Об одной цлавяно-балто-финской изоглоссе

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA OM EN SLAVISK-BALTISK-FINSK ISOGLOSS B. A. LARIN I I förordet till Försök till en regional ordbok över det storryska språket, vars redaktör var A. H. Vostokov, läser vi (s. II–III): ”I det gamla ryska språket finner vi att ackusativ ersätts av nominativ vid en obestämd verbform. Denna egenhet har bevarats i den nuvarande regionala nordliga dialekten. Så säger man: handske ta av, syster följa, vatten hälla i, flod simma över osv.” Samma år, 1852, urskilde P. A. Lavrovskij sådana konstruktioner i fornrysk skrift och modern rysk folklore¹. Senare undersökningar bedrevs längs dessa två linjer. I F. I. Buslajevs ”Historisk grammatik över det ryska språket”² fastställdes funktionen hos infinitivfraser, ”som uttrycker nödvändigheten eller möjligheten av en handling”, och slående exempel samlades, från och med år 1229 (fördraget mellan Smolenskfursten Mstislav Davydovitj och Riga och Gotland) och fram till ”ännu i dag brukligt i regionala dialekter, till exempel i ärkängelsk dialekt: ’lösa ut om höger hand’”. Följande hämtades ur en samling ordspråk från 1600-talet: Döda ett lamm – inte fördärva en själ. Utan pengar – dricka vatten. Tala sanning – förlora en vän. Ge ett lån – få kyla för evigt. Älska lek – köpa en domra. Den första sången – sjunga rodnande. Ur Fornryska dikter (Kirša Danilovs samling): ”Även om foten bryts, så bryt upp dörrarna. Var skulle Jermak övervintra?” 1 П. А. Лавровский, О языке северных русских летописей, СПБ, 1852, стр. 122—124. 2 F. I. Buslajev, Historisk grammatik över det ryska språket (1:a uppl. 1858, 2:a uppl. 1862, § 196). 87 Jag har citerat F. I. Buslajev så utförligt eftersom senare ryska syntaxforskare utgår från hans exempel och upprepar dem, samtidigt som de småningom utökar materialet. Vsevolod Miller visade i en artikel från 18723 en vedisk parallell till konstruktionen med ett objekt i nominativ vid infinitiv: sa asya mahimā na samnaçē (ordagrant: ”hans väldiga kraft inte nå”) och vidgade därmed i hög grad de kronologiska ramarna för studiet av denna fras. A. Potebnja utvidgade forskningsfältet ytterligare i flera riktningar på tre sidor i sin bok ”Ur anteckningar om rysk grammatik”4. Han anförde fem citat ur medeltida belarusisk skrift (det äldsta från 1387) och ett från modernt belarusiskt talspråk och vederlade därmed den uppfattning som hade hunnit befästas fram till hans tid (och som upprepas än i dag), nämligen att företeelsen enbart hörde hemma i det nordryska området. Han satte konstruktionens ursprung i samband med en regelbundenhet i den grammatiska utvecklingen, som han belägger i denna studie: ”från opersonliga konstruktioner till personliga”. Den äldre formen av formeln Sådan är rätten för en rus att ta från Riga och på Gotlands strand rekonstruerar han så här: Sådan är rätten [att] ta för en rus…, där ordet rätt betraktas som subjekt och tagande (ett substantiv i dativ) som objekt eller målangivande adverbial till predikatet. Senare blev konstruktionen enligt hans mening opersonlig, och ordet rätt, som till formen stod kvar i nominativ, omtolkades som direkt objekt till tagande (nu en infinitiv). Med denna förklaring, som enligt min mening kan ifrågasättas, banade Potebnja väg för en ingående historisk analys av den gåtfulla syntaktiska konstruktionen. Efter A. A. Potebnjas arbete är det inte längre möjligt att projicera den moderna ryska tolkningen av denna konstruktion bakåt i tiden eller att betrakta den som oföränderlig och entydig under hela den