Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys

doi.org/10.35321/term26-06 Pronominalformer i makroekonomins terminologi: användningsmönster och orsaker till variationer RAMUNĖ VASKE LAITĖ Institutet för litauiska språket S A M M A N F A T T N I N G Även om man vid fastställandet av normer för användningen av pronominalformer (nedan PF) tenderar att hävda att PF måste användas i terminologin, har artikelförfattaren uppmärksammat att de även i terminologin används oregelbundet, och i denna artikel undersöks deras användning för att beteckna termer vidare. Användningsmönster och orsaker till variationer undersöks med hjälp av makroekonomins terminologi, en del av ekonomisk teori, närmare bestämt läroböcker i makroekonomi avsedda för högre utbildning. Genom att jämföra användningen av PF på intertextuell och textuell nivå är målet att fastställa objektiva faktorer som avgör variationer i PF-markeringen av termer. Samtidigt riktas uppmärksamheten även mot en subjektiv faktor – den varierande språkliga kvaliteten på läroböckernas utformning. NYCKELORD: pronominalformer, sammansatt term, underordnad beståndsdel. S A M M A N F A T T N I N G Även om man vid fastställandet av normer för användningen av pronominalformer (nedan PF) tenderar att hävda att PF måste användas i terminologin, har artikelförfattaren uppmärksammat att PF används oregelbundet även i terminologin, och denna artikel undersöker deras användning i terminologin vidare. Användningsmönster och orsaker till variationer undersöks med hjälp av makroekonomins terminologi, som är en del av ekonomisk teori, det vill säga läroböcker i makroekonomi för högre utbildning. Genom att jämföra användningen av PF på intertextuell och textuell nivå är målet att fastställa objektiva faktorer som avgör variationer i användningen av PF i termer, och uppmärksamhet riktas även mot en subjektiv faktor – den varierande språkliga kvaliteten på läroböckernas utformning. NYCKELORD: pronominalformer, sammansatt term, underordnad beståndsdel. Terminologija | 2019 | 26 103 INLEDANDE ANMÄRKNINGAR. PRONOMINALFORMER I TERMINOLOGIN De pronominala formerna i litauiskan (nedan PF) har fortfarande gett upphov till många oklarheter för såväl företrädare för diakroniska som synkroniska språkstudier. Språkhistorikerna tycks till exempel ännu inte ha nått enighet om huruvida pronomenet *io-, med vilket de bildades, var anaforiskt eller relativt, och följaktligen om pronominaladjektiven uppkom som ett medel för att uttrycka bestämdhet och till sitt ursprung motsvarar de artiklar i indoeuropeiska språk som har en bestämmande funktion, eller om de i stället uppstod för att framhäva det betecknade föremålet – genom emfas (t.ex.: Valeckienė 1986; 1990; Rosinas 1975; 2009: 237–241)1. Grammatikor erkänner både en bestämmande och en framhävande betydelse (LKG 1965: 505–510; DLKG 1997: 174–175), men i grammatiska studier blir tendensen allt tydligare att tolka PF enbart som ett medel för att uttrycka bestämdhet (Holvoet, Tamulionienė 2006; Mikulskas 2006; Spraunienė 2008a, b; 2011), och det är fortfarande ganska svårt att förklara varför PF används så oregelbundet i litauiskan. Sådana frågor diskuteras emellertid inte i terminologiska arbeten, varför det kan förefalla som om PF inte medför några problem på detta område. Detta intryck är dock bara ytligt. För det första uppmärksammas ibland, när man väljer att undersöka terminologin inom ett visst område, att användningen av PF där varierar, bland annat (t.ex.: Andriuškaitė 2000: 73; Umbrasas 2002: 87; 2003: 69; 2004: 109; Kaulakienė 2002: 73; 2006: 93). Det är sant att detta faktum nämns relativt sällan, men det skulle stämma överens med den kodifierade normen, enligt vilken termer endast ska användas i PF (Pupkis 1980: 136; Piročkinas 1990: 86; KKP 1998: 123; KP 2002: 26; Šukys 2003: 113; Paulauskienė 2004: 204). Det är emellertid bara själva faktumet som nämns sällan; oavsett vilken aspekt av sammansatta termer man väljer att undersöka, brukar man inte kunna undvika exempel som visar att adjektiviska eller participiella bestämningsleder i termer även uttrycks med enkla former (t.ex.: Kazlauskaitė 2004: 216; Mitkevičienė 2006: 141; Zemlevičiūtė 2014: 164). Därmed visas indirekt att PF också används oregelbundet i terminologin, och tendensen till oregelbundenhet skulle snarare överensstämma med den tendens till tillbakagång för PF i dialekter som konstateras i undersökningar av forskande och beskrivande karaktär (Valeckienė 1957: 301–304; LKG 1965: 513; DLKG 1997: 177), eller med en allmän tillbakagång (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 138; Paulauskienė 1994: 222–223). 1 En utförlig översikt över studier av de pronominala adjektivens ursprung, vilka har lutat åt den ena eller andra teorin, återfinns i A. Valeckienės (1857) artikel. 104 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys För det andra väcker inte bara regelbundenheten i användningen frågor. Växlingen mellan pronominala och icke-pronominala former (nedan NF) inom terminologin nämns oftast som uttrycksvariation (t.ex.: Umbrasas 2004: 109; Kaulakienė 2006: 93) eller som varianter (t.ex.: Andriuškaitė 2000: 73; Kaulakienė 2002: 73). Angele Kaulakienė säger rentav uttryckligen att sådana adjektiviska eller participiella klassificerande bestämningsleder i sammansatta termer, där vissa uttrycks med PF och andra med NF, kan kallas varianter (Kaulakienė 2002: 73). I tre artiklar i Terminologija, utgiven 2004, kallas sådana fall däremot pseudovarianter (Mitkevičienė 2004: 136; Umbrasas 2004: 109; Zemlevičiūtė 2004: 97). PF väcker alltså också frågan om hur fenomenet ska benämnas inom terminologin. Men ledet pseudo– betyder osäkerhet eller skenbarhet, vilket tyder på att frågan inte bara gäller benämningen av fenomenet utan också hur det värderas. De korta kommentarerna efter användningen av termen pseudovariantai bekräftar detta: ”Pronominala och enkla former kan teoretiskt sett inte betraktas som varianter, eftersom de i språksystemet är språkliga enheter med olika betydelser” (Mitkevičienė 2004: 136). Som det framgår är det den teoretiska synen på PF, närmare bestämt den uppfattade teoretiska betydelseskillnaden, som får PF att betraktas som skenbara varianter; detta står i motsats till tendensen inom terminologin att betrakta termer som skiljer sig enbart i uttrycksform som varianter (Mitkevičienė 2004: 121–124; Stunžinas 2008: 111–112; Stankevičienė 2012: 22; Zemlevičiūtė 2012; Sirvidienė 2015). Įvardžiuotinių būdvardžių vartoseną išsamiai tyrusi Adelė Valeckienė (1957) iš tikrųjų yra skyrusi specialias įvardžiuotinių būdvardžių reikšmes, o ir Lietuvių kalbos gramatikoje (toliau – LKG) pasakyta: „Įvardžiuotiniai būdvardžiai turi specifines reikšmes ir savo vartosena skiriasi nuo paprastųjų“ (LKG 1965: 505). Vis dėlto ne visi morfologai esminį reikšmės skirtumą yra linkę pripažinti: „Jeigu tarp paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių būtų didelis (esminis) reikšmės skirtumas, tai nebūtų bendrine kalba kalbančių žmonių, galinčių išsiversti be įvardžiuotinių būdvardžių, o dabar tie, kurie kilę iš įvardžiuotinių būdvardžių nevartojančių tarmių, ir kalbėdami bendrine kalba be jų išsiverčia, tuo prisidėdami prie įvardžiuotinių būdvardžių nykimo apskritai“ (Paulauskienė 1994: 222). ĮF vertinant kaip apibrėžtumo raiškos priemonę, reikšmės skirtumo klausimas vėlgi būtų sprendžiamas kitaip. Štai Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (toliau – DLKG) teigiama, kad ir ĮF, ir NF žymi daikto ypatybę, tik ĮF ne tik ją žymi, bet ir nurodo, kad daiktas yra žinomas (DLKG 1997: 174). Tačiau teorinė ĮF traktuotė veikiausiai remiamasi ir ĮF besiskiriančius terminus Terminologija | 2019 | 26 105 som varianter. I morfologiläroböcker är det nämligen vanligt att betrakta PF som en morfologisk adjektivkategori och behandla den tillsammans med adjektivets övriga kategorier, till exempel genus och numerus (Paulauskienė 1983: 207–213; 1994: 198–232)2, och termer som skiljer sig i genus eller numerus betraktas inom terminologin som varianter (Stunžinas 2008; Zemlevičiūtė 2012). Om bestämdhetskategorin urskiljs i beskrivningar av språkets morfologiska nivå, behandlas den också i avsnittet om adjektiv och klassificeras som en adjektivkategori (DLKG 1997: 168–177), även om man har kritiserat att kategorin urskiljs enbart på grundval av adjektivens PF och NF3. I en separat studie av grammatiska kategorier beskrivs bestämdhet däremot som en morfosyntaktisk kategori (Judžentis 2012: 99). Allt detta tyder på att den grammatiska behandlingen av PF inte är särskilt tydlig, och att växlingen mellan termerna varianter och pseudovarianter sannolikt återspeglar dessa oklarheter. Den senare termen används dock endast i det enda numret av Terminologija, och detta faktum kan också tyda på att termen beror på någon subjektiv faktor, exempelvis sådana som har att göra med redigeringen av numret, förberedelserna inför tryckning eller liknande. För det tredje innehåller vissa terminologiska arbeten normativa anmärkningar om användningen av PF, och även dessa visar på en viss motsägelse. Kazimieras Gaivenis hävdade till exempel att det ofta är svårt att avgöra om en term behöver PF, även om PF i allmänhet behövs inom terminologin: ”Pronominala former behövs i terminologin endast när ett klassificerande attribut självt har ett adverbiellt attribut” (Gaivenis 1995: 8). Andra terminologer påpekar emellertid att PF inte alltid behövs, än mindre är nödvändiga, inom terminologin (Keinys 2004: 81), eller att PF ibland är överdrivet populära i modern terminologi (Umbrasas 2002: 87). Det tycks alltså som om terminologer inte gör en enhetlig bedömning av behovet av PF inom terminologin, och motsättningarna skulle framträda ännu tydligare om sådana påståenden jämfördes med de påståenden som formuleras när allmänna normer för användningen av PF fastställs. Som redan nämnts finns det i dessa senare en tendens att kräva PF i varje term: ”Pronominalformer är en nödvändig markör i sammansatta termer (med undantag för de ord, 2 A. Paulauskienė Lietuvių kalbos morfologijoje skiljer mellan adjektivets kongruenskategorier (genus, numerus, kasus) och adjektivets inre grammatiska kategorier (PF, genusneutral form, gradformer) (Paulauskienė 1994: 198–200). 3 A. Paulauskienė kritiserade identifieringen av kategorin bestämdhet/obestämdhet med motsättningen mellan enkla och pronominala adjektiv, eftersom denna motsättning förekommer både på lexemnivå och på nivån för grammatiska former (Paulauskienė 1994: 225); i en utveckling av en annan syn på nominalfrasen än den traditionella i litauisk språkvetenskap hävdades dessutom att detta inte är en adjektivkategori utan en kategori hos nominalfrasen (Holvoet, Tamulionienė 2006: 12). 106 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys som inte kan vara pronominalformer, t.ex. adjektiv med suffixet -inis). Även när adjektivformen i sig visar att något särskiljs måste termen stå i pronominalform. Exempelvis särskiljer komparativ- och superlativformerna redan en egenskap från andra, men i termer använder vi endast vyresnysis inžinierius, aukščiausiasis teismas osv.» (Pupkis 1980: 136); »Vanliga former lämpar sig inte för att uttrycka en typ eller bilda termer» (KKP 1998: 123); »Man bör alltså följa regeln: om ett adjektiv eller något annat ord kan stå i pronominalform, är endast pronominalformen lämplig i terminologin, utan några undantag» (Paulauskienė 2004: 204). Av en artikel publicerad i Kalbos kultūroje framgår att terminologen A. Kaulakienė har framfört en sådan tanke, främst med termordböcker i åtanke. Efter att ha diskuterat de allmänna särdragen i användningen av pronominala adjektiv för att beteckna typer resonerade hon i en artikel från 1973 att dessa särdrag borde framträda ännu tydligare i terminologin. Därför borde man vid utarbetandet av termordböcker, register osv. (där nästan alla typbetecknande termer tas upp) genomgående endast använda pronominala adjektiv. Förslaget grundades på strävan efter systematik: en sådan användning »skulle bidra till att skapa systematik bland termerna, vilket vanligtvis återspeglar sambandet mellan motsvarande begrepp. Å andra sidan skulle man kunna undvika variation, som är olämplig i termordböcker» (Kaulakienė 1973: 30–31). Om användningen av pronominalformer i texter av typologisk karaktär har det sagts att ordgrupper med vanliga former bör användas när man vill beskriva föremåls eller företeelsers egenskaper eller kvalitet, inte betona deras typ; när man vill uttrycka en särskiljande, dvs. terminologisk, betydelse bör även texter använda pronominalformer (Kaulakienė 1973: 31). Som man kan sluta sig till av den artikeln utgår resonemanget från typbetydelsen och, i syfte att uppnå systematik i terminologin, tenderar man att framställa språkdraget att pronominalformer betecknar typer som en universell princip för termmarkering. A. Valeckienė, som urskilde typbetydelsen som en underart av en viss markerad betydelse, senare omdöpt till definierande betydelse (Valeckienė 1986; 1998; DLKG 1997: 174–175),4 har endast sagt följande om användningen av pronominalformer i terminologin: »Eftersom typbestämningar oftast uttrycker vissa individuella egenskaper som är gemensamma för en grupp föremål, och tillsammans med det bestämda ordet betecknar gruppens namn, bildas termer mycket ofta med sådana pronominala adjektiv, t.ex. språkvetenskapliga termer» (Valeckienė 1957: 186). 