Kai kurie nauji žemaičių dounininkų tarmių fonetikos dalykai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA NÅGRA NYA FONETISKA FÖRHÅLLANDEN I DE SAMOGITISKA DONININKAI-DIALEKTERNA B. ROKAITĖ I. Accent och tonaccent i de nordliga kustnära samogitiska dialekterna1 1. Accent § 1. a) Mosėdžio-dialekten har huvudaccent av gammal typ, huvudaccent genom tillbakadragning, sekundär accent genom tillbakadragning, sekundär framskjuten accent och sekundär slutaccent, vilka också är karakteristiska för andra samogitiska dialekter med generell accenttillbakadragning2. b) I den beskrivna dialekten är styrkan hos de tillbakadragna accenterna densamma som i andra samogitiska dialekter3. Den framskjutna accenten skiljer sig i dialekten från motsvarande accent i andra samogitiska dialekter både genom sin styrka och sin placering, och särskilt genom variationer i tonaccenten; därför analyseras den här mer ingående. § 2. a) Sekundär framskjuten accent förekommer i dialekten på: a) Långa obetonade stavelser efter huvudbetoningen: klùmpė ~ klùmpiai ‘klumpor’, mònė ~ mãnie, šãukùo ~ šãukoja ‘ropar’, vėžãm ~ vėžame, aplinkộu ~ aplinkuo ‘omkring’. Eftersom alla långa obetonade stavelser efter huvudbetoningen får framskjuten accent, har ord ofta flera framskjutna accenter: pármùokiejė ~ pérmokėjai, kùovarnė ~ kóvarniai ‘kajor’, pársėldaukėm ~ pérsilaukėme ‘vi fick vänta ut’. 1 I detta avsnitt beskrivs de mer karakteristiska fallen av accent och tonaccent i de nordliga kustnära donininkai-dialekterna. Som grund har Mosėdžio-dialekten tagits, från staden Mosėdis (och de omgivande byarna Naujočkai, Šauklai, Įgariai, Bakščiai, Nevočiai, Miesto Kalniškiai och Šerkšniai), belägen i det nordvästra hörnet av Litauiska SSR, i Skuodas distrikt, 13 km söder om distriktets centralort. Dialekten skiljer sig nästan inte alls i fråga om accent eller tonaccent från de andra nordliga kustnära donininkai-dialekterna; se J. Aleksandravičius, Kretingos-dialektens accent och tonaccent. — ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 1, 97—106, Vilnius, 1957. I arbetet följs den fonetiska transkription som anges i andra upplagan av ”Program för insamling av material till den litauiska språkatlasen”, Vilnius, 1956; dock markeras inte längden hos e och o (<i, u) och ū när de har brytande eller jämn tonaccent och är betonade: den anges av tonaccenttecknet (pẽlns~pìlnas, kìmb~kìmba). I betonade diftonger med sekundär jämn tonaccent markeras båda leden som halvlånga (rõ.n.kà~rankà), även om det första ledet uttalas något längre än det andra. 2 Se V. Grinaveckis, Accenten i de nordvästra donininkai-dialekterna. — ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 1, 109—117, Vilnius, 1957. 3 Se V. Grinaveckis, De nordvästra donininkai-dialekternas fonetiska särdrag och deras utveckling (nedan Švdt fonetinės ypatybės). — ”Vilniaus Valst. pedagoginio instituto (nedan VVPI), Mokslo darbai”, 11, § 10—26, Vilnius, 1960. 141 β) En kort stavelse mellan stavelser med huvudbetoning av äldre typ och sekundär, förskjuten betoning på en lång stavelse: àtnesė ~ ãtnesei, mintova ~ mintuvai, pàkūrams ~ pàkuramas ’som eldas upp’, kálnėskė ~ kalniškiai ’människor som bor på berget’, òšpakalis ~ užpakalis. Om endast korta stavelser följer efter huvudbetoningen av äldre typ i dialekten, är de alla obetonade: ãtnesė ~ ãtnesė, mintuvus ~ mintuvus. γ) Vokalerna a, e, ę, ǫ < a, e, i, u (se § 10). b) Den förskjutna betoningen är särskilt stark i dialekten. Den förskjutna betoningen är starkast i ord som har huvudbetoning av äldre typ på en kort stavelse: dàba ~ dàbar ’ännu’, šòkàm ~ šùkame, mãžàsis ~ mãžasis, įjūdėna ~ judino. När huvudbetoningen av äldre typ ligger på en lång stavelse är den förskjutna betoningen något svagare, men tydligt hörbar: lýtùoc ~ lýtotas ’regnig’, nukalniòu ~ nùkalniu ’nedför sluttningen’, vėikė ~ vėikiai ’snabbt’. Om ett ord har mer än en förskjuten betoning är den starkaste av dem den sista eller den som står i slutet av ordet: ekietęverbalìs ~ ekėtvirbalis, mąsùoju ~ mūsuoju ’åt vår’. c) Sekundär, förskjuten betoning kan ha så många som fyra tonaccenter: kort, bruten, primär jämn och i vissa fall mellanliggande (se §§ 6, 7c, 10, 12 för en utförligare beskrivning). § 3. I regel är alla ord i dialekten betonade, men i tal ansluts enstaviga ord oftast till betonade ord. Konjunktioner, prepositioner, adverb och pronomen fungerar som proklitikon och enklitikon i dialekten, t.ex.: dàbà pàkòše | uo_jau_aštùnta varàu ~ dabar ’ännu’ pàkašu ’jag börjar röra mig’, o jau aštunta varau ’jag går redan vid åtta’; a_kõžna vàkara važiūji pri_mãmā ~ ar kožną ’varje’ kväll åker du till mamma; ka_bòva lėgiondėnė | e_pradėjo tus_làiskus làidîte ~ när hon var på sjukhuset började hon skicka de där breven; uo_dėlku det vill han inte åka; kūo_ce pìkst ont_vàka ~ varför är du arg på barnet. 2. Tonaccent § 4. Dialekten har följande tonaccenter: kort (˘), bruten (˄), primär och sekundär fortis (ˇ), akut (ˊ) och medial (ˋ)4. Kort tonaccent. § 5. a) Kort tonaccent förekommer, liksom i andra samogitiska dialekter med accentindragning, i korta stavelser som består av vokalerna a, e, i, u, ę, ǫ i följande fall: α) i enstaviga ord: kàs, nẽs, rẽs ~ ris, lõps ~ lùps (även i ord som blivit enstaviga i dialekten: làps ~ lùpas, rẽc ~ rėtas, sòh ~ sùka, žėb ~ žiba); β) med indragen accent: àkmõu ~ akmuõ, svẽtės ~ svečiais, pìli ~ pilì, lùpì ~ lupi, kẽtė ~ kiti, lõpò ~ lupù; 4Vad gäller tonaccenter skiljer sig den beskrivna dialekten mest från andra samogitiska dialekter genom den korta accenten i den primära, ursprungliga betoningen i ord med förskjuten betoning (§ 5b), primär fortis på e, o <i, u (§ 9), den sekundära, förskjutna betoningens korta accent (§ 6), den brutna accenten (§ 7c) samt primär fortis (§§ 10–12) och den indragna betoningens akuta accent (§ 14); jfr V. Grinaveckis, Švdt fonetinės ypatybės, §§ 45–93. Här beskrivs mer ingående de nämnda fallen av tonaccentuttal. 