Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas

LAURA GERŽOTAITĖ Vilnius universitet Språkliga hembygdsföreställningar hos unga västaukštaiter av Kaunastyp: språkligt (o)släktskap mellan Kaunas, Jurbarkas, Šakiai och Marijampolė NYCKELORD: perceptiv dialektologi, västaukštaiter av Kaunastyp, språklig hembygd, språkligt släktskap, handritade kartor. INLEDNING Inom perceptiv dialektologi kallas den språkliga hembygden (eng. linguistic homeland) individens språkliga miljö, och den förknippas med de språkliga och rumsliga avstånden inom denna miljö (Diercks 2002: 51; Aliūkaitė m.fl. 2017: 106–121). Föreställningar om den egna hembygden som har etablerats i vanliga medlemmars medvetande inom språkgemenskapen framträder i data från mentala, eller handritade, variantkartor (se vidare Preston 1999b: XXXIV–XXXV; Aliūkaitė 2009: 164–179)1. Mentala kartor är, enligt Dennis Preston (1989: 1–23; 1993: 335), det enklaste sättet att fastställa vad vanliga språkbrukare anser om en plats (se Aliūkaitė m.fl. 2017: 42). Även om antalet arbeten inom perceptiv dialektologi i Litauen har ökat under det senaste decenniet, ägnas föreställningar om språklig hembygd större uppmärksamhet i endast några få av dem. Med utgångspunkt i material från projektet Den gemensamma språkets plats på den mentala kartan över det litauiska språket2 har man undersökt relationerna till den språkliga hembygden och attityderna till angränsande områden som framträder på kartor ritade av ungdomar från Šiauliai, Vilkaviškis och andra städer (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2016: 89–120; Geržotaitė 2016: 121–142; Geržotaitė, Čepaitienė 2016: 84–100; Merkytė-Švarcienė 2016: 139–154; Aliūkaitė m.fl. 2017: 108). Det har konstaterats att den språkliga hembygden som dialektalt uttrycksområde, exempelvis enligt skolelever i Vilkaviškis, omfattar närliggande områden eller nästan sammanfaller med gränserna för västaukštaiternas Kaunasdialekt. Vilkaviškis, som räknas till det gemensamma språkets område, är oupplösligt förbundet med Marijampolė (Geržotaitė, 1 Inom perceptiv dialektologisk forskning anger begreppet mental karta (eng. mental map) vilken föreställning om en ort eller grupper av orter som framträder i vanliga språkbrukares medvetande. På så sätt blottläggs den rumsligt-språkliga medvetenheten hos vanliga medlemmar av språkgemenskapen (Diercks 2002: 52; Aliūkaitė 2009: 166). 2 Projektet genomfördes med medel från Litauens statliga språknämnd (avtal nr K-5/2014). Projektperioden var 2014 06 02–2016 12 31, projektledare var professor Daiva Aliūkaitė. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 2 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Čepaitienė 2016: 84–100). Tokie rezultatai gauti susisteminus žemėlapių, kuriuose tiriamieji lokalizavo tarmės ir bendrinės kalbos arealus, duomenis. Relevans och nyhet. Studier av likheten mellan språkliga hembygder och andra orter, som visar vanliga språkbrukares förmåga att skilja uttryckssätten i den egna språkmiljön från andra, har bara nyligen inletts i Litauen (Geržotaitė 2018: 76–101). En analys genomfördes av gymnasieelevers föreställningar om den språkliga hembygden i Šiauliai, som enligt den klassifikation av litauiska dialekter som lagts fram av Zigmas Zinkevičius och Aleksas Girdenis tillhör de västliga höglandsmålens Šiauliai-variant. Analysen visade ett ganska exakt system av isoglosser i de lokala informanternas uppfattning om den språkliga varieteten i deras språkmiljö. Attityderna hos unga människor i orter inom området för den västliga höglandsmålens Kaunas-variant – den underdialekt som ligger närmast standardspråket i litauiska – har ännu inte undersökts ur detta perspektiv. Syftet med denna artikel är att, med utgångspunkt i den perceptiva dialektologins metodologi och principer, analysera gymnasieelevers föreställningar om den språkliga hembygden i Kaunas, Jurbarkas, Šakiai och Marijampolė med hjälp av tecknade kartor, det vill säga den språkliga (o)likheten mellan deras hemtrakter och andra områden samt möjliga språkdrag där. Artikelns objekt är gymnasieelevers föreställningar om den språkliga hembygden i Kaunas, Jurbarkas, Šakiai och Marijampolė. Informanterna är ungdomar i åldern 15–18 år som studerar vid gymnasieskolor i de fyra städerna (se tabellen). TABELL. Informanternas egenskaper Bostadsort | Totalt antal informanter | Totalt antal flickor | Totalt antal pojkar | Behärskar dialekten | Behärskar inte dialekten | Talar dialekt | Talar inte dialekt | Dialekttalets frekvens | Kaunas | 45 | 23 | 22 | 7 | 38 | 3 | 12 | 3 | 100,00% | 51,11% | 48,89% | 15,56% | 84,44% | 6,67% | 26,67% | Jurbarkas | 50 | 28 | 21 | 10 | 40 | 10 | 8 | 4,36 | 100,00% | 56,00% | 42,00% | 20,00% | 80,00% | 20,00% | 16,00% | Šakiai | 47 | 29 | 18 | 29 | 17 | 27 | 4 | 3,92 | 100,00% | 61,70% | 38,30% | 61,70% | 36,17% | 57,45% | 8,51% | Marijampolė | 36 | 17 | 19 | 20 | 16 | 19 | 5 | 3,59 | 100,00% | 47,22% | 52,78% | 55,56% | 44,44% | 52,78% | 13,89% De tillfrågade eleverna kan hänföras till en och samma åldersgrupp. Studien utgår från Penelope Eckerts synsätt att åldersklassificeringen grundar sig inte på exakt kronologi utan på livsfaser. Med hänsyn till språklig, kulturell och social erfarenhet samt tonårstidens identitetsfas betraktas informanterna som tillhörande samma generation (Eckert 1997: 151–167; Aliūkaitė 2007: 145). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 3 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Undersökningsmaterialet består av 178 enkäter som fylldes i vid Kauno Jono Basanavičiaus-, Jurbarko Antano Giedraičio-Giedriaus-, Šakių ”Žiburio”- och Marijampolės Sūduvos-gymnasierna inom projektet Spridningen av regionala varianter och det tänkta standardspråket (kvasi-standard) i början av 2000-talet: en perceptuell studie34. Enkäten består av fyra delar. I den första och andra delen registreras sociodemografiska uppgifter: informantens kön, ålder, ursprungsort och bostadsort; där finns också frågor för att fastställa dialektkompetens och hur aktivt dialekten används. Den perceptiva dialektologins modell konkretiseras i enkätens tredje del (markering av den språkliga hembygden och standardspråkets områden på kartor) och fjärde del (bedömning och lokalisering på kartor av lyssnade textstimuli och annat) (mer om enkäten, se Aliūkaitė 2019: 72). Följande uppgifter formulerades: 1) diskutera uppgifter från enkätfrågor avsedda att fastställa språkbruk (val av språkliga koder); 2) presentera den objektiva, det vill säga vetenskapligt underbyggda, språkliga (o)likheten mellan de undersökta orterna och andra områden; 3) analysera materialet från tecknade kartor som visar den subjektiva, det vill säga den i vanliga språkbrukares medvetande existerande, språkliga (o)likheten mellan de undersökta orterna och andra områden; 4) urskilja modeller för (o)likhet mellan språkliga hembygder och andra orter samt sammanfatta de föreställningar om den språkliga hembygden som formats i ungdomarnas medvetande. Eleverna visualiserade sammanlagt sina attityder på tio kartor. Den första uppgiften var att markera på kartan var man enligt eleverna talar på ett sätt som liknar talet på deras bostadsort. På den andra kartan skulle respondenterna markera var man talar standardspråk. På de följande åtta kartorna lokaliserade de områden för de språkvarieteter, eller textstimuli, som de hade lyssnat på. Kartorna visades med kommungränser och administrativa centra utmärkta5. Artikeln analyserar kartorna från den första uppgiften, vilka belyser den språkliga (o)likheten mellan hembygder och andra orter. De registrerade svaren sammanfattas i två steg. Först analyseras vilka områden företrädare för samtliga informantorter markerade som språkligt nära, mindre nära respektive avlägsna från deras språkliga hembygder, och hur ofta de gjorde det. Efter att modeller för den språkliga (o)likheten mellan orterna och andra områden urskilts försökte man fastställa var gränserna för de unga språkbrukarnas språkliga hembygder går. Med utgångspunkt i den perceptiva dialektologins 3 Projektet genomförs med finansiering från Statens kommission för det litauiska språket (avtal nr K-2/2017). Projektperiod: 2017 06–2019 12; projektledare: prof. dr Daiva Aliūkaitė. 4 De anonyma enkäter som utarbetades inom projektet och besvarades 2017–2018, Kalbos variantų vertinimas, förvaras vid Institutet för språk-, litteratur- och översättningsvetenskap vid Vilnius universitets fakultet i Kaunas. 5 I perceptiv dialektologi används karttekniken (se Preston 1989; 1999a: 359–373; 1999b: XXIII–XL), där informanterna får både tomma kartor (Evans 2002: 76–83) och, för att lättare kunna orientera sig, kartor som visar gränserna för de största administrativa områdena (se Long 1999: 178) samt storstäderna (se Dailey-O’Cain 1999: 228). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 4 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Med den metodik som användes i det redan genomförda projektet6 och de då insamlade kartdata över ungdomar med olika språklig bakgrunds dialekter och standardspråk undersöktes dessutom vilken språklig uttrycksform som används i de språkliga hembygdsområden som avgränsats av skolelever i Kaunas, Jurbarkas, Šakiai och Marijampolė. De undersökta orterna ligger, vilket framgår av nya geolingvistiska studier, inom området för den sydbaltiska västaukštaitiska regiolekten, en ny lokal varietet som håller på att bildas på grundval av en av de mest livskraftiga traditionella subdialekterna (den västaukštaitiska kauniškiai-subdialekten) (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 261; Geržotaitė, Mikulėnienė 2014: karta XIII och kommentar). En av de orter som ingår i undersökningen – Marijampolė – betraktas som regiolektens centrum på grund av sitt höga mentala urbaniseringsindex (om termen, se vidare Marshal 2004: 111) och sin större dialektala betydelse än de omgivande orterna (se Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 261). I närheten av de två andra orterna – Jurbarkas och Šakiai – urskiljs mindre språkliga varieteter, eller geoletter. Områdena kring Kaunas, där man talar den lokala språkvarietet som ligger närmast standardspråket i litauiska, anges som standardspråkets standardzon. När unga medlemmar av språkgemenskapen bedömer sin språkliga omgivning och angränsande områden är således måttet standardspråk eller, mer exakt, ett föreställt standardspråk som prestigekod utan tvekan viktigt. Det är troligt att de tillfrågade elevernas föreställningar om språklig hembygd av denna anledning kan skilja sig från de föreställningar som framträtt i studier av andra regioner i Litauen. 1. SPRÅKKODERNAS (ICKE-)ANVÄNDNING ENLIGT UNGDOMAR I KAUNAS, JURBARKAS, ŠAKIAI OCH MARIJAMPOLĖ Dataanalysen visar att gymnasieeleverna i Kaunas hör minst dialektala uttryck i sin språkliga hembygd (makromiljön). Enligt dessa ungdomar används dialektkoden mycket sällan både i deras hemstad (8,89%) och i deras familjer, det vill säga i mikromiljön (13,33%) (se fig. 1). 6 Plačiau apie projektą ir jo rezultatus žr. Aliūkaitė ir kt. (2017). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 5 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 FIG. 1. (Icke-)användning av dialektkod (TK) i mikro- och makromiljön enligt ungdomarna på de undersökta orterna Således ligger även dessa elevers uppgivna frekvens av dialekttal under genomsnittet – 3 av 7 (se tabellen). Endast 2 av 8 ungdomar bosatta i Kaunas som skattade sitt dialekttal på en skala för semantisk differential är från en miljö som är mer dialektalt markerad – Alytus (eller det angränsande området med den sydaukštaitiska subdialekten). Med undantag för dessa två fall bor även deras mor- och farföräldrar i Kaunas. Det bör tilläggas att de Kaunaselever som inte anser sig tala dialekt (och därför inte angav någon frekvens för sitt dialekttal) snarare kan förknippas med ett visst dialektalt uttryckssätt, eftersom de bor utanför staden, i dess närhet (till exempel i byarna Paparčiai och Giraitė). Även några av deras mor- och farföräldrar bor där. På de andra orterna bedöms den språkkod som används, att döma av de undersöktas attityder, ligga närmare dialekten (se fig. 1). Även om eleverna i Jurbarkas, liksom de i Kaunas, uppgav att de inte kunde tala dialekt, angav de att dialektvarianten (42%) och den icke-dialektala språkvarianten (44%) används ungefär lika ofta i deras stad (se fig. 1). I mer än hälften av dessa ungdomars familjer (56%) talas dock inte dialekt. Den högre än genomsnittliga frekvensen av dialekttal bland gymnasieeleverna i Jurbarkas (4,36 av 7) kan tyda på att dialektkoden i deras språkliga omgivning BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 6 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 används betydligt intensivare än vad som anges (se tabellen). Dessutom bor de undersökta inte bara i själva staden, utan också i byarna i dess omgivningar. Deras mor- och farföräldrar bor också i Jurbarko och de närliggande trakterna kring Šakiai. Tidigare attitydundersökningar visar att det språkliga uttryckssättet i Jurbarkas är ganska lätt att känna igen för invånarna där och i närliggande områden (Bakšienė 2015: 1–20). En liknande inställning till dialektbruk i olika miljöer förenar respondenterna från Jurbarkas och Marijampolė (se figur 1). Skillnaden är bara att en betydande andel av Marijampolės skolelever (38,89 procent) uppger att de inte känner igen dialektalt tal i sin hemstad och dess omgivningar (där deras mor- och farföräldrar också bor). Följaktligen är även dessa respondenters frekvens av dialektalt tal lägre än Jurbarkas skolelevers (3,59) (se tabellen). Flera orsaker kan ha bidragit till dessa resultat. Det kan vara så att man i Marijampolė försöker distansera sig från den dialektala koden. Som undersökningar visar är den också lätt att känna igen, men den värderas mer negativt än positivt, inte bara av lokalbefolkningen utan också av invånarna i närliggande områden (Dabašinskienė, Dagilytė 2013: 114–117; Bakšienė 2016: 33–37; 2019: 7). Det är mycket sannolikt att skoleleverna i Marijampolė uppger att de inte känner igen sin egen dialekt eftersom de anser att den inte bara ligger nära standardspråket, utan också är standardspråket (Dabašinskienė, Dagilytė 2013: 117–119; Bakšienė 2016: 35–37). Enligt de undersökta finns sannolikt mest dialektalt uttryckssätt i Šakiai (se tabellen). Mer än hälften av de tillfrågade skoleleverna i staden uppger att de hör det både i sitt språkliga hemland (61,70 procent) och inom familjen (51,06 procent) (se figur 1). Ändå är den frekvens av dialektalt tal som skoleleverna i Šakiai själva uppger (3,92) bara något högre än frekvensen som fastställdes utifrån den uppgift som de undersökta i Marijampolė utförde (se tabellen). Det kan antas att en del av respondenterna i Šakiai (17,02 procent) också uppgav att de inte känner igen dialektalt uttryckssätt i sin omgivning på grund av dess ringa skillnad från standardspråket (Aliūkaitė ir kt. 2014: 150; Bakšienė 2015: 11; 2016: 33–37). Således ger attityddata från ungdomar i Jurbarkas, Šakiai och Marijampolė anledning att anta att de undersökta identifierar en svagare eller starkare dialektprägel hos sina språkliga hemländer. En del av dem identifierar sig dock inte med detta språkliga uttryckssätt. Den språkliga kod som används i Kaunas förknippas uppenbarligen i skolelevernas föreställningar med en variant som ligger nära standardspråket. 2. UNDERSÖKNINGSORTERNAS OBJEKTIVA SPRÅKLIGA (O)SLÄKTSKAP Enligt den aktuella klassificeringen av litauiska dialekter, utarbetad av Z. Zinkevičius och A. Girdenis (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147; Zinkevičius 1969: 365–380), ingår undersökningsorterna Kaunas, Jurbarkas, Marijampolė och Šakiai i det område där den västliga höglandsdialekten kauniškiai talas, den underdialekt som ligger närmast standardspråket (se figur 2). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 7 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 FIGUR 2. Undersökningsorter i området för den västliga höglandsdialektens kauniškiai-underdialekt Liksom alla höglandsbor uttalar invånarna i dessa trakter de bevarade ie, uo; liksom västliga höglandsbor bevarar de oförändrade an, am, en, em och de tidigare nasala ą, ę, o; liksom kauniškiai flyttar de inte betoningen och skiljer väl mellan obetonade ändelsers långa vokaler (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147; Zinkevičius 1969: 365–380; LKTChr 2004: 39–44; VAKKKA 2005: 39). Fler språkliga särdrag förekommer i vissa delar av denna underdialekt, och därmed också i talet hos de undersökta från vissa orter. Dialektologernas arbeten anger att trakterna kring Šakiai kännetecknas av en cirkumflex accent som uttalas med jämn längd över båda leden i en diftong eller en kombination av vokal och konsonant, samt av andra särdrag (VAKKKA 2005: 60–62; GAT 2008: 14–28). Utifrån uttalet av obetonade ändelsevokaler kan dessa trakter delas in i två delar: en nordlig del, där dessa vokaler förkortas och som vanligen benämns Šakiai-dialekten (den sammanfaller med den norra delen av detta distrikt), och en sydlig del, där sådana vokaler bevaras oförkortade (Bacevičiūtė 2004: 12–14; 2006: 12; LKTChr 2004: 38–41; VAKKKA 2005: 45, 60; Aliūkaitė ir kt. 2014: 151; Bakšienė 2015: 3). Enligt forskarna liknar trakterna kring Šakiai och Jurbarkas, som ligger på var sin sida om Nemunas, varandra mer än de skiljer sig åt (Sakalauskienė 2013: 17; Bakšienė 2015: 6). I den västra delen av distriktet, som traditionellt förknippas med Jurbarkas-dialekten, och i de nordliga områdena öster därom, liksom på flodens södra sida kring Šakiai, uttalas en fortlöpande accent och obetonade ändelsevokaler förkortas (Grinaveckienė 1957: 119–180; 1996: 88; VAKKKA 2005: 83–84; Sakalauskienė 2015: BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 8 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 312, 317). Eftersom Jurbarkas omgivningar gränsar till andra dialekter registreras en större variation av särdrag vid dialektområdets utkanter (Bacevičiūtė 2008: 5–18; 2010: 235–243; Bakšienė 2012: 19–23; 2015: 7; Sakalauskienė 2013: 17; 2015: 315–316). I den sydvästra delen av det västra högškaitiska kauniškiai-området, kring Marijampolė, liksom i de södra delarna av Šakiais omgivningar, förkortas inte långa vokaler i ändelser. Här saknas emellertid, till skillnad från i Šakiai med omnejd, fortisaccent. Marijampolės omgivningar utmärks också av användningen av den smala, spända vokalen e (VAKKKA 2005: 93; Bakšienė 2016: 27–28). De första leden i akuta diftonger förlängs där (VAKKKA 2005: 93–95). De språkliga särdrag som behandlats och som är typiska för det undersökta området återspeglar en objektiv (vetenskapligt underbyggd) bild av detta område. Vissa av dem är typiska för hela det västra högškaitiska kauniškiai-området och därmed för samtliga orter som behandlas i artikeln. Utifrån andra särdrag framstår Jurbarkas (och den nordvästra delen av Kaunos omgivningar) och Šakiais omgivningar som närmare besläktade. Ur språklig synvinkel skiljer sig den sydvästra delen av kauniškiai-området kring Marijampolė (liksom Vilkaviškis) och andra orter mer från dessa. 