Plikių tarmės žodžio galo dvibalsis „-ai“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA ORDÄNDSDIALEKTENS SLUTDIFTONG -ai1 D. GARGASAITĖ Plikiai (plikė) är en ort 12 km nordost om Klaipėda. Dialekten i trakten tillhör de donininkiska samogitierna och ligger i den norra utkanten av deras område. Under den dialektologiska expeditionen 1959, då dialekten undersöktes i byarna Plikiai, Pakamorai, Šimkai och Šatriai, uppmärksammades ett intressant fonetiskt fenomen – slutdiftongen -ai övergår till -uo. Diftongens ai monoftongering i dialekterna kring Klaipėda och Priekulė uppmärksammades av A. Becenberger redan i slutet av 1800-talet. A. Becenberger betecknar den monoftongerade diftongen ai med ă, till exempel: rankătas ”små händer”, žėdăszei ”små ringar”. Om uttalet av detta ljud säger författaren att ă uttalas som o, med en tendens mot ett långt a. Ibland hör författaren ett tydligt, ljust o2. R. Trautmann berör också denna fråga när han skriver om diftongen ai i preussiska och andra baltiska språk. Han säger att diftongen ai med fast ansats i litauiska dialekter kan övergå i ă, och denna därefter i ā; jfr aizkus > ăszkus > āszkus. R. Trautmann ger emellertid exempel på monoftongering av diftongen ai inte bara i ord med fast ansats (dăkts), utan också med fast avslutning (vāks). Här påpekar författaren dessutom att regeln att endast diftonger med fast ansats kan monoftongeras inte är strikt3. Om diftongen ais monoftongering i dialekten kring Klaipėda har även V. Fenclau skrivit. Han noterar att aˈ <ai i den norra delen av Klaipėda-dialekten uttalas ɔˈ, till exempel: ṣ̌.mḳṣ̌ ~ Šimkai, ṛu̇.ṣ ~ Rūsai, jfr maṭṣ̌ ~ *matāi4. På grundval av den varierande övergången hos ai delar V. Fenclau in Klaipėda-dialekten i en nordlig, där ai > ɔˈ, och en sydlig, där ai > aˈ, och anger fenomenets isogloss. I den sydliga dialekten kring Klaipėda talar man i Rumšiškė, Pėmpininkai, Švėpeliai, Lūžai, Pocia(i?), Paugai, Alksniai, Eglynai och Smilgynai. Barškiai, Sudmantai, Lūykiai, Dirvupiai, Leliai, Dūričiai, Bauštininkai, Jokšai och Šatriai är de första byarna längs gränsen, där man talar den nordliga dialekten5. 1 Föredrag presenterat vid den dialektologiska konferensen 1959. 2 Se A. Bezzenberger, Litauische Forschungen, 13, Göttingen, 1882. 3 Se R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, 143, Göttingen, 1910. 4 Se W. Fenzlau, Die deutschen Formen der litauischen Orts- und Personennamen des Memelgebiets, 13, Halle, 1936. 5 ”Isoglossen mellan det sydmemelska och nordmemelska Mundart:” 87 Plikiai, Šimkai, Pakamorai och Šatriai ligger inom det nordliga dialektområdet. De nämnda språkforskarna har inte närmare förklarat diftongen ais monoftongering i Klaipėdaområdets dialekt och har inte heller observerat att ai övergår i uo. I dialekten kring Plikiai övergår diftongen -ai i slutet av ord till -uo (uttalas som o med en svag u-klang) när den står efter en hård konsonant, till exempel: baltuo ~ baltai, gėruo ~ gerai, matuo ~ matai. Diftongen -ai i slutet av ord, som efter en mjuk konsonant har blivit -ei, uttalas e, till exempel: bjaurė: ši pavasarį buvo šalt bjaurė ~ šį pavasarį buvo šalta biauriai; gražė: prekuliškė gražė kalb ~ prekuliškiai gražiai kalba. Diftongen -ai i slutet av ord övergår i -uo: 1. I nominativ pluralis av substantiv med a-stam, till exempel: trīs beržūo ~ trys beržai, penkī sūnū ~ penki sūnai, plūnī rūbū ~ ploni rūbai. 2. I instrumentalis pluralis av pronomen och nominalord med a-stam, till exempel: su tūs vaistūs: manē gērkli rēk patēpī su tūs vaistūs ~ manie „man“ gėrklę reikia patepti su tais vaistais; su nagūs kāp, a su nagūs ēmisi ~ kaip, ar su nagais imsi; pu pātalūs: gulēk pu pātalūs ~ gulėk po patalais. Troligen övergår -ai i slutet av ord ibland analogiskt till -o även efter en mjuk konsonant, om ett ord med diftongen -ai efter en hård konsonant står intill, till exempel: su pênkūos, su ketūruos: su pênkūos vežēmūos i ketūruos lōb ūkininkū mėšlus pūdī mū vežtė ~ su penkiais vežimais ir keturiais liuob ūkininkai mėšlus pūdymo „pūdymui“ vežti. 3. I dativ singularis av pronomen och nominalord med o-stam, till exempel: švėsuōb: aš esu vežēmōs krūovus pi’ mėnesa švėsuō ~ aš esu vežimus krovusi py „prie“ mėnesio šviesai; tūo rankūo: kās tūo mana rankūo ~ kas tai mano rankai; tūo mērgūo: aš pasakēsu tūo mērgū ~ aš pasakysiu „pasakysiu“ tai mergai. 