4 A. Valeckienės (1997) straipsnyje, kur pateikiama išsami įvardžiuotinių būdvardžių klasifikacija, pirmiausia skiriama pabrėžiamoji ir pažymimoji reikšmė. Pastarosios nurodomi du porūšiai – nurodomoji ir išskiriamoji reikšmė, o tada atskirai aptariamas išskiriamosios reikšmės reiškimas išskiriamaisiais pažyminiais ir jos reiškimas rūšiniais pažyminiais. Panaši klasifikacija perkelta ir į LKG, tik rūšinės reikšmės žymėjimas kaip pažymimosios reikšmės porūšis čia skiriamas tiesiogiai: skiriamas daiktų rūšies žymėjimas, daiktų nurodymas ir daiktų išskyrimas (LKG 1996: 505–510). DLKG pažymimoji reikšmė pervadinama į apibrėžiamąją, o rūšies reiškimas vėl labiau susiejamas su išskyrimu: kaip apibrėžtumo reiškimo būdą išskyrus išskyrimą, pasakoma, kad įvardžiuotiniai būdvardžiai su tam tikrais pažymimaisiais žodžiais reiškia daiktų rūšį (DLKG 1997: 174–175). Terminologija | 2019 | 26 107 Ett sådant påstående har också tagits in i LKG (1965: 507), och senare i DLKG (1997: 174)5. Både i A. Valeckienės artikel och i LKG anges tre sätt att bestämma föremål med typbestämningar: 1) att särskilja ett föremål genom en högre grad (mängd) av en egenskap; 2) att ställa olika egenskaper mot varandra, dvs. att skilja ett föremål från ett annat liknande föremål genom någon egenskap som står i motsats till det andra föremålets egenskap; 3) att särskilja ett föremål genom någon individuell, specifik egenskap som inte är utmärkande för andra föremål av samma typ (Valeckienė 1957: 176–183; LKG 1965: 505–506). A. Kaulakienės artikel visar att alla dessa sätt att beteckna typ också kan urskiljas i terminologin och att termer, med utgångspunkt i skillnaden mellan att beteckna typ och att beteckna egenskap eller kvalitet, föreslås markeras med pronominalformer. Alla arbeten framhåller dock inte just denna skillnad som kriterium. K. Gaivenis nämner till exempel motsatsen mellan tillfällighet och varaktighet: gyvenamasis namas kan vara obebott vid en viss tidpunkt, men kallas ändå gyvenamuoju namu, geriamojo vandens kanske ingen dricker just nu, men det kommer ändå att vara geriamasis vanduo, dvs. vatten av en viss kvalitet (Gaivenis 1995: 8)6. I övrigt brukar kriterierna sällan formuleras när man föreslår att termer ska markeras med pronominalformer eller ifrågasätter om en sådan markering är nödvändig. Det anges inte heller uttryckligen några undantag från användningen av pronominalformer. Endast i Kalbos patarimuose sägs det att pronominalformer inte ska användas tillsammans med suffixen –(ut)inis, -ė, –(ur)inis, -ė i sammansatta termer för att uttrycka en särskiljande egenskap hos ett föremål (KP 2002: 26–27). Artikelförfattaren har emellertid uppmärksammat indirekt förutsedda undantag, vilka framgår av klassificeringen av betydelser (Vaskelaitė 2016). I denna klassificering betraktas typbetydelsen som en underart av den definierande betydelsen eller som ett sätt att uttrycka bestämdhet. När definierande betydelse eller bestämdhet diskuteras nämns vanligen fall där oppositionen mellan pronominala och vanliga former neutraliseras: att pronominalformer i dialekterna inte gärna fogas till adjektiv i superlativ, att pronominalformer saknas för vissa suffix, exempelvis avledningar med suffixet –iškas och adjektiv i överförd betydelse, samt att motsättningen mellan pronominala och vanliga former i allmänhet 5 A. Valeckienė är författare till adjektivavsnittet i båda grammatikerna, där pronominalformerna också behandlas. 6 Arnoldas Piročkinas har också nämnt en sådan motsättning: »I det första fallet kan egenskapen vara tillfällig och övergående, medan den i det andra fallet är varaktig och väsentlig. Därför används pronominalformer när termer bildas genom att man till grundsubstantivet fogar ett attribut som uttrycker en väsentlig egenskap, såsom i uttrycket greitasis traukinys» (Piročkinas 1990: 86). 108 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys nėra ryški ir nuosekli (LKG 1965: 511–512; Valeckienė 1986: 171–172; DLKG 1997: 175). Logiškai samprotaujant, jei jau rūšies žymėjimas yra vienas iš apibrėžiamosios reikšmės ar apibrėžtumo reiškimo būdų, tai pogrupiui neturėtų būti svetimi grupės polinkiai. O vienas neutralizacijos atvejis, būtent polinkis tarmėse ĮF nereikšti labai specifinės reikšmės išskiriamųjų ir rūšinių pažyminių, galinčių vien savo leksine reikšme išskirti daiktus (juodas pūdymas, kanapėta višta), su rūšine reikšme susiejamas ir tiesiogiai (Valeckienė 1957: 303; LKG 1965: 511; DLKG 1997: 175). Denna översikt visar att pronominalformer också ger upphov till problem inom terminologin, och intrycket att några sådana problem inte förekommer uppstår därför att de inte undersöks. Såvitt artikelförfattaren känner till finns det inte en enda artikel inom terminologin som direkt behandlar användningen av pronominalformer i terminologin. I denna studie görs ett försök att undersöka detta ämne. Artikelförfattaren har visserligen redan undersökt det i viss mån, men endast ur ett normativt perspektiv – för att fastställa i vilken grad faktiskt bruk överensstämmer med den kodifierade normen (Vaskelaitė 2016). En undersökning av användningen av pronominalformer i artiklar inom ekonomisk vetenskap och i kontextfria miljöer för termbruk, dvs. i ekonomiska termordböcker och termlistor i rättsakter, visade i en artikel publicerad i Bendrinėje kalboje att pronominalformer åtminstone inom ekonomisk terminologi används oregelbundet. Möjliga samband mellan oregelbundenheten och kodifieringen uppmärksammades också. Samtidigt drogs slutsatsen att användningen av pronominalformer behöver undersökas vidare, och kontextens inverkan nämndes som en av de faktorer som kan påverka att pronominalformer inte används. Undersökningen fortsätter alltså med material som tillhandahåller kontext, men i denna artikel ligger fokus inte längre på förhållandet mellan bruk och norm, utan på mönster i användningen av pronominalformer inom terminologin och orsakerna till oregelbundenheten. Mer specifikt syftar undersökningen av användningsmönstren till att ta reda på vad som kan orsaka variation i användningen av pronominalformer inom terminologin och att de inte används. U N D E R S Ö K N I N G S M A T E R I A L E T S S Ä R D R A G O C H M E T O D Liksom i den föregående artikeln väljs ekonomisk terminologi som grund för undersökningen av användningen av PF, men området avgränsas snävare – endast makroekonomiska termer och texter av endast en genre, det vill säga läroböcker i makroekonomi avsedda för högskolor. Benämningen makroekonomikos vadovėliai (läroböcker i makroekonomi) är visserligen något villkorlig. Även om kursen i makroekonomi vanligtvis undervisas separat vid högskolor, är makroekonomi och mikroekonomi delar av ekonomisk teori Terminologija | 2019 | 26 1 0 9 och därför kan båda kurserna också behandlas i en gemensam lärobok i ekonomisk teori. När även sådana läroböcker valdes som källor, valdes de avsnitt ut där makroekonomi behandlas. Av bekvämlighets- och koncissionsskäl används den övergripande benämningen vadovėliai (läroböcker), såvida det inte är relevant att betona termens användningsområde. Åtta läroböcker valdes (alla anges i källförteckningen), varav sex har sammanställts av olika författare. Ytterligare två läroböcker, sammanställda av samma författare, togs med för att pröva författarens hypotes att användningen av PF också kan påverkas av nivån på språklig redigering eller textbearbetning. Alla läroböckerna har getts ut relativt nyligen – under det senaste årtiondet eller de senaste två årtiondena; den äldsta är från 1997. Läroboksförfattarna beskriver makroekonomi som en del av den ekonomiska teorin som intresserar sig för ekonomin (hushållningen, det ekonomiska systemet) som helhet, och skiljer den på denna grund från mikroekonomin, som undersöker enskilda ekonomiska aktörers beteende och marknadsmekanismen. I läroböcker i makroekonomi behandlas bruttonationalprodukten och bruttonationalprodukten som centrala mått på makroekonomin, liksom sådana makroekonomiska ämnen som allmän jämvikt, arbetslöshet, inflation, penningpolitik (monetär politik) och ekonomisk politik (finanspolitik), pengar och banker, internationell handel samt växelkurser. Det gemensamma innehållet i dessa ämnen gör det möjligt att bedöma överensstämmelser eller variationer i användningen av PF mellan texter. Flera läroböcker innehåller också ett kapitel som översiktligt behandlar den ekonomiska teorins utveckling, men ett sådant kapitel är inte typiskt för alla läroböcker och dess terminologi kommer därför inte att tas med. Valet av sammanhängande texter motiveras i första hand av en önskan att bedöma hur termer fungerar i text. En lärobok är en mångsidig text: begrepp definieras inte bara utan förklaras också ingående, vilket synliggör tendenser både i valet av termer som betecknar begreppen och i deras användning i texten. Eftersom flera läroböcker väljs är det naturligt att användningen av PF undersöks inte bara på textnivå utan även mellan texter. Mer precist: när det på grundval av den sistnämnda nivån har fastställts vilka termer vars bestämmande led läroböckerna tenderar att återge enbart med PF eller NF, och vilka som återges på olika sätt, kommer sådana fall att undersökas på textnivå. Den analys som genomförs bör dock inte betraktas som en sedvanlig undersökning av variation, eftersom detta för det första inte är dess syfte. Författaren har redan visat att användningen av PF varierar kraftigt mellan texter, och i denna artikel kommer fokus inte att ligga på att räkna variationerna utan på deras orsaker. För det andra skulle det vid en undersökning av variation redan på förhand behöva avgöras vilka termer som ska användas för att beteckna det undersökta objektet – 110 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys man skulle behöva välja mellan termerna variantai ir pseudovariantai (varianter och pseudovarianter). Enligt författaren bör frågan om benämning avgöras med utgångspunkt i den reella, inte den teoretiska, betydelseskillnaden, men först efter analys kan det klarläggas hur stor denna skillnad är. ANVÄNDNING PÅ INTERTEXTUELL NIVÅ Vid undersökningen av om termer markeras med ĮF eller inte på intertextuell nivå kommer fokus att ligga på termer som betecknar centrala makroekonomiska begrepp. Att de är sådana framgår ofta inte bara av hur definitionen formuleras, utan också av en formell indikator – en sådan term markeras i läroboken med fetstil eller kursiv stil: Frihandel (Free Trade) – internationell handel utan tullavgifter och restriktioner Dril 163; Sysselsatta invånare (L – Employment) – det vill säga personer som arbetar i företag, institutioner och organisationer med alla former av ägande, inklusive dem som arbetar på jordbruk, samt personer som utför militärtjänst eller befinner sig på anstalter Dril 33. Det finns emellertid ingen fullständig överensstämmelse mellan att en term markeras med en formell indikator och hur definitionen formuleras. En definition kan också formuleras indirekt; i sådana fall framhävs inte termen, till exempel när definitionen av termen nettoskatter formuleras indirekt: Denna så kallade automatiska stabilitet uppstår eftersom vårt system för nettoskatter (net tax system) i verkligheten (nettoskatterna är lika med skatterna T minus transfereringar och subventioner) är sådant att nettoskatteintäkterna förändras direkt i takt med förändringen av BNP Čieg 189. Å andra sidan kan en term framhävas utan att dess definition formuleras: I produktionsprocessen spelar det finansiella kapitalet en viktig roll; det delas in i fast och nominellt (värdepapper) kapital Dav 12. Företräde kommer att ges åt definierade termer; således analyseras termer som inte framhävs men definieras, medan framhävda termer som inte definieras inte tas med. Det bör påpekas att termer i läroböcker ibland snarare förklaras än definieras: Budget vid full sysselsättning (full-employment