Gimtosios kalbos riteris – ir vienas lauke karys

P E R S O N A L I J O S ALBINA BATAITYTĖ DEN INFÖDDA SPRÅKETS RIDDAR – OCH ENSAM KRIGARE Till språkforskaren Pranas Kniūkšta på hans 80-årsdag Hösten 2013 anordnades en utställning över språkforskaren Pranas Kniūkštas arbeten i Litauiska språkets instituts bibliotek, tillägnad åttioårsdagen av hans liv och verksamhet. Till öppnandet den 24 september samlades representanter för institutets ledning, medarbetare från den tidigare avdelningen för språkvård, som han ledde under ett helt decennium (från 1991 till 2001), anställda vid andra avdelningar och kollegor för att hylla jubilaren. Jubilaren firade sin årsdag med något i bagaget – 2013 sammanställdes och gavs hans nya bok ut Mellan grammatik och politik (260 s., utgiven av Litauiska språkets institut). I den samlas artiklar som skrivits och publicerats i pressen under det senaste decenniet (närmare bestämt 2002–2012), liksom några tidigare opublicerade artiklar. 322 KALBOS KULTŪRA | 86 Denna artikel skulle man vilja inleda med en översikt över den nämnda boken, eftersom den behandlar många aktuella och viktiga frågor som har direkt samband inte bara med språket, utan också med språkpolitiken och de lagar som makthavarna utfärdar och som reglerar användningen av det officiella språket (detta framgår också av den titel författaren valt till boken). Det finns desto större skäl att ta upp detta eftersom Pranas Kniūkšta är en av de sällsynta språkforskare som reagerar mycket livfullt och i rätt tid på dagens språkproblem och med välgrundade och principiella argument polemiserar mot motståndare – företrädare för olika områden som försöker sprida fientliga, och ofta rentav fräcka, idéer riktade mot det litauiska språket, dess språkvård och normering. Boken består av sju kapitel. I artiklarna i de två första kapitlen – ”Principer och riktlinjer för språkvården” och ”Fenomen i normernas utkant” – behandlas renodlat språkliga ämnen. Stort utrymme ägnas här åt tidskriften Kalbos kultūros språkpolitik, praxis, principer och ideologi. I en separat artikel, ”Kazys Ulvydas om språkvård och samhälle”, översiktas artiklar av den långvarige ansvarige redaktören för Kalbos kultūros, publicerade i tidskriften under hans 26 år i tjänsten (1961–1986). När Pranas Kniūkšta bedömer språkforskarens bidrag till dagens litauiska språk betonar han att ”man inte får förkasta de idéer om språkets utveckling och vård som forskaren förde fram”. Artiklarna i boken hade tidigare publicerats i Kalbos kultūroje, Gimtojoje kalboje och i tidskrifter och dagspress (var och när artikeln publicerats anges i slutet av den). Som författaren skriver i bokens förord ägnas störst utrymme åt det administrativa språket. Det behandlas i två kapitel: ”Administrativt språk” och ”Skrivning av för- och efternamn i dokument”. Även om Pranas Kniūkšta betraktar sin monografi Administracinė kalba ir jos vartosena, utgiven 2005, som sin svanesång, kommer vi emellertid att se att han under det senaste decenniet uträttat en hel del även inom det administrativa språkets område. När författaren diskuterar det nya lagförslaget om det officiella språket (s. 107–114) skriver han att det behöver revideras. Två saker som strider mot idén om ett officiellt språk är särskilt oacceptabla: konkurrensen från andra språk med litauiskan samt definitionen av offentliga inskrifter och regleringen av deras användning. Pranas Kniūkšta anser också att brister i förslaget är att det innehåller överflödiga delar av paragrafer som inte behövs i denna lag, alltför många kanslistiska klichéer och en sammanblandning av juridiska termer. I den intilliggande artikeln ”Ny kod, gamla språkproblem” (s. 115–126) bedöms den nya Administracinių teisės pažeidimų kodek- A. BATAITYTĖ. Gimtosios kalbos riteris – ir vienas lauke karys 323 sos (dess projekt) språk. Även om dokumentets språk inte är dåligt, anges