Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai

RAMUNĖ VASKELAITĖ ATT INTE ANVÄNDA ATTRIBUTIVA FORMER I TERMINOLOGIN OCH DEN UTMANING DETTA INNEBÄR FÖR NORMEN NYCKELORD: definierande betydelse, definithet, attributiv form, norm, emfatisk betydelse, markering av art, språkbruk, termindikator. INLEDNING Formuleringarna i normativa publikationer om användningen av attributiva former (nedan AF) i terminologin är strikta: de flesta hävdar att en adjektivisk termkomponent endast ska användas i AF. Detta påstående avviker dock markant från det allmänna normativa sammanhanget, som visar att man oftast nöjer sig med att räkna upp de betydelser AF kan ha och, efter att ha tillagt att man inte längre kan använda dem, ändå inte föreskriver att de måste användas i dessa betydelser. Ett sådant normativt sammanhang skulle helt överensstämma med resultaten av diakrona och synkrona språkstudier, som visar att AF håller på att försvinna – de trängs undan från dialekterna och ersätts ofta av enkla former även i standardspråket. Denna motsägelse väcker frågan om vad normen som fastställer att en term obligatoriskt ska markeras med en morfologisk indikator grundar sig på och hur välgrundad den är, men ger samtidigt anledning att anta att normen kan bygga på ett mer regelbundet språkbruk. Redan de exempel som ges i studier av terminologin inom ett visst specialområde (t.ex. Umbrasas 2002; Zemlevičiūtė 2003; Stunžinas 2005) visar dock att AF inte heller alltid används i termer. Angelė Kaulakienė konstaterade 1973 att AF inte användes i termordböcker och beskrev denna tendens som typisk för tiden. Tendensen att inte använda AF i terminologin nämns emellertid också senare, samtidigt som en allmän tendens att inte använda AF över huvud taget uppmärksammas. Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (nedan DLKG) anges också att AF varierar även i termer, trots att de i högre grad rekommenderas för standardspråket (DLKG 1997: 175). Denna upprepade konstatering av tendensen skulle redan kunna leda till ett annat antagande: att det strikta påståendet om terminologin inte bara skiljer sig från det allmänna normativa sammanhanget och står i viss motsättning till språkforskningen, utan också inte får tillräckligt genomslag i språkbruket. Man skulle kunna anta att språkbruket, med hänsyn till att tendensen har upprepats, snarare följer den allmänna utvecklingsriktningen för AF och de normer som bättre motsvarar den och inte föreskriver obligatorisk användning BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 2 av AF. Det är förstås möjligt att pröva dessa antaganden och hypoteser endast genom att undersöka normen och språkbruket. Några sådana studier finns dock inte, om man undantar en studie där det konstateras att AF inte används i vetenskapliga arbeten om svetsning (Gedzevičienė, Gedzevičius 2011) och den tidigare nämnda artikeln av A. Kaulakienė (1973), där normen snarare föreskrivs än undersöks. Adelė Valeckienė (1957) har genomfört en betydelsefull studie av språkbruket, men dess direkta undersökningsobjekt är inte termer och det har redan gått 60 år sedan studien publicerades. Det finns flera publikationer där frågan om användning i terminologin berörs indirekt – genom studier av AF:s betydelser (Valeckienė 1961), fall av felaktig användning av AF i kanslispråket (Oginskienė 1993), passivparticip (Ambrazas 1964) eller adjektiv med suffixet -inis, -ė (Kniūkšta 2001). Inom terminologisk forskning uttalas ståndpunkter om användningen av AF också sällan (Gaivenis 1975; Keinys 2004), och ibland kan de utläsas indirekt (Gaivenis 1995; Keinys 2005). Utan undersökningar av vare sig normen eller språkbruket blir det senares inkonsekvens allt större. Redan detta motiverar frågan om användningen av AF i terminologin. Att termer markeras oregelbundet med denna morfologiska indikator framgår tydligt även av det ekonomiska fackspråket. Samtidigt kan man där se vissa mer regelbundna tendenser. En undersökning av dem skulle göra det möjligt att avgöra hur dessa tendenser förhåller sig till normen och bedöma om de är välgrundade. De normativa motsägelser som har identifierats visar dock att en analys av språkbruket ensam inte räcker för att bedöma dess grund. Om det inte är tillräckligt klarlagt huruvida normen uppvisar vissa oregelbundenheter, vore det ologiskt att dra slutsatser om att dess tendenser saknar grund utifrån en motsägelse i språkbruket. Det kan helt enkelt vara så att språkbruket i högre grad följer den tendens till att AF försvinner som de diakrona språkstudierna påvisar och som inte heller utesluts i normativa arbeten. För att bedöma om språkbruket är välgrundat måste man alltså undersöka normen, och ett av kriterierna för att bedöma normen är i vilken utsträckning den följs i språkbruket. Dessa ömsesidiga samband ligger till grund för artikelns syfte: att undersöka normen för användning av AF i terminologin och de tendenser som framträder i språkbruket samt, utifrån en jämförande analys, bedöma både tendensen i språkbruket och normens grund. Det språkbruk som undersöks representeras av två slags texter: sammanhängande texter, närmare bestämt artiklar publicerade i ekonomivetenskapliga tidskrifter, och en kontextlös miljö för termanvändning, det vill säga ekonomiska termordböcker och ordlistor över termer (begrepp) i rättsakter. Ett annat undersökningsobjekt är påståenden om användningen av AF i terminologin som formuleras i normativa, beskrivande, förklarande, pedagogiska och forskningsinriktade arbeten, liksom de tolkningar som framträder i förklaringarna av AF:s väsen, bedömningarna av dem i förhållande till grammatiska kategorier, klassificeringarna av deras betydelser och helheten av forskningsarbeten. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 3 De huvudsakliga metoderna är jämförande analys, induktion, deduktion och syntes, vilka är typiska för teoretiska arbeten. Undersökningen av användningen av ĮF grundas på jämförelser och bedömningar av statistiska uppgifter från termordböcker och rättsakter. 1. ALLMÄN NORMATIV KONTEXT Att beteckna en term är inte den enda funktionen hos ĮF i litauiskan. Det finns ytterligare funktioner, oftast kallade betydelser. Det är just dessa som oftast används för att förklara oppositionen mellan ĮF och icke-pronominala former (nedan NF). Betydelseklassificeringen varierar dock, och ĮF har fortfarande ingen fastställd plats i systemet av grammatiska former och kategorier. När den ena eller andra modellen för bedömning av dem väljs konstateras också många undantag som är svåra att förklara med den modellen. Att detta språkfenomen är en svårlöst gåta framgår också av språkförändringsstudier. I dessa kan man visa att ĮF håller på att försvinna, men orsakerna till försvinnandet är inte heller helt klarlagda. Detta föranleder en granskning av oklarheterna och en bedömning av de kodifierade normerna för användningen av ĮF med dessa i åtanke. 1.1. Problem och samband som framträder i forskningsarbeten ĮF är inte ett objekt som ofta väljs för undersökning inom litauisk språkvetenskap, men vissa grundläggande förhållanden har fastställts. Exempelvis har deras bildningsgrund fastställts: ĮF bildades genom att jis, ji – *io--stampronomenet anslöt sig som enklitik till de enkla formerna (Rosinas 1975; Valeckienė 1986; Zinkevičius 1957, 1966, 1981, 1996). Det finns dock fortfarande fler frågor som inte har blivit fullständigt utredda. Bildningsgrunden är till exempel känd, men pronomenet *io- tolkas på olika sätt, och när ett av ordbildningselementen bedöms olika uppfattas även själva bildningens betydelse olika. Ett sådant samband kan skönjas i översikten över teorier om pronomenets ursprung i A. Valeckienės artiklar (1986, 1990): när pronomenet *io- betraktas som anaforiskt (demonstrativt), tenderar man att se ĮF som former som betecknar ett visst föremål eller uttrycker bestämdhet och motsvarar de bestämda artiklarna i andra indoeuropeiska språk; när pronomenet betraktas som relativt, förklaras de däremot främst genom emfas – en betoning av det betecknade föremålet eller en konstant egenskap. A. Valeckienė (1957) hade redan tidigare uppmärksammat den semantiska funktionens dubbelhet. Hon kallade den en betonande, utpekande funktion och hävdade att vissa pronominala adjektiv får en utpekande (bestämmande) betydelse, medan andra får en betonande (emfatisk) betydelse. En sådan dubbel BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 4 karaktär hos funktionen förklarades med ĮF:s särskilda bildningssätt: ”Eftersom pronomenet är oupplösligt förenat med adjektivet blev de pronominala adjektivens funktionella betydelser också beroende av det syntaktisk-semantiska förhållandet mellan adjektivet och dess huvudord. <...> pronominala adjektiv som betecknar ett föremål vars särskiljande egenskap de uttrycker bildar en enda semantisk enhet med huvudordet och får en utpekande betydelse – de visar på ett visst, känt föremål; pronominala adjektiv som betecknar ett föremål vars karakteristiska, välkända egenskap de uttrycker bildar däremot inte någon nära syntaktisk-semantisk enhet med huvudordet och får en renodlat betonande betydelse.” (Valeckienė 1957: 210). Även om det hävdades att pronominala adjektiv i det nutida språket har två betydelser, urskildes samtidigt en utveckling i betydelserna: de betonande adjektiven bedömdes vara på tillbakagång och inte benägna att utvecklas vidare, medan de utpekande betraktades som dominerande i dåtidens språk. Uppfattningen om betydelsernas utveckling vidareutvecklas i A. Valeckienės senare artiklar, där pronomenet *io- redan kopplas till konstruktioner i indo-iranska och grekiska. Det hävdas att pronomenet i dessa konstruktioner, där det följde efter substantivet i samma position som det, varken var rent relativt eller genuint anaforiskt; till sin natur hade det en betonande funktion med upprepad utpekning (”identifiering”), medan den utpekande funktionen utvecklades senare. Dessutom finns det ingen skarp gräns mellan den utpekande och den betonande betydelsen i litauiskan (Valeckienė 1986: 184–185; 1990: 27–28). Just sådana iakttagelser kan ha utgjort grunden för att urskilja en bestämdhetskategori i litauiskan. I det första bandet av Lietuvių kalbos gramatikos (nedan LKG), utarbetat av A. Valeckienė, nämns korrelationen mellan bestämdhet och obestämdhet endast i förbigående i ett kapitel; i artikeln från 1986 urskiljs bestämdhet däremot tydligt, och senare urskiljs den även i DLKG. I artikeln från 1986 används för övrigt inte längre termen utpekande betydelse utan termen bestämd betydelse (eller ”bestämdhet”); för att undvika förvirring används därför den senare termen också i denna artikel, utom när det är viktigt att återge de exakta termer som används i ett visst arbete. När LKG försökte urskilja motsättningen mellan bestämdhet och obestämdhet blev frågan om den betonande betydelsen genast problematisk. I grammatiken hävdas att betonande pronominala adjektiv står vid sidan av denna korrelation – deras funktion är stilistiskt betonande (LKG 1965: 511). I nyare studier av litauiskans grammatiska struktur behandlas ĮF emellertid endast som medel för att uttrycka bestämdhet (Holvoet, Tamulionienė 2006; Mikulskas 2006; Spraunienė 2008a, 2008b, 2011; Judžentis 2012: 99–110). Därmed lämnas vanligen det faktum obeaktat att ĮF i litauiskan, till skillnad från språk med artiklar, också används i betonande betydelse. Visserligen förekommer enstaka försök att behandla frågan om den betonande betydelsen, men de tyder på att man vill infoga den i BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 5 kategorin bestämdhet: det hävdas att den emfatiska betydelsen bör betraktas som en pragmatisk funktion hos ĮF (Mikulskas 2006: 64), medan det i en doktorsavhandling hävdas att ”alla pronominala adjektiv som traditionellt kallas emfatiska med fog kan betraktas som bärare av en bestämdhetsfunktion” (Spraunienė 2011: 112). När man försöker förklara litauiskans ĮF med bestämdhet uppstår även andra oklarheter. Som adjektivkategori behandlas motsättningen mellan bestämdhet och obestämdhet redan i DLKG, men denna distinktion har kritiserats: dels därför att adjektivens ĮF bara är en av många morfologiska former som bestämmer en egenskap och att denna motsättning framträder på leksem- och böjningsformernas nivå (Paulauskienė 1994: 225), dels därför att den, när man utvecklar en annan föreställning om nominalfrasen än den som är vedertagen inom traditionell litauisk språkvetenskap, inte är en adjektivkategori utan en kategori för nominalfrasen (Holvoet, Tamulionienė 2006: 12). Kritikarbetena ger dock inget tydligt svar på frågan om en sådan grammatisk kategori över huvud taget kännetecknar litauiskan. Axel Holvoets och Aurelija Tamulionienės artikel avslutar sökandet efter ett svar med Christofer Lyons tanke att bestämdhet inte förekommer i alla språk och med påpekandet att litauiskans grammatiska beskrivning inte klarar sig utan detta begrepp (Holvoet, Tamulionienė 2006: 32). Artūras Judžentis vågar ändå urskilja en grammatisk bestämdhetskategori, men han förstår grammatisk kategori på ett annat sätt än vad som är brukligt i traditionell litauisk grammatik: som något som omfattar inte bara morfologins och syntaxens nivåer, utan även semantikens och pragmatikens. Bestämdhet förknippas främst med den sistnämnda (Judžentis 2012: 99–110). Den kanske främsta oklarhet som uppstår när litauiskans ĮF börjar betraktas som ett uttrycksmedel för bestämdhet är den stora oregelbundenheten i hur oppositionen uttrycks: det finns många exempel på att ĮF används utan tydlig bestämdhet, samtidigt som bestämdhet uttrycks även utan ĮF (Spraunienė 2008b, 2011). A. Valeckienė har också behandlat oregelbundenheten i användningen med emfatiskt betydelseinnehåll, men hennes förklaring är mer övertygande: betoningen av ett föremåls egenskap beror på författarens subjektiva syn på föremålet (Valeckienė 1957: 203–212). Över huvud taget påminner forskarnas försök att lösa gåtan om vilken funktion ĮF har i litauiskan om att gå runt i en sluten cirkel: A. Valeckienės översikt från 1957 över försöken att lösa gåtan visar att den inte kunde lösas enbart med en determinativ eller enbart med en emfatisk teori. Man försökte lösa problemet genom att erkänna två huvudsakliga semantiska funktioner, men bestämdhetsstudierna fokuserar åter på bara den ena av dem, och resultatet blir oftast konstaterandet att adjektivens ĮF i litauiskan uttrycker bestämdhet oregelbundet (Valeckienė 1986; Holvoet, Tamulionienė 2006; Spraunienė 2011; Judžentis 2012). Å andra sidan tyder de fortsatta försöken att klarlägga funktionen och finna en mer bestämd plats för ĮF i systemet av grammatiska former BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 6 och kategorier på att anta att denna funktion sannolikt inte är särskilt viktig för språket, eftersom det väsentliga borde ha klarlagts under så lång tid. Antagandet att funktionen inte är av avgörande betydelse skulle bekräftas av språkförändringsstudier som visar att ĮF håller på att försvinna. Zigmas Zinkevičius (1957, 1966, 1978, 1981, 1996) anger dialekter där de inte längre används. A. Valeckienė (1957) drar slutsatsen att den emfatiska betydelsen försvinner, men ser också tecken på att den bestämda betydelsen försvinner i dialekterna – i denna betydelse används ĮF inte längre bland västliga dzūker och i den södra delen av de östliga och mellersta aukštaitiska dialekterna; de används mer sällan i dialekter som gränsar till områden där ĮF nästan saknas, närmare bestämt i den östra delen av de sydliga västliga aukštaitiska dialekterna. Om den bestämda betydelsen betraktas som den huvudsakliga i dagens språk och som den mest livskraftiga, medan den emfatiska betydelsen i de nämnda dialekterna ses som utdöende, drar artikeln slutsatsen att även alla pronominala adjektiv håller på att försvinna i dessa dialekter (Valeckienė 1957: 303). Frågan om varför de försvinner har dock inte besvarats särskilt tydligt. Efter att ha uppmärksammat att bestämd betydelse också uttrycks med obestämda former i dialekter där pronominala adjektiv fortfarande används rikligt, angav A. Valeckienė en orsak: särdragen i hur litauiska adjektivformer med pronominaländelse bestämmer substantiv: ”I litauiskan är pronomenet med *io--stam, som har en determinativ funktion, oupplösligt förbundet med adjektivet. Därför beror bestämningen av ett föremål – att urskilja det från andra – i hög grad på adjektivets lexikala betydelse och dess syntaktisk-semantiska relation till det ord som det bestämmer <...>. Om adjektivet redan genom sin specifika lexikala betydelse kan skilja ett föremål från ett annat, behövs inte längre heller bestämdhetsmarkören – den pronominala ändelsen.” (Valeckienė 1957: 303). Det hävdas att sådana enskilda fall av inkonsekvent uttryck för bestämd betydelse hos adjektiv också kan ha bidragit till att pronominalformerna började försvinna. I LKG förklaras korrelationens mellan bestämdhet och obestämdhet bristande strikthet på ett liknande sätt (LKG 1965: 511). När orsakerna till att ĮF inte används söks i arbeten om den moderna litauiska grammatiska strukturen, anges ytterligare en faktor – den lilla betydelseskillnaden. Även om betydelsen i LKG betraktas som det främsta kriteriet som skiljer ĮF från obestämda former, påpekas det 1986 att ingen betydelseskillnad görs vare sig i skriftspråket eller i dialekterna, och detta ifrågasätts (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 136). Senare förs följande resonemang: ”Om det fanns en stor (väsentlig) betydelseskillnad mellan obestämda och pronominala adjektiv, skulle det inte finnas människor som talar standardspråk och kan klara sig utan pronominala adjektiv. Men de som kommer från dialektområden där pronominala adjektiv inte används klarar sig även när de talar standardspråk utan dem, och bidrar därmed till att pronominala adjektiv överlag försvinner. <...> Med tanke på dagens BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 7 blandning av befolkningen, landets urbanisering, tvåspråkighet eller trespråkighet måste man anta att det nu finns mycket många som inte kan använda pronominalformer och kan klara sig utan dem.” (Paulauskienė 1994: 222–223). Utöver de nämnda faktorerna anges även påverkan från grannspråken som en orsak till att ĮF försvinner (Pupkis 1980: 137; Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 136–137; Paulauskienė 1994: 223), men främst påverkan från ryskan; denna faktor behandlas inte närmare. 1.2. Motsägelsernas återspegling i normerande verk Om ett språkfenomen av sig självt håller på att försvinna ur bruk, borde det vara svårt och sannolikt olämpligt att begränsa sådana tendenser med språknormer. Vid normeringen av användningen av ĮF borde även den ännu inte helt klarlagda funktionen vålla svårigheter. Detta samband nämns inte när normerna för användningen av ĮF diskuteras, men vissa faktorer anges som borde utgöra ett betydande hinder för att hävda att användningen av ĮF är obligatorisk. I de flesta läroböcker i morfologi eller språkvård, liksom i LKG, kopplas tendensen att inte använda ĮF i standardspråket i första hand till dialektpåverkan: det finns dialekter som nästan saknar ĮF, och därför har talare av dessa dialekter svårt att uppfatta deras särart (Piročkinas 1990: 86; Šukys 2003: 113); på många håll har ĮF försvunnit ur dialekterna eller bara lämnat kvar fossiliserade former, vilket också gör att man inte alltid kan använda dem korrekt i standardspråket (Pupkis 1980: 137); dialekttalare klarar sig utan ĮF när de talar standardspråk (Paulauskienė 1983: 212–213; 1994: 222), och den inre språkkänslan för pronominala adjektiv har gått förlorad (Paulauskienė 2004: 309). Motsvarande tendenser i språkets utveckling kan också bero på den ringa betydelseskillnaden: ”När man påpekar den mycket ringa betydelseskillnaden mellan pronominala och vanliga adjektiv, vill man absolut inte hävda att pronominalformerna helt och hållet bör överges i standardspråket. Här vill man bara visa att det är lättast att överge den form som inte har någon tydlig, specifik betydelse och som inte skyddas av en medfödd språkkänsla.” (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 137). När man uppmärksammar sådana faktorer räknar man ofta bara upp de betydelser som ĮF kan ha, utan att betona att användningen är obligatorisk. De uppräknade betydelserna skiljer sig dock åt. A. Valeckienė (1957), som har lagt fram den mest ingående klassificeringen av dem, urskilde två huvudbetydelser – den preciserande och den emfatiska. Som den främsta skillnaden angavs att pronominala adjektiv med preciserande betydelse kompletterar och konkretiserar det begrepp som det bestämda ordet uttrycker (senasis namas), medan de med emfatiskt betydelse endast förstärker och betonar den egenskap som det bestämda ordet uttrycker (šaltasis šaltinėlis). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 8 Inom den preciserande betydelsen urskildes två underkategorier – den särskiljande betydelsen, där pronominala adjektiv används för att definiera föremål genom att skilja ut dem från andra liknande föremål, och den anvisande betydelsen, där de används för att definiera föremål genom att hänvisa till tidigare nämnda, kända egenskaper hos dem (se fig. 1).1 Den särskiljande betydelsen delades in ytterligare – i särskiljande och klassificerande attribut; det är just de sistnämnda som ĮF-användningen inom terminologin har förknippats med. 1 PAV. Įvardžiuotinių formų reikšmių klasifikacija (Valeckienė 1957: 174–210). En liknande klassificering tillämpades också i LKG, men där blev de klassificerande attribut som A. Valeckienė hade betraktat som en enhet på tredje indelningsnivån i stället en enhet på andra indelningsnivån (se fig. 2). 1 A. Valeckienė illustrerar den anvisande betydelsen med exempel som att ljuset i J. Biliūnas novell benämns ”underbart”: På ett högt, brant berg visade sig ett underbart ljus. Det lyste som en stjärna, omgivet av en lysande ring av guldbokstäver. <...> Men år efter år har offer och hängivenhet förflutit, och ändå har ingen av dem som klättrat upp nått bergstoppen eller ens vidrört det underbara ljuset (Valeckienė 1957: 189). I nyare studier av litauiska ĮF kopplas ett sådant uttryck för bestämdhet till den pragmatiska nivån (Holvoet, Tamulionienė 2006). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 9 2 PAV. Įvardžiuotinių formų reikšmių klasifikacija LKG (1965: 505–510) DLKG rūšinės ypatybės žymėjimas vėl tampa tretinės skiaidos vienetu (DLKG 1997: 174–176) (žr. 3 pav.). Tokia keliapakopė klasifikacija pateikiama ir Funkcinėje lietuvių kalbos gramatikoje (Valeckienė 1998). Užsienio kalbotyrai būdingu modeliu grindžiamuose ĮF tyrimuose skiriamos kelios apibrėžtumo rūšys: deiktinis, anaforinis, situacinis ir kt. apibrėžtumas (Holvoet, Tamulionienė 2006; Spraunienė 2008b, 2011; Judžentis 2012: 103–105). 3 PAV. Įvardžiuotinių formų reikšmių klasifikacija DLKG (1997: 174–175) BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 10 Oklarheten kring betydelserna och funktionen förstärks av att även olika typer av användning nämns som likvärdiga. I en lärobok i fackspråk räknas exempelvis ĮF-användning upp för att beteckna en art, skilja ett föremål från andra föremål och betona en egenskap, samtidigt som formerna också sägs användas vid benämning av institutioner, inrättningar och befattningar, vid angivande av ett särskilt datum och i tilltal i formellt språkbruk (Brūzgienė et al. 2013: 150), trots att de tre sistnämnda användningarna sannolikt bara är exempel på hur de uppräknade betydelserna uttrycks. När användningsfallen skiljs från betydelserna uppstår betydligt större oenighet om hur de ska bedömas. Endast första delen, andra delen, första kapitlet, andra kapitlet rekommenderas (Paulauskienė 2004: 307), trots att dessa fall, om de betraktades som uttryck för emfatiska betydelser och kopplades till A. Valeckienės undersökning, bara skulle motivera att man får välja efter önskan att betona något. Den ständigt växande mängden användningsfall och skillnaderna i bedömningen av dem kan också bidra till en allmän okänslighet för ĮF. Att betydande oklarheter förekommer såväl i språkbruket som i normen framgår av den statistik över rekommendationer om ĮF-användning som Rita Miliūnaitė presenterar: i två tredjedelar av dem diskuteras fall där ĮF bör användas i stället för NF, medan författarna till en tredjedel föreslår NF i stället för ĮF (Miliūnaitė 2003: 81–82). Översikten över den normerande kontexten visar att den beror på hur väl språkfenomenet har undersökts, och att forskningen försvåras avsevärt av oklarheter vars rötter går tillbaka till grunden för ĮF:s bildning – betydelsen hos pronomenet *io-. När detta pronomen smälte samman med adjektivet går dess ursprungliga betydelse inte längre att fastställa; ĮF och deras funktion förstås olika beroende på tolkningen, och därmed också deras plats i systemet av grammatiska kategorier. Sådana vetenskapliga tolkningar har visserligen gjort det möjligt att lägga grunden till en viss klassificering av ĮF-betydelser, men i normerande publikationer framträder också olika andra kombinationer av betydelser. Variationerna i normen beror i sin tur även på den uppfattade tendensen för ĮF att försvinna ur bruk. 2. ANVÄNDNINGSNORM I TERMINOLOGININ När man ser en tendens att ersätta pronominalformer (ĮF) med icke-pronominalformer och beaktar de betydande orsakerna till detta, är man obenägen att hävda att de måste användas i olika betydelser. Synen på ĮF i terminologin är dock en annan: i de flesta arbeten upprepas påståendet att ĮF måste användas i termer. Påståendet formuleras tydligt, men normens grund anges inte, och själva formuleringen lämnar också mycket osagt. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 11 2.1. Formulering av normen Būtinybę terminuose vartoti ĮF nurodo A. Kaulakienė (1973), atkreipusi dėmesį į tai, kad vartosena terminijoje2 ir terminų žodynuose dar nėra iki galo sutvarkyta. Ši norma teikiama ir Kalbos patarimuose, NF vartojimą rūšiai ir išskiriamajai daikto ypatybei reikšti sudėtiniuose terminuose ir pavadinimuose įvertinant nuoroda neteiktina (KP 2002: 26). Vadovėlyje aukštųjų mokyklų studentams teigiama: „Įvardžiuotinės formos yra būtinas sudėtinių terminų rodiklis (išskyrus tuos žodžius, kurie negali būti įvardžiuotiniai, pvz., priešagos -inis būdvardžiai). Net ir tada, kai būdvardinio žodžio forma pati rodo išskyrimą, terminas turi būti įvardžiuotinis. Antai žymėtieji būdvardžių laipsniai jau išskiria ypatybę iš kitų, bet terminuose turėsim tik vyresnysis inžinierius, aukščiausiasis teismas ir kt.“ (Pupkis 1980: 136). Teikiant administracinės kalbos normas pritariama: „Taigi įvardžiuotinės formos būtinai vartotinos terminuose. Neįvardžiuotinė forma čia pažeidžia lietuvių kalbos dėsnius, ją niveluoja. Kas sako raudoni, geltoni, juodi serbentai, užuot sakęs raudonieji, geltonieji, juodieji serbentai, jau daro kalbos klaidą“ (Piročkinas 1990: 86); „Rūšiai nusakyti ir terminams sudaryti netinka paprastosios formos.“ (KKP 1998: 123). Visuomenei skirtame kalbos kultūros vadovėlyje irgi formuluojamas griežtas principas: „Įvardžiuotinės formos būtinos, kai pasakoma daiktų rūšis, tam tikras tipas ir sudaromas sudėtinis terminas.“ (Šukys 2003: 113). Av sådana påståenden kan man dra slutsatsen att ĮF betraktas som en termmarkör, som ska skilja termen från en vanlig ordkombination. På ett ställe benämns de också direkt som en nödvändig markör för sammansatta termer (Pupkis 1980: 136). Det anges dock inte vad denna markör ska beteckna eller särskilja, eller i vilken typ av användning. Att markera termer med en markör i vissa terminsamlingar (ordböcker, databaser, begreppsordlistor) vore knappast ändamålsenligt – termstatusen kan kännas igen enbart genom att termen förekommer i en terminsamling. I A. Kaulakienės enda artikel sägs uttryckligen att pronominala adjektiv ska användas både vid utarbetandet av termordböcker, register, handböcker, bulletiner och terminologiska projekt och i texter (Kaulakienė 1973: 30–31). På andra håll talas det ganska abstrakt om att ĮF är nödvändiga i termer och när termer bildas. Att normen snarare har fastställts för både sammanhängande och osammanhängande texter kan man indirekt sluta sig till av rättelserna (Keinys 2006: 299). 2Terminologi förstås vanligtvis som en helhet av termer, men av A. Kaulakienės artikel framgår att ordet där snarare betecknar sammanhängande texter. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 12 Förhållandet mellan den föreskrivna normen och den funktionella stilen kan också fastställas mestadels indirekt. Det främsta användningsområdet för termer är naturligtvis vetenskapliga texter. Påståendet riktas emellertid även till specialister på myndighetsspråk och jurister i publikationer avsedda för dem (Piročkinas 1990; KKP 1998; Paulauskienė 2004; AKA 2014), vilket visar att normen också tillämpas på myndighetsspråk. I en publikation korrigeras termer där NF används i publicistiskt språk (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 138); således omfattas även den publicistiska stilen, som präglas av inslag av en ledigare stil, av normens tillämpningsområde. Slutligen sägs det på ett ställe uttryckligen att ĮF ska användas såväl i vetenskapligt språk som i vardagligt talspråk, liksom i skönlitteratur och publicistiskt språk (Paulauskienė 2004: 308). I Kalbos patarimuose görs dock anmärkningen att termer i talspråk och andra lediga stilar också kan användas med NF (KP 2002: 26). A. Valeckienės (1957) tyrimas atliktas ir ĮF klasifikacija pateikta remiantis tik būdvardžio vartosena, A. Kaulakienė irgi mini tik būdvardžių vartojimą, DLKG apibrėžtumas siejamas tik su būdvardžiu. Tačiau iš pateiktųjų citatų matyti, kad termino visuotinio žymėjimo principas taikomas ir kitomis kalbos dalimis, būtent dalyviams, įvardžiams ir skaitvardžiams. Viename straipsnyje pateikiama rišlaus teksto pavyzdžių, kur esamojo laiko neveikiamieji dalyviai vartojami tiek ĮF, tiek NF, tačiau terminų pavyzdžių pateikiama tik tokių, kurių būdvardinis dėmuo yra pavartotas ĮF (Ambrazas 1964). Kanceliarinės kalbos patarimuose tiesiogiai nurodoma, kad daiktų rūšiai nusakyti vartojamos ir dalyvių ĮF (KKP 1998: 123). Įvardžių ĮF terminijai neturėtų būti būdingos, nes jas gali turėti tik parodomieji, keli savybiniai įvardžiai ir asmeninis įvardis jis, ji. Kiek labiau joje galimi terminai, į kurių sudėtį įeina skaitvardžių formos, tačiau morfologijos ir kalbos kultūros vadovėliuose šis galimybių klausimas nesvarstomas – ĮF aptariamos ir su terminija susiejamos būdvardžio skyriuje, o kitų kalbos dalių skyriuose tik užsimenama, kad šios kalbos dalys irgi gali turėti ĮF (Jakaitienė ir kt. 1976; Paulauskienė 1983, 1994). Tiesa, A. Valeckienė rašė, kad apibrėžtumo ir neapibrėžtumo kategorija būdinga atributiniams dalyviams, tačiau tokios kategorijos visai negalima išskirti įvardžių ir skaitvardžių klasėse (Valeckienė 1986: 176). När det föreskrivs att termen måste markeras med ĮF medges i de normerande arbetena inga undantag, vare sig för funktionella stilar eller ordklasser, eller för enskilda fall. Endast i Kalbos patarimuose anges att NF kan användas när de är traditionellt etablerade, och exempel som juoda duona, juoda kava, juodas darbas, riebi mėsa, liesas pienas, saldus pienas, sausas vynas, sausas davinys, pieniški ledai, spygliuota viela ges (KP 2002: BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 13 26–28). Kazimieras Gaivenis hade dock redan ifrågasatt om dessa ordkombinationer har status som termer: när han diskuterade påståendet i DLKG-utgåvan från 1994, grundat på dessa exempel, att motsättningen mellan pronominala och vanliga adjektiv inte är särskilt tydlig och konsekvent, påpekade han att ĮF inte behövs för att beteckna vare sig färsk eller sur mjölk, eftersom den egenskap som betecknas är tillfällig, medan ĮF betecknar en permanent artkarakteristik (Gaivenis 1995: 8). A. Valeckienė behandlade fallet enbart som ett av flera möjliga fall där motsättningen mellan bestämdhet och obestämdhet neutraliseras vid beteckning av föremålstyper, och kopplade det inte direkt till terminologin (Valeckienė 1986: 172). Ändå hävdas det också i DLKG-utgåvan från 1997, med stöd av dessa exempel, att de vanliga formerna av vissa adjektiv har etablerats även vid bildandet av termer (DLKG 1997: 175). Hur det än må vara med den saken föreskriver DLKG inget obligatoriskt undantag, utan konstaterar endast en tendens i språkbruket. Även DLKG:s formulering att ĮF varierar i termer (DLKG 1997: 175) bör betraktas enbart som ett konstaterande av en tendens. Exemplet som illustrerar formuleringen, vyriausias redaktorius, ges redan i 1986 års verk, där ytterligare en möjlig orsak till användningstendenser anges: formens längd och olämplighet när ĮF används (Paulauskienė, Taryvdaitė 1986: 138). Där uppmärksammas också oregelbunden användning av ĮF hos ord som lånats från andra språk (Paulauskienė, Taryvdaitė 1986: 139). Som ett undantag i språkbruket nämns också beteckningen av föremålstyper med vanliga former av suffixet –iškas, –a: det hävdas att detta suffix, på samma sätt som –inis, –ė, självt kan beteckna en föremålstyp, vilket gör det pronominala formanset överflödigt (Valeckienė 1986: 172; DLKG 1997: 175). Sålunda nämns undantag i användningen inom terminologin, men de föreskrivs inte direkt som norm. I Kalbos patarimuose korrigeras ett användningsfall: användningen av adjektiv med suffixet –(ut)inis, –ė; –(urinis), –ė i sammansatta termer för att uttrycka en särskiljande egenskap (KP 2002: 26–27). DLKG är dock en normerande publikation, vilket innebär att de undantag som nämns där kan tolkas på fler sätt än enbart som företeelser i språkbruket. Vid behandlingen av allmänna tendenser i användningen av ĮF nämns betydligt fler undantag, även om de inte direkt kopplas till terminologin. LKG betonar först att motsättningen mellan bestämd betydelse och vanliga adjektiv i allmänhet inte är konsekvent etablerad, och tillägger att den ända från sin uppkomst har påverkats av olika generaliserande utvecklingstendenser som har sin grund i särdragen hos ĮF vid bestämning av föremål. Först framhålls adjektivets lexikala betydelse: ett pronominalt adjektiv särskiljer eller pekar ut ett föremål genom att komplettera det bestämda ordets begrepp med sin lexikala betydelse, medan den pronominala partikeln endast anger att det särskiljda eller utpekade föremålet är känt. Därför förekommer det fall då adjektivet ensamt, utan den pronominala partikeln, kan beskriva föremålet tillräckligt väl, BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 14 göra det känt – då uppträder i stället enkla former för de pronominala. Som ett andra uttryck för den svaga korrelationen anges att den pronominella partikeln i dialekterna inte fogas till adjektiv i superlativ, eftersom de funktionellt sett ligger mycket nära pronominala adjektiv, som särskiljer föremål genom en relativt större grad av den betecknade egenskapen (äldste son, jfr. äldste redaktör). För det tredje nämns separat att man i vissa dialekter är obenägen att uttrycka mycket specifika betydelser hos särskiljande och klassificerande attribut med pronominala former, eftersom de kan särskilja föremål enbart genom sin lexikala betydelse, t.ex.: svart träda, hampafärgad höna (LKG 1965: 511). A. Valeckienė (1986) illustrerade dessutom detta undantag med exemplen svart och vitt bröd, söt och sur mjölk. Som ett fjärde undantag nämner LKG det faktum att relativa pronomen saknar pronominala former. Det femte är överförda adjektivbetydelser som har frigjorts från adjektivets grundbetydelse (fruktansvärt tålamod, levande far). Det anges också att adjektiv på suffixen -inis, -ė inte används i pronominal form (LKG 1965: 511). Eftersom LKG är normerande kan dessa undantag förstås inte bara som dialektala eller nutida språkbruksdata, utan också som norm. DLKG nämner också att ett adjektiv genom sin lexikala betydelse ensamt kan definiera ett föremål som känt, och hävdar att motsättningen mellan enkla och pronominala former inte är tydlig och konsekvent; fall av neutralisering anges (DLKG 1997: 175). A. Valeckienė förklarade neutraliseringen av oppositionen så här: ”Att föremål definieras med pronominala adjektiv beror inte bara på deras förhållande till enkla adjektiv, utan också på deras syntaktiska och semantiska samband med substantivet och på den vidare kontexten. Därför neutraliseras korrelationen mellan bestämdhet och obestämdhet, dvs. ’allmänt’ och ’individuellt’, i en viss kontext, och ett enkelt adjektiv används i stället för ett pronominalt. Under syntagmatiska neutraliseringsvillkor försvagas oppositionen mellan pronominala och enkla adjektiv, och användningen av enkla former breddas.” (Valeckienė 1986: 171). I grammatikor och andra arbeten görs alltså inga uttryckliga undantag för terminologin, men olika neutraliseringsfall som kännetecknar användningen av pronominala former i allmänhet och betydande faktorer som kan leda till att pronominala former ersätts med enkla räknas upp. Som det framgår bör dessa undantag och faktorer inom terminologin bero på vilket förhållande man förutsätter mellan klassbeteckning och användning av pronominala former, och särskilt på förhållandet mellan klassbeteckning och termbeteckning. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 15 2.2. Direkt och indirekt argumentation Vad normen för obligatorisk användning inom terminologin grundar sig på sägs inte uttryckligen i de normerande verken. Det är förstås inte heller sådana verks uppgift att argumentera för den, men knappast några argument framförs ens när språkreglerna förklaras. I vissa arbeten försöker man åberopa oppositionen mellan enkla och pronominala former, vilken ofta beskrivs som en betydelseskillnad. Flera betydelser förutsätts, och skillnaden förklaras därför med flera betydelser eller kombinationer av dem (LKG 1965: 505). Med bestämdhetskonceptionen som utgångspunkt betraktas bestämdhetsoppositionen som skillnadens grund: pronominala former betecknar ett föremåls egenskap och anger samtidigt att föremålet är känt, medan enkla former endast betecknar föremålets egenskap (DLKG 1997: 174). En sådan opposition kan emellertid endast beskriva skillnaden mellan enkla och pronominala former, inte utgöra ett kriterium för användning av pronominala former inom terminologin. Till exempel anges föremålet som känt i uttrycket den stora floden, men uttrycket är ingen term. Arnoldas Piročkinas försökte använda en mer specifik semantisk undergrupp – den särskiljande betydelsen: adjektiv i enkel form anger i allmänhet en egenskap hos föremålet och konstaterar helt enkelt att föremålet har den egenskapen (t.ex.: ett snabbt tåg, ett rött bär), medan pronominala former inte bara konstaterar egenskapen utan också särskiljer den från föremålets övriga egenskaper, t.ex.: snabbtåget, det röda bäret (Piročkinas 1990: 86). Även denna förklaring är dock alltför generell, eftersom bäret särskiljs med en pronominal form, men uttrycket det röda bäret inte är en term. Inte heller A. Valeckienė, som skilde mellan två markörer för särskiljande betydelse – särskiljande och klassificerande attribut – såg någon större skillnad mellan dem; som särskiljande drag angav hon endast att klassificerande attribut i högre grad är knutna till det bestämda ordet, ger en större grad av generalisering och en mer exakt definition av föremål (uttrycker deras benämningar), samt att man inte behöver någon särskild kontext för att förstå föremål som betecknas med klassificerande pronominala adjektiv, eftersom de förstås av alla i vilken kontext som helst (Valeckienė 1957: 184). Det är förmodligen därför A. Piročkinas i sitt arbete använder ytterligare en motsättning, och först då kopplas pronominala former till terminologin: ”I det första fallet kan egenskapen vara tillfällig och övergående, medan den i det andra fallet är permanent och väsentlig. Därför bör pronominala former användas när termer bildas, genom att till substantivbasen lägga ett attribut som uttrycker en väsentlig egenskap, såsom i uttrycket snabbtåget.” (Piročkinas 1990: 86). K. Gaivenis ansåg också motsättningen mellan tillfälliga och permanenta egenskaper vara ett kriterium och illustrerade den dessutom med följande exempel: ett bostadshus kan stå obebott en viss tid, men kallas ändå ett bostadshus; ingen kanske dricker dricksvattnet just nu, men det är ändå dricksvatten, det vill säga vatten av en viss kvalitet (Gaivenis 1995: 8). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 16 I en handbok i språkvård motiveras den obligatoriska användningen av pronominala former i termer med en möjlig tvetydighet: enkla former kan också beteckna en klass, men då skulle beteckningen vara tvetydig; därför måste endast adjektivets eller ett annat ords pronominala form användas inom terminologin (Paulauskienė 2001: 24). Försök att åtminstone i någon mån förklara normen är dock sällsynta. En annan modell är betydligt vanligare: man räknar upp eller klassificerar de betydelser som pronominala former kan ha och anger, efter att ha behandlat en av deras undergrupper, nämligen klassbeteckning, att pronominala former används i terminologin. Vanligen nämns varken något orsakssamband eller något förhållande mellan klassbeteckning och användning inom terminologin. Dessutom benämns betydelseundergruppen på olika sätt: på ett ställe som klassificerande attribut (Valeckienė 1957), på andra ställen som beteckning av föremåls (LKG 1965) eller ett föremåls (Jakaitienė et al. 1976) klass, beteckning av föremålsklass (DLKG 1997), beteckning av en klassificerande egenskap hos föremål (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 137) eller angivande av ett föremåls klass (Paulauskienė 1994). Efter att ha behandlat klassificerande attribut konstaterar A. Valeckienė: ”Eftersom klassificerande attribut oftast anger vissa individuella egenskaper som generaliserats för en grupp föremål och tillsammans med det bestämda ordet betecknar gruppens namn, bildas termer mycket ofta med sådana pronominala adjektiv, till exempel termer inom språkvetenskapen.” (Valeckienė 1957: 186). Detta påstående upprepas i LKG, men där anges först att pronominala adjektiv med vissa attribut kan uttrycka namnet på en föremålsklass (LKG 1965: 507). Inte heller i DLKG nämns något orsakssamband eller förhållande; där sägs endast att särskiljande pronominala adjektiv tillsammans med vissa bestämda ord kan beteckna en föremålsklass, och det anges att termer inom olika vetenskapsområden ofta bildas med sådana adjektiv (DLKG 1997: 174). Till skillnad från de normerande arbeten som citerades i avsnitt 2.1 skulle dessa formuleringar tyda på att varken allmängiltig klassbeteckning eller obligatorisk termbeteckning fastställs. Å andra sidan innebär klassificeringen av klassbeteckning som en undergrupp i en hierarkisk klassificering indirekt att det finns en möjlighet att inte beteckna klassen. Om den klassificerande betydelsen nämligen betraktas som en undergrupp till den definierande betydelsen (eller till dess undergrupp, den särskiljande betydelsen), bör gruppens regelbundenheter också gälla undergruppen. När gruppen behandlas förutsätts olika undantag, neutralisering och fall där enkla former konkurrerar med pronominala. Även en neutralisering som är direkt kopplad till klassbeteckning nämns – att pronominala former av adjektiv med specifik betydelse inte används. Eftersom klassbeteckning också är ett av de allmänna användningsfallen för pronominala former, bör den även präglas av de generella tendenserna till att pronominala former inte används. Dessa motiveras av betydande faktorer, såsom att pronominala former försvinner i dialekterna och inte längre används i standardspråket, samt att betydelseskillnaden gentemot enkla former är liten (och oppositionen därmed inte särskilt betydelsefull). Följaktligen återstår att anta att den fortsatta användningen av pronominala former BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 17 Utvecklingen av användningen för att beteckna en typ, liksom en sådan utveckling av deras användning i andra betydelser, borde vara på väg att försvinna. Ändå urskiljs vid tillämpning av en flerstegsklassificering också ett mellanled, som ligger mellan den definierande betydelsen och artbeteckningen, nämligen den särskiljande betydelsen. A. Valeckienė (1957), som påpekade att särskiljande attribut skiljer ut föremål utifrån adjektivets lexikala betydelse, skiljer mellan särskiljande attribut och artattribut. Visserligen anges samma sätt att särskilja för båda dessa undergrupper av attribut: 1) att skilja ut ett eller flera föremål bland många andra liknande föremål genom en jämförelsevis högre grad av den egenskap som betecknas (Modern med den stora flickan tvättade sig; Den nya grannkvinnan visade sig vara bitsk); 2) att skilja ett föremål från ett annat liknande föremål genom någon egenskap som står i motsats till det andra föremålets egenskap (Höger axel något lägre; Den nye ordföranden tycker bättre om den gamla); 3) att ett föremål utmärker sig bland många andra föremål av samma art genom någon specifik, individuell egenskap som i allmänhet inte är kännetecknande för alla föremål av denna art (En gång i tiden var detta en helig plats, där ett altare stod och den eviga elden brann; De randiga säckarna lämna åt säden, och häll rovor i de släta). Mer exakt räknas sätten att särskilja föremål upp och illustreras med exempel i avsnittet om särskiljande attribut, medan avsnittet om artattribut endast säger att de definierar föremål på samma sätt som särskiljande attribut, men att det första sättet används mer sällan för att beteckna en art och det tredje sättet oftast, och ger exempel på artattribut: 1) För att hinna några fåror till skulle du snart sticka ner tidigpotatis; Gailius kokar av slankto, av den elaka hostan; 2) Stora prästkragar är värdelösa, de små (kamomillerna) doftar gott; Man behöver den runda nopielnyko; 3) Söta lökar; Röda potatisar ruttnar inte; Röda klöver. Som synes är skillnaden mellan exemplen som illustrerar särskiljande attribut och artattribut liten; detta, som nyss nämnts, påpekar också A. Valeckienė. Om skillnaden verkligen är liten, skulle en sådan klassificering längre fram ge anledning att anta att samma tendenser borde känneteckna båda undertyperna av mellanbetydelse – särskiljande attribut och artattribut. I andra arbeten dras emellertid en gräns mellan särskiljande och artbeteckning: i det första fallet är skillnaden mellan ĮF och NF liten och kan upphävas genom intonation och kontextelement; därför kan formerna i många fall väljas fritt för att förmedla samma information, medan ĮF i terminologi är något annat – de har den särskilda funktionen att beteckna ett föremåls arttypiska egenskap (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 137). Det skulle innebära att artbeteckningen är nödvändigare än den särskiljande betydelse som de pronominala formerna har, trots att A. Valeckienė anger samma sätt att särskilja föremål utifrån en egenskap för både särskiljande attribut och artattribut. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 18 Tokio skirtumo darymo priežasčių irgi galima ieškoti A. Valeckienės (1957) atliktame vartosenos tyrime. Remdamasi senaisiais raštais kalbininkė galiausiai padarė išvadą, kad rūšiniai pažyminiai yra tolesnės išskiriamųjų pažyminių raidos rezultatas – išskiriamoji reikšmė rutuliojosi apibendrinimo ir kartu stipresnės determinacijos linkme. Padaryta ir tokia išvada, kad apibrėžiamoji reikšmė dabartinėje kalboje tampa pagrindinė, o pabrėžiamoji nyksta. Nebent tai leistų paaiškinti rūšinės ypatybės žymėjimui teikiamą didesnę svarbą, o ir spėti, kad rūšies žymėjimas ĮF turbūt laikomas perspektyviu kalbos raidos polinkiu, todėl, šiaip jau ĮF funkcijoms dylant, jį kaip visuotinį principą linkstama perkelti į terminiją. Denna hypotes tycks också bekräftas av de förändringar i synen på att rekommendera ĮF för terminologin som kan skönjas i Aldona Paulauskienės arbeten. I ett arbete som hon tillsammans med en medförfattare utgav 1986 uttrycktes slutsatsen om terminologin fortfarande med viss tvekan: ”I de fall då ett ords terminologiska funktion är tydlig vore det kanske bättre att använda den bestämda formen, men i andra fall borde man antagligen erkänna att formerna fritt konkurrerar.” (Paulauskienė, Taryvdaitė 1986: 138). I en publikation från 1994, efter en uppräkning av de betydelser som traditionell grammatik tillskriver bestämda adjektiv, pekades adjektiv som uttrycker typ i terminologisk bemärkelse ut som de som minst följer den allmänna tendensen att inte använda ĮF; samtidigt tillades dock: ”Man behöver inte vara terminolog för att lägga märke till tendensen att använda den obestämda formen i stället för den bestämda” (Paulauskienė 1994: 224). Nödvändigheten av att använda ĮF i terminologin definierades inte. År 2001 formulerades däremot en regel utan förutsedda undantag: när tvåordstermer bildas ”måste man följa regeln: om ett adjektiv eller något annat ord kan ha bestämd form, är endast den bestämda formen lämplig i terminologin, utan några undantag.” (Paulauskienė 2001: 204). Försöket att motivera regeln tyder på att ĮF nu rekommenderas för terminologin inte på grund av deras inneboende förmåga att beteckna en typ, utan på grund av alla möjliga betydelser: ”Den huvudsakliga funktionen hos den pronominella formbildningen är att betona, definiera och särskilja. Därför passar bestämda adjektiv och adjektiviserade particip mycket väl i terminologin, som kännetecknas av bestämdhet och åtskillnad från andra analoga företeelser.” (Paulauskienė 2001: 204). Även detta påstående skulle bekräfta att man sannolikt just i terminologin ser potentialen hos en opposition som annars tenderar att neutraliseras. Samtidigt nämns ytterligare ett kriterium – normerande tradition: ”En sådan termbildning är redan traditionell, erkänd och kodifierad, även om också en obestämd form kan beteckna en typ.” (Paulauskienė 2001: 204). Det försök att klarlägga normens grund som här presenterats är naturligtvis endast författarens tolkning av denna artikel, eftersom normen vanligtvis inte motiveras uttryckligen. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 19 Direkta argument återfinns kanske i den enda artikeln av A. Kaulakienė. Där anges att konsekvent användning av ĮF ”skulle bidra till att termerna blev systematiska, vilket vanligtvis återspeglar sambandet mellan motsvarande begrepp. Å andra sidan skulle man kunna undvika variation, som är oönskad i termordböcker” (Kaulakienė 1973: 30–31). Det skulle alltså innebära att grunden för normen, som föreskriver att en term obligatoriskt ska markeras, är strävan efter systematik. Hur välgrundat det andra argumentet är – att utebliven användning av ĮF i termordböcker strider mot den redan etablerade användningen av bestämda adjektiv – skulle kunna bedömas först efter en undersökning av språkbruket under den perioden (omkring 1973). I A. Kaulakienės artikel föreslås principen tillämpas överallt, det vill säga att termer med ett adjektiv som bestämmande led obligatoriskt ska markeras med ĮF både i texter och i termförteckningar. Det skulle alltså innebära att typbeteckning, som i de undersökta arbetena huvudsakligen uppfattas endast som en framträdande tendens i språkbruket och direkt eller indirekt förknippas med neutralisering, i terminologin skulle bli en allmän princip; som sådan föreskrivs den av terminologiska skäl, nämligen principen om systematik i terminologin. I terminologiska arbeten uttrycks dock även vissa tvivel om huruvida ĮF är nödvändiga. K. Gaivenis (1975), som för första gången tog sig an en mer systematisk behandling av sammansatta tvåordstermer, nämnde exempelvis inte bara bestämda utan även obestämda former bland deras möjliga grammatiska konfigurationer ( (en störande faktor, en fallande källa). I en annan artikel hävdade han att det i själva verket ofta är svårt att avgöra om en term behöver ĮF, även om dessa former i allmänhet behövs i terminologin (Gaivenis 1995: 8). Stasys Keinys påpekade att bestämda former, under terminologins inflytande, sprider sig mycket genomgripande och tränger undan obestämda former ur språkbruket; han angav också uttryckligen att de inte alltid är nödvändiga eller ens obligatoriska i terminologin (Keinys 2004: 81). Frågan om huruvida ĮF är obligatoriska eller inte behandlas dock inte separat i terminologiska arbeten. Den genomgång som presenterats tyder på att den norm som vid första anblicken verkar tydlig är dubbeltydig. Å ena sidan fastställs att ĮF måste användas i terminologin, men även om ett sådant påstående motiveras av strävan efter systematik, tendensen i utvecklingen av ĮF mot starkare determinering eller andra tungt vägande argument som artikelns författare inte kan urskilja, motsägs denna norm inte bara av arbeten om språkbruket utan också av den betydelseklassificering som återges i normerande arbeten. Att typbeteckning betraktas som en undergrupp av den särskiljande eller definierande betydelsen ger anledning att anta att denna undergrupp också bör uppvisa tendenserna hos den semantiska gruppen; för denna grupp förutses olika undantag och neutraliseringsfall, och det anges överlag faktorer som utgör tillräckligt tungt vägande skäl att inte använda ĮF. Å andra sidan medger ett undantag som uttryckligen knyts till typbeteckning att ĮF inte används (svart och vitt bröd), och även de flesta kortfattat BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 20 Formuleringarna som ges när denna semantiska undergrupp behandlas tyder på att den pronominella formen som artmarkör borde vara ganska fakultativ. Därför kan man också urskilja en dubbel norm – en som hävdar att termen obligatoriskt ska markeras med pronominell form och en som betraktar denna markering som i princip fakultativ. Sådana oklarheter skulle inte uppstå om förhållandet mellan artmarkering och terminologisk användning definierades tydligt i de normerande verken, men så är inte fallet. Av vissa verk kan man dra slutsatsen att artmarkering med pronominell form och term likställs. I råden om språkbruk (1976) nämndes markering av en artspecifik egenskap hos ett föremål bland fallen av användning av pronominella ord, men detta illustrerades med exempel som ätbart salt, kortvåg, symaskin, tröskmaskin, skördemaskin, kombinerat foder m.fl. (KPP 1976: 114). I en lärobok sägs det först att termer inom olika vetenskapsområden bildas med pronominella adjektiv (grovt rån, allmän ordning, allmän processordning, fri ekonomisk zon), medan det bland de mest typiska användningsfallen för pronominella adjektiv endast nämns användningen av pronominell form för att uttrycka en artspecifik egenskap hos ett föremål, med analoga exempel, t.ex.: särskilt beslut, radioaktiva ämnen, småföretag, offentlig förvaltning (Kunevičienė 2003: 146). I de språkråd som anger den nuvarande morfologiska normen skulle man visserligen kunna urskilja en skillnad: där framställs obligatorisk artmarkering i termer som regel, medan det som undantag (svart bröd osv.) anges ett undantag från artmarkering som annars är typisk (KP 2002: 26). I DLKG, som också är ett verk som anger den nuvarande morfologiska normen, dras dock utifrån ett sådant undantag slutsatsen att vissa adjektivs kortformer har etablerats även i termbildning. Om den pronominella formens inneboende möjlighet att markera art i själva verket endast används som grund för den norm som föreskrivs för termer, och om principen tillämpas generellt i terminologin på grund av de systematiska krav som följer av detta, bör undantag från artmarkering inte tillämpas på terminologin. Om normen för obligatorisk användning av pronominell form i terminologin över huvud taget grundas på något, är grunden alltså inte tillräckligt tydlig och blandas till och med ihop i normerande verk. Att grunden är oklar, att den inte förklaras eller att förklaringarna anger olika kriterier, liksom tolkningsmöjligheterna som uppstår genom klassificeringen av de pronominella formernas betydelser, bör göra det svårt att avgöra om språkbruket överensstämmer med en norm som bygger på en sådan grund. 3. TENDENSER I ANVÄNDNINGEN I SAMMANHÄNGANDE TEXTER För att konstatera en avvikelse mellan normen, som betraktar pronominell form som obligatorisk termmarkör, och språkbruket skulle det räcka med vilken ekonomisk-vetenskaplig tidskrift som helst som publiceras på internet. Men genast BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 21 måste också en begränsning nämnas som avgör detta språkbruk – språkreglerna följs uppenbart inte i tillräcklig grad, eller inte alls. Samtidigt skiljer sig språkets kvalitet mellan artiklar som publiceras i samma publikation eller till och med i samma nummer. Detta ger anledning att anta att publikationerna inte språkgranskas av redaktörer, att författarna själva får ansvara för redigeringen och att de efter eget omdöme anlitar språkgranskare med olika kvalifikationer eller förlitar sig på sina egna språkkunskaper. Språket i många ekonomisk-vetenskapliga tidskrifter har dessutom större eller mindre brister i förhållande till språkreglerna, så det finns inget att välja bland för att hitta ett idealiskt språkbruk. Å andra sidan har ett sådant faktiskt språkbruk också en fördel – det blottlägger tydligare de oklarheter som språkbrukarna ställs inför. Med hänsyn till alla dessa omständigheter väljs texter ut på följande sätt: vetenskapliga artiklar där de mest grundläggande språkreglerna åsidosätts utesluts, medan de mönster för att undvika pronominella former som framträder i de övriga undersöks. Totalt valdes 60 publikationer ut, utgivna 2006–2016. 3.1. Oklarheter kring kriteriet och den semantiska gränsen Det vore omotiverat att betrakta alla fall av varierande form hos en bestämning i en ordkombination som används i texten som åsidosättande av normen, eftersom detta förutses i normerande verk. En och samma ordkombination kan förverkliga den allmänna oppositionen mellan kortform och pronominell form, vilken i grammatikerna förknippas med den pronominella formens definita betydelse eller med kategorin definithet. DLKG anger att den definita kategorin bildas av adjektivens pronominella former i relation till kortformerna på följande sätt: pronominella former betecknar en egenskap hos ett föremål och anger samtidigt att föremålet är känt, medan kortformer endast betecknar en egenskap hos föremålet (DLKG 1997: 174). Som A. Valeckienės arbeten och betydelseklassificeringarna i LKG och DLKG redan har visat, tillåter en sådan opposition visserligen att ett känt föremål anges på olika sätt – genom att särskilja det (särskiljande betydelse), ange en tidigare känd egenskap hos det (angivande betydelse) och beteckna föremålets art. Oppositionen förutsätter alltså att föremålet också när art uttrycks anges som känt, men den förutsätter inte att föremålet i samma text inte kan anges som okänt, utan endast som något som har den ena eller andra egenskapen. Vetenskapliga texter erbjuder en gynnsam miljö för att förverkliga en sådan opposition, som förutses inte bara i normerande verk utan även i språkets grammatiska system. I dem definieras och förklaras nämligen begrepp ofta, och att ett begrepp definieras eller förklaras är ett tecken på att föremålet är känt. När begreppen definieras eller förklaras kan man emellertid också nämna egenskaper som låg till grund för bildandet av den term som betecknar begreppet. Detta framgår också av en vetenskaplig artikel BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 22 allmänna översikter över marknadens historia: Den europeiska integrationen hänger framför allt samman med skapandet och utvecklingen av marknaden (Miniokas, 2003), och därför talades det i Europeiska enhetsakten från 1986 om att skapa en gemensam marknad. Vid den tiden blev behovet av att skapa en gemensam marknad, där statsgränserna inte skulle hindra ekonomisk verksamhet, ännu tydligare. Den gemensamma marknaden definieras som en form av ekonomisk integration mellan stater som kännetecknas av fri rörlighet för varor, kapital och personer (Vilpišauskas, 2003)3 (EVAP 2007 1(8): 101). I de två första förekomsterna av ordkombinationen gemensam marknad anges just en sådan gemensam egenskap som, vilket framgår av den tredje förekomsten, nu blir grunden för en term som betecknar ett begrepp. Om man beskriver detta fall med de normformuleringar som diskuterats, skulle man kunna hävda att egenskapen i ordkombinationen gemensam marknad nämns två gånger som en enkel egenskap, medan den tredje gången nämns som en särskiljande egenskap. Med andra formuleringar som förekommer i normerande arbeten skulle egenskapen som betecknas av ĮF kunna beskrivas inte längre som tillfällig eller temporär, utan som permanent och väsentlig. Om man tillämpar kriteriet för klassificering av ĮF-betydelser, måste ordkombinationen gemensam marknad betraktas som ett fall där arten anges. Oavsett vilket kriterium som i normerande arbeten nämns för att skilja ĮF från NF skulle alltså samtliga i detta fall föreskriva användning av ĮF i den tredje förekomsten, och de skulle alla sammanfalla. I andra fall blir emellertid frågan om kriteriet komplicerad. För det första ger sammanhang där objekt eller företeelser klassificeras eller där deras arter helt enkelt nämns upphov till sådana oklarheter. När man skiljer mellan eller nämner olika slags föremål bör man, enligt de sätt att särskilja föremål som förknippas med beteckningen av en artsspecifik egenskap, ange föremål som särskiljs genom egenskaper som står i motsats till andra föremåls egenskaper eller som utmärks av sin särprägel; således borde ĮF användas. Sådana exempel förekommer i språkbruket, t.ex.: Pantsatt egendom kan delas in i fast och lös egendom (T 2005 3(32): 17); Enligt den ekonomiska klassificeringen delas statens utgifter in i ordinarie och extraordinära utgifter (EVAP 2015 2(37): 7); Lärande behandlas här i vid bemärkelse och omfattar såväl formellt som informellt och självstyrt lärande (VPA 2011 4(10): 634); Frivillig migration omfattar följande migrationstyper: tillfällig, cirkulär, permanent, turistisk och säsongsbetonad (VPA 2014 1(13): 154). Det förekommer dock ofta också fall där NF används, t.ex.: Dessa åtgärder används för att samordna intressenternas visioner på två nivåer: lokal nivå (så kallad ”horisontell samordning”) och regeringsnivå (”vertikal samordning”) (VPA 2013 4(12): 596). De begrepp som betecknas med de fetstilta ordkombinationerna i meningen har bildats på grundval av motsatsförhållandet mellan föremålens egenskaper. Enligt kriteriet för uttryck av art borde därför deras adjektiviska led användas 3 Språket i de illustrativa meningarna har inte redigerats. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 23 ĮF. Kriteriet för uttryck av art skulle också uppmuntra användning av ĮF i meningar som Målet med regionalpolitiken är att utveckla regionernas materiella och immateriella tillgångar och potential (VPA 2013 1(12): 65), Detta är formell och informell entreprenörskapsutbildning, kurser samt andra utbildningsprogram inom företagsledning (VPA 2012 2(11): 223), de fetstilta adjektiven, och i synnerhet för att ange art i meningen Migrationen differentieras också enligt organisatorisk karaktär i organiserad och institutionaliserad, självständig osv. (VPA 2014 1(13): 153), eftersom verbet differentiera används här, vilket möjliggör uppräkning av arter. Om man emellertid tillämpar just kriteriet för beteckning av art, och inte kriteriet om ovillkorlig användning av ĮF i termer, kan detta vara just ett sådant neutraliseringsfall som förknippas med beteckning av art eller med användning av ĮF i allmänhet: ĮF används inte eftersom föremålen särskiljs tillräckligt av de specifika betydelserna hos de betecknande orden, motsatsförhållandena mellan arterna och slutligen det semantiska sammanhanget och de syntaktiska omständigheterna, som förhindrar att tvetydighet uppstår mellan beteckning av en enkel respektive särskiljande egenskap. Om man använder ett annat kriterium som nämns i normerande arbeten – motsättningen mellan en tillfällig begreppsegenskap och en permanent artsegenskap – skulle även NF i dessa fall sannolikt bli helt berättigat. Begreppsegenskaper kan nämligen förstås inte som permanenta artsegenskaper utan som tillfälliga. Och i språkbruket kan man faktiskt se en tendens att vid indelning av objekt i redan kända, etablerade föremålsarter, såsom fast och lös egendom, använda ĮF mer regelbundet, medan användningen varierar mer när man skiljer ut nya arter som förekommer endast i en eller annan artikel. Ofta föredras NF, och inte ens verben skilja, dela in, differentiera, sortera, gruppera, som exemplen visar, hindrar detta val. Även i meningarna Alla invånare kan således betraktas som mänskliga resurser, men när de delas in i reella (i arbetsför ålder, ekonomiskt aktiva) och potentiella (under arbetsför ålder, inte yrkesverksamma, pensionärer som kan sysselsättas med olika arbeten) (T 2008 3(44): 2), Därför är det ändamålsenligt att dela in alla investerare i tre grupper: konservativa, rationella och aggressiva (EVAP 2007 1(8) 52). Därtill kommer att sådana ordkombinationer, där huvudordet utelämnas, är svåra att betrakta som termer. Oklarheterna i fråga kan alltså bero på att kriteriet som tillämpas inom terminologin är oklart eller på att flera kriterier indirekt förutsätts. Men även om man följer kriteriet om ovillkorlig termbeteckning som lyfts fram i A. Kaulakienės artikel och som återfinns i många normerande arbeten – enligt vilket termer alltid ska betecknas med ĮF i texten – skulle oklarheter uppstå i dessa fall. Även i andra fall uppstår omständigheter i texter som ger upphov till oklarheter, aktualiserar frågan om kriteriet och till och med blottlägger en viss motsättning mellan kriterierna. Till exempel i en text om BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 24 utvecklas inledningsvis begreppet hållbar utveckling, och det adjektiviska ledet i termen som betecknar detta begrepp används konsekvent i bestämd form, till exempel: Men om hållbar utveckling betraktas som en politik, beror dess genomförande på institutionernas betydelse och relevans samt på deras kompetens; det är uppenbart att hållbar utveckling har samband med demokrati, mänskliga rättigheter och god förvaltningspraxis (Dumitrache 2013) (MLA 2015 2(7): 190). Denna konsekvens upprätthålls dock inte i vissa meningar, till exempel: Hållbar utveckling kan inte uppnås utan att företagen involveras i verksamheten; företagen hållbar utveckling kan eftersträva med hjälp av flera modeller (MLA 2015 2(7): 192). I dessa fall hindras användningen av bestämd form sannolikt av betydelsen hos det verb som fungerar som den semantiska delen av det sammansatta predikatet 4 – det objekt som eftersträvas är inte något som kännetecknas av bestämdhet. Enligt den klassificering som ges i grammatikarbeten borde markeringen av en artspecifik egenskap i sig medföra bestämdhet, medan något som skapas inte kännetecknas av bestämdhet; troligen görs därför undantag i sådana fall och obestämd form används, även när bestämd form har valts för termen och denna princip i stort sett följs konsekvent. Undantagen, som delvis betingas av att huvudledet i ordkombinationen är knutet till verben skapa, uppstå, komma till, uppkomma, genomföra, eftersträva och liknande, förekommer även i andra publikationer, till exempel: Den centrala frågan är: hur kan vi skapa ett hållbart samhälle eller en hållbar utveckling? (TE 2008 1(2): 37); Globalister (hyperglobalister) definierar globaliseringen som en ny epok i mänsklighetens historia, där uppstår en global marknad med global konkurrens som drivkraft för framsteg (VSE 2011 3(12): 205); Den administrativa människan <...> kan, trots att hon inte kan uppnå absolut rationalitet, ändå sträva efter den (VPA 2012 2(11): 324). Valet av obestämd form främjas sannolikt också av verben använda, mäta, eftersom de inte kombineras med en fast ordkombination, utan med en fras som betecknar ett objekt med en viss egenskap, till exempel: Sådana indikatoruppsättningar <...> är svåra att tillämpa vid mätning av hållbar utveckling i ett företag (MLA 2015 2(7): 193); Med andra ord minskar användningen av immateriella tillgångar inte tillgångarnas mängd eller storlek (VSE 2014 2(4): 214). Ändå används adjektiviska bestämningar i NF-ordförbindelser inte bara i sådana undantagsfall, utan också när de endast kan utgöra en del av en term, eftersom ordförbindelsen betecknar ett begrepp eller är direkt knuten till en föreställning, t.ex.: Detta gör det möjligt att dra slutsatsen att begreppet hållbar utveckling är mångfacetterat och komplext (MLA 2015 2(7): 190); Föreställningen om ett hållbart företag är nära förknippad med begreppet hållbar utveckling som föreställning (MLA 2015 2(7): 192). NF i ordförbindelser som betecknar klassificerade objekt skulle dessutom kunna förklaras som ett resultat av tillämpningen av kriteriet för egenskapens tillfällighet och varaktighet, och vissa fall skulle kanske till och med kunna betraktas som konstateranden av egenskaper, men när de klassificerade 4 DLKG tokie tariniai laikomi prijungiamaisiais žodžių junginiais (DLKG 1997: 508–509). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 25 är det uppenbart att egenskapen tillskrivs dem både som varaktig, som väsentlig och som något som skiljer föremålet från andra föremål; att det betecknade föremålet är känt; att en viss art avses; och att ordkombinationen betecknar ett begrepp, alltså är en term. Så oavsett vilket kriterium som tillämpas sammanfaller de alla, och bestämd form borde användas. Denna form väljs dock inte alltid, till exempel: Efter verksamhetens art delas fonderna in i fonder av öppen och sluten typ. Fonder av öppen typ har ingen fastställd löptid. <...> Fonder av sluten typ har en fastställd löptid (VSE 2011 1(1): 118); Aktiv investeringsförvaltning är en förvaltningsmetod där investeringsbeslut fattas på grundval av prognoser om framtida trender. Passiv investeringsförvaltning är en förvaltningsmetod som syftar till att investeringarnas avkastnings- och riskegenskaper ska motsvara avkastningen och risken för ett visst marknadssegment eller index (VSE 2011 1(1): 118); I den vetenskapliga litteraturen delas dagens företagsgrupper in i sådana som har vertikala och horisontella organisationsstrukturer. Vertikala organisationsstrukturer kännetecknar företagsgrupper som är inriktade på relationer mellan leverantörer och tillverkare, det vill säga ”en samling företag som är förbundna genom relationer mellan leverantörer och tillverkare”, medan horisontella är ”företag verksamma i olika branscher, som till sin struktur liknar konglomerat” (Lamin, 2007) (VSE 2012 2(2): 68). I vissa fall verkar man försöka göra en åtskillnad: adjektivattributet i den ordkombination som betecknar begreppet används i ĮF, medan NF väljs när objektet betecknas, särskilt om det är beroende av sådana verb som mäta, t.ex.: I syfte att uppnå målet undersöktes först begreppet hållbar utvecklings problematik, hur dimensionerna tolkas och genomförandenivåerna, eftersom man först efter att ha klarlagt själva begreppets innebörd kan formulera konkreta hållbar utvecklingsmål och planera åtgärder för att uppnå dem (MLA 2015 2(7): 190); När forskare undersöker immateriella tillgångar möter de problem med immateriella tillgångars identifiering, mätning och värdering (VSE 2014 2(4): 214–215). Här kunde man anta att en åtskillnad görs mellan en ordkombination med objektbetydelse och en term som betecknar ett begrepp, men i samma texter förekommer också motsatta fall, t.ex.: Den svårförklarliga produktivitetsökningen under andra hälften av 1900-talet kan betraktas som början på forskningen om immateriella tillgångar. Den kraftiga produktivitetsökningen vid den tiden förklarades dock med högre kvalitet på de mänskliga resurserna och tekniska framsteg, utan att ännu specifikt kopplas till immateriella tillgångar (VSE 2014 2(4): 214–215). Sådana fall skulle däremot visa att det inte rör sig om regelbundna undantag, utan snarare om att inget av de kriterier som nämns i de normativa verken sannolikt är känt, eller att gränsen är oklar mellan att beteckna en särskiljande respektive vanlig egenskap, en permanent respektive tillfällig egenskap, och i synnerhet ett fall där en artbestämmande egenskap betecknas respektive en term används. Förmodligen är det därför BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 26 I den undersökta användningen förekommer också många exempel som knappast kan kopplas till några regelbundenheter eller faktorer, utan snarare till den bristande språkkänsla och okänslighet för pronominala adjektiv som A. Paulauskienė konstaterat, till exempel: En övergångsekonomi förstås i dag som en övergång från centraliserad marknadsstyrning till fri marknad. Många länder som strävar efter att övergå till fri ekonomi, övergick från fri ekonomi till en reglerad ekonomi. <...> Övergången till fri marknad börjar med privatisering, eftersom privatiseringen skapar möjligheten att äga egendom (VSE 2012 1(2): 62); I primitiva ekonomier utgör reala investeringar den största delen av investeringarna (investeringar i fysiska tillgångar), medan det i det moderna ekonomiska systemet är finansiella investeringar. Reala tillgångar mäter ett lands ekonomiska välstånd, medan finansiella tillgångar återspeglar rättigheter till reala tillgångar (Bodie, Kane, 2008). Utvecklingen av institutioner för finansiella investeringar påverkar i hög grad tillväxten av reala investeringar, och i regel kompletterar dessa två former varandra i stället för att konkurrera sinsemellan (EV 2010 15: 178). De diskuterade fallen kan huvudsakligen kopplas till osäkerhet som kan uppstå i språkbruket på grund av oklara kriterier eller sammanblandning av kriterier. Vetenskapliga artiklar visar emellertid också exempel på att pronominala adjektiv inte används, vilka framför allt kan kopplas till att den semantiska gränsen mellan pronominala och korta adjektiv är otydlig och därmed till svårigheter att fastställa den. Av det följande sammanhanget framgår till exempel att adjektiven materiell, -t; immateriell, -t i många fall snarare beskriver ett föremål än anger en särskiljande egenskap hos det eller betecknar en art. I ett sådant sammanhang skiljer sig även uttrycket materiell egendom, som annars har etablerats som term, föga från dessa adjektiv, till exempel: Handel förstås traditionellt som handel med materiella varor med fysisk form, (materiella föremål), med undantag för el, vatten och gas när dessa inte är färdigställda för försäljning i begränsad volym eller angiven kvantitet. I Europeiska unionens råds direktiv (2006) ”Om ett gemensamt system för mervärdesskatt” definieras en ”vara” som materiell egendom. Enligt direktivet är ”en vara varje föremål”. Det bör dock också noteras att USA och Japan även räknar varor av immateriellt ursprung till varukategorin. Varor av immateriellt ursprung (eng. digital goods) började handelsföretagen sälja när det blev möjligt att sälja (det vill säga beställa och leverera) varor via internet. Varor i immateriell form blev varor som tidigare i traditionell handel hade materiell form (exempel på sådana varor är musik, spel och böcker) (Diorio, 2001). Den främsta skillnaden är att varor av immateriellt ursprung ändå räknas till tjänstekategorin i Europeiska unionen (VSE 2013 2(3): 235). Adjektiven formell; informell; legal; illegal; officiell; inofficiell används också ofta i kort form. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 27 Användningen återspeglar kanske också den otydliga semantiska gränsen, som leder till osäkerhet i språkbruket, t.ex.: När relationerna mellan staten och samhället blir mer komplexa och mindre tydligt avgränsade, formella och informella interaktionsmedel blir flexiblare och mer universella (VPA 2013 3(12): 381); Olagligt arbete Den statistiska informationen från de myndigheter som kontrollerar avslöjar att omfattningen av olagligt arbete har på senare tid ökat. År 2012 registrerades tre gånger fler fall av olagligt arbete än under samma period 2011; Olagligt arbete benämns ofta på olika sätt. Begrepp som ”svartarbete”, ”odeklarerat arbete”, ”informell sysselsättning”, ”informellt arbete”, ”dold arbetslöshet” och många andra benämningar används för att beskriva detta paradoxala fenomen (VPA 2014 4(13): 660); B. Martinkus m.fl. anser att en av orsakerna till att fenomenet olagligt arbete uppstår är att formellt arbete inte går att finna (VPA 2014 4(13): 661); Man bör också komma ihåg att migrationsrörelser kan snedvrida alla uppgifter per capita i dessa länder, eftersom de i den officiella statistiken registreras med fördröjning (MLA 2010 2(2) 15). Det är också liten betydelseskillnad mellan uttrycken öppen ekonomi och öppen ekonomi, gemensam marknad och gemensam marknad, fri handel och frihandel, fri marknad och fri marknad, blandekonomi och blandad ekonomi, perfekt konkurrens och perfekt konkurrens och liknande. Även om de oftast tas upp i ekonomiska termordböcker som uttryck med pronominala adjektiv, är kortformerna särskilt vanliga i språkbruket. Kontexten tyder på att det som sannolikt hindrar de pronominala formerna från att etableras i dessa uttryck är att de ligger närmare fraser som betecknar en enkel egenskap hos ett föremål. Exempelvis kan fraserna i följande meningar betraktas som uttryck för konstateranden av enkla egenskaper: Specialisering och fri handel skapar förutsättningar för innovation, effektivitet och ökat välstånd för alla berörda parter (ŽŪM 2009 3–4(16): 185); Processen att övergå till fri marknad skulle infria invånarnas förväntningar på att uppnå levnadsstandarden i västeuropeiska länder (VSE 2016 2(1): 63); Om perfekt konkurrens fanns i den verkliga världen skulle strategier inriktade på marknadspositionering vara ineffektiva (MLA 2009 3(1): 35); Att dämpa de fem konkurrenskrafternas påverkan och tillämpa generiska strategier är motiverat på marknader med imperfekt konkurrens: öppet monopol, monopolistisk konkurrens och oligopol (MLA 2009 3(1): 36–37). I dessa fall, åtminstone i några av dem, skulle kontexten visserligen även tillåta den pronominala formen, men betydelseskillnaden vore liten och den pronominala formen är längre. Å andra sidan uppstår det ofta omständigheter i samma texter där en fras som anger en enkel egenskap tycks passa bättre, till exempel: Studieplatssystemet inför fri konkurrens inom den högre utbildningssektorn (VPA 2012 2(11): 269); Fri handel är särskilt viktig för så små och öppna ekonomier som Litauen (ŽŪM 2009 3–4(16): 185). Vis BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 28 Termens innebörd ställer dock krav på enhetlighet, även i det formella uttrycket, och det är just detta krav som kan uppmuntra till att i texten alltid använda en ordkombination med enhetligt formellt uttryck. Alla dessa oklarheter som uppstår i språkbruket, den lilla betydelseskillnaden mellan ĮF och NF samt kravet på enhetlighet i termens form kan uppmuntra till den tendens som går emot formvariation, nämligen formell enhetlighet. I det undersökta språkbruket finns exempel där texten väljer ett enhetligt formellt uttryck, och just NF, inte bara för att beteckna en enkel egenskap utan också när en ordkombination tydligt benämner ett begrepp och knyter det till en konception, uppfattning eller metod, t.ex.: I vetenskapliga arbeten förstås och definieras hållbar utveckling på mycket olika sätt.<...> I olika länder analyseras hållbar utvecklingsteoretiska och praktiska aspekter (TE 2008 1(2): 37); Sammanfattningsvis kan man hävda att skaleffekten visar möjligheterna att förena element från planekonomi och marknadsekonomi i ett blandekonomiskt system, och analysen av den presenterade konkurrensinriktade blandekonomiska systemets (ekonomiska) modell bekräftar inte bara detta, utan visar också förutsättningarna för det privata företagandets konkurrensfördelar (EV 2009 14: 854); Vid omvärdering av tillgångar ska verkligt värde fastställas på grundval av en aktiv marknad. En aktiv marknad är en marknad där tillgången uppfyller de angivna villkoren (EVAP 2013 4(32): 13). NF är mer universell – den passar i sådana sammanhang där kontexten i högre grad uppmuntrar till, eller åtminstone tillåter, att man konstaterar en egenskap. Omvänt gäller att om ett begrepp benämns med en ordkombination och definieras, förklaras eller klassificeras i texten, eller om kombinationen av adjektiv och substantiv används för att benämna en uppfattning, teori, konception eller metod, räcker detta i sig för att identifiera den som en term. En ytterligare morfologisk markör blir då överflödig. Dessutom markeras ordkombinationens status som term också genom att den ofta upprepas i texten. Därmed återstår nästan ingen risk för tvetydighet i vetenskapliga texter, särskilt som, vilket framgår, skillnaden i betydelse mellan ĮF och NF ofta är liten. 