142 γ) med sekundär slutbetoning: mẽr.gà ~ mergà, kàtės ~ katės, vìnis ~ vinis (pl. gen.), gã.i.dùs ~ gaidžius, pẽ.r.štų ~ pirštų. b) I dialekten uttalas a, e med kort tonaccent, motsvarande 1k cirkumflexa a, e, i två- och flerstaviga ord med förskjuten betoning, t.ex.: làpė ~ ląpei, žádám ~ žádame, ràšòm ~ ràšant, kàtė ~ kàtei; nẽšęs ~ nẽšinas, kėlõu ~ kėliau ‘keliui’, sènė ~ sėnei, vėdėns ~ vėdinas. § 6. I dialekten kan den korta tonaccenten också förekomma i korta stavelser som fått förskjuten betoning (jfr § 2a), t.ex.: dėdėlė ~ dideliai, išnešiau ~ išnešiau, kàtėnų ~ kàtinų ‘katinui’, lópėtą ~ lópėtai, óndėnėi ~ vandenie ‘vandeniui’, pàvedai ~ pavėdžiau, sèšerėi ~ sèserie ‘seseriai’. En kort stavelse får förskjuten betoning (och kort tonaccent) under samma omständigheter även i andra dounininkai-dialekter, såsom: pàžastė ~ pažastiai, kòbėlõu ~ kūbilu ‘kubilu’ (Grūšlaukė), šòlinė ~ šūlinėje (Kulai I, Skuodo raj.), àpkaklėms ~ àpkaklėms ‘apikaklėms’ (Seda), òždòralis ~ užduralis ‘vieta už durų, kiemas’ (Alsėdžiai), pàvakarė ~ pavakarė (Gadūnavas, Telšių raj.). Bruten tonaccent. § 7. Den brutna tonaccenten motsvarar 1k akut accent, och i dialekten uttalas med den, liksom med 1k akut accent, långa vokaler och diftonger, t.ex.: lìkst ~ lygsta, lùpa ~ lūpa, šlūta ~ šluota, tiẽls ~ tėvas. Utöver det nämnda fallet uttalas i dialekten även följande med bruten tonaccent: a) Sekundära diftonger, som uppkommit ur a, e, ę, ǫ + l, m, n, r, i, u genom ändelseförkortning, t.ex.: stàls ~ stālas, šlàm ~ šlāma, tvàns ~ tvānas ‘potvynis’, gārs ~ gāras, kẽl ~ kẽla ‘kelia’, sēm ~ sēma ‘semia’, sēns ~ sēnas, kẽrs ~ kẽras, pẽl ~ pila, žẽls ~ žilas, vežẽms, ~ vežimas, mẽn ~ mina, kòl ~ kūla ‘kulia’, stòm ~ stūma ‘stumia’, kòr ~ kūra ‘kuria’, klẽus ~ klėvas, lẽi ~ lėja ‘lieja’.I stället för dialektens brutna tonaccent uttalas vokalerna a, e i 1k i detta fall med cirkumflex accent, medan i, u uttalas med kort accent, eftersom de i 1k liksom konsonanterna tillhör olika stavelser. b) Långa stavelser i verbens personändelser (i stället för 1k cirkumflex accent), t.ex.: radāu ~ radāu, skaitāu ~ skaitāu, žẽnā ~ žinai, nešẽ ~ nešėi, rašẽs ~ rašys, skaitīs ~ skaitys; och futurums tredje person (i stället för 1k kort accent), t.ex.: lìs ~ lŷs ‘lis’, gīs ~ gŷs ‘gis’, būs ~ būs ‘bus’, džūs ~ džiūs ‘džius’, lūš ~ lūš ‘luš’. c) Långa stavelser med förskjuten betoning (vanligast), t.ex.: brõngė ~ brāngiai, dáilė ~ dailiai, dẽrbā ~ dirbai, šūokā ~ šōkai, tīlēm ~ tyliame ‘tylime’, vàkõu ~ vaikuo ‘vaikui’, pàbẽngė ~ pabengė ‘pabaigė’, pàplūotis ~ paplotis ‘paplotis’, àprùmba ~ āprumbą ‘sijono juosmenį’, pàršūove ~ pāršovė, pavàlgìsi ~ pavalgysi, mùosiedie ~ Mósėdėje ‘Mosedyje’, plāukiuosēm ~ plaukiosime, ràtpiedē ~ rātpėdžiai ‘stipinai’, sòt rēnkies ~ sutrenkės ‘susitrenkė’, vàkščiuodams ~ vaikščiodamas. d) Vokalerna a, e i ljudhärmande ord, t.ex.: màkt ~ mākt, bākst ~ bākst, bāpt ~ bāpt, klẽpt ~ klēpt. Primär fortis. § 8. Primär fortis motsvarar 1k cirkumflex accent och förekommer i dialekten i samma fall som 1k cirkumflex accent, t.ex.: kùods ~ kuōdas, mālė ~ mālo ‘malė’, rūktė ~ rūkti, sėgė ~ sėgė, tīsti ~ tįsti, trūmps ~ trūmpas, tẽršč ~ tirštas. 143 Liksom i vissa andra samogitiska dialekter uttalas här vokalerna a, e med denna accent (i stället för kort accent): a) I verbens prefix och ursprungliga infinitiver, t.ex.: ãtvėdė ~ àtvėdė, nėlęs ~ nelesa, lākte ~ lākți, vėšte ~ vėšti. b) I possessiva pronomen: tãvo ~ tàvo, sãvo ~ sàvo. c) I suffixet hos adjektiv i komparativ är vokalen e (utom i det fall då e genom regressiv vokalassimilation blir snävare och uttalas med medelaccent, se § 15 c), t.ex.: jaunėsne ~ jaunėsne, mažėsne ~ mažėsne. § 9. Med ursprunglig jämn accent uttalas i dialekten vokalerna ę, ǫ, betonade med huvud-/ursprunglig betoning och motsvarande kortaccentuerat 1k i, u. Sådana ę, ǫ förekommer i ord som saknar förskjuten betoning, t.ex.: lėpa ~ lipo, kėba ~ kibo, šešėra ~ iširo, nutėka ~ nutiko ‘hände’, palėka ~ paliko, pražėla ~ pražilo, snėga ~ snigo, blėzgė ~ blizgė, nudrėškęs ~ nudriskęs, kėštė ~ kišti, rėštė ~ rišti, abūdo ~ abūdu, adbōka ~ atbuko, bōva ~ buvo, pōva ~ puvo, šōta ~ siūto, dōgnos ~ dūgnas, smōkte ~ smukti. Den ursprungliga jämna accenten hos vokalerna ę, ǫ har, liksom hos a, e, utvecklats ur den korta genom att dessa vokaler förlängdes. I andra samogitiska dialekter är ę, ǫ i detta fall halvlånga och uttalas med medelaccent. § 10. I dialekten kan även stavelser som uttalas långa och har förskjuten betoning ha ursprunglig jämn accent5. Den ursprungliga jämna accenten i stavelser med förskjuten betoning uttalas: 1. I stället för den äldre fallande accenten: a) I roten: àtkàlte ~ àtkalte ‘atkal­tė’ (: kalti), ėžgóustis ~ išgąstis (: išsigąsti), pašárdis ~ pašardis (: žaizdas), pagrūóvis ~ pagrūovis (: griovi), paláukis ~ paliaukis (: liaukos), patálkis ~ patalkis (: talką), pavėržis ~ paviržis (: vi̇ržti duoti), paláukė ~ Pàlaukė (by i Skuodo kommun) (: laukás), pərlėke ~ pérėkė (: lėkti); b) I suffix: rūkštinė ~ rūgštynė ‘rūgštynė’, nūotrine ~ nōtrynė, rūpūže ~ rūpūžė, pąrąmbūotis ~ Pàrambuotis (en åkerareal i trakten kring Mosėdis) (: Rambuòtis ‘efternamn’); c) I första ledets ändelse: gėrūoje ~ gėrojo, gėrōji ~ gėraji, mažūosės ~ mažosios, mažōje ~ mažąją. 