pranašas) (se tabell 1), samt system, som ingår som led i tvåordstermen könssystem (Pranašas), och termen av latinskt ursprung apparat – huvudled i den sammansatta termen könsapparat (A. Karalius): ”Könsorganen hos alkoholister, såväl män som kvinnor, utsätts för olika förändringar och försvagas” Vrp 1895 9–10 157; ”Ett barn bör frukta vanan att hålla händerna i fickorna lika mycket som eld, så att det inte rör vid könsorganen” PD 1912 15; ”Detta bör göras därför att rosens bakterier lätt kan överföras till något litet sår på könsorganen hos en kvinna som just har fött barn, eller till det ännu inte läkta navel såret hos ett nyfött barn, och kan orsaka allmän blodförgiftning” NG 1908 25; Mjuk schanker uppträder, liksom andra könssjukdomar, vanligen först på könsorganen LL 1919 21; ”Smutsiga berättelser förstör människans förstånd, retar könsorganen och gör henne till ett nervöst vrak, precis som självbefläckelse” LytL 1915 20; ”Ingenting skadar könsorganen så mycket som att anstränga dem i förtid” PV 1919 68; ”Störningar i könssystemet spelar en viktig roll vid sexuell neurasteni” PV 1919 75; ”Mannens könsorgan, som också kallas fortplantningsorgan12, delas in i yttre och inre” PV 1919 19; 12 Kursiverat i originalet. 258 Palmira Zemlevičiūtė | Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose ”Det verkar som om naturen begick ett oförlåtligt misstag när den placerade sådana dyrbara organ, som är absolut nödvändiga för rasens fortbestånd, på en så oskyddad plats. De borde ha placerats på en väl skyddad plats, liksom kvinnans fortplantningsorgan, ovarierna.” PV 1919 20. Det kan vara värt att uppmärksamma de termer som samma författare (A. Karalius) använde i olika texter från 1919 och 1921: lytiška sistema och lyties aparatas, samt deras inbördes relation. Av den citerade illustrativa meningen kan man dra slutsatsen att termen lytiška sistema används i betydelsen ”systemet av könsorgan”. Men hur är det med lyties aparatu? I boken Lyties mokslas från 1921 står termerna vyro lyties aparatas, moters lyties aparatas som rubriker för avsnitt i boken. Kan man hävda att författaren använde aparatą som synonym till sistemos? Det kan man nog, om man utgår från dagens encyklopediska uppgifter; jämför aparatas – en samling organ hos människan med en viss funktion (VLE 2001: 631). Men å andra sidan ligger en annan tanke nära till hands, nämligen att författaren med termerna vyro lyties aparatas, moters lyties aparatas också kan ha avsett mannens könsorgan respektive kvinnans könsorgan. Av det som sagts framgår tydligt att lånade termer ännu inte kännetecknade mikrosystemet av allmänna benämningar på mannens och kvinnans könsorgan under den undersökta perioden. Läkarna försökte klara sig med det egna språkets ordförråd, och det lyckades de utmärkt med. SLUTSATSER 1. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skrev litauiska läkare flitigt om olika sjukdomar och deras behandling och förebyggande, hygien, sanitet och andra aktuella hälsofrågor i böcker, småskrifter och tidskrifter. Könsorganens system och dess sjukdomar var ett av de få tabubelagda ämnen som även läkarna själva undvek att skriva om. Endast några få böcker, småskrifter och artiklar om könssjukdomar publicerades, och i dem användes benämningar på könsorgan. I dåtidens medicinska press var könet och alla frågor som hörde samman med det liksom ett oskrivet tabu; de kringgicks, och ofta benämndes till och med könsorgan, fysiologiska processer förknippade med dem eller könssjukdomar indirekt (eufemiserades) och stigmatiserades. Detta gav upphov till benämningar och metaforer med emotionell och expressiv konnotation. I allmänhet skrev man inte alls särskilt ingående om könsorganens system, trots att småskrifter behandlade alla andra livsviktiga mänskliga organ och organsystem. Frågor om könet tystades på ett eller annat sätt ned i dåtidens populärmedicinska press, och därför finns det inte heller många termer inom detta område. Terminologija | 2019 | 26 259 2. I sjutton undersökta källor av olika omfång (böcker, småskrifter och artiklar) påträffades omkring ett tjugotal benämningar, huvudsakligen sammansatta och inklusive varianter, som läkarna använde för att benämna mannens och kvinnans könsorgan i allmänhet. Dessa benämningar avsåg fyra anatomiska begrepp – organa genitalia, perineum, glandula genitalis, gameta. 