ändå en hel del saker som behöver rättas. Efter att ha lagt ned mycket tid och möda på att utarbeta regler för företagsnamn och på arbetet med företagsnamn och deras användning, ställer författaren med rätta frågan varför lagen om företagsnamn ändrades (s. 127–131). Vissa av de ändringar som nämns öppnar vägen för att företagsnamn skapas utan ordning och utan regler. Pranas Kniūkšta bedömer kritiskt de nya reglerna för utarbetande av dokument, som godkändes den 25 maj 2006 (s. 132–139). Vid sidan av meningsfulla och nödvändiga ändringar av texten pekar författaren på sådant som ändrats helt i onödan, bara för att det skulle vara ”annorlunda”, eller gjorts tillkrånglat och alltför byråkratiskt. Särskilt aktuella och viktiga för hela samhället är artiklarna i bokens fjärde kapitel (s. 147–170). Där behandlas skrivningen av för- och efternamn i statliga dokument – i Republiken Litauens medborgares pass. Det rör sig om fyra artiklar: ”Om lagförslaget om för- och efternamn” (2007 07 20), ”Kommer Seimas att försvara det litauiska språket?” (2009 06 19), ”Åter ett grundlagsstridigt lagförslag” (Kalbos kultūra, 2009, t. 82), ”Hur skulle en lag om skrivning av för- och efternamn i dokument kunna se ut” (2010 06 9–12). Med stöd i konstitutionen och i Högsta rådets beslut av den 31 januari 1991 försvarar Pranas Kniūkšta principiellt den ordning som lagstiftningen föreskriver – att det officiella språket används i statens offentliga liv. Det grundläggande kravet är att en medborgare i Republiken Litauens för- och efternamn i passet eller en annan handling ska skrivas på litauiska, det vill säga med litauiska skrivtecken. Lagförslagets upphovsmän tar emellertid inte hänsyn till detta och vill legalisera skrivning av personnamn för litauiska medborgare som tillhör andra nationaliteter med latinska bokstäver och på andra språk. De ändringar och omredigeringar av lagförslaget som pågått i nästan ett decennium har ett tydligt syfte – att tillåta att polska, i stället för litauiska, används i handlingar för litauiska medborgare av polsk nationalitet. I så fall skulle polska bli Litauens andra officiella språk. Enligt Pranas Kniūkšta kan undantag när det gäller språkval endast tillämpas på litauiska medborgare som har ingått äktenskap med en medborgare i ett annat land (en utländsk medborgare). Språket är oskiljaktigt från statens (eller maktens) politik; det förankrar lagstiftningsakter och andra dokument, och om användningen av det försvagas där, försvagas också statsskickligheten. Det är just detta som artikelförfattaren framhåller. Pranas Kniūkšta behandlar många orsaker till språkets försvagning och försöken att stå emot dem i artikeln ”Främmande ord, politik och lagstiftningsakter” i det femte kapitlet (s. 173–179). Att det inte bara rör sig om lösa funderingar framgår tydligt av ”Språk- och politikbilder från Dieveniškės” (s. 180–192), där 324 KALBOS KULTŪRA | 86 dit han själv kom för att arbeta efter att ha avslutat Vilnius universitet och i praktiken fick erfara vad det innebär när språk och politik kolliderar (i sydöstra Litauen pågår detta än i dag). För övrigt hade han behandlat denna regions angelägenheter i den lilla bok som gavs ut 1990, Vilniaus kraštas ir lietuvių kalba (utgiven separat på litauiska, polska och ryska). Efter språkfrontens hårda strider, segrar och nederlag får också det förflutna genast en annan färg och träder fram i ett nytt ljus i bokens sjätte kapitel (s. 195–213) – bara titeln säger allt! – MODERSMÅLETS RIDDAR. Här porträtteras Kazys Ulvydas (100-årsdagen av hans födelse, 1910–1996), en av redaktörerna för det stora Lietuvių kalbos žodyno, sammanställare och ansvarig redaktör för den akademiska Lietuvių kalbos gramatikos i tre band och mångårig redaktör för tidskriften Kalbos kultūros, terminologen Kazimieras Gaivenis (gick bort alltför tidigt, 1934–2003), den framstående lexikografen Antanas Lyberis (1909–1996) och fysikern, akademikern Adolfas Jucys (1904–1974). Författarens minnen är intressanta, liksom hans ingående och inkännande bedömning av dessa språkforskares insatser, deras framstående personliga egenskaper och de vänliga, varma orden. För övrigt har Pranas Kniūkšta skrivit om de framstående litauiska språkforskarna Jonas Jablonskis, Kazimieras Būga, Juozas Balčikonis och Antanas Salys. Den hembygdshimmel som välver sig över Salantai (kapitel 7, s. 217–253) är också ljus, eller kanske har den blivit mycket ljusare tack vare hembygdens son, som inte åt sitt bröd förgäves, och hans forskning. Först återges här dokumenten om överföringen av kartoteket till det stora Lietuvių kalbos žodyno samt annan värdefull information. För övrigt finns det anledning att stanna upp ett ögonblick här. När kriget gick mot sitt slut, sommaren 1944, flyttade språkforskaren Antanas Salys, dåvarande direktör för Litauiska språkets institut, ordbokens kartotek till Salantai och överlämnade det för förvaring till den lokala kyrkprästen. Den berömde språkforskaren kom från samma trakt – endast sju kilometer skilde hans och Pranas Kniūkštas hembyar åt (Salys kom från byn Reketė, Kniūkšta från Barzdžiai). Bland den äldre generationens språkforskare satte Pranas Kniūkšta stort värde på Antanas Salys; han skrev om honom vid jubileer, stödde sig på hans arbeten, citerade honom ofta och följde, kan man säga, hans upptrampade väg i språkvården. Tyvärr hade språkforskarna ingen direkt kontakt – de skildes åt inte bara av ålder utan också av statsgränser. Salys hade visserligen kommit till Litauen 1969 och besökt Litauiska språkets och litteraturens institut. Bokens sista kapitel är alltså ägnat åt hembygden: undersökningar av namnet Salantais ursprung och efternamnen på människorna i hembybyn Barzdžiai, däribland författarens eget efternamn. Dessa undersökningar krävde både tid och möda. Man behövde hitta arkivkällor, granska dem, dra slutsatser och jämföra med dagens A. BATAITYTĖ. Gimtosios kalbos riteris – ir vienas lauke karys 325 fakta. Allt detta har författaren utfört mycket omsorgsfullt och noggrant1. Även Salantai-dialekten behandlas, och ”Žemaitiška ruoda so pajoukavėmās” förtjänar inte bara en žemaitis uppmärksamhet. Efter en sådan ganska kortfattad recension av boken Tarp gramatikos ir politikos vore det lämpligt att återvända till dess författares biografi. Det bör sägas att lingvisten Pranas Kniūkštas liv och verksamhet samt hans arbeten mycket systematiskt har beskrivits av Rasuolė Vladarskienė i Kalbos kultūros, volym 81, med anledning av hans 75-årsdag. Därför kan man efter fem år bara kort upprepa en del och kanske lyfta fram eller betona annat. En utförlig bedömning av Pranas Kniūkštas arbeten har gjorts av språkhistorikern Algirdas Sabaliauskas i sin bok Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m., utgiven 2012 (s. 229–233). Pranas Kniūkšta föddes den 24 september 1933 i Barzdžiai (Salantai landskommun), växte upp där och gick ut Salantai gymnasium. År 1954 började han studera vid Vilnius universitet. Han studerade litauiska språket och litteraturen och var en begåvad, flitig och aktiv student. Efter studierna kunde han genast börja arbeta med forskning, men på grund av ofördelaktiga omdömen, som dåtidens Komsomolsekreterare brukade skriva, rekommenderades han som ”inte helt politiskt mogen” inte ens för pedagogiskt arbete. Paradoxalt nog arbetade han framgångsrikt med detta i sex år i Dieveniškės (1959–1965). Han beskriver den perioden ganska objektivt i den tidigare nämnda boken och i en liten bok om hembygdens historia. Efter flytten till Vilnius började Pranas Kniūkšta 1967 arbeta vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Kazys Ulvydas, lingvist och chef för avdelningen för modern litauiska, hade redan lagt märke till honom som en begåvad student när han föreläste vid universitetet. Under tre