2. I stället för den äldre stigande accenten: a) I roten: pàmūote ~ pāmotė (: motė), pàtėvis ~ pātėvis (: tėvas), pàlūpis ~ pãlūpis (: lūpa), pàšėnis ~ pašienis (: šiena), pàšūostė ~ pašostė (: šostas), pòšpūrė ~ pùspūrė (: pūras); b) I suffixet: pēiškūne ~ Paeiškūnė (en by i Skuodo kommun) (: floden Eiškūnas, i Skuodo kommun); c) I första ledets ändelse: gėrājė ~ gērajai, pėrmōjuoju ~ pirmuojuoju ‘den första’, mūsōjuoju ~ mūsųoju ‘vår’, (Grūšlaukė); dėrbōntūosiems ~ dirbančiosioms, dėrbōntējė ~ dirbantieji, ētōntējė ~ ēinantieji (Kretinga)6. 5Stavelser med förskjuten betoning och ursprunglig jämn accent uttalas också i andra donininkai-dialekter. Beskrivningen bygger på exempel ur material från dialekterna i Grūšlaukė, Kartena, Kulų I km. (Skuodo raj.), Seda och Alsėdžiai, som finns i dialektologisamlingarna vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Platsen anges endast när uttalet i Mosėdisdialekten är annorlunda. 6 Se J. Aleksandravičius, Kretingas dialekts verb. — ”VVPI Mokslo darbai”, 8, 138, Vilnius, 1959. 144 3. På a, e, ė, o < a, e, i, u: a) i singularis nominativ i pronominalformer: gėrãsis ~ gėrasis, mažãsis ~ mažasis, pàštarãsis ~ paštarasis, pėrmãsis ~ pirmasis, mònãsis ~ manasis; b) i prefixbildningar och sammansatta ord: àpkãklė ~ ãpkaklė ’halskrage’, àpnãšris ~ ãpnašris, pàvakàrė ~ pavakarė, pàrsãkė ~ pėrsakė, pàrdarė ~ pėrdarė ’målade om’, pàréję ~ pėrėjo, pùsesėrė ~ puseserė, pùšmėrgėlė ~ pušmergelė, pàrė.sa ~ pėrišo, pàrlė.pa ~ pėrlipo, pàršp.ka ~ pėrsuko (även i ord med suffixet -alis: ǫždùralis ~ užduralis, ekietvėrbàlis ~ ekėtvìrbalis, òšpãkãlis ~ užpakalis); c) i verbens suffix -av-, -in-, -ij-, -ur-: baltãva ~ baltavo, òugãva ~ úogavo, jọdėna ~ judino, èšmalagėna ~ išmalagino, paklàbėna ~ paklàbino, vàrgė.na ~ vargino, kãulė.je ~ kaulijo, gràjėje ~ grąžijo, sovìtõ.ra ~ suvyturo ’svepte in’. § 11. Fall där det förskjutna betoningen ligger i ordstammen7 och har ursprunglig cirkumflexaccent framträder tydligast i böjningsparadigmet: Singularis Pluralis N. pãtàlkis ~ pãtalkis pãtàlkė ~ pãtalkiai G. pãtàlkė ~ pãtalkio pãtàlkų ~ pãtalkių D. pãtàlkõu ~ pãtalkiuo pãtàlkėms ~ pãtalkiams Ack. pãtàlkį ~ pãtalkį pãtàlkùs ~ pãtalkius Instr. pãtàlkõ ~ pãtalkiu pãtàlkės ~ pãtalkiais Lok. pãtàlkie ~ pãtalkėje pãtàlkùs ~ pãtalkiuose Substantiv av femininum har också förskjuten betoning med ursprunglig cirkumflexaccent i pluralis nominativ (jfr. pãmõtes ~ pãmotės, pàšùostės ~ pašùostės). När den ursprungliga cirkumflexaccenten ligger på vokalerna a, e, o (àpnãšris ~ ãpnašris, šùlėnė ~ šùlinė, àpõšė ~ apušė), får formerna instrumental singularis och ackusativ pluralis inte förskjuten betoning, t.ex.: Singularis Pluralis N. àpkãklė ~ ãpkaklė àpkãklės ~ ãpkaklės G. àpkãklės ~ ãpkaklės àpkãklų ~ ãpkaklių D. àpkãklė ~ ãpkaklei àpkãklėms ~ ãpkaklėms Ack. àpkãklę ~ ãpkaklę àpkãkles ~ ãpkakles Instr. àpkãkle ~ ãpkakle àpkãkliems ~ ãpkaklėmis Lok. àpkãklie ~ ãpkaklėje àpkãklės ~ ãpkaklėse I paradigm för pronominalformer med ursprunglig cirkumflexaccent på den förskjutna betoningen i det första ledets slut uttalas följande kasus med den: maskulinum singularis nominativ (ursprunglig cirkumflexaccent på a), genitiv och ackusativ, samt femininum singularis ackusativ och pluralis nominativ, t.ex.: 7I ord med förskjuten betoning i suffixet förekommer den ursprungliga cirkumflexaccenten på den förskjutna betoningen i samma kasus som i ord med förskjuten betoning i stammen. 10. Kalbotyros klausimai, IV 145 Vienaskaita V. geràsis ~ gẽrasis geróji ~ geróji K. gerũoje ~ gẽrojo gerũosės ~ gerõsios N. gerõjûu ~ gẽruoju gerãjë ~ gẽrajai G. gerõji ~ gẽraji gerõję ~ gẽrają Įn. gerõjo ~ gerúoju gerõje ~ gerãja Vt. geramẽje ~ geramẽje gerũjoje ~ gerõje Daugiskaita V. gerẽje ~ gerẽji gẽrũosės ~ gerõsios K. gerũjų ~ gerũjų gerũjų ~ gerũjų N. gerẽsėms ~ gerẽsiems gerũosėms ~ gerõsėms G. gerũsus ~ gerũsius gerũoses ~ gerõsias Įn. gerãsės ~ geraisiais gerũosiėms ~ gerõsėmis Vt. gerũsūs ~ gerũsiųse gerũosėse ~ gerõsėse I Kretingas och Grušlaukės dialekter har den primära kontinuerliga accenttypen i den första delen av det förskjutna ordaccenten också förekommit i stället för den forntida fallande accenttypen (jfr § 10). § 12. a) Den kontinuerliga accenttypen i den förskjutna ordaccenten i stavelser som av naturen har fallande accent är i dounininkai-dialekterna utan tvivel bevarad från forntiden, på samma sätt som den kontinuerliga accenttypen i den tillbakadragna ordaccenten (se § 13) och den drivande accenttypen (se § 14). b) Den fortgående accent som de av naturen akut betonade stavelserna har vid förskjuten betoning kan i många fall ha uppkommit genom metatoni, jfr. pašùostę ~ pašostė och lk pasõstė: sóstas. c) Slutstavelser betonade med förskjuten betoning har alltid en bruten accent. d) Om den ursprungliga betoningen ligger på en lång stavelse, är vokalerna ę, ǫ med förskjuten betoning halv-långa och uttalas med medelaccent: várgę.na ~ várgino, kaũlę.je ~ kaũlijo, páršǫ.ka ~ pérsuko; men om den ursprungliga betoningen ligger på en kort stavelse (som består av vokalerna a, e, ę, ǫ eller i, u), är de nämnda vokalerna med förskjuten betoning långa och uttalas med fortgående accent: sǫšlà-pėna ~ sušlapino, ápǫšė ~ ápūšė. Sekundär fortgående accent. § 13. Denna accent förekommer endast i långa näst sista stavelser med indragen betoning, om ändelsen är kort, t.ex.: gõ.r.bė ~ gurbė ’i hönsboet’, kẽ.ž.i.mė ~ kiemė, kél.i.n.tà ~ kelintą, pàbõ.n.gà ~ pabangą ’slut’, prìgì.m.tà ~ prigimtą ’medfödd’, sù.n.ki ~ sunki, šã.u.kǫ ~ šaukiu ’jag ropar’, tùorà ~ torà ’stängsel’. Framflyttad accent. § 14. Ord med indragen betoning har framflyttad accent. Med denna uttalas vokaler och diftonger som av naturen har akut accent, t.ex.: aukštã ~ aukštai, gálvą ~ galvą, jáunų ~ jaunų, káltną ~ kaltinai, káilėnė ~ kailiniai, kūokį ~ kokį, pláuką ~ plaukai, plúonų ~ plonų, pėmdėlė ~ pemdėlė, sélpnin ~ silpnyn, stúorās ~ storais, žiobėlės ~ obelės, žáltīs ~ žaltys. Medelaccent. § 15. I dialekten uttalas följande med medelaccent: a) Vokaler och diftonger betonade med indragen betoning, förskjuten från en cirkumflex ändelse till en cirkumflex näst sista stavelse, t.ex.: dọ.ubė ~ duobė, lá.ukū ~ 146 laukų, kȯ.rtȯs ~ kurtȯs ’döva’, mã.žãs ~ maišais, vã.rlȯ ~ varlė, žvã.igždė ~ žvaigždė. b) Vokaler och diftonger med indragen betoning i flerstaviga ords tredje eller senare stavelse räknat från slutet (utom när dessa vokaler eller diftonger av naturen har cirkumflex accent, jfr. § 14), t.ex.: liežuvìs ~ liežùvius, rėištȯvȯs ~ riestuvùs, šaldėnùs ~ saldinių, dùmblėna ~ dumblina, rù.kštėnȯ ~ rūgštinių, šàukȯntȯs ~ šaukànčios ’ropande’, brãuktȯvė ~ brauktuvė. c) e, i, u som påverkats av regressiv vokalassimilation och har ursprunglig betoning, t.ex.: kėlì ~ kėli, pìeti ~ pėti, mù.sis ~ mùsys ’flugor’, vì.nis ~ vynys, men: kėlė ~ kėlio, pėte ~ pėčio ’axel’. II. Förändringar av diftongerna an, en (> motsvarande litauiska ą, ę, a, e) i de nordliga dounininkai-dialekterna § 16. De äldre diftongerna an, en, som motsvarade litauiska ą, ę, utvecklades i alla nordliga dounininkai-dialekter till ǫ, ę. Med tiden har dessa i vissa delar av området diftongerats och blivit ǫu, ęi. Diftongerna ǫu, ęi med detta ursprung förekommer hos de nordliga kustnära dounininkai-dialekterna (Skuodas, Mosėdis, Ylakiai, Salantai8, Grūšlaukė, Darbėnai) och i det nordöstra hörnet av dounininkai-området (Klykoliai, Viekšniai, Akmenė, Papilė)9. § 17. a) I det nämnda området förekommer rotens diftonger ǫu, ęi, som motsvarar litauiska ą, ę, både under betoning (med akut eller cirkumflex accent) och obetonade, till exempel: α) betonade med den ursprungliga, gamla accenten: kȯunsis ~ kąsnis, ǫužȯuls ~ ąžuolas, žȯusla ~ žąslai, galȯustė ~ galąsti; drȯusė ~ drąsiai (Klykoliai); spȯusla ~ spąslai ‘fällor’, ǫušȯs ~ ąsas ‘krok’, skłȯustis ~ skląstis, spręstė ~ spręsti, paspęistė ~ paspęsti, tęiūs ~ tėvas ‘smal, tunn’ (Mosėdis); skęište ~ skęsti, gręištė ~ gręžti (Grūšlaukė); β) betonade med retraherad accent: rȯ.u.stùs ~ raštus, drȯ.u.šȯs ~ drašus, grȯ.u.š-tùs ~ gražtus; žȯusė ~ žąsė ‘gås’ (Akmenė); ȯ.ušù ~ ašų (Viekšniai); skę.i.s-tȯ ~ skęstų, grę.i.žȯ ~ gręži (Grūšlaukė); γ) obetonade: drȯusȯms ~ drašumas, žȯusiena ~ žąsiena; grȯužėn ~ gražina (Klykoliai); tęišėms ~ tęšimas, gręižėms ~ gręžimas; tęivȯms ~ tėvūmas (Mosėdis). b) Diftongen ǫu i ordet ąžuolas förekommer också i enskilda dialekter som har an, en < ǫ, ę, till exempel: ǫužȯls ~ ąžuolas, ǫužùlìns ~ ąžuolynas (Židikai); ǫužȯuls ~ ąžuolas, ǫu-žȯulėlis ~ ąžuolėlis (Stro peliai och Dupułčiai, Kretinga raj.); ǫužȯuls ~ ąžuolas (Tickinai, Rietavas raj.), men: kȯunsis ~ kąsnis, galȯustė ~ galąsti med flera. § 18. a) I Ylakiai har den betonade diftongen an och den betonade respektive obetonade en genom ǫn, ęn > ǫ, ę utvecklats till u˙, i˙ till följd av regressiv vokalassimilation: kansnis > kȯnsnis > kȯsnis > kùsnis, brensi > bręnsi > bręsi > brisi, skensi > skęnsi > skęsi ~ skįsi; assimilationen påverkar inte den cirkumflexbetonade diftongen an, till exempel: žȯusis ~ žąsys, žȯ.usė ~ žąsėje ‘i gåsen’. Detta olika uttal av betonat och cirkumflexbetonat an 8 Om Ylakiai och Salantai gäller endast litauiska ą ~ ou, medan litauiska ę ~ ė. 9 Detta avsnitt begränsar sig till förändringarna av de äldre diftongerna an, en i det nämnda området med nordliga dounininkai-dialekter och anger utbredningen av de undersökta företeelserna. 147 skulle tala för att även i andra beskrivna dialekter påverkades den akut betonade an-vokalen av assimilation tidigare än den cirkumflexbetonade. b) I Skuodo- och Mosėdisdialekterna väster om Ylakiai, där den regressiva vokalassimilationen är ganska stark, påverkas inte längre ens det akut betonade ų < an; tydligen förändrades ųn, en här tidigare, och den vokalassimilation som därefter satte in kunde inte längre göra dem trängre. Detta skulle också framgå av att den första komponenten i den akut betonade diftongen an i dessa dialekter blir trängre genom assimilation (jfr § 34 g). § 19. I ordslut uttalas ou, ei < ąñ, eñ i följande fall: a) I betonad ordslutsposition: α) i ackusativ singularis av pronomenen kas, tas, anas, katras, tatras (det korrelativa pronomenet till katras): kõu ~ ką, tõu ~ tą, ānõu ~ aną, kàtrõu ~ katrą, tàtrõu ~ tatrą; β) i nominativ singularis och pluralis av maskulina presensparticip i aktivum: biėgõus ~ bėgąs, bènėšõu ~ benešą, dērbõus ~ dirbąs, krìokõu ~ krioką ‘kriokia’, nèdērõu ~ nederą, sãkõus ~ sukąs, šã.ukõus ~ šaukas ‘šaukias’, tràškõus ~ traškąs; nèlõubõus ~ neliuobąs (Grušlaukė). b) I slutet av det första ledet i pronominalformer, t.ex.: gẽrõuji ~ gerąjį, pẽrmõuje ~ pirmąją, mū̃sõuji ~ mūsųjį, pẽgõuji ~ pigiają ‘pigųjį’ (Grušlaukė). Runt Mosėdis och Salantai hörs dock redan o: gẽrõji ~ gerąjį, mažõje ~ mažąją, jōudõji ~ juodąjį. § 20. I trakterna kring Klykoliai, Akmenė, Viekšniai och Papilė motsvaras lk ą i betonad ordslutsposition av ul eller u’, t.ex.: tū̃u || tū̃~tą, ānũ ~ aną, kàtrũ ~ katrą, jāunũji ~ jaunąjį (Klykoliai); kũ ~ ką (Akmenė, Viekšniai); šã.ukõus ~ šaukąs ‘šaukias’, vė.rkũ ~ verką ‘verkia’ (Papilė). § 21. a) I obetonad ordslutsposition, i nominativ singularis och pluralis av maskulina presensparticip i aktivum, motsvaras lk ą av o, t.ex.: dãros ~ darąs, ētos ~ eitąs ‘einas’, ē̇sos ~ ęsąs, sãko ~ saką, neprimãtos ~ neprimątąs, rãšo ~ rašą, sotiņko ~ sutinką10. b) I nominalformer har cirkumflexbetonat -an förlorat -n och förkortats, t.ex.: dėina ~ dieną, mažā ~ mažą, ōntra ~ antrą, pẽlva ~ pilvą, sēna ~ seną, vẽina ~ vieną. Endast i det nordöstra hörnet (Klykoliai, Akmenė) förekommer i nominalformer, i stället för det gamla cirkumflexbetonade -an, två former: med -a och med -o. Här säger man: ẽlga ~ ilgą, rōnka ~ ranką, tėva ~ tėvą och: lãzdo ~ lazdą, pẽjūkoko ~ pijūką ‘girtuoklį’, rōnko ~ ranką, vẽino ~ vieną. § 22. a) Den gamla cirkumflexbetonade diftongen en (> lk e) har i obetonad ändelse, liksom i andra žemaitiska dialekter där en > eñ11, utvecklats till e. Vokalen e < eñ förekommer: α) i ackusativ singularis av nominalformer: pẽlę ~ pėlę, sēnę ~ sėnę, žẽmę ~ žemę, žõlę ~ žolę; β) i nominativ singularis av maskulina particip i preteritum: rãšęs ~ 10 Diftongen ou, i ändelsen av betonade maskulina presensparticip i aktivum och i obetonat o, uttalas också i vissa dialekter som har rotvokalerna o, e i stället för lk ą, ę (i dialekternas gränsområden, där lk ą, ę ~ ou, ei), t.ex.: blėzgõu ~ blizgą, men: bãdos ~ badąs (Kalnalis, Kretinga distrikt); kėlõus ~ ketąs ‘žadas’, men: barõmstos ~ berąmstąs (Stropliai, Kretinga distrikt). 11 Se V. Grinaveckis, Švdt fonetinės ypatybės, §§ 144, 168. 148 rãšęs, zūręs ~ vãręs, jáojęs ~ jójęs; nusprúogęs ~ nusprógęs, prisiedęs ~ prisėdęs (Klykoliai). b) Särskilt bör nämnas nominativformerna i plural av maskulina particip i preteritum. I Klykoliai, Akmenė och Viekšniai används två former av dessa particip: med ändelsen ę och ęi, t.ex.: biegę || biegęi ~ bėgę, nėšę || nėšęi ~ nėšę (Viekšniai), prikėpę || prikėpęi ~ prikėpę, bō.vę ~ būvę, nusepęrkę ~ nusipirkę, gėmęi ~ gimę (Klykoliai). I vissa dialekter bland de nordliga kustnära dounininkai-dialekterna (Kretingos¹², Mosėdžio) har reflexiva particip former med -ęi. § 23. I ordslut i stället för det gamla betonade och obetonade an med akut accent uttalas ǫ eller a. Vokalen -ǫ < -án förekommer i ett större område i norr bland dounininkai-dialekterna och i det sydvästra hörnet. Gränsen mellan -a och -ǫ < -án skulle ungefär kunna dras diagonalt genom Klykoliai, Akmenė, Alsėdžiai och Gargždai. Nordväst om den övergår án i ordslut till ǫ. Här heter det i singularis instrumentalis: gálvo ~ gálva, lãzdõ ~ lazdã, jáunõ ~ jáuna, mažõ ~ mažã, šãkõ ~ šakã, mãšino ~ mãšina, plõtõ ~ plutã, plūnksno ~ plūnksna; rǫ.n.ko ~ rankã (Klykoliai). På grund av det betonade -an > -ǫ har singularisformerna i instrumentalis för femininum och maskulinum i dessa dialekter sammanfallit fonetiskt, så att sǫ mažõ vãkõ (~ med små barn) och sǫ mažõ gálvo (~ med ett litet huvud) uttalas precis likadant. Den nämnda diagonalen, som skiljer -án > -ǫ från -a, är ungefär parallell med den sydöstra gränsen för am, an, em, en > om, on, em, en, vilket är ett argument för att förändringen av de nämnda diftongerna, som började i norr, spred sig mot sydost. När förändringen av diftongerna nådde den nämnda linjen måste slutljudet -n i diftongen -an ha försvunnit; därför kunde -a, som blivit ensamt, inte förändras till -ǫ. § 24. I ordslut blir det gamla betonade och obetonade en med akut accent > ę. Vokalen ę < én förekommer: a) i singularis instrumentalis och pluralis ackusativ av ord med ę-stam: sėnę ~ senę, kãtę ~ katę, kãtęs ~ katės, kãrvęs ~ kárves; b) i singularis lokativ: pǫudę ~ pūode, lã.u.kę ~ laukę, męšę ~ miškę, dǫgnę ~ dugnę. I det första fallet (singularis instrumentalis och pluralis ackusativ) övergår det betonade -en med akut accent inte till -ę i det östra randområdet kring Klykol ius, Akmenę och Papilę. Det innebär att slutljudet -n redan hade försvunnit i den östra delen i -én > -ęn. III. Regressiv vokalassimilation i dounininkiska dialekter § 25. Vokalismen i vissa dounininkiska dialekter har påverkats av regressiv vokalassimilation. Denna regressiva vokalassimilation omfattar ett ganska stort område med dounininkiska dialekter: gränsen, som börjar vid den lettiska gränsen vid Kulu I km (Skuodo distrikt), går förbi Mosėdis, rundar Salantus från öster och når i söder Plungė, Žarėnai och Pavandenė 12Se J. Aleksandravičius, Kretingos tarmės veiksmažodis. — ”VVPI Mokslo darbai”, 8, § 73, Vilnius, 1959. 149 (når ända till de nordliga dunininkiska dialekterna), går förbi Luokė (men når inte dit), förbi Raudėnai och Papilė, ända till Klykoliai. I det nämnda området har vokalerna i ordets mitt blivit mer slutna på grund av regressiv vokalassimilation (i fallet e, ę ~ ė, ė ~ a) eller inte blivit mer öppna (i fallet med korta i, u). Regressiv vokalassimilation kan iakttas i följande fall: a) före ordsluts-i < į, im, iš; b) före ordsluts-u < un, uo (i sluten ordslutposition); c) före i, ie, uo, im. Vokalassimilationen verkar dock inte i alla fall på alla platser i det nämnda området, och den är inte likadan överallt: på vissa håll är den starkare, på andra är vokalförslutningen mindre. I detta kapitel försöker man överblicka vad som kännetecknar regressiv vokalassimilation och hur enskilda vokaler förändras genom assimilationen i olika dounininkiska dialekter. 1. Vokalen e § 26. a) Vokalen e blir mer sluten genom assimilation i hela området, men inte i alla de nämnda fallen. e blir alltid mer sluten när ordet har accent på den ursprungliga platsen och e står omedelbart före en stavelse med i < į, im, ie, t.ex.: mė.dis ~ mėdis, še.nis ~ šėnis, mė.di ~ mėdi, še.ni ~ šėni (Kulai I, Skuodo distrikt, Skliaustė, Mažeikių distrikt); miedis ~ mėdis, šienis ~ šėnis, miedi ~ mėdi, šieni ~ šėni (Seda, Makščiai, Alsėdžių omnejd); rietis ~ rėtis ’sår’, liežgis ~ lėžgis ’skons tungband’, iežis || ė.žis ~ ėžis, gienis ~ gėnis ’hackspett’, puodelis ~ puodėlis, kaiškelis ~ kaišeklis ’skrapa’, kieli ~ kėli ’vägen’, trieti ~ trėti ’den tredje’, miesi ~ mėsi, oštieksi ~ užtėksi (Mosėdis); liepšis ~ lėpšis ’en sådan svamp’, šonielis ~ šunėlis, pieti ~ pėti, jauniesnis ~ jaunėšnis, nunieši ~ nunėši (Papilė); pamėsi ~ pamėsi, bevėši ~ bevėši (Tryškiai); skaniėšnis ~ skanėšnis, parviėši ~ parvėši (Girininkai, Raudėnų omnejd); darbiė.lis ~ darbėlis, laukieli ~ laukėli (Klykoliai). b) Om e är obetonat eller får tillbakadragen accent, blir det inte mer slutet, t.ex.: vėži ~ veži, nėši ~ neši, gėri ~ geri (Mosėdis, Seda). § 27. a) Före u < un blir vokalen e mer sluten endast när den är betonad och u följer efter en mjuk konsonant, t.ex.: mė.du ~ mėdžių, še.nu ~ šėnių (Kulai I, Skliaustė); miedu ~ mėdžių, šienu ~ šėnių (Seda, Makščiai); miedžu ~ mėdžių (Papilė); mielėniu ~ mėlēnių ’blåbär’; kielu ~ kėlių (Girininkai); žiemu ~ žėmių, trė.pu ~ trėpių ’trappor’, lentielu ~ lentėlių, men: trėpės ~ trėpės, žėmės ~ žemės, lentėlės ~ lentėlės (Mosėdis). b) Före u < un blir vokalen e inte mer sluten: α) Om den är obetonad (eller får tillbakadragen accent), t.ex.: kėlių ~ kelių, šešių ~ šešių, pečių ~ pečių, pelių ~ pelių (Mosėdis); gėrėšniu ~ geresnių (Papilė); men: gerėšniu ~ geresnių (Mosėdis). β) Om den följande stavelsen börjar med en hård konsonant, t.ex.: mėtu ~ metų (Seda), pėtru ~ Petrų (Mosėdis). Det verkar som om vokalen e påverkas inte av u < un utan av den mjuka konsonanten, men detta motsägs av fall där en mjuk konsonant inte gör vokalen e mer sluten (jfr kėlę ~ kėlio, mergelė ~ mergėlė). Alltså krävs i detta fall både påverkan från u < un och från den mjuka konsonanten för att vokalen e ska bli mer sluten. Andra vokaler (u, ė) assimileras också före en stavelse som börjar med en hård konsonant och bildas av vokalen u < un (se §§ 31, 33b). § 28. Överallt assimileras vokalen e inte av u < uo (i sluten ordslutposition) och ie. Oftast förblir e i detta fall oförändrat, och endast i dialekterna längre norrut- 150 I formerna (Kulai I, Židikai, Vieksniai) övergår de till ę; man säger: mėdžius ~ medžius, šėnius ~ senius, mėdūs ~ medžiu̇se, šėnūs ~ seniu̇se, mėdie ~ mėdėje, šėnie ~ šėnėje. § 29. Ibland dras den betonade vokalen e samman även i en stavelse längre från ordslutet, som inte står direkt före en stavelse med i(ė) < ī, in, t.ex.: ṡieserę ~ seserį: pas am̃nios ṡieserę tarnavau (Girininkai); ḋiebesis ~ ḋėbesės: ḋiebesis kūoks įoudžausis ūuo li̇.taus kēlę laša nukrė.ta (Papi̇lė); ṡieseręs ~ seserys: mėna dvę ṡieseres (Tryškiai); ṡiepeti ~ šėpeti: ṡiepeti mọn padėrpiomęt (Klykoliai). § 30. Den sammanfallna vokalen e uttalas på två sätt: e och ie. e hörs i den norra delen (Kulai I, Ylakiai, Skliaustė, Vieksniai), medan ie hörs längre söderut (Mosėdis, Seda, Papilė, Tryškiai, Alsėdžiai). Det är svårt att dra någon striktare gräns, eftersom både e och ie ofta hörs inom samma område (Mosėdis, Klykoliai). Den sammanfallna vokalen e, när den bär den gamla betoningen, uttalas med medelstark tonaccent. 2. Vokalerna ɔ ~ ą, ę ~ ę § 31. Vokalassimilation påverkar även ɔ (< ɔn < an) ~ ą, ę (< ęn < en) ~ ę. a) ɔ ~ ą dras alltid samman genom assimilation och övergår till u̇; uttalas: žu̇sis ~ žąsys, žu̇si ~ žąsi, kȧsnis ~ kąsnis, ku̇sni ~ kąsni, žu̇su̇ ~ žąsų, ku̇snius ~ kąsnius, ru̇stu ~ rąstų, ru̇stus ~ rąstus (Seda, Skliaustė); žu̇.sie ~ žąsėje, žu̇.sies ~ žąsėse (Seda). På de platser där ɔu ~ ą förekommer uttalas det så i större delen av området (Mosėdis, Kulai I, Vieksniai) (žu̇usis ~ žąsys, ku̇snis ~ kąsnis). Ylakiai skiljer sig från de andra orterna: där dras akutintonationen samman, medan cirkumflexintonationen inte assimileras; man säger: ku̇snis ~ kąsnis, ku̇sni~kąsni, ku̇snius ~ kąsnius, men: žu̇se ~ žąsi, žu̇.usie ~ žąsėje. Tydligen påverkades akut och cirkumflex an >lk ą av assimilationen vid olika tidpunkter. Se även § 18 a. b) Sammanfallningen av vokalen ę ~ ę märks i Ylakiai och trakten kring Židikai. Vokalen ę ~ ę assimileras också av uo i ordslutet (< ā), t.ex.: sk̇iṡte ~ skėsti, sk̇iṡe ~ skėsi, sk̇iṡčio ~ skėščio, u̇ṡčio ~ tęščio (Ylakiai); sk̇iṡti ~ skėsti, sk̇iṡi ~ skėsi (Skliaustė). På detta sätt dras ɔ ~ ą och ę ~ ę samman genom vokalassimilation i den norra, centrala delen av det nämnda området. 3. Vokalerna i, u § 32. På grund av regressiv vokalassimilation förblir de korta i, u, som tidigare nämnts (§ 26), oförändrade och vidgas inte. Det bör noteras att assimilationen av i, u ibland inte sker, trots att vokalen e i området försnävas (Šaukliai, trakten kring Mosėdis, delvis Tryškiai). Å andra sidan vidgas i, u inte heller i obetonad ställning eller när de har retraherande accent, dvs. i samma fall där e inte assimileras (jfr §§ 26 b, 27 b). § 33. a) De korta i, u vidgas följdriktigt inte före ordsluts-i(ę) < ī, in, ie. Med undantag för Tryškiai (där man säger ḋu̇ręs ~ duris, šu̇nęs ~ šunis) och Šaukļi har vi i hela området i, u som inte har vidgats, t.ex.: ki̇.bis ~ kibis, pli̇.kšis ~ plikšis, pi̇.gi ~ pigį pigų, li̇.ksi ~ liksi, nupli̇.ksi ~ nupliksi, ki̇ši ~ kiši, ku̇.kštis ‘höstack’, žu̇.ži ~ žūži, lu̇.psi ~ lūpsi, du̇ris ~ duris (Mosėdis); vi̇.ni ~ vinį, vi̇nis ~ vinys, pu̇.sni ~ pūsnį, pu̇snis ~ pusnis 151 (gen. pl., Kulai I, Skliaustė, Ylakiai, Seda, Makščiai); pili ~ pili, krūpis ‘padda’, šūni ~ šūni, lūpi ~ lupi, sūki ~ suki (Vieksniai); ikišė ~ ikiši, rū-rė ~ turi, krū.pi ~ krūpi, mū.sis ~ mūsis ‘flugor’ (Papilė); mi.ge ~ migi, bi.tes ~ bitys, aveiži.nes ~ avižinis (Tryškiai); pali.kse ~ paliksi, neb-mi.kse ~ neb-migsi, snū.ke ~ snūki, ū.gne ~ ūgni, sprū.kse ~ sprūksi (Girininkai). Ibland vidgas i, u inte heller i en senare stavelse än ordslutsstavelsen (under betoning), t.ex.: rū.denį ~ rudenį, men: rodenelis ~ rudenėlis (Mosėdis, Papilė); dū.kteres ~ dukterys (Rudupiai, Telšių raj.), rū.dimi ~ rudenį (Viekšniai), di.deles ~ didelis (Tryškiai). b) Både före betonat och obetonat ordsluts-u(ə) < um, uo (i sluten ordslutsställning) vidgas de korta i, u vanligen inte genom assimilationens inverkan, t.ex.: vi.ku ~ vikių, ki.bu ~ kibų, muosedi.šku ~ mosėdiškių, kriu.pu ~ kriūpių, pi.gū ~ pigū, biči ~ bičių, gjū ~ giu, rugūš ~ rugiūs (Mosėdis); viniu ~ vinių, pūsniū ~ pusnių, pūsū ~ pušų, žūvū ~ žuvų (Kulai I, Skliaustė, Ylakiai, Seda, Makščiai); pū.su ~ pusių (Papilė); ū.pi ~ ūpį, dū.rū ~ durų, lū.bo ~ lūbų (Tryškiai); rū.blo ~ rūblių (Girininkai). Endast i dialekterna i Mosėdis och Papilė vidgas det korta u och övergår i o när det är obetonat (eller har retraherande accent) före u < um, uo, t.ex.: pōšū ~ pušų, ōtū ~ utų, blōšū ~ blusų, ōsnū ~ usnų (Mosėdis); mdsū ~ mušų, šōnū ~ šunų, rōgū ~ rugių (Papilė). I Papilė vidgas vokalen u också före ie, t.ex.: pōšie ~ pušyje ‘i tallen’, dōktie ~ dukte, pōšie ~ pušėje; på andra orter har man däremot i, u i detta fall: pūsnie ~ pusnėje, pūšie ~ pušėje, ūgnie ~ ugnėje, žūvie ~ žuvėje (Kulai I, Ylakiai, Skliaustė, Seda); migie ~ migėje, duktie ~ dukte (Mosėdis). c) I den nordvästra delen av det undersökta området (Kulai I, Ylakiai, Seda) vidgas i, u inte heller före slut-u o ~ o (<ɑ); här förekommer: palkčiuo ~ palkčio, riščio ~ riščio, lūpčio ~ lūpčio (Ylakiai); lūpčio ~ lūpčio, men: likčio ~ likčio (Kulai I); före ou ~ uo (Seda): riščou ~ riščiuo, lūpčou ~ lūpčiuo. Vi ser att i, u följdriktigast i hela området inte vidgas före i (< ī, im, ie), medan de i alla fall inte vidgas i den norra delen. 4. Diftonger § 34. Den regressiva vokalassimilationen påverkar de första leden (e, ę, o, i, u) i diftonger och konsonantförbindelser (oftast betonade) under samma omständigheter som enskilda vokaler (se § 25), t.ex.: a) ei — pėilis ~ peilis, pėilu ~ peilių, pėili ~ peili (Mosėdis, Seda, Viekšniai även: pė.i.lius ~ peilius); mažėiku ~ Mažeikių (Viekšniai); pėiksi ~ peiksi, lėsi || lėsi ~ leisi (Mosėdis); b) ui — zūikis ~ zuikis, kūilis ~ kūilis, zūiku ~ zuikių, zū.i.kūs ~ zuikius, kūilu ~ kūilių (Kulai I, Skliaustė, Ylakiai, Seda, Viekšniai); knūisis ~ kniuisis ‘mygga’, knūisi ~ kniuisi, knūisu ~ kniuisių (Mosėdis). Längre söderut (Makščiai) blir dock ui > oi, t.ex.: zōikis ~ zuikis, kōilis ~ kūilis, kōili ~ kūili; c) el, er — vėlsi ~ vėlsi (Seda); nėrsi ~ nėrsi, vėrsi ~ vėrsi, siergi ~ sergi (Mosėdis); 152 d) och — birsi ~ birsi, mirsi ~ mišsi, dirbi ~ dirbi, pirti ~ pirti (Mosėdis); šir.dė ~ širdėję (Kulai I, Skliaustė, Ylakiai, Seda, Makščiai); žirnios žirnius, žvirbli ~ žvirblį, oždirpse ~ uždirpsi (Papilė); piršle ~ piršlį (Rudupiai); e) ul — kūlsi ~ kūlsi, pulsi ~ pulsi, mulkis ~ mulkis (men: mólko ~ mulkiu), smulki ~ smulkį ‘fin’ (Mosėdis); bülbu ~ bülbių (Papilė); f) ur — jürgis ~ Jürgis, lürbis ~ liurbis, smürglis ~ smürglis ‘snor’, kюрmi ~ kюрmi, kюрmiu ~ kюрmių, kюрksi ~ kюрksi, bürgi ~ bürgi ‘morrar, mumla’, men: lór.bo ~ liurbíu, kór.mo ~ kюрmiu (Mosėdis). g) Det bör nämnas att även den första delen (o, e) av diftongerna om, on, em, en blir mer sluten genom regressiv assimilation. I Seda och Skliaustė assimileras den första delen av om, on alltid av i i slutet av ett ord (< ī, in, ie) och u (< un, och uo i slutet av ett slutet ord), t.ex.: pūntis ~ pántis (men: pónčio ~ pánčiu), pūnti ~ pánti, pūntie ~ pántėje, pūntu ~ pánčiu, pūntus ~ pánčius; rúnku ~ rañkų, dú.n.tū ~ dantų, žūmbis ~ žambis, rümstis ~ ramstis. På liknande sätt blir även den första delen av diftongerna em, en mer sluten före u (< un), t.ex.: pĩ.n.kų ~ penkių (Židikai, Ylakiai); gĩmbu ~ gémbių, miã.kų ~ ménkių, mi.n.čiū ~ menčių (Seda). I den nordvästra delen av undersökningsområdet (Ylakiai, Mosėdis, Kulai I) blir endast den första delen av en akut betonad diftong mer sluten genom assimilation; här säger man: pūntis ~ pántis, pūnti ~ pánti, pūntie ~ pántėje, pūntu ~ pánčiu, pūntus ~ pánčius (även: sām.tis ~ sámtis i Mosėdis), men: rō.n.ku ~ rañkų, dó.n.tū ~ dantų. am, an, em, en övergick genom påverkan från n, m till om, on, em, en, och därför blir om > um, on > un, em > im, en > in under inverkan av en hög vokal i följande stavelse. § 35. Här har de fall nämnts där vokalen i ändelsen verkar assimilerande (§ 25—34). Det förekommer att på vissa platser inom undersökningsområdet assimilerar inte bara ändelsevokalen utan även en vokal eller diftong i suffixet, t.ex. i Seda: ī — kunkulinė ~ kankulynė ‘mjölksoppa’, bulbìnė ~ bulbynė, pūsninė ~ pusnynė, lumditę ~ landyti, grūnditę ~ grandyti; ie ~ ē — kintietę ~ kentėti (kī.n.ti ~ kenti, kintie-jāu ~ kentėjau, men: kę.n.tọ ~ kentų), kūndietę ~ kandėti, skumbiete ~ skambėti; uo ~ o — rúnkiotę ~ rankioti, krumsniotę ~ kramsnoti; in — virpinte ~ virpinti, smirdinte ~ smirdinti, pabrunginte ~ pabranginti, didinte ~ didinti, dulkintę ~ dulkinti, dirbintę ~ dirbinti. § 36. En översikt över den regressiva vokalassimilationen i det nämnda dounininkai-dialektområdet visar att alla vokaler (e, ə ~ ą, e ~ ę, i, u) påverkas av assimilation i den norra delen — kring Seda, Židikai och Ylakiai. När det gäller graden av påverkan (e > ie och e > ẹ) utmärker sig den mellersta delen — Mosėdis, Seda, Papilė, Tryškiai, Alsėdžiai — där e > ie. Bland de enskilda vokalerna är e den vokal som påverkas mest och över det största området av assimilationen; på vissa platser blir den till och med en diftong (ie). Betoningen spelar en betydande roll (särskilt när det gäller vokalen e): betonade vokaler tenderar att bli mer slutna (dock inte alltid). § 37. Den regressiva vokalassimilationen är inte något mycket gammalt fenomen. Det framgår av förträngningen av diftongen ei: inne i ord blir ei först monoftongiserad, och först därefter blir den, påverkad av vokalassimilationen, mer sluten och övergår till ẹ eller ie: parėsi > parėsi > parėsi; pakreikši > pakreikši > pakreikši; išskleisi > ešklėsi ~ ešklėsi; lėsi > lėsi > lėsi. Eftersom diftongen ei, enligt vad man antar, började monoftongiseras efter Mažvydas, måste den regressiva vokalassimilationen vara ett senare fenomen. 153 NÅGRA NYA RÖN OM FONETIKEN I DOUNININKAI-ZHEMAITERNAS DIALEKTER Б. П. РОКАЙТЕ Sammanfattning I. I den första delen av denna artikel beskrivs karakteristiska fall av betoning och intonation i Mosedis-dialekten. I denna dialekt, liksom i andra žemaitiska kustdialekter, finns det fem olika betoningstyper: primär fornbetoning, primär retraktionsbetoning, sekundär retraktionsbetoning, sekundär slutbetoning och sekundär överförd betoning. Den sekundära överförda betoningen är särskilt stark i dialekten. Alla långa obetonade stavelser får sekundär överförd betoning (veikē ~ veikiai ’snart’) liksom korta stavelser när de står mellan en stavelse med primär fornbetoning och en lång stavelse med sekundär överförd betoning (dėdelē ~ dideliai ’mycket’). I vissa fall får även obetonade a, e, ẹ, ǫ sekundär överförd betoning (gėrasis ~ gėrasis ’god’, pãrėję ~ pérėjo ’gick över’, grãjėję ~ grãjijo ’spelade’, pãršǫ.ka ~ pérsuko ’vred om’). Dialekten har fem intonationer: kort, fallande, avbruten, stigande och medelhög. Artikeln beskriver mer ingående de fall av intonationsbruk som är karakteristiska för denna dialekt och saknas i andra žemaitiska dialekter, nämligen: 1) när vokalerna a, e i ord med sekundär överförd betoning har kort intonation (rãtã ~ rãtai ’kärra’, šenė ~ šenėi ’åt den gamla kvinnan’); 2) när vokalerna e, ǫ < i, u har stigande intonation (bǫva ~ bùvo ’var’, kėba ~ kibo ’höll fast’); 3) när vokaler, diftonger eller diftongliknande kombinationer under sekundär överförd betoning har kort, avbruten eller stigande intonation (ėšnėšiau ~ išnėšiau ’bar ut’, dẽrbã ~ dirbai ’arbetade’, pãmtuǫce ~ pãmotė ’styvmor’); 4) när vokaler, diftonger och diftongliknande kombinationer under retraktionsbetoning har fallande intonation (gãlvà ~ galvà ’huvud’). II. I artikelns andra del beskrivs utvecklingen av de forntida diftongkombinationerna an, en i de nordliga dounininkai-dialekterna. De forntida diftongkombinationerna an, en i de nordliga dounininkai-dialekterna utvecklades till ǫ, ẹ, vilka på vissa platser gav ǫu, ẹi. I ordstammen förekommer diftongerna ǫu, ẹi (i standardspråket ą, ę) både under betoning och obetonade (drǫusė ~ drąsiai ’modigt’, drǫsǫms ~ drąsumas ’mod’, gręištė ~ gręžti ’borra’). I slutet av ordet motsvaras an > av ǫu och en > av ei under betoning och i pronominalformer (kǫu ~ kã ’vad, vem’, dẽrbǫus ~ dirbãs ’arbetande’, gėrǫuji ~ gėrąji ’god’, dẽrbėi ~ dirbė ’de som arbetade’). I obetonad ställning motsvaras en > av e (bǫ.vęs ~ bùvęs ’den som varit’, kãte ~ kãtė ’katten’); an > motsvaras av ǫ i presensparticip (ėtos ~ ėitas ’gående’). I övriga fall motsvaras an > av a (rǫnka ~ ranka ’handen’). 154 Den äldre diftongiska kombinationen -án > -o eller -a. Den diftongiska kombinationen -án > -o i en stor del av de nordliga dounininkai-dialekterna. Den diftongiska kombinationen ên (med undantag för Klykoliai, Akmenė, Papilė) > ẹ. III. I den tredje delen beskrivs vokalassimilationen som är karakteristisk för en stor del av dounininkai-dialekterna. Till följd av assimilatorisk påverkan blir vokalen e > ẹ eller ie; e (i skriftspråket e) > i, o (i skriftspråket a) > u (mėdis || mė.dis ~ mēdis ‘träd’, ski̇sti ~ skesti ‘du sjunker’, žąsis ~ žąsys ‘gäss’), medan vokalerna i, u inte har blivit mer öppna, som man kunde förvänta sig, utan har bevarat sin äldre form (vi.nis ~ vinys ‘spikar’, nominativ plural, šu.ni ~ šuni ‘hund’, men: vėnėis ~ viniės ‘spikar’, genitiv singular, šōniō ~ šuniū ‘med hund’). Beskrivningen anger utbredningsgränserna för varje enskilt fall och ger några exempel på när den första komponenten i en diftong eller diftongisk kombination förändras under inflytande av regressiv vokalassimilation (pėilis ~ pėilis ‘kniv’, pūntis ~ pāntis ‘stigar’) och när en vokal, diftong eller diftongisk kombination i suffixet assimilerar vokalerna i föregående stavelser (kunkulīne ~ kankulȳne ‘mjölksoppa av mjöl’, skumbiete ~ skambėti ‘ringa’). Regressiv vokalassimilation framträder särskilt tydligt i den norra delen av dounininkai-dialektområdet (Mosėdis, Ylakiai, Židikai, Seda, Viekšniai).