Aloyzui Vidugiriui – 80

ALGIRDAS SABALIAUSKAS Litauiska språkets institut TILL ALOYZAS VIDUGIRIS – 80 För sina vänner, med vilka Aloyzas Vidugiris i ett halvt sekel hade arbetat med samma uppgifter och ofta delat samma glädjeämnen och sörjt över verkliga, men ibland också inbillade olyckor, till exempel förlorade basketmatcher, framstod han alltid som mycket ung. Kanske fanns det också verklig grund för detta. Jag minns hur vi tre vänner – Kazys Morkūnas (1929–2008), som nyligen lämnat oss för alltid, Aloyzas Vidugiris och författaren till denna artikel – under en dialektologisk expedition en vacker söndagseftermiddag, efter att ha köpt bara en biljett, turades om att roa oss på någon dansbana i Zarasai. Aloyzas dansade med en tredjeårselev vid Vilnius pedagogiska institut, och när han hade sagt till sin partner att han också gick på samma institut och samma fakultet, förklarade hon att studenter på högre årskurser ofta inte minns sina yngre kolleger... Men då hade Aloyzas Vidugiris inte bara redan avslutat Pedagogiska institutet, utan arbetade sedan två år framgångsrikt vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet. Aloyzas Vidugiris föddes den 25 december 1928, alltså på själva juldagen. Hans hemby i Panevėžys-distriktet hette då Gakūnai, och 1936 döptes den om till Tauįvilus. Aloyzas föddes på sin farfars jord— 326 KALBOS KULTŪRA | 81 —mark, som denne hade fått för sin son, en frivillig som stupat i frihetskampen, och som han senare överlät till en annan son – Aloyzas far. Innan den blivande språkforskaren började i grundskolan i Tiltagaliai fick han tillbringa en svår sommar med en liten herdepojke och en stor boskapshjord av sin farbrors kor, som han inte alls kunde räkna. Bland barndomsminnena stod särskilt den unge stumme broderns verk, en händig tusenkonstnär: en cykel av trä vars hjul snurrade nästan som på en riktig cykel och som fick människor att utropa av förvåning när de såg den. Aloyzas började sin gymnasieutbildning i Panevėžys och avslutade den i Subačius 1950. Där var han inte bara en duktig elev, utan spelade också fiol i skolorkestern. Hans fallenhet för musiken hade han tydligen ärvt från sin far, som inte bara brukade jorden föredömligt utan också var en berömd bymusiker. Bland annat krävde fadern före sin död att barnen skulle låta en blåsorkester spela vid hans begravning. Aloyzas Vidugiris väg till språkvetenskapen var inte rak. Till och med i hans avgångsbetyg stod det ”mycket bra” i alla ämnen, medan betyget i litauiska och ryska var ”bra”. När han insåg att föräldrarna inte skulle kunna bidra mycket till hans högre studier, bestämde han sig för att söka till Militärmedicinska akademin. Men det stod snart klart att en balt inte hade någon chans att komma in på en så prestigefylld läroanstalt. Den blivande språkforskaren skickades tillsammans med en grupp vänner till någon slags militär sambandsutbildning i Arzamas (långt öster om Moskva). Men efter ett par veckor i kaserner inhysta i ett gammalt kloster försvann all lust att studera krigsvetenskap. Vid ett skriftligt prov beslöt Vidugiris sig för att reformera den ryska stavningen genom att införa så många litauiska bokstäver att examenskommissionen drog slutsatsen att man inte kunde anförtro denna sökande ansvarsfull militärtjänst. Så lyckades han komma till Vilnius. Vid Pedagogiska institutet fanns en enda plats kvar för förstaårsstudenter på utbildningen i litauiska, pedagogik och psykologi, och med stor möda lyckades Aloyzas Vidugiris få den. Där kände han sig nu som en språkforskare. Han uppskattade föreläsningarna av Riĉardas Mironas och Jonas Kabelka. Den unge föreläsaren Zigmas Zinkevičius gav honom en uppgift om hemspråket. Som blivande dialektolog hade Vidugiris stor nytta av docent Elzbieta Mikalauskaitės omsorgsfulla stöd. På hennes uppmuntran reste han ut på dialektologiska expeditioner. Till och med strax före de statliga examensproven, när hans vänner inte lämnade böckerna och anteckningarna, samlade Vidugiris in språkprov från trakten kring Kybartai och Virbalis. Mellan 1954 och 1989 arbetade Aloyzas Vidugiris vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet (1956–1959 studerade han vid institutets forskarutbildning), och från 1990 till 2001 vid Litauiska språkets institut. Under dessa år blev han en av Litauens mest framstående dialektologer och den allra mest omsorgsfulla räddaren av våra döende dialekter. A. SABALIAUSKAS. Aloyzui Vidugiriui – 80 327 I den litauiska språkvetenskapens historia kommer Aloyzas Vidugiris doktorsavhandling ”Zietelos lietuvių tarmė”, som han försvarade 1962, sannolikt alltid att nämnas. Om avhandlingens ämne publicerade språkvetaren ett stort antal artiklar. Avhandlingen ledde fram till den viktiga monografin Zietelos lietuvių šnekta (2004), Zietelos šnektos tekstai (del I, 2005), som han sammanställde tillsammans med Danguole Mikulėnienė, samt den omfattande Zietelos šnektos žodynas (1998). På grund av sina intressanta särdrag inom fonetik, grammatik och lexikon och sitt geografiska läge – långt från det huvudsakliga litauiska språkområdet och på alla sidor omgiven av slaviska språk – hade Zietelas litauiska dialekt redan i slutet av 1800-talet väckt språkvetarnas intresse. Eduardas Volteris var sannolikt den förste som kom hit från Sankt Petersburg. Då fann han mer än tusen människor i trakten som talade litauiska, men på väggen till häradskansliet såg han också en skylt med texten Po litovski govorить strogo vospreščajetsia1. Den lokala litauiskan undersöktes här av bland andra Kazimieras Būga, då student vid Sankt Petersburgs universitet, Jan Rozwadowski, professor vid Krakows universitet, Jurgis Gerulis, professor vid Leipzigs universitet, Christian Stang, professor vid Oslos universitet, Pēteris Arumaa, professor vid Tartu universitet, en grupp yngre litauiska språkvetare och ryska språkvetare. Men det blev Aloyzas Vidugiris uppgift att sammanfatta alla dessa språkvetarnas forskning och uttala det allra sista ordet om denna dialekt, som nu har dött ut helt. Hans arbeten är på sätt och vis en dödsruna över denna litauiska dialekt. Dödsrunor är alltid sorgliga. Även denna monografi är sorglig. Vidugiris beskrev utförligt inte bara Zietelas litauiska dialekt utan också människorna som talade den, sannolikt de allra största bland ”våra bröder i armod”. Efter att ha försvarat sin avhandling hade språkvetaren i ett exemplar av den förtecknat alla de människor i trakten kring Zietela som han träffat och som talade litauiska, med deras för- och efternamn samt födelseår (den äldsta företrädaren för dialekten var född 1866) och dödsår. Alla hade ännu inte fått sina dödsår antecknade. Men efter hand skrevs allt fler dödsdatum ned. Det sista sådana datumet skrevs in 1988. Vi känner alltså till den exakta tidpunkten då denna litauiska dialekt dog ut. Vidugiris monografis inledande del skulle nog även en person som inte är intresserad av språkvetenskap kunna läsa flera gånger, som en sorglig berättelse. År 1921 förflyttade den polska myndigheten den siste litauiske prästen från Zietela och avskaffade gudstjänster på litauiska. En litauer avsattes från posten som äldste. År 1928 stängdes den litauiska skolan. Krig, skiftande ockupationer, bränder och kollektivisering ödelade dialekten. Det sista litauiskhetens symbol, Zietelas kyrka— 1 Det är strängt förbjudet att tala litauiska. 328 KALBOS KULTŪRA | 81 —bestod dock länge: strax före sin död skänkte den polske kyrkoherden Aloyzas Vidugiriui den litauiska bönbok som ännu fanns kvar där... i vår egen tid. Litauerna i Zietelatrakten hade tagit sin forskare mycket till sitt hjärta: ”När jag ser dig, känner jag igen en kär broder; när jag har pratat lite med honom blir jag så glad; det är som om jag åter hade fått se en kär broder.”2 Och forskaren brukade ta med sig både bröd, godis och mediciner till dem … På forskningsområdet fick Aloyzas Vidugiris, skulle man kunna säga, till och med lämna spår av sitt eget blod. Den 23 augusti 1987, när en liten grupp dissidenter samlades vid Adam Mickiewicz-monumentet i Vilnius för att högtidlighålla årsdagen av den tragiska Molotov–Ribbentrop-pakten, misshandlades vår språkvetare av lokala huliganer nära den store poetens födelseplats. Dialektologiska expeditionen slutade för honom på traumatologiska avdelningen vid Sankt Jakobs sjukhus i Vilnius och fortsatte senare även i domstolen i Varenava-distriktet i Belarus. Vidugiris var helt uppslukad av dialektologiska expeditioner. En av dem vill man särskilt nämna. En gammal kvinna från Zietelatrakten, som fortfarande talade litauiska ganska bra, berättade för honom att hon hade hört att det djupt inne i Ryssland, någonstans nära Volga i Samaras guvernement, fanns en litauisk liten kyrka med en litauisk präst, och att 122 litauiska gårdar låg intill varandra där. Vidugiris kom fram till att dessa litauer var ättlingar till deltagarna i upproret 