Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu

doi.org/10.35321/term29-07 Frågan om krav på termer i rättsakter och deras definitioner ALVYDAS UMBRASAS Institutet för litauiska språket ORCID-id: https://orcid.org/0000-0002-5184-0056 SAMMANFATTNING Terminologisk ordning av termer i rättsakter har redan fått en tradition i Litauen, men de krav som ställs på termerna i rättsakter och deras definitioner kan bli föremål för diskussion. Eftersom utarbetandet av rättsakter regleras av rättsakterna själva är det värt att undersöka vilka terminologiska krav som ställs i dem. Denna artikel ägnas åt detta. En bättre reglering av kraven på termer i rättsakter och deras definitioner kan bidra till att förbättra lagstiftningens kvalitet. NYCKELORD: termer i rättsakter, språkliga krav, logiska krav, terminologisk ordning, definition. SAMMANFATTNING Hanteringen av termer i rättsakter har redan fått en tradition i Litauen, men kraven på dessa termer och deras definitioner kan bli föremål för debatt. Eftersom utarbetandet av rättsakter regleras av rättsakterna själva är det värt att klargöra vilka terminologiska krav som ställs på dem. Det är ämnet för denna artikel. En bättre reglering av kraven på termer och definitioner i rättsakter kan bidra till att förbättra lagstiftningens kvalitet. NYCKELORD: termer i rättsakter, språkliga krav, logiska krav, terminologisk ordning, definition. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Rättsakter är en av de viktigaste språkanvändningsmiljöerna i en stat, och språket i dem påverkar det språk som används i andra miljöer. Rättsakterna är också viktiga ur terminologisk synvinkel, eftersom termer inte bara används i dem utan också definieras där. Rättsakternas terminologiska aspekter är föremålet för denna artikels undersökning. I artikeln undersöks genom en beskrivande analytisk metod 120 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu de krav som ställs på termer i rättsakter – de bedöms inte bara ur ett terminologiskt perspektiv utan också i fråga om rättslig reglering. Syftet är att ta reda på vilka krav på termer i rättsakter och deras definitioner som ställs i källor som reglerar utarbetandet av rättsakter, att bedöma om kraven är tillräckliga och, med stöd av praxis, lägga fram vissa iakttagelser och rekommendationer. Artikeln fokuserar främst på de terminologiska aspekterna av rättsakter som antas i Litauen, det vill säga nationella rättsakter, men vid behov beaktas även kontexten för Europeiska unionens rättsakter som översätts till litauiska, eftersom de har liknande terminologisk karaktär och dessutom påverkar nationella rättsakter. Med hänsyn till de undersökta frågornas karaktär och de behandlade fenomenens tillstånd delas artikeln nedan upp i två delar, där materialet analyseras på olika sätt: i den första delen beskrivs de krav som ställs på termer i rättsakter på ett övergripande plan, utan att konkreta exempel behandlas, medan den andra delen tvärtom ägnar större uppmärksamhet åt exempel på definitioner av termer i rättsakter för att visa deras särdrag. Som kommer att framgå är krav på dessa definitioner en uppgift för framtiden. Utöver rättsliga källor bygger artikeln främst på Kazimieras Gaivenis forskning; inom vår terminologi har han ägnat störst uppmärksamhet åt kraven på termer och deras definitioner samt åt allmänna terminologiska frågor (se Gaivenis 2002: 14–49). Tidigare har även Stasys Keinys skrivit om krav som är relevanta för undersökningen (1980: 27–58). I dag diskuteras krav på termer oftare i ett didaktiskt sammanhang (t.ex. Akelaitis ir kt. 2009: 36–44). OM KRAVEN PÅ TERMER I RÄTTSAKTER Litauiskans ställning som statsspråk är fastställd i Republiken Litauens konstitution och i Republiken Litauens lag om statsspråket. I den sistnämnda anges uttryckligen hur språket ska användas inom lagstiftningsområdet: ”Republiken Litauens lagar och andra rättsakter antas och offentliggörs på statsspråket” (VKI 1995: 31). I de rättsakter som reglerar utarbetandet av rättsakter fastställs också kvalitativa språkkriterier. Redan 1995 antogs Republiken Litauens lag om förfarandet för utarbetande av lagar och andra normativa rättsakter, där det anges att ”[R]ättsakter 1 Här och nedan anges för rättsakter och rekommendationspublikationer inte sidnummer utan nummer på artiklar eller punkter. Terminologija | 2022 | 29 121 skrivas i enlighet med normerna för det allmänna litauiska språket och den juridiska terminologin” (ĮTNARTĮ 1995: 12). Detta påstående skrevs om i rekommendationerna för utarbetande av lagar och andra rättsakter (ĮTARR 1998: 1.8). Formuleringen ändrades något senare2, men bestämmelsen om att rättsakter ska följa normerna för det allmänna språket och kraven på juridisk terminologi behölls i lagen om grunderna för lagstiftningen i Republiken Litauen, som antogs 2012 (TPĮ 2012: 14), samt i rekommendationerna för utarbetande av utkast till rättsakter, som godkändes 2013 (TAPRR 2013: 5), och i deras senare versioner. För övrigt betraktas efterlevnaden av språknormerna ur ett rent praktiskt perspektiv vid utarbetandet av flerspråkiga rättsakter i Europeiska unionen – den gemensamma praktiska vägledningen för personer som utarbetar Europeiska unionens rättsakter, utgiven av Europaparlamentet, rådet och kommissionen, säger att ”[A]kter som utarbetats i enlighet med grammatik- och interpunktionsreglerna är lättare att förstå korrekt och översätta till andra språk” (BPV 2015: 1.4.2; denna bestämmelse fanns även i den första utgåvan av den gemensamma praktiska vägledningen (BPV 2008: 1.4.2)). Korrekthet är alltså i detta avseende funktionellt viktig och bidrar inte bara på det intralingvistiska planet utan även på det interlingvistiska. Kravet på att följa kraven på juridiska termer i rättsakter har varit rättsligt fastslaget nästan ända sedan början av återupprättandet av självständigheten. Man bör dock ha i åtanke att Litauen efter självständighetens återupprättande nästan helt saknade ordböcker över juridiska termer3. Därför kan man anta att den rättsliga grunden inte var att följa några särskilda ordböcker över juridiska termer, utan den etablerade användningspraxisen för juridiska termer och termer som utvecklats enligt vedertagna mönster. Termer ställs inför språkliga och logiska krav, som vanligen omfattar korrekthet, precision, systematik, korthet, lämplighet för ordbildning, emotionell neutralitet med mera4 (Gaivenis 2014 [1994]: 206, 211). Dessa krav lämpar sig i huvudsak för alla områden, men rättsakternas språk skiljer sig från vetenskapligt språk; inom juridiken är den formella regleringen av uttryckssättet och efterlevnaden av anvisningar och rekommendationer om uttryckssätt viktiga. Även om kraven på juridiska termer inte har systematiserats på något särskilt sätt och inte alltid uttrycks tydligt och explicit, 2 Bland annat började man betona utarbetandet av utkast till rättsakter snarare än av rättsakter, och i stället för juridisk terminologi tycks juridiska termer användas. 