budget) visar hur stort budgetöverskottet eller budgetunderskottet skulle vara om ekonomin fungerade vid full sysselsättning Sn2 191. Förklarade termer kommer, liksom definierade termer, att tas med. Analysen av termanvändningen på intertextuell nivå bör således i huvudsak synliggöra tendenserna i användningen av ĮF vid förklaring av begrepp och formulering av definitioner. Vid analysen av användningen av ĮF på intertextuell nivå kommer den källsida att anges där definitionen formuleras eller begreppet förklaras. Ibland formuleras definitionen två gånger; i sådana fall anges båda sidorna. Terminologija | 2019 | 26 111 Termer markerade med pronominalform I vissa läroböcker definieras termen nettonationalprodukt Luk 73, Jak₁ 155, Jak₂ 162, Čieg 73, i andra nettoinlandsprodukt Sn₁ 88, Sn₂ 93, eller också definieras båda termerna (nettonationalprodukt Dav 235 och nettoinlandsprodukt, Dav 236). Oavsett vilken av dem som tas med uttrycks dock båda termernas adjektiviska led netto endast med ĮF. Även den adjektiviska bestämningen i termen nettoexport Dav 234, Jak₁ 163, Jak₂ 160, Čieg 58, eller i den längre varianten nettoexport av varor och tjänster Dril 13, Sn₁ 81, Sn₂ 85, uttrycks endast med ĮF. Alla läroböcker formulerar inte en definition av termen nettoskatter, men termen nettoskatter Dril 82, Dav 251, Sn₁ 179, Sn₂ 165, Čieg 189 markeras också med ĮF, liksom termen kontanter Dril 43, 92, Luk 154, Dav 295, Jak₁ 209, Jak₂ 207, Sn₁ 199, Sn₂ 205, Čieg 218, även om definitionen av den senare förekommer endast i några få läroböcker. Att ĮF i makroekonomisk terminologi tenderar att markera användningsfall av adjektivet netto, -a bekräftas också av de termer som tas upp i läroböckerna: personliga nettoinkomster Luk 73 eller nettopersonliga inkomster Dav 237, nettoinhemska inkomster (nationalinkomst) Sn₂ 94, nettoinkomstflöde från produktionsfaktorer (flöde av nettoförmögenhetsinkomster) Sn₂ 67. Som synonym till termen nettopersonliga inkomster förekommer i vissa läroböcker termen disponibla inkomster Dril 59, Sn₂ 95, Čieg 76, men dess attributiva led uttrycks inte gärna med ĮF, vilket ytterligare tydliggör tendensen att använda ĮF med adjektivet netto, -a. I alla läroböcker markeras även termen bruttonationalprodukt Dril 11, 18, Luk 65, Dav 231, Jak₁ 153, Jak₂ 152, Sn₁ 61, Sn₂ 67, Čieg 51 med ĮF, liksom bruttoinlandsprodukt Dav 232, Jak₂ 162, Sn₁ 38, 61, Sn₂ 67, Čieg 57 eller bruttoregionalprodukt Dril 18, Luk 70, bruttoinhemsk (nationell) produkt Jak₁ 154. Adjektivet brutto, -a används med ĮF även i termerna bruttoinkomster Dav 25, Čieg 73, bruttoutgifter Dav 25, Sn₁ 141, Sn₂ 126, bruttonationalutgifter Jak₁ 153, Jak₂ 160, Čieg 73, men dessa termer definieras och används inte i alla läroböcker. I vissa förekommer termen totala utgifter Čieg 62, Jak₁ 153. Termerna bruttoefterfrågan Dril 24, Sn₁ 141, Sn₂ 126 och bruttoutbud Dril 25, Sn₁ 153, Sn₂ 141 förekommer också endast i vissa läroböcker; i andra används total efterfrågan Luk 99, Dav 244, Jak₂ 166, Čieg 87 och totalt utbud Dav 246, Jak₂ 172, Čieg 13. Endast i vissa läroböcker används även bruttojämvikt Dril 25, Dav 243. I vissa läroböcker anges synonymer såsom agre- 112 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys guota efterfrågan och aggregerat utbud Jak2 165, men deras underordnade led, även om det kan uttryckas med ĮF, uttrycks i grundform, vilket också visar att man i makroekonomisk terminologi i högre grad tenderar att uttrycka det adjektiviska ledet med ĮF bendrasis eller bendroji. Läroböckerna är inte lika omfattande, och därför skiljer sig också antalet termer som används i dem, men de innehåller många termer där bestämningsledet är bendrasis eller bendroji, grynasis eller grynoji, och i samtliga fall uttrycks det med ĮF. Särskilda typer av investeringar eller utgifter benämns exempelvis bendrosios vidaus investicijos Luk 72, bendrosios privačios vidaus investavimo išlaidos Čieg 59, bendrosios investicijos ir grynosios investicijos Jak₁ 152, Jak₂ 159, Čieg 60, bendrosios vidinės investicijos Dril 12 och grynosios investicijos Dril 13; på andra håll skiljer man mellan bendrosios privačios vidaus investicijos Sn₁ 79, Sn₂ 83 och grynosios privačios vidaus investicijos Sn₁ 80, Sn₂ 83. I alla dessa fall uttrycks de adjektiviska leden bendrosios och grynosios med ĮF, trots att adjektivet privatus, -i, som används som underordnat led i dessa sammansatta termer, inte uttrycks med ĮF. Antalet led i termen påverkar inte tendensen att i denna terminologi använda just adjektiven grynas, -a och bendras, -a med ĮF: både grynasis kapitalizmas Čieg 33, grynasis skolininkas Sn₁ 87, grynosios palūkanos Jak₂ 132, Čieg 75, bendrieji muitai Luk 143 och bendroji pinigų paklausa Dav 345, Čieg 229, bendrosios paklausos kreivė Sn₁ 141, Sn₂ 126, bendrosios pasiūlos kreivė Sn₁ 154, Sn₂ 141, autonominė bendroji paklausa Sn₁ 147, Sn₂ 133, grynosios viešosios gėrybės Dav 219, grynoji ekonominė gerovė Sn₁ 92, Sn₂ 96, neigiamos grynosios investicijos Čieg 61, grynosios vidaus (nacionalinės) pajamos Sn₁ 82 och grynosios ekonominės gerovės rodiklis Čieg 71, grynasis užsienio valstybių kreditorius Sn₁ 87, Sn₂ 86, grynosios asmeninės (disponuojamos) gyventojų pajamos Čieg 77, till och med trumpojo laikotarpio bendrosios pasiūlos kreivė Sn₁ 155, 360, Sn₂ 142, ilgojo laikotarpio bendrosios pasiūlos kreivė Sn₁ 155, Sn₂ 143, trumpojo laikotarpio bendrosios pasiūlos tiesė Sn₂ 328 och grynasis mokėjimo balanso debeto ir kredito skirtumas Dav 367. Som synes saknar även ledens position betydelse. Av exemplen framgår att även termerna trumpasis laikotarpis, ilgasis laikotarpis markeras med ĮF. De begrepp som dessa termer betecknar förklaras faktiskt inte i makroekonomiska läroböcker, utan i läroböcker i mikroekonomi eller i inledningskapitlen i läroböcker om ekonomisk teori7, men dessa termer används 7 Den korta produktionsperioden beskrivs som den tidsperiod under vilken företagets produktionskapacitet, det vill säga dess fasta kapital, inte kan förändras, medan den långa produktionsperioden beskrivs som en period under vilken även produktionskapaciteten kan förändras Dav 50–51. Terminologija | 2019 | 26 113 både i makroekonomiska läroböcker och som led i andra termer markeras trumpasis laikotarpis och ilgasis laikotarpis med ĮF: ilgojo laikotarpio pinigų neutralumas Čieg 320, trumpojo laikotarpio vartojimo funkcija och ilgojo laikotarpio vartojimo funkcija Sn₁ 112. Även det adjektiviska ledet i termen ilgosios bangos Jak₁ 179, Jak₂ 188, Sn₁ 413, Sn₂ 374, Čieg 175, som förekommer i vissa läroböcker, uttrycks med ĮF. Termen laisvoji prekyba Dril 163, Luk 141, Dav 334, Jak₁ 246, Jak₂ 261, Sn₁ 575, Sn₂ 532 definieras i sju läroböcker och markeras med ĮF. Om termerna laisvoji ekonominė zona Luk 142 och laisvosios prekybos zona Luk 141, Sn₁ 624 anges, uttrycks även deras adjektiviska led med ĮF. När pengar och penningmarknaden diskuteras presenteras termerna pengar i vid bemärkelse Dril 92, Dav 299, Sn₁ 226, Čieg 219 och pengar i snäv bemärkelse Dav 299, Jak₂ 207, Sn₁ 221 markeras också med ĮF, liksom termerna stora ekonomiska cykler Čieg 174 och små ekonomiska cykler Čieg 175, som förekommer i en av läroböckerna. I en lärobok definieras termen offentliga bolag Čieg 40, och i två förklaras offentliga nyttigheter Čieg 38, Dav 217 närmare, men i båda termerna uttrycks det adjektiviska ledet med ĮF. I läroböcker markeras termen mänskligt kapital Luk 83, Dav 12, 405, Jak₁ 233, Jak₂ 247 med ĮF, men den definieras inte i alla läroböcker. Bland adjektiv av icke-litauiskt ursprung i den aktuella terminologin finns en viss större benägenhet att använda ĮF för särskild eller särskild: särskilda dragningsrätter Dav 355 eller Särskilda dragningsrätter Jak₁ 270, ”Särskilda betalningsrätter” Luk 171, liksom särskilda tullar Luk 143, särskilda banker Luk 157. Men det är inte bara adjektiviska led som uttrycks med ĮF, utan även participiella led. Det gäller dock huvudsakligen endast sådana där passiva particip med mer specifika betydelser (ändamål och lämplighet, som avgränsar begreppet medel) ingår. Exempelvis markeras termerna perkamoji galia Dril 170, Sn₂ 474, pinigų perkamoji galia Luk 154, Dav 273, Čieg 318, perkamosios galios paritetas Dril 170, Sn₁ 537, Sn₂ 474, perkamosios galios pariteto teorija Dav 365, Jak₁ 257, Jak₂ 275, perkamosios galios pariteto (lygybės) kursas Sn₁ 537, Sn₂ 474 och didelės perkamosios galios pinigas Sn₁ 266, Sn₂ 238. När betalningsbalanskontot behandlas anges participledet i termen för en av dess beståndsdelar också enbart med ĮF: einamoji sąskaita Dril 159, Dav 366, Sn₁ 87, Sn₂ 91. Termen behåller ĮF även när den ingår i en annan term – einamosios sąskaitos deficitas Dav 367, 368. Det passiva participet pereinamasis, -oji: tradicinė pereinamoji ekonomika Sn₁ 37, Sn₂ 32, naujo tipo pereinamoji ekonomika Sn₁ 37, Sn₂ 33 används endast med ĮF. En term som definieras i samband med internationell handel markeras med ĮF: lyginamasis prana- 114 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys het Dav 42, Sn1 564 eller komparativ fördel Sn2 517. Även termerna teorin om komparativa fördelar Jak1 243, Jak2 258, lagen om komparativa fördelar Sn1 564, lagen om jämförande fördel Sn2 518, lagen om jämförande kostnader Luk 138 markeras också med PF. PF används även i termerna multiplikatoreffekt Dav 305, BNP-multiplikator Dav 266, omvänd multiplikator Dav 266, korrigerande operationer Dav 393, återställningsinvesteringar Sn2 83 eller återuppbyggnadsinvesteringar Dav 13, 234, serviceoperationer Luk 157. Om en av arbetslöshetstyperna benämns friktionsarbetslöshet Dril 35, Luk 113, anges även termens bestämmande led med PF. Denna term kännetecknas dock av stor synonymrikedom, och en av arbetslöshetstyperna benämns endast i två läroböcker friktionsarbetslöshet (friktionsarbetslöshet) Dril 35 eller friktions- eller friktionsarbetslöshet Luk 113. Även dold arbetslöshet Luk 113, Dril 38, Čieg 120 och modfälld arbetslöshet Dril 38, Čieg 119 urskiljs. I två läroböcker finns flera termer där det bestämmande ledet utgörs av ett pronominalt particip med tillhörande ord: delvis konvertibel valuta Luk 172, valuta som kan växlas (konverteras) till vilken annan valuta som helst Luk 172, reglerat flytande växelkurser Jak1 261, indirekt relaterade växelkurser Jak1 261, korgrelaterade växelkurser Jak1 261. Enligt de nuvarande normerna för PF-användning bör sådan användning av PF undvikas (KP 2002: 27), men även dessa termer förekommer bara i de två läroböckerna. I andra läroböcker, och även i samma läroböcker, används NF: indirekt relaterade växelkurser Jak2 281, korgrelaterade växelkurser Jak2 281, fritt konvertibel valuta Dav 350, delvis konvertibel valuta Dav 350, fritt fluktuerande växelkurs Dav 352, system med strikt fasta växelkurser Luk 173, villkorligt tilldelat värde Čieg 54, inflationsdrivande fas och konjunkturnedgångsdrivande fas Čieg 110, inflationsdrivet gap och konjunkturnedgångsdrivet gap Jak1 177, vinstdriven inflation Čieg 326. Termer som inte markeras med pronominalform Efter att ha undersökt användningen av pronominala adjektiv angav A. Valeckienė som ett av tre sätt att definiera föremål med hjälp av pronominala adjektiv att föremål kan definieras genom att olika egenskaper ställs mot varandra (Valeckienė 1957: 184–485). Ändå anges de adjektiviska eller participiella leden i en stor del av de termer som bildats genom att egenskaper ställs mot varandra i läroböckerna just i NF. Terminologija | 2019 | 26 115 Termer bildade med adjektivet flexibel och participet fastställd återges endast i NF, trots att de bildar en motsättning när växelkurser och deras system (regimer) benämns. Termen flexibel växelkurs är visserligen inte etablerad; även termer med participiella led används, såsom flytande växelkurs, fluktuerande växelkurs, och det finns också synonymer till termen fast växelkurs, men alla dessa termer kännetecknas av att det bestämmande ledet uttrycks i NF. De aktuella växelkurserna och deras system benämns alltså flexibel växelkurs Dril 171, fluktuerande växelkurs Luk 173, fritt fluktuerande, eller flexibel, växelkurs Dav 352, flytande växelkurs Luk 171, flytande växelkurs Sn₂ 469, regim med flytande kurs Sn₂ 468, regim med flytande växelkurser Sn₂ 555, system med flexibla växelkurser Jak₁ 255, Jak₂ 272, system med flexibel eller fritt flytande växelkurs Dril 171 och system med fast växelkurs Dav 352, regimer med fasta växelkurser Jak₁ 256, Jak₂ 273, Sn₂ 550, system med fast eller bestämd växelkurs Dril 171, Dav 352, system för att upprätthålla en fast växelkurs Luk 171, fast anpassningskurs Dril 195, fast växelkurs Dav 352. Endast i en lärobok görs ett försök att ange en synonym i PF: regim med fast (bestämd) växelkurs Sn₂ 468. Dessa termer brukar för övrigt inte definieras; i läroböckerna förklaras de snarare och används vid diskussioner om skillnader mellan växelkurssystem eller om systemens utveckling. En viss termparbildning är vanlig även bland termer bildade med adjektivet privat: privata investeringsutgifter och statliga investeringsutgifter Dril 12, privat sektor och offentlig sektor Luk 107, privat sektor och offentlig sektor Čieg 39. Detta adjektiv används dock inte i PF, vare sig i dessa eller andra fall. Vid definieringen av termerna bruttoinvesteringar i privat inhemskt kapital Čieg 59, bruttoinvesteringar i privat inhemskt kapital Sn₁ 79, Sn₂ 79, nettoinvesteringar i privat inhemskt kapital Sn₁ 80, Sn₂ 83, privata transfereringsutbetalningar Čieg 61, Sn₂ 81, privata transfereringsutbetalningar Sn₁ 78 används det också i NF. Adjektivet absolut används inte alls i PF för att beteckna en av egenskaperna i motsatsförhållandet: relativ fördel och absolut fördel Luk 137, komparativ fördel och absolut fördel Dav 328, komparativ fördel Sn₂ 517 och absolut fördel Sn₂ 517, relativ fattigdomsgräns och absolut fattigdomsgräns Dav 229, hypotesen om betingad konvergens och hypotesen om absolut konvergens Čieg 398. Termparet perfekt konkurrens och imperfekt konkurrens markeras inte heller med PF i läroböckerna. I läroböcker i makroekonomi definieras dessa termer inte, 116 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys används endast (Luk 94, Dav 358, Čieg 26, 41, 42). Ändå definieras eller diskuteras de i mikroekonomikapitlen i allmänna läroböcker i ekonomisk teori, och av diskussionen framgår att perfekt konkurrens inte betecknar ett fall där konkurrensens egenskaper beskrivs, utan namnet på en abstrakt teoretisk modell som tillämpas för att undersöka den ekonomiska verkligheten. När modellen anges bör PF användas, men även när den diskuteras ingående används NF, dvs. perfekt konkurrens Jak2 74, 75, 76, 85, även om denna modell ställs mot en annan teoretisk modell som benämns med termen ren monopol Jak2 85. I en annan lärobok anges marknaden för perfekt konkurrens som en av fyra marknadsformer (marknad med perfekt konkurrens, marknad med monopolistisk konkurrens, oligopolmarknad och monopolmarknad), och som en extrem marknadsform ställs den mot monopolmarknaden, men inte heller i sådana fall markeras PF – i stället används perfekt konkurrens Dav 99. Det främmande adjektivet optimal, -t används också i NF i termer, dvs. optimala ekonomiska tillväxttakter Sn2 346, optimal föroreningsnorm Jak2 313, men termer som bildats med det definieras sällan. Endast i enstaka läroböcker formuleras definitioner av termerna stabilt ekonomiskt tillstånd Čieg 395, stationärt tillstånd Čieg 363, konstant tidspreferensnorm Čieg 377, konstant skalavkastning Sn2 101, men det valda sättet att uttrycka dessa termer tyder på att man i PF-terminologin sannolikt inte heller gärna använder adjektiven stabil, stationär, konstant. Endast i två läroböcker definieras termerna hållbar utveckling Čieg 371, hållbar expansion Sn1 381, men deras adjektiviska led står i NF, liksom i de termer som definieras i enstaka läroböcker: stark hållbarhet Čieg 371, svag hållbarhet Čieg 372, potentiell produktion Čieg 121, negativa ekonomiska tillväxttakter Sn2 346, neutral teknisk utveckling Sn2 351, icke-neutral teknisk utveckling Sn2 351 är möjliga adjektiviska led i PF. Även de adjektiviska leden i förekommande termpar – passiv politik och aktiv politik Sn2 408, passiv politik och adaptiv politik Čieg 325, passiv arbetsmarknadspolitik Čieg 128 och aktiv arbetsmarknadspolitik Čieg 129, extensiv ekonomisk tillväxt och intensiv ekonomisk tillväxt Čieg 345, extensiv ekonomisk tillväxtväg Luk 81 och intensiv ekonomisk tillväxtväg Luk 82, gynnsam (positiv) handelsbalans Luk 139 och ogynnsam (negativ) handelsbalans Luk 140 – återges inte heller i PF. När fall av neutralisering av bestämdhetsoppositionen diskuteras nämns att man i PF inte gärna använder avledningar med suffixet –isk (Valeckienė 1986: 172; DLKG 1997: 175). Terminologin i de utvalda läroböckerna bekräftar detta. Terminologija | 2019 | 26 1 1 7 : i termen full sysselsättning Dril 27, 37, Dav 271, Jak1 217, Jak2 230, Sn2 399, Čieg 121 anges det sekundära ledet i läroböckerna, med ett undantag, i NF, liksom i termerna fullsysselsättningsbudget Dav 283, Čieg 193, Sn2 191, frivillig arbetslöshet Sn2 388, 403, ovillkorlig glidning Čieg 327, konsumentefterfrågan Luk 99, konsumentkredit Sn2 117, faktiska investeringar Jak1 170, Jak2 180, faktiska tillväxttakter Sn2 361, faktisk realränta Sn2 450 är sekundära adjektiviska led, där adjektiven är avledda med suffixet –isk. I en lärobok förekommer termen långivare i sista hand Sn2 261, som motsvarar ett annat fall av neutralisering av oppositionen: den pronominala formen läggs inte till adjektiv i superlativ, eftersom sådana adjektiv, som förklaras när detta neutraliseringsfall nämns (DLKG 1997: 175), i betydelse ligger nära pronominala adjektiv som särskiljer föremål med den högsta graden av den betecknade egenskapen. Termen sista långivare Dav 394, Sn1 292, Čieg 236, som förekommer i tre läroböcker, skulle motsvara inte bara neutraliseringsfallet utan också det undantag som den kodifierade normen anger – en avledning med suffixet –utinis är inte pronominal. I läroböckerna finns en tendens att inte uttrycka PF med vissa participled; dessa particip uttrycker dock varken medel eller lämplighet eller andra mer specialiserade betydelser. Som nämnts används PF inte i termerna disponibel inkomst, fast växelkurs, flytande växelkurs, fluktuerande växelkurs. Det är särskilt vanligt att ange participet balanserad i NF: balanserad tillväxt Čieg 391, balanserad tillväxtbana Čieg 394, balanserad budget Dav 282, Jak2 197, obalanserad budget Dav 282, multiplikator för balanserad budget Čieg 168, balanserad expansion Sn2 346. PF uttrycks inte heller i termerna garanterad tillväxttakt Čieg 391 eller garanterade (säkerställda) tillväxttakter Sn2 561, oönskad lageruppbyggnad Jak1 171, Jak2 180, oönskad lagerminskning Jak1 171, oönskad jämvikt Dril 27, harmoniserat konsumentprisindex Dav 392, inducerad (framtvingad) konsumtion Čieg 91, förväntad realränta Sn2 449, förenklad ekonomisk modell Čieg 29, förkroppsligad teknisk utveckling Sn2 351, sysselsatta personer Dril 33, Sn1 39, Sn2 34, sysselsatta människor Luk 103, anställda arbetstagare Luk 104. Förekommande aktiva particip används än mindre i PF, inte ens när termer definieras: besvikna arbetstagare Jak1 216, Jak2 228, hjälpande familjemedlemmar Luk 105, rörlig ränta Sn2 597, pengar med ökad effektivitet Dril 183. Sådana termer definieras dock endast i enstaka läroböcker. 118 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys Även om termen subalansuotas biudžetas knappast definieras i läroböckerna, visar sammanhanget där den nämns att den är en av budgettyperna, liksom underskottsbudget eller överskottsbudget Dav 282. Ändå uppmuntrar inte ens beteckningen av typen till att välja PF. När typer eller slag av investeringar anges väljs också NF: planuotos investicijos Jak1 171, pageidautinos investicijos Jak1 171, Jak2 180, indukuotos investicijos Sn2 123, nenumatytos investicijos Sn1 131. Liksom adjektiv används particip ofta inte när termer bildas genom att två egenskaper ställs mot varandra: sukurtas turtas och nesukurtas turtas Luk 63, materialus nesukurtas turtas och nematerialus sukurtas turtas Luk 63, eksportuojamos produkcijos kainų indeksas och importuojamos produkcijos kainų indeksas Čieg 64, Sn1 72, Sn2 77, subalansuota infliacija och nesubalansuota infliacija Luk 129. Variationer i uttryckssätt Vissa termer uppvisar redan större variationer i användningen av PF. Det förekommer fall där den ena termen i ett par uttrycks med PF, den andra med NF. Så anges penningpolitikens typer i hela två läroböcker som skatinančioji (pigių) pinigų politika och ribojanti (brangių) pinigų politika Dril 114, Luk 159. I en annan lärobok uttrycks de participiella leden i båda termerna med PF, dvs. pigių pinigų politika arba skatinančioji monetarinė politika Čieg 258, men när dessa termer förklaras i ett senare kapitel används redan skatinanti (ekspansinė) fiskalinė politika Čieg 182 och ribojanti (restrikcinė) fiskalinė politika Čieg 183. När inflation behandlas skiljer läroböckerna också mellan två typer: šliaužian­ti infliacija och šoliuojanti infliacija Luk 125, 126, Dav 273, Jak1 220, Jak2 232, Čieg 313. I två läroböcker benämns dessa typer dock som šliaužiančioji infliacija och šoliuojančioji infliacija Sn1 462, Sn2 421. Användningen av PF varierar även när inflationen delas in enligt en annan indelning: numatyta infliacija Sn2 449 och netikėta infliacija Sn2 452, numatytoji infliacija Sn1 438 och netikėtoji infliacija Sn1 452, numatytoji (laukiamoji) infliacija och netikėtoji infliacija Jak2 313, Čieg 313, ”förväntad” och ”oförväntad” infliacija Luk 128. I en lärobok väljs termer med olika uttryckssätt även för att beteckna typer av penningefterfrågan och penningutbud: realioji pinigų pasiūla och nominali pinigų pasiūla Dril 42, realioji pinigų paklausa och nominali pinigų paklausa Dril 43. Typerna av bruttonationalprodukten benämns däremot på samma sätt: realusis BNP och nominalusis BNP Dril 15. När man benämner bruttonationalproduktens eller bruttonationalproduktens typer Terminologija | 2019 | 26 119 eller bruttonationalproduktens typer uttrycks de adjektiviska leden i båda termerna med PF även i andra läroböcker: nominalusis bendrasis nacionalinis produktas ir realusis bendrasis nacionalinis produktas Luk 66, 67, Dav 238, nominalusis BNP ir realusis BNP Čieg 63, nominalusis (arba piniginis) BNP ir realusis BNP Jak₁ 148, Jak₂ 154, nominalusis BVP ir realusis BVP Sn₁ 70, Sn₂ 70. PF används också vid benämning av typer av växelkurser: realusis valiutos kursas Jak₁ 257, Jak₂ 275, Sn₁ 536, Sn₂ 473 och nominalusis valiutos kursas Jak₁ 257, Jak₂ 275, Sn₁ 528, Sn₂ 465. Vid formuleringen av andra termer används dock också realusis (realusis turtas Sn₁ 253, Sn₂ 225, realioji kapitalo kaina Sn₁ 106, Sn₂ 105, realusis darbo užmokestis Sn₁ 104, Sn₂ 105, numatyta realioji palūkanų norma Sn₂ 449, realiųjų kasos likučių poveikis Sn₂ 572, realiosios bendrosios paklausos kreivė Sn₂ 503), och realus (reali palūkanų norma Čieg 318, realus ekonominio ciklo teorija Sn₂ 499, realūs gamtos ištekliai Jak₁ 278, Jak₂ 300). Vid definitionen av termer med adjektivet nominalus, -i, varierar användningen av PF också: nominali obligacijos vertė Dril 105, nominali palūkanų norma Čieg 318 och nominalusis kapitalas Dav 12, nominalioji palūkanų norma Sn₂ 119. Alla termer som bildats med dessa adjektiv definieras dock inte. Användningen av PF varierar även när de underordnade leden i termpar består av adjektiv av litauiskt ursprung atviras, -a och uždaras, -a. De används för att benämna skillnader mellan ekonomiska system, även om vissa läroböcker endast använder frasen atvira tarptautinė ekonomikos erdvė Luk 99 eller endast definierar atvira ekonomika Dril 198. När två termer anges ges formerna atvira ekonominė sistema ir uždara ekonominė sistema Jak₂ 157, atviros ekonomikos sistemos ir uždaros mišriosios ekonomikos sistemos Čieg 29, men i en lärobok utgiven 2008 definieras termen atvirosios ekonomikos sistema Sn₂ 58, atvirosios ekonomikos makroekonomika Sn₂ 465, men uždaros mišriosios ekonomikos sistema, uždara ekonomika Sn₂ 284. I läroboken från 2005, utarbetad av samma kollektiva författargrupp som den sistnämnda läroboken, benämns de definierade begreppen atvirosios ekonomikos sistema ir uždarosios mišriosios ekonomikos sistema Sn₁ 65, men denna lärobok utmärker sig överlag genom regelbunden användning av PF, vilket diskuteras senare. Endast i tre läroböcker benämns ett av penningpolitikens instrument atvirosios rinkos operacijos Jak₂ 217, Sn₁ 285, Čieg 255, medan NF väljs i de övriga: atviros rinkos operacijos Dril 105, Luk 159, Dav 309, Jak₁ 205, Sn₂ 255. Adjektivet potencialus saknar en tydlig motsats i denna terminologi och används därför ännu mer sällan med PF. I tre läroböcker 120 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys I dessa formuleras definitionen av termen potencialusis BVP Dav 240, potencialusis (galimasis) bendrasis vidaus (nacionalinis) produktas Sn₁ 142, Sn₂ 142, och i dem markeras termen med ĮF. I en annan term med en sådan adjektivisk bestämningsdel – potencialūs gamtos ištekliai Jak₁ 216, Jak₂ 300 – uttrycks den underordnade bestämningsdelen inte med ĮF. I termerna natūralus nedarbas Čieg 121, natūralus nedarbo lygis Dril 37, Jak₁ 218, Jak₂ 230, liksom i termerna natūralus augimo tempas Čieg 