historia som står oss till buds. 3 Denna artikel, skriven som svar på en enkät från den fjärde arkeologiska kongressen i Kazan, trycktes i Moskvas universitetsbulletin år 1872, del IV, och omarbetades sedan till boken ”Blick på Igorkvädet”, Moskva, 1877. Lägg märke till att författaren inte tog med den vediska parallellen i denna bok, eftersom den anförda konstruktionen inte är typisk för vediskan och skiljer sig från de ryska exemplen genom att infinitiven ännu inte hade utkristalliserats i vediskan; där användes talrika och varierande nominalbildningar, där substantivets kasusform fortfarande var allmänt begriplig. 4 A. A. Potebnja, ”Ur anteckningar om rysk grammatik”, II, 416–18, Charkiv, 2:a uppl., 1888. Eftersom många ända in i vår tid har hävdat att denna konstruktion hör hemma i norrrysk dialekt, återger jag här de belarusiska belägg som A. A. Potebnja fann: 1) Ur storfurst Jagailos brev från 1387: ”och i alla mina ärenden skall han (Skrigala) skipa rätt och hans folk”; 2) ur Akter från västra Ryssland, I, 352: ”åt vitjeblänningen återlämna all egendom in natura” (1503); 3) samma verk, I, 92: ”ge dem ett mått honung”; 4) samma verk: ”ge honom ett halvt mått honung och en halv litasisk groschen” (1480); 5) samma verk, II, 27: ”om någon fångar någon på bar gärning, då hugga av handen, och om någon sårar någon, då hugga av halsen” (1507). Modernt exempel: ”Ge halva Markos bogatyr” (Romanov, ”Belarusisk samling”, III, 338). Akademiledamoten E. F. Karskij (”Belarusierna”, häfte 2, nyutgåva 1956, s. 163, och häfte 3, s. 395) fann ytterligare nio exempel i 1300–1500-talets källor samt flera exempel ur folkligt tal. 88 Efter att ha tolkat konstruktionen ”nominativ med infinitiv” hade A. Potebnja inga svårigheter att förklara fornryska och moderna dialektala konstruktioner med надобо (надо), (н)требь med nominativ (не надобо моя дань, 1490; не требь ти молчание ”Lexicon palaeoslovenico = graeco = latinum F. Miklosich’a”; nutida али сила тебе надоть несчетная). Potebnja var den förste att sätta dessa konstruktioner i samband med infinitivkonstruktioner, vilket underlättar den historiska förståelsen av båda. Substantivets nominativ i dessa konstruktioner var och förblir enligt hans mening subjektets uttryck, medan (есть) взяти, (есть) надобо är predikatet. A. V. Popov⁵, som skrev att ”denna typ av konstruktioners ursprung är helt klart”, och D. N. Ovsyaniko-Kulikovskij⁶, som kallade substantivformen i dessa konstruktioner för ”falsk nominativ”, följde Potebnja. A. N. Sobolevskij⁷ och E. F. Karskij godtog också Potebnjas teori. Utan att uppmärksamma Buslajevs och Potebnjas anmärkning om att substantiv av maskulinum kan stå i nominativ i denna konstruktion (знать сова по перью, — знать сокол по полету; ленивой и по платью знать) hävdar Sobolevskij att konstruktionen endast tillät substantiv av femininum singularis. Liksom Potebnja anser han att konstruktionen är ett senare resultat av upplösningen av en ursprunglig konstruktion — en kombination av direkt objekt i nominativ med imperativ eller gerundium (Дай бог ему здоровье и мьзда спасения от бога прияти Prolog 1383; Взявъ у воеводы отписка 1634; соямя рубашка — i Domostroj). A. A. Šachmatov lade i ett tidigt arbete⁸ om språket i Novgorods brev fram en mycket djärv gissning för sin tid, som, låt oss genast påpeka, först nu får ytterligare stöd: ”Det är mycket sannolikt att man på 1300-talet i ord som betecknade levande varelser lade märke till samma sak som i det moderna språket, men att det kanske vid sidan av genitivformen = också kunde finnas en