3 Under den första självständighetsperioden gavs inga ordböcker över juridiska termer ut (även om det fanns termlistor och ordboksprojekt). Den av Alfonso Žiurlys sammanställda ordboken Teisinių terminų žodynas (Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1954, 240 p.) utkom i början av sovjettiden och förblev den enda under hela sovjettiden. Sedan 1995 har många översättande ordböcker getts ut, inte bara över termer utan över juridiskt språk i allmänhet (se Umbrasas 2008 för en närmare redogörelse), men det råder fortfarande brist på kvalitativ juridisk terminografi. 4 I äldre publikationer nämnde K. Gaivenis bland kraven på termer även översättbarhet till andra språk och till och med klangfullhet och unikhet (Gaivenis 2014 [1979]: 115). 122 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu om dem talas det både i rekommendationer för utarbetande av nationella rättsakter och i rekommendationer för utarbetande av Europeiska unionens rättsakter. De första rättsakterna efter återupprättandet av självständigheten, som reglerade det juridiska språket, hänvisade i allmänhet till efterlevnaden av normerna för det allmänna språket, och så småningom infördes en exakt bestämmelse – ”[T]ermer i rättsakter ska vara <...> korrekta” (TAPRR 2013: 6.5). Korrekthetskravet i rättsakter är i huvudsak ett allmänt krav – det omfattar språket i stort och terminologin som en del av det. Korrektheten hos termer hänger också samman med språkets alla nivåer och omfattar inte bara ordbildning, morfologi och syntax utan även uttal, betoning, stavning och interpunktion. Till korrekthet hör också frågor om påverkan från andra språk och språklig renhet5. I rättsakter som reglerar det juridiska språket stod det tidigare uttryckligen: ”Internationella ord används endast när litauiskan saknar motsvarigheter till dessa ord” (ĮTNARTĮ 1995: 12; ĮTARR 1998: 1.8). Senare preciserades bestämmelsen: ”Litauiska termer ska ges företräde. Vid behov kan en internationell term anges parallellt med den litauiska (den ena av dem inom parentes)” (ĮTARR 2002: 6). Det var dock sannolikt ganska svårt att tillämpa bestämmelsen om att undvika internationella termer i rättsakter; objektiva bedömningskriterier saknades – inhemska och internationella termer är inte alltid funktionellt likvärdiga, lika utbredda eller lika etablerade, och ett konstlat gynnande av den ena kan strida mot språkbrukets tendenser eller vara rent subjektivt. Även om renhetskriteriet de factode facto beaktas i terminologiarbetet, har bestämmelser om internationella ord gradvis försvunnit ur rekommendationerna för utarbetande av rättsakter. I stället har man börjat inrikta sig mer på lånord som införs genom översättning och samtidigt tillåtit att motsvarigheter på andra språk vanligen anges intill litauiska termer som ännu inte blivit tillräckligt etablerade: ”Alla allmänspråkliga ord på andra språk i en rättsakt ska översättas till litauiska” (ĮTARR 2002: 6); ”Allmänspråkliga ord på andra språk får inte användas i en rättsakt, med undantag för ord eller ordkombinationer som av tradition används inom vissa områden (oftast latinska). Vid behov kan ett ord på ett annat språk (vanligen en term) anges inom parentes intill den litauiska motsvarigheten” (TAPRR 2013: 6.2). Språkkoden ska anges vid motsvarigheten (TAPRR 2021: 134). Termer hämtas numera ofta till nationella rättsakter från Europeiska unionens rättsakter, och vid översättningen måste man ta ställning till lån och 5 Språklig och terminologisk renhet uppfattas i allmänhet inte som ett krav, utan är en extralingvistisk princip för språknormering som inte har samband med själva språksystemet och som kommer till uttryck genom att ord från det egna språket ges företräde (Gaivenis, Kaulakienė 2014 [1996]: 229–230). Terminologija | 2022 | 29 123 andra problem som leder till en negativ inställning till dokumentens språk: ”Texter som är fulla av lånord, ordagranna översättningar eller slanguttryck är svåra att förstå och blir en källa till kritik mot unionens rättsakter, som i sådana fall betraktas som ’främmande’” (BPV 2015: 5.4). Därav följer en strävan efter att texten ska framstå som naturlig och inte ge intryck av att vara översatt. Kravet på klarhet i rättsspråket gäller även rättsterminologin (lagstiftningen bygger överlag på klarhetsprincipen (TPĮ 2012: 3)). Detta krav kan ses som en motsats till komplexitet, oklarhet och krånglighet, vilket leder till en strävan efter enkla termer. Författare av Europeiska unionens rättsakter rekommenderas att ”försöka uttrycka syftet med en rättsregel med enkla termer, så att det enkelt kan återges. I möjligaste mån bör vardagsspråk användas. Vid behov bör tydlighet i formuleringarna prioriteras framför stilistisk elegans” (BPV 2015: 1.4.1). Brist på klarhet kan utgöra ett hinder både för översättare och tillämpare av rättsakter, och därför ”måste originaltexten vara helt okomplicerad, klar och begriplig, eftersom den kan bli inexakt, ungefärlig eller helt felaktig när den översätts till ett eller flera andra av unionens språk, om den är alltför komplex eller tvetydig” (BPV 2015: 5.2). I dag talas det allt oftare om ett smidigt, enkelt och förenklat språk (eng. plain language), och möjligheterna att förenkla rättsspråket och ersätta termer med enklare uttryck analyseras, så att rättsspråket ska kunna förstås utan hjälp av specialister (Čės­nienė 2014b). I detta sammanhang har det redan vuxit fram en idé om intralingvistisk översättning av rättsspråk, det vill säga en vidgad syn på översättning, med tal om översättning inom samma språk, i syfte att göra rättstexten mer tillgänglig för målgruppen, underlätta för specialister eller förenkla för icke-specialister (Čės­nienė 2014a). I praktiken verkar dock strävan efter att förenkla rättsspråket ännu inte ha gett några mer påtagliga resultat. I rekommendationerna för utarbetande av litauiska rättsakter anges inte uttryckligen något krav på att termer ska vara korta6 (det skulle inte heller kunna vara ett strikt krav, snarare en rekommendation), men av praktiska skäl medges att förkortade termer införs i en rättsakt; de gäller endast i den rättsakten, medan relaterade rättsakter eller genomförandeakter bör införa dem från 6 I praktiken förekommer det ibland till och med en överdriven strävan efter korta termer, på bekostnad av precisionen. För översättare av EU-rättsakter anges korthet bland termkraven, i syfte att göra termen lätt att använda (TV 2006: 1.1). Det finns uppfattningar om att en terms längd kan tyda på antingen att termen är ny eller att den ännu inte är tillräckligt standardiserad. Man utgår från att ju mer utvecklad och standardiserad terminologin är, desto fler korta termer bör det finnas (Kaulakienė, Makariūnienė 2014 [1999]: 36). I standardiseringsarbetet är korthetskriteriet emellertid inte det främsta. 