392, Čieg 38, natūralūs (būtini) augimo tempai Sn₁ 319, 399, Sn₂ 361, natūralios monopolijos Čieg 39, är man obenägen att markera ĮF, men i tre läroböcker formuleras en definition och begreppet benämns natūralusis nedarbo lygis Dav 271, Sn₁ 353, 441, Sn₂ 319. I de utvalda läroböckerna ges inte många termer bildade med adjektivet mišrus, -i, men även de som förekommer skulle visa på variation i användningen av ĮF: mišrios paskolos Luk 176, mišrios pajamos Luk 72, Dav 219, mišri ekonomikos sistema Čieg 34, men mišrioji ekonomika Dav 40, mišrieji bankai Luk 157, Sn₁ 255, mišriosios gėrybės Dav 219. Den underordnade bestämningsdelen i termen för de reserver som bankerna är skyldiga att hålla, eller reservkvoten, varierar avsevärt, och även huvudbestämningsdelen anges på olika sätt: privalomosios atsargos Čieg 253, privalomasis rezervas Jak₂ 216, būtinieji rezervai Dril 94, būtinųjų rezervų norma Dril 95, 102, būtinojo rezervo norma eller būtinųjų rezervų norma Luk 160, privalomųjų / reikalaujamųjų atsargų norma Sn₁ 259, 292, privalomųjų (reikalaujamųjų) rezervų norma Sn₂ 232, 262, privalomųjų (reikalaujamų) atsargų norma Čieg 246. Som synes är man benägen att markera denna term med ĮF, men det finns läroböcker där det definierade begreppet benämns privalomas rezervas Dav 303, Jak₁ 206. Inte alla läroböcker definierar termer bildade med participet samdomas, men även dessa visar variation mellan NF och ĮF: samdomi darbuotojai Luk 104, samdomieji darbuotojai Dav 271, algos samdomiesiems darbininkams Dav 69, samdomasis darbas Dav 12. Regelbundenheter Analysen på den intertextuella nivån bekräftar återigen det faktum som författaren konstaterade i en tidigare artikel: användningen av ĮF i terminologin överensstämmer inte med den kodifierade normen. Av makroekonomiska läroböcker framgår att vissa av normens föreskrivna undantag respekteras; exempelvis förekommer det endast få fall där ett particip med beroende ord används med ĮF, medan ĮF inte uttrycks Terminologija | 2019 | 26 121 i den underordnade bestämningsdelen i termen paskutinis skolintojas, men den grundläggande principen att markera varje term med ĮF följs inte. Den kontextfria miljön där termer används kan dock främst blottlägga morfologiska, lexikala eller syntaktiska faktorer som kan påverka om en term markeras med ĮF eller inte, men dessa faktorer kan inte förklara användningen eller icke-användningen av ĮF. Exempelvis är ordklassen inte en avgörande faktor. Particip används ganska ofta utan ĮF (subalansuotas, garantuotas, disponuojamos, fiksuotas, plaukiojantis, svyruojantis, pageidautinos ar nepageidautinos, planuotos, nenumatytos), men även adjektiv förekommer utan ĮF (lankstus, tobulas, netobulas, privatus, absoliutus, pastovus, stabilus, stacionarus). Å andra sidan används både adjektiv med ĮF (bendrasis, grynasis, ilgasis, trumpasis, platusis, siaurasis, laisvoji) och particip (perkamoji, einamoji, (pa)lyginamasis, tekamasis, dauginamasis, koreguojamosios, atkuriamosios). Bland de bestämningsdelar i termer som markeras med ĮF i vissa läroböcker men inte i andra finns såväl adjektiv (realus och realusis, nominalus och nominalusis, atviras och atvirasis, uždaras och uždarasis, potencialus och potencialusis, natūralus och natūralusis, mišrus och mišrusis) som particip (šliaužianti och šliaužiančioji, šuoliuojanti och šuoliuojančioji, skatinanti och skatinančioji, numatyta och numatytoji, netikėta och netikėtoji, samdomi och samdomieji). Kanske används ĮF något mer sällan för ord av utländskt ursprung i denna terminologi (privatus, absoliutus, stabilus, stacionarus, fiksuotas, subalansuotas, garantuotas, disponuojamos), medan ord med litauisk rot används (bendrasis, grynasis, negrynasis, ilgasis, trumpasis, platusis, siaurasis, laisvoji, perkamoji, einamoji, (pa)lyginamasis, tekamasis, dauginamasis, pereinamoji); emellertid används ĮF inte heller för vissa adjektiv och particip av litauiskt ursprung (lankstus, tobulas, netobulas, atvira, uždara, nepageidautinos), medan ĮF används för vissa ord av utländskt ursprung (specialiosios, ekstensyvusis, intensyvusis, koreguojamosios). Den syntaktiska faktorn – närmare bestämt antalet bestämningsdelar i termen eller deras position – tycks inte heller ha någon betydelse, att döma av de termer som förekommer i läroböckerna. Om man tenderar att använda ĮF, används denna form i termer som består av både två och fler ord, oavsett bestämningsdelarnas inbördes ordning. Omvänt: om man inte tenderar att uttrycka någon underordnad bestämningsdel, till exempel privatus, med ĮF, uttrycks den inte med ĮF i termer oavsett deras syntaktiska struktur (privatus sektorius, privačios pervedamosios išmokos, bendrosios privačios vidaus investavimo išlaidos, bendrosios privačios vidaus investicijos, grynosios privačios vidaus investicijos). 122 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys Vissa tendenser i hur makroekonomiska termer återges i läroböcker skulle tyda på att användningen av BF snarare motsvarar ett undantag än den kodifierade normen; när den definierande betydelsen eller bestämdheten diskuteras nämns detta som fall där oppositionen mellan BF och NF neutraliseras. BF används nästan inte i termer som bildats med adjektiven visiškas, faktiškas, savanoriškas, vartotojiškas, men det vore svårare att förklara en sådan neutralisering av betydelsen hos den regelbundna termens žmogiškasis kapitalas efterled i BF. Tendensen att inte använda BF av adjektiv i superlativ, som nämns som ett neutraliseringsfall (LKG 1965: 511; Valeckienė 1986: 171; DLKG 1997: 175), kan inom terminologin avspeglas i att BF undviks för de termled som utgörs av adjektiv som betecknar den högsta graden av en egenskap (tobulas, absoliutus, optimalus). Den framträdande tendensen att inte använda BF endast av vissa adjektiv eller particip skulle möjligen kunna kopplas till ett neutraliseringsfall som direkt har samband med artbetydelse. Såväl i A. Valeckienės utförliga artikel som i grammatikerna anges vid behandlingen av uttryck för art att man i vissa dialekter är obenägen att använda BF av särskiljande eller artspecifika attribut med en specifik betydelse, vilka genom sin lexikala betydelse ensamma kan särskilja föremål (Valeckienė 1957: 303; LKG 1965: 511; DLKG 1997: 175); dessutom tilläggs att sådana ”inkonsekventa uttrycksfall kan ha påverkat och bidragit till att de pronominella formerna började försvinna och ersättas med enkla former” (Valeckienė 1957: 303). Det vore dock svårt att förklara de skillnader i användningen av BF hos adjektiven laisvas, –a och atviras, –a som framträder i läroböckerna med en sådan neutralisering, än mindre de olika uttryckssätten för artbestämmande termled bildade med adjektiven atviras, –a och uždaras, –a, realus, –i och nominalus, –i, särskilt inom samma lärobok. Användningen av BF i läroböckerna överensstämmer emellertid inte helt vare sig med undantaget för BF vid uttryck för art eller med de angivna regelbundenheterna. A. Valeckienės artikel nämner exempelvis kontrastering av olika egenskaper som ett av sätten att definiera föremål med artspecifika attribut, men de tendenser som diskuterats visar att termers adjektiviska eller participiella led inte används i BF ens när egenskaper ställs mot varandra (tobula konkurencija ir netobula konkurencija, atvira ekonomika ir uždara ekonomika, lankstus valiutos kursas ir fiksuotas valiutos kursas, absoliutus pranašumas ir lyginamasis pranašumas, privatus sektorius ir valstybinis (viešasis) sektorius, šliaužanti infliacija ir šuoliuojanti infliacija). Det är sant att såväl A. Valeckienės artikel som LKG endast behandlar adjektiv, och att denna typ av kontrastering nämns endast som ett av sätten att uttrycka art med artspecifika attribut, inte som en obligatorisk princip. Som Terminologija | 2019 | 26 1 2 3 det vanligaste av de tre sätten att uttrycka art med pronominella adjektiv nämns att särskilja ett föremål utifrån en individuell, specifik egenskap; de diskuterade tendenserna i användningen av adjektiven grynasis, –oji, bendrasis, –oji skulle motsvara detta. Particip, som också särskiljer ett föremål utifrån en individuell, specifik egenskap, uttrycks däremot ogärna i BF, med undantag för passiva particip med mer specialiserade betydelser. En granskning av de sistnämnda skulle visa att om de användes i NF skulle en ordkombination bildas vars betydelse skiljer sig avsevärt från termens (perkama galia, einama sąskaita, tekamas nedarbas, pereinama ekonomika, dauginamas multiplikatorius, koreguojamos operacijos). Betydelsen skulle skilja sig mycket om adjektiviska termled som i alla läroböcker betecknas i BF också användes i NF (grynas nacionalinis produktas, grynas eksportas, gryni mokesčiai, grynos investicijos, bendras nacionalinis produktas, bendra pasiūla, bendra pusiausvyra). Däremot skulle BF inte medföra en lika stor betydelseskillnad för de termer vars efterled inte uttrycks i BF eller vars BF-form växlar (lankstus kursas ir lankstusis kursas, fiksuotas kursas ir fiksuotasis kursas, privatus sektorius ir privatusis sektorius, absoliutus pranašumas ir absoliutusis pranašumas, tobula konkurencija ir tobuloji konkurencija, natūralus nedarbas ir natūralusis nedarbas, visiškas užimtumas ir visiškasis užimtumas, nominali palūkanų norma ir nominalioji palūkanų norma, nepageidautina pusiausvyra ir nepageidautinoji pusiausvyra). Med andra ord kan orsakerna till att BF inte används ha samband med betydelsefaktorn. Analysen på intertextuell nivå visar samtidigt att många av de termer som tenderar att markeras med BF också tenderar att definieras i läroböckerna, medan definitioner av termer som inte markeras med BF, eller markeras så endast i vissa läroböcker, formuleras mer sällan. En bredare kontext skulle dock krävas för att tydligare belysa både betydelsefaktorn och eventuella samband med formuleringen av definitioner. ANVÄNDNING PÅ TEXTNIVÅ Termer definieras inte bara i läroböckerna utan används också, och deras användning i texten visar samband med analysen av termernas användning på intertextuell nivå. De termer som markeras med BF på intertextuell nivå markeras med denna form också när de används i texter. Termer som har konstaterats inte markeras med BF markeras inte heller så i texten. Markeringen med BF i texten växlar mest för de termer vars uttrycksform konstaterats variera på intertextuell nivå. 124 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys Fall av konsekvent uttryckssätt Termer som markeras med BF på intertextuell nivå, det vill säga när begrepp förklaras eller definitioner formuleras, markeras med denna form också när termerna används i texter. Exempelvis förekommer det inte alls i läroböckerna att termerna grynasis nacionalinis produktas, grynasis vidaus produktas, grynasis eksportas, grynieji mokesčiai, grynosios pajamos, grynosios palūkanos, grynosios investicijos, grynasis kapitalizmas, grynoji ekonominė gerovė, grynųjų mokesčių sistema, bendrasis nacionalinis produktas, bendrasis vidaus produktas, bendroji paklausa, bendroji pasiūla, bendrosios paklausos kreivė används i NF; inte heller förekommer det att termerna perkamoji galia, perkamosios galios paritetas, einamoji sąskaita, tekamasis nedarbas, lyginamasis ar palyginamasis pranašumas, pereinamoji ekonomika, dauginamasis poveikis, koreguojamosios operacijos inte markeras med BF i texter. Adjektivet bendras, –a används i läroböckerna, men dessa belägg är uppenbara fall där en egenskap betecknas: Pastaruoju atveju turima omenyje visų rinkų, kaip bendros visumos, pusiausvyra, t. y. bendroji pusiausvyra Dav 243; Bendroji paklausa yra paklausų galutinėms prekėms bendra suma Sn₂ 125. Termer som inte markeras med BF på intertextuell nivå tenderar inte heller att markeras med BF i texten. Termernas lankstus valiutos kursas och fiksuotas valiutos kursas efterled, som kan böjas i BF, används endast i NF-texter: Panagrinėsime dvi kraštutines valiutos kurso sistemas: lankstų ir fiksuotą valiutos kursus Dril 171; Esant lanksčiam valiutos kursui IS kreivės vaizduo yra pasyvus Dril 191; Svarbus lanksčių valiutų kursų šalininkų argumentas – laisvė Jak₁ 255; Lanksčių valiutos kursų sistemai alternatyva yra fiksuotų valiutos kursų sistema Jak₂ 273; Visai kita padėtis fiksuotų valiutų kursų atveju Dav 363. I vissa läroböcker används även termen plaukiojantis valiutos kursas utan BF: Här apsiribosime dviem kraštutiniais atvejais – fiksuotu ir plaukiojančiu valiutos kursu Sn₁ 468; Tačiau plaukiojantys valiutų kursai neišlaiko perkamosios galios pariteto trumpuoju periodu Jak₂ 279. Sådana termer definieras inte i alla läroböcker, men även när en definition formuleras markeras termen inte med BF: Plaukiojančio