Kirčio atitraukimas ir nukėlimas lietuvių kalbos tarmėse

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA ACCENTRETRAKTION OCH ACCENTFÖRSKJUTNING I LITAUISKA DIALEKTER V. GRINAVECKIS I. ACCENTRETRAKTION 1. Termer för accentretraktion § 1. Inom den nuvarande litauiska dialektologin används termerna generell och villkorlig accentretraktion för att beskriva accentretraktion i dialekter, men ingen av dem är exakt. Med generell accentretraktion avses retraktion av accenten från en kort och en lång circumflexändelse. Följaktligen är accentretraktionen i själva verket inte generell — enligt denna regel retraheras accenten inte från en akutändelse. Med villkorlig accentretraktion avses retraktion av accenten från en kort ändelse till den långa näst sista stavelsen. Denna regel omfattar dock endast en av reglerna för accentretraktion från en kort ändelse. Följaktligen räcker dessa termer inte för att beskriva alla fall av accentretraktion. Eftersom de nämnda termerna är inexakta och inte räcker för att beskriva alla fall av accentretraktion, används därför i denna artikel nya termer som beskriver varje fall av accentretraktion från ändelsen. 1. För att ange hur accentretraktionen beror på ändelsens längd och accentkontur används följande termer: a) Accentretraktion från en kort ändelse kallas grav accentretraktion. b) Accentretraktion från en lång circumflexändelse kallas circumflexaccentretraktion. c) Accentretraktion från en akutändelse kallas akutaccentretraktion. 2. För att fastställa reglerna för accentretraktion i enskilda dialekter används följande termer: a) Accentretraktion från en kort ändelse (historiskt kort och historiskt akut) och från en circumflexändelse kallas grav-circumflexaccentretraktion. Accentretraktionen i de dialekter som retraherar accenten inte bara från korta och circumflexändelser utan också från akutändelser kan kallas grav-, circumflex- och akutaccentretraktion. b) Accentretraktion från en kort ändelse i alla fall, det vill säga till den långa eller korta stavelsen närmast ändelsen, kallar vi generell grav accentretraktion. 117 c) En betoningsretraktion från en kort ändelse endast till en lång stavelse längre från ordslutet kan kallas villkorlig retraktion av grav accent. d) En betoningsretraktion från en kort ändelse endast till en stavelse som utgörs av en lång vokal eller diftongen ie, uo kan kallas begynnande betoningsretraktion. 2. Lagar för betoningsretraktion § 2. I de nordliga och nordvästliga litauiska dialekterna flyttas betoningen i vissa fall från ordslutet mot början. Betoningsretraktionen ser inte likadan ut överallt. Dialekternas särdrag i de olika områdenas talspråk skiljer sig åt i flera avseenden, och därför kan betoningsretraktionen delas in i flera grupper åtminstone utifrån tre aspekter: 1) efter vilken ändelse betoningen flyttas från (en kort; en kort och en lång cirkumflex; en kort samt en lång cirkumflex och akut); 2) efter vilken stavelse räknat från slutet den flyttas till (den näst sista; den första (inledande) eller någon annan); 3) efter om hela betoningen vid retraktionen koncentreras till en enda stavelse eller fördelas på två eller flera stavelser. § 3. Den första indelningen. I den allra nordvästligaste delen av området för betoningsretraktion, som i väster gränsar till Kuriska sjön och Östersjön och i norr till Lettlands gräns, har vi retraktion av grav-cirkumflex accent, det vill säga betoningen flyttas från en kort ändelse (från en ursprungligen kort vokal, t.ex.: sūnus ~ sūnùs, daĩlus ~ daí-lùs, från en ursprungligen akut, t.ex.: bàlta ~ baltà < baltá, màrti ~ martì < martí Joniškis) och från en lång cirkumflex ändelse (t.ex.: sũnaus ~ sūnaũs, pàčiuos ~ pačiõs Klykoliiai). Den nämnda betoningsretraktionen omfattar området norr och väster om en linje som börjar vid Minijas mynning och går via Ž. Naumiestis, Pajūris, Upyna, Vaiguva, Kurtuvėnai och Kužiai, rundar Šiauliai och fortsätter via Radviliškis, Baisogala, Upytė och Panevėžys, och väster om Biržai når fram till Lettlands gräns (jfr APh IV 33). På vissa platser i det angivna områdets norra och västra delar flyttas betoningen ibland också från en cirkumflex ändelse. Detta är retraktion av akut accent, som omfattar hela den norra delen av donininkaiområdet, t.ex.: árklliẽms ~ arkliáms, gáidẽms (huvudbetoningen ligger på slutet) ~ gaidžiáms (Kojeliai, Klaipėda distrikt), och förekommer också här och där längs den lettiska gränsen, t.ex.: nèžinau ~ nežì-nau, bǫvau ~ buvau, gèram ~ gerám, kǫkèm ~ kokiám, laũkam ~ laukám, árkliem ~ arkliám, svèččem ~ svečiám (Akmenė, Klykoliai, Vegeriai, Papilė, Tryškiai, Luokė), gèram ~ gerám, kǫkèm ~ kokiám (Šiupyliai), laũkam ~ laukám, árkliem ~ arkliám, svèččem ~ svečiám (Šimkūnų by, Joniškis distrikt, Vilūnaičių by, Joniškis distrikt), liksom även från ordets mitt, t.ex.: pàmate ~ pamãtė, nèžina ~ nežìno (Šiupyliai), sǫsenėsas ~ susinėsasi, nepàdarisi ~ nepadarýsi (Klykoliai, jfr även A. Jonaitýtė LKK II 114, 115). På den norra delen av Mūšos avrinningsområde flyttas betoningen på vissa håll från dativändelser, t.ex.: saũsam ~ sausám, viẽnam ~ vienám. Här uttalas dock dativändelsen med cirkumflex intonation: jam̃, taĩ (Uniūnų by, Linkuva distrikt). Söder och öster om området med retraktion av grav-cirkumflex accent sträcker sig området med retraktion av grav accent, där betoningen endast flyttas från en kort ändelse. I APh IV 33 sägs det att betoningen i detta område flyttas ”endast till en bevarad lång och diftongisk rot”. Detta påstående är inte exakt, eftersom betoningen i det nämnda området flyttas på tre olika sätt: a) Från en kort ändelse alltid, oberoende av den föregående stavelsens längd. Ett sådant fall av betoningsretraktion förekommer i det område där gränsen för retraktion av grav-cirkumflex accent sträcker sig långt mot norr, där den rundar Šiauliai. 118 Detta område omfattar det sydöstra hörnet av dūnininkaiområdet (Kiaunoriai, eventuellt Kiaunorius), Tytuvėnai, Šalōpelkis, Pakražantis, Kražiai, Kušleikiai) och en del av det nordvästra höglandet (Šiauliai, Pakapė, Tyruliai, Šiluva, Lyduvėnai). Dessutom flyttas betoningen alltid från en kort ändelse öster om gränsen för retraktion av grav-cirkumflex accent, kring Biržai, t.ex.: ankšti, ba.l.ti, ta.m.šu; ma.ž.šus, kėlus, vākārė, rutėlės, ni.tikės (Kušleikiai, Kelmė distrikt, se Gtr 103); ainu ~ einu, sōdus ~ sodūs; nāktis ~ naktis, vēdu ~ vedu, nēšu ~ nešu, rāštus ~ raštus, pati ~ pati, rasu ~ rasą, bālu ~ balą, gēru ~ gerą (Vabalninkas); saīs ~ sausą, viēn ~ vieną, sāk ~ šaką, viś ~ visi (Biržai, se I. Lašinskaitė LKK I 189). b) Från en kort ändelse endast när den föregående stavelsen är lång, t.ex.: jāuna, karšti, baūsus, men: mažā, viś, laukai (Troškūnai); girdžu, suprantù, aštūni (Viduklė); laīkus, sveīki (Šimkaičiai, jfr E. Grinaveckienė LKK I 122). c) I den allra sydöstligaste delen av det aktuella området (Suginčiai, Karalinava — Molėtai distrikt, Gelvonai — Ukmergė distrikt) flyttas betoningen från en kort ändelse endast när den näst sista stavelsen består av en lång vokal eller diftongerna ie, uo, t.ex.: sūnus, pǐ?ksu, stora, lōpus, prōtu, viena, diena, men sausā, laukīs, dalīs, tvarkā (se Gtr 103). Den södra och östra gränsen för området med retraktion av grav accent (allmän och villkorlig), sådan den beskrivs här: sausā ir šākā, šāk, går ungefär genom följande orter: Upyna, Nemakščiai, Viduklė, Šimkaičiai, Ariogala, Čekiškė, Kulva, Gelvonai, Giedraičiai, Molėtai, Leliūnai, Vyžuonos, Svėdasai, Kamajai, Kriaunos. § 4. Den andra indelningen. a) I hela det ovan beskrivna området med accentretraktion flyttas accenten inte helt bort från ordslutet: på vissa ställen hörs fortfarande en rest av accent vid ordslutet. Detta kännetecknar alla samogitiska dialekter där accenten retraheras, till exempel: švìsa ~ šviesà, vãpsā ~ vapsā (Laukuva); gálvā ~ galvà, šākā ~ šakà, gáidīs ~ gaidỹs, gėismė ~ giesmė (Grušlaukė); mažā ~ mažà, sausā ~ sausà (Kelmė). I flerstaviga ord med retraherad accent är varje stavelse betonad, till exempel: ãgìnā ~ aguonà, pãvažā ~ pavažà (Laukuva); vàkārė ~ vakarė, pãbō.ngā ~ pabanga ’slut’ (Mažeikiai), jfr Švdt § 3 ff. b) När det gäller accentfördelningen i flerstaviga ord med retraherad accent skiljer sig endast det nordöstra hörnet av de samogitiska dialekterna, där accenten retraheras (Klykoliai, Akmenė, Papilė, Viekšniai), något: där hörs den gamla accenten i korta slutstavelser inte längre, till exempel: kálba ~ kalbà, ãveles, drūktā, mė̃us (Klykoliai), jfr Švdt § 78. Ibland hörs den slutliga accenten, särskilt i en kort ändelse, inte heller i donininkai-dialekten: nēšu ~ nešu, vės ~ visà, žiūv ~ žuviu (Dreverna). Den gamla slutaccenten uttalas på ungefär samma sätt också i den norra delen av nordvästaukštaitiska dialekter (jfr A. Jonaitytė LKK II 109, 110); längre söderut (kring Šiauliai, Pakapė, Šiluva, Krakės) har den gamla slutaccenten bevarats bättre. Både hos samogiterna och hos de aukštaiter som gränsar till dem är den gamla (slutliga) accenten sekundär, medan den retraherade accenten på den första stavelsen är primär. c) Längre österut från de samogitiska dialekterna förekommer rester av den slutliga (gamla) accenten i aukštaitiska dialekter längs gränsområdena för retraktion av gravis-cirkumflexaccent och gravisaccent. Till exempel uttalas i byn Stetiškiai, nära Panevėžys och belägen vid gränsen för retraktion av gravis-cirkumflexaccent, den slutliga (gamla) accenten i ord 119 med retraherad accent i sådana fall då slutstavelsen