124 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu naujo (TAPRR 2013: 6.5; TAPRR 2021: 116). Rekomendacijose aiškiai pasakyta, kad teisės aktų terminai turi būti tikslūs (TAPRR 2013: 6.5; TAPRR 2021: 11). Čia reikia turėti omenyje, kad tikslumo reikalavimas gali prieštarauti trumpumo reikalavimui. Kita vertus, termino tikslumo samprata gali būti diskusijų objektas. K. Gaivenis tikslumą pirmiausia sieja su vienareikšmiškumu ir reikšmės apibrėžtumu, tačiau pripažįsta, kad šie dalykai sunkiai pasiekiami (Gaivenis 2014 [1994]: 207). Akivaizdu, kad apskritai kalboje terminų vienareikšmiškumas yra utopija, apie jį galima kalbėti nebent tik vienos konkrečios terminų sistemos ribose (Keinys 2003: 50). Terminų dviprasmiškumo vengimas teisės akte (BPV 2015: 6.2) visiškai suprantamas, tačiau vienos reikšmės turėjimas savaime negarantuoja termino tikslumo. Rengiantiems teisės aktus sakoma, kad „[S]iekiant tikslumo ir norint išvengti aiškinimo problemų gali tekti apibrėžti terminą“ (BPV 2015: 6.2.3). Lyginant terminą su apibrėžtimi jau galima kalbėti apie jo tikslumą. Termino tikslumas, be abejo, susijęs su jo semantika, siejasi ir su motyvacija, tačiau, kaip teisingai pastebi K. Gaivenis, negalima sakyti, kad motyvuoti terminai yra tikslūs, o nemotyvuoti – netikslūs (Gaivenis 2014 [1994]: 208). Termino motyvacija gali būti ir neaiški (svarbu, kad nebūtų klaidinanti), bet reikia pripažinti, kad motyvuotų terminų aiškumas didesnis7. Vien tik aiškumo savaime neišeina tapatinti su tikslumu, bet paprastai laikoma privalumu, jei terminas gali būti aiškus ir be apibrėžties. Tikslumo matavimas gali būti grindžiamas apibrėžtyje nurodytų požymių atitikimu ir būtų svarbesnis vertinant ne giminius, o rūšinius terminus. Pastarųjų terminų rūšinių požymių įvardijimas distinktyvumo atžvilgiu ypač svarbus, o tai lemia ir tikslumą. När rättsliga yttranden utarbetas om nationella utkast till rättsakter bedöms det om de rättstermer som används i utkastet ”överensstämmer med de termer som fastställts i gällande rättslig reglering, i första hand i rättsakter som reglerar liknande rättsförhållanden” (TINTARR 2010: 15.3.3). Att terminologin bör användas konsekvent med utgångspunkt i redan gällande rättsakter betonas också i rekommendationerna för utarbetande av Europeiska unionens rättsakter (BPV 2015: 6.2.1). Samtidigt eftersträvas konsekvent terminologi i samma rättsakt, dess bilagor och genomförandeakter (BPV 2015: 6; 6.2.1). Det är viktigt att kontrollera konsekvensen när ändringsförslag till rättsakter utarbetas, så att den konsoliderade versionen 7 Det är sannolikt att exempelvis välmotiverade nybildningar har större möjligheter att få genomslag. Terminologija | 2022 | 29 125 neatsirastų terminologinių skirtybių (TAPR 2021: 111). Taikymo patogumo atžvilgiu gerai, kai sutampa nacionalinių ir Europos Sąjungos teisės aktų terminai, tačiau dėl susiklosčiusių tradicijų tai ne visada pasiekiama ir nebūtinai visada siektina. Terminų nuoseklumo reikalavimas apskritai atsiskleidžia per vienodumo siekį. Europos Sąjungos teisės aktų rengėjams paaiškinama: „Terminijos nuoseklumas reiškia, kad vienodoms sąvokoms reikšti turi būti vartojami tie patys terminai, o tas pats terminas neturi būti vartojamas skirtingoms sąvokoms reikšti“ (BPV 2015: 6.2). Antroji teiginio dalis orientuoja į daugiareikšmiškumą, o jis, kaip rodo praktika, apskritai yra neišvengiamas, tačiau vienareikšmiškumas siektinas bent jau susijusių teisės aktų ribose. Praktikoje dėl daugiareikšmiškumo didelių problemų paprastai nekyla (prireikus padeda apibrėžtis) arba jos yra retos, daugiau problemų kelia sinonimija, ypač kol terminai yra nauji, nes skirtingos raiškos priemonės kartais gali klaidinti, kurti sąvokų skirtingumo iliuziją. Susijusiuose europiniuose teisės aktuose skirtingai išversti tapatūs terminai gali kelti taikymo problemų ir kelti sumaištį tuos teisės aktus įgyvendinančiuose nacionaliniuose teisės aktuose, todėl sinonimų vengimo siekis (BPV 2015: 1.4.1) natūraliai kyla norint užtikrinti terminijos nuoseklumą. Jis pasiekiamas ir per suderinamumą – ES teisės aktų rengėjams pasirenkant vartoti teisės terminus siūloma atsižvelgti į šių aktų daugiakalbį pobūdį, todėl nurodoma vengti sąvokų ir terminų, būdingų tik tam tikroms nacionalinėms teisės sistemoms, juos vartoti atsargiai (BPV 2015: 5; 5.3.2). Kartu, kiek įmanoma, siekiama teisės aktų terminų, jų sampratų derėjimo su terminais mokslo, technikos ir apskritai bendrinėje kalboje (BPV 2015: 6). Kravet på terminologisk systematik nämns inte uttryckligen i rekommendationerna för utarbetande av rättsakter, men är viktigt i praktiken och tillämpas vid hantering av termer inom alla ämnesområden8. Man kan hävda att termer inte fungerar isolerat – de utgör delar av ett visst terminologiskt system. Översättare av EU-rättsakter uppmanas att eftersträva terminologisk systematik: ”När befintliga termer används eller nya skapas måste man se till att de passar in i systemet” (TV 2006: 1.1). Kravet på systematik kan betraktas både som ett logiskt och ett språkligt krav. K. Gaivenis betraktar kravet på terminologisk systematik som logiskt och knyter det till begreppsklassificering och logisk indelning. 8 Man bör ha i åtanke att systematikprincipen är en av de principer som tillämpas generellt inom lagstiftningen och som bland annat syftar till att rättsreglerna ska stämma överens med varandra (TPĮ 2012: 3). 