kurso režimas (flotating/flexible exchange rate regime) – valiutos kurso reguliavimo metodas, kai valiutos kursas keičiasi priklausomai nuo valiutos paklausos ar pasiūlos pokyčių, t. y. kai vyriausybė nesikiša į valiutų rinką Sn₂ 469; Fiksuoto arba nustatyto valiutos kurso sistema (Fixed Exchange Rate System) – valiutos kurso reguliavimo metodas, kai vyriausybė įsipareigoja palaikyti tam tikrą valiutos keitimo kursą Dril 171. Terminologija | 2019 | 26 125 Adjektivet privatus, -i används i läroböcker i allmänhet endast i NF, även när kontexten visar att det uttrycker en viss typ och att egenskaperna ställs mot varandra: Förändringar i sysselsättningen sker inom den privata och den offentliga sektorn Luk 107; Den moderna ekonomin kan inte längre fungera enbart på grundval av privata utgifter (C, I). Den behöver också offentliga utgifter (G), som krävs för vägbyggen, byggande av flygplatser och skolor, utbildning, hälso- och sjukvård, socialförsäkring osv. Finanspolitiken kan riktas mot den privata (C, I) eller den offentliga sektorn (G) Dril 86; Således kan offentliga nyttigheter (public goods) här urskiljas som ett särskilt fall. Till skillnad från privata nyttigheter kan de konsumeras av en enskild person utan att möjligheten för andra personer att samtidigt konsumera dem minskar Čieg 38. Tvåledade termerna den privata sektorn, privata utgifter, privata investeringar, privata nyttigheter definieras dock inte i läroböckerna. I möjligen den enda läroboken definieras termen privat nyttighet, och dess adjektiviska led används i ĮF: Rena offentliga nyttigheter och privata nyttigheter är ekonomiska nyttigheters ytterlighetsfall Dav 219; En blandad nyttighet kan vara närmare antingen en privat eller en offentlig nyttighet Dav 219. Endast i NF-texter förekommer de sekundära leden i de använda termerna perfekt konkurrens och imperfekt konkurrens: Modellen för perfekt konkurrens kritiserades starkt av K. Marx Čieg 33; På marknader med perfekt konkurrens rör sig priserna mot jämvikt, där efterfrågad och utbjuden kvantitet sammanfaller Jak2 44; Många producenter verkar på marknader med imperfekt konkurrens, och priserna på de produkter de säljer är kontrollerade Luk 94. Dessa termer definieras, som nämnts, inte i läroböcker i makroekonomi, medan de begrepp de betecknar i avsnittet om mikroekonomi oftare förklaras ingående; även när de förklaras eller till och med definieras uttrycks dock termens adjektiviska led i NF: A. Smith började utforma modellen för perfekt konkurrens som ett ekonomiskt system grundat på självreglerande lagar och skrev 1776 sitt berömda ”Nationernas välstånd”, även om han inte använde ett sådant begrepp Jak1 72; Andra marknader är däremot varianter av imperfekt konkurrens Dav 99; Två former av konkurrens urskiljs – perfekt och imperfekt konkurrens. Perfekt konkurrens är konkurrens där det finns många köpare och säljare på marknaden, och en enskild köpare eller säljare inte har något inflytande på marknadspriset. Imperfekt konkurrens är konkurrens där en enskild köpare eller säljare kan påverka marknadspriset Dav 73. I vissa läroböcker förklaras termen full sysselsättning snarare än att definieras, men både när den förklaras eller definieras och när termen 126 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys används i texten markeras det sekundära ledet inte i ĮF: Låt oss nu diskutera full sysselsättning (full employment). Full sysselsättning innebär alltså inte noll arbetslöshet Čieg 121; Därför innebär begreppet full sysselsättning inom ekonomisk teori inte att arbetslösheten är 0 procent. Full sysselsättning är en sysselsättning som motsvarar den naturliga arbetslöshetsnivån och inte leder till en oacceptabel ökning av inflationen Dav 271; Detta jämviktsläge kommer att motsvara full sysselsättning och en högre växelkurs för den nationella valutan Dav 381. Termen absolut fördel definieras i vissa läroböcker, men det sekundära ledet i den term som används i texten uttrycks inte i ĮF, till skillnad från det sekundära ledet i den intilliggande termen (komparativ) fördel: Det sägs att varje land har en absolut fördel när det producerar en viss produkt Dav 329; Då finns det skäl för varje land att specialisera sig på att producera den produkt där landet har en absolut fördel, dvs. som det kan producera till lägre kostnad än sin handelspartner Dav 329; USA har således en absolut fördel i produktionen av datorer, bilar, tv-apparater och textilvaror, medan Storbritannien har en absolut fördel i produktionen av skor och glas. Absolut fördel spelar dock en indirekt roll i analysen Sn2 522. Participiella termled, som i definitioner eller förklaringar av termer inte alls brukar uttryckas med PF, uttrycks inte heller med PF när termerna används i texter: Den enda mer betydande skillnaden mellan Solows och Ramsey–Casso–Koopmansmodellernas balanserade tillväxtbanor är att det i Ramsey–Casso–Koopmansmodellen inte är möjligt med en balanserad tillväxtbana där kapitalstocken överstiger den gyllene regelns nivå Čieg 394; Detta kallas balanserad budgetmultiplikator (balanced budget multiplier), som är lika med 1 Čieg 168; Fullt utnyttjande av denna kapacitet säkerställs av den garanterade tillväxttakten GW (warranted rate of growth) Čieg 391; Disponibla inkomster delas upp i konsumtionsutgifter och personligt sparande Dril 59; Invånarna sparar mer när de får högre disponibla inkomster Dril 64; Den ska vi kalla en oönskad jämvikt Dril 27; I detta avsnitt ska vi diskutera BNP:s tillväxtfaktorer, dess cykliska karaktär, den aggregerade efterfrågan, det aggregerade utbudet, den aggregerade jämvikten, den oönskade aggregerade jämvikten samt de viktigaste inriktningarna inom ekonomisk teori (den klassiska, keynesianska, monetaristiska och utbudsinriktade) för att avhjälpa den oönskade jämvikten Dril 21; När mängden nationalprodukt är i jämvikt är det viktigt att skilja mellan faktiska och önskvärda investeringar 179. Undantag förekommer endast enstaka gånger; exempelvis används i två läroböcker utarbetade av samma författare uttrycket disponibla inkomster Jak1, 156, Jak2 163, 164. Terminologija | 2019 | 26 127 Ofta är det emellertid endast definitionen som visar att en eller annan ordkombination som används i texten är en term: Oönskad jämvikt (Undesirable Equilibrium Level of GNP) är när den aggregerade efterfrågan motsvarar det aggregerade utbudet utan att full sysselsättning har uppnåtts Dril 27; Disponibel inkomst (YD – Disposable Income) är den del av den personliga inkomsten som återstår för invånarna efter att de personliga (direkta) skatterna (på inkomst, förmögenhet, arv osv.) har betalats Dril 59. Detta framgår också av att ordkombinationen direkt benämns som en term eller ett begrepp: Men innan vi beskriver termen ”full sysselsättning” (full employment), ska vi med utgångspunkt i den så kallade ”traditionella” klassificeringen definiera några olika typer av arbetslöshet (unemployment) Čieg 116; Termen ”naturlig arbetslöshet” betyder inte alls att ekonomin alltid fungerar på den naturliga arbetslöshetsnivån och realiserar sin potentiella produktion Čieg 121; Därför används begreppet naturlig arbetslöshetsnivå oftast i stället för full sysselsättning Dril 37; Därför är det nödvändigt att definiera begreppet full sysselsättning noggrant Jak2 217. Övriga fall kan betraktas antingen som termer, dvs. som förekomster av terminologisk betydelse, eller som ordkombinationer som uttrycker ett föremåls kvalitet eller egenskap; sådana fall är mycket vanliga i texterna: Full sysselsättning är målet för varje lands ekonomiska politik Dav 33; Därför kan allmän jämvikt uppstå och bestå under lång tid på en BNP-produktionsnivå som inte säkerställer full sysselsättning Dril 27; Med lägre arbetskostnader har Litauen en absolut fördel i produktionen av båda varorna Jak2 260; Marknaden för perfekt konkurrens bygger på perfekt konkurrens Dav 99; De flesta använder dock inte alla sina pengar; en del av den disponibla inkomsten läggs undan för senare konsumtion, dvs. sparas Dril 61; En oönskad allmän jämvikt kan också uppstå på marknaden (se figur 23) Dril 26; Oväntad inflation omfördelar förmögenhet: den tar från långivarna och överför till låntagarna Jak2 232; IMF:s medlemsländer kan efter eget gottfinnande välja antingen en fast eller en flexibel växelkurs, eller en blandning av dessa Jak2 281. Från dessa fall kan man tydligare skilja endast de fall där ett adjektiv eller particip som utgör termens sekundära led står i predikatsposition: Litas är ”knuten” till US-dollarn, dvs. dess växelkurs är fast: 4 litas per US-dollar eller 0,25 US-cent per litas Dril 173; Med andra ord skulle finanspolitiken under en konjunkturnedgång behöva röra sig i riktning mot ett offentligt budgetunderskott om budgeten hade varit balanserad från början Jak2 232; Om statens inkomster är lika stora som dess utgifter är budgeten balanserad, och budgetöverskottet är noll Sn2 159; Statsbudgeten är balanserad om utgifterna är lika stora som inkomsterna Sn1 34; Figur 2.3 visar att 128 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys allmän jämvikt i punkten E – är oönskad, eftersom den uppstår när prisnivån är PE, medan BNP:s produktionsvolym är YE Dril 27. Med andra ord är den gräns mellan en term och ett uttryck för kvalitet eller egenskap som den kodifierade normens krav på obligatorisk markering med ĮF föreslår att man ska dra inte alltid tydlig i sammanhängande text, åtminstone inte i en sådan som en lärobok, där inte bara ting som benämns för att kontrastera eller särskilja deras egenskaper ofta nämns, utan även själva egenskaperna. Just detta kan göra det svårt att markera termer med ĮF och därför kan NF väljas som ett bekvämt universalalternativ. Å andra sidan väljs NF även när definitioner formuleras, det vill säga när den terminologiska betydelsen uttrycks betydligt tydligare, vilket kan tyda på att gränsen i åtminstone sådana texter inte bara kan vara otydlig, utan även vag – en term som inte markerats med ĮF i en lärobok där makroekonomiska termer används kan ändå kännas igen som en term. Fall av varierande uttryckssätt För termer där uttrycket för det efterställda ledet med ĮF varierar på intertextuell nivå är variationer också typiska på textnivå. Exempelvis används NF i en lärobok när termen obligatorisk reserv definieras: Den reservnivå som fastställs centralt för bankerna kallas obligatorisk reserv. Detta är den minsta reservnivån, som bankerna alltid kan överskrida Dav 303. Man strävar efter att fortsätta använda NF: Om den obligatoriska reservkvoten är 10 procent är banksystemets multiplikatoreffekt 4–5 Dav 305; Bankernas obligatoriska reserver utgörs av dessa bankers insättningar i centralbanken. Olika obligatoriska reservkvoter kan fastställas för olika kontotyper Dav 309. I texten används dock även ĮF: När de obligatoriska reserverna minskas på detta sätt ökar penningmängden, och omvänt Dav 309. En annan lärobok ger en synonym till termen, med ĮF: Den obligatoriska (föreskrivna) reservkvoten (required reserve ratio) – den minsta mängd kontanter som centralbanken fastställer som en procentandel av de kommersiella bankernas sammanlagda insättningar och som bankerna måste hålla som reserv Sn₂ 262. Men här används synonymen både med NF och med ĮF: CB kan hålla mer pengar i reserv, men inte mindre än den föreskrivna reserven. Vi ska följa hur förändringen av den föreskrivna reservkvoten påverkar penningutbudet Sn₂ 262. Även användningen av andra termer varierar i texten, när man på intertextuell nivå inte har avgjort hur de ska uttryckas i definitioner. Exempelvis väljs i en lärobok termen naturlig arbetslöshetsnivå: En viss arbetslöshetsnivå, exempelvis förknippad med orsaker som skapar friktionsarbetslöshet och strukturell arbetslöshet, Terminologija | 2019 | 26 129 är oundviklig i den moderna marknadsekonomin och kallas n a t u r l i g arbetslöshetsnivå Dav 271. Senare används dock även NF: Den faktiska inflationen och den förväntade inflationen sammanfaller, och arbetslösheten närmar sig den n a t u r l i g a arbetslöshetsnivån Dav 275–276; Denna kurva visar att ekonomin vid en n a t u r l i g arbetslöshetsnivå kan välja jämvikt vid vilken inflationsnivå som helst Dav 276. I en annan lärobok uttrycks participledet med ĮF endast i den ena av två definierade termer – expansiv (billig) penningpolitik och restriktiv (dyr) penningpolitik Dril 114, men i texten används particip med ĮF som efterställda led i båda termerna: Om räntan i landet är hög är en e x p a n s i v penningpolitik lämpligare, och om den är låg är en r e s t r i k t i v finanspolitik lämpligare, eftersom den höjer räntan Dril 139. I synnerhet är växling mellan ĮF och NF