3.2. Ordets ursprung som faktor Vissa exempel på det undersökta språkbruket tyder på att litauiska och internationella ord behandlas något olika, trots att ingen normerande publikation drar en sådan skiljelinje. Det har visserligen kortfattat nämnts på ett ställe att ĮF används oregelbundet med ord av främmande ursprung (Paulauskienė, Tarvydaitė 1986: 139). En olikvärdig bedömning av litauiska och icke-litauiska ord med avseende på ursprung verkar framför allt framgå av de fall då båda orden ingår i en ordkombination vars led är förbundna genom ett likvärdigt syntaktiskt förhållande, BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 29 men den ena använder ĮF och den andra NF, t.ex.: Otraditionellt börjar man också bedömaoffentliga och privata partnerskap principer, deras innehåll och betydelse i resultatorienterad kulturförvaltning. I slutet av 1400-talet blir relationer grundade på affärsmodeller mellan den offentliga och privata sektorn märkbart starkare. Vid analys av problematiska aspekter av kulturförvaltning kan man emellertid urskilja strävanden att säkerställa effektiviteten hos offentliga och privata partnerskap (VPP) inom kulturen (VPA 2010 32: 62); teorierna om absolut och komparativ fördel utmanade merkantilismen (ŽŪM 2009: 3–4(16): 185); Företagets likviditet kan bedömas på olika sätt, men de vanligaste måtten är: kassalikviditet, balanslikviditet, omedelbar likviditet och företagets nettoomsättningstillgångar (MLA 2016 2(8): 193). Dessutom skiljer sig formen på det litauiska ordet från det internationella ordet när de inte är direkt syntaktiskt förbundna i meningen, t.ex.: Förespråkare för en mindre offentlig sektor anser att en större andel av de offentliga utgifterna i bruttonationalprodukten skadar ekonomin och dess utveckling, eftersom staten överför ytterligare resurser från den effektiva ekonomiska sektorn, till vilken den privata sektorn, till den offentliga sektorn hör (EVAP 2015 2(37): 7); Ett land har komparativ fördel om det kan producera produkter (varor) relativt billigare, dvs. till lägre alternativkostnader än dess handelspartner, och fritt handla med dem (ŽŪM 2009: 3–4(16): 185). Apskritai tokie nelietuviškos kilmės būdvardžiai kaip absoliutus, –i; efektyvus, –i; maksimalus, –i; minimalus, –i; modernus, –i; nominalus, –i; optimalus, –i; potencialus, –i; privatus, –i; racionalus, –i, realus, –i šio tyrimo objektu pasirinktuose moksliniuose straipsniuose dažniausiai vartojami NF, pvz.: Šie svarstymai reikšmingi apskaičiuojant minimalias kapitalo sąnaudas, t. y. siekiant maksimalios įmonės vertės ir kartu racionalios kapitalo struktūros (EVAP 2011 2(22): 88); Iš visų neoklasikinių modelių, skaidomų pagal tobulos ir netobulos kapitalo rinkos veiksnius, esant tobulos kapitalo rinkos prielaidoms, labiausiai paminėtinos optimalios kapitalo struktūros tezės yra optimalaus įsiskolinimo laipsnio teorija ir kapitalo struktūros nustatymas pagal Modigliani ir Miller (1958) teoremą (EVAP 2008 4(13): 76); Krizė – tai žemiausia potencialaus nacionalinio produkto atžvilgiu ekonominio ciklo stadija (MLA 2016 2(8): 163); Lietuvos ekonomika buvo viena sparčiausiai augančių pasaulyje, nes realus BVP augimas siekė net 10,3 proc. (EVAP 2009 1(14): 169); Primityvios ekonomikos šalyse didžiąją investicijų dalį sudaro realios investicijos (investicijos į fizinį turtą), o šiuolaikinėje ekonominėje sistemoje – finansinės investicijos (EV 2010 15: 178); Čia skiriamas: realus kapitalas – mašinos, pastatai, įrengimai, nominalus kapitalas – piniginis (EVAP 2008 4(13): 72). BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 30 I dessa fall påverkas valet också i hög grad av faktorer som uppmuntrar till användning av litauiska adjektiv i obestämd form: sådana ordkombinationers närhet till ordkombinationer som betecknar egenskaper; omständigheter som ofta uppstår i texten och där man kan ange både ett objekts egenskap och använda en term; den obetydliga skillnaden mellan bestämd och obestämd form, eller svårigheten att skilja denna semantiska gräns; samt den oklara grunden och kriteriet för användningen av bestämd form i terminologin. Allt detta framgick redan i avsnitt 3.1, där tendenserna i användningen av orden formell, -t; informell, -t; legal, -t; illegal, -t; materiell, -t; immateriell, -t; officiell, -t; inofficiell, -t nämndes. Ändå används alla dessa och andra internationella ord i obestämd form även när de endast kan betraktas som en del av en term, eftersom dessa ordkombinationer betecknar teorier, metoder, koncept, hypoteser och till och med termer, t.ex.: Modern portföljteori har utvecklats i hög grad tack vare H. Markowitz arbeten, som var inriktade på att söka efter en effektiv portfölj. H. Markowitz föreslog först termen effektiv portfölj. En effektiv portfölj definieras som en portfölj som har den lägsta risken vid en viss avkastning eller den högsta avkastningen vid en viss risknivå (EVAP 2007 1(8): 52); En annan teori inom det strukturella synsättet på konkurrens – hypotesen om en effektiv struktur – hävdar att det positiva sambandet mellan lönsamhet och marknadskoncentration inte uppstår till följd av marknadsmakt (TE 2008 1(2): 103); teorin om kumulativ kausalitet betonar migrationens återverkningar på såväl individers motivation som sociala och ekonomiska strukturer (VSE 2013 1(3): 110). Vid klassificering av objekt eller fenomen och benämning av deras typer används internationella ord som fungerar som bestämningar i termer, även sådana som redan är ganska etablerade, också ofta i obestämd form, t.ex.: VKC gör helt riktigt, vid bedömningen av skogsförvaltningarnas ekonomiska verksamhet, inte bruk av nominellt pris, utan metoden med diskonterade kassaflöden (ŽŪM 2016 2(23): 89); Kostnadsnivåns beroende av produktionsvolymen bestämmer horisontella och vertikala gränser för företagets tillväxt. Den horisontella gränsen förstås i två bemärkelser: som produktionsvolymen för en enda produkt <...> och som mångfalden av varor inom ett och samma företag <...>. Den vertikala gränsen hänger samman inte bara med interna utan även med externa stordriftsfördelar (TE 2007 2(1): 32); Enligt Ferreiro et al. (2009) definieras produktiva offentliga utgifter som sådana som kompletterar den privata sektorns produktion och skapar positiva externa effekter för företag i den privata sektorn samt positivt påverkar kapitalets och arbetskraftens marginalproduktivitet. Icke-produktiva utgifter skapar också välstånd i landet, men deras inverkan hämmar ofta den ekonomiska tillväxten (EVAP 2015 2(37): 11); P. Sanchez och J. E. Ricart (2010) presenterade två konfigurationer av affärsmodeller som kan tillämpas på marknader där inkomsterna är låga: 1. Isolerade affärsmodeller, som bygger på en exploateringsstrategi för att BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 31 effektivt utnyttja företagets egna resurser och kapacitet. 2. Interaktiva affärsmodeller, som bygger på en utforskningsstrategi (eng. exploration) (TE 2016 1(10): 179). Valet av orden maximal, -t; minimal, -t; optimal, -t i obestämd form kan också främjas av en faktor som neutralisering, vilken nämns inte bara i undersökande utan också i normerande arbeten. Det sägs visserligen endast där att det finns en tendens att inte använda litauiska adjektiv i superlativ i bestämd form, och detta kopplas inte direkt till terminologin. Som visats förutses dock en indirekt kopplingsmöjlighet av den klassificering av betydelser för bestämd form som ges i grammatikerna, liksom av osäkerheten kring förhållandet mellan egenskapsbeteckningar för typer och termer. I bruket kan detta tolkas som en möjlighet att även låta bli att markera de icke-litauiska motsvarigheterna till adjektiv i superlativ med morfologiska markörer. Även i det undersökta bruket förekommer litauiska adjektiv i superlativ som ingår i termer utan sådan markering, t.ex.: Vektorn med β-parametrar skattas utifrån största sannolikhet (MLA 2016 2(8): 194); För att skatta parametrarna i varje ekvation (ekonometrisk modell) användes minsta kvadratmetoden (MTS 2010 2(23): 54). ĮF används ofta inte heller med andra adjektiv av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: Personer som arbetar med individuell verksamhet betalar VSD- och PSD-avgifter som är 1,5 gånger högre (EVAP 2015 2(37): 27); Bristen på stöd från chefer och incitament för att genomföra innovativa förändringar i organisationen anses vara minst viktig (EVAP 2013 3(31): 29); Den globala ekonomin och den internationella öppenheten innebär att det inte finns någon utvecklad stat som inte har utropat ökad konkurrenskraft till en av de främsta prioriteringarna för sin ekonomiska politik (EVAP 2015 2(37): 39); Av denna definition kan man tydligt förstå hur omsättningstillgångar, kassaflöden, likvida tillgångar påverkar företagets tillgångar och värde (MLA 2016 2(8): 194); De två andra statistiskt signifikanta dummyvariablerna användes för att inkludera finanskrisen 2008 i modellen (TE 2012 2(6): 183); Rationell kapitalstruktur teoretiska studier gör det möjligt att inom modern finansieringsteori urskilja två grundläggande forskningsområden (EVAP 2008 4(13): 73); Då märks redan de fundamentala faktorernas uteblivna verkan, och det blir angeläget att förstå orsakerna bakom förväntningarna och framtida konsumenters beteende (VSE 2012 1(2): 66). Många internationella ord kommer in i den ekonomiska terminologin genom översättning av termer från engelska, där bestämd form inte används. Detta skulle framför allt kunna leda till att tendensen att undvika bestämd form av internationella ord, som också märks i sammanhängande texter, kopplas till direktöversättning, det vill säga påverkan från engelskan. Denna faktor verkar dock sannolikt tillsammans med alla de faktorer som nämnts hittills. Obestämd form är dessutom mer universell och kortare. En särskilt viktig faktor kan vara att ett internationellt ord i vetenskaplig text ofta förknippas med en term och just det kan fylla den funktion som BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 32 I normerande verk skiljs den pronominala formen, det vill säga formen för att beteckna en term, ut. Å andra sidan har internationella ord oftast också en specifik lexikal betydelse. När betydelseskillnaden mellan den icke-pronominala formen och den pronominala formen är liten uppstår ingen risk för tvetydighet. Som de diskuterade fallen visar uppstår det just sådana omständigheter där man kan beteckna både en enkel och en särskiljande egenskap hos ett föremål, såväl som en tillfällig och en varaktig egenskap. Och om en ordkombination med en sådan underordnad bestämning dessutom upprepas regelbundet och/eller det begrepp som betecknas med den definieras eller klassificeras i texten, kan den morfologiska markör som fastställs i normerande verk – den pronominala formen – helt enkelt bli överflödig i vetenskapliga texter. 3.3. Icke-användning av participens pronominalformer I det språkbruk som undersöks finns en tydlig tendens att undvika inte bara adjektivens utan även participens ĮF, särskilt sådana som bildats av internationella ord. Det verkar som om man tenderar att undvika dem när participet, särskilt perfekt particip, uttrycker en egenskap som följer av en passiv handling och generaliseras som en typisk egenskap hos ett föremål (diskonterade kassaflöden, fast ränta, konsoliderad budget, kvalificerat arbete, kvalificerad arbetstagare, kvalificerad arbetskraft, monopoliserad marknad, täckta obligationer, balanserad tillväxt, balanserad budget, intressent, visstidsavtal m.fl.), t.ex.: Den konsoliderade budgetens struktur presenteras i figur 1 (MLA 2014 1(6): 51); I Europeiska unionen används i praktiken mestfastpristariffer som stödåtgärd (VPA 2014 2(13): 260); En annan faktor som påverkar utländska direktinvesteringar är – kvalificerad arbetskraft (MLA 2(8): 215); Den femte aspekten är – intressenternas bidrag (VPA 2007 22: 12); Forskning visar att även anställda som arbetar enligt visstidsanställningsavtal har större möjligheter att bli befordrade på arbetet om de arbetar heltid (VPA 2013 4(12): 546). Pronominalformen utelämnas också hos presensparticip i passiv form som betecknar egenskaper förknippade med en generaliserad handling, till exempel: Genomförda studier visade att kapitalstrukturen hos baltiska börsnoterade företag skiljer sig från kapitalstrukturen hos företag i utvecklade länder (EV 2010 15: 177); Disponibel inkomst är en av de faktorer som påverkar den personliga konsumtionen mest (EVAP 2012 3(27): 13). När tydliga artmotsättningar uttrycks utelämnas ibland även pronominalformen hos particip i aktiv form, till exempel: Beställningar som behövdes för att säkerställa en effektiv moderbolagets verksamhet skapade förutsättningar för en framgångsrik verksamhet i dotterbolag som tillgodosåg moderbolagets behov, och täckningen av fasta kostnader genom moderbolagets BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 33 beställningar gjorde det möjligt att erbjuda externa kunder tjänster till konkurrenskraftiga priser (VSE 2012 2(2): 75). Även particip med litauisk rot får inte bestämd form, även om denna tendens är mindre vanlig, till exempel: Enligt forskare, en lärande ekonomi – det är en ekonomi där individers, företags och regioners framgång återspeglas i förmågan att lära sig (och glömma gamla vanor) (VPA 2014 3(13): 635); En lärande organisation skapar en sådan lärandemiljö där ny förståelse kontinuerligt förvärvas både på individ- och kollektivnivå (VPA 2014 3(13): 636); Vinstbegreppet förstås som summan av produkten av eget kapital och internräntan samt lånat kapital och produkten av skillnaden mellan internräntan och lånat kapital och kostnadsräntan (EVAP 2008 4(13): 74); Inkomster är skattefria om deras årliga belopp inte överstiger det årliga skattefria grundavdragetfastställda gräns (VPA 2006 15: 48). Endast bestämda former har etablerats i termerna utvecklingsland (ekonomi, marknad) och utvecklat land (ekonomi, marknad), till exempel: Det finns företagsgrupper både i utvecklade, som i utvecklingsekonomierländer (VSE 2012 2(2): 65); Dessutom undersöks utvecklade och framväxande kapitalmarknaderssamspel (VPA 2012 2(11): 142). Även particip som uttrycker nödvändighet används i bestämd form, men det finns inte många sådana inom terminologin på detta område, till exempel: De viktigaste likviditetsvariablerna som påverkar företagets värde är: lager, likvida medel och likvida medelsekvivalenter, fordringar (omsättningstillgångar) och avsättningar, skulder samt lån och andra förpliktelser (kortfristiga skulder) (MLA 2016 2(8): 194). Således har alla particip som används i icke-pronominal form – både litauiska ord och ord av icke-litauiskt ursprung – ganska typiska betydelser, det vill säga de uttrycker varaktiga, generaliserade egenskaper hos ett föremål som är förknippade med en handling som pågår i nutid eller ägde rum i det förflutna. Betydelsen hos dessa former och deras pronominala motsvarigheter skiljer sig särskilt lite åt, och den pronominala motsvarigheten skulle, enligt normen att en term måste markeras med en morfologisk markör, främst kunna visa att ordkombinationen har termstatus. Troligen är det semantiska gränsområdets otydlighet, de oklarheter som följer därav och slutligen formutjämningen som gör att den icke-pronominala formen används inte bara i meningen Chaebol – det är familjekontrollerade, diversifierade företagsgrupper, som både har hyllats och kritiserats i den vetenskapliga litteraturen (VSE 2012 2(2): 72), där syntaktiska omständigheter avgör om en enkel egenskap konstateras, utan också i meningen Sammanfattningsvis kan man säga att chaebol, liksom andra familjekontrollerade diversifierade företagsgrupper, förenar fördelarna och nackdelarna med familjeägande och familjekontroll (VSE 2012 2(2): 78), där den pronominala formen, som anger en särskiljande betydelse eller art, redan skulle kunna användas. Av de nämnda orsakerna väljs enhetliga former troligen i meningar som Narkotikahandel bedriven av en organiserad grupp – det är BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 34 utbredd brottslighet, understödd av ekonomiska och operativa resurser och mycket ofta förknippad med internationella förbindelser och Därför kan narkotikadistribution i egenskap av organiserad grupp spridas så att den utgör en direkt fara för lugnet och den fysiska säkerheten för hela befolkningen eller en stor del av den (VPA 2013 1(12): 143–144), även om uttrycket organiserad grupp nämns för första gången i texten i den första meningen och där skulle kunna vara ett fall där den pronominala formen (ĮF) inte används för att konstatera en egenskap, medan en känd art av företeelsen redan skulle kunna avses i följande mening och därför ĮF användas. Det är dock uppenbarligen inte bara dessa oklarheter som är avgörande. Participformen kan själv ange en karakteristisk egenskap hos företeelsen, och ordet har ofta en specifik lexikal betydelse; därmed blir ĮF som markör överflödig, särskilt eftersom ordet blir längre och otympligare att använda, medan ĮF i grunden inte tillför någon betydelseskillnad. Inte bara som markör för art utan också som termmarkör blir en sådan form ofta ofunktionell i vetenskaplig text, eftersom termstatusen, som visats, i en sådan text också framgår av många andra medel, såsom uttryckets koppling till en definition, dess frekventa upprepning och dess specifika betydelse. När participet är ett ord av icke-litauiskt ursprung utgör även detta sannolikt en termmarkör; kanske är det därför som ĮF särskilt sällan används för aktiva eller passiva particip av icke-litauiskt ursprung. Den undersökta användningens särdrag kan också bidra i stor utsträckning – där är termer med antingen ett bestämningsled eller även huvudled av icke-litauiskt ursprung särskilt vanliga. Naturligtvis är denna tendens som framträder i bruket, liksom de andra tendenser som diskuterats, ingen universell princip. Variationen förekommer på såväl textöverskridande nivå som textnivå och frasnivå, och därför förekommer även ĮF, till exempel: I det första fallet analyseras fördelningen av marknadens inkomster <...>, medan det andra gäller disponibla inkomster efter skatter och sociala förmåner (EVAP 2015 1(36): 20); Cheferna för dessa nya företag rekryterades bland moderbolagets chefer och aktieägare (VSE 2012 2(2): 75); Den viktigaste aspekten av den yttre miljön i en social företagsorganisations kontext är intressenter. Intressenter är de samhällssegment som kanske inte påverkas direkt av organisationen, men som kan påverkas av dess verksamhet (VSE 2013 2(3): 217). Ändå utmärker sig en viss grupp particip genom sina användningstendenser: particip av litauiskt ursprung med olika atypiska betydelsenyanser (medel, plats eller tid för en handling etc.) används endast i ĮF, till exempel: Den största delen av statens utgifter (cirka 30 procent) utgörs av löpande utgifter (EVAP 2015 2(37): 9); Litauen skiljer sig inte från andra övergångsekonomier bland länder (VSE 2012 2(2): 82); Pensionssystemreformer i EU:s medlemsstater bör främja ett fonderat system kompletterande frivilliga pensionssystem som bygger på detta (VPA 2006 17: 67); För detta måste man följa en valutaportföljstrategi som maximerar portföljens köpkraft BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 35 maktenvid en viss tidpunkt i framtiden eller göra det möjligt att välja det maximala köpkraftsvärdetunder en viss period (VTP 2006 1(7): 56). 