126 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu grund. För terminologin är hierarkisk klassificering relevant, där underordningsförhållanden fastställs mellan de grupper som klassificeras, liksom fasettklassificering, där ett område delas in ur olika aspekter (Gaivenis 2014 [1994]: 211–213). I detta avseende får en term i en rättsakt alltså inte hamna på fel klassifikationsnivå (t.ex. en överordnad term bland underordnade) eller i fel klassifikationsgrupp (vid klassificering av handlingar ska exempelvis inte resultatet av en handling placeras bland dem). I praktiken bedöms systematik ändå ofta utifrån termens språkliga utformning, samtidigt som hänsyn också tas till innehållet och klassificeringsgrunden; det vill säga, språkliga och logiska krav samverkar här, och målet är att termerna i en viss klassifikationsgrupp ska ha en enhetlig utformning. Det handlar inte bara om frågan om typisk ordbildning hos termer (vilket K. Gaivenis nämner (2014 [1994]: 213)), till exempel valet av samma ordbildningskategori eller samma ordbildningsformat, utan också om att enhetliggöra de syntaktiska konstruktioner som fungerar som termer, samordna antalet ord och så vidare. I samband med ordbildning bör även kravet på termernas ordbildningsmässiga bekvämlighet nämnas. Ordbildningsmässig bekvämlighet9 förstås som en terms lämplighet för att skapa nya, semantiskt och formellt av den beroende ord, det vill säga andra termer (Gaivenis 2014 [1994]: 210). Rekommendationerna för utarbetande av rättsakter tar inte upp detta, och i praktiken med terminologisk hantering av rättsakter hör detta krav faktiskt inte till de viktigaste, även om det inte heller ignoreras. Översättare av EU-rättsakter får anvisningen att en term ska vara lämplig för bildandet av nya termer; detta benämns produktivitetskravet (TV 2006: 1.1). Produktivitet förstås visserligen inom språkvetenskapen vanligen som en egenskap hos ett ordbildningsformat eller en viss ordbildningstyp, men den kan också tillskrivas grundordet. Bland kraven på termer räknas ibland även stabilitet, vilket till exempel görs i rekommendationerna för översättare av EU-rättsakter. Där anges att ”termer ska vara stabila och inte bytas ut vartannat eller vart tionde år. Ibland är etablerade och allmänt använda termer som inte är helt exakta bättre än nya och exakta, eftersom det inte är enkelt att ersätta en term i användarnas medvetande” (TV 2006: 1.1). Stabilitet är ändå snarare en princip för terminologisk standardisering än ett krav, och i praktiken försöker man verkligen följa den. Enligt K. Gaivenis är ”[T]erminologisk standardiseringens mål att inte påskynda förändringen av termer, utan att upprätthålla terminologiska mikrosystems oföränderlighet” (Gaivenis 2014 9 Ordbildningsmässig bekvämlighet har också kallats ordbildningspotential, ordbildningsmässig framtidsduglighet (Keinys 1980: 45–46). Terminologija | 2022 | 29 127 [1996]: 227). Vanligen ändras termer som ännu inte har stabiliserats och som varierar, medan man tenderar att låta traditionella termer vara10. OM KRAVEN PÅ DEFINITIONER AV TERmer I RÄTTSAKTER Bland de logiska kraven på termer räknar K. Gaivenis kravet på definitioners11 precision (Gaivenis 2014 [1994]: 211). Det är dock inte korrekt att betrakta detta som ett krav på själva termerna. Kraven på definitioner kan med fog betraktas som självständiga. Forskare skiljer, med stöd av logik och andra kriterier, mellan allt från två eller flera till flera tiotals definitionstyper (se Rimkutė 2021: 180–184 för en utförligare redogörelse). Det finns naturligtvis inte så många krav på definitioner; de beror på vem definitionen riktar sig till och i vilket medium den publiceras (t.ex. en lärobok, en vetenskaplig monografi, en termordbok, en terminologisk standard osv.). Liksom kraven på termer kan kraven på definitioner också vara språkliga och logiska. Bland litauiska språkforskare är det K. Gaivenis som sannolikt har ägnat störst uppmärksamhet åt definitioner av termer, men i sina arbeten har han inte systematiserat kraven på definitioner. Forskaren uppmärksammade att definitioner av termer kan skilja sig från vanliga lexikografiska definitioner och att modellen med närmaste överordnade begrepp och angivelse av särskiljande kännetecken bör användas vid utformningen av definitioner, med följande viktigaste regler: ”a) definitionen ska vara adekvat, det vill säga det definierade begreppets omfång ska vara lika stort som det definierande begreppets omfång; b) den får inte innehålla en cirkeldefinition; c) den ska vara precis, tydlig och entydig; d) den får inte vara negativ” (Gaivenis 2014 [1979]: 116). Andra källor anger dessutom krav på att definitioner ska harmoniseras sinsemellan, att väsentliga kännetecken ska anges, att man ska sträva efter korthet och undvika att förklara med ord som är identiska med termen osv. (se Rimkutė 2021: 184–185 för en utförligare redogörelse). De krav på definitioner av termer som är vanliga inom vetenskapen kan åtminstone delvis tillämpas även vid formulering av definitioner av termer i rättsakter, men nationella 10 K. Gaivenis har beskrivit mötet mellan tradition och innovation i terminologin med hänsyn till strävan efter framsteg och funktionell ändamålsenlighet: ”Vissa som utarbetar terminologiska standarder kräver strängt att standarderna ska vara obligatoriska och att terminologin i dem ska konserveras i årtionden. Detta krav är orealistiskt ur terminologisystemets perspektiv, eftersom systemets beståndsdelar hela tiden måste förändras och förnyas. Endast då förbättras systemet fortlöpande. I annat fall kommer systemet att degenerera. Principen om terminologisk stabilitet hindrar alltså inte systemet från att förändras, utan bromsar endast dess oändamålsenliga nedbrytning. När en etablerad term bedöms bör man först överväga inte vad den nya termen är bättre på, utan varför den gamla termen är dålig” (Gaivenis 2014 [1996]: 228–229). 11 K. Gaivenis nämner precision hos definitioner, men numera används vanligen termen definition. Den terminologiska hanteringen av rättsakter har bidragit just till att denna term spridits, eftersom det är definition som används i lagen om termbanken (LRTBĮ 2003) och dess genomförandeförfattningar. 128 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu Rekommendationerna för utarbetande av rättsakter ställer mycket få krav på definitioner av termer. För definitioner av termer i rättsakter gäller, liksom för termerna själva, naturligtvis kravet på språklig korrekthet, eftersom det är ett allmänt språkligt krav på rättsakter. Logiska krav ställs nästan inte alls; endast begränsningar för utformningen av definitioner anges: ”[E]tt begrepp som definieras i en lag får inte definieras i andra lagar, såvida definitionen av begreppet i en speciallag inte är specifik för ett visst område av relationer” (TAPRR 2013: 6.5; TAPRR 2021: 11). Vidare fastställs att ”[i] rättsakter som genomför lagar får begrepp som används eller redan har definierats i lagar inte definieras, men begrepp som används endast i den aktuella genomförandeakten får definieras” (TAPRR 2021: 11). Om termer som används i en rättsakt förstås på det sätt som de definieras i andra rättsakter, krävs det att man anger vilka definitioner i rättsakter som tillämpas (TAPRR 2021: 35, 48). Om definitionernas innehåll sägs endast att de ”inte bör innehålla krav, villkor och liknande” (TAPRR 2021: 11). På motsvarande sätt anges för utarbetare av EU-rättsakter att självständiga normativa bestämmelser inte får ingå i definitioner av termer12 (BPV 2015: 14), och att det i definitioner helst inte bör stå sådant som kan anges som rättsaktens tillämpningsområde eller regleringsföremål (BPV 2015: 13.4). Utarbetare av rättsakter