typisk för termer bildade med adjektiven real, -t och nominell. Dessa adjektiv används gärna i bestämd form endast när termerna real bruttonationalprodukt och nominell bruttonationalprodukt definieras, men även när de används i text förekommer uttrycksformen NF: Ekonomisk tillväxt är en process som visar sig genom en ökning av den r e a l a BNP Luk 81; Tilltagande inflation hejdar tillväxten i den r e a l a nationalprodukten och leder senare även till att den minskar Luk 98. I en annan lärobok definieras termen real BNP, men även där förekommer NF i texten: Samtidigt förändras jämviktspunkten och den motsvarande mängden r e a l BNP. Därmed fastställs sambandet mellan prisnivån och mängden r e a l BNP, det vill säga den aggregerade efterfrågekurvan (fig. 12.16) Dav 263. Variation förekommer till och med i samma stycke: När volymen av slutliga varor och tjänster beräknas till faktiska priser fastställs nominell (eller monetär) BNP, medan real BNP fastställs genom beräkning till jämförbara priser. En ökning av den r e a l a bruttonationalprodukten under en viss period kallas ekonomisk tillväxt Jak₁ 148. Efter att termen nominell BNP har definierats Čieg 63, används även NF i texten: Skillnaderna mellan begreppen n o m i n e l l och real BNP gör det möjligt att, utöver konsumentprisindexet KPI och producentprisindexet PPI, skapa ett annat mycket brett använt inflationsmått (inflation) – den implicita BNP-deflatorn (eller BNP-prisindexet) Čieg 65. I andra fall är benägenheten att använda adjektiven real, -t och nominell i NF ännu större: Ekonomin förblir i ett tillstånd av full sysselsättning, men med högre priser och n o m i n e l l a löner Dril 45; Till exempel nådde den n o m i n e l l a lönenivån efter recessionen 1981–1982 endast upp till nivån före krisen Luk 97; Investeringar är ekonomisk verksamhet där resurser an 130 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys vänds för att skapa nytt realkapital Luk 100; Förskjutningar av budgetlinjen visar också förändringar i konsumenternas reala inkomster Jak₁ 53. Definitioner av dessa termer formuleras dock ofta inte i läroböckerna, och en förklaring i en lärobok skulle blottlägga en viss orsak – alla ekonomiska storheter kan delas in i reala och nominella: När man talar om BNP måste man skilja mellan nominell BNP och real BNP. Men innan vi behandlar dem ska vi granska frågan om nominella och reala storheter närmare. Redan på 1800-talet lade den framstående filosofen D. Hume (1711–1776) och hans samtida fram antagandet att alla ekonomiska storheter bör delas in i två grupper. Den första gruppen består av nominella variabler, det vill säga storheter som mäts i monetära enheter, och den andra av reala variabler, det vill säga storheter som mäts i fysiska enheter. Exempelvis hänförs vetepriset till de nominella variablerna, eftersom det mäts i litas, euro eller dollar, medan veteskördens storlek hänförs till de reala variablerna, eftersom den mäts i centner eller ton Čieg 62. Denna möjlighet får sannolikt läroboksförfattarna att i högre grad använda adjektiven real och nominell för att uttrycka egenskaper. Å andra sidan benämns i dessa fall ekonomiska storheter, liksom real BNP eller nominell BNP, och detta får kanske författare till andra eller till och med samma läroböcker att välja ĮF: När levnadskostnaderna stiger måste konsumenternas nominella inkomster öka i motsvarande grad Dril 52; En ökning av den reala räntan minskar efterfrågan på reala pengar, eftersom kostnaden för att hålla reala pengar ökar Dril 43. I två läroböcker definieras dock några av dessa begrepp, och ĮF väljs för att benämna det definierade begreppet: reallön Sn₁ 104, Sn₂ 105. Den definierade termen används konsekvent även i texten: Kom ihåg att arbetslöshetsnivån och reallönen har ett omvänt samband Sn₂ 446; Om den förväntade reallönen sammanfaller med jämviktsreallönen eller inte beror på hur träffsäkra inflationsprognoserna är Detta skulle tala för antagandet att växlingen mellan ĮF och NF beror på att frasens status som term inte är tillräckligt etablerad eller tydlig, och att variationen i användningen av ĮF bör minska med tiden i takt med att denna status klarnar eller etableras. Tendenserna i användningen av andra termer tycks bekräfta detta antagande. Exempelvis är benägenheten att inte använda adjektivet potentiell i ĮF större i de läroböcker där termen potentiell bruttonationalprodukt (BNP) inte definieras: Den naturliga arbetslöshetsnivån är den arbetslöshetsnivå som uppstår vid en möjlig (potentiell) BNP och omfattar friktionsarbetslöshet och strukturell arbetslöshet Jak₁ 230; Naturlig arbetslöshetsnivå (NUR – Terminologija | 2019 | 26 131 Natural Rate of Unemployment) – arbetslöshet som uppstår när potentiell BNP uppnås, då friktionsarbetslösheten och strukturarbetslösheten inte överskrider de tillåtna gränserna Dril 37. I den lärobok där den definieras används adjektivet redan i bestämd form, inte bara i definitionen utan också i löptexten: Den potentiella bruttonationalprodukten (Yp – potential gross domestic (national) product) – den högsta nivå på den faktiska produktionsvolymen som landets ekonomi förmår producera under en viss tidsperiod genom att fullt ut utnyttja alla tillgängliga produktionsfaktorer Sn₂ 142; För att produktionen ska nå nivån för den potentiella nationalprodukten, markerad med punkt B, måste de totala utgifterna öka Sn₂ 153; Produktionen kommer inte att nå nivån för den potentiella nationalprodukten, markerad med punkt A, och arbetskraft kommer att förbli outnyttjad Sn₂ 153. Användningen av termen frihandel, vars definition formuleras i sju läroböcker, är också mer konsekvent – både i definitionen och i löptexten används bestämd form: Frihandel (Free Trade) – internationell handel utan några tullavgifter eller restriktioner Dril 163; De vanligaste formerna av frihandel är frihandelszoner (regioner), tullunioner och fria ekonomiska zoner Luk 141; Frihandel har, utöver fördelar, många nackdelar, och därför går staternas utrikeshandelspolitik i protektionistisk riktning Jak₁ 246. Termen fri marknad definieras inte i läroböckerna, och därför förekommer samma adjektiv som dess attribut både i bestämd och obestämd form: Globala erfarenheter har slutligen visat att det mest effektiva är ett sådant blandekonomiskt system där marknadsrelationer snarare än kommandoekonomiska relationer dominerar Čieg 34; I ett blandekonomiskt system spelar både staten och den privata sektorn (företag och konsumenter) en viktig roll i fördelningen av produktionsfaktorer, utformningen av fördelnings- och konsumtionsstrukturen samt uppdelningen av ekonomin i två sektorer: den fria marknaden och statlig reglering Čieg 34. Allt detta tycks tyda på att bestämd och obestämd form borde växla medan en ordkombination främst betraktas som ett uttryck för en egenskap eller kvalitet och ännu inte har fått tydlig termstatus, medan bestämd form borde etableras när denna status blir tydligare och stabiliseras. Minst två omständigheter ger dock anledning att betvivla detta. Den ena är, som redan har framgått, att det finns termer vars adjektiviska eller participiella attribut inte står i bestämd form ens när definitionen formuleras, det vill säga när ordkombinationen definitivt har fått termstatus. Utfallet av växlingen mellan bestämd och obestämd form behöver alltså inte vara att termen med bestämd form etableras. För det andra visar läroböckerna, trots att de täcker en relativt kort tidsperiod, att en senare upplaga inte nödvändigtvis innebär att bestämd form etableras eller att växlingarna minskar. 132 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys FAKTORN LÄROBOKSTEXTENS UTFORMNING Läroböcker i makroekonomi eller ekonomisk teori har getts ut i olika upplagor, vilket gör det lätt att kontrollera om användningen av bestämd form beror på läroboksupplagan. För denna analys valdes två upplagor av varje lärobok, utgivna med relativt kort tidsintervall. En lärobok, Makroekonomika, utarbetad av tretton lärare vid Kaunas tekniska universitet, V. Snieška, V. Baumilienė, D. Bernatonytė med flera, utkom 2005. En annan lärobok, även den i huvudsak utarbetad av samma författarkollektiv (med en författare utbytt) och presenterad som en tredje, reviderad och utökad upplaga, utkom 2008. Båda läroböckerna gavs ut av samma förlag, men olika språkredaktörer anges. Läroboken från 2005 är mer omfattande eftersom varje kapitel avslutas med sammanfattande slutsatser, självtestuppgifter och en litteraturlista. Jämförelsen av texterna visar att de ofta endast skiljer sig åt genom språkliga korrigeringar. I läroboken från 2005 (Sn1) definieras nästan alla termer som betecknar grundläggande makroekonomiska begrepp, och det adjektiviska attributet står i bestämd form i nästan alla: operationer på den öppna marknaden 285, den absoluta fördelen 564, hypotesen om absolut inkomst 113, den perfekta kapitalrörligheten 538, modellen för imperfekt information 506, den naturliga arbetslöshetsnivån 440, den nominella räntesatsen 125, den reala räntesatsen 125, det nominella penningutbudet 225, det reala penningutbudet 225, den nominella penningefterfrågan 235, den reala penningefterfrågan 225, regimen med rörlig växelkurs 531, regimen med fast (bestämd) växelkurs 530, den expansiva penningpolitiken och den kontraktiva penningpolitiken 295, den garanterade tillväxttakten 407, de inducerade investeringarna 128, de oplanerade investeringarna 145, den förväntade inflationen 483, den oväntade inflationen 486, den förväntade realräntan 484, den krypande inflationen och den galopperande inflationen 462, reservkvoten för obligatoriska (föreskrivna) reserver 259. Även adjektiv på suffixet –lik förekommer i bestämd form: full sysselsättning 440, budgeten vid full sysselsättning 203, de faktiska priserna 65, den faktiska tillväxttakten 407, den faktiska realräntan 484. När definitionerna formuleras står attributet till många av dessa termer i bestämd form även i läroboken från 2008 (Sn2). Trots att upplagan är senare finns det dock fler fall där bestämd form inte används: i tvåords-termer står attributen i obestämd form i absolut fördel 517, oplanerade investeringar 131, inducerade investeringar 123, förväntad inflation 449, oväntad inflation 452, och i flerords-termer i operationer på öppen marknad 255, garanterade (säkrade) tillväxttakter 361, regim med flytande växelkurs 468, reell ekonomisk Terminologija | 2019 | 26 133 cykelteori 499, flytande räntesats 597 är attribut som kan uttryckas i bestämd form. Attribut som utgörs av avledningar med suffixet –lik, –a står inte heller i bestämd form: full sysselsättning 399, budget vid full sysselsättning 191, faktiska priser 70, faktiska tillväxttakter 361, faktisk realränta 450. Användningen av bestämd form skiljer sig följaktligen också i löptexten. I läroboken från 2005 står alla de uppräknade termerna i bestämd form även i löptexten: FRS kontrollerar dock inte diskontopolitiken på samma sätt som den kontrollerar operationerna på den öppna marknaden, och det är mycket svårare att ändra diskontopolitiken än att genomföra operationer på den öppna marknaden Sn1 292; Varje land specialiserar sig på att leverera den produkt vars produktion det har en absolut fördel i Sn1 564; fig. 4.2 oplanerade investeringar visas med lodräta pilar Sn1 145; Eftersom systemet med fast växelkurs inte kunde hantera snedvridningarna i världsekonomin i nominella och reala termer ersattes det av ett system med rörlig växelkurs Sn1 607; Det är uppenbart att endast den andra metoden återstår i ett system med fast nominell växelkurs, medan båda står till buds vid rörlig växelkurs Sn1 546; För att finna ett kriterium som kan användas för att bedöma om regeringens finanspolitik är välgrundad utvecklades konceptet med en budget vid full sysselsättning Sn1 203. I läroboken från 2008 står termer vars definitioner inte använder bestämd form även i löptexten i obestämd form: FRS kontrollerar dock inte diskontopolitiken generellt på samma sätt som den kontrollerar operationer på öppen marknad, och en ändring av diskontopolitiken är mycket svårare än operationer på öppen marknad Sn2 262; Varje land specialiserar sig på att leverera den produkt i vars produktion det har absolut fördel Sn2 517 osv. I läroboken från 2005 står även termer vars definitioner inte ges i bestämd form: Multiplikatorn för en balanserad budget är lika med ett 196; En obalanserad budget är därför fullt försvarbar om regeringen bedriver en lämplig finanspolitik 203; Många ekonomer insåg att det var just regeringen, inte den privata sektorn, som blev en källa till ekonomisk instabilitet 340; Reala inkomster är också en viktig faktor som bestämmer