3.4. Särskiljande funktion Användningen av bestämd form i termer varierar avsevärt, men vissa termer används endast i bestämd form. I det undersökta språkbruket har inget adjektiv i obestämd form påträffats i ordkombinationen mänskligt kapital, även om DLKG också anger en tendens i språkbruket att inte markera bestämd form hos avledningar med suffixen -iškas, -a. Av texterna framgår att något sådant undantag inte görs för detta adjektiv, t.ex.: Även andra synsätt på humankapital har framträtt bland medborgare i de nya och gamla EU-medlemsstaterna (T 2012 3(60): 215); Olika studier har visat att humankapital är den främsta källan till variationer i olika länders inkomster och välstånd (VSE 2014 1(4): 90). Under inga syntaktiska omständigheter används obestämd form av adjektivet i den sammansatta termen mänskliga resurser, t.ex.: Mänskliga resurser har alltid varit viktiga för länders och folks utveckling (T 2011 1(54): 11); Respondenterna anser att den största barriären i processen för införande och utveckling av innovationer är bristen på finansiella och mänskliga resurser i offentliga organisationer (EVAP 2013 3(31): 29). Andra avledningar med suffixen -iškas, -a används ofta i NF, i enlighet med undantaget för artmarkering med ĮF, till exempel: Självstyrt lärande – ett lärandesystem där många aspekter av inlärningsprocessen kontrolleras av den lärande (VPA 2008 26: 100); Volontärarbete som en obetald samhällsinsats är ett område av allt större intresse (OV 2012 64: 106). Tik ĮF terminuose vartojamas būdvardis grynas, -a, pvz.: Grynųjų investicijų kitimo rodikliai parodo šalies ekonomikos būseną tam tikrame ekonomikos cikle (MLA 2016 2(8): 167); Atliekant ekonominį projektų vertinimą, jeigu įmanoma, siekiama nustatyti ekonominę vidinę grąžos normą ir grynąją dabartinę vertę (ŽŪM 2013 1(20): 65). O ir būdvardis viešas, -a beveik visada įgyja įvardžiuotinę formą, pvz.: Šiuolaikinis viešasis valdymas yra itin sudėtingas reiškinys, nulemtas globalių pokyčių, suponuojančių viešojo valdymo reformų, viešųjų institucijų modernizavimo būtinumą (EVAP 2013 3(31): 22); Laikydami komunalinių paslaugų ir viešųjų gėrybių teikimo sektorių itin saugiu, finansiniai investuotojai skolino reikalingus verslo grupių plėtrai kapitalo srautus už mažesnę nei priimta rinkoje rizikos premiją (VSE 2012 2(2): 77). Även om adjektivet gemensam, -t ofta också används i NF, förekommer det i sådana uttryck som bruttonationalprodukt, bruttonationalprodukt, totalutbud, total BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 36 efterfrågan, allmänna kostnader och liknande. I de undersökta texterna påträffades endast ĮF, till exempel: Grunden för dessa räkenskapssystem är bruttonationalprodukten (BNP), som beskriver landets faktiska årliga ekonomiska indikatorer och visar den ekonomiska tillväxttakten (EVAP 2009 1(14): 167); A. Okun (1962), som analyserade uppgifter om förändringar i arbetslöshetsnivån och bruttonationalprodukten (BNP) i USA under perioden 1953–60, fastställde empiriskt att det finns ett regelbundet negativt samband mellan den faktiska BNP:n och den potentiella BNP:ns procentuella förhållande samt skillnaden mellan den faktiska och den naturliga arbetslöshetsnivån (EV 209 14: 140); Följaktligen är räntan den faktor som påverkar de allmänna kostnaderna mest (MLA 2012 3(4): 255). Endast den bestämda formen används i den underordnade leden i uttrycket tredje länder, till exempel: Begränsningar kan tillämpas på export eller import i handeln med tredje länder (T 2011 4(57): 97); Detta påverkades delvis av förändringen av handelsregimen med tredje länder när Litauen anslöt sig till EU (ŽŪM 2009 3–4 (16): 187). I en artikel används endast ĮF som bestämmande led i uttrycken den smarta ekonomin och den smarta staden, till exempel: I den senaste vetenskapliga litteraturen och tillämpningsinriktade litteraturen samt i strategiska dokument förekommer allt oftare begreppet den SMARTA ekonomin (eng. smart economy) , som används i olika slags sammanhang: vid utvecklingen av den smarta staden, vid utveckling av ekonomin, strategisk planering och betoning (marknadsföring) av städernas särprägel. Den smarta ekonomin är en av komponenterna i den smarta staden, och därför är det naturligt att den vetenskapliga och tillämpningsinriktade litteraturen främst ägnar uppmärksamhet åt just den smarta stadens koncept (VPA 2014 3(13): 270). De adjektiviska leden i andra termer som används i artikeln och som också har ekonomi som huvudled står inte i ĮF, även när termerna definieras eller förklaras, till exempel: I den vetenskapliga litteraturen den nätverksbaserade ekonomin förknippas oftast med internets utbredning och dess användning i ekonomiska processer och vardagslivet; En innovativ ekonomi bygger på direkta och återkopplande samband mellan vetenskap, produktion och personalutbildning (VPA 2014 3(13): 473). Som exemplen visar skulle de obestämda motsvarigheterna till alla termer som endast används i ĮF ha en helt annan betydelse eller till och med vara semantiskt meningslösa. Den konsekvens som framträder i den varierande användningen visar alltså att ĮF i bruk, till skillnad från vad den kodifierade normen föreskriver, tenderar att ges funktionen att skilja en term från inte vilken obestämd motsvarighet som helst, utan endast från en motsvarighet med en uppenbart avvikande betydelse. En sådan tendens vore också begriplig, eftersom termstatus i en vetenskaplig text markeras av många andra indikatorer som har diskuterats. Å andra sidan nämndes det i avsnitt 2.2 att ett av argumenten för den föreslagna normen BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 37 är strävan att undvika tvetydighet; ur denna synvinkel motsäger man alltså inte normen, utan tolkar den på ett särpräglat sätt. Den särskiljande funktionen skulle också kunna förklara den relativt konsekventa användningen av ĮF hos particip i passiv form i litauiska, vilka har betydelsenyans av medel, sätt, tid eller annat, till exempel: Fördelningsrättvisa (jfr fördelad rättvisa) var den första rättvisekomponenten som forskarna uppmärksammade (OV 2012 64: 42); Därför utövas skatternas socioekonomiska roll av de viktigaste funktioner som beskrivs nedan: den reglerande och den omfördelande (jfr omfördelad) (MLA 2015 2(7): 247); Livsmedels- och dryckesindustrin är en av de största branscherna inom tillverkningsindustrin (jfr tillverkande industri) i Litauen (ŽŪM 2009 1–2(16): 77); En fast taxa och en lång incitamentsperiod (jfr period med incitament) minskar den finansiella risken (VPA 2014 2(13): 261); I investeringsbolagens årsrapporter publiceras två indikatorer som är kopplade till jämförelseindex (jfr jämfört index) (MLA 2011 4(3): 6); Liksom under tidigare perioder var indikatorerna för konsumentkreditportföljens kvalitet relativt sett sämst (VSE 2012 2(2): 86). I dessa fall skulle participens NF ge uttrycken en tydlig objektbetydelse, och sådana uttryck vore semantiskt meningslösa i en vetenskaplig text. Particip med typisk betydelse utför inte en så viktig särskiljande funktion i ĮF; därför varierar användningen mer, och NF väljs ofta som den generella formen. ĮF hos litauiska adjektiv, och i synnerhet adjektiv av utländskt ursprung, har inte heller någon uppenbar särskiljande betydelse. Detta är uppenbarligen också, vid sidan av ett helt komplex av andra faktorer, något som leder till friare användning och att den ofta ersätts med den obestämda formen. Bland adjektivgruppen utmärker sig användningstendenserna för allmän, -t; ren, -t och offentlig, -t, men även detta kan förklaras av den särskiljande funktionen: i texter inom ekonomiområdet används ofta uttryck som direkt betecknar summor, såsom total summa, totalt värde, total vinst, totalt belopp eller liknande, till exempel: Det är dyrt och svårt att investera små belopp, men den totala penningsumman som människor sätter in i en fond blir tillräckligt stor (VSE 2011 1(1): 116); Det är viktigt att bedöma inte bara de enskilda faktorernas tillstånd, utan också hur viktiga de är för den totala konkurrenskraften och vilken inverkan de finansiella resurserna har på en enskild faktor (VSE 2013 2(3): 268). Således skulle samma form, vald både för ett uttryck som betecknar en summa och för en term, kunna medföra risk för tvetydighet. Tvetydighet inom detta område skulle ofta även kunna uppstå om ĮF inte användes för adjektiven offentlig, -t och ren, -t. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 38 4. KONTEKSTFRI ANVÄNDNING Det skulle vara svårt att undersöka i vilken utsträckning den aktuella användningen påverkas av termordböcker, inte minst eftersom utbudet är stort, både av sådana och av olika termdatabaser. Med hänsyn till det ekonomiska områdets särdrag kan man ändå anta att samspelet är ömsesidigt. Eftersom ekonomivetenskapen i Litauen först relativt nyligen har genomgått en omvandling, behövde en stor del av terminologin skapas på nytt och, som framgår av de ordböcker som gavs ut under denna period, tillgodosågs behovet av termer främst genom termordböcker översatta från engelska. Eftersom terminologi saknades måste man förlita sig på de översatta ordböckerna. Å andra sidan framgår en viss förändring av termerna i dessa, vilket gör det möjligt att anta att användningen i sin tur korrigerar terminologin i ordböckerna, inte minst eftersom omsättningen av termer inom området är stor. Under dagens förhållanden för terminologiarbete påverkas användningen också av olika termdatabaser. En särskilt viktig källa till termer är Europeiska unionens och Republiken Litauens rättsakter. Därför undersöks i det följande vilka tendenser som framträder i sådana källor. 4.1. Förhållandet mellan adjektiviska bestämda och obestämda former i ekonomiska termordböcker För att bedöma hur den fastställda normen följs väljs fem ekonomiska termordböcker: Christopher Pass, Bryan Lowes och Leslie Davies’ Ekonomikos terminų žodynas, utgiven 1994 Ekonomikos terminų žodynas (hädanefter ETŽ₁), en reviderad och utökad utgåva av denna ordbok som kom ut 1997 (hädanefter ETŽ₂), den läroboksordbok som Vilnius pedagogiska universitet gav ut 1999 Ekonomikos terminai ir sąvokos (hädanefter ETS), Rūta Vainienės Ekonomikos terminų žodynas från 2005 Ekonomikos terminų žodynas (hädanefter EŽ) och David W. Pearces Aiškinamasis ekonomikos anglų–lietuvių kalbų žodynas från 2006 Aiškinamasis ekonomikos anglų–lietuvių kalbų žodynas (hädanefter AŽ). Alla har översatts, redigerats eller granskats av specialister inom ekonomivetenskap, men det språkliga arbetet har varit ojämnt: vissa har redigerats av en språkredaktör (ETŽ₁, EŽ), i andra anges inte språkredaktörens namn (ETŽ₂, ETS), medan AŽ inte bara anger redaktörens namn utan också nämner Lietuvių kalbos instituto Terminologijos skyrius bland ordbokens översättare, redaktörer och konsulter. Ingen av ordböckerna har dock godkänts av Valstybinė lietuvių kalbos komisija och representerar därför snarare användningen än normen. Av de fem ordböcker från de senaste tjugo åren är principen om obligatorisk markering av bestämd form för termen tillämpad endast i en – EEŽ₁, och där finns det 8 tvåledade termer som avvisar bestämd form BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 39 (besivystanti šalis, besivystantis regionas, brangūs pinigai, išsivysčiusi šalis, neišsivysčiusi šalis, paskutinis kreditorius, prastas gaminys, taupus žmogus) och 8 flerledade: besivystančių šalių ekonomika, ekonomiškiausias užsakymo dydis, jauna pramonės šaka, nukainotų prekių parduotuvė, tinkamiausių išlaidų kreivė, popieriniai ženklai su paskelbta verte, teisingas ir nešališkas požiūris, didžiausio palankumo šalių išlyga. De övriga 264 termer som definieras i denna ordbok och som kan ha bestämd form har fått den5. Det är förståeligt att denna markering används både för adjektiv (atviroji ekonomika, bendrasis pelnas, būsimoji integracija, dvigubasis apmokestinimas, juodoji rinka, karštieji pinigai, laisvoji rinka, mišrioji ekonomika, pigioji paskola, tvirtoji valiuta), particip (apmokestinamosios pajamos, apmokėtinosios sąskaitos, didėjančiosios pajamos, keičiam osios obligacijos, nematomoji rinka, nemokamosios akcijos, nepadengtoji valiuta, skolinamasis kapitalas) och termen med räkneord (pirmasis atvykęs – pirmasis aptarnaujamas). Inga undantag har gjorts för internationella ord (absoliutusis pranašumas, kontroliuojančioji bendrovė, konsoliduotoji renta, nominalioji kaina, pozityvioji ekonomikos teorija, privačioji bendrovė, privilegijuotoji akcija, specializuotoji parduotuvė, subalansuotojo biudžeto multiplikatorius, terminuotoji paskola), även om ordboken innehåller få termer med sådana bestämningar (42 av 264 som har fått bestämd form). Termmarkeringen används också för adjektiv i superlativ (žemiausiasis lygis, mažiausiasis ekonominis poveikis, mažiausioji paskolos palūkanų norma) och för avledningar med suffixet -iškas, -a (gruboniškasis kainų nustatymas, sąlygiškasis pasiskirstymas, visiškojo užimtumo pusiausvyra). Den används både för treledade termer (atvirosios rinkos operacija, dvigubosios buhalterijos sąskaitos, laisvosios prekybos zona, natūralusis nedarbo lygis, neigiamasis ekonominis poveikis) och för termer som består av fyra eller fler ord (mažėjančiojo ribinio pelno dėsnis, naujųjų vertybinių popierių išleidimo rinka, nustatytosios palūkanų normos vertybiniai popieriai, sumokėtojo akcinio kapitalo dalis, laikinasis nedarbas dėl perėjimo į kitą darbą). 5 En term – daugelį prekių gaminančioji rinka – hör till dem som i Kalbos patarimuose bedöms som ett icke rekommenderat fall. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 40 Andra tendenser i användningen av ĮF framträder också i den andra upplagan av denna ordbok – ETŽ2. I denna termlista saknar 24,8 procent av de definierade termer som skulle kunna ha en sådan form ĮF, det vill säga 64 termer (194 har fått den, se tabell 1)6. Undantag görs både för adjektiv och particip, men de är inte regelbundna, jfr.: flexibel monopolpolitik, men system med flexibel växelkurs; ny industrigren, men land med ny industrialisering; negativa investeringar, negativt sparande, men negativ inkomstskatt; tilläggsnytta, men tilläggsskatt på import; dolda reserver, dold arbetslöshet, dolda skatter, men dold prissänkning, dold prishöjning; fasta inkomster, men hypotesen om fasta inkomster; privat sektor, men privata utgifter, privat(a) produkt(er); kort period, men genomsnittliga kostnader på kort sikt med mera. Det verkar som att ĮF undviks för adjektiv i superlativ (klausul om mest gynnad nation, bästa linjära väntevärdesriktiga skattningar), men i andra termer förekommer sådana adjektiv i ĮF (minsta effektiva produktionsvolym, lägsta nivå). TABELL 1. Förhållandet mellan bestämda och obestämda former i termordböcker Förhållandet mellan ĮF och NF i termordböcker | ETŽ₁ | ETŽ₂ | ETS | EŽ | AŽ Bestämd attributiv beståndsdel: | 264 | 194 | 67 | 149 | 385 adjektiv | 140 | 119 | 48 | 99 | 220 particip | 123 | 75 | 18 | 46 | 160 internationellt ord | 42 | 43 | 19 | 42 | 87 Obestämd attributiv beståndsdel: | 16 | 64 | 49 | 66 | 114 adjektiv | 8 | 31 | 35 | 37 | 65 particip | 8 | 34 | 13 | 29 | 49 internationellt ord | 0 | 16 | 20 | 39 | 12 Att förklara adjektivets NF med dess position (system med flexibel växelkurs, icke-transparent växelkurs, likviditetskvot vid omedelbar betalningsberedskap) omöjliggörs av liknande termer där adjektivbeståndsdelen i samma position får ĮF (område för frihandel, flexibel produktionsbudget, system med glidande fast växelkurs). ĮF saknas för 16 internationella ord 6 Ordboksuppgifterna omfattar endast de termer för vilka definitioner anges. Termer som korrigeras eller hänvisas till huvudtermer med andra slags hänvisningar räknas inte med. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 41 (diskonterade kassaflöden, hypotesen om effektiva marknader, system med fast växelkurs, dummyvariabel, licensierad inlåningsinstitution, börsnoterat företag med mera), men detta undantag är inte regelbundet, eftersom internationella ord som ingår i andra termer får ĮF, till exempel: absolut värde, effektiv efterfrågan, horisontell integration, konsoliderad skuld, materiell tillgång, minimilönesats. Användningen av participets ĮF varierar också, till exempel: börsnoterat företag, men noterat företag; inlösbart värdepapper, men icke-inlösbart värdepapper; värdepapper utan förfallodag, men obligation utan förfallodag (konsol); disponibel inkomst, men förvärvsinkomst med mera. Således framträder inga regelbundna undantag i ETŽ2, bortsett möjligen från att undantag görs för enskilda termer. De kan ha uppstått därför att ordboksspråket inte har standardiserats tillräckligt, men det kan också vara så att ordboken helt enkelt bättre återspeglar dåtidens brukstendenser, det vill säga att de enskilda termer där NF är vanlig har tagits upp i ordboken i denna form. Många nya termer har faktiskt inte fått ĮF jämfört med ETŽ2, till exempel: ledande indikatorer, inbetalt kapital, system med fast växelkurs, marknad för onoterade värdepapper, optimal faktorkombination, prisbegränsning, dolda reserver, dolda inkomster. Tačiau ETS (1999) irgi įtraukti 49 terminai, neturintys ĮF, ir jie sudaro 42,2 procento visų šiame žodyne pateikiamų ĮF galinčių įgyti terminų. ĮF neįgijo 29 lietuviški žodžiai, įskaitant tris terminus, kuriuose šios formos neįgijo vienas iš dviejų ją galėjusių įgyti žodžių (grąžintina išperkamoji nuoma, nevisiškasis matomasis darbuotojų užimtumas ir nevisiškas paslėptasis darbuotojų užimtumas), pvz.: bendra įmonė, dvigubas apmokestinimas, ilgas laikotarpis, nedirbantys asmenys, neteisėta veikla, pakankama konkurencija, papildoma mokesčių našta, užimti gyventojai. Iš tarptautinių žodžių ĮF nėra įgiję 20, pvz.: disponuojamos pajamos, elastinga paklausa, likvidus turtas, natūrali oligopolija, optimalus vartojimas; aktyvi darbo paieška, efektyvus gyventojų užimtumas, minimalus gyvenimo lygis, natūralus nedarbo lygis, racionalus gyventojų užimtumas. Ordboken gör emellertid ett inkonsekvent undantag, eftersom internationella ord också förekommer i ĮF, till exempel: alternativa kostnader, centraliserad ekonomi, horisontell integration, preferensaktie; långfristiga materiella tillgångar, kategorier av illegalt arbete, inofficiell arbetsmarknad, potentiell efterfrågan på arbetskraft, realränta. Det förekommer också fall av uppenbar inkonsekvens, till exempel: absolut fattigdom, men absolut fördel; öppen ekonomi, men öppna marknadsoperationer; alternativa kostnader, men alternativ lön; gemensamt företag, men BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 42 allmän marknad; individuellt företag, men enskild firma (personligt företag); lägsta pris, regeln om lägsta kostnader, men regeln om lägsta skatt. EŽ (2005) pateikiami 66 ĮF neigi̇ję terminai, šią formą yra įgiję 149, taigi, morfologiniu rodikliu nežymima 30,7 procento juo galimų žymėti terminų. ĮF nepažymėti 29 terminų sudėtiniai dėmenys dalyviai, pvz.: asocijuota įmonė, dolerizuota ekonomika, išskaidytas žinojimas, monopolizuota rinka, nepadengti pinigai, nelisting­uojami vertybiniai popieriai, neribota atsakomybė, riboti ištekliai, subalansuota rinka, susiję asmenys, valdomas valiutos kurso svyravimas. Išskyrus termino gautinos sumos priklausomąjį dėmenį, kuris yra reikiamybės dalyvis, visi kiti ĮF neiġiję dalyviai yra esamojo arba būtojo kartinio laiko dalyviai, pasakantys su dabartyje vykstančiu ar praeityje vykusiu veiksmu susijusias apibendrintas ypatybes. Kai kurie iš tų terminų yra perkeltinės reikšmės žodžių junginiai, pvz.: lengvi pinigai, nematoma ranka, nemokami pietūs, melžiamos karvės, užburtas ratas. I denna ordbok finns 46 termer där participet har fått ĮF, vilket innebär att ĮF inte har använts i totalt 40,9 procent av de termer i EŽ som innehåller ett particip. Som framgår av exemplen nedan får ganska långa ord ĮF; ekonomiseringskriteriet bör alltså inte vara den främsta faktorn bakom att participet inte markeras med ĮF, t.ex.: kompenserande subvention, konvertibelt värdepapper, kvalificerad andel av aktiekapitalet, skattefria inkomster, preferensaktier med kumulativ utdelning, tidsbunden deposition. En genomgång av förhållandet mellan internationella ord som fått respektive inte fått ĮF visar att de förstnämnda är 42 och de sistnämnda 39. Såsom i de två tidigare behandlade ordböckerna görs undantag alltså inte utifrån ordets ursprung eller ordklass, utan för enskilda termer. Annars skulle det inte gå att förklara varför ordkombinationerna absolut pris, absolut fördel, idealtyp har fått ĮF, medan det underordnade ledet i beroende av den fundamentala faktorn används med NF, eller varför inbetalt kapital har fått ĮF, medan donerat kapital inte har fått det. Jfr även kompenserande subvention, konvertibel obligation och börsnoterat företag; syndikerat lån och konsoliderad redovisning; till och med holdingbolag och kontrollerande person; fri ekonomisk zon och fritt marknadstillträde; negativ inkomstskatt och negativ extern effekt; officiell lista och officiellt erbjudande; offentlig egendom och offentlig spridning. Den senaste ordboken över ekonomiska termer – AŽ – utmärker sig genom att också Terminologiska avdelningen vid Litauiska språkets institut anges bland dess redaktörer. Troligen används ĮF därför mer konsekvent i ordboken. De flesta av de tidigare nämnda termer som enligt NF bör böjas eller i ordböcker anges i sådan BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 43 form återges i AŽ som former med ĮF, t.ex.: hypotesen om absolut inkomst, öppen ekonomi, allmän marknad, disponibla inkomster, fiktiv variabel, horisontell rättvisa, kumulativa preferensaktier, frihandel, fri marknad, likvida tillgångar, materiella tillgångar, informell sektor, nominellt värde, potentiell produktion, privat vara, rationella förväntningar, balanserad budget, perfekt marknad, hållbar utveckling. Även i denna ordbok tillämpas inte principen att termer obligatoriskt ska markeras med ĮF som en allmän regel. Exempelvis har 114 termer som förklaras i ordboken inte fått ĮF7. Något fler förklarade termer innehåller ett adjektiv utan ĮF (65), t.ex.: dubbel substitution, ung industrigren, lediga arbeten, nyanställningar, undersysselsättning, avancerad sektor, svag valuta, elastiskt kapital, exakt samordning, stark valuta. Det finns också 49 termer med ett particip utan ĮF, t.ex.: konkav funktion, fast kapital-arbetskraftskvot, utvecklade länder, licensierade inlåningsinstitut, avtagande marginalnytta, marknad för omedelbara betalningar, reserver för oförutsedda utgifter, frånvarande markägare, icke önskvärd vara, hypotesen om den desillusionerade arbetstagaren, önskat realkapital, tilläggsbetalningar, valutakvot som hålls kvar, tillförlitlig aktie, erbjudet pris, lånade medel, utarmande tillväxt, samordnade åtgärder, lämpliga produkter. I denna ordbok görs ganska regelbundna undantag; exempelvis används orden minimal, -t; optimal, -t med NF i termerna: lagar om minimilön, lägsta ränta på lån, minimalt sysselsättningsmål, optimal fabriksstorlek, optimal tull, optimal kapacitet. Adjektivet likadan, -t förekommer i termer utan ĮF, t.ex.: lika lön, teorin om lika uppoffringar, lika nytta, kurva för lika kostnader. Det finns en tendens att inte använda adjektiv på suffixet -ig med ĮF, t.ex.: frivillig exportbegränsning, frivillig arbetslöshet, fullständig förenlighet. AŽ uppvisar en liknande tendens för avledningar med suffixet -ig som ingår i termer, t.ex.: lagar om rättvis handel, Rådet för rättvis handel, rättvis avkastning, rättvis lön, rättvist pris. Däremot används effektiv, -t med ĮF (hypotesen om effektiva marknader, teorin om effektiva löner); även termerna den arbetsföra befolkningen, regeln om enhälligt samtycke. tas med. 7 Liksom vid beräkningen av uppgifterna i andra termordböcker räknas termer som endast nämns och inte förklaras inte med. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 44 Det verkar som om man tenderar att undvika bestämd form i uttryck med överförd betydelse, såsom dyra pengar, ”heta” pengar, lätta pengar, billiga pengar, svag valuta, trögt kapital, men man använder den osynliga handen, den krypande inflationen, ”den löpande” emissionen. I vissa termer används bestämd form endast hos ett av de intilliggande adjektiviska leden, t.ex.: fri rörlig växelkurs, reglerad rörlig växelkurs. I andra termer används däremot bestämd form hos båda adjektiviska leden, t.ex.: begränsade beroende variabler, nettoprodukt, premieobligationer med vinstdragning, arvsskatt på fast egendom. Även andra undantag visar att dessa snarare görs för enskilda ordkombinationer, t.ex.: öppen ekonomi, men resurser med öppen tillgång; högsta möjliga kredit, prissättning efter högsta efterfrågan, men maximum likelihood, största arbetskraftsefterfrågan; minsta kvadratmetoden, tvåstegsmetoden med minsta kvadrater; nyttjad funktion (nyttjandegrad), men den härledda kurvan för arbetsutbudet; konsoliderade obligationer, men den konsoliderade fonden; förväntad inflation, men förväntad nettoavkastning; blandekonomi, men bolag med blandat kapital. Av ekonomiska termordböcker framgår alltså att principen att markera nödvändig bestämd form inte tillämpas generellt, med undantag för ETŽ. Vissa termer där bestämd form har en tydlig särskiljande funktion anges ändå i termordböckerna som former med bestämd form, om termerna finns med i ordboken, t.ex.: bruttonationalprodukt och bruttonationalinkomst, bruttovinst, bruttoinkomst; kontanter, nettonationalprodukt och nettoinkomst, nettovinst, nuvärde och nettovärde; köpkraft; konsumtionsvaror och konsumtionslån; offentliga arbeten; humankapital. Det är dock knappast möjligt att förklara denna tendens med brukets påverkan, eller tvärtom, eftersom man exempelvis i vetenskapliga artiklar tenderar att undvika bestämd form hos vissa adjektiv (öppen ekonomi, fiktiv variabel, frihandel, nominellt värde, perfekt marknad, sluten ekonomi), trots att dessa ordkombinationer vanligen tas upp i termordböckerna i bestämd form. Dessutom görs i de sammanhängande texter som undersökts oftare undantag för particip och internationella ord än vad ordböckerna skulle ge anledning att tro, särskilt för particip med internationell rot. Att adjektiv i superlativ och deras icke-litauiska motsvarigheter inte markeras med bestämd form skulle kunna betraktas som en överensstämmelse mellan termordböckerna och språkbruket, men, som exemplen visar, förekommer även oregelbundenheter i ordböckerna. I vissa ordböcker märks en tydligare tendens att inte markera vissa particip med bestämd form, medan andra innehåller många internationella ord som saknar denna markering. I allmänhet är detta mönster dock, liksom i sammanhängande texter, ingen allmän regel. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 45 Analysen av termordböckerna visar ännu tydligare att användningen av bestämd form i termer varierar betydligt, men att principen att göra undantag för enskilda termer i allmänhet håller på att etableras. 4.2. Bestämd form i rättsliga termer Rättsakter utgör ett särskilt område för användning av termer. I dem definieras först termerna (begreppen), och därefter används endast dessa former. Det finns alltså ingen möjlighet att använda olika former av en term i en och samma text. Olika former av en term kan förekomma endast i olika rättsakter, även om man, att döma av hur Litauens termbank beskrivs8 och av det angivna syftet med den interinstitutionella terminologidatabasen för Europeiska unionen IATE (eng. Inter-Active Terminology for Europe)9, strävar efter att harmonisera terminologin. Eftersom termens formella uttryck inte förändras när den används i text, återstår det att undersöka ordlistorna i rättsakterna och se hur förhållandet mellan bestämd form och obestämd form ser ut i dem. För denna bedömning väljs 20 lagar i Republiken Litauen som reglerar ekonomiområdet (inklusive finansområdet) samt 20 direktiv och förordningar från Europeiska unionens råd och/eller parlament10. Av de 192 termer som definieras i de undersökta lagarna i Republiken Litauen och där minst ett led skulle kunna stå i bestämd form, står 91 termer inte i bestämd form11. I 34 av de termer som saknar denna markering är det bestämmande ledet ett particip med typisk betydelse, t.ex.: associerade personer, pensionsfond för yrkesverksamma med fastställda förmåner, mellanhand som agerar i eget namn, central databas för reglerad information, deltagande företag, dominerande ställning, fast bolagsskatt, finansierande enhet, kontrollerat företag, utstationerad arbetstagare, kontrollerande person, icke offentliggjorda förhandlingar, moderföretag, övervakat företag, reglerad marknad, närstående personer, närstående företag, närstående marknad. I 53 termer består leden av adjektiv, t.ex.: motsvarande subjekt, nära medhjälpare, öppen upphandling, det sammanlagda belopp som betalas av konsumentkreditgivaren, fiktiv bank, nära förbindelser, enskild verksamhet, behörig myndighet, minsta deltagandeperiod, personer med oklanderligt anseende, icke-professionella marknadsaktörer, frivilligt offentligt erbjudande, självständigt företag, investeringsbolag av sluten typ, offentligt erbjudande av värdepapper. 8 Litauens termbank finns tillgänglig på internet: http://www.vlkk.lt/terminu-bankas. 9 IATE finns tillgänglig på internet: http://iate.europa.eu/switchLang.do?success=mainPage&lang=lt. 10 Alla dokument räknas upp i källförteckningen. 11 I tre termer står ett led i bestämd form, medan det andra inte gör det: holdingbolag som bedriver blandad verksamhet, holdingbolag för försäkring med blandad verksamhet, viktiga offentliga tjänster. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 46 Sådan användning visar ännu tydligare att man inte följer några fastställda kriterier när man väljer form för det underordnade ledet. Vissa fall tyder på att man antingen inte kan enas om formen eller att rättsakterna inte är samordnade med varandra, till exempel: kontroliuojantis asmuo, kontroliuojama įmonė, bet kontroliuojamasis vienetas, kontroliuojamasis apmokestinamasis vienetas, kontroliuojančioji investicinė bendrovė, finansų kontroliuojančioji (holdingo) bendrovė, mišrią veiklą vykdanti finansų kontroliuojančioji (holdingo) bendrovė; patronuojanti įmonė, på andra håll – patronuojančioji, patronuojamoji įmonė. På ett ställe reglerad marknad, men även reguliuojamasis trečiosios šalies dalyvavimas. IĮ förekommer participformer som ingår i ganska långa termer (t.ex.: asmenys, susiję su kontroliuojančiosios investicinės bendrovės depozitoriumu, informuotiesiems investuotojams skirtas kolektyvinio investavimo subjektas, reguliuojamasis trečiosios šalies dalyvavimas), vilket också bekräftar att ekonomiseringskriteriet åtminstone inte är den främsta drivkraften bakom att IĮ inte används. IĮ förekommer alltid hos particip med mer specifika betydelsenyanser, till exempel: draudžiamasis įvykis, finansų rinkos politikos formavimo patariamoji komisija, išperkamoji suma, jungiamosios linija, kilnojamasis daiktas, lyginamasis indeksas. Internationella ord används både med IĮ och med NF, till exempel: fiksuotoji vartojimo kredito palūkanų norma, horizontalioji integracijos priemonė, likvidusis turtas, neformalusis investuotojas, men fiksuotas pelno mokestis, fiktyvus bankas, individuali veikla, kompetentinga institucija, neprofesionalūs rinkos dalyviai. Ordlistor över termer (begrepp) i Europeiska unionens rättsakter visar redan att NF dominerar: i 20 dokument hittades 80 termer med IĮ, medan 105 termer saknar den. Particip förekommer oftare med IĮ än adjektiv, framför allt particip i passiv form, till exempel: konsolideruota bazė, negrąžinamas indėlis, nusikalstama veikla, organizuotos prekybos sistema, padengta obligacija, paskirta nacionalinė makrolygio rizikos ribojimo institucija, paskirta valdžios institucija, perleidžiami vertybiniai popieriai, pertvarkoma įstaiga, priklausoma draudimo įmonė, pripažinta birža, pritaikyta sąsaja, prižiūrimas subjektas, reguliuojama rinka, stambių emisijų padengtos obligacijos, struktūrizuotas indėlis. Det finns också aktiva particip utan IĮ, till exempel: glaudžiai bendradarbiaujanti dalyvaujanti valstybė narė, susijusi šalis, susijusios įmonės, susijusios priemonės, susijusių klientų grupė. I andra termer får däremot både aktiva och passiva particip IĮ, till exempel: apdraustieji indėliai, asocijuotoji įmonė, atidėtųjų mokesčių tarifas, fiksuotosios atkarpos, kintamųjų palūkanų atkarpa, koreguojamosios operacijos, nacionalinė paskirtoji institucija, patronuojančioji finansų kontroliuojančioji bendrovė, perleidžiamieji vertybiniai popieriai, priimančioji valstybė narė, Sąjungos patronuojančioji įmonė, susietasis kredito tarpininkas, terminuotųjų indėlių pritraukimas. En sådan variation förekommer också BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 47 vid användningen av adjektiv med IĮ, till exempel: greitasis konkursas, laikinieji skirtumai, nematerialusis turtas, patvarioji laikmena, tikrasis savininkas, men fiktyvus bankas, glaudūs ryšiai, kompetentinga institucija, laikina įstaiga, likvidi rinka, nemateriali forma, nematerialių įrašų sistema, sąveiki sąsaja, unikalus identifikatorius. Många termer anges där adjektivet bendras, -a inte får IĮ, till exempel: bendra sąskaita, bendros procedūros, bendras priežiūros mechanizmas, bendro 1 lygio nuosavo kapitalo priemonės, bendros kredito kainos metinė norma. Adjektivet svarbus, -i får inte heller IĮ, till exempel: svarbi priežiūrima grupė, svarbus prižiūrimas subjektas, svarbus prižiūrimas subjektas dalyvaujančioje ne euro zonos valstybėje. Sammanfattningsvis måste man, utifrån de tendenser i användningen av IĮ som framträder i rättsakterna, konstatera att NF i allt högre grad ersätter dem, men att användningen av båda formerna är oregelbunden. Även om vissa tendenser kan urskiljas, går utvecklingen alltmer mot att man i varje enskilt fall avgör om termen ska markeras med IĮ. 5. FÖRHÅLLANDET MELLAN ANVÄNDNING OCH NORM Det förhållande mellan språkbruk och kodifierad norm som framträder i vetenskapliga artiklar inom ekonomiområdet, termordböcker och rättsakter – där normen föreskriver att termen obligatoriskt ska markeras med IĮ – kan beskrivas som en bristande överensstämmelse: man försöker markera vissa termer med denna morfologiska markör, men markeringen är inte konsekvent. Analysen av den kodifierade normen visar emellertid att inte heller den är enhetlig. Å ena sidan föreskrivs att termen obligatoriskt ska markeras med den morfologiska markören; å andra sidan grundas denna princip på funktionen att markera slag, som inte förutsätter en sådan icke-exklusiv markering. Markering av slag är en enhet på den andra eller tredje nivån i den klassificering av IĮ-betydelser som presenteras i beskrivande och normativa arbeten – en underkategori av den definierande eller särskiljande betydelsen eller ett av sätten att uttrycka bestämdhet. Användningen av IĮ i definierande betydelse (uttryck för bestämdhet) är, som framgår av grammatiker och undersökande arbeten, inte regelbunden i litauiskan. I såväl undersökande som normativa arbeten anges olika fall och undantag där oppositionen mellan bestämdhet och obestämdhet neutraliseras, och detta förklaras med sådana objektiva faktorer som särdragen i bildandet av pronominala adjektiv, den ringa betydelseskillnaden mellan IĮ och NF, kontextens påverkan med mera. Om uttryck för slag är en underkategori av den definierande betydelsen eller ett sätt att uttrycka bestämdhet, bör även detta omfattas av sådana undantag. Dessutom anges i såväl undersökande som normativa arbeten uttryckligen ett undantag som är direkt kopplat till markeringen av slag BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 48 och det förklaras med samma faktor som neutraliseringen av motsättningen mellan bestämdhet och obestämdhet. Förhållandet mellan markering av slag och term, mellan användningen av IĮ i betydelsen ’slag’ och användningen av IĮ i terminologi anges inte, och någon skillnad definieras inte heller. Detta öppnar för en tolkning av språkbruket enligt vilken någon sådan skillnad inte heller finns. Vissa normativa arbeten tycks rentav inte göra någon sådan åtskillnad. När en sådan dubbelhet uppstår i normen varierar även språkbruket. Det undersökta materialet – vetenskapliga artiklar inom ekonomiområdet, termordböcker och rättsakter – visar att det präglas av särskilt stor variation. Man försöker markera termer med den obligatoriska markör som den kodifierade normen föreskriver, men vissa tendenser i språkbruket visar att man i högre grad tillämpar de undantag för oppositionen mellan bestämdhet och obestämdhet, eller för användningen av IĮ överlag, som anges i normativa arbeten. För det första framgår det av sammanhängande språkbruk att det finns en tendens att inte markera de termer vars underordnade led är ett internationellt adjektiv eller particip. Många internationella ord har en specifik lexikal betydelse, och i såväl undersökande som normativ litteratur framhålls betydelsens specificitet som en av faktorerna och omständigheterna bakom att bestämdhet inte markeras med IĮ. Inom ekonomisk terminologi bildas och används särskilt många termer med internationella ord, och redan det faktum att det underordnade ledet uttrycks med ett ord av främmande ursprung kan i en vetenskaplig text vara ett kännetecken på att det rör sig om en term. Följaktligen blir den ytterligare termmarkören – IĮ – oviktig. I sådana texter markeras termen också med andra kännetecken: en definition, en förklaring, användningen av en ordkombination för att benämna en uppfattning, teori, konception, metod eller modell, klassificeringen av det objekt eller fenomen som den betecknar samt att ordkombinationen upprepas ofta i texten. IĮ:s funktion som termmarkör försvagas särskilt i texter av rättsakternas slag, där en term eller ett begrepp definieras och där textens karaktär utesluter inte bara semantisk utan också formell variation. För det andra visar det undersökta språkbruket att det ofta inte finns någon större betydelseskillnad mellan den enkla formen och IĮ, särskilt mellan aktiva och passiva particip i presens och preteritum med typiska betydelser och deras pronominala motsvarigheter. Sådana particip beskriver i sig föremålen tillräckligt väl och skiljer ut dem från andra föremål, varför IĮ även i detta fall i praktiken blir överflödig. Den gör bara participet längre. När andra markörer som visar termstatusen – specifik betydelse, frekvent upprepning av ordkombinationen i texten, kontextuella omständigheter som visar dess direkta koppling till ett begrepp eller en uppfattning, definitioner eller förklaringar – är verksamma, blir det överflödigt att dessutom markera participet med IĮ. Som vetenskapliga texter visar skiljer en liten betydelseskillnad även åt vissa BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 49 de litauiska och icke-litauiska adjektiv samt deras pronominaliserade motsvarigheter. Tvetydigheten mellan en ordkombination som betecknar en enkel egenskap och en ordkombination eller term som betecknar en art, vars risk betraktas som en av grunderna för att använda ĮF i terminologin, uppstår alltså i de flesta fall inte. Den semantiska gränsen är tvärtom så otydlig att det i språkbruket är lämpligt att tillämpa en generell ordkombination med en enda form, genom vilken olika nyansskillnader i betydelsen kan sammanfattas. En undersökning av kontextuell och kontextlös användning visar inte bara på faktorerna specifik lexikal betydelse och liten betydelseskillnad, vilka förutses kunna neutralisera motsättningen mellan bestämdhet och obestämdhet, utan också på fler möjliga undantag för ĮF. Även om tendensen är oregelbunden, finns det också här en benägenhet att inte använda ĮF när ett adjektiv i superlativ fungerar som termens bestämningsled, när en avledning med suffixet –iškas, –a förekommer eller när ordkombinationen har bildlig betydelse. I huvudsak återspeglas alltså inte en norm som föreskriver obligatorisk markering av termen, utan den allmänna normen för användning av ĮF, som medger en relativt fakultativ användning av ĮF. Å andra sidan visar språkbruket också att man tycks försöka förena två normeringslinjer, varvid en särpräglad tolkning av den kodifierade normen uppstår: för sammanhängande text, där olika andra termindikatorer förutses, ges ĮF funktionen att markera inte varje ordkombination, utan endast en ordkombination vars betydelse tydligt skiljer sig från motsvarigheten utan pronominalform. Detta leder emellertid till en särskild variation som står i betydande motsättning till den systematiska princip som är relevant för terminologin. Särskilt den kontextlösa