är lång: laũką ~ lauką, vaikè ~ vaikai, būvǒ ~ buvau, maišǒ ~ mačiau. I korta ändelser finns inte längre några spår av den gamla accenten, till exempel: sausù ~ sausà, šakù ~ šakà. d) Även längs gränsområdena för villkorlig accentretraktion har spår av den slutliga (gamla) accenten bevarats, till exempel: laũkus, vaĩkus (Kamajai), tõli, aũkšta (byn Bikūnai, Anykščiai kommun, jfr Gtr 103). Dessa två accenter hörs i hela norra delen av de östaukštaitiska dialekterna och de östdzjukiska dialekterna (Daugėliškis, Dusetos, Svėdasai, Utena, Zarasai, Linkmenys (se E. Grinaveckienė MADA 2 (9) 176), Rimšė). § 5. Den tredje indelningen. I vissa litauiska dialekter retraheras accenten till den första stavelsen (i flerstaviga ord), i andra till den näst sista (med vissa undantag). Enligt lagen om retraktion av gravis-cirkumflexaccent retraheras accenten till den första stavelsen i samogitiska dialekter. Enligt lagen om retraktion av gravisaccent retraheras accenten också till den första stavelsen i samogitiska dialekter (t.ex.: nėgàlž ~ negali, nebėtùrù ~ nebeturiu, drūo-bužù ~ drobužiu), men parallellt inom området för samogitisk gravisaccentretraktion retraheras accenten till den stavelse till vilken accenten hoppar från ändelsen när ordet böjs, till exempel: aštūni ~ aštuoni (:aštuonis) lapẽlis ~ lapelius (:lapelį), kanapikẽs ~ kanapikės (:kanapikę), bli˙nūkùs ~ blyniukus (: blyniuką), drobužùs ~ drobužius (: drobužį), vuotagù ~ votagų (:votagą), bala.n.džùs ~ balandžius (: balandį); kėtūrì ~ keturi (:keturis), dėdamà ~ dedamà (: dėdamą), vàkarè ~ vakare (:vakarą), neki.m.bama ~ nekimbama (: nekimbama), dèbesù ~ debesį (: debesį) (Kušleikiai, Kelmė kommun). I östaukštaitiska dialekter retraheras accenten till den näst sista stavelsen, till exempel: pamàčà ~ pamačiau, padàrǒ ~ padariau, pavàž ~ pavažą, šonel ~ šuneliù (Pušalotas); avìž ~ aviža, išìs ~ išiša, pabàig ~ pabaiga, vodèg ~ uodega (byn Čeniškiai, Biržai kommun); malõnus ~ malonūs, nobõdus ~ nuobodūs, septintà ~ septintą, išáusta ~ išaušta (byn Kupreliskis, Vabalninkas kommun); akmenù ~ akmenų, sǫ-draške ~ sudraskei, vakàre ~ vakarai, ketǫr ~ keturi (Pušalotas). Till en stavelse längre från slutet retraherar östaukštaiter accenten i ord med accentklass 3, till exempel: vuõdeg ~ uodega, vėrgdam ~ verkdama (samma ort); lĩ˙gǫm ~ lygumą, alkàn ~ alkaną, sausùm ~ sausumą, bėgdam ~ bėgdama (Linkuva), jfr Švdt § 4. Nordvästaukštaiter, vars bosättningsområde gränsar till samogiternas, har en accentretraktion som mycket liknar samogiternas, dvs. accenten retraheras till den första stavelsen (med få undantag), till exempel: pėlenai ~ pelenai, lĩ˙dekà ~ lydeką, bàravìks ~ baravykas, paũkščiuks ~ paukščiukas (Šiupyliai, Šiauliai kommun); àdara ~ atdarà, ìštìsa ~ ištisà, uõdega ~ uodega, dõvana ~ dovanà; àkmenu ~ akmenų, dõbilai ~ dobilai, pàšaki˙s ~ pasakys (byn Eglynaukis, Joniškis kommun). Parallellt förekommer också former med retraherad accent på den andra stavelsen, till exempel: pabaiga (och pàbaiga) ~ pabaigà, sudrāskẽi (och sùdraskei) ~ sudraskei, pasvèikai (och pà sveikai) ~ pasveikai, vandeniũ (och vàndenìnu) ~ vandeniniu (samma ort); maitìnu (och mãitinu) ~ maitinù, dalìnu (och dãlinu) ~ dalinù (byn Šimkūnai, Joniškis kommun). Liknande accentvariation (retraktion till den näst sista och den första stavelsen) förekommer i området från gränsen mot samogiterna till Joniškis (se Gtr 104, jfr även A. Jonitytė LKK II § 4). Längre österut från Joniškis blir den retraherade accenten på den näst sista stavelsen alltmer dominerande. 120 3. Historien om accentretraktion a) Orsaker till accentretraktion § 6. I litauiskan har de gamla cirkumflexaccentuerade vokalerna i ordslut förkortats, t.ex.: sausà < * sausą, vàrna < * vórną (se J. Endzelynas GF 22). I de nordliga litauiska dialekterna har förkortningen av cirkumflexaccentuerade ändelser gått ännu längre. I den nordvästra delen av samogitiska dialekter har de gamla cirkumflexaccentuerade ordslutsvokalerna förkortats så mycket att de knappt hörs, t.ex.: sáus(a) ~ sausa (Priekulė), sáusa ~ sausa (Židikai, Leckava, Klykólai); i den nordvästra delen av östaukštaitiska dialekter (i Mūšos flodområde) har de gamla cirkumflexaccentuerade vokalerna helt försvunnit, t.ex.: saĩs ~ sausà, vàrn ~ vàrna (Pušalotas, Biržai). Eftersom förkortningen av vokaler i cirkumflexaccentuerade ändelser påverkade ordslutet lika mycket när det var betonat som obetonat, måste ändelsernas vidare försvinnande, deras reduktion i nordöstra litauiska dialekter, ha åtföljts av ett annat fenomen — accentretraktion från ordslutet till början. Accentretraktionens början kan förstås på följande sätt: när de långa cirkumflexaccentuerade slutvokalerna gradvis förkortades och dessa vokaler därefter fortsatte att försvinna i de nordliga dialekterna, måste de under sitt försvinnande ha förlorat accenten (:sausà > saĩsa, naujienà > naujienėn), eftersom ett betonat ljud måste uttalas starkare, inte svagare. Ett ord kan inte stå utan accent, därför måste accenten ha uppstått på stavelser längre in från ordslutet. Senare började accenten också retraheras från långa cirkumflexaccentuerade ändelser: šakòs > šakós, pavažòs < pavažõs (Joniškis). Accentretraktionen från långa cirkumflexaccentuerade ändelser kan ha betingats av analogi (i många ord och former hade accenten redan retraherats från ändelsestavelserna); särskilt starkt bör accentueringen av paradigmets former ha verkat. Dessutom förkortades också cirkumflexaccentuerade ändelser på många håll, särskilt i Mūšos flodområde. Det bör påpekas att förkortningen av både betonade och obetonade cirkumflexaccentuerade ändelser i många fall var densamma i östaukštaitiska dialekter, t.ex.: vuverė ~ voverė, báre ~ bãrė, lùnkàs ~ lankõs, blaižas ~ blaizdos (se J. Šukys LKK II 158, 159), pagalàs ~ pagalõs, pradalgis ~ pradalgỹs (Čeniškių k., Biržų raj.), ėžs ~ ežỹs, gėnīs ~ genỹs, ãkma ~ akmuõ (Pušalotas). Det andra steget i accentretraktionen formade det nuvarande området för retraktion av gravis- och cirkumflexaccent. b) Accentretraktionsprocessen § 7. Det är otvivelaktigt så att inte alla ovan nämnda fall av accentretraktion (§ 2–5) har uppkommit samtidigt. Man bör anta att accentretraktionen har skett i etapper, vilket de accentretraktionsgrader som förekommer i dag kan bekräfta. a) Den första graden av accentretraktion, där accenten retraheras från en kort ändelse (en äldre kort ändelse eller en lång cirkumflexaccentuerad ändelse) till den långa näst sista stavelsen, medan rester av den äldre accenten ännu hörs i den slutliga stavelsen (ãũkšta, sūnūs, se § 4), visar sannolikt de allra första, äldsta ansatserna till accentretraktion. I detta fall kunde den långa näst sista stavelsen, när den förkortade cirkumflexaccentuerade ändelsen gradvis försvagades, lättare förstärkas och få accent, eftersom långa stavelser uttalas med större kraft än korta. Detta förklarar hur saũsà redan började uttalas med retraherad accent, medan šakà ännu inte har retraherad accent (se § 3b). 121 En annan variant av accentretraktionens ansatser är retraktionen i vissa orter i Molėtaiområdet (Suginčiai, Karalinava) från en kort ändelse till den näst sista stavelsen, som består av långa vokaler och diftongerna ie, uo (se § 3c). Detta fall av accentretraktion tycks visa att de långa vokalerna och diftongerna ie, uo (som i dialekternas utvecklingsprocesser oftast inte skiljer sig från vokalerna), genom att bilda en tätare fonetisk enhet uttalas med större kraft och längre än diftongerna a, e, i, u + l, m, n, r och ai, ei, au, ui, vars beståndsdelar inte bildar en lika tät enhet. Den sistnämnda accentretraktionen är sannolikt inte ett ursprungligt stadium i accentens förflyttning mot ordets början i hela accentretraktionsområdet, utan ett fenomen som är karakteristiskt endast för de södra östaukštaitiska dialekterna. Att tänka så motiveras av att motsvarande fall av accentretraktion saknas i andra dialekter (samogitiska, nordvästaukštaitiska och centralaukštaitiska). b) Den fortsatta utvecklingen av accentretraktionen har otvivelaktigt gett upphov till en betingad retraktion av gravisaccenten (saũsa, men šakà), och senare även till en allmän retraktion av gravisaccenten (šakà, šakù, šak). Det kan hända att dessa båda stadier av accentretraktion (saũsa och šakà) på vissa håll utgjorde en enda etapp, dvs. att accenten i båda fallen retraherades på en gång. Förekomsten av dessa båda stadier av accentretraktion i östaukštaitiska dialekter (saũsa šakà — Anykščiai och saũs šak — Biržai) och nordvästaukštaitiska dialekter (saũsa šakà — Šiauliai, saũsa šakà — Šimkaičiai) gör det dock möjligt att anta att sådana stadier av accentretraktion förekom åtminstone i en del av dialekterna (ungefär i de områden där dessa stadier förekommer i dag). c) Den etablerade retraherade accenten från korta ändelser spred sig till ordets början och till accenten i cirkumflexaccentuerade ändelser. Analogin torde ha bidragit mest till uppkomsten av detta stadium av accentretraktion, och till en del även förkortningen av ändelserna (se § 6). d) I de allra nordligaste och västligaste dialekterna retraheras accenten (på vissa håll) ibland till ordets början även från akuta ändelser och från ordets mitt (se § 3). Detta är naturligtvis ett ännu senare steg på vägen mot att fast accent ska etableras på den första stavelsen. § 8. Alla de nämnda stadierna av accentretraktion uppkom inte plötsligt, på en gång. Accentretraktionsprocessen fortgick långsamt och