påminns om att de måste följa de definitioner av termer som de själva har angett genom hela texten, och att termerna måste användas just i den betydelse som har fastställts (BPV 2015: 6.4). I rättsakter försöker man begränsa termbegreppen: ”[E]n termdefinition får inte strida mot termens vanliga betydelse” (BPV 2015: 14.1). I grunden eftersträvas att termer förstås på det sätt som är brukligt inom det reglerade området, så att de är tydliga även utan definition. Samtidigt framhålls behovet av en definition om den vanliga förståelsen begränsas eller utvidgas i rättsakten. Lagen om Republiken Litauens termbank (LRTBĮ 2003), som har varit i kraft i nästan två decennier, och dess genomförandeakter har lett till att förvaltningen av termer i rättsakter ägnas relativt stor uppmärksamhet. Sedan 2005 har Republiken Litauens termbank successivt fyllts på av statliga institutioner med termer från rättsakter, och terminologiunderkommittén vid Litauens statliga kommission för det litauiska språket behandlar vid sina sammanträden i genomsnitt varje vecka 12 Motiveringen grundar sig inte bara på definitionernas logik utan även på hinder vid den praktiska tillämpningen. ”[S]jälvständiga regler ska inte införas i definitioner, inte bara för att logisk precision ska upprätthållas. Om sådana element tas med i termdefinitionerna finns det en risk för att läsaren, när hen tolkar dem, inte uppmärksammar de normativa element som inte har presenterats på samma ställe som de övriga normativa elementen” (BPV 2015: 14.4). Terminologija | 2022 | 29 129 (med undantag för sommaren) vid nästan varje sammanträde behandlas flera tiotal termer från lagar, ministerbeslut och andra rättsakter13. Erfarenheten visar att relativt sällan uppstår diskussion om själva termen; under sammanträdena gäller de flesta synpunkterna definitionerna. Dessa synpunkter är ofta redaktionella och på ett eller annat sätt kopplade till valet av formulering, men det uppstår inte sällan frågor om tydlighet, precision och andra aspekter som rör begreppets innehåll. En möjlig orsak till problemen med att definiera termer i rättsakter är att regleringen av termdefinitioner på detta område är otillräcklig. Sammantaget definieras termer i rättsakter på tre sätt: förklarande (genom angivande av kännetecken), uppräknande och hänvisande. Kravet i reglerna för utarbetande av rättsakter att inte definiera sådant som redan har definierats, liksom den direkta tillämpningen av vissa EU-rättsakter, leder till att hänvisande definitioner förekommer, till exempel14: ackreditering – har den betydelse som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och om upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Republiken Litauens konsulära beskickning – begreppet förstås på det sätt som det definieras i konsulärstadgan. partihandel med veterinärmedicinska läkemedel – begreppet motsvarar begreppet ”partihandel” som definieras i artikel 36 i förordning (EU) 2019/64. väsentlig ändring av en klinisk läkemedelsprövning – detta begrepp motsvarar begreppet ”väsentlig ändring” och används i samma betydelse som den som definieras i artikel 2.2.13 i förordning (EU) nr 536/2014. Ibland försöker man ange kännetecken och samtidigt hänvisa, till exempel: slutlig stödmottagare – en juridisk eller fysisk person som får finansiering från medel i ett finansieringsinstrument. Detta begrepp motsvarar begreppet ”slutlig stödmottagare” i artikel 2.12 i förordning (EU) nr 1303/2013. överbelastning i elnätet – en situation där elnätet inte kan ta emot hela den mängd el som marknadsaktörerna erbjuder, eftersom nätet 13 Hösten 2022 hade Republiken Litauens termbank samlat omkring 18 000 termposter från rättsakter som godkänts av Litauens statliga kommission för det litauiska språket. För mer information om denna databass koncept, innehåll och rättsliga grund, se Umbrasas 2013. 14 Exemplen nedan är hämtade från Republiken Litauens termbank och termförteckningar i utkast till rättsakter som lämnats in till den. De specifika rättsakterna eller utkasten anges inte, eftersom detta inte är särskilt viktigt i det här sammanhanget. Det som är av större intresse är själva uttrycksmodellerna, inte var de förekommer. 130 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu Element av denna mängd energi skulle inte kunna tåla den. Detta begrepp motsvarar begreppet ”överbelastning” i artikel 2.4 i förordning (EU) nr 2019/943. En sådan dubbel återgivning strider delvis mot de befintliga kraven på utarbetande av rättsakter, men gör det vid behov möjligt att justera definitionens formulering, språkgranska den, göra den mer lättflytande och så vidare. Hänvisningsbaserad sammankoppling av termer skapar överlag möjligheter att precisera en term om det behövs (vilket framgår av de redan nämnda exemplen), eller att ändra felaktiga termer (innan de ändras i de berörda rättsakterna), vilket exempelvis är fallet här: harar och andra småvilt – detta begrepp motsvarar begreppet ”hardjur”, definierat i punkt 1.4 i del 1 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. Det bör tilläggas att hänvisningsbaserade definitioner ibland också uppstår av interna skäl i en rättsakt – om ett begrepp har många kännetecken och dessa preciseras i en separat artikel i rättsakten, hänvisar man, i stället för att räkna upp kännetecknen i definitionen, helt enkelt till en artikel i samma rättsakt, till exempel: betydande försäkringsrisk – försäkringsrisk som uppfyller de kriterier som anges i artikel 10 i denna lag. Rättsakternas system och hierarki påverkar definitionerna i rättsakterna – den hänvisningsbaserade begreppsförklaringen grundar sig i detta fall på lagstiftningsarbetets särdrag. För användarna minskar å ena sidan bekvämligheten vid användning av en rättsakt (man måste även titta i andra rättsakter), men å andra sidan underlättar enhetliga begrepp ändringar av bestämmelserna. Begrepp förklaras dock oftast i rättsakter inte genom hänvisningar, utan genom att man anger kännetecken eller räknar upp samtliga delar som ingår i begreppet. Uppräknande definitioner avgränsar begreppets innehåll uttryckligen – endast det som anges konkret ingår, till exempel: konsulat – en främmande stats generalkonsulat, konsulat, vicekonsulat eller konsulära agentur i Republiken Litauen. mjölkkvalitetsindikatorer – det totala bakterieantalet (tusen KSV/ml), antalet somatiska celler (tusen/ml), inhibitoriska (hämmande) ämnen och mjölkens fryspunkt (m°C). aktör inom reklamverksamhet – annonsör, leverantör av reklamtjänster. Uppräknande definitioner är inte särskilt vanliga i rättsakter, eftersom begrepp vanligtvis omfattar alltför många delar för att alla ska kunna räknas upp, Terminologija | 2022 | 29 131 eller alla möjliga fall inte ens är kända