användningen – i termordlistor och ordlistor i rättsakter – visar tydligt att språkbruket tvärtom, i strid med målet att fastställa en norm, blir synnerligen osystematiskt och att undantag tillämpas på nästan varje enskild ordkombination. Samtidigt visar användningen av ĮF i termordlistor och rättsakter på en utveckling där ĮF konkurrerar allt mer med NF och där till och med de senare får övertaget. Sådana tendenser skulle motsvara tendenserna för användningen av ĮF i andra betydelser, vilka erkänns både i normerande publikationer och i allmänhet, liksom de allmänna tendenserna för användningen av ĮF: i standardspråket ersätter ĮF i allt högre grad NF, och ĮF försvinner överlag, trots att den normerande linjen antyder att terminologin är den huvudsakliga framtidsutsikten för oppositionen mellan ĮF och NF, som i övrigt i allt högre grad uppvisar tecken på utjämning. En sådan framtidsutsikt vederläggs i grunden av att förhållandet mellan artbeteckning och termanvändning inte bedöms och fastställs tillräckligt. I avsaknad av en sådan precisering återspeglar språkbruket i huvudsak endast olösta kodifieringsfrågor och motsättningarna inom kodifieringen. Allt detta gör det nödvändigt att renodla kodifieringskriteriet. En möjlig lösning är att, i enlighet med det systematiska krav som tillämpas inom terminologin, ge företräde åt kriteriet att termen obligatoriskt markeras med pronominalform BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 50 ; ett annat alternativ är att låta regelbundenheterna i artbeteckningen och dess förutsedda undantag ligga till grund för normen. Utifrån den genomförda analysen av språkbruket kan man dra slutsatsen att det första kriteriet sannolikt skulle öka systematiken i termanvändningen, men vid kodifieringsbeslut bör man sannolikt också beakta textens möjliga inverkan tillräckligt: i vetenskapliga eller administrativa texter kan ĮF:s funktion som termindikator vara mindre relevant än i friare stilar, eftersom termstatus i sådana texter också markeras av andra indikatorer. Om man å andra sidan väljer kriteriet för artbeteckning måste man samtidigt godta den fortsatta oregelbundenheten i användningen av ĮF, de allmänna tendenserna för användningen av ĮF och de betydande påverkande faktorerna – och därmed också att ĮF:s funktion i terminologin försvagas. Denna utveckling skulle sannolikt fortsätta även om språkbruket lämnades helt åt sig självt. Slutsatserna om tendenserna i språkbruket och den möjliga framtida utvecklingen av användningen av ĮF i terminologin skulle naturligtvis kompletteras avsevärt av undersökningar av språkbruket inom flera andra funktionella stilar, och inte bara inom det ekonomiska området. Det återstår också många källor till språkbruk inom det ekonomiska området att undersöka, både inom vetenskaplig och administrativ stil, till exempel monografiska arbeten om ekonomisk teori och praktik, läroböcker vid högskolor, olika översikter, rapporter, översättningar från andra språk, framför allt från engelska, som saknar ĮF, osv. SLUTSATSER 1. Språkpublikationernas normer, som föreskriver ĮF som en obligatorisk termindikator, motsvaras inte av språkbruket. 2. Tendenserna i språkbruket visar att kodifieringen inte är tillräckligt tydlig, men blottlägger framför allt dess grundläggande problem. 3. Kriterieproblemet lyfts fram: det visas att när ĮF sägs vara en obligatorisk termmarkör, utgår man i grunden från kriteriet för artbeteckning, som förutsätter en betydligt mer fakultativ användning. 4. Kriteriets fakultativa karaktär beror på klassificeringen av ĮF:s betydelser. 5. Oklarheter i kodifieringen beror också på att förhållandet mellan artbeteckning och term inte definieras. 6. Undersökningen av språkbruket visar att man där inte följer den funktion för ĮF som föreskrivs för terminologin, utan de undantag från användningen av ĮF som förutses för den definierande betydelsen och dess undergrupper. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 51 7. Undantag inom terminologin tolkas på ett särpräglat sätt: ett internationellt ord eller en participform blir ofta ett kännetecken för en term. 8. Kontexten är en viktig faktor när oppositionen mellan ĮF och NF neutraliseras inom terminologin: i en sammanhängande vetenskaplig text kan en ordkombination kännas igen som en term även utan en morfologisk markör. 9. Den språkbruk som försöker förena kriteriet är tämligen osystematisk; undantag tillämpas där separat på varje ordkombination. 10. Denna situation ställer kodifieringen inför ett val: att formulera principen om generell markering av termer med ĮF tydligare och eftersträva konsekvens och systematik inom terminologin, eller att prioritera kriteriet att uttrycka en artsspecifik egenskap och därmed i grunden bidra till att ĮF:s funktion som termmarkör försvagas ytterligare. Språkbruket skulle sannolikt utvecklas i denna riktning även om man beslutade att låta det utvecklas på egen hand. ŠALTINIAI Mokslo žurnalai EV – Ekonomika ir vadyba / Economics and management. Prieiga internete: http://internet.ktu.lt/en/science/journals/manage/frames1_1.html. EVAP – Ekonomika ir vadyba: aktualijos ir perspektyvos. Prieiga internete: http://su.lt/index.php?option=com_content&view=article&id=599&Itemid=17344&lang=lt. MLA – Mokslas – Lietuvos ateitis / Science – future of Lithuania. Prieiga internete: http://www.mla.vgtu.lt/index.php/mla/index. MTS – Management theory and studies for rural business and infrastructure development / Vadybos mokslas ir studijos – kaimo verslų ir jų infrastruktūros plėtrai. Prieiga internete: http://mts.asu.lt/mtsrbid/index. OV – Organizacijų vadyba: sisteminiai tyrimai / Management of organizations: Systematic research. Prieiga internete: https://ejournals.vdu.lt/index.php/management-organizations/index. T – Tiltai. Prieiga internete: https://www.ku.lt/leidykla/turinys/leidiniai/moksliniai-zurnalai/tiltai. TE – Taikomoji ekonomika: sisteminiai tyrimai / Applied economics: Systematic research. Prieiga internete: https://ejournals.vdu.lt/index.php/applied-economics/index. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 52 VPA – Viešoji politika ir administravimas / Public policy and administration. Prieiga internete: https://www.mruni.eu/lt/mokslo_darbai/vpa/apie_leidini. VSE – Verslo sistemos ir ekonomika / Business systems & Economic. Prieiga internete: https://www.mruni.eu/lt/mokslo_darbai/vse/apie_leidini. VTP – Verslas: teorija ir praktika / Business: theory and practice: http://www.btp.vgtu.lt/index.php/btp/index. ŽŪM – Žemės ūkio mokslai. Prieiga internete: http://www.lmaleidykla.lt/ojs/index.php/zemesukiomokslai. Terminų žodynai AŽ 2006 – Aiškinamasis ekonomikos anglų–lietuvių kalbų žodynas. Sudarė D. W. Pearce, Vilnius: Tyto alba. ETŽ₁ – Pass Ch., Lowes B., Davies L. 1994: Ekonomikos terminų žodynas. Red. A. Pupkis, ekonomikos terminijos red. konsultantas St. Vaitkevičius, Vilnius: Baltijos biznis. ETŽ₂ – Pass Ch., Lowes B., Davies L. 1997: Ekonomikos terminų žodynas. Antrasis papildytas ir pataisytas leidimas. Redagavo ir tikslino A. V. Rutkauskas, St. Vaitkevičius, Vilnius: Baltijos biznis. ETS 1999 – Ekonomikos terminai ir sąvokos. Mokomasis žodynas. Sud.: J. Bagdanavičius, P. Stankevičius, L. Lukoševičius. Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas. EŽ 2005: Vainienė R. Ekonomikos terminų žodynas, Vilnius: Tyto alba. Lietuvos Respublikos teisės aktai Draudimo įstatymas (2003 09 18, Nr. IX-1737). – Valstybės žinios, 2003 10 08, Nr. 94-4246. Elektros energetikos įstatymas (2000 07 20, Nr. VIII-1881). – Valstybės žinios, 2000 08 04, Nr. 66-1984. Finansinių priemonių rinkų įstatymas (2007 01 18, Nr. X-1024). – Valstybės žinios, 2007 02 08, Nr. 17-627. Finansų įstaigų įstatymas (2002 09 10, Nr. IX-1068). – Valstybės žinios 2002 09 18, Nr. 91-3891. Gyventojų pajamų mokesčio įstatymas (2002 07 02, Nr. IX-1077). – Valstybės žinios 2002 07 19, Nr. 73-3085. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 53 Indėlių ir įsipareigojimų investuotojams draudimo įstatymas (2002 06 20, Nr. IX-975). – Valstybės žinios, 2002, Nr. 65-2635. Informuotiesiems vartotojams skirtų kolektyvinio investavimo subjektų įstatymas (2013 06 18, Nr. XII-376). – Valstybės žinios, 2013 06 28, Nr. 68-3410. Įmonių, priklausančių finansų konglomeratui, papildomos priežiūros įstatymas (2004 07 15, Nr. IX-2387). – Valstybės žinios, 2004 08 03, Nr. 120-4433. Kolektyvinio investavimo subjektų įstatymas (2003 07 04, Nr. IX-09). – Valstybės žinios, 2003 07 25, Nr.74-3424. Konkurencijos įstatymas (1999 03 23, Nr. VIII-1099). – Valstybės žinios 1999 04 02, Nr. 30-856. Kontroliuojančiųjų investicinių bendrovių įstatymas (2003 07 04, Nr. I-1710). – Valstybės žinios, 2003 07 25, Nr. 74-3425. Pelno mokesčio įstatymas (2001 12 20, Nr. IX-675). – Valstybės žinios, 2001 12 29, Nr. 110-3992. Pinigų plovimo ir teroristų finansavimo prevencijos įstatymas (1997 06 19, VIII-275).– Valstybės žinios 1997 07 04, Nr. 64-1502. Pridėtinės vertės mokesčio įstatymas (2002 03 05, IX-751). – Valstybės žinios, 2002 04 05, Nr. 35-1271. Profesinių pensijų kaupimo įstatymas (2006 07 04, Nr. X-745). – Valstybės žinios, 2006 07 27, Nr. 82-3248. Smulkiojo ir vidutinio verslo plėtros įstatymas (1998 11 24 d., Nr. VIII-935). – Valstybės žinios, 1998 12 11, Nr. 109-2993. Vartojimo kredito įstatymas (2010 12 23, Nr. XI-1253). – Valstybės žinios, 2011 01 04, Nr. 1-1. Vertybinių popierių įstatymas (2007 01 18, Nr. X-1023). – Valstybės žinios, 2007 02-08, Nr. 17 626. Viešojo administravimo įstatymas (2006 06 27, Nr. X-736). – Valstybės žinios, 1999 07 09, Nr. 60-1945. Viešųjų pirkimų įstatymas (1996 08 13, Nr. I-1491). – Valstybės žinios, 1996-09-06, Nr. 84-2000. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 54 Europos Sąjungos teisės aktai 2005 m. spalio 26 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2005/60/EB dėl finansų sistemos apsaugos nuo jos panaudojimo pinigų plovimui ir teroristų finansavimui. 2005 m. lapkričio 16 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2005/68/EB dėl perdraudimo ir iš dalies keičianti Tarybos direktyvas 73/239/EEB, 92/49/EEB ir Direktyvas 98/78/EB bei 2002/83/EB. 2007 m. lapkričio 13 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2007/64/EB dėl mokėjimo paslaugų vidaus rinkoje, iš dalies keičianti direktyvas 97/7/EB, 2002/65/EB, 2005/60/EB ir 2006/48/EB ir panaikinanti Direktyvą 97/5/EB. 2009 m. lapkričio 25 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2009/138/EB dėl draudimo ir perdraudimo veiklos pradėjimo ir jos vykdymo. 2013 m. birželio 26 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2013/36/ES dėl galimybės verstis kredito įstaigų veikla ir dėl riziką ribojančios kredito įstaigų ir investicinių įmonių priežiūros, kuria iš dalies keičiama Direktyva 2002/87/EB ir panaikinamos direktyvos 2006/48/EB bei 2006/49/EB. 2013 m. birželio 26 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2013/34/ES dėl tam tikrų rūšių įmonių metinių finansinių ataskaitų, konsoliduotųjų finansinių ataskaitų ir susijusių pranešimų, kuria iš dalies keičiama Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2006/43/EB ir panaikinamos Tarybos direktyvos 78/660/EEB ir 83/349/EEB. 2013 m. birželio 26 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) Nr. 575/2013 dėl prudencinių reikalavimų kredito įstaigoms ir investicinėms įmonėms ir kuriuo iš dalies keičiamas Reglamentas (ES) Nr. 648/2012. 2013 m. spalio 15 d. Tarybos reglamentas (ES) Nr. 1024/2013, kuriuo Europos Centriniam Bankui pavedami specialūs uždaviniai, susiję su rizikos ribojimu pagrįstos kredito įstaigų priežiūros politika. 2014 m. vasario 4 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2014/17/ES dėl vartojimo kredito sutarčių dėl gyvenamosios paskirties nekilnojamojo turto, kuria iš dalies keičiamos direktyvos 2008/48/EB ir 2013/36/ES bei Reglamentas (ES) Nr. 1093/2010. 2014 m. balandžio 16 d. Europos Centrinio Banko reglamentas (ES) Nr. 468/2014, kuriuo sukuriama Europos Centrinio Banko, nacionalinių kompetentingų institucijų ir nacionalinių paskirtųjų institucijų bendradarbiavimo Bendrame priežiūros mechanizme struktūra. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 55 2014 m. balandžio 16 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2014/49/ES dėl indėlių garantijų sistemų. 2014 m. balandžio 16 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) Nr. 596/2014 dėl piktnaudžiavimo rinka (Piktnaudžiavimo rinka reglamentas) ir kuriuo panaikinama Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2003/6/EB ir Komisijos direktyvos 2003/124/EB, 2003/125/EB ir 2004/72/EB. 2014 m. gegužės 15 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) Nr. 600/2014 dėl finansinių priemonių rinkų, kuriuo iš dalies keičiamas Reglamentas (ES) Nr. 648/2012. 2014 m. gegužės 15 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2014/59/ES, kuria nustatoma kredito įstaigų ir investicinių įmonių gaivinimo ir pertvarkymo sistema ir iš dalies keičiamas Tarybos direktyva 82/891/EEB, direktyvos 2001/24/EB, 2002/47/EB, 2004/25/EB, 2005/56/EB, 2007/36/EB, 2011/35/ES, 2012/30/ES bei 2013/36/ES ir Europos Parlamento ir Tarybos reglamentai (ES) Nr. 1093/2010 bei (ES) Nr. 648/2012. 2014 m. gegužės 15 d. Europos Parlamento ir Tarybos direktyva 2014/65/ES dėl finansinių priemonių rinkų, kuria iš dalies keičiamos Direktyva 2002/92/EB ir Direktyva 2011/61/ES. 2014 m. liepos 15 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) Nr. 806/2014 kuriuo nustatomos kredito įstaigų ir tam tikrų investicinių įmonių pertvarkymo, vienodos taisyklės ir vienoda procedūra, kiek tai susiję su bendru pertvarkymo mechanizmu ir Bendru pertvarkymo fondu, ir iš dalies keičiamas Reglamentas (ES) Nr. 1093/2010. 2014 m. liepos 23 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) Nr. 909/2014 dėl atsiskaitymo už vertybinius popierius gerinimo Europos Sąjungoje ir centrinių vertybinių popierių depozitoriumų, kuriuo iš dalies keičiamos direktyvos 98/26/EB ir 2014/65/ES bei Reglamentas (ES) Nr. 236/2012. 2014 m. gruodžio 19 d. Europos Centrinio Banko gairės (ES) 2015/510 dėl Eurosistemos pinigų politikos sistemos įgyvendinimo (ECB/2014/60). 2015 m. balandžio 29 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) 2015/760 dėl Europos ilgalaikių investicijų fondų. 2016 m. gegužės 11 d. Europos Parlamento ir Tarybos reglamentas (ES) 2016/792 dėl suderintų vartotojų kainų indeksų ir būsto kainų indekso, kuriuo panaikinamas Tarybos reglamentas (EB) Nr. 2494/95. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 56 LITERATŪRA AKA 2014: Administracinės kalbos aktualijos. Sudarė L. Murinienė, R. Vladarskienė. Prieiga per internetą <http://administracinekalba.lki.lt>. Ambrazas 1964: Esamojo laiko neveikiamųjų dalyvių būdvardinė vartosena. – Kalbos kultūra 7, 30–36. Brūzgienė R., Čekmonienė I. E., Žemienė A. 2013: Specialybės kalba. Vadovėlis psichologijos ir sociologijos krypčių programų studentams, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas. DLKG 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų institutas. Gaivenis K. 1975: Dvižodžiai sudėtiniai terminai dabartinėje lietuvių kalboje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 16, 57–89. Gaivenis K. 1995: Keletas minčių apie terminų standartizaciją. – Terminologija 2, 6–10. Gedzevičienė D., Gedzevičius I. 2011: Dėl kai kurių netaisyklingos vartosenos atvejų suvirinimo srities darbuose. – Mokslas – Lietuvos ateitis 3(6), 67–70. Holvoet A., Tamulionienė A. 2006: Apibrėžtumo kategorija. – Daiktavardinio junginio tyrimai. Red. A. Holvoet, R. Mikulskas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–32. Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. 1976: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslas. Judžentis A. 2012: Lietuvių kalbos gramatinės kategorijos, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Kaulakienė A. 1973: Įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas sudėtiniuose terminuose. – Kalbos kultūra 25, 27–31. Keinys S. 2004: Terminologijos raida, būklė, vaidmuo ir uždaviniai į XXI amžių žengus. – Lietuvių terminologijos raida, 74–88. Keinys S. 2005: Ekonomistų diplominių darbų kalba. – Dabartinė lietuvių terminologija, 296–303. Kniūkšta P. 1971: Įvardžiuotiniai ir priesagos -inis būdvardžiai. – Kalbos vartosena ir tvarkyba, 421–430. Kunevičienė A., Pečkuvienė L., Žilinskienė V. 2003: Specialybės kalbos kultūra. Vadovėlis, Vilnius: Lietuvos teisės universitetas. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 57 KKP 1998: Kancelari 7nės kalbos patarimai. Parengė P. Kniūkšta, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. KP 2002: Kalbos patarimai. Kn. 1: Gramatinės formos ir jų vartojimas. Sud. R. Miliūnaitė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. KPP 1976: Kalbos praktikos patarimai. Sud. A. Paulauskienė, Vilnius: Mokslas. LKG 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1. Ats. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis. Mikุลskas R. 2006: Apibrėžiamųjų būdvardžių aprašo perspektyva. – Daiktavardinio junginio tyrimai. Red. A. Holvoet, R. Mikulskas, 33–66. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 33–66. Miliūnaitė R. 2003: Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai. Opera linguistica Lithuanica 3, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Oginskienė E. 1993: Įvardžiuotinės formos kanceliarinėje kalboje. – Kalbos kultūra 64, 34–42. Paulauskienė A. 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža, Kaunas: Šviesa. Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija: paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Paulauskienė A. 2001: Lietuvių kalbos kultūra, Kaunas: Technologija. Paulauskienė A. 2004: Teisininkų kalba ir bendrosios normos, Vilnius: Justitia. Paulauskienė A., Tarvydaitė D. 1986: Gramatikos normos ir dabartinė vartosena, Kaunas: Šviesa. Piročkinas J. 1990: Administracinės kalbos kultūra, Vilnius: Mintis. Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius: Mokslas. Rosinas A. 1975: Ar baltų *i-, *io- resp. *ī-, iā- kamienai buvo reliatyviniai. – Baltistica 11(2), 163–170. Spraunienė B. 2008a: Apibrėžtumo kategorija ir jos tyrimai lietuvių kalbotyroje. – Lietuvių kalba 2. Spraunienė B. 2008b: Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje kaip apibrėžtumo sistema. – Acta Linguistica Lithuanica 59, 109–139. Spraunienė B. 2011: Apibrėžtumo žymėjimas lietuvių kalboje lyginant su danų ir kitomis artikelinėmis kalbomis. Daktaro disertacija. Vilnius. Stunžinas R. 2005: Statybos terminijos sinonimija. – Terminologija 12, 7–26. Šukys J. 2003: Kalbos kultūra visiems, Kaunas: Šviesa. BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 RAMUNĖ VASKELAITĖ. Įvardžiuotinių formų nevartojimas terminijoje ir jo keliamas iššūkis normai | 58 Umbrasas A. 2002: Lietuvos Respublikoje (1918–1940) veikusio Baudžiamojo statuto vertimų teisės terminijos skirtybės. – Terminologija 9, 78–94. Valeckienė A. 1957: Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas. – Literatūra ir kalba 2, 161–328. Valeckienė A. 1961: Įvardžiuotinių būdvardžių reikšmės ir keletas įvardžiuotinių formų netikslaus vartojimo atveju. – Kalbos kultūra 1, 12–16. Valeckienė A. 1986: Apibrėžtumo / neapibrėžtumo kategorija ir pirminė įvardžiuotinių būdvardžių reikšmė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 168–189. Valeckienė A. 1990: Įvardžiuotinių būdvardžių kilmė. – Baltistica 26(1), 23–28. Valeckienė A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Zemlevičiūtė P. 2003: Antano Vileišio (1856–1919) medicinos mokslo darbai ir jų terminija. – Terminologija 11, 70–99. Zinkevičius Z. 1957: Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Z. 1978: Dėl įvardžiuotinių būdvardžių raidos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 18, 99–103. Zinkevičius Z. 1981: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 2, Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Z. 1996: Lietuvių kalbos istorija: vadovėlis aukštosioms mokykloms, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Gauta 2016 11 11 Priimta 2017 01 20 RAMUNĖ VASKELAITĖ [email protected] BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204