gradvis genom alla sina stadier under lång tid: den slutliga accenten försvagades gradvis, samtidigt som den retraherade accenten (ordbörjans accent) förstärktes. Detta framgår framför allt tydligt av de samogitiska dialekterna och de aukštaitiska dialekterna i det samogitiska gränsområdet, där den gamla accenten ännu finns kvar (men redan har försvagats avsevärt), medan den retraherade accenten också redan uttalas: vìna ~ vienà, màžà ~ mažà, láukà ~ laukai (se även § 5, 7 a). Detsamma ser vi också i aukštaitiska området, men där har spår av den gamla (slutliga) accenten bevarats inte i hela området, utan endast längs gränserna för retraktionen av gravisaccenten (§ 4 c, d) och av gravis- och cirkumflexaccenten. Det bör påpekas att i östaukštaitiska dialekter, utanför gränsen för gravisaccentretraktionen, är de långa vokalerna och diftongerna ie, uo i den näst sista stavelsen inte förkortade när ändelsen är kort (såsom obetonade ljud vanligtvis är), t.ex.: tvorà, sūnùs, storà, vienà, juodà, men tva.rà:s ~ tvorõs, su.nauis, sta.rà:s ~ storõs, ve.nà:s ~ vienõs, ja.dà:s ~ juodõs (Utena), se även Kirtis 116. Här kan man ännu inte förnimma någon ordinitial (retraherad) accent, men det faktum att diftongerna ie, uo inte monoftongiseras och att vokalerna ē, ā blir slutnare (utvecklas till ė, o) visar att dessa ljud inte förkortades, liksom de betonade ljuden (jfr plõnas, vėjas, viẽnas, juõdas — Utena). Om så är fallet, finns det följaktligen redan här ansatser till accentretraktionsprocessen. Samma fenomen återfinns också i Veliuona-dialekten, i området för betingad retraktion av gravisaccenten- 122 längs gränserna: plonà, storà, vienà, juodà, bet plunõs, sturõs, venõs, judõs (Vilkijos raj., Saulėtekio k.). När betoningen har retraherats från en lång cirkumflexändelse har spåret av den gamla slutbetoningen bevarats endast på en plats i de östra höglandsdialekterna — i byn Stetiškiai, nära Panevėžys (se § 4c). § 9. Betoningens retraktion har inte börjat samtidigt på alla de platser där betoningen nu retraheras. Redan den gradvisa försvagningen av betoningens retraktion från norr och nordväst mot söder och öster tyder på att retraktionen först började i de nordvästra dialektområdena (kustsamogitiska dialekter, den norra delen av dounininkai) och i de norra delarna av de östra höglandsdialekterna (Mūšas avrinningsområde), och sedan långsamt spred sig söderut och österut från dessa platser. a) Följande fakta visar att betoningen började retraheras först i de kustsamogitiska dialekterna. Vanligen har en ny betoning som uppstår på en stavelse före den gamla betoningen i litauiskan, om den nya betoningen ligger på en lång stavelse, alltid cirkumflex eller medial intonation (som, sett till tonrörelsen, är cirkumflex). Så är fallet i samogitiska dialekter (utom kustdialekterna) och i de nordliga höglandsdialekter som retraherar betoningen, t.ex.: bàltà ~ baltà, bàltos ~ baltõs, laũkų ~ laukų (Joniškis), gìva ~ gyvà, jaũna ~ jaũna (Obeliai). I kustsamogiternas dialekt är det emellertid annorlunda här: om betoningen har retraherats till en cirkumflex rot får den en utdragen (i standardspråket cirkumflex) intonation, t.ex.: ùžì ~ užì, žõsės ~ žąsis (Kartena), eller medial intonation (som bara är en kortare utdragen intonation), t.ex.: laũkà ~ laukai, ná.ujuõs ~ naujõs (Salantai); om betoningen har retraherats till en akut rot får den en pressad (i standardspråket akut) intonation, t.ex.: bá.ltà ~ baltà, bá.ltũos ~ baltõs (Grūšlaukė); pé.rmõs ~ pirmõs, viéžš ~ vėžys (Salantai). Denna dubbelhet i intonationen hos den retraherade betoningen i kustsamogitiskan visar att kustsamogiterna måste ha retraherat betoningen medan de fortfarande uttalade två slags intonation även i förbetonade stavelser: cirkumflex och akut. Därmed drar vi slutsatsen att kustsamogiterna (liksom letterna) retraherade betoningen innan intonationen i de obetonade förbetonade stavelserna utjämnades, medan övriga samogiter gjorde det först efter denna utjämning. Kustsamogiterna retraherade alltså betoningen tidigare och alla andra senare. När tiden kom för den akuta intonationen i kustsamogiternas långa förbetonade stavelser att övergå i cirkumflex, var dessa stavelser redan betonade genom retraktion och kunde därför inte ändra intonation, eftersom det endast är intonationen i obetonade stavelser som har utjämnats: i förbetonade stavelser har cirkumflexintonationen generaliserats, och i efterbetonade stavelser den akuta, t.ex.: kalnài, bet kálnus, vẽžėlės, bet vẽžgėlės (jfr K. Būga LKŽ I XIX). Att betoningen i dounininkai retraherades tidigare än i dūnininkai framgår också av den större förlängningen av vokaler och diftonger med retraherad betoning. I tvåstaviga ord hos dūnininkai där båda stavelserna är långa är till exempel intonationen hos den retraherade betoningen medial, och vokalernas och diftongernas längd skiljer sig inte från längden i obetonade stavelser. I de första stavelserna i orden láukù ~ laukų, dǫntù ~ dantų skiljer sig alltså inte längden hos diftongerna au, ǫn från längden hos samma diftonger i obetonade stavelser, t.ex.: laukåms ~ laukåms, dǫntìms ~ dantìms. Däremot är diftongernas första komponent i detta fall halvlång hos dounininkai: lá.ukàm ~ laukų, dǫ.ntùm ~ dantų, bet laukåms ~ laukåms, dǫntìms ~ dantìms (Salantai). 123 Utifrån de ovan anförda påståendena kan man dra slutsatsen att betoningens retraktion började i det nordvästra samogitiska området och därefter spred sig söderut. Följande uppgifter från de samogitiska dialekterna stöder också denna slutsats: 1. Den retraherade betoningen uttalas starkare i dounininkai än i dūnininkai. 2. Inom dūnininkai-dialektområdet försvagas den retraherade betoningen när man går från norr till söder, tills den helt försvinner vid dialektområdets södra gräns. 3. Ändelsevokalerna i dounininkai, särskilt de nordliga, som bär den gamla betoningen, uttalas svagare än gražǫs ~ gražūs, tǫ? ~ turiù (Salantai), och den gamla (sekundära slut-)betoningen hörs mindre tydligt, t.ex. b) I de östra höglandsdialekterna började betoningens retraktion sannolikt först i Mūšas avrinningsområde, eftersom de gamla korta och gamla akuta ändelserna här redan har försvunnit helt (t.ex.: sūns ~ sūnùs, ràs ~ rasà). Detta visar att ändelserna med akut intonation (och tillsammans med dem de gamla korta ändelserna) började försvagas och försvinna tidigare här, och att betoningen måste ha dragit sig från dessa ändelser till stavelser längre från ordslutet. Man kan anta att den gradvisa försvagningen av ändelseförkortningen (se Gtr 101) och betoningens retraktion (se § 7) söderut och österut från Mūšas avrinningsområde visar hur dessa företeelser spreds från ett enda centrum. § 10. Av allt som sagts i § 9 kan man dra slutsatsen att betoningens retraktion hade två ursprungliga centra: bland samogiterna i den nordvästra delen av dounininkai-området, och bland höglandsborna i Mūšas avrinningsområde. Sannolikt låg kustsamogiternas och Mūšas avrinningsområdes områden med retraherad betoning inte i kontakt med varandra (ännu när företeelsen just hade börjat). Först senare möttes samogitisk betoningens retraktion, när den spred sig österut, av en våg av retraherad betoning från de östra höglandsdialekterna som rörde sig västerut. Området mellan de två områdena med betoningens retraktion har dock ännu inte helt jämnats ut; denna lucka framgår tydligt av att området med retraktion av cirkumflex betoning smalnar av i Šiauliai-bältet (se § 3a). Att samogiternas och höglandsbornas betoningens retraktion uppstod oberoende av varandra framgår också av att reglerna för betoningens retraktion skiljer sig åt: 1. Samogiterna retraherar alltid betoningen till den första stavelsen, medan höglandsborna retraherar den till den andra (med några få undantag, se § 5). 2. Samogiterna har bevarat spår av den gamla (slut-)betoningen ända till i dag (sáusà ~ sausà, mažà ~ mažà, vã-kã ~ vaikai); dessutom fördelar de i flerstaviga ord med retraherad betoning betoningen på alla stavelser (blėzdž'n.gà ~ blezdingà) (se § 4). Spår av slutbetoning hos höglandsbor förekommer endast längs gränserna för villkorad och allmän betoningens retraktion (tõli ~ toli i byn Bikūnai, Anykščiai kommun, sākė ~ sakė i byn Stetiškiai, Panevėžys kommun). Följaktligen har vi, beroende på betoningens olika retraktionsmönster, samogitisk och höglandsdialektal betoningens retraktion (se även Gtr 103, 104). Den samogitiska och den höglandslettiska accentretraktionen möts i området mellan dagens nordvästra och mellersta höglandslettiska dialekter (Šiupyliai—Joniškis). Därför finner vi på denna plats särdrag från båda systemen för accentretraktion (samogitiskt och höglandslettiskt), det vill säga att accenten i vissa fall dras tillbaka på två olika sätt: både till den första och till den näst sista stavelsen, till exempel: àštuoni ir aštuõni, nežinau ir nežinau, mãitinu ir maitinu, dàlinu ir dalinù (Šimkūnų k., Joniškio raj.); pàbaiga ir pabaigà (Eglynlaukio k., Joniškio raj.). Accenten kan också fördelas på flera stavelser i ett ord eller koncentreras till endast en stavelse, till exempel: atèìn ir ateìn ~ ateina, pàti || pàti~ pati (Šiu- 124 pyliai, Šiaulių raj.), dárbininkus ‖ dárbininkus (Šimkūnų k., Joniškio raj.), jämför även A. Jonaitītė LKK II 109, 110. I det nämnda området dominerar dock det samogitiska systemet för accentretraktion snarare än det östliga höglandslettiska, även om man också i Akmenė- och Kuršėnaiområdena, vid utkanten av det samogitiska