år genomgick den unge lingvisten forskarutbildning vid institutet och disputerade 1971 för graden kandidat i filologiska vetenskaper (numera doktor) med avhandlingen ”Adjektiv med suffixet –inis och deras grammatiska synonymer”. Den låg till grund för en separat monografi Priesagos –inis būdvardžiai (1976). Som författaren själv skriver i sin självbiografi: ”jag disputerade och blev tilldelad arbete med språkvård och sociolingvistik”. Sociolingvistik uppfattades då som tvåspråkighet och spridning av ryska. Alla skydde den, men Pranas Kniūkšta hade en annan syn på ämnet – han inriktade sig på språkbruk och språkvård. 1 Till hembygdens historia knyter sig också Kniūkštas släkthistoria på ett fint sätt. Det är en liten bok som författaren själv sammanställde och gav ut 2013: Žvilgsnis į giminės istoriją. 326 KALBOS KULTŪRA | 86 Från 1972 började han sammanställa och redigera tidskriften Kalbos kultūros; 1994–2003 var han tidskriftens ansvarige redaktör. Han redigerade inte bara och lärde unga författare att skriva, utan skrev också själv – i Kalbos kultūroje publicerade han omkring 100 artiklar, stora som små2. I Kalbos kultūros, häfte 75, går Pranas Kniūkšta igenom 25 nummer av tidskriften som gavs ut under en period på 17 år (1986–2002). Han redogör systematiskt för och bedömer allt som skrevs och publicerades under den tiden, liksom vilka förändringar som påverkade tidskriften; han påminner om redaktörer och författare, de viktigaste språkpolitiska frågor som uppstod då och behandlar språkvård och språkstrategi. ”Kalbos kultūros uppgift är att undersöka aktuella språkfenomen, bedöma dem och ge rekommendationer om hur de bör användas”, skriver författaren (Tarp gramatikos ir politikos, s. 30). Lingvisten konstaterar dock att översiktsartiklar på senare tid dominerar i tidskriften och att konkreta bedömningar och normeringar av nya språkfenomen samt rekommendationer om språkbruk saknas. I en betydligt senare artikel, ”Kalbos postmodernistų žodžiai ir norai” (”Språkpostmodernisternas ord och önskemål”), publicerad i Gimtojoje kalboje (2011, nr 3, s. 25–30), polemiserar Pranas Kniūkšta mot den nya generationens postmodernister (litauister med flera), som förespråkar ”språklig frihet” och vill helt förkasta kriteriet om språklig korrekthet och låta språkbruket vara oreglerat. ”[M]an ska inte tro att de mest vetenskapliga undersökningarna består av sociologiska enkäter och beräkningar av empiriska data. Det viktigaste är att undersöka fenomenets lingvistiska väsen [...], och det är önskvärt att resultaten av en sådan analys sedan jämförs med uppgifter om språkbruket”, säger lingvisten, eftersom den som ”nöjer sig med att samla empiriska fakta och försvarar allt som går att hitta i ett slangartat, blandat eller på annat sätt ovårdat språk” inte kommer särskilt långt (Tarp gramatikos ir politikos, s. 54). I linje med dessa tankar av författaren kan man utifrån dagens språkpraktik skissera ett typiskt sociolingvistiskt upplägg för en artikel: inledningsvis räknas vanligen utländska författare och verk upp (med utgivningsår), och i något enstaka fall citeras deras tankar i syfte att anpassa dem till artikelns förutbestämda mål (källförteckningen i slutet av artikeln omfattar ungefär 2–3 sidor engelskspråkig litteratur). Därefter följer tekniska hjälpmedel – undersökningsmetoder (oftast enkäter) och verktyg. Tabeller, diagram, statistik. Trots att allt redan har räknats ut (i procent och hundradelar därav) och är uppenbart förklaras ändå lika mycket en gång till i text (det viktiga är artikelns 2 Fram till 2013 hade 85 nummer av Kalbos kultūros kommit ut (från och med nr 81 benämns de volymer). A. BATAITYTĖ. Gimtosios kalbos riteris – ir vienas lauke karys 327 (omfattning!). Och vad följer av det? ”Det är som det är”, skulle någon politiker eller ekonom säga (när hen inte kan säga något mer). Och sociolingvisten? Någon språklig