3. Läkarna som skrev om ämnet ställdes inför en svår uppgift – först och främst att söka efter och välja ut termer. Naturligtvis vände de sig i första hand till det levande språket och sökte där efter lämpliga ord för att benämna de avsedda begreppen. Det levande språket var den främsta källan till litauiska allmänna benämningar på mannens och kvinnans könsorgan. Läkarna terminologiserade en del av språkets ord, till exempel gėda (termen gėdos dalys ”könsorgan”), įtaisas (termen lyties įtaisai ”könsorgan”), įtaisa (termerna vyrų veislinės įtaisos ”mannens könsorgan”, moterų veislinės įtaisos ”kvinnans könsorgan”), narvelis (termen veislinis narvelis ”gamet”). 4. En annan viktig källa till de undersökta benämningarna var skriftspråket. Läkarna hämtade en del ord som behövdes för terminologin ur skriftliga källor, till exempel gilė (termen lytiška gilė ”körtel i fortplantningssystemet, könskörtel”). 5. Lånord av främmande ursprung är nästan inte kännetecknande för talspråket – endast tre lånord har påträffats: av grekiskt ursprung system (termen könssystem) och organ (termerna könsorgan, sexuella organ, könsorgan, fortplantningsorgan), samt apparat av latinskt ursprung (termen könsapparat); dessa utgör huvudleden i sammansatta termer. Det bör noteras att läkarna också fann inhemska, litauiska ersättningar för lånordet organ, vilka de använde betydligt oftare än det nämnda lånordet. Detta påverkades utan tvekan av mottagaren – en läsare med begränsade medicinska kunskaper – och för att denne skulle förstå den medicinska text som riktade sig till honom, försökte läkarna sannolikt välja ord som var bekanta och begripliga för de flesta. 6. När läkarna inte fann lämpliga ord för att benämna könsorganen i det levande eller skrivna språket, eller i främmande språk, skapade de själva termer. Det är svårt att avgöra vem som myntade ett eller annat av de termer som nämns i denna artikel, men bland sådana nybildade termer kan nämnas gėdos dalis, som användes av A. Vileišis, veislinį narvelį av K. Grinius, och lytišką gilę. av Pr. Matulaitis. 7. De undersökta skrifterna av läkare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var, enligt min mening, sannolikt bland de första populärmedicinska källorna som bröt igenom den slöja av hemlighetsmakeri, fruktan och onaturlighet som i många århundraden hade dolt allt som rörde könet. I dessa skrifter upplyste litauiska läkare vanliga läsare i frågor om könet. Där förekom allmänna benämningar på mannens och kvinnans könsorgan. Naturligtvis blev de flesta av dessa benämningar kvar förevigade— 260 Palmira Zemlevičiūtė Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose i de skrifters sidor, och detta utgör en del av den historiska medicinska terminologin, men termen könsorgan har fått utmärkt fäste och används fortfarande i dagens anatomiska nomenklatur. ŠALTINIAI AK – [Vaistininkas (Daktaras)]. Apie kolerą. – Kaip atsiginti nū Koleros ir kiti Naudingi skaitymai, Tilžė, 1893, 14–27. BL – Apie blogią ligą arba syfilį (prancus). Pagal d-ro M. Čėlenovo veikalėlį sutaisė d-ras A. V., Tilžėje, 1904. LytL – [D-ras F. Matulaitis]. Lytiškos Ligos ir Kaip nuo jų apsisaugoti. Parašė D-ras F. Matulaitis. Antra, peržiūrėta ir pagerinta laida, So Boston, Mass, 1910. [D-ras F. Matulaitis]. Lytiškos Ligos ir Kaip nuo jų apsisaugoti. Parašė D-ras F. Matulaitis. Antra, peržiūrėta ir pagerinta laida, So Boston, Mass, 1915. LytLig – Kas reikia žinoti apie lyties ligas. Vertė iš vokiečių kalbos D-ras J. Bagdonas, Kaunas, 1920. LL – D-ras AS-nė. Lyties ligos, Kaunas, 1919. LM – Lyties mokslas. Parašė A. J. Karalius, M. D., Chicago, Ill.: West Side Press, 1921. NG – Naminis gydytojas: Trumpas aprašymas prasčiausių ligų ir prasčiausių vaistų kovoje su jomis. D. 1. Apie žmonių ligas ir jų gydymą. Sutaisė D-ras A. Vileišis, Seinai, 1908. PD – D-ras Oker-Blom. Ką pasakojo dėdė daktaras vaikui-giminaičiui. (Pradinės lyties klausimo srities žinios), Vilnius, 1912. PM – Antanas Vileišis. Patar mes moterims, kurios nori būti sveikos. Pagal Zielčaka parašė Dr. A. V., Tilžėje, 1899. Patar mes moterims, kurios nori būti sveikos. Pagal Zielčaka parašė dr. A. Vileišis. 