på förhand, är elementens omfattning inte ändlig. Eftersom uppräkning innebär att elementen är ändliga skulle rättsakten behöva ändras för att ytterligare element skulle kunna tas med. Vid uppräkning kan förhållandet mellan term och definition innebära utmaningar, till exempel: vårdinrättning som tillhandahåller vaccinationstjänster – VšĮ Lietuvos sveikatos mokslų universiteto Kauno ligoninė, VšĮ Vilniaus universiteto ligoninė Santaros klinikos, VšĮ Klaipėdos universitetinė ligoninė, VšĮ Respublikinė Panevėžio ligoninė, VšĮ Respublikinė Šiaulių ligoninė. En sådan definition förutsätter en uttömmande förteckning över de vårdinrättningar som tillhandahåller vaccinationstjänster, men som vi kan anta tillhandahålls vaccinationstjänster i verkligheten inte bara av dessa uppräknade aktörer. Problemet är att det rättsaktsutkast från vilket denna definition hämtats endast handlar om vaccination med ett visst vaccin för ett specifikt ändamål. Detta visar att avsikten här inte är att definiera den angivna termen (som i sammanhanget är alltför generell), utan endast att ange vem som tilldelas de vaccinationsuppgifter som anges i rättsakten. Det är alltså inte en definitionsfråga; de aktörer som åläggs uppgifter genom rättsakten bör hellre anges i någon av rättsaktens artiklar än i avsnittet med termer och definitioner. För att göra begreppet mer precist och tydligt kan den uppräknande definitionen i vissa fall kombineras med angivande av kännetecken, till exempel: kvalitetsindikatorer för dricksvattenförsörjning och avloppshantering – indikatorer (för dricksvattenförsörjning, trycket hos det levererade dricksvattnet, avbrott i dricksvattenförsörjningen, dricksvattenkvalitet, kund- och användarservice, avloppsvatteninsamling, översvämning med avloppsvatten, avbrott i avloppshanteringen) enligt vilka kvaliteten på tjänsterna för dricksvattenförsörjning och avloppshantering fastställs. De vanligaste definitionerna i rättsakter är förklarande (baserade på kännetecken). Som utgångspunkt anges i en sådan definition vanligen ett visst mer övergripande begrepp (ibland flera) och särskiljande kännetecken, till exempel: organ för kontroll av överensstämmelse – juridisk person eller filial till ett företag etablerat i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och registrerad i Republiken Litauen, som bedömer överensstämmelse genom att mäta, övervaka, prova och kontrollera parametrar som anges i rättsakter och/eller standarder. konsoliderande enhet – enhet vars uppgifter i de finansiella rapporterna konsolideras i den konsoliderade rapporten för gruppen av offentliga sektorns enheter. 132 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu projektövervakningsindikatorer – indikatorer som beskriver stödmottagarnas ekonomiska bärkraft, ekonomiska situation och projektets genomförande. Att fastställa de särskiljande kännetecknen för ett begrepp är ett av de viktigaste mål som den som utformar en definition bör sätta upp. Jämför följande förklaringar: grundare av ett politiskt parti – en medborgare i Republiken Litauen eller en medborgare i en annan medlemsstat i Europeiska unionen som är stadigvarande bosatt i Republiken Litauen. grundare av ett politiskt parti – en medborgare i Republiken Litauen som grundar ett politiskt parti och har fyllt 18 år. Till skillnad från det andra fallet innehåller den definierande formuleringen i det första fallet inga kännetecken som skulle göra den till en definition av den term som ska definieras. En uppdelning av det underförstådda påståendet en grundare av ett politiskt parti kan vara en medborgare i Republiken Litauen eller en medborgare i en annan medlemsstat i Europeiska unionen som är stadigvarande bosatt i Republiken Litauen i två delar gör inte automatiskt den andra delen till en definition; den måste omformuleras så att kännetecknen anges och kopplas till termen. Efter att begreppets kännetecken har urskilts skulle nästa steg vara att bedöma själva termen. Jämför: förmånsadministratör – en institution som bemyndigats av Republiken Litauens regering. administratör för statliga underhållsbidrag till barn – en institution som bemyndigats av Republiken Litauens regering att administrera statliga underhållsbidrag till barn. I det första fallet saknas även här ett logiskt samband mellan termen och den förmodade definitionen (det anges endast vem som anförtros uppgiften att administrera förmåner, men detta är inte föremålet för definitionen). När definitionen innehåller kännetecken (det andra exemplet) blir det klart vilka förmåner som avses, vilket skapar förutsättningar för att benämna begreppet med en mer exakt term som bättre motsvarar begreppets kännetecken. Att samordna termen och definitionen med varandra är den centrala uppgift som uppstår när termer i rättsakter och deras definitioner ses över. Allmänt sett måste det sägas att definitioner av termer i rättsakter inte alltid följer den inom vetenskapen kända klassiska definitionsmodellen per genus proximum et differentiam specificam (där den närmaste överordnade kategorin och de särskiljande kännetecknen anges). Orsaken är att syftet med dokumentet inte nödvändigtvis är att definiera begreppet – att ange dess kännetecken och skilja det från andra begrepp. Ofta är syftet helt enkelt att begränsa mängden av de element som i en rättsakts kontext ingår i begreppet, till exempel: Terminologija | 2022 | 29 133 juridisk person – en juridisk person, en annan organisation eller en filial till en sådan, som har etablerats i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. projekt – ett projekt som har utarbetats för att tillgodose affärsmässiga, yrkesmässiga, vetenskapliga, forskningsrelaterade och andra behov, med undantag för konsumtion, och offentliggjorts på en plattform för gräsrotsfinansiering, och för vars genomförande projektägaren strävar efter att anskaffa medel genom gräsrotsfinansiering. Som framgår är förklaringen här tautologisk15 (detta betraktas i allmänhet som en brist i definitioner), men i detta fall strävar lagstiftaren inte efter att ange den juridiska personens kännetecken (detta hör snarare till rättsteorin), utan anger endast vilka juridiska personer som är relevanta för ändamålet. På liknande sätt är det med projekt – av praktiska skäl väljs en övergripande term som i sak täcker innebörden (det är ju inte vilket projekt som helst som avses), och mängden relevanta projekt avgränsas. Vid avgränsning av ett begrepps omfattning i en definition kan både uppräkning och angivande av vissa kännetecken användas, åtminstone delvis. Beroende på område och behov kan samma term (samma uttrycksform innebär inte i sig att begreppen är identiska) definieras i olika rättsakter genom hänvisning, uppräkning eller