analys finns inte, än mindre rekommendationer; endast socialt nakna fakta om språkbruket presenteras, ibland till och med med en tydlig vinkling. I arbetet med språknormering erkände Pranas Kniūkšta alltid det levande språkets företräde framför konstgjorda regler och varnade språkvetare för faran med överdriven normalisering: ”När vi arbetar med språkvård måste vi också lämna utrymme för språkets frihet. Varianter av normerna och deras gradvisa förändring måste erkännas; större (verkliga) och mindre (kodifieringsrelaterade) fel måste skiljas åt, liksom de olika krav som gäller inom olika användningsområden och stilar, och det prestigefyllda och det vardagliga standardspråket [...]” (Kalbos kultūra, häfte 68, s. 38–39). Språket lever och förändras ständigt; det kan inte pressas in i snäva ramar av normer och regler och dess utveckling hejdas på konstgjord väg. Men det får inte heller vara som en flod utan stränder som för med sig allt skräp med vattnet. Att människor längtar efter språkets skräp och försöker återinföra det i språkbruket framgår tydligt av ett samtal som publicerades i pressen för ett par år sedan med de nya språkideologerna, där flera kulturpersonligheter deltog. På deras påhopp, förakt för det litauiska standardspråket och språkvetarnas arbete samt arroganta och fräcka åsikter, som strider mot de mest grundläggande kraven på en normal diskussion, svarar Pranas Kniūkšta i sin artikel ”Vad förkunnar de nya språkideologerna?” (Tarp gramatikos ir politikos, s. 55–59). ”Varför uttrycker sig forskare så märkligt? frågar artikelns författare. De kämpar på så sätt mot språkets försvarare och den officiella ideologin om det litauiska språket. De använder metaforer och hyperboler och drar sig inte för förolämpningar [...].” Alla dessa argument har ett tydligt syfte: det litauiska språket behöver inte försvaras, normeras eller vårdas. Hela sin mest mogna och arbetsamma tid ägnade språkvetaren Pranas Kniūkšta åt att värna och vårda modersmålet. I bibliografin över hans verk, som publicerades 2008, finns sammanlagt 358 publikationer, varav 13 böcker; de övriga är artiklar publicerade i språkvetenskapliga verk, periodiska språktidskrifter, dagstidningar och tidskrifter. Under de senaste fem åren har ytterligare 20 artiklar och två nya böcker tillkommit (Tarp gramatikos ir politikos ir Žvilgsnis į giminės istoriją). Om det administrativa språket, som språkvetaren systematiskt undersökte efter att Litauen återvunnit sin självständighet och användningsområdena och behoven hade ökat, har det redan talats tidigare, men ett viktigt arbete inom detta område bör ännu nämnas. 328 KALBOS KULTŪRA | 86 Kanceliarinės kalbos patarimus, som har utkommit i fem upplagor3. Under det senaste decenniet har Pranas Kniūkšta skrivit och gett ut flera böcker av betydelse för det praktiska arbetet med administrativt språk: Įstaigų, įmonių ir organizacijų pavadinimai (2004), Viešieji užrašai. Po dokumentus ir Vilniaus gatves pasižvalgius (2006), Dokumentų rengimo taisyklių naujienos. Pataisymai ir nutaisymai (2007). Även Prano Kniūkštas bok Kalbos vartosena ir tvarkyba, utgiven 2001, är viktig för språkbruket och normeringen. I den samlade författaren artiklar om olika språkfrågor, skrivna under tre decennier (fram till 2001). Den recenserades i Kalbos kultūros häfte 754. Medveten om skolans stora ansvar för att utveckla samhällets kultur och läskunnighet stod språkvetaren inte vid sidan av: 1983 sammanställde han (tillsammans med Antanas Lyberis) Mokomąjį lietuvių kalbos rašybos ir kirčiavimo žodyną (det har utkommit i mer än tio nytryckta upplagor). En annan publikation riktad till elever är Lietuvių kalbos žinynas (Pranas Kniūkšta är dess redaktör och författare till tre kapitel). Språkvetaren var hela livet också intresserad av litteratur; han tyckte inte bara om att recitera utan också om att analysera författares, särskilt