3. DEN SUBJEKTIVA SPRÅKLIGA (O)SLÄKTSKAPEN MELLAN DE UNDERSÖKTA ORTERNA Av hur ofta olika områden markeras på kartorna framgår att gymnasieelever från samtliga orter tenderar att knyta sina språkliga hemorter till 5–6 omgivande orter genom de starkaste språkliga släktskapsbanden (se fig. 3). FIG. 3. Antal zoner som förknippas med språkliga hemorter genom olika språkliga släktskapsband BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 9 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Sådana markeringar förekommer i 92 till 20 procent av alla analyserade enkäter. Exempelvis angav skoleleverna i Kaunas 6 zoner som språkligt närmast den språkliga hemorten (se fig. 3). Den största andelen markeringar på kartorna (75,56 procent) gäller Kaunas. Några av respondenterna markerade inte alls sin egen stad (sådana kartor utgör 24,44 procent av alla kartor som lämnats in av skolelever i Kaunas)7. Detta bör nog förklaras med enkätfrågans formulering: ”Markera på kartan var det enligt din mening talas på ett sätt som liknar det i din stad.” Även om Kaunas inte markerats på vissa kartor förknippar de unga på orten alltså staden, direkt eller indirekt, med andra närliggande orter ur språklig synvinkel. Mer än en tredjedel av skoleleverna i staden markerade zonerna kring Vilnius (46,67 procent) och Jonava (44,44 procent) som mest lika den språkliga hemorten. Ytterligare en femtedel av respondenterna i Kaunas betraktade Kėdainiai (22,22 procent), Kaišiadorys och Klaipėda (vardera 20 procent) som sådana orter. Det är troligt att de unga kan ha utgått från egna erfarenheter när de angav områden i närheten av sina språkliga hemorter som likartade. De språkligt likartade zoner som markerats nära de språkliga hemorterna (de geografiskt närmaste alternativen) kan ha varit mest bekanta för skoleleverna. Respondenterna kan alltså ha känt igen ett språkligt uttryckssätt som är typiskt för dem själva. För samtliga skolelever utom dem från Šakiai förbinder måttligt eller förhållandevis måttligt starka band hemstäderna med någon eller några avlägsnare orter (sådana markeringar utgör 18–11 procent av alla enkäter). Skoleleverna tenderar i minst utsträckning att knyta sina språkliga hemorter till geografiskt mer avlägsna zoner (från 9 till 1 procent av alla enkäter). När de undersökta identifierar uttryckssätt i orter längre bort med uttryckssättet i sina hemtrakter utgår de sannolikt både från individuella och kollektiva erfarenheter (jfr: Inoue 1999: 174; Aliukaitė ir kt. 2017: 122–124). Tre modeller för språkligt (o)släktskap mellan hemorterna och andra zoner framträder alltså i de kartor som gymnasieeleverna markerat och förtjänar att behandlas närmare. 3.1. Kaunområdets språkliga (o)släktskap med andra orter På kartorna angav skoleleverna i Kaunas flest orter vars uttryck låg nära koden för deras språkliga hembygd (se fig. 4). 7 Detta noterades även på kartor som markerats av ungdomar från andra städer. De utgör 36 procent av alla kartor markerade av respondenter från Jurbarkas, 41,67 procent av dem från Marijampolė och 14,89 procent av dem från Šakiai. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 10 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 FIG. 4. Zoner där man enligt skoleleverna i Kaunas talar på ett sätt som liknar det i deras språkliga hembygd Som redan nämnts förknippade skoleleverna i Kaunas sin språkliga hembygd (så markerades den i 75,56 procent av alla enkäter från respondenterna i Kaunas) starkast med storstäderna (Vilnius – 46,67 procent, Klaipėda – 20 procent) och närliggande zoner (Jonavos – 44,44 procent, Kėdainiai – 22,22 procent, Kaišiadorys – 20 procent) (se fig. 5, kartorna Kn_M07 och Kn_M12)8. Sådana uppfattningar kan tyda på att dessa skolelever identifierar sitt språk med standardspråket, vilket enligt tidigare undersökningar geografiskt förknippas med storstäderna och deras omgivningar (Vaicekauskienė, Čičirkaitė 2011: 55–74; Aliūkaitė, Merkytė-Švarcienė 2012: 155–177; Vaicekauskienė 2014: 1–31; Aliūkaitė ir kt. 2017: 266–267; Geržotaitė 2019: 1–18). Det var just i detta område som ungdomar i Kaunas, Šiauliai och andra städer i en tidigare attitydundersökning lokaliserade de stimuli med standardspråkstexter som de ombads bedöma (Aliūkaitė, Merkytė-Švarcienė 2012: 167–171). Standardspråkstexterna tillskrevs Marijampolė endast några få gånger, sannolikt eftersom skoleleverna i Marijampolė i högre grad förknippar orten med dialektalt tal än med standardspråk (Aliūkaitė ir kt. 2017: 256). 8 Artikeln använder följande kodförkortningar: Kn – skolelever från Kaunas, Jrb – från Jurbarkas, Mrj – från Marijampolė, Šk – från Šakiai; bokstäverna M och V betecknar de undersöktas kön och siffrorna enkätens nummer. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 11 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Kn_M12 Kn_M07 Kn_V09 Kn_V12 FIG. 5. Exempel på hur skoleleverna i Kaunas markerar släktskap mellan den språkliga hembygden och andra orter på kartor Gymnasieeleverna angav att den språkliga koden i Prienai (17,78 procent), Kazlų Rūda (15,56 procent) och andra orter var mindre lik uttrycket i deras egen stad (se fig. 5, karta Kn_V09). Enligt de undersökta har Kaunas de svagaste språkliga banden till nästan alla andra orter inom det litauiska språkområdet. Bland dessa kan nämnas Panevėžys, Šakiai (vardera 8,89 procent), Šiauliai, Radviliškis, Kelmė (vardera 6,67 procent) och andra zoner, vilka markerats på fler än en skolelevs karta (se fig. 5, karta Kn_V12). Enligt ungdomarna i Kaunas finns inget språkligt släktskap mellan deras språkliga hembygd och sådana orter i västra Litauen som Skuodas, Kretinga, Plungė och Rietavas. Dessa zoner är i stort sett de enda där skoleleverna anser att den använda språkliga koden är helt olik den i Kaunas. Således sammanfaller de orter som ungdomarna i Kaunas angav som mest lika den språkliga hembygden i stort sett med det område för standardspråksnormen som geolingvister avgränsade under 2010-talets andra decennium BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 12 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 (se Geržotaitė, Mikulėnienė 2014: XIII karta och kommentar). Inom dess påverkansområde ligger också nästan alla zoner som språkligt sett står Kaunas mindre nära (och som eleverna förknippar med medelstarka band till staden). Sådana resultat kan hänga samman med ungdomarnas objektiva uppfattningar om den språkvariant de använder, som sannolikt ligger närmare standardspråket (se karta 5, Kn_M12). 3.2. Jurbarkas språkliga (o)släktskap med andra orter Jurbarkas elever knöt sin språkliga hembygd (en sådan markering förekommer i 64 procent av alla enkäter från undersökningsdeltagarna i denna stad) starkast till Šakiai, som ligger på andra sidan Nemunas (48,57 procent) (se figur 6). Dessa bedömningar bekräftar de starka språkliga sambanden mellan Jurbarkas och Šakiai som objektiva studier har påvisat (Bakšienė 2015: 6–7). FIGUR 6. Zoner där det enligt eleverna i Jurbarkas talas på ett sätt som liknar språket i deras hembygd Förutom Šakiai markerade gymnasieeleverna i Jurbarkas de närliggande zonerna Tauragė (37,14 procent), Raseiniai (34,29 procent) och Kaunas (28,57 procent) som språkligt mest lika den egna staden (se karta 7, Jrb_M10). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 13 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 FIGUR 7. Exempel på kartmarkeringar av Jurbarkas elevers bedömning av den språkliga hembygdens släktskap med andra orter Att ange Tauragė och Raseiniai, orter där man sedan länge talar den övergångsdialekt som dialektologerna räknar till de sydsamogitiska raseiniškiai, tyder förmodligen på att eleverna i Jurbarkas i högre grad identifierar sig med standardspråkets kod (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 260; Geržotaitė 2018: 94). Det har konstaterats att raseiniškiai, särskilt kring Eržvilkas och Raseiniai, ligger närmast västaukštaitiska och standardspråklig litauiska när det gäller många fonetiska särdrag. Dialektförändringsprocesserna är mycket intensiva här, och därför försvinner de för denna dialekt typiska dialektala motsvarigheterna ie och uo i synnerhet (Zinkevičius 2006: 232–233; Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 260; Aliūkaitė ir kt. 2014: 145–146). Sådana uppfattningar om vilka orter som ligger närmast den språkliga hembygden var också väntade. På grund av sitt geografiska läge uppvisar Jurbarkas dialekt ett stort antal särdrag som kännetecknar de närliggande samogitiska och västaukštaitiska kauniškiai-orterna. Dessutom är området inte etnografiskt enhetligt BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 14 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 (Bakšienė 2012: 19–23; Sakalauskienė 2013: 13–14). Således är det språkliga uttrycket i de orter som hänförs till flera dialekter och oftast förknippas med den språkliga hembygden sannolikt välbekant för de tillfrågade ungdomarna. Ur språklig synvinkel betraktas endast trakten kring Pagėgiai som mer avlägsen från Jurbarkas, enligt de tillfrågade; området ligger i den centrala delen av höglandslitauiska i Klaipėdaområdet (se karta 7, Jrb_V02). Enligt forskarna har de utmärkande dragen hos denna dialekt bevarats bäst i dessa trakter, eftersom de inte har utsatts för lika stark påverkan från de närliggande samogitiska och höglandslitauiska dialekterna (Bakšienė, Vaišnienė 2014: 41). Därför kan språket i Pagėgiai vara mindre ofta hört av dessa ungdomar och därmed mindre bekant och svagare förknippat med deras eget språk än språket hos höglandslitauerna i Klaipėdaområdet kring Viešvilė och Smalininkai, som ligger närmare Jurbarkas. Det svagaste språkliga släktskapet förknippar eleverna oftast Jurbarkas med vissa orter i mellersta och västra Litauen, till exempel Klaipėda (7,14%), Kėdainiai och Šilalė (5,71% vardera) (se karta 7, Jrb_M06). Sådana samband knyter också denna stads ungdomars språkliga hembygd till Marijampolė. Det språkbruk som förekommer på orter som ligger längre bort eller mycket långt bort geografiskt kan alltså vara mindre bekant för ungdomarna i Jurbarkas. Enligt dem finns det ingen språklig likhet mellan Jurbarkas och orterna i Litauens avlägsna norra utkanter. Eleverna i Jurbarkas anser att de södra, sydöstra och östra litauiska språkområdena inte är besläktade med den språkliga hembygden. De närmaste språkliga banden knyter alltså Jurbarkas till de närmaste orterna i gränsområdet mellan samogitiska och höglandslitauiska dialekter. Geografin hos de orter som anses minst närstående Jurbarkas visar förmodligen respondenternas benägenhet att identifiera sig språkligt med samogiterna och etnografiskt med regionen Žemaitija. 3.3. Marijampolės språkliga (o)släktskap med andra orter Gymnasieeleverna i Marijampolė angav på kartorna betydligt färre orter vars språkbruk liknar den språkliga hembygdens (se fig. 8). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 15 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 FIG. 8. Områden där man, enligt eleverna i Marijampolė, talar på ett sätt som liknar den språkliga hembygden Som framgår av figur 8 knyter starka band Marijampolėungdomarnas språkliga hembygd (som markerades på kartorna av mer än hälften av de tillfrågade – 58,33%) till närliggande orter inom samma dialektområde: Vilkaviškis (91,67%) (se karta 9, Mrj_M14), Kalvarija (83,33%), Kazlų Rūda (75%), Prienai (36,11%) och Šakiai (30,56%) (se karta 9, Mrj_V17). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 16 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Mrj_M14 Mrj_V05 Mrj_V17 Mrj_V10 FIGUR 9. Exempel på hur elever i Marijampolė har markerat likheten mellan sitt språkliga hemområde och andra orter på kartor De språkliga sambanden mellan Marijampolė och den närliggande staden Vilkaviškis bekräftas av tidigare perceptionsstudier (Geržotaitė, Čepaitienė 2016: 84–100). Det fastställdes att det område som ungdomar i Vilkaviškis angav som den del av suvalkiska dialekten, enligt deras uppfattning, alltid omfattar antingen båda områdena (Vilkaviškis och Marijampolė) eller bara ett av dem (Geržotaitė, Čepaitienė 2016: 90). Resultaten från hittills genomförda studier av den subjektiva bedömningen av den västliga högaitiska kaunasiska dialekten bekräftar likheten hos den kod som används inte bara i Marijampolė och Vilkaviškis, utan även i närbelägna Kalvarija och i det något mer avlägsna Šakiai, och som vanligtvis beskrivs som dialektal (Dabašinskienė, Dagilytė 2013: 111–112; Bakšienė 2016: 36–37; Geržotaitė, Čepaitienė 2016: 89) BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 17 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 (se figur 9, karta Mrj_V05). Det bör tilläggas att invånarna inte bara i Vilkaviškis utan även i andra orter i omgivningen tenderar att betrakta Marijampolė som mer dialektal. Som språkligt mer avlägsen från Marijampolė angav gymnasieeleverna endast Lazdijaiområdet (11,11%), som räknas till de angränsande sydliga högaitiska dialekterna (se figur 9, karta Mrj_V10). Det fastställdes att även ungdomar i Vilkaviškis tenderar att utvidga gränserna för sitt språkliga hemområde som dialektzon till att omfatta denna ort (Geržotaitė, Čepaitienė 2016: 89). De svagaste språkliga banden förknippas av ungdomarna i Marijampolė med storstäderna (Kaunas och Vilnius) och några sydliga högaitiska zoner (Alytus och Trakai) (se figur 9, karta Mrj_V10). Ingen annan del av det litauiska språkområdet är markerad på dessa elevers kartor, vilket innebär att den inte förknippas med Marijampolė genom någon språklig släktskap. Eleverna i Marijampolė tenderar alltså att betrakta den språkkod som används i nästan hela den västliga högaitiska kaunasiska dialektens område som den som mest liknar uttrycken i deras språkliga hemområde. 3.4. Den språkliga (o)släktskapen mellan Šakiai och andra orter På kartorna markerade gymnasieeleverna från Šakiai minst antal orter som liknade uttrycket för språklig hembygd (se fig. 10). FIG. 10. Zoner där man enligt eleverna från Šakiai talar på ett liknande sätt som i den språkliga hembygden Som språkligt mest likt Šakiai (markeringarna förekommer i 85,11 procent av alla enkäter som fyllts i av elever från denna stad) angav ungdomarna främst de närliggande zonerna Vilkaviškis (61,70 procent), Kazlų Rūda (57,45 procent), Jurbarkas (42,55 procent), Marijampolė (31,91 procent) och Kaunas (29,79 procent) (se fig. 11, kartorna Šk_M02, M18, V09). BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 18 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Šk_M02 Šk_V09 Šk_M18 Šk_M20 FIG. 11. Exempel på kartmarkeringar av språklig släktskap mellan eleverna från Šakiais språkliga hembygd och andra orter Till skillnad från eleverna från Jurbarkas tenderar eleverna från Šakiai att i högre grad förbinda sin språkliga hembygd med de sydligare zonerna Vilkaviškis och Kazlų Rūda än med Jurbarkas (se fig. 11, kartorna Šk_M02, V09). Enligt ungdomarna från Šakiai och Jurbarkas finns det en likartad språklig släktskap mellan deras språkliga hembygder och Kaunas. De annorlunda attityder hos eleverna från Marijampolė som diskuterats ur denna synvinkel (deras språkliga hembygd förknippas med Kaunas genom de svagaste banden) berodde uppenbarligen både på språkliga och icke-språkliga orsaker (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 261). Eleverna från Šakiai förknippar sin språkliga hembygd med de svagaste språkliga banden till flera mer avlägsna orter i samma dialektområde (Kalvarija – 6,38 procent, Prienai – 4,26 procent) eller i den angränsande sydsamogitiska raseiniškiai-dialekten (Tauragė – 8,51 procent) (se fig. 11, karta Šk_M20). Ungdomarna från Šakiai markerade inga andra orter inom det litauiska språkområdet. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽŪTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas 19 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Det innebär att de orter som gymnasieeleverna i Šakiai angav som språkligt närmast sin språkliga hembygd nästan inte skiljer sig från de områden som eleverna i Marijampolė markerade på sina kartor. Šakiai förknippas, liksom Marijampolė, språkligt med större delen av västlitauernas kauniškiai-område. Skillnaden är att de områden kring Kalvarija och Prienai som ligger geografiskt längre bort från deras språkliga hembygd men närmare Marijampolė, enligt eleverna i Šakiai, är mindre lika det språk som talas i Šakiai. Enligt ungdomarna i Marijampolė ligger däremot Jurbarko- och Kauno-områdena, som ligger nära Šakiai, längre från deras språkliga hembygd (eller är inte alls språkligt besläktade med den). Det subjektiva språkliga släktskapet mellan dessa platser sammanfaller alltså nästan med det objektiva. SLUTSATSER En studie av föreställningar om språklig hembygd i orterna Kaunas, Jurbarkas, Šakiai och Marijampolė, inom västlitauernas kauniškiai-dialektområde och utförd i enlighet med perceptiv dialektologis metodologiska principer, bekräftar och kompletterar den bild av den region som ligger närmast standardspråket litauiska, såväl subjektivt som objektivt, som sammanfattats i tidigare arbeten. Analysen av materialet visar att de informanter som kommer från de centrala orterna inom den undersökta dialekten – Šakiai och Marijampolė – i högre grad tenderar att förknippa sina språkliga hembygder med dialektala drag. Det är möjligt att vissa av dem, på grund av variantens särprägel, det vill säga den lilla skillnaden från standardspråket, inte känner igen sin egen språkliga kod. Eleverna i Jurbarkas, som ligger i dialektområdets gränszon, bekräftar att flera språkvarianter förekommer där genom att betrakta den språkliga hembygden både som en zon med dialektalt och som en zon med icke-dialektalt språk. Den språkliga kod som används i Kaunas