kapitalvolymen 131; Den samlade effekten av offentliga utgifter och proportionella skatter på den jämviktliga nationalinkomsten visas i fig. 5.17 198. I läroboken från 2008 används obestämd form i alla dessa fall: Multiplikatorn för en balanserad budget är lika med ett 183 osv. I läroboken från 2005 väljer man att använda bestämd form även när möjligheten att dela in alla variabler i reala och nominella diskuteras: Redan på 1700-talet hävdade D. Hume, en framstående skotsk filosof, att penningmängden i ett land inte påverkar dess reala förmögenhet, och han instämde med den kvantitativa penningteorin och lade fram ett förslag 134 Ramunė Vaskalaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys sättet att dela in alla ekonomiska variabler i två grupper: n o m i n e l l a variabler, storheter som fastställs genom värdeuttryck; r e a l a variabler, storheter som fastställs i fysiska, naturliga enheter. Exempelvis är priset på tomater eller äpplen en n o m i n e l l variabel, eftersom det uttrycks i litas eller andra monetära enheter, medan storleken på grönsaks- eller fruktskörden är en r e a l variabel, eftersom den fastställs i ton eller centner 505. I läroboken från 2008 års upplaga väljs en lösning som varken kan förklaras av neutraliseringsfall, av de undantag som den kodifierade normen medger eller av andra regelbundenheter: att använda endast adjektivet real (real variabel, reala variabler) med ĮF, och återge nominal med NF (nominal storhet, nominala variabler) Sn2 499–500. Användningen av ĮF skiljer sig också åt i två läroböcker som utarbetats av andra författare – Ekonomikos teorijos pagrindai av A. Jakutis, V. Petraškevičius, A. Stepanovas, L. Šečkutė och S. Zaicevas, utgiven 2000, och den sjätte reviderade och utökade upplagan av läroboken Ekonomikos teorija, utarbetad av samma författare och utgiven 2007. Läroboken som gavs ut 2007 är en utökad eller reviderad upplaga, men även språkliga korrigeringar kan noteras i den, trots att en språkredaktör också anges för läroboken från 2000. Exempelvis har termen atstatymo investicijos i Jak1 152 ersatts med den mer rekommenderade formen enligt språkreglerna atnaujinimo investicijos i Jak2 159; neatstatomieji ištekliai i Jak1 233 har ersatts med neatkuriamieji ištekliai i Jak2 247. I stället för aktiva particip (apribojanti fiskalinė politika Jak1 193, orientuojančiosios sekos Jak1 185) har passiva particip som är mer acceptabla i terminologin använts i termerna (apribojamoji fiskalinė politika Jak2 203, orientuojamosios sekos Jak2 194). ĮF för particip som förenats med ett adverb eller ett kasus har ersatts med NF; således återges termerna reguliuojamai plaukiojantiejį valiutos kursai Jak1 260, netiesiogiai susijusieji valiutos kursai Jak1 261, krepšiu susijusieji valiutos kursai Jak1 262 nu som reguliuojamai plaukioj ant ys valiutos kursai Jak2 280, netiesiogiai susiję valiutos kursai Jak2 281, krepšeliu susiję valiutos kursai Jak2 281. Språkliga korrigeringar omfattar även användningen av ĮF. Exempelvis förekom termerna utan ĮF-markering i läroboken från 2000: atviros rinkos operacijos Jak1 206, privalomas rezervas Jak1 206, varžanti (restrikcinė) monetarinė politika Jak1 219, medan de i den senare versionen anges som atvirosios rinkos operacijos Jak2 217, privalomasis rezervas Jak2 216, varžančioji (restrikcinė) monetarinė politika Jak2 219. Även i texten används termerna något mer konsekvent. I 2000 års upplaga, efter att termen realusis BNP definierats, användes NF direkt efteråt: R e a l a u s bendrojo nacionalinio produkto padidėjimas per tam tikrą laikotarpį vadinamas ekonominiu augimu Jak1 Terminologija | 2019 | 26 135 148. I 2007 års upplaga används ĮF i detta fall: Realiojo bendrojo nacionalinio produkto padidėjimas per tam tikrą laikotarpį vadinamas ekonominiu augimu Jak2 148. Många termer som definieras, förklaras och används i 2007 års upplaga saknar dock också ĮF-markering, till skillnad från i den tidigare diskuterade läroboken från 2005, utarbetad av andra författare och utmärkande genom regelbunden användning av ĮF: atvira ekonominė sistema och uždara ekonominė sistema Jak2 157, šliaužian­ti infliacija [text osäker] ŠALTINIAI Čieg – Čiegis R. 2012: Makroekonomika. Vilniaus universiteto vadovėlis, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Dav – Davulis G. 2009: Ekonomikos teorija. Antroji papildyta ir pataisyta laida, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas. Dril – Drilingas B., Čiburienė J., Snieška V. 1997: Makroekonomikos pagrindai. Kaunas: Technologija. Jak₁ – Jakutis A., Petraškevičius V., Stepanovas A., Šečkutė L., Zaicev S. 2000: Ekonomikos teorijos pagrindai. Vadovėlis aukštųjų mokyklų studentams, Kaunas: Smaltijos leidykla. Jak₂ – Jakutis A., Petraškevičius V., Stepanovas A., Šečkutė L., Zaicev S. 2007: Ekonomikos teorija. Vadovėlis. Šeštasis pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Eugrimas. Luk – Lukoševičius V., Stankevičius P. 2002: Teorinė ekonomika 2. Metodinė mokymo priemonė, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas. Sn₁ – Snieška V., Baumilienė V., Bernatonytė D., Čiburienė J., Juozapavičienė A. ir kt. 2005: Makroekonomika. Vadovėlis ekonominių specialybių studentams, Kaunas: Technologija. Sn₂ – Snieška V., Baumilienė V., Bernatonytė D., Čiburienė J., Juozapavičienė A. ir kt. 2008: Makroekonomika. Vadovėlis, Kaunas: Technologija. LITERATŪRA Andriuškaitė R. 2000: J. Balčikonio kalbotyros terminų sandara ir savitumas. – Terminologija 7, 59–75. DLKG 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Gaivenis K. 1995: Keletas minčių apie terminų standartizaciją. – Terminologija 2, 6–10. Holvoet A., Tamulionienė A. 2006: Apibrėžtumo kategorija. – Daiktavardinio junginio tyrimai. Red. A. Holvoet, R. Mikulskas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–32. Judžentis A. 2012: Lietuvių kalbos gramatinės kategorijos, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Kaulakienė A. 1973: Įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas sudėtiniuose terminuose. – Kalbos kultūra 25, 27–31. Kaulakienė A. 2002: Konstantino Šakenio „Fizikos“ vadovėlio terminija. – Terminologija 9, 66–77. Kaulakienė A. 2006: Pirmojo lietuviško aukštosios mokyklos fizikos vadovėlio terminija. – Terminologija 13, 76–96. Kazlauskaitė G. 2004: Fonet ikos terminų antonimijos bruožai. – Terminologijos istorijos ir dabarties problemos, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 212–217. Keinys St. 2004: Terminologijos raida, būklė, vaidmuo ir uždaviniai į XXI amžių įžengus. – Lietuvių terminologijos raida, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 74–88. KKP 1998: Kanceliarinės kalbos patarimai. Parengė P. Kniūkšta, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. KP 2002: Kalbos patarimai. Kn. 1: Gramatinės formos ir jų vartojimas. Sudarė R. Miliūnaitė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LKG 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1. Atsak. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis. Mikulskas R. 2006: Apibrėžiamųjų būdvardžių aprašo perspektyva. – Daiktavardinio junginio tyrimai. Red. A. Holvoet, R. Mikulskas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 33–66. Mitkevičienė A. 2004: V. Dubo visuotinės literatūros vadovėlio terminų variantai. – Terminologija 11, 119–144. Mitkevičienė A. 2006: Literatūros mokslo terminų antonimija 1922–1942 m. – Terminologija 13, 134–148. Paulauskienė A. 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža, Kaunas: Šviesa. Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija: paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Paulauskienė A. 2004: Lietuvių kalbos kultūra, Kaunas: Technologija. Paulauskienė A., Tarvydaitė D. 1986: Gramatikos normos ir dabartinė vartosena, Kaunas: Šviesa. Piročkinas J. 1990: Administracinės kalbos kultūra, Vilnius: Mintis. Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius: Mokslas. Rosinas A. 1975: Ar baltų *i-, *io- resp. *ī-, iā- kamienai buvo reliatyviniai. – Baltistica 11(2), 163–170. Terminologija | 2019 | 26 137 Rosinas A. 2009: Baltų kalbų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra: sinchronija ir diachronija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų institutas. Sirvėdienė S. 2015: Jūreivystės terminijos leksiniai variantai. – Kalbos praktikos problemos 14, 45–55. Spraunienė B. 2008a: Apibrėžtumo kategorija ir jos tyrimai lietuvių kalbotyroje. – Lietuvių kalba 2. Spraunienė B. 2008b: Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje kaip apibrėžtumo sistema. – Acta Linguistica Lithuanica 59, 109–139. Spraunienė B. 2011: Apibrėžtumo žymėjimas lietuvių kalboje lyginant su danų ir kitomis artikelinėmis kalbomis. Daktaro disertacija, Vilnius. Stankevičienė S. 2012: Variantinė ir sinoniminė lietuvių ir vokiečių kalbų elektrostatikos terminų raiška. – Kalbų studijos / Studies about languages, 21–27. Stunžinas R. 2008: Variantiniai statybos liaudies terminai Lietuvių kalbos žodyne. – Terminologija 15, 111–131. Šukys J. 2003: Kalbos kultūra visiems, Kaunas: Šviesa. Umbrasas A. 2002: Lietuvos Respublikoje (1918–1940) veikusio Baudžiamojo statuto vertimų teisės terminijos skirtybės. – Terminologija 9, 78–94. Umbrasas A. 2003: Teisės terminijos kaita 1918–1940 m. Lietuvoje veikusio civilinio kodekso vertimuose. – Terminologija 10, 56–83. Umbrasas A. 2004: Bendrasakniai dvižodžių teisės terminų sinonimai ir variantai 1918–1940 m. Lietuvos kodeksuose. – Terminologija 11, 100–118. Valeckienė A. 1957: Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas. – Literatūra ir kalba 2, 161–328. Valeckienė A. 1986: Apibrėžtumo / neapibrėžtumo kategorija ir pirminė įvardžiuotinių būdvardžių reikšmė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 168–189. Valeckienė A. 1990: Įvardžiuotinių būdvardžių kilmė. – Baltistica 26(1), 23–28. Valeckienė A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Vaskelaitė A. 2016: Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai. – Bendrinė kalba 89, 1–58. Zemlevičiūtė P. 2004: Ligų pavadinimai Lietuvos ūkininko priede Sveikata (1909–1928). – Terminologija 11, 70–99. Zemlevičiūtė P. 2012: Morfologiniai anatomijos terminų variantai XVI–XVIII a. lietuvių leksikografijoje. – Terminologija 19, 105–104. Zemlevičiūtė P. 2014: Pirmojo lietuviško medicinos mokslo žurnalo dvižodžiai ir trižodžiai sudėtiniai terminai. – Terminologija 21, 160–175. PRONOMINAL FORMS IN THE TERMINOLOGY OF MACROECONOMICS: USAGE PATTERNS AND REASONS FOR FLUCTUATIONS S u m m a r y The article investigates the usage of pronominal forms (hereinafter referred to as PF) in terminology on the basis of the terminology of macroeconomics, which is a component of economic theory. It is aimed at establishing usage patterns and reasons for fluctuations by selecting a wide context material, i.e. macroeconomics textbooks for higher schools. After establishing how PFs tend to be used on the intertextual level, the PF usage is investigated on the textual level. A certain compliance is determined: those terms, which have a tendency to be defined by using only a pronominal or non-pronominal form in the subordinate component in all textbooks, are accordingly used within the text, i.e. the subordinate component of the term is regularly expressed by using a pronominal or non-pronominal form, while those terms, which have a tendency to be defined in the textbooks by using a PF in the secondary component in a fluctuant manner, are expressed within the text by irregular PF usage. 138 Ramunė Vaskelaitė Įvardžiuotinės formos makroekonomikos terminijoje: vartojimo dėsningumai ir svyravimų priežastys When studying such cases of irregular usage, it is established that the boundary between denoting a specific meaning and denoting a peculiarity is often insignificant and unclear; consequently, a non-pronominal form is selected as a universal one, and the uncertainty of this boundary is thus reflected. In these cases, PFs do not perform as obvious distinctive function as they do in the cases of regular usage. These might be the factors determining fluctuations of the PF usage in the terminology. However, the comparison of different editions of the textbooks prepared by the same authors allows a conclusion that regularity or irregularity of PFs usage is significantly influenced by the quality of text preparation in linguistic terms. Consequently, the further destiny of PFs usage in the terminology will mostly depend not only on objective factors, but also on the level of textbook preparation in linguistic terms. Gauta 2019-10-14 Ramunė Vaskelaitė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas [email protected] Terminologija | 2019 | 26 139