poeters, språk. År 1981 gav han ut boken Rašytojas ir žodis. I den nya boken Tarp gramatikos ir politikos har den hittills opublicerade artikeln ”Poesins och syntaxens samklang” tryckts. Med utgångspunkt i Justinas Marcinkevičius dikter undersöker den samspelet mellan poetisk tanke och språk; tyvärr saknas detta ofta i dagens poesi, säger författaren. Avslutningsvis vill författaren till denna text lyfta fram ytterligare några personliga drag i språkvetarens porträtt. Sedan 1995 har jag haft förmånen att arbeta tillsammans med årets jubilar med tidskriften Kalbos kultūros. Först som redaktörer och senare som sammanställare utförde vi hela det redaktionella och förlagsmässiga arbetet med att färdigställa tidskriften. Det kändes lite obekvämt och var inte lätt, eftersom publikationen krävde både noggrannhet och ansvar. Tillsammans gav vi ut tio nummer av Kalbos kultūros. Jag kan inte säga att vi under dessa tio år skulle ha blivit allvarligt osams om något. Naturligtvis hände det ibland att redaktören blev missnöjd när det saknades bra artiklar till ett nummer, när vi inte lyckades samla en stark grupp författare (Institutets forskare var inte längre skyldiga att skriva för Kalbos kultūrai, som tidigare; nu var det frivilligt – när de ville och kunde...). 3 Sammanlagt har fem upplagor av denna publikation utkommit sedan 1993 (sex i digital form). 4 Taip pat žr. recenzijas: Acta Linguistica Lituanica, 2002, Nr. 47; Gimtoji kalba, 2002, Nr. 3. A. BATAITYTĖ. Gimtosios kalbos riteris – ir vienas lauke karys 329 Således fick jag lära känna jubilaren närmare – som avdelningschef, redaktör för publikationen och naturligtvis som person. Som avdelningschef var han tolerant – han räknade varken minuter eller timmar för att se hur länge medarbetarna satt vid sina skrivbord. För chefen var det viktigt vad man åstadkom och hur man gjorde det. Som redaktör var han krävande och sträng. En artikel som inte uppfyllde Kalbos kultūros krav avvisade han genast, utan att invänta redaktionskollegiets sammanträde, eller också krävde han att författaren skulle omarbeta den i grunden. Men han var omtänksam mot unga, oerfarna författare, särskilt unga litauister som började arbeta på avdelningen för språkvård. När han upptäckte någon begåvad försökte han engagera henne i språkforskningen och lärde henne hur man skriver en artikel. Det finns många fina ord att välja bland för att hedra jubilaren, men viktigast är att han är en äkta žemait, tålmodig, oböjlig och arbetsam, med ett gott sinne för humor, och att han flera gånger i det offentliga livet har visat prov på mod och medborgarsinne genom att försvara inte bara språket utan också statliga angelägenheter som hör samman med det. Nåväl, och en sak till – vad skulle en man uträtta utan en god hustrus stöd? Som han själv skriver i sin släkthistoria valde han klokt Genutė Dagytė till hustru; hon var hans kurskamrat, litauist och kom från Biržai-trakten. Än i dag hjälper hon honom mycket både i arbetet och i livet. Med anledning av jubileet tilldelades språkforskaren Pranas Kniūkšta en gratulation från Republiken Litauens president, tackbrev från talmannen i Republiken Litauens Seimas och från borgmästaren i Vilnius. Den 18 oktober hölls en konferens med titeln ”Mellan grammatik och politik” på Motiejus Valančius-biblioteket i Kretinga, tillägnad språkforskarens 80-årsdag; han fick också en gratulation från borgmästaren i Kretinga kommun. En människas värde visar sig inte bara i de verk som finns samlade i böcker – eller inte – utan också i den andliga energi som hon sprider omkring sig. Genom sin forskning och sitt praktiska folkbildningsarbete har språkforskaren Pranas Kniūkšta gjort mycket för Litauens folk. Vi önskar jubilaren god hälsa och all framgång och hoppas att vi även i framtiden får se honom lika principfast och krävande, med omsorg om och engagemang för sitt modersmål. 330 KALBOS KULTŪRA | 86