angivande av kännetecken, till exempel: kreditinstitut – ett kreditinstitut som definieras i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT 2013 L 176, s. 1), dess filial eller en filial till ett kreditinstitut från ett tredjeland, etablerad i Republiken Litauen. kreditinstitut – en bank, en filial till en utländsk bank, Litauens centrala kreditunion eller en kreditunion. kreditinstitut – ett företag som har licens att bedriva och bedriver verksamhet som innebär att det tar emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från icke-professionella marknadsaktörer och lånar ut dessa. Som nämnts anger rekommendationerna för utarbetande av rättsakter i huvudsak inte hur termer i rättsakter ska definieras. Även om man åtminstone delvis skulle kunna hävda att allmänna terminologiska principer och krav gäller, skulle det sannolikt underlätta lagstiftningsarbetet att ta fram vissa definitionsmodeller och krav, särskilt eftersom detta område har särdrag som inte förekommer i andra sammanhang där termer presenteras (till exempel termordlistor). Mer omfattande studier av termer i rättsakter och deras definitioner skulle vara till hjälp. 15 Tautologi – ett logiskt fel i ett bevis eller en definition, där begreppet som ska definieras beskrivs med hjälp av sig självt eller en synonym till det (VLEe). 134 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu SAMMANFATTANDE SLUTSATSER Den rättsliga regleringen av terminologihanteringen i rättsakter genom Republiken Litauens lag om termbanken och dess genomförandeakter gör det angeläget att bedöma de krav som ställs på termer i rättsakter. Rekommendationerna för utarbetande av utkast till rättsakter förpliktar till att följa kraven på juridisk terminologi och normerna för det allmänna litauiska språket, och anger uttryckligen att termer i rättsakter ska vara precisa och korrekta samt överensstämma med termerna i redan gällande rättsakter. Kraven på språklig korrekthet, logisk precision och konsekvens betraktas således, kan man säga, som de viktigaste, eftersom de anges direkt. Kravet på att termer ska överensstämma med termer i andra rättsakter förutsätter delvis även ett krav på systematik. Det sistnämnda kravet, liksom det möjliga kravet på tydlighet hos termer, kan knytas till de principer om tydlighet och systematik som tillämpas generellt i lagstiftningsarbetet. Andra inom vetenskapen kända krav på termer, såsom korthet, avledningsmässig användbarhet och känslomässig neutralitet, uttrycks inte explicit i rekommendationerna för utarbetande av rättsakter. I praktiken eftersträvas korta termer i rättsakter, men korthet uppfattas inte som ett krav; den motiveras snarare av praktiska skäl och en önskan att göra termerna bekväma att använda. Konflikten mellan precision och korthet är ibland svår att lösa. Därför medger rekommendationerna för utarbetande av rättsakter kortformer av termer, vilket underlättar användningen av överenskomna termer i texten. Det är vanligt att definiera de termer som används i rättsakter, men rekommendationerna för utarbetande av rättsakter anger i princip inte hur detta ska göras. De skiljer endast normerande bestämmelser i rättsakter från termdefinitioner, dvs. de tillåter inte att krav, villkor och liknande tas upp i definitionerna (sådant ska behandlas i rättsaktens text). När rättsakter utarbetas försöker man ibland ange rättsaktens regleringsområde, de funktioner som tilldelas subjekt och liknande i definitionerna, men sådant hör inte till begreppsdefinitioner utan till de bestämmelser om betydelse som finns i rättsaktens text. Erfarenheten visar att termer i rättsakter vanligen definieras på ett förklarande sätt (genom angivande av kännetecken), genom uppräkning eller genom hänvisning. Hänvisningsdefinitioner har uppkommit ur principen att termer i rättsakter på högre nivå inte ska definieras, och inte heller termer som definieras i andra relaterade rättsakter, en princip som bygger på sambanden mellan och hierarkin av rättsakter. Modellen för formulering av hänvisningsdefinitioner är inte standardiserad; det kan inte uteslutas att sådana definitioner blir fler till följd av den direkta tillämpningen av vissa av Europeiska unionens rättsakter. Uppräknande definitioner är ibland praktiska i rättsakter, men en något bredare användning begränsas i huvudsak av Terminologija | 2022 | 29 135 själva begreppens natur – ett begrepp omfattar nämligen sällan en på förhand känd och ändlig mängd element. Vanligen är det mer praktiskt att ange kännetecken, så att begreppet kan omfatta både kända och potentiella element. De logiska krav på termdefinitioner som är kända inom vetenskapen kan tillämpas på definitionernas formuleringar, men rättsakternas särdrag visar att det vore lämpligt att även införa rekommendationer om termdefinitioner i rekommendationerna för utarbetande av rättsakter. Den nuvarande regleringen av termdefinitioner i rättsakter är bristfällig. I allmänhet bör man inse att en definition utgör grunden för terminologihantering – den är utgångspunkten för att bedöma en terms precision och tydlighet, och därför beror även förverkligandet av kraven på själva termen på definitionen. LITERATŪRA Akelaitis Gintautas, Pečkuvienė Laima, Žilinskienė Vida 2009: Specialybės kalba: administracinės kalbos vadovėlis, Vilnius: Mykolo Romerio universiteto Leidybos centras. BPV 2008: Europos Parlamento, Tarybos ir Komisijos bendrasis praktinis vadovas asmenims, rengiantiems Bendrijos teisės aktus, Liuksemburgas: Europos Bendrijų oficialiųjų leidinių biuras. BPV 2015: Europos Parlamento, Tarybos ir Komisijos bendrasis praktinis vadovas asmenims, rengiantiems Europos Sąjungos teisės aktus, Liuksemburgas: Europos Sąjungos leidinių biuras. Češienė Žaneta 2014a: Intralingvistinio vertimo samprata ir jos evoliucija teisiniame diskurse. – Logos 78, 194–202. Prieiga internete: http://www.litlogos.eu/L78/Logos_78_194_202_Cesniene.pdf. Češienė Žaneta 2014b: Lexical Units Impeding the Perception of Legalese in the Context of Plain Language. – Res Humanitariae 16, 37–53. Prieiga internete: https://e-journals.ku.lt/journal/RH/article/1874/info. Gaivenis Kazimieras 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius: LKI leidykla. Gaivenis Kazimieras 2014 [1979]: Bendrieji lietuvių terminijos kūrimo ir norminimo principai. – Kazimieras Gaivenis. Rinktiniai raštai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 107–117. Gaivenis Kazimieras 2014 [1994]: Kalbiniai ir loginiai terminų reikalavimai. – Kazimieras Gaivenis. Rinktiniai raštai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 204–213. Gaivenis Kazimieras 2014 [1996]: Apie du terminų norminimo principus. – Kazimieras Gaivenis. Rinktiniai raštai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 224–229. Gaivenis Kazimieras, Kaulakienė Angelė 2014 [1996]: Ekstralingvistiniai terminų norminimo principai. – Kazimieras Gaivenis. Rinktiniai raštai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 229–235. ĮTARR 1998: Įstatymų ir kitų teisės aktų rengimo rekomendacijos (patvirtintos Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 1998 m. rugpjūčio 17 d. įsakymu Nr. 104). Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.84BA09B7F50B. ĮTARR 2002: Įstatymų ir kitų teisės aktų rengimo rekomendacijos (patvirtintos Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 1998 m. rugpjūčio 17 d. įsakymu Nr. 104 (Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 2002 m. kovo 21 d. įsakymo Nr. 75 redakcija)). Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.6E8262E60853. ĮTNARTĮ 1995: Lietuvos Respublikos įstatymų ir kitų teisės norminių aktų rengimo tvarkos įstatymas Nr. I-872. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.502CB1B9F3DB. Kaulakienė Angelė, Makariūnienė Eglė 2014 [1999]: Statistinis terminų trumpumo vertinimas. – Angelė Kaulakienė. Terminologija. Terminografija. Terminija: straipsnių rinkinys, Vilnius: Technika, 36–38. Keinys Stasys 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius: Mokslas. Keinys Stasys 2003: Dėl mokslo terminų vienareikšmiškumo supratimo. – Terminologija 20, 47–55. Prieiga internete: https://journals.lki.lt/terminologija/article/view/471. LRTBĮ 2003: Lietuvos Respublikos terminų banko įstatymas Nr. IX–1950. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.D1F51C2190D5/asr. 136 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu Rimkutė Aušra 2021: Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė. – Terminologija 28, 175–191. Prieiga internete: https://journals.lki.lt/terminologija/article/view/2095. TAPRR 2013: Teisės aktų projektų rengimo rekomendacijos (patvirtintos Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 2013 m. gruodžio 23 d. įsakymu Nr. 1R-298). Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/9f8e8430723411e3a1f1b21417c4c75e. TAPRR 2021: Teisės aktų projektų rengimo rekomendacijos (patvirtintos Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 2013 m. gruodžio 23 d. įsakymu Nr. 1R-298 (Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 2021 m. lapkričio 18 d. įsakymo Nr. 1R-388 redakcija)). Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/12575f60488c11ec992fe4cdfceb5666. TINTARR 2010: Teisinių išvadų dėl norminių teisės aktų projektų rengimo rekomendacijos (patvirtintos Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 2009 m. gegužės 29 d. įsakymu Nr. 1R-168 (Lietuvos Respublikos teisingumo ministro 2010 m. rugsėjo 8 d. įsakymo Nr. 1R-190 redakcija)). Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.78663FCA5223. TPĮ 2012: Lietuvos Respublikos teisėkūros pagrindų įstatymas Nr. XI-2220. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.B4FA4C56B8D5. TV 2006: Terminologijos vadovėlis: Europos Komisijos Vertimo raštu generalinio direktorato Lietuvių kalbos departamento vertėjams, Liuksemburgas. Prieiga internete: https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/terminology_guidelines_lt.pdf. Umbrasas Alvydas 2008: Lietuvių teisės terminografija: nuo rankraščių iki duomenų bazių. – Specialybės kalba: terminija ir studijos: mokslinių straipsnių rinkinys, Vilnius: Mykolo Romerio universiteto Leidybos centras, 100–109. Umbrasas Alvydas 2013: Lietuvos Respublikos terminų bankas: 10 metų po įstatymo priėmimo. – Terminologija 20, 96–122. Prieiga internete: https://journals.lki.lt/terminologija/article/view/475. VKĮ 1995: Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymas Nr. I-779. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.0B0253BB424C. VLEe – Visuotinė lietuvių enciklopedija, e. variantas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Prieiga internete: https://www.vle.lt. ON THE REQUIREMENTS FOR THE TERMS OF LEGAL ACTS AND THEIR DEFINITIONS Summary The article analyses the requirements for legal terms not only from a terminological point of view, but also from the point of view of legal regulation. The aim is to find out what requirements are placed on legal terms and their definitions in the sources governing the drafting of legislation, to assess the sufficiency of these requirements, and to provide some practice-based insights and recommendations. The focus of the paper is on the terminological aspects of the legislation adopted in Lithuania, i.e., national legislation, but the context of European Union legislation is also considered where appropriate, as the terminological nature of these pieces of legislation is similar. The guidelines for drafting legal acts oblige compliance with the requirements of legal terminology and the norms of the standard Lithuanian language; they make it clear that the terminology of legal acts must be precise, correct, and consistent with the terminology of the existing legal acts. The requirements for linguistic correctness, logical precision, and consistency are thus considered to be of paramount importance, as they are explicitly stated. The requirement that terms be consistent with the terms in other legal acts implies, to some extent, the requirement of systematicity. The latter requirement, as well as the requirement of the clarity of terms, is linked to the Terminologija | 2022 | 29 137 principles of clarity and systematicity applied to legislation in general. Other requirements for terms known in terminology theory, such as conciseness and derivability, are not explicitly expressed in the drafting guidelines. It is common practice for legislation to define the terms to be used, but the drafting guidelines do not, in principle, specify how this should be done. The guidelines only distinguish regulatory provisions in legislation from definitions of terms, i.e., they do not allow requirements, conditions, etc. to be imposed in the definitions. In practice, it appears that terms are usually defined in legislation by reference to the attributes of the concept, by listing the elements included in the concept or by reference. The pattern of the formulation of definitions is not standardised. While the formulation of definitions may be subject to the logical requirements of definitions known in terminology theory, the specific nature of legislation suggests that it would be worthwhile to include guidance on the definition of terms in the drafting guidelines. The current regulation of definitions of terms in legislation is insufficient. Gauta 2022-11-03 Alvydas Umbrasas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas [email protected] 138 Alvydas Umbrasas | Teisės aktų terminų ir jų apibrėžčių reikalavimų klausimu