2-oji laida, Vilnius, 1906. Psnt – [D-ras A. Sketeris]. Švarumas ir sveikata. – Pasiuntinys 6, 1912, 184–186. PV – Wm. J. Robinson, M. D. Patarimai vyrams apie lyties dalykus. Su pamokinimais, kaip aiškinti vaikams lyties apsireiškimus. Autoriui leidus vertė Pranašas, New York, 1919. Svk – [D-ras K. Grinius]. Apie onanizmą. – Sveikata 12, 1910, 1–6. [D-ras K. Grinius]. Sifilis ir „606“. – Sveikata 1, 1911, 1–8. Ū – [J. Slibinas]. Prancuzligė arba piktoji liga (lotynizskai – syphilis). – Ūkinikas 6 ir 7, 1892, 230–237. Vrp – [Hygienos tarnas]. Alkogolis ir alkogolizmas. – Varpas 9 ir 10, 1895, 155–157. LITERATŪRA CODL 1997: The Concise Oxford Dictionary of Linguistics. P. H. Matthews, Oxford, New York. DE 2003: A Dictionary of Euphemisms. How not to say what you mean. R. W. Holder, New York: Oxford University Press. DU 2007: Duden Deutsches Universalwörterbuch 6. überarbeitete und erweiterte Auflage. Herausgegeben von der Dudenredaktion, Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Dudenverlag. EDEL 1999: An etymological dictionary of the english language by the Rev. Walter W. Skeat, Oxford: At the Clarendon Press. Gaivenis K. 2014 [1991]: Lietuviškų terminų vaizdingumo klausimu. – Gaivenis K. Rinktiniai raštai. Sudarė J. Gaivenytė-Butler, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 189–194. Gudavičius A. 2000: Etnolingvistika, Šiauliai: Šiaulių universitetas. Gudavičius A. 2007: Gretinamoji semantika, Šiauliai: VšĮ Šiaulių universiteto leidykla. Jakaitienė E. 2009: Leksikologija, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Jasiūnaitė B. 2005: Eufemizmai tarmėse bei tautosakoje: problemos ir perspektyvos. – Baltistica, 6 priedas, 101–117. Keinys St. 2005 [1975]: Priesaginė lietuviškų terminų daryba. – Keinys St. Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 21–76. KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys St. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa. Kvašytė R. 2005: Mokomasis terminologijos žodynėlis, Šiauliai: VšĮ Šiaulių universiteto leidykla. KWT 1975: Kleines Wörterbuch sprachwissenschaftlicher Termini, Leipzig: VEB Bibliographisches Institut. Terminologija | 2019 | 26 261 LE 1957: Lietuvių enciklopedija X, So. Boston, Mass: Lietuvių enciklopedijos leidykla. LKE 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija. Parengė K. Morkūnas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas (I–XX, 1941–2002), e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Prieiga per internetą: www.lkz.lt LST 1988: Lexikon sprachwissenschaftlicher Termini, Leipzig: VEB Bibliographisches Institut. Macienė J. 2005: Deminutyvų stilistika, Šiauliai: Šiaulių universitetas. MedŽ 1980: Astrauskas V., Bizulevičius S., Pavilonis S., Vaitilavičius A., Vileišis A. Medicinos terminų žodynas, Vilnius: Mokslas. Mitkevičienė A. 2015: Kai kurie terminų sinonimijos aspektai. – Terminologija 22, 39–60. Pikčilingis J. 1975: Lietuvių kalbos stilistika II, Vilnius: Mokslas. Skardžius Pr. 1996: Rinktiniai raštai 1: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Smetona M. 2015: Lietuvių kalbos eufemizmai: raiška ir motyvacija. Daktaro disertacija, Vilnius. Prieiga per internetą: https://epublications.vu.lt/object/elaba:8283971/index.html. VLE 2001: Visuotinė lietuvių enciklopedija I, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. ŽA 2005: Stropus R., Tamašauskas K. A., Paužienė N. Žmogaus anatomija, Kaunas: Vitae Litera. ŽAF 2014: Anusevičienė O. V, Cibas P., Lilienė L. Žmogaus anatomija ir fiziologija, Kaunas. КРР 2003: Культура русской речи. Энциклопедический словарь-справочник, Москва: Флинта Наука. Маджаева С. И. 2010: Эвфемизация как способ пополнения медицинской терминологии. – Гуманитарные исследования 3(35), Астрахань: Астраханский государственный университет, 55–61. Доступ через интернет: https://elibrary.ru/item.asp?id=15260446. Никитина И. Н. 2015: Теоретические основы изучения эвфемии. – Актуальные проблемы лингвистики переводоведения и педагогики 1(2), Самара: Самарский государственный экономический университет, 101–107. Доступ через интернет: https://elibrary.ru/item.asp?id=26901789. Пастухова О. Д. 2017: Об эвфемизмах и табу. – Филологические науки. Вопросы теории и практики, Тамбов: Грамота, № 11(77): в 3-х ч., ч. 1, 141–144. Доступ через интернет: http://gramota.net/materials/2/2017/11-1/38.html. СЛТ 2005: Ахманова О. С. Словарь лингвистических терминов, Москва: КомКнига. Солодилова И. А., Соколова Т. Ю. 2017: Критерии идентификации эвфемизмов. – Вестник оренбургского государственного университета 11(211), Оренбург: Оренбургский государственный университет, 73–78. Доступ через интернет: https://elibrary.ru/item.asp?id=32274049. COMMON NAMES OF HUMAN GENITALS IN THE POPULAR MEDICAL WRITINGS BY LITHUANIAN MEDICAL DOCTORS OF THE LATE 19TH AND EARLY 20TH CENTURIES S u m m a r y The article analyses common names of male and female genitals used by Lithuanian medical doctors in the popular medical writings (books, booklets and articles) of the late 19th and early 20th centuries. The meanings of these names are identified based on the context of their use and other sources (the Academic Dictionary of the Lithuanian Language, anatomy literature), and the etymological sources are determined. In this period, Lithuanian medical doctors wrote a lot about various diseases, their treatment and prevention, hygiene, sanitation, and other delicate health issues of the time. However, the genital system and its diseases was one of few taboo topics that even doctors avoided writing to write about. Therefore, the terminology of this field is scarce. Only few publications about genital diseases used some names of genitals. Authors often named these organs and related physiological processes or genital diseases indirectly (euphemized them), and stigmatized them. 262 Palmira Zemlevičiūtė Bendrieji žmogaus lytinių organų pavadinimai XIX a. pab.–XX a. pr. lietuvių gydytojų populiarinamuosiuose medicinos raštuose In seventeen sources studied, around twenty mostly composite names (including their variations) were found that doctors used to name general male and female genitals. They named four anatomical concepts – organa genitalia, perineum, glandula genitalis, gameta. Doctors writing about this topic faced a challenge in searching and selecting the terms. The main source of the Lithuanian common names of male and female genitals was colloquial language. Doctors terminologized a part of the words of the colloquial language, e.g., gėda (term gėdos dalys “genitals”), įtaisas (term lyties įtaisai “genitals”), įtaisa (terms vyrų veislinės įtaisos, moterų veislinės įtaisos), narvelis (term veislinis narvelis “gamete (a mature reproductive cell)”). Another important source of those names was written language. Doctors adopted some terminology from written sources, e.g. gilė (term lytiška gilė “reproductive system gland, gonad”). The genital names of non-Lithuanian origin were rather uncommon. Only three loanwords – of Greek origin, sistema (term lytiška sistema) and organas (terms lyties organai, lytiniai organai, lytiški organai, veisimosi organai), and Latin origin, aparatas (term lyties aparatas) – were found that serve as main components of composite terms. It is noteworthy that doctors found Lithuanian substitutes for the loanword organas and used them more often than the latter. This was mainly due to the medical illiteracy of the readers of their texts. Authors, very likely, attempted to select words that the majority of readers would recognize and comprehend. If doctors could not find suitable words to name genitals in colloquial, written or foreign language, they created the terms themselves. Examples of such newly made terms are gėdos dalis “genitals” by Antanas Vileišis, veislinis narvelis “gamete” by Kazys Grinius, and lytiška gilė “gonad” by Pranas Matulaitis. The writings of doctors of the late 19th and early 20th centuries were some of the first popular sources of medical science that disrupted secrecy, fear, and indecency accompanying all questions related to sexual health. In these writings, doctors were educating their ordinary readers on sexual health. In these writings, the first common names of male and female genitals appeared. Although most of those terms have not become established and have remained part of historical medical terminology, the term lyties organas is still used in the contemporary anatomical nomenclature. Gauta 2019-09-18 Palmira Zemlevičiūtė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas [email protected] Terminologija | 2019 | 26 263