4. I andra person singularis presens av verb med o-stam, till exempel: sakūo: kān tu manē sakūo ~ ką tu manie sakai; dērbūo: kān tu vakār vėsō dēnō dērbūo ~ ką tu vakar visą dieną dirbai; bovūo: kōr tu bovūo ~ kur tu buvai. 5. I adverb bildade av adjektiv med a-stam, till exempel: gērūo, vūkēškūo: aš mūku gērūo vūkēškūo ~ aš moku gerai vokiškai; baltūo: liliji baltūo žī’d ~ lilija baltai žyda „žydi“; nēgērūo: manē nēgērūo ~ manie negėrai „man negera“. Materialet visar att övergången från diftongen -ai i slutet av ord till -uo i Plikiųdialekten inte är ett morfologiskt utan ett fonetiskt fenomen, eftersom övergången i regel sker i olika ordklasser i en viss fonetisk position, nämligen efter en hård konsonant. I allmänhet tenderar diftongerna ai och ei i žemaitiska dialekter att monoftongeras. Man måste dock anta att monoftongeringen av diftongerna ai och ei inte är gammal. I Mažvydas katekes Sydmemels litauiska talas fortfarande i Rumpischken, Neuhof, Schwepeln, Schuscheiken-Jahn, Podszeit-Stankus, Paugen, Bajhor-Mitzko, Eglienen och Schmillgienen. Å andra sidan är de första företrädarna för den nordmemelska dialekten orterna Barschken, Sudmanten-Trusch, Liebken, Clausmühlen, Löllen, Dinwethen, Baugskorallen, Gr. Jagschen och Schattern. ”Se där, 16. 6Transkriptionen som används liknar J. Aleksandravičius. Se J. Aleksandravičius, Kirtis ir priegaidė Kretingos tarmėje. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 1, 97—106, Vilnius 1957. Förkortningen av de korta i och u markeras enligt V. Fenclau. Se W. Fenzlau, a.a., 29—37. 88 det förekommer nästan inte. Man antar att denna monoftongering började uppstå senare, först efter Mažvydas tid⁷. Utvecklingen av Plikių-dialektens diftong -ai i ordslut har sannolikt gått längre än på andra håll i Žemaitija. Till en början monoftongerades ai, och i stället för ai började man uttala a. Därefter har aː utvecklats till ā, jfr. övergångsljudet mellan a och o i Klaipėdaområdet (Kačklininkai, Melnragė), t.ex.: vaːks ~ vaikas (V. Fenclau betecknar det ɔː: βɔːks ~ vaikas⁸), vilket visar en till hälften fullbordad process där a övergår till o. Därefter kan vokalen o ha blivit något diftongerad, liksom andra betonade ändelsevokaler o i Plikių-dialekten, t.ex.: ãnūos ~ anõs, ànūõ ~ anõ, šãkūoms ~ šakõms ”med grenar”. Det är värt att notera att ai i ordstammen har ett annat öde: här monoftongeras ai sällan, t.ex.: dākta ~ daikto. Oftast bevaras det intakt, t.ex.: kerdãitis ~ kerdaitis ”liten herde”, pāiks ~ paik as ”dum”, vaikẽlis ~ vaikėlis. Ordrotens ei monoftongeras oftare än ai i Plikių-dialekten, t.ex.: rēk ~ reikia, ēit ~ eiti, patēkte ~ pateigti ”berätta”, lēd ~ lèida, ”släpper”, fastän vėizu ~ vėizu ”jag tittar”. Således har Plikių-dialektens diftong -ai i ordslut genomgått en längre utveckling än ai i ordstammen, eftersom ordslutets -ai tidigare regelbundet monoftongerades i denna dialekt, liksom i andra žemaitiska dialekter. Man bör anta att denna utveckling av ordslutets -ai till -uo inte är ett gammalt fenomen. Tvärtom är den resultatet av en senare förändring av diftongen -ai, som sannolikt ägde rum först efter Mažvydas tid. SLUTDIFTONGEN -ai I PLIKIAI-DIALEKTEN D. I. GARGASAITĖ Sammanfattning Plikiai ligger 12 km nordost om staden Klaipėda. Dialekten i denna ort tillhör donininkai-dialekten inom žemaitiska. Under en dialektologisk expedition 1959 uppmärksammades i trakten kring Plikiai ett intressant fenomen — förändringen av den slutliga diftongen -ai till -ʊo. I artikelns inledning ges en översikt över litteraturen i ämnet (A. Bezzenberger, R. Trautmann, W. Fenzlau). Därefter anges de fall då diftongen -ai i ordslut kan övergå till -ʊo. Denna förändring sker i alla ordklasser när -ai står efter en hård konsonant (med undantag för analogifall). Artikelförfattaren drar slutsatsen att detta är ett fonetiskt, inte ett morfologiskt fenomen. Förändringen av -ai till -ʊo har sannolikt gått till så här: diftongen -ai i ordslut monoftongerades (ai > aː). Därefter förändrades aː i denna dialekt- 7 Jfr J. Senkus, Pirmosios lietuviškos knygos tarmė. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 1, 73, Vilnius, 1957. 8 Jfr W. Fenzlau, min. verk, 13. 89 sig till о (jfr. övergångsljudet ă i trakten kring Klaipėda) och slutligen började о uttalas med en knappt märkbar nyans av у, liksom alla betonade о i Plikių-dialekten. Man bör anta att slutdiftongen -ai i Plikių-dialekten genomgick en längre utveckling än -ai i andra samogitiska dialekter. Denna övergång ägde troligen rum först efter Mažvydas tid (1547).