området, finner särdrag från det höglandslettiska systemet för accentretraktion som har trängt in där. Exempelvis förekommer här ibland bara en retraherad accent (ketųru, ~ keturių, vėsuokė ~ visokie Klykoliai); ibland dras accenten tillbaka endast till den näst sista stavelsen, till exempel: palėkau ~ palikau, nebėmatau ~ nebematau (Klykoliai). c) Accentretraktionens ålder § 11. Den akutliknande intonationen hos den retraherade accenten på den betonade stavelsen i de kustsamogitiska dialekterna visar att accenten där drogs tillbaka innan intonationerna i de obetonade stavelserna sammanföll (se § 9). Detta skulle kunna tyda på att accentretraktionen började tidigare i den samogitiska dialekten och senare i de höglandslettiska dialekterna (eftersom intonationerna hos den retraherade accenten i de betonade stavelserna i höglandslettiska dialekter endast är cirkumflexa (eller mediala); accentretraktionen ägde alltså rum efter att intonationerna i de obetonade stavelserna hade sammanfallit). Det kan dock vara så att intonationerna i de obetonade stavelserna sammanföll senare i samogitiska dialekter, eftersom samogiterna överlag har bevarat tydligare intonationer (som är lättare att höra) än höglandslettarna, särskilt de östliga. Accentretraktionen, som började samtidigt i de samogitiska och höglandslettiska dialekterna, kan alltså ha nått de kustsamogitiska dialekterna medan den akuta intonationen i de obetonade stavelserna ännu inte hade övergått i cirkumflex, medan intonationerna i de obetonade stavelserna hos de östliga höglandslettarna (Mūšabäckenet) redan kan ha sammanfallit. Därför behöver höglandslettisk accentretraktion inte vara yngre än samogitisk. § 12. Utan tvivel är accentretraktionen yngre än förkortningen av akutintonerade ändelser. Så länge de akutintonerade ändelserna var långa kunde accenten inte dras tillbaka, redan av det skälet att accenten inte heller i dag dras tillbaka från akutintonerade ändelser (utom i fall i den nordvästligaste delen av accentretraktionsområdet, se § 3); själva accentretraktionsprocessen är ju också beroende av att de redan förkortade akutintonerade ändelserna försvinner (se § 7). K. Būga har, med stöd av ändelserna hos slaviska lånord — neutrumsubstantiv — fastställt att de akutintonerade ändelserna i litauiskan förkortades omkring 1200-talet (K. Būga LKŽ I XXX—XXXIV). Accentretraktionen måste ha börjat något senare. § 13. a) I lettiskan har ändelser som motsvarar de litauiska akutintonerade ändelserna förkortats tidigare än i litauiskan (K. Būga LKŽ I XXXIV). Enligt J. Endzelynas uppfattning drogs accenten i lettiskan först tillbaka från korta ändelser (se J. Endzelynas Gr 32—33). Accentretraktionen i lettiskan måste alltså en gång ha varit endast gravisisk; senare övergick man givetvis gradvis till fullständig accentretraktion, det vill säga till att fast accent etablerades på den första stavelsen. Om accentretraktionsprocessen i lettiskan var sådan (eller liknande) som i de litauiska dialekterna, var dess orsaker uppenbarligen desamma, det vill säga förkortning av ändelser. Eftersom ändelserna förkortades tidigare i lettiskan måste accentretraktionen också ha börjat tidigare där, och i dag har etableringen av accent på den första stavelsen i lettiskan redan fullbordats, även om det i lettiskan fortfarande 125 förekommer sekundära accenter, vilka sannolikt, liksom i den samogitiska dialekten, är spår av att accenten har förts från ordslutet till början (se § 30). Accentretraktionen, som ett resultat av ändelsernas förkortning, spreds över det lettiska språkområdet (givetvis inte överallt på en gång) och måste också ha spridit sig till det litauiska språkområdet. Så kan man förstå accentretraktionens historia i de östbaltiska språken. b) Att accentretraktionen i lettiskan och i de nordliga litauiska dialekterna har gemensamma rötter framgår också av att detta språkfenomen bildar ett gemensamt, sammanhängande område. Vissa anser att det östra hörnet av det litauiska språkområdet längs gränsen mot Lettland saknar accentretraktion, vilket gör det omöjligt att knyta retraktionen där till den lettiska accenten (se APh IV 33). I själva verket förekommer accentretraktion också i det östra hörnet av det litauiska språkområdet (Kamajai, Zarasai, Dusetos, Rimšė, Apsas), även om den är mycket svag där (se § 4 d). Den fortsatta spridningen av accentretraktionen i detta område (östra höglandslettiska och östliga dzukiska dialekter) tycks ha hämmats av ett annat fonetiskt fenomen — förkortningen av långa obetonade ljud, som måste ha hunnit före accentretraktionen: det är svårare för accenten att flytta till förtoniska stavelser som har förkortats och därmed uttalas svagare (jfr § 8). I vårt bäcken, där de långa obetonade vokalerna har förkortats, har ljuden som bär retraherad accent inte förkortats: dõvan ~ dovanà, giẽsme, ~ giesmẽ, men dovančėla ~ dovanėlė, gedõt ~ giedóti (Pušalotas). I Biržai, där accenten inte dras tillbaka från långa ändelser, uttalas viẽn ~ vienà, men venõs ~ vienõs. II. BETONINGSFÖRSKJUTNING 1. Regler för betoningsförskjutning § 14. I de samogitiska dialekter som drar tillbaka betoningen har ord med huvudbetoning av gammal typ också i vissa fall en sekundär betoning, kallad sekundär förskjuten betoning, som ligger på obetonade efterföljande stavelser. § 15. Sekundär förskjuten betoning förekommer i följande fall: 1. I en lång stavelse (som kommer efter den primära betoningen av gammal typ), t.ex.: audė ~ audèi, brėzgėls ~ brizgelas ‘brizgìlas’, bùom ~ bùtų, bimbāls ~ bimbalas, dedžiojo ~ didžiojoje, ēržēls ~ erželas ‘eržìlas’, ēsēls ~ ėselas ‘asilas’, galvuožerses ~ galvoviršis ‘viršugalvis’, ēšlēi ~ išleja ‘išlieja’, kēpāls ~ kėpalas, lāpē ~ lapei, lādite ~ láidyti, lēpōnt ~ lipant, mōnì ~ manìe ‘man’, mēdie ~ mėdėje ‘medyje’, nuvažiuōnt ~ nuvažiuojant, vuobōls ~ obuolas ‘obuolys’, pāta-line ~ patalynė, parvažāēven ~ parvažiuojavę, ri'tioji ~ rytójuo, sēnēms ~ seniams, sūnū ~ sūnuo ‘sūnui’, sprāgēls ~ sprāgelas ‘spragìlas’, skrōždieles ~ skruzdėlės, šēršūnc ~ širšūnas, šōni ~ šūnie ‘šuniui’, trēzdesimtē ~ trisdešimti ‘trisdešimts’, vākārs ~ vakaras, vėžōnt ~ vežant, vīrāms ~ vyrams, vēršiū ~ veršiuo ‘veršiui’, vēštā ~ vištai, vėjēne ~ vėjėję ‘vėjyje’, viedārs ~ vėdaras, žōnsēnc ~ žąsinas, žing-dāms ~ žįsdamas. De givna exemplen har bara en lång stavelse vardera, belägen efter den primära betoningen av gammal typ. Om ett ord har många långa stavelser efter den primära betoningen av gammal typ, 126 så får de alla sekundär betoning, t.ex.: bånduodãržie ~ bandódaržėję ‘bandodaržyje’, darbúodavomuos ~ darbuodavomós ‘darbuodavomės’, júodalksnes ~ júodalksnias, káustidavom ~ káustydavoma ‘kaustydavome’, mókytúojos ~ mokytojus ‘mokytojas’, pùšimpėlkė ~ Pušynpelkėje (en sumpig skog i byn Šiauduva i Šilalė-distriktet), si̇̀nuotãrpė ~ sienõtarpėje ‘sienotarpėje’, tórpdėrvùonės ~ tórpdirvonis ‘dirvonas, ant kurio mina, džiovina durpes’, žiópčiúodams ~ žiópčiodamas. 2. På a(e) < baltiska ã i ord som är sammansatta eller har en postposition fogad till sig: a) I nominativformerna singular av pronominella adjektiv, t.ex.: bál-tãsės ~ báltasis, dūorãsės ~ dõrasis, gẽltuònãsės ~ geltonasis, gẽrãsės ~ gẽrasis, grẽitãsės ~ grẽitasis, káiltãsės ~ káltasis, krẽivãsės ~ krẽivasis, mãžãsės ~ mã-žasis, mẽnkãsės ~ mẽnkasis, sėnãsės ~ sėnasis, áiškãsės ~ áiškiasis, ãštrẽsės ~ ãštriasis, dáilẽsės ~ dailiasis, gẽlẽsės ~ giliasis, grãudẽsės ~ grãudžiasis, jáukẽ-sės ~ jáukiasis, línksmẽsės ~ línksmiasis (lìːn.k.smõs ~ linksmius ‘linksmas’, plã-tẽsės ~ plãčiasis, žõngẽsės ~ žãngiasis (žõː.n.gõs ~ žangus ‘kas sparčiai eina’), aukštẽsnẽsės ~ aukštẽsniasis, dẽdẽsnẽsės ~ didẽsnasis, gerẽsnẽsės ~ gerẽsnasis; naujẽlẽsnẽsės ~ naujẽlẽsnasis, plònẽlẽsnẽsės ~ plonilẽsnasis; aukščẽusẽsės ~ aukščiausiasis, gražẽusẽsės ~ gražiausiasis, jaunẽusẽsės ~ jauniausiasis, lengvẽudẽ-sės ~ lengviausiasis. b) I verbens reflexiva former i tredje person, t.ex.: áudãs ~ áudasi ‘audžiasi’, bãrãs ~ bãrasi, dẽrbãs ~ dirbasi, džáugãs ~ džiau̇gasi ‘džiaugiasi’; sùkãs ~ sukias ‘sukis’, nẽškẽs ~ nẽškias. c) I verbens suffix -av-, -dav- (preteritum och frekventativt tempus), t.ex.: júodava ~ júodavo, plūdùrava ~ plūdùravo, šùkava ~ šūkavo, úogava ~ úogavo; dainiúodava ~ dainiuodavo, švẽlpaudava ~ švilpaudavo, táuškindava ~ táuškindavo, vartýdava ~ vartydavo. Om en lång stavelse följer efter detta suffix-a, är a obetonat; i detta fall har ordets sista långa stavelse sekundär betoning, t.ex.: šùkavóm ~ šúkavoma ‘šūkavome’, úogavóm ~ úo-gavoma ‘uogavome’, lìbdavìot ~ liep­davote. I detta fall i § 2b har inte alla samogitiska dialekter som drar tillbaka betoningen förskjuten betoning; i de nordvästliga donininkai-dialekterna sker ingen betoningsförskjutning i detta fall. § 16. Sekundär förskjuten betoning ligger vanligtvis på korta vokaler i längre ord, oftast i sammansatta ord där det efter den primära betoningen av gammal typ finns ytterligare tre eller fler stavelser, t.ex.: ėkẽtvẽrbãlės ~ eketvirbalis, pãkùpẽtė ~ pãkupetė ‘pakugė’, pãvãkãrė ~ pãvakare, sùrmaĩšẽlės ~ sùrmaišelis, òšpakã-lės ~ užpakalis (se § 21c). I detta fall har den sekundära förskjutna betoningen uppstått i den andra stavelsen efter den primära betoningen av gammal typ. Om denna stavelse är lång, förekommer ingen sekundär förskjuten betoning i vare sig den första eller den tredje stavelsen efter den primära betoningen av gammal typ, t.ex.: pòžbaprùotės ~ pùsbėprotis. § 17. Huvudbetoningen (av gammal typ) står, som alla givna exempel visar, alltid före den förskjutna betoningen (eller de förskjutna betoningarna). Om huvudbetoningen (av gammal typ) ligger i ordets slut, har ett sådant ord aldrig förskjuten betoning, t.ex.: alsavãu ~ alsavau ‘kvėpavau’, prìvežẽms ~ prìvežimas. § 18. I vissa västaukštaitiska dialekter finns också sekundär betoning 127 fall som påminner om det sidoförskjutna efterbetonade accenten i samogitiska dialekter, t.ex.: užžvakar ~ užva- kar, párvažiāva ~ párvažiavo ”körde över” (Turbarkas); även Fr. Kuršaitis ger exempel på liknande fall av sidoaccent, Gr 64, 65, t.ex.: pérvaryti, péralkes, pér- gabénti. 2. Efterbetoningens tonaccenter § 19. I dūnininkai- och sydliga donininkai-dialekter (söder om Priekulė) har stavelser med efterbetoning alltid en bruten tonaccent, med undantag för några fall där tonaccenten är kort, se Švdt § 7–8, 68. § 20. Den brutna tonaccenten i efterbetoningen uttalas i dounininkai- och nordliga donininkai-dialekter (norr om Priekulė) på följande sätt: a) i varje lång slutstavelse med efterbetoning, t.ex.: làpà ~ lapai, vìrà ~ vyrai; kìelė ~ kėlei, làukāu ~ laukiau; làkėnàu ~ lãkinau, làkėnuot ~ lãkinote, pàvàžā ~ pāvažai, gėrūjuo || gėrōjuo ~ gėruoju ”den gode”, gerėjė ~ gerėjai; vàkārs ~vãkaras, jōvāls ~ jōvalas, spràgėls ~ sprãgilas (Alsėdžiai, Seda, Telšiai...); b) i rötter med ursprungligen akut accent (vanligen, se § 21 b), t.ex.: párkõštė ~ párkãsti, párpjāutė ~ párpiauti, párlāužtė ~ párlaužti (Kretinga, se J. Aleksandravičius VVPI MD VIII 131, 132), pòžbrùolis ~ pūšbrolis (Grūšlaukė); c) i rötter med ursprungligen cirkumflex accent, t.ex.: nùtrėnkė ~ nùtrenkė: trefkė, nùšlàužė ~ nùšliaužė: šliaužė, kélvėitė ~ kélvietė: vietą (Kretinga), jfr. b) i detta avsnitt; d) i suffix med vokaler eller diftonger av ursprungligen akut längd, t.ex.: gáudėtė ~ gáudyti, jūdìntė ~ jūdinti, šāukūtė ~ šāukoti ”ropa”; e) i suffix med vokaler och diftonger av ursprungligen cirkumflex längd, t.ex.: pašūtėlis ~ pasiūtėlis. § 21. I dounininkai- och nordliga donininkai-dialekter (norr om Priekulė) uttalas stavelser med efterbetoning med jämn tonaccent i följande fall (se B. Rokaitė, LKK, IV, 144). a) Stavelser med ursprungligen cirkumflex accent: 1. ordstammar: àtvàrsla ~ ãtvarslai: verčia, vārto, pālàukis ~ pāliaukis: liaũkos, parsegōnda ~ pársigando: išsigāndo, pàgàikštis ~ pãgaikštis; 2. suffix: rùpūžė ~ rūpūžė: kepūžė ”ludenmössa” (se LKŽD 390), sālontus ~ Sālantus: Šlavañtas (en sjö i Prienai-distriktet, se LKŽD 374), ōrkštinė~urkštinė; 3. ändelser: līgūoje ~ lýgiojo < ligjājā, līgōji ~ lýgįjį < ligjanjīn, līgūoje ~ lýgiąją < ligjanjān, līgūoses ~ lýgiosios < ligjāšjās (pl. femininum). b) Stavelser med ursprungligen akut accent: 1. enskilda ords stammar: pālōnge ~ pālangė: lāngas, pālūpis ~ pālūpis: lūpa, pāmùosis ~ pānosis: nōsis, pòspūrė ~ pūspūrė: pūras, pašūostė ~ pāšostė: sōstas; 2. enskilda ändelser: dérbontējē ~ de arbetande, jfr. verptējē ~ de spinnande (Kretinga, se J. Aleksandravičius VVPI MD VIII 138, 139); 3. enskilda suffix: peìškūne ~ Paeškūnė (en by i Skuodo raj.): Eiškūnas (en flod i Skuodo raj.). 128 c) Stavelser som består av vokalerna a, e, ė, o < a, e, i, u: 1. vokalen a < ã: mažàsis ~ mažasis, pérmãsis ~ pirmasis, padėrptãsis ~ padirbtasis; dùksãva ~ dùksavo, mãinekãva ~ mãinikavo, ãpnãris ~ ãpnasris ‘apynasris’, ekė̇tverbalìs ~ ekėtvirbalis, pãrsãkė ~ pársakė ‘perkalbėjo’, pãvãkãrė ~ pãvakare, ǒšpãkãlis ~ užpakalis; 2. vokalen e < ã: dèrbonėtės ~ dirbančiasis (Kretinga, se J. Aleksandravičius VVPI MD VIII 138); 3. vokalen e < ė: pàoudėgė ~ pàuodėgė, pòsėsėrė ~ pusseserė, sùrmãisėlis ~ sùrmaisėlis; 4. vokalen e < i: dėdervėnė ~ dėdervinė, šòlėnė ~ šulinė; jọdėna ~ judino, lākėna ~ lā kino, párėlėje ~ páriljo ‘perilijo’, jfr. även § 23. 5. vokalen o < u: ãpōšė ~ ãpūšė. 6. I donininkai-dialekten uttalas vokalerna a, e, ę, o, när de har förskjuten accent, med kort intonation, särskilt längre söderut, t.ex.: karūmėnė~karūmenė, vėšvanāges~vištvanagis (Priekulė), jfr. § 16, 19, men: párėlėje~páriljo, kėmpėnė~kėmpinė (Budrikai, Klaipėdos raj.). § 22. a) Intonationen i stavelser som av naturen har akut accent kan i dounininkai-dialekterna i många fall ha ändrats till cirkumflex (§ 21 b) genom metatoni eller analogi. b) Stavelser med cirkumflex kan endast förekomma i icke-slutliga stavelser när de har förskjuten accent; intonationen i långa slutstavelser med förskjuten accent är alltid bruten i alla samogitiska dialekter som har förskjuten accent, även om stavelsen av naturen har cirkumflex, t.ex.: lápą ~ lápai, vīrā ~ vīrai; gėrōjūō ~ gėruoju ‘gerajam’ (Alsėdžiai). Tydligen är den förskjutna accenten i slutstavelsen något senare och uppkom efter att intonationerna i stavelserna efter huvudaccenten hade utjämnats, om detta inte är en följd av analogi. 3. Historien om accentens förskjutning a) Orsakerna till accentens förskjutning § 23. Den förskjutna accenten i de samogitiska dialekterna har uppkommit, förefaller det, av flera orsaker. a) Accentsförskjutningen hänger utan tvivel samman med accentretraktionen. När preaccentuerade stavelser började betonas till följd av accentretraktionen, dvs. när uttalet av preaccentuerade stavelser förstärktes, började även postaccentuerade stavelser analogt uttalas starkare, dvs. de fick en förskjuten accent. Att den förskjutna accenten uppkom i samband med accentretraktionen framgår av att områdena för accentretraktion och accentsförskjutning nästan helt sammanfaller (se § 14) och av att de uppkom vid samma tid (se § 27–29). b) Den andra orsaken till att den förskjutna accenten uppkom är sannolikt densamma som för accentretraktionen – förkortningen av ordslutet. I de samogitiska dialekterna verkade en lag om kompensation mellan vokalers och diftongers uttalsstyrka och längd. Enligt denna lag förstärks uttalet av vokaler eller diftonger som kommer före (längre från ordslutet), när ändelsen förkortas, dvs. de får accent och förlängs i samband med detta, till exempel: pãvakãrė <*pàvakãrė, òšpãkãlis <*ùžpakãlis, būdāva <*būdāva. I formerna būdavom ~ būdavome, būdavot ~ būdavote är emellertid vokalen a i stavelsen -da- inte längre 9. Kalbotyros klausimai, IV 129 förlängd, eftersom den kompensatoriska förstärkningen i detta fall har fallit på den långa näst sista stavelsen, som genom förkortningen av ordslutet har blivit slutstavelse. § 24. Ändelseförkortningens betydelse för uppkomsten av den förskjutna accenten framgår tydligt av ordens böjnings- och konjugationsparadigm (se B. Rokaitė LKK IV 145), där exempelvis formerna låkėno ∼ låkino < *lakinóo, låkini < *lakinė saknar förskjuten accent, medan låkėna ∼ låkino < *lakinā redan har förskjuten accent. Detta är begripligt, eftersom akutbetonade ändelser måste ha förkortats före accentretraktionen (se § 12), medan accentsförskjutningen måste ha ägt rum något senare än accentretraktionen. Förkortningen (inte bortfallet) av akutbetonade ändelser kan alltså inte ha haft någon betydelse för uppkomsten av den förskjutna accenten; den förskjutna accenten hänger sannolikt samman med förändringen och förkortningen av cirkumflexbetonade ändelser. Detta förklarar varför endast den av de nämnda formerna som hade en cirkumflexbetonad vokal i slutet har förskjuten accent. Jämför också accentueringen i substantivens paradigm (exempel från Grušlaukė): Singular N. šõlėnė ∼ šūlinė pɔ̀seserė ∼ pusseserė K. šõlėnės ∼ šūlinės pɔ̀seserės ∼ pusseserės D. šõlėnė ∼ šūlinei pɔ̀seserė ∼ pusseserei A. šõlėnę ∼ šūlinę pɔ̀seserę ∼ pusseserę I. šõlene ∼ šūline pɔ̀seserė ∼ pussesere L. šõlėnie ∼ šūlinėje pãvakārė ∼ pãvakarėje Plural V. šõlėnės ∼ šūlinės pɔ̀seserės ∼ pusseserės K. šõlėnų ∼ šūlinių pɔ̀sesėrų ∼ pusseserių N. šõlėnėms ∼ šūlinėms pɔ̀sesėrėms ∼ pusseserėms G. šõlėnes ∼ šūlines pɔ̀seseres ∼ pusseseres Instr. šõlėnėms ∼ šūlinėmis pɔ̀sesėrėms ∼ pusseserėmis Lok. šõlėnės ∼ šūlinėse § 25. Ändelsens förkortning visar sig också ha bidragit till uppkomsten av retraherande betoning genom att den retraherande betoningen uttalas starkare i den slutliga stavelsen när ordet har flera retraherande betoningar, t.ex.: vålkūotīs ∼ valkioties <*valkiotiesi, pūoãukštė ∼ poaukščiai (se Švdt, § 30, 68 b). Detta är också begripligt: dialektens slutstavelse övertog styrkan från de språkljud i ordslutet som förkortades (reducerades) eller försvann. Bland annat visar a, e < ai, ei bäst den kompensatoriska vokalförlängningen: när diftongens andra led försvann förlängdes den första, liksom i standardspråket ą, ę, į, ų < an, en, in, un, där vi också har kompensatorisk förlängning. Att vokalerna a, e < ai, ei uttalas längre än andra ljud har redan noterats av K. Jaunius, se Pocc роб 24. Eftersom dessa diftonger i de samogitiska dialekterna har monoftongerats i ordslut, där de används ganska ofta, kan det också ha haft betydande inverkan på uppkomsten av retraherande betoning i slutstavelser. Här bör man också beakta att en vokal som uppkommit ur en diftong i den samogitiska dialekten inte bara tenderar att bevara sin ursprungliga (diftongiska) längd, utan även koncentrerar hela diftongens uttalsstyrka i sig. På så sätt uppkommer en sekundär betoning i den posttoniska stavelsen. 130 § 26. Den retraherande betoningen på stavelser inne i ordet måste ha uppkommit på analogt sätt med sekundär retraktion av betoningen. Detta framgår tydligast av att även korta stavelser i dounininkai-dialekten (och delvis i utkanten av de nordliga dūnininkai-dialekterna) har svag retraherande betoning när de står mellan en stavelse med huvudbetoning av gammalt ursprung och en lång stavelse med sekundär, retraherande betoning, t.ex.: pãvažã ~ pãvažai, ašarã ~ ašarai, ãtnėšė ~ ãtnėšei, pãrvėžė ~ pãrvėžei ‘du körde över’ (Grūšlaukė), jämför även B. Rokaitė LKK IV 143. Att den retraherande betoningen inte är en bevarad gammal betoning, exempelvis i sammansatta ord eller ord med prefix, framgår av att den uppkommit i sådana ordstavelser som tidigare varit obetonade, t.ex.: pãvakare ~ pãvakarė, plãutkėpenės ~ plãutkepenės, pùseserė ~ pùsseserė, pãbudėgė ~ pãuodėgė. I samtliga fall har den retraherande betoningen på de korta vokalerna a, e, ė, o uppkommit i den näst sista stavelsen, vilket bekräftar uppfattningen att förkortningen eller bortfallet av slutstavelsen (slutvokalerna och diftongerna) har orsakat en förstärkning av den näst sista stavelsen, dvs. uppkomsten av retraherande betoning; jämför § 23. b) Betoningens retraktion i historiskt perspektiv § 27. I dūnininkai-dialekterna uttalas stavelser med retraherande betoning alltid med bruten intonation, t.ex.: ląpã ~ ląpai, pỹlė ~ pỹlei, gẽrasės ~ gẽrasis, jùkās ~ juõkasi ‘skrattar’ (se Švdt, § 6–9, 68). I dounininkai-dialekterna och de nordliga donininkai-dialekterna har stavelser med retraherande betoning två slags intonation — bruten eller jämn, t.ex.: a) vìrūo ~ výruo ‘till mannen’, párbėktę ~ párbėgti ‘springa över’, vãsarã ~ vãsarai; b) párlėke ~ párlėkė ‘flög över’ (Kretinga), Pãlėiknis ~ Pãlieknis (ortnamn i Endriejavas socken, Rietavas distrikt). Av exemplen framgår att intonationen vid retraherande betoning i dounininkai-dialekten beror på stavelsens ursprungliga intonation. Om stavelsen med retraherande betoning ursprungligen hade akut intonation, har den ofta bevarat den även nu (dialektalt bruten intonation), jämför párbėktę ~ párbėgti och bėktę ~ bėkti; om den hade cirkumflex intonation har den också behållit den (dialektalt jämn intonation), jämför párėte ~ párėiti, párkėrštę ~ párkirsti, párlėkte ~ párlėkti och lėkte ~ lėkti (Kretinga, se J. Aleksandravičius VVPI MD VIII 131, 132), se även § 19. Långa posttoniska ändelser har också bevarat de gamla intonationerna, om de inte står i slutstavelsen, t.ex.: bãltõje ~ bãltojo, bãltõjų ~ bãltãjų, bãltõ-sės ~ bãltosios (Grūšlaukė), se § 21 a. Men även i dounininkai-dialekten finns det många fall där stavelser med retraherande betoning har bruten intonation i stället för den gamla cirkumflexa intonationen, t.ex.: párlėke ~ párlėke, men pràlėke ~ pràlėke, nãsvėka ~ nẽsveika (Kretinga, se J. Aleksandravičius VVPI MD VIII 131, 132, jämför även § 20 a). Det kan vara så att bruten intonation i stället för den gamla cirkumflexa har uppkommit genom analogi, eller att själva den retraherande betoningen i vissa fall är senare. Den retraherande betoningen och den brutna intonationen i ordets slutstavelser (i samtliga fall, se § 21 b) är uppenbarligen senare företeelser. Deras ursprung beror sannolikt på andra långa- 131 … av den efterbetonade stavelsens förskjutna betoning, liksom även av betoningens retraktion (se § 22 a) och av monoftongeringen av slutdiftonger (se § 24). Det innebär att den förskjutna betoningen (liksom den retraherade, se § 9 a) i dounininkai- och de nordliga donininkai-dialekterna uppstod redan medan de efterbetonade stavelsernas intonationer fortfarande skildes åt och ännu inte hade jämnats ut. Intonationen i den efterbetonade stavelse som fick betoning kunde inte längre förändras, eftersom intonationerna i litauiskan jämnades ut endast i obetonade stavelser. I dūnininkai-dialekterna uppstod den förskjutna betoningen senare — efter att de efterbetonade stavelsernas intonationer hade jämnats ut, när alla efterbetonade långa stavelser redan hade akut intonation; därför är det begripligt att den efterbetonade stavelsen, när den fick förskjuten betoning, måste ha bevarat den akuta (brutna) intonationen. § 28. Skillnaden mellan intonationerna vid den förskjutna betoningen i dounininkai- och dūnininkai-dialekterna visar att förskjutningen av betoningen började tidigare i den norra delen av de samogitiska dialekterna och senare i den södra delen. Eftersom betoningens retraktion också torde ha börjat tidigare i den norra delen (detta visas även av den retraherade betoningens, dvs. de förbetonade stavelsernas, intonationer, se § 20 a), måste man anta att både betoningens retraktion och dess förskjutning förlöpte parallellt. Men betoningens förskjutning, om vi förstår den som något som uppkom (åtminstone delvis) till följd av betoningens retraktion (se § 23 a), måste ha följt efter betoningens retraktion, dvs. inträffat något senare. § 29. a) Man kan anta att den förskjutna betoningen, liksom den retraherade, först uppstod i ord där korta stavelser bar den ursprungliga forntida betoningen. Detta framgår av att den sekundära, förskjutna betoningen i sådana fall är starkare och att de vokaler och diftonger som bär den är mer förlängda än i ord där den forntida betoningen ligger på långa stavelser, t.ex.: lėpàm ~ lipama ’vi klättrar’, dėdėsės ~ didžiasis, rėzdàms ~ rįsdamas; men nèšõnì ~ nešant ’medan man bär’, áugàm ~ augama ’vi växer’, dūobėls ~ dóbilas (dūnininkai), jfr § 21. b) Dounininkai och donininkai uttalar ord med sekundär, förskjuten betoning, där den ursprungliga forntida betoningen ligger på a eller e, på följande sätt: nàktėi ~ nãktie ’åt natten’, vẽstėis ~ vėstis (Kretinga), làpà ~ lãpai, žẽmė ~ žẽmei (Normantai, Klaipėda kommun), medan samma ord hos dūnininkai uttalas nãkti ~ nãktie, vẽstis ~ vėsties (Laukuva). Det innebär att a och e hos dounininkai här uttalas korta när de bär den ursprungliga forntida huvudbetoningen, medan de hos dūnininkai är långa. På grundval av detta kan man anta att den sekundära, förskjutna betoningen hos dounininkai uppstod redan innan de betonade korta a och e förlängdes. Huvudbetoningen, försvagad genom att den sekundära, förskjutna betoningen uppstod, kunde inte längre förlänga dessa vokaler. Hos dūnininkai uppstod den sekundära, förskjutna betoningen först efter att a och e hade förlängts. c) Vokalerna ė, o (~ i, u) har förlängts både hos dounininkai och dūnininkai när de bär den ursprungliga forntida betoningen (t.ex.: kė.ta ~ kitą, šò.va ~ siūvo), men i ord med sekundär, förskjuten betoning har dessa vokaler förblivit korta (t.ex. hos dūnininkai stėprė ~ stipriai, sòkrė ~ sūkriai; i Kretinga: lėpàm ~ lipama ’vi klättrar’, bòvòm ~ būvoma ’vi var’). Det innebär att den sekundära, förskjutna betoningen hos både dounininkai och dūnininkai torde ha uppstått innan ė förlängdes (jfr § 22a). § 30. Lettiskan har också sekundär betoning, som i många avseenden liknar den sekundära, förskjutna och sekundära, retraherade betoningen i de samogitiska dialekterna. Stavelser med sekundär betoning i lettiskan har, liksom i de samogitiska dialekterna, i många fall bevarat den gamla intonationen, t.ex.: dẽrības: 132 derýbos, ciemĩns: kaimýnas, vasarãjis: vasarójas, vãcietis: vókietis, zinãms: žìno-mas, žinóti, aklė̃: aklėjì, aklùos: aklúosius (se J. Endzelīns Gr. 41 ff.), men i lettiskan har enligt vad det verkar, sannolikt på grund av systemet, både den sekundära betoningen och dess intonationer oftast utjämnats och blivit enhetliga (se J. Endzelīns Gr. 32, 33). De gamla sekundärbetoningarnas intonationer som bevarats i lettiskan och de samogitiska dialekterna utgör således ytterligare ett belägg för att betoningen på den första stavelsen uppkom på samma sätt både i lettiskan och i de nordliga litauiska dialekterna. Att systemet för sekundär betoning (och intonationer) är mer stabilt i lettiskan visar dessutom att lettiskans nuvarande betoning är äldre än den i de nordliga litauiska dialekterna. Detta stärker ytterligare tanken att vågen av betoningens retraktion (och även dess förskjutning), som följd av förkortningen av akuta (och cirkumflexa) ändelser (de långa lettiska ändelserna), nådde de nordliga litauiska dialekterna från det lettiska språkområdet. Tydligen var kontakterna mellan de forntida samogitiska dialekterna och Mūša-åns dialekter och de lettiska dialekterna starkare än på andra håll; därför kunde de första centra för betoningens retraktion lättare uppstå här inom det litauiska språkområdet. Förkortningar APh — Archivum Philologicum, Kaunas, 1930—1938. K. Būga LKŽ — K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, I sąsiuvinis, Kaunas, 1924. K. Būga RR — K. Būga, Samlade skrifter, I, sammanställd av Z. Zinkevičius, redigerad av V. Mažiulis, Vilnius, 1958; II, sammanställd av Z. Zinkevičius, Vilnius, 1959. J. Endzelynas GF — J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957. J. Endzelynas Gr — J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951. Gtr — Vl. Grinaveckis, Ändelsernas förkortning i de litauiska dialekterna. — ”Vilnius statliga pedagogiska instituts vetenskapliga arbeten. Litauiska språket och litteraturen”, VIII, 97—105, Vilnius, 1959. K. Jaunius — Росс говор — Диалектологические особенности литовского языка в Россенском уезде (К. Явниса). — К. Гуковский, Описание Россенского уезда, стр. 20—25, Ковна, 1893. Kirtis — V. Grinaveckis, Betoning i de nordvästliga dūnininkas-dialekterna. — ”Frågor i litauisk språkvetenskap”, I, 109—118, Vilnius, 1957. F. Kuršaitis Gr — Grammatik der litauischen Sprache von Dr. Friedrich Kurschat, Halle, 1876. LKK — Frågor i litauisk språkvetenskap, I, 1957; II, 1959; III, 1960. LKŽD — Pr. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1941. MADA — Litauiska SSR:s vetenskapsakademis arbeten. Serie A. švdt — de nordvästliga dūnininkas-dialekterna. Švdt — Vl. Grinaveckis, De nordvästliga dūnininkas-dialekternas fonetiska särdrag och deras utveckling. — ”Vilnius statliga pedagogiska instituts vetenskapliga arbeten”, XI, 41—118, Vilnius, 1960. VVPI MD — Vilnius statliga pedagogiska instituts vetenskapliga arbeten. Orter från vilka materialet har hämtats samt materialets meddelare och upptecknare Alsėdžiai, Plungė distrikt, 19581— G. Sėlenytė. Bikūnai by, Anykščiai distrikt, 1960—O Žakytė. 1 Siffran efter ortsnamnet anger datumet då materialet upptecknades eller lämnades. Exemplen i artikeln från orter som inte nämns i denna lista har upptecknats på plats av artikelns författare själv. 133 Čeniškiai by, Biržai distrikt, 1958 — V. Drevinskaitė. Eglynlaukis by, Joniškis distrikt, 1960 — A. Lauciūtė. Endriejavas, Rietavas distrikt, 1956 — E. Martinkutė. Grūslaukė, Kretinga distrikt, 1960 — A. Vaitkutė. Ylakiai, Seda distrikt, 1958 — E. Malukaitė. Jokampolė by, Kelmė distrikt, 1960 — N. Tamutytė. Kamajai, Rokiškis distrikt, 1955 — D. Gargasaítė. Karalinava by, Molėtai distrikt, 1958 — A. Pivoras. Kartena, Kretinga distrikt, 1959 — E. Tamošaitytė. Kulų I by, Skuodas distrikt, 1960 — I. Žutaitė. Pušalotas (Dikoniai by), Joniškėlis distrikt, 1955 — O. Sučvaitė. Saulėtekis by, Vilkija distrikt, 1959 — G. Mozurkaitė. Seda, 1958, 1959 — R. Mickevičiūtė, V. Majausskaitė. Skliaustės by, Sedos distrikt, 1958 — D. Jonikaitė. Stetiškės by, Panevėžys distrikt, 1959 — M. Taruškaitė. Suginčiai by, Molėtai distrikt, 1959 — A. Sugintaitė. Šakiai by, Molėtai distrikt, 1958 — E. Lukošiūnaitė. Šimkūnai by, Joniškis distrikt, 1958 — O. Riniūtė. Šiupyliai (Norvaišiai by), Šiauliai distrikt, 1955 — Alb. Vaitkutė. Tyruliai, Radviliškis distrikt, 1960 — V. Galinauskaitė. Uniūnai by, Linkuva distrikt, 1959 — S. Dauparaitė. Židikai, Sedos distrikt, 1959 — B. Malukaitė. II Materialet från olika orter i Kelmė-distriktet (Adomaičiai, Kiaunoriai, Kražiai, Kušleikiai, Pakražantis, Salopelkis, Tytuvėnai m.fl.) dokumenterades 1959 av Vilnius statliga pedagogiska instituts dialektologiska expedition, som leddes av förste universitetslektorn J. Aleksandravičius och V. Grinaveckis och deltogs av 20 studenter (B. Rokaitė, Ž. Urbavičiūtė, E. Tamošaitytė, I. Ermanytė, P. Katinaite, J. Keliolytė, A. Stunžėnaitė m.fl.). Materialet från Akmenė-distriktet (Klykoliai, Papilė, Viekšniai) samlades också in 1959 av VPI:s dialektologiska expedition, där, förutom författaren till denna artikel, även B. Rokaitė, E. Martinkutė, I. Ermanytė, J. Ilkevičiūtė, A. Verbickaitė, P. Katinaite m.fl. deltog. ACCENTRETRAKTION OCH ACCENTFLYTTNING I LITAUISKA MÅL В. З. ГРИНАВЕЦКИС Sammanfattning 1. Accentretaktion Accentretaktion från ordets slut till dess början omfattar hela det norra och nordvästra området av det litauiska språket. Men retraktionsreglerna är inte desamma i hela detta område. Längst i norr, nära den lettiska gränsen, flyttas accenten på vissa platser (Akmenė, Joniškis, Žeimelis) alltid från ordets slut till de inledande stavelserna, dvs. från en kort ändelse, t.ex.: vien~vieną ’en’, från en lång cirkumflexändelse, t.ex.: laukė~laukai ’fält’, och från en lång akutändelse, t.ex.: vaikam~vaikám ’åt barnen’. Sådan 134 accentretaktion förekommer i den nordvästra delen av det litauiska språkområdet och i trakten kring Klaipėda. Sydost om det nämnda området flyttas accenten till de inledande stavelserna endast från en kort ändelse (liksom från en ändelse som ursprungligen hade akut) och från en cirkumflexändelse. Detta är regeln för retraktion av gravis-cirkumflex accent. Den sydöstra gränsen för denna regels utbredning går från Kuriska vikens kust, från den plats där Minija mynnar, ungefär genom följande orter: Žemaičių Naumiestis, Pajūris, Upyna, Vaiguva, Kurtuvėnai, Kužiai, Šiauliai (från norr), Radviliškis, Baisogala, Upytė, Panevėžys (från sydost), Vabalninkas, och når den lettiska gränsen väster om staden Biržai. Söder och öster om denna linje har accenten retraherats endast från en kort ändelse (och en ändelse som ursprungligen hade akut), men denna retraktion sker även med dubblering. I trakten kring Šiauliai och söder om staden (Pakapė, Kiaunoriai, Kelmė, Kražiai, Pakražantis, Tytuvėnai, Šiluva), liksom nära Biržai, retraheras accenten alltid från en kort ändelse, t.ex.: saũsa šakà~sausa šakà ’en torr gren’ (Kelmė), saũs šak ’detsamma’ (Biržai). I hela det övriga område där regeln om accentretaktion från korta ändelser gäller retraheras accenten endast om den näst sista stavelsen är lång, t.ex.: saũsa ’torr’, men šakà ’gren’ (Viduklė, Čekiškė, Jonava, Ukmergė...). Den sydöstra gränsen för accentretaktion från korta ändelser går ungefär genom följande orter: Upyna, Nemakščiai, Viduklė, Šimkaičiai, Ariogala, Čekiškė, Kulva, Gelvonai, Giedraičiai, Molėtai, Leliūnai, Vyžuonos, Svėdasai, Kamajai, Kriaunos. I de žemaitiska dialekterna fördelas röststyrkan över ordets alla stavelser vid accentretaktion, t.ex.: dẽinā~dienà ’dag’, vakãrė~vakarė ’på kvällen’. Samma fördelning av accenten över alla stavelser förekommer även i aukštaitiska dialekter som gränsar till de žemaitiska, och på de platser där gränsen mellan accentretaktion av akut och akut-cirkumflex accent går. Kvarlevor av accent i ordslutet när accenten retraheras till ordets början vittnar om att accentflyttningen från ordets slut till dess början sker gradvis. I de žemaitiska dialekterna retraheras accenten till den första stavelsen, medan den i de aukštaitiska retraheras till den näst sista (med mindre avvikelser). En av de viktigaste faktorerna bakom att accenten försvann från ordslutet är reduktionen av de forna ändelserna med stark initial stavelse, t.ex.: *sausã>sausà>sūsà (i de žemaitiska dialekterna) >saũs (Mūšas flodbäcken). Därför är det förståeligt att processen där accenten försvann från ordslutet började i korta ändelser (och ändelser som ursprungligen hade akut). Accentretaktionen började först i nordvästra delen av de žemaitiska dialekterna och i Mūšas flodbäcken i de aukštaitiska dialekterna, och spred sig därifrån till resten av det område där accentretaktion förekommer i dag. Accentretaktionen hade alltså från början två centra (nordvästra delen av de žemaitiska dialekterna och Mūšas flodbäcken), vilka troligen inte kom i kontakt med varandra; först senare förenades utbredningsområdena för den žemaitiska och aukštaitiska accentretaktionen. 135 Betoningsretraktion kunde uppstå först efter förkortningen av de forntida akutändelserna, det vill säga efter 1200-talet. I lettiskan förkortades akutändelserna tidigare än i litauiskan. Enligt J. Endzelīns har betoningen i lettiskan framför allt dragits tillbaka från slutet till början i de ord vars ändelser var korta eller till sitt ursprung akuta (se Gr. 33—32). Därav följer att lettiskan en gång också endast hade retraktion av gravisbetoning, och att ett verkligt bet system – det vill säga en fast betoning på första stavelsen – uppstod i lettiskan först under dess fortsatta utveckling (genom en gradvis analogisk generalisering, liksom i de litauiska dialekterna). Om processen med att dra tillbaka betoningen till första stavelsen var densamma i lettiskan och i de litauiska dialekterna, måste också orsakerna till retraktionen ha varit desamma – reduktionen av akutändelserna (i lettiskan alla långa ändelser). Eftersom långa ändelser förkortades tidigare i lettiskan, måste också betoningsretraktionen ha ägt rum tidigare än i de litauiska dialekterna. Och eftersom inget språkligt fenomen uppstår samtidigt över hela språkområdet, utan sprids från ett eller flera centra, kom den våg av betoningsretraktion som följde av ändelsereduktionen utan tvekan till de nordvästra och norra litauiska dialekterna från Lettland och omfattade sedan ett större område. De ovan nämnda forntida centra där betoningsretraktionen uppstod inom det litauiska språkområdet hade vid denna tid tydligen tätare kontakter med de forntida lettiska dialekterna. 2. Betoningens överföring Förutom retraherad betoning är överförd betoning utmärkande för de samogitiska dialekterna, det vill säga betoning som uppstått på obetonade stavelser efter den betonade, till exempel: kàtė~kàtei ’åt katten’. Alla långa (ibland också korta) efterbetonade stavelser uttalas med överförd betoning. Orsaken till att den överförda betoningen uppstod var tydligen betoningsretraktionen. Eftersom många ord efter retraktionen redan uttalades med betoning på varje stavelse, måste också röststyrkan ha fördelats i de ord som inte påverkades av lagen om betoningsretraktion. En andra orsak till betoningens överföring är reduktionen av långa cirkumflexa ändelser. Detta visas av följande: i böjnings- eller konjugationsparadigmet förekommer överförd betoning i de former vars slutstavelse var lång och cirkumflex, till exempel: šọ́lėne (< *šūlinē)~šùlinė ’brunn’ (nominativ singular), šọ́lėnęs (*šūlinēs)~šùlinės (genitiv singular), šọ́lėnę (< *šūlinēn)~šùlinę (ackusativ singular), šọ́lėnių (< *šūlinjū)~šùlinių (genitiv plural), men šọ́lėne (< *šūlinēn)~šùline (instrumentalis singular), šọ́lėnęs (< *šūlinēs)~šùlines (ackusativ plural). Betoningens ålder återspeglas i de intonationer med vilka stavelserna uttalas under denna betoning. Om en efterbetonad stavelse uttalades med akut betoning, uttalas den i många fall fortfarande med en avbruten intonation, som härrör från den akuta (till exempel: pàrkõste~pàrkąsti ’äta ett mellanmål’, jfr. 136 kãsti ’bita’), och omvänt: om en efterbetonad stavelse uttalades med cirkumflex intonation, uttalas denna stavelse i de flesta fall även nu under överförd betoning med stark medial intonation (till exempel: pārsēgōnda ~ pārsigando ’blev rädd’, jfr. išsigāndo ’detsamma’, lygio-je~lygiojo <*ligjā̃ ’jämn’), som härrör från den cirkumflexa intonationen. Av detta följer att den överförda betoningen, liksom den retraherade, uppstod redan före generaliseringen av akut intonation i efterbetonade stavelser och cirkumflex intonation i förbetonade stavelser (såsom i lettiskan). En sådan skillnad i intonation mellan stavelser med överförd betoning finns endast i de nordliga samogitiska dialekterna; längre söderut är intonationen vid överförd betoning alltid avbruten. Detta visar att överföringen av betoning började tidigare i de norra samogitiska dialekterna och senare i söder. Även lettiskan har sekundär betoning, som i de flesta fall också har bevarat de forntida intonationerna, till exempel: akliē: lit. aklieji ’blinda’, ciemīns: lit. kaimynas ’granne’. Detta vittnar ännu en gång om att processen då accentueringssystemet (med betoning i ordets början) utvecklades var likartad i lettiskan och i de nordliga dialekterna av litauiskan. Betoningens retraktion och överföring i de litauiska dialekterna V. GRINAVECKIS Sammanfattning I. Retraktion av betoningen Retraktionen av betoningen från ordets slut till dess början omfattar hela det nordvästra området av det litauiska språket. Men reglerna för denna retraktion är inte desamma över hela området. Längst i norr, nära den lettiska gränsen, i trakten kring städerna Akmenė, Joniškis och Žeimelis, flyttas betoningen alltid från ordets slut till dess början, det vill säga från en kort ändelse, såsom vien ~ vienà — ”ensam, en”, från en cirkumflexbetonad ändelse, såsom laukė ~ laukai ”fälten”, och från en akutbetonad ändelse, såsom vaikam~vaikám ”åt barnen”. Denna retraktion förekommer i den nordvästra delen av det litauiska språkområdet och i trakten kring Klaipėda. I sydöstlig riktning inom det ovan nämnda området flyttas betoningen till de första stavelserna endast från en kort ändelse (och till ursprunget även från en akut och cirkumflex). Detta är regeln för retraktion av gravis- och cirkumflexbetoning. 137 Den sydöstra gränsen för denna regels utbredning sträcker sig från kusten vid Kuriska viken, där floden Minija mynnar, genom ungefär följande trakter: Žemaičių Naumiestis, Pajūris, Upyna, Vaiguva, Kurtuvėnai, Kužiai, Šiauliai (norr om staden), Radviliškis, Baisogala, Upytė, Panevėžys (sydöst om staden), Vabalninkas och väster om staden Biržai når den den lettiska gränsen. Söder och öster om den nämnda linjen retraheras betoningen endast från en kort ändelse (och ursprungligen även från en akut), men denna retraktion kan ske på två sätt. I trakten kring staden Šiauliai, söder om den (Pაკapė, Kiaunoriai, Kelmė, Kražiai, Pakražantis, Tytuvėnai, Šiluva), och även kring staden Biržai retraheras betoningen alltid från en kort ändelse, till exempel saũsà šakà ~ sausà šakà ”torr gren” (Kelmė), saũs šak ”detsamma” (Biržai). I det övriga området, där retraktionsregeln från en kort ändelse gäller, retraheras betoningen endast om den näst sista stavelsen är lång, till exempel saũša ”torr”, men šakà ”grenen” (Viduklė, Čekiškė, Jonava, Ukmergė…). Den sydöstra gränsen för retraktion från en kort ändelse går ungefär genom följande trakter: Upyna, Nemakščiai, Viduklė, Šimkaičiai, Ariogala, Čekiškė, Kulva, Gelvonai, Giedraičiai, Molėtai, Leliūnai, Vyžuonos, Svėdasai, Kamajai, Kriaunos. I de lågsamogitiska (samogitiska) dialekterna fördelas röststyrkan, när betoningen retraheras, på alla ordets stavelser, till exempel dẽinà ~ dienà ”dagen”, vàkarè ~ vakarè ”på kvällen”. En sådan fördelning av betoningen finner vi också i de högsamogitiska (aukštaitiska) dialekter som gränsar till de lågsamogitiska dialekterna. Detta förekommer också i de trakter där gränsen för retraktionen av akut- och gravis-cirkumflexbetoning går. Resterna av betoning på ordets slut under processen då betoningen retraheras till ordets början visar att retraktionen från ordslutet till ordets början sker gradvis. I de lågsamogitiska dialekterna retraheras betoningen till den första stavelsen, men i de högsamogitiska dialekterna till den näst sista stavelsen (med få undantag). En av de viktigaste faktorerna bakom att betoningen försvinner från ordets slut är reduktionen av de ålderdomliga akutbetonade ändelserna, till exempel *sausá > sausà > sãus² (i de lågsamogitiska dialekterna) > saũs (i Mūša-flodens bäcken). Därför är det förståeligt att processen då betoningen försvinner från ordslutet började med de korta ändelserna (och ursprungligen även med de akutbetonade ändelserna). Retraktionen av betoningen började något tidigare i de nordvästra lågsamogitiska dialekterna och spred sig därifrån över det övriga området där betoningen retraheras. På så sätt hade betoningens retraktion till ordets början två centra (de nordöstra lågsamogitiska dialekterna och Mūša-flodens bäcken), vilka uppenbarligen inte kom i kontakt med varandra; först när deras områden senare utvidgades förenades den lågsamogitiska och den högsamogitiska betoningens retraktion. 138 Betoningsretraktionen kunde uppträda först efter förkortningen av de arkaiska akutbetonade ändelserna, det vill säga efter 1200-talet. Förkortningen av de långa ändelserna skedde något tidigare i lettiskan än i litauiskan. Enligt J. Endzelin har betoningen i lettiskan framför allt retraherats från ordets slut till dess början i ord där ändelserna var korta (Gr. 33—32). Härav följer att lettiskan en gång också endast hade retraktion av gravisbetoning och att det nuvarande betoningstypen i lettiskan, det vill säga betoning på den första stavelsen, uppstod först under språkets vidare utveckling (genom analogisk generalisering, liksom i de litauiska dialekterna). Om processen där betoningen retraherades till den första stavelsen var densamma i lettiskan och i de litauiska dialekterna, bör också orsakerna till denna retraktion ha varit desamma — reduktionen av de (långa) ändelserna. Eftersom de långa ändelserna förkortades tidigare, bör även betoningsretraktionen ha ägt rum mycket tidigare än i de litauiska dialekterna. Eftersom ett språkligt fenomen inte kan uppträda plötsligt över hela territoriet utan sprids från ett eller flera centra, kom betoningsretraktionen, som resultat av reduktionen av akutbetonade ändelser, utan tvivel från Lettland till de nordvästra områdena och de nordliga dialekterna av litauiskan, och spreds därefter över ett större territorium. De ovan nämnda centra där betoningsretraktionen uppstod på litauiskt territorium stod uppenbarligen i nära kontakt med de arkaiska lettiska dialekterna. II. Betoningsförskjutning För de låg-litauiska dialekterna är, bortsett från den retraherade betoningen, en förskjuten betoning karakteristisk, det vill säga en betoning som har uppstått efter en betonad stavelse, till exempel: Ràte ~ kãtei, katten (D.).¹ Med förskjuten betoning uttalas alla långa (ibland även korta) stavelser som står efter en betonad stavelse. Orsaken till den förskjutna betoningens uppkomst var uppenbarligen betoningsretraktionen. Eftersom många ord efter betoningsretraktionen redan uttalades med betoning på alla stavelser, bör också röststyrkan ha fördelats i de ord där betoningsretraktionen inte hade påverkat betoningen. Den andra orsaken till den förskjutna betoningen är reduktionen av de långa cirkumflexbetonade ändelserna. Detta beläggs på följande sätt: i deklinations- eller konjugationsparadigmen förekommer förskjuten betoning i de former där den sista stavelsen var lång och cirkumflexbetonad, till exempel šòłẽnę < *šùlinē ~ šùline ’brunn, nominativ singularis’ šòłẽnes < *šùlinēs ~ šùlines ’genitiv singularis’, šòłẽnę < *šùlinēn ~ šùline ’ackusativ singularis’ šòłẽnu < *šùlinjun ~ šùliniu ’genitiv pluralis’, men šò-łẽnę < *šùlinēn ~ šùline ’med brunnen’, šò.łẽnes < ~ šùlinēns ~ šùlines ’ackusativ pluralis’. Om hur gammal betoningsförskjutningen är vittnar intonationen med vilken orden med denna betoning uttalas. Om den efterbetonade 139 stavelsen uttalades med akutbetoning, uttalas den även i dag med bruten ton, som härrör från en akut intonation (till exempel: pãrkõste ~ pãrkašti ’bita sönder’, jämför kãšti ’bita’), och omvänt: om den efterbetonade stavelsen uttalades med cirkumflexbetoning, uttalas denna stavelse oftast även nu med förskjuten betoning och utdragen ton (till exempel: pãrsẽgõnda ~ pársigan̄do ’blev förskräckt’, jämför išsigãndo ’detsamma’ lĩgõje ~ lygiojo < *lĩgjãjã ’av samma slag…’), vilken härrör från en cirkumflex. Härav följer att såväl den förskjutna som den retraherade betoningen uppstod innan den akuta intonationen generaliserades på efterbetonade stavelser och den cirkumflexa intonationen på föregående betonade stavelser. En sådan skillnad i intonation mellan stavelser med förskjuten betoning finns endast i de nordliga låg-litauiska dialekterna; längre söderut har den förskjutna accenten alltid bruten ton. Detta tyder på att betoningsförskjutningen började tidigare i de låg-litauiska dialekterna än i söder. Lettiskan har också bitryck, som oftast har bevarat den arkaiska intonationen, till exempel aklīē: litauiska aklieji ’de blinda’, ciemīns; litauiska kaimymas ’grannen’. Detta vittnar åter om att processen vid bildandet av betoningstypen (med betoning på ordets början) var densamma (eller likartad) i lettiskan och i de nordliga dialekterna av litauiskan.