singular- och pluralform av ackusativ som liknade singular- och pluralformen av nominativ. Följande exempel: держати тивунъ (nr 2); тивунъ свой держати (nr 1 och 9); слати осетрьникъ и медовара (nr 1 och 3); при осетрьника (nr 6, 7 och 9); всякий гость пустити (nr 12) och några andra exempel motbevisar inte detta, eftersom de kan vara nominativformer som står i stället för de förväntade ackusativformerna under infinitivens påverkan, precis som vi här finner: вся таль пустити (nr 12), грамота изрѣзати (nr 12), та грамота дати ти назад (nr 3), продати ти дань своя (nr 10), дати исправа (nr 16).” Šachmatov insåg för första gången att sammanfallande nominativ- och ackusativformer hos substantiv av maskulinum och neutrum inte kan utgöra grund, 5 А. В. Попов, Сравнительный синтаксис именительного, винительного и звательного падежа в санскрите, зенде, греческом, латинском, немецком, литовском, латышском и славянских наречиях, „Филологические записки“, 1879, вып. VI, стр. 47. 6 Д. Н. Овсянико-Куликовский, Синтаксис русского языка, 2-е изд., СПБ, 1912, стр. 205, 207 и 202. 7 А. И. Соболевский, Русский исторический синтаксис, литографированное издание, СПБ, 1892—93, стр. 57 сл.—80 сл. 8 А. А. Шахматов, Исследование о языке Новгородских грамот XIII и XIV вв., СПБ, 1884, стр. 202. 89 för att utesluta möjligheten av en konstruktion med ”direkt objekt i nominativ och infinitiv”, som omfattar substantiv av maskulinum och neutrum, inte endast feminina substantiv (hos vilka nominativ- och ackusativformerna skiljer sig åt). Dessutom föreslog han en särskild kategori av det mindre vanliga ”direkta objektet i nominativ för en animat kategori” i stället för ackusativ, som hade ersatt genitiv, och som huvudsakligen bevarats vid infinitiv. I ett senare arbete9 om språket i Dvinas brev fortsätter han sina funderingar kring dessa konstruktioner. Efter att ha konstaterat att normen i dessa texter för ”animata substantiv” var att genitiv singularis och pluralis hade samma form som ackusativ, tillägger han (s. 129 ff.): ”Låt oss här notera att конь воронь (а дал… полишестадцать сороковъ бѣлки, а пополонка конь воронь № 90) inte är ackusativ, utan nominativ. På samma sätt är följande form inte ackusativ pluralis, utan nominativ: бобры (Се купи… и у стороньнихъ рѣкахъ рыба ловити и бобры бити (nr 108).” Som vi ser hänför han också dessa exempel till konstruktionen ”nominativ i stället för ackusativ i direkt objekt”. Šachmatov gör en tydlig åtskillnad mellan: a) predikatet är en finit verbform (се купил… а далъ… och liknande); i sådana fall förekommer nominativ pluralis i stället för ackusativ därför att ”det transitiva styrande verbet befinner sig på betydande avstånd från det styrda ordet”; och b) predikatet är en infinitiv (s. 131): ”ersättningen av ackusativ med nominativ förklaras, förefaller det, av att infinitiven, eftersom den till sitt ursprung är ett namn, inte hade den fulla verbala betydelse som andra verbformer hade”. Här är han, i likhet med Miklosich, beredd att erkänna substantivets nominativ som subjekt. Slutligen är han i sitt sista arbete om syntax10 benägen att härleda konstruktionen ”infinitiv med nominativ” ur ”надо(бѣ) + infinitiv”. Därmed är den teoretiska behandlingen av frågan i huvudsak avslutad. De mindre rättelser och tillägg som infördes senare hade inte samma betydelse som utvidgningen av de geografiska eller språkliga gränserna för den undersökta konstruktionen genom att material samlades in från olika källor. Exempelvis finner vi i den av V. A. Rozov utgivna ”Trohetseden av furst Dmitrij Olgