Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje

JURGITA GIRČIENĖ Institutet för litauiska språket PROGRAMLEDARE OM INFORMELLT SPRÅKLIGT UTTRYCK I MEDIERNA 1. INLEDNING På senare tid har frågor om den offentliga sfärens privatisering och dess samband med språklig förenkling, eller en informell talstil1, diskuterats intensivt i världen och i Litauen (se Fairclough 1995; Hedin 2005; Nevinskaitė 2006; Webster 2006: 168–208; Pečiulis 2007: 198–204; Fiske 2008: 94–100; Marcinkevičienė 2009 m.fl.). Medierepresentanter är några av de viktigaste aktörerna bakom den språkliga bakgrunden i den offentliga sfären. Forskare inom olika områden, däribland lingvister, har framfört skilda uppfattningar om journalisters bruk av informella uttrycksmedel. Vissa av dem, som traditionellt betraktar korrekthet som det främsta kriteriet för ett gott offentligt språk, tolkar informellt tal som en försämring av mediespråket och som icke-normativa varianter utanför standardspråkets gränser. Andra, som betraktar den offentliga diskursen utifrån ett föränderligt och liberaliserande samhälle och ett medielandskap som avstår från lärarrollen och skapar en föreställning om en vänskaplig dialog med mottagaren, förknippar informellt tal med effektivare kommunikation och god kommunikativ kompetens, vilket hjälper medierepresentanter att skapa en miljö för informell kommunikation som kännetecknar den aktuella perioden2. Mot bakgrund av denna åsiktsskillnad är det lämpligt att undersöka vad medierepresentanterna själva anser om hur informella uttryck tränger in i medierna. Frågan försöker besvaras med utgångspunkt i en undersökning av TV- och radioprogramledares inställning till offentligt språk och språkpolitik – projektet ”Baltisk sociolingvistik (BALSOC): 1 Inom sociolingvistisk teori förstås den informella stilen, som en egenskap hos kommunikationssituationen snarare än hos språkbruket, som en motsats till den formella stilen (se Trudgill 1999: 117–128; om förhållandet mellan dessa termer och de begrepp de betecknar och andra termer för liknande företeelser, till exempel fri respektive officiellt språkbruk, samt deras omfattning, se Miliūnaitė 2009: 40 ff.; Tamaševičius 2010: 192). 2 För en utförligare redogörelse för de argument som framförs av forskare som tolkar språklig förenkling på olika sätt, se Girčienė 2009: 299–232; Tamaševičius 2009; 2010 m.fl. J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 307 språkligt samhällsmedvetande i Litauen och Lettland»3 – med data som omfattar bedömningar av den egna språkliga kompetensen, närmare bestämt hur användningsområde och mottagare påverkar journalisters språkbruk. I undersökningen genomfördes 24 strukturerade kvalitativa intervjuer med typiska (populära och välkända) programledare – män i åldern 32–42 år. Även om ett sådant urval begränsar möjligheten att generalisera resultaten till alla medierepresentanter, gör det homogena urvalet det möjligt att synliggöra så stor åsiktsvariation som möjligt inom en grupp, oberoende av ålder och kön (Nevinskaitė 2009). Några av respondenterna leder analytiska program för en äldre publik (ANALIT.), medan andra leder populära underhållningsprogram (POP.), oftare riktade till ungdomar. Det bör noteras att det var svårt att klassificera program enligt detta kriterium, varför denna åtskillnad bör betraktas med reservation (Nevinskaitė 2009). Hälften av respondenterna räknas till de professionella – journalister eller skådespelare som under sin utbildning fått systematisk undervisning i språk och tal (PROF.); de övriga utgör gruppen så kallade icke-professionella, som saknar journalistisk utbildning och inte fått någon ingående språklig skolning under studietiden (NEPROF.). Utifrån de två nämnda kriterierna skapades ett urval bestående av fyra grupper, med sex programledare i varje grupp. Programledare i TV och radio (som några av de tydligaste uttrycken för det offentliga rummet) utgör en särskilt relevant grupp av professionella talare för den undersökning som beskrivs i denna artikel, eftersom deras språkbruk utan tvekan påverkar språkbrukare i allmänhet. Dessutom är programledare, som ordets professionella utövare, kompetenta att resonera om språkförändringar (jfr Nevinskaitė 2009). Det kan antas att deras uttryckta attityder (till skillnad från de så kallade ”naiva” språkbrukarnas), även om de undersökts med en direkt metod, kan ha samband med det faktiska språkbruket i det offentliga rummet (se Vaicekauskienė 2010: 171). 2. BEHOVET AV MOTIVERADE ANTINORMER En av frågorna till respondenterna om deras personliga språkliga kompetens syftade till att ta reda på om det förekommer att de medvetet bryter mot standardspråkets normer när de leder program, och vilka de möjliga orsakerna till detta är. Sammanfattningsvis uppger majoriteten (20 av 24) av programledarna att de vid behov, av olika skäl, bryter mot språknormerna avsiktligt och med goda skäl (se fig. 1). 3 Projektet genomfördes av Litauiska språkinstitutet (2009) med stöd från Statens fond för vetenskap och studier. 308 KALBOS KULTŪRA | 83 Bryter mot normerna av goda skäl Bryter inte medvetet mot normerna FIG. 1. Programledarnas fördelning efter om de bryter mot standardspråkets normer i de program de leder 2.1. Två av de fyra respondenter som utifrån den ursprungliga, strikt nekande svarformuleringen (Nej; Nej, jag bryter inte medvetet) placerades i undergruppen som inte bryter mot normerna, medger samtidigt, när de utvecklar sina svar, att de i mycket sällsynta (exceptionella, enstaka) fall kan kringgå normer som hindrar kommunikationsprocessen: Nej. Nej. För som jag säger, det enda fallet med ”Audros” var just det här. Jag försöker faktiskt, även om det låter förfärligt och jag vet att 90 procent av mina bekanta verkligen inte skulle säga så, eftersom de verkligen inte vet att det ska vara så4. [NEPROF. ANALIT.] Nej, jag bryter inte medvetet mot normerna. Jag bryter verkligen inte medvetet mot dem. Men om jag behöver använda det ordet <...> draivas, när det inte finns någon litauisk motsvarighet, <...> då händer det att jag säger ”som musikerna säger, draivas”. Det kan hända att jag använder samma slang, men först varnar jag lyssnaren eller tittaren för att det blir slang; ändå blir det tydligare för alla. [NEPROF. ANALIT.] Det är värt att notera att tre av de fyra respondenter som uppger att de inte medvetet bryter mot standardspråkets normer i sina program leder program med mer seriöst innehåll, av analytisk karaktär och riktade till en äldre publik, vilka kräver ett mer formellt språkligt uttryckssätt. Två av dem hör till undergruppen icke-professionella, liksom den enda programledaren för populära program som sade att han verkligen inte avsiktligt bryter mot språknormerna. Av respondenterna i gruppen professionella sade endast en att han inte bryter mot språknormerna – en journalist som leder ett analytiskt, formellt politiskt debattprogram5 (se fig. 2). 4 Båda betoningarna áudra (1) och audrà (4) är normriktiga. (Red. anm.) Citerat tal återges oförändrat. – J. G. 5 Om skillnaden mellan (o)formaliteten i så kallade samhällsinriktade samtalsprogram och dess inverkan på valet av informella uttrycksmedel, se vidare G i r č i e n ė J. Nominatyviniai adresato įvardijimai visuomeninius klausimus nagrinėjančiose pokalbių laidose: sociolingvistinis aspektas, 2010 (inskickad för publicering i Žmogus kalbos erdvėje). J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 309 FIG. 2. Programledarnas fördelning enligt förhållandet mellan (icke-)brott mot standardspråkets normer och programmets karaktär samt utbildningsbakgrund Endast ett fåtal (5 av samtliga 24) programledare kopplar brott mot språkets normer till normernas kvalitet (tre av de tjugo som erkände att de gör det konsekvent och två av de fyra som hänfördes till undergruppen som inte bryter mot normerna). Dessa respondenter följer helt enkelt inte regler som begränsar uttryckandet av tankar och som avviker kraftigt från det som, enligt en respondent, är etablerat talspråk och folkliga traditioner: Det är svårt för mig att förstå <...> varför vissa saker som har etablerats i vårt land, i vårt talspråk, plötsligt <...> försöker slås bort <...>. Jag förstår var gränsen går för slang och andra sådana saker, men till exempel just „Joninės“. Nu måste vi säga „Joninės“, men inte „Joninės“. Men hela livet har alla sagt „Joninės“. Varför måste man ändra på något sådant? <...> Sådana saker <...> verkar <...> meningslösa för mig. Och man kan verkligen ibland luta sig mot folklig visdom och göra ett visst undantag. Låt „Joninės“ förbli „Joninės“, och inte „Joninės“6. [NEPROF. POP.] Jag bryter mot normerna <...> eftersom vissa tankar, om man vill uttrycka dem exakt, [när de uttalas] inte nödvändigtvis följer de regler som språkvetarna har fastställt. <...> [för det mesta] underkastar jag mig språkvetarnas diktat, även om jag inte alltid håller med. [NEPROF. ANALIT.] (se även de två första illustrativa exemplen) Det bör noteras att samtliga fem respondenter som förknippar motiverade normbrott med en norm som de anser vara av låg kvalitet och ett kommunikativt hinder saknar journalistutbildning. 6 Båda betoningarna Jonìnės (2) och Jõninės (1) är normriktiga. (Red. anm.). 310 KALBOS KULTŪRA | 83 2.2. Flertalet (19) respondenter kopplar motiverade fall av användning av antinormer inte till normernas kvalitet i sig, utan till möjligheten att utöka arsenalen av språkliga uttrycksmedel som behövs för effektiv kommunikation med element utanför standardspråket, det vill säga att överskrida gränserna för ett av kraven på ett gott språk – korrekthet – så att de, genom att använda stilistiskt expressiva element från andra språkliga koder, kan förstärka andra aspekter av ett gott, eller stilfullt, språk som behövs i en viss kommunikativ situation – bildrikedom, livfullhet med mera (jfr Župerka 2001: 9). Denna dominerande grupps uppfattning sammanfattas i ett citat från en av dess företrädare – en respondent med journalistutbildning: Journalistik handlar om vissa stilistiska aspekter, och om du medvetet använder vissa ord, medvetet bryter mot [reglerna] eller medvetet betonar fel, så är det normalt, enligt min mening. Det har inte mycket med språkets korrekthet att göra, det handlar mer om stil. [PROF. ANALIT.] En analys av svaren från programledare som medvetet bryter mot standardspråkets normer visade på vissa mer allmänna orsaker till respondenternas användning av informella inslag i ordförråd och prosodi. 1) En motiverad antinorm anges som ett viktigt verktyg för att bättre gestalta (karaktärerna som skapas i programmet), till exempel: Ett fiktivt tv-porträtt <...> får genom felaktigt språk en bild av en skurk, <...> en idiot eller något annat. För det skulle se löjligt <...> och till och med dumt ut om den karaktären, [till exempel] en bandit, <...> talade ett mycket vårdat litterärt språk. [PROF. POP.] Jag spelar <...> en pojke, <...> med sådan slang... öronen skulle nog ha slokat, de hade aldrig hört sådant. Jag säger: <...> ”Vi bakade, mamma. – Vad bakade ni?” Jag säger förstås ”blynus”, inte ”blynus”. <...> ”Heelt, heelt onödigt, när man knådar degen att plocka ut äggskalen lūkštus <...>. Så äter man i Brasilien.” <...> Man måste betona alla ord fel eftersom systern enligt handlingen <...> är en plugghäst, <...> medan brodern är lite efterbliven, så han kan inte tala korrekt. <...> Det är till och med ett karaktärsdrag; den här karaktären talar dåligt, mycket uttrycksfullt men väldigt dåligt. [PROF. POP.] Det är bara några få personer som översätter filmer bra <...>. Det beror på att våra redaktörer är väldigt trögrörliga. Därför tycker jag att litauiskan inom sådana områden som konst – film och litteratur – är mycket dålig. Det är en situation med döda dialoger <...>. På de ställena <...> är jag mycket friare, eftersom det är något helt annat. <...> Karaktärer som talar oavbrutet måste kännas övertygande levande, och mycket sällan tror man på det som händer där: de är så stela. [PROF. ANALIT.] J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 311 2) Uttrycksmedel som inte tillhör standardspråket, till exempel inslag av vardagligt språk, hjälper programledarna att skapa en informell miljö, riva ned kommunikationsbarriärer och främja den öppenhet hos programdeltagarna som krävs i vissa program (talkshows och liknande) och som tittarna förväntar sig, till exempel: Ibland måste man chockera publiken lite för att locka den. [PROF. ANALIT.] Man tillåter sig något, för <...> det, så att säga, river ned vissa barriärer. [PROF. POP.] 3) En stilistiskt expressiv, motiverad antinorm gör det möjligt för många programledare att vid behov betona en tanke och förmedla det nödvändiga sammanhanget med mer sparsamma medel, till exempel: Jag skulle säga att [det gör det möjligt] att betona något, <...> lägga logisk betoning på en tanke. [NERPOF. POP.] [Jag bryter mot normerna] om det behövs för att understryka någon paradox. [NEPROF. ANALIT.] I vissa situationer, <...> som rör ord eller någon fras, <...> som någon känd person har yttrat <...>, kan det till exempel handla om <...> ”nafik”, som används av pseudoföreningens ordförande, en figur i ”Žinios”, <...> ”purvasklaidė” eller någon annan nybildning, <...> som inte hör till standardspråket, <...> men som företeelse <...> har de vissa betydelsenyanser <...> och kan förmedla hela sammanhanget. I stället för att förklara hur en viss politiker sade det i ett visst sammanhang <...> räcker det helt enkelt att påminna om just det enda ordet, så säger det publiken allt. [PROF. ANALIT.] 4) Enligt journalisterna bidrar informella element utanför standardspråket till att skapa programmets övergripande expressiva stämning, som fängslar tittarna, och till att göra programmet livligare, särskilt genom humoristiska inslag, till exempel: Jag har ett särskilt morgonprogram som framför allt ska vara roligt och lättsamt, <....> det ska finnas mycket sund humor och inga hämningar. Det blir allt möjligt, allt möjligt. [PROF. POP.] Om situationen till exempel kräver en humoristisk framställning hjälper det ibland att <...> bryta mot språkreglerna. <...> jag använder olika ord som inte bör användas. [PROF. POP.] Min kollega <...> snubblade på orden när hon talade och sade ”veržliarakŠtis” i stället för ”veržliaraktis”. Det tyckte jag så mycket om att jag fastnade för det, <...> och upprepade det under hela programmet: ”nå, då tar vi veržliarakŠtį”. Det skulle vara ett exempel på [normbrott]. [PROF. POP.] 312 KALBOS KULTŪRA | 83 Det bör understrykas att respondenterna förknippar behovet av motiverade antinormer med kvaliteten hos informella uttrycksmedel, deras lämplighet för ett visst programformat samt ansvar gentemot sig själva och mottagaren (därför åtföljs informella uttryck ibland av metalingvistiska kommentarer), det vill säga med professionalism, till exempel: Det ska låta aptitligt. Jag undviker i hög grad banala, vulgära och allmänt spridda uttryck som används i etern, eftersom jag föreställer mig att just de som medverkar i etern borde vara förebilder, <...> det är därför de är där, eftersom de utmärker sig på något sätt, de förbereder sig, <...> det som är utslitet, <...> är inte längre intressant för tittaren. [PROF. POP.] Om det krävs, säg, av något inslag i ett program eller en sändning att man måste lägga in någon mening på samogitiska eller ryska, eller något [liknande]. [NEPROF. POP.] Om man gör något fel medvetet måste man vara beredd... Folk kommer ändå att märka det. I de flesta, de flesta fall går det inte publiken förbi. Och då måste man ha åtminstone två förklaringar, <...> ha ett argument redo för sig själv. Och naturligtvis bör argumenten vara tungt vägande, <...> om man till exempel ville framhäva något mer. <...> Återigen: om det är ett slanguttryck väcker det vanligtvis uppmärksamhet, eftersom det är ovanligt och främmande för den miljön, eller låter obekant för någon annan; kanske säger man det på ett annat sätt i vår by... [NEPROF. ANALIT.] Sammanfattningsvis kan man, utifrån svaren på frågan om brott mot standardspråkets normer, säga att de flesta respondenter betraktar sina egna fall av motiverade antinormer som ett medvetet och ansvarsfullt språkligt spel som kräver kompetens och bidrar till effektiv kommunikation. Insikten att normbrott oftare uppfattas som ett stilistiskt grepp än som likgiltighet inför korrekthet stärks ytterligare av att samtliga respondenter som utgör majoriteten i urvalet, när de förknippade frågan om medvetna normbrott inte med normens kvalitet eller med normen som ett hinder (jfr 2.1), utan med den extra möjlighet att utvidga uttrycksrepertoaren som element utanför standardspråket erbjuder, i grund och botten sade samma sak när de svarade på frågan om användningen av expressiva uttrycksmedel. 3. BEHOVET AV EXPRESSIVA UTTRYCKSMEDEL Behovet av språkliga uttrycksmedel som skapar expressivitet och deras nödvändighet i etern framgår också av att nästan alla respondenter svarade jakande på frågan om användningen i program av expressiva element – ord, däribland nybildningar, konstruktioner och liknande. De huvudsakliga medlen för att göra språket expressivt sammanfaller i stort sett med dem som nämndes i svaren på frågan om normbrott – de hör oftare J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 313 till ordförrådets delsystem: (egna) nybildningar, ord från andra språk eller andra varieteter av litauiska (vardagligt talspråk, slang, dialekter) nämns, mer sällan fraseologi; som uttryck för expressivitet anges endast interjektioner och ljudhärmande ord. Man leker gärna också med prosodiska element, och i enstaka fall nämns syntaktiska uttrycksmedel. Nedan följer några svar från respondenterna som belyser konkreta medel för att göra språket expressivt: Kanske fler interjektioner. <...> [de uttrycker] till exempel en mycket stor förvåning: ”voooo”, men det är inte ”wow, voou” – man gör det genom att blåsa ut luft, det är väldigt charmigt att upprepa. [PROF. POP.] Jag tycker också om att chockera... Och att hitta på nybildningar, som ”viešnia – svečia” [gäst – nybildat ord]. [PROF. POP.] Det är faktiskt ett slitsamt arbete att hitta på ord <...>. Jag har, som sagt, infört ett par nybildningar och vet vad det innebär, hur mycket man får kämpa. Men jag tycker nog mer om att använda sådana där ord som ”sušvilptas, nušvonktas”, sådana som ibland bara dyker upp i huvudet; jag vet inte varifrån de kommer till mig <...> Men ibland plockar man fram sådana, och jag tycker mycket om att ge orden en helt annan [betydelse], att placera dem i en helt annan kontext. [NEPROF. POP.] Alla programledare för populära program och de flesta respondenter som leder analytiska program använder vid behov också dessa ofta informella språkliga resurser, som kan hänföras till området utanför standardspråket (tre av de fyra som inte använder medel för att göra språket expressivt förklarade att de hade använt sådana när de ledde populära program). Respondenterna förknippar användningen av informella, expressiva uttrycksmedel med humor, nyhetseffekt, känsloladdning, en träffsäkrare och livfullare tanke samt individuell stil, till exempel: Nå, om det har charm – åtminstone tycker jag att det borde ha charm. [PROF. POP.] Man väljer sin egen talstil, sitt eget sätt att tala – det handlar om att [man behöver] stärka varje människas individualitet. <...> Precis som jag är levande, är också språket levande. [NEPROF. POP.] Ibland livar det upp språket i vissa situationer och tillför <...>, så att säga, en sund, sund humor. I vissa situationer behöver man helt enkelt använda sådana nybildningar, men återigen utan att gå över gränsen. Allt med måtta <...> Och varför inte ibland använda en nybildning och på så sätt krydda den ena eller andra situationen? [NEPROF. POP.] För att göra själva tankens uttryck livfullare, <...> och illustrera känslan. [NEPROF. POP.] För att hypertrofiera något, framhäva stora skillnader. [PROF. ANALIT.] 314 KALBOS KULTŪRA | 83 För att språket ska bli träffsäkrare. <...> Arbetet är fascinerande just för att man varje dag hittar på något nytt och glömmer det nästa dag. [NEPROF. ANALIT.] Man letar efter någon sorts <...> aforistisk karaktär... <...> Något nytt, något nytt måste klinga till. <...> Det är klart att man hela tiden strävar efter att det ska bli så att folk säger – åh, det här är bra! [NEPROF. ANALIT.] När respondenterna besvarade frågan om språklig expressivitet nämnde de inte bara i stort sett samma uttrycksmedel som för motiverade antinormer, utan kopplade dem också konkret till varandra, till exempel: Om det finns något specifikt i bilden hittar man ibland avsiktligt på ett specifikt ord eller bryter på något sätt mot någon norm. [NEPROF. ANALIT.] Men, som sagt, vi anstränger oss också maximalt för att inte överskrida gränserna; låt oss börja med anständighetens gränser och för det andra språkvårdens. [NEPROF. POP.] 4. SAMBANDET MELLAN MOTIVERAT INFORMELLT UTTRYCKSSÄTT OCH KOMMUNIKATIV KOMPETENS För de flesta respondenter är således ett motiverat brott mot standardspråkets normer liktydigt med språklig expressivitet och ett utökat urval av uttrycksmedel, och omvänt (jfr kap. 2 och 3). Båda processerna uppfattas som ett språkligt intellektuellt spel som kräver kompetens inte bara hos programledaren utan också hos tittaren eller lyssnaren, ett medvetet spel som främjar kommunikationens genomslagskraft, snarare än ett avsiktligt eller oavsiktligt bruk av så kallat (enkel) vardagligt språk eller en sänkt kvalitetsnivå. Programledarnas synsätt hänger samman med god kommunikativ kompetens, som under informella omständigheter kräver förmågan att övergå till informell kommunikation och därmed också att använda informella uttrycksmedel och leka med språket (jfr Hedin 2005: 60; Tamaševičius 2010). Lekfullhet och språkligt spel betraktas överlag som ett utmärkande drag för den postmoderna epoken (Hassan 1987, cit. ur Lapėnienė 2007; Lyotard 2010: 32). Insikterna om ett ansvarsfullt, medvetet spel med informellt språkligt uttryck förstärks ytterligare av respondenternas svar på andra relaterade frågor om skillnaderna mellan offentligt och privat tal, orsakerna till dessa och anpassningen till mottagaren. Alla respondenter svarade jakande på frågan om de anstränger sig för att tala när de leder program, vilket otvivelaktigt visar på ansvar för J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 315 det offentliga ordet. När de var i sändning sade de flesta att de tänkte inte bara på vad de säger, utan också på hur de säger det, och uppgav att de förbereder sig i förväg, till exempel: Jag tänker väldigt mycket. [PROF. POP.] Om det är direktsändning eller en inspelning tänker man alltid på hur man talar. [NEPROF. ANALIT.] Mot denna bakgrund är det naturligt att alla intervjuade programledare ändrar sitt sätt att tala när de talar offentligt jämfört med i privata sammanhang (lite / mer / mycket; av dem som angav en procentsats: 20, 30, 40 procent): i etern talar de mer korrekt, flytande, uttrycksfullt och estetiskt. Det är inte bara det offentliga registrets ordförråd som skiljer sig, utan även syntaxen och prosodin – uttal och betoning. Även om många respondenter nämnde att det är nödvändigt att tala korrekt offentligt och ha de färdigheter som krävs för det, kopplade de detta till ett inre behov och till den kommunikativa nyttan av ett gott språk, där korrekthet är en beståndsdel. Endast enstaka respondenter (2 av 24) kopplade den nämnda ”högre kvalitetens” kod som används offentligt till ett yttre tryck från språknormen och uppgav att de hade möjlighet att tala (något) friare offentligt. Det är värt att notera att det är de så kallade icke-professionella – programledare utan journalistutbildning – som känner sig (mer) begränsade av språksystemet och talar mer om korrekthet som ett mål (jfr: När en människa börjar tänka förlorar hon genast sin frihet, för en människa är fri när hon inte tänker, när allt bara flödar ur henne. Och om du tvivlar, om du inte är van vid att tala korrekt, <...> uttrycker du dina tankar lite svårare [NEPROF. ANALIT.]). För de professionella är detta en färdighet de redan har, en grund som de kan använda för att eftersträva effektiv kommunikation – byta kod, vid behov ta till en icke-normativ variant och så vidare. De flesta programledare förknippar ett mer korrekt, flytande, uttrycksfullt och estetiskt offentligt språkbruk med språkets kommunikativa funktion som ett medel för kommunikation, uttryck för tankar och skapande av en image, och därmed också med dess följder – ansvar gentemot mottagaren och sig själv som yrkesperson, till exempel: Det är respekt för publiken man vänder sig till. [PROF. POP.] Här tror jag att det snarare är en fråga om <...> yrkesmässig självkänsla. <...> allting får en professionell eller oprofessionell prägel. [NEPROF. POP.] Jag har åtminstone en bild av vilken image jag har skapat. Det är naturligt att man, för att bevara den imagen, också måste bevara <...> samma språkliga skönhet. För annars kan man snabbt gå från en ”Mercedes” till en ”Zaporozjets”. Det är mycket lätt. Men att gå från en ”Zaporozjets” tillbaka till en ”Mercedes” är svårare. [NEPROF. POP.] 316 KALBOS KULTŪRA | 83 Det är inte bara den offentliga eller privata sfären, utan också de varierande omständigheterna kring offentligt tal som får de flesta respondenter att ändra sitt sätt att tala och anpassa det till olika programformat, till exempel: Jag kan prata på olika sätt i varje program. [PROF. POP.] När jag arbetar med ett program <...> för en ungdomspublik talar jag kanske lite mer avslappnat, eller snarare tänker jag mindre på vad jag ska säga, <...> och kanske använder jag lite andra ord. Om jag till exempel arbetar med ett sportprogram om sportnyheter och sportevenemang, <...> försöker jag tala som en vanlig sportentusiast, med hans ord – det finns inget manus som jag läser från, vare sig på papper eller från en teleprompter, eftersom en sportentusiast är känslosam och lite, ja, lite hånfull, kanske i ordets positiva bemärkelse. [PROF. POP.] Alla program jag har lett <...> har varit ganska fria till stilen <...>, och man bad mig till och med att visa en viss känsla och använda fraser eller ord som uttryckte den, sådana som kanske inte är några pärlor inom standardspråket. [PROF. POP.] Programmens olika karaktär innebär också att de riktar sig till olika mottagare: de flesta respondenter uppgav att de anpassar sitt sätt att tala efter de samtalspartner som medverkar i programmet och de förmodade tittarna, till exempel: Journalister bör anpassa sig till sin samtalspartner. [NEPROF. ANALIT.] Ja, jag vill bli accepterad av så många lyssnare som möjligt, och om du är alltför korrekt kommer en del att avfärda dig som opålitlig, högfärdig, som en herre, jag vet inte... Särskilt <...> människor från mindre orter vill att man pratar med dem som en av deras egna. Därför försöker man vinna deras gunst och talar mer begripligt, på ett språk som är lättare för dem att förstå. [PROF. POP.] Det är miljön man vänder sig till, det vill säga publiken, som får en att göra så. <...> om jag talar till skolelever, <...> talar jag på ett sätt som de lättare förstår och använder mer humor som de förstår <...>. Om jag <...> talar om vissa naturminnesmärken <...> för en mer mogen publik, talar jag förstås lite annorlunda. [PROF. POP.] Det beror på vem det är. Om du intervjuar <...> en aktad samhällsperson försöker du förstås tala lite annorlunda, mer korrekt, <...> eftersom gästens status, och till sist också respekten för honom eller henne, förpliktigar. [PROF. POP.] Programledarnas synsätt vittnar om god kommunikativ kompetens, kopplad till språklig ackommodation – att talaren anpassar sitt språk efter publiken eller en viss samtalspartner (jfr Holmes 2008: 242–243; Tamaševičius 2009: 139–141). Respondenternas beskrivna inställningar tyder också på att programledarna kan ha god sociolingvistisk kompetens, kopplad till förmågan att fö- J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 317 variera det språkliga uttrycket med hänsyn till diskursens karaktär och använda informella uttrycksmedel i informella sammanhang (jfr Hedin 2005: 60; Holmes 2008: 431–434; Tamaševičius 2010). Resultaten av en sådan deskriptiv undersökning, baserad på en del av materialet från projektet BALSOC som rör programledarnas personliga språkliga kompetens, anknyter till resultaten av andra undersökningar baserade på BALSOC-data. Det har konstaterats att de flesta respondenterna stöder användningen av informella uttrycksformer offentligt; denna uppfattning får starkast stöd bland programledare för underhållningsprogram riktade till unga och i mindre utsträckning bland respondenter som leder analytiska samhällsprogram för en akademisk publik (Vaicekauskienė 2010: 171). Det finns flera typer av programledare: ”skapare” som leker friare med språket och mer återhållsamma ”konstruktörer” (Vaicekauskienė 2009: 20). Respondenterna uppfattar den rådande situationen som en naturlig förändring av språket, en levande organism, och ser ett behov av en öppnare standard inför dessa förändringar, liksom samband mellan informellt språkligt uttryck och programmets format och mottagarens ålder. Enligt vissa hindrar ett fattigt språk utvecklingen av en kommunikativt effektiv offentlig diskurs. Kreativa språkliga uttrycksmedel som bidrar till att utvidga språkets möjligheter och främjar aktivitet värderas positivt, till skillnad från kontrollerande och reglerande medel (jfr Nevinskaitė 2009: 182–184). Undersökningar baserade på material från projektet BALSOC belyser offentliga diskursskaparnas attityder. Med tanke på professionella programledares syn på språket som ett arbetsredskap kan man anta att deras attityder sannolikt hänger samman med deras faktiska tal (jfr Vaicekauskienė 2010: 171). Detta stöds också av några nyare arbeten (Aleksandravičiūtė 2010: 46 ff.; Tamaševičius 2010), där det faktiska talet hos enskilda respondenter som deltagit i projektet undersöks: preliminära data tyder på att programledarnas attityder hänger samman med deras språkbruk. 5. SLUTSATSER Resultaten av analysen av typiska tv- och radioprogramledares syn på 1) orsakerna till att normerna för standardspråket bryts, 2) språkets expressivisering, 3) skillnaderna mellan offentligt och privat tal samt variationen i offentligt tal som bestäms av programmets format och mottagaren, visar att offentliga diskursskaparnas uppfattning om hur informella språkliga uttrycksformer, som kommunikativt effektiva medel för språkets expressivisering, tränger in i medierna i huvudsak överensstämmer med forskarnas syn, där informellt tal kopplas till effektivisering av kommunikationen— 318 KALBOS KULTŪRA | 83 en god kommunikativ kompetens som hjälper mediernas företrädare att skapa en miljö för informellt umgänge som kännetecknar den aktuella perioden: 1. Majoriteten av de undersökta programledarna uppger att de vid behov, av olika skäl och på goda grunder, bryter mot standardspråkets normer, det vill säga använder informella språkliga uttrycksformer. 2. De flesta ordets professionella förknippar denna process med de stilistiskt expressiva element utanför standardspråkets gränser, som gör det möjligt att utvidga utbudet av språkliga uttrycksmedel som behövs för effektiv kommunikation – normbrott är för dem liktydigt med språkets expressivitet. 3. Detta är en medveten språklig intellektuell lek som kräver kompetens inte bara av avsändaren – programledaren – utan också av mottagaren och främjar kommunikationens genomslagskraft; den har inget samband med en mekanisk överföring av det privata registret till den offentliga sfären. Den bidrar till att skapa en allmänt expressiv bakgrund som är typisk för medierna i vår tid, en informell miljö för program av en viss stil, bryta ned kommunikationsbarriärer, avslöja (rollfigurens) karaktär och förmedla det relevanta sammanhanget mer intimt. Valet av informella uttrycksvarianter styrs av programmets format och den mottagare som hör samman med det, liksom av programledarens professionalism: informella uttrycksformer för ett expressivt språkligt spel väljs oftare av programledare för underhållningsprogram riktade till en yngre publik, medan programledare utan journalistutbildning som leder analytiska samhällsprogram för en mer mogen publik, där ett mer formellt språkligt uttryck krävs, är mer benägna att hålla sig till standardspråkets normer. LITERATŪRA Aleksandravičiūtė S. 2010: Sakytinės viešosios kalbos tyrimas: kalbinės elgsenos ir nuostatų santykis. Bakalauro darbas, Vilniaus universitetas. Fairclough N. 1995: Media discourse, London: Edward Arnold. Fiske J. 2008: Populiariosios kultūros supratimas, Vilnius: Žara. Girčienė J. 2009: Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje (sociolingvistinis aspektas). – Kalbos kultūra 82, 214–234. Hassan I. 1987: The Postmodern Turn: Essays in Postmodern Theory and Culture, Ohio State University Press. Hedin T. 2005: Changing Identities. Language Variation on Czech Television, Stockholm, Stockholm University. Holmes J. 2008: An Introduction To Sociolinguistics, Harlow: Pearson Education. J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 319 Lapėnienė D. 2007: Žodžiai ir prasmės perteikiant postmodernistinę realybės sampratą. Prieiga per internetą: www.lhpa.net/files/Straipsniai/Lapenai-te_Zodziai_ir_prasmes.doc. Lyotard J. F. 2010: Postmodernus būvis, Vilnius: Baltos lankos. Marcinkevičienė R. 2009: Nuo Habermaso iki Valinsko. Viešosios erdvės privatėjimas. – Akiračiai 2–3 (409), 1, 4. Prieiga per internetą: www.akira-ciai.lt/Akiraciai/Tema/Nuo-Habermaso-iki-Valinsko.-Viesosios-erdves-privatėjimas Miliūnaitė R. 2009: Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Nevinskaitė L. 2006: Viešosios erdvės transformacija Lietuvoje 1988–2000 m.: laikraščių atvejis. Daktaro disertacija, Vilniaus universitetas. Nevinskaitė L. 2009: Grėsmės kalbai ir kalbos priežiūra: žurnalistų požiūris. – Kalbos kultūra 82, 173–189. Pečiulis Ž. 2007: Iki ir po televizijos. Žvilgsnis į XX amžiaus audiovizualinės masinės komunikacijos fenomeną, Kaunas: Versus aureus. Tamaševičius G. 2009: Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje. – Kalbos kultūra 82, 138–148. Tamaševičius G. 2010: „Bloga“ kalba ir sociolingvistinė kompetencija. – Darbai ir dienos 53, 189–198. Trudgill P. 1999: Standard English: what it isn’t. – Standard English: the widening debate. Ed. T. Bex, R. J. Watts, London: Routledge, 117–128. Prieiga per internetą: http://www.phon.ucl.ac.uk/home/dick/SEtrudgill.htm. Vaicekauskienė L. 2009: „Kūrėjai“ ir „konstruktoriai“: asmenybės tipo įtaka kalbinėms nuostatoms. – 17-oji Jono Jablonskio konferencija: Kalbos variantiškumas ir kalbinės nuostatos. Pranešimų tezės, 20. Vaicekauskienė L. 2010: Lietuvių kalbos norminimo šimtmetis. Daug ideologijų ir šiek tiek vartosenos. – Naujasis židinys 5–6, 165–172. Webster F. 2006: Informacinės visuomenės teorijos, Kaunas: Poligrafija ir informatika. Župerka K. 2001: Stilistika, Šiauliai: Šiaulių universitetas. Gauta 2010 11 23 320 KALBOS KULTŪRA | 83 TV AND RADIO PRESENTERS ON THE NONSTANDARD LANGUAGE USE IN THE MEDIA Summary The article presents data from the study Baltic sociolinguistics (BALSOC): language awareness and orientation in Lithuania and Latvia which was carried out to investigate views of TV and radio journalists on public language use and language policy, including self-assessment of linguistic competence and, more specifically, the impact of the field and addressees on the way the journalists speak. The analysis of the data shows that the majority of typical TV and radio journalists deliberately and owing to various reasons violate the norms of standard language and switch to the nonstandard language use. This practice is related to the fact that the use of nonstandard but stylistically expressive elements allows the speakers to expand their repertoire of lexical expression. Hence, violating the norm has become a way of enriching one’s speech. The whole process can be seen as an intellectual and challenging interplay between the journalist, or show presenter, and the addressee rather than a simple transfer of the private register to a public context; it helps to create a more expressive background of the current media, contributes to an informal atmosphere of certain shows, reveals the participants’ characters and is a time-saving strategy. The choice of nonstandard forms of expression is usually governed by the type of show and its addressees as well as by the professional maturity of the journalists: presenters of shows for the younger audiences resort to informal register more often than hosts of analytical programs targeted at more mature viewers. JURGITA GIRČIENĖ Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] J. GIRČIENĖ. Laidų vedėjai apie neformalią kalbinę raišką žiniasklaidoje 321