1863. Hur skulle man ta sig dit? Språkvetaren visste mycket väl att hans avhandlingshandledare, akademikern Boris Larinas, själv var en stor entusiast för expeditioner. Det var tack vare honom som Vidugiris också fick tillstånd att skriva en avhandling om Zietelas dialekt, eftersom det fanns de som hävdade att en sådan avhandling innebar inblandning i en annan delrepubliks angelägenheter. Ett enastående tillfälle dök upp – hundraårsjubileet av upproret. Aloyzas Vidugiris och vår mytologiforskare Norbertas Vėlius (1938–1996) flög till Saratov. På flygplatsen skulle de möta akademikern Boris Larinas, som flög in från Leningrad. Tyvärr väntade där ett telegram med beskedet att akademikern blivit svårt sjuk. Båda forskarna återvände lyckliga från expeditionen: de fann förstås inte längre den litauiska kyrkan eller den litauiske prästen, men där bodde ännu 42 litauiska familjer. När den berömde amerikanske affärsmannen och litauiske samhällsaktivisten Juozas Kazickas (som 1921 hade återvänt till Litauen från trakten tillsammans med sina föräldrar) fyrtio år senare kom till området, till bosättningen Čiorna Padina, med sina familjemedlemmar och rikligt med gåvor för att se sig omkring i sin hembygd, fann han inte bara några få litauer där, utan också en hel grupp Kazickas – tyvärr talade ingen där längre litauiska. Aloyzas Vidugiris fick alltså skriva dödsrunan även över ännu en litauisk dialekt … Och den här var inte den sista. 2 Ur texter nedtecknade på dialekt. A. SABALIAUSKAS. Aloyzui Vidugiriui – 80 329 Kartu su iš šio krašto kilusiu žurnalistu Jonu Petrausku (1915–2006) Vidugiris išleido kitos kalbininkų numylėtinės, jau baigiančios išnykti Baltarusijos teritorijoje esančios lietuvių tarmės – Lazūnų tarmės žodyną (1985), vienas paskelbė Lazūnų tarmės tekstus (1987), minėto žodyno papildymus (1991). O netrukus turėtų pasirodyti ir monografija Lazūnų lietuvių šnekta. Tillsammans med Danguole Mikulėnienė och Kazys Morkūnas sammanställde Vidugiris en ordbok över den mycket arkaiska och intressanta litauiska dialekten Dieveniškių šnektos žodyną (del I, 2005). Under flera decennier arbetade Aloyzas Vidugiris med det viktigaste verket inom litauisk dialektologi – Lietuvių kalbos atlaso (I–III, 1977–1991). För denna utgåva undersökte han 40 bebodda orter (här överträffades Vidugiris av ingen); han är en av dess redaktörer. Tillsammans med andra tilldelades han 1994 Litauens republiks vetenskapspris för arbetet med Lietuvių kalbos atlaso. Vidugiris är också en av författarna till antologin Lietuvių kalbos tarmės (1970). Tarp lietuvių kalbininkų Aloyzą Vidugirį, galbūt su Kazimieru Eigminu (1929–1996), reikėtų laikyti ir aktyviausiu mūsų kraštotyrininku. Šios srities jo darbai taip pat buvo gražiai įvertinti – kartu su kitais kraštotyros entuziastais 1994 metais jam buvo paskirta valstybinė Jono Basanavičiaus premija. Vidugiris skrev artiklar om tvåspråkighet, historisk dialektologi, historien om utforskningen av det litauiska språket och språkets vård. Han sammanställde ”Program för undersökning av litauiska dialekter och deras samspel. Lexikon” (1995). Men lingvistens stora kärlek var ändå Zietelas dialekt. Efter att redan ha gett ut böcker om denna dialekt och för länge sedan antecknat datumet då den sista dialekttalaren dog gav han sig 2005 åter ut på en resa tillsammans med sin hustru. De besökte gårdarna där han främst hade arbetat. Här och där lämnade han också några av sina böcker, trots att han visste att ingen där skulle läsa dem. Men någon skulle kanske kasta en blick på fotografierna av sina föräldrar eller farföräldrar och deras fattiga stugor, som hade hamnat i vetenskapliga böcker. För sina insatser inom forskningen om det litauiska språket tilldelades Aloyzas Vidugiris 2002 storfurst Gediminas orden. Berättelsen om vår framstående dialektolog inleddes med ett möte under en expedition i Zarasai. För Aloyzas Vidugiris blev mötet avgörande: där såg han för första gången sin blivande hustru, doktor i kemiska vetenskaper och deporterad till Sibirien, Vita. I Aloyzas Vidugiris liv och vetenskapliga verksamhet var hon alltid ett mycket stadigt stöd3. Att det där mötet ägde rum vill även författaren till denna berättelse gärna tillskriva sig en liten del av äran för. 3 Tyvärr var det inte förunnat Vita Vidugirienė att få uppleva sin makes jubileum: efter en svår sjukdom gick hon bort när det bara återstod tre månader till jubileet. 330 KALBOS KULTŪRA | 81