förknippas av de lokala ungdomarna uppenbarligen med en variant som ligger nära standardspråket. De tillfrågade respondenternas sådana attityder sammanfaller nästan med den objektiva språkliga prägeln i deras hemtrakter. Liknande resultat framträdde i de tre modeller för (o)släktskap mellan språkliga hembygder och andra områden som togs fram utifrån de kartor som eleverna hade markerat. De visar att de orter som respondenterna i Šakiai och Marijampolė angav som språkligt närmast sina språkliga hembygder nästan helt håller sig inom västlitauernas kauniškiai-dialektområde. Enligt ungdomarna i Jurbarkas har denna ort de starkaste språkliga banden till gränsorter inom samma och den angränsande samogitiska dialekten. De områden som ungdomarna i Kaunas angav som mest lika sin språkliga hembygd sammanfaller nästan med det område för standardspråksnormen som geolingvister avgränsade under 2010-talets andra decennium. Verbaliserade och visualiserade attityder visar unga språkbrukares förhållande till den objektiva språkliga variationen, inte bara i hemtrakterna och de omgivande orterna utan också i hela det litauiska språkområdet. Det är troligt att de områden som ligger kring de språkliga hembygderna (med undantag för Kaunas och dess omgivningar) är BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 20 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 språkligt närliggande zoner som eleverna i högre grad förknippar med dialektala drag. De orter som ungdomarna förknippar svagt eller inte alls med sina språkliga hembygder, och som tillsammans täcker nästan hela det litauiska språkområdet, förknippas sannolikt med en språkvariant som ligger närmare standardspråket. LITERATŪRA Aliūkaitė D. 2007: Tarminis kalbėjimas ir bendrinė kalba: objektyviųjų ir subjektyviųjų skirtumų kultūrinė vertė. Daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas. Aliūkaitė D. 2009: Perceptyviniai dialektų tyrimai: mentalinis žemėlapis. – Respectus Philologicus 15(20), 164–179. Aliūkaitė D. 2019: Objektyvusis tarmiškumas: požymiai ir vertė. – Respectus Philologicus 35(40), 63–91. Aliūkaitė D., Bakšienė R., Jaroslavienė J. ir kt. 2014: Punktų tinklo tankis geolingvistinės skirties aukštaičiai: žemaičiai požiūriu. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis, 129–196. Aliūkaitė D., Merkytė-Švarcienė E. 2012: Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai. – Kalbos kultūra 85, 155–177. Aliūkaitė D., Mikulėnienė D. 2014: Geolektų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai Lietuvoje. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis, 257–262. Aliūkaitė D., Mikulėnienė D. 2016: Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis). – Acta Linguistica Lithuanica 74, 89–120. Aliūkaitė D., Mikulėnienė D., Čepaitienė A., Geržotaitė L. 2017: Kalbos variantiškumas ir jo vertinimas perceptyviosios dialektologijos požiūriu: variantų ir vietų vaizdiniai, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Bacevičiūtė R. 2004: Šakių šnektos prozodija ir vokalizmas, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 21 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Bacevičiūtė R. 2006: Šakių šnektos tekstai, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Bacevičiūtė R. 2008: Tarmių sąveikos požymiai Klaipėdos krašto „suvalkietiškajame“ idio lekte. – Baltu filoloģija 17(1/2), 5–18. Bacevičiūtė R. 2010: Lietuvių kalbos žemaičių tarmės ypatybės vakarų aukštaičių kauniškių šnektose. – Respectus Philologicus 18(23), 235–243. Bakšienė R. 2012: Klaipėdos krašto aukštaitiškosios dalies naujosios tarmės formavimasis. – Žmogus ir žodis 1, 19–23. Bakšienė R. 2015: Tarminio kalbėjimo savivertė ir gyvybingumas: XXI a. pradžios Šakių ir Jurbarko šnektos. – Lietuvių kalba 9. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/174. Bakšienė R. 2016: Vakarų aukštaičių kauniškių priegaidės: Marijampolės šnekta, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Bakšienė R. 2019: Tarminio kalbėjimo vertinimas Paprūsėje: XXI a. pradžios Vištyčio arealo tyrimas. – Lietuvių kalba 13. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/267/199. Bakšienė R., Vaišnienė D. 2014: Klaipėdos krašto aukštaičiai: tekstai ir kontekstai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Dabašinskienė I., Dagilytė E. 2013: Suvalkiečių išskirtinumas: būdo savybės ar kalbėjimas? – Miestai ir kalbos 2. Moksl. red. M. Ramonienė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 105–123. Dailey-O’Cain J. 1999: The Perception of Post-Unification German Regional Speech. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 227–242. Diercks W. 2002: Mental Maps. Linguistic-Geographic Concepts. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. D. Long, D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 51–70. Eckert P. 1997: Age as a Sociolinguistic Variable. – Handbook of Sociolinguistics. Ed. Florian Coulmas, Oxford: Blackwell, 151–167. Evans B. 2002: Attitudes of Montreal Students towards Varieties of French. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. D. Long, D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 71–93. GAT 2008: Grīškabūdžio apylinkių tekstai. Sud. R. Bacevičiūtė, V. Sakalauskienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 22 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Geržotaitė L. 2016: Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose. – Acta Linguistica Lithuanica 74, 121–142. Geržotaitė L. 2018: Šiaulių jaunuolių kalbinė gimtinė mentaliniuose žemėlapiuose. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 5. Sud. R. Bakšienė, N. Morozova, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 76–101. Geržotaitė L. 2019: Bendrinės lietuvių kalbos vaizdinių kalbinio standarto plote tyrimas: vienos Kauno rajono gimnazijos atvejis. – Lietuvių kalba 13. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/278 (žiūrėta 2019 09 27). Geržotaitė L., Čepaitienė A. 2016: Vilkaviškio jaunuolių kalbinė gimtinė: ribos, taisyklingumo ir patrauklumo vertės. – Verbum 7. Prieiga internete: http://www.zurnalai.vu.lt/verbum/issue/view/889. Geržotaitė L., Mikulėnienė D. 2014: Geolectų ir regiolectų formavimasis Lietuvoje: žemėlapis ir komentarai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis. Girdenis A., Zinkevičius Z. 1966: Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos. – Kalbotyra 14, 139–147. Grinaveckienė E. 1957: Mituvos upyno tarmės fonetika. – Lietuvių kalbotyros klausimai 1, 119–180. Grinaveckienė E. 1996: Jurbarkiškių šnekta. – Jurbarkas: istorijos puslapiai. Ats. red. A. Piročkinas, Vilnius: Pradai, 88–98. Inoue F. 1999: Subjective Dialect Division in Great Britain. – Handbook of Perceptual Dialectology. Volume 1. Ed. D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 161–176. LKTChr 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija. Sud. R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004. Long D. 1999: Geographical Perception of Japanese Dialect Regions. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. D. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 177–198. Marshal J. 2004: Language Change and Sociolinguistics: Rethinking Social Networks (Palgrave Studies in Language Variation), Basingstoke: Palgrave Macmillan. Merkytė-Švarcienė E. 2016: Tarmių mentalinio žemėlapio (ne)tikslumo veiksniai: tarmės vartojimas vs. nevartojimas. – Respectus Philologicus 29(34), 139–154. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽŪTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 23 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 Preston D. 1989: Perceptual Dialectology: Nonlinguists’ Views of Areal Linguistics, Dordrecht: Foris. Preston D. 1993: Folk Dialectology. – American Dialect Research. Ed. D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 333–377. Preston D. 1999a: Introduction. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, XXIII–XL. Preston D. 1999b: A Language Attitude Approach to the Perception of Regional Variety. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. D. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 359–373. Sakalauskienė V. 2013: Jurbarko apylinkių tekstai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Sakalauskienė V. 2015: Jurbarko šnekta – žemaitiško ir aukštaitiško arealų susikirtimo vieta. – Leksikografija ir leksikologija 5, 309–329. Vaicekauskienė L. 2014: Didmiestis ir sostinė geriausios lietuvių kalbos percepcijoje. – Taikomoji kalbotyra 6, 1–31. Prieiga internete: https://taikomojikalbotyra.lt/ojs/index.php/taikomoji-kalbotyra/article/view/52 Vaicekauskienė L., Čičirkaitė R. 2011: Vilniaus klausimas bendrinės lietuvių kalbos sampratose: metalingvistinių vilniečių komentarų tyrimas. – Darbai ir dienos 56, 57–76. VAKKKA 2005: Vakarų aukštaičiai kauniškiai ir Klaipėdos krašto aukštaičiai. Lietuvių kalbos tarmės mokyklai. Sud. R. Bacevičiūtė, D. Mikulėnienė, V. Salienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Zinkevičius Z. 1969: Apie lietuvių kalbos tarmių skirstymą. – Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija 3(31), Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 365–380. Zinkevičius Z. 2006: Lietuvių tarmių kilmė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Gauta 2019 10 10 Priimta 2019 12 18 BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 24 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 IMAGES OF THE LINGUISTIC HOMELAND OF THE YOUNG WESTERN AUKŠTAITIANS OF KAUNAS: THE LINGUISTIC (NON)AFFINITY OF KAUNAS, JURBARKAS, ŠAKIAI, AND MARIJAMPOLĖ Summary The article is concerned with an analysis of a research of images of the linguistic homeland of young people from the locations of the Western Aukštaitian Subdialect of Kaunas: Kaunas, Jurbarkas, Šakiai, and Marijampolė. The subject material constitutes the data from a research conducted under the principles of perceptual dialectology. The images of the linguistic homeland embedded in the consciousness of the respondents can be uncovered through a discourse of the frequency of choice of linguistic codes and an analysis of the drawn (mental) maps of the tendencies of the localisation of the (non)affinity between the linguistic homeland and other locations. The analysis of the data has revealed that it is the subjects from the central locations of the area covered (meaning Šakiai and Marijampolė) who tend to associate their linguistic homelands with dialectal expression. It is likely that, owing to the singularity of a particular variation (the low degree to which it differs from the standard language), some of them are unable to recognise their own linguistic code. In recognising the existence of dialectal and non-dialectal expression in their linguistic homeland, subjects from Jurbarkas, a border zone of a subdialect, potentially confirm a coexistence of several linguistic variations in it. The linguistic code used in Kaunas most probably connects in the images of local school youth with a variation that approximates the standard language. Drawn maps show that, as far as linguistic affinity is concerned, local young people associate Šakiai and Marijampolė with the major part of the area of Western Aukštaitian Subdialect of Kaunas. The neighbouring border areas of Aukštaitians and Samogitians are considered linguistically closest to Jūrbarkas. The locations specified by Kaunas respondents as being closest to their linguistic homeland almost mirror the area of the standard language as identified in the second decade of the 21st century. The images of variation revealed by the attitudes of the young language users mirror the objective linguistic variation both of the subjects’ linguistic homeland and its surroundings, and of the entire area of the Lithuanian language to an almost exact degree. BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204 LAURA GERŽOTAITĖ. Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių ir Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas | 25 doi.org/10.35321/bkalba.2019.92.05 KEYWORDS: perceptual dialectology, Western Aukštaitian subdialect of Kaunas, linguistic homeland, linguistic affinity, drawn maps. LAURA GERŽOTAITĖ Vilniaus universiteto Kauno fakultetas Muitinės g. 8, LT-44280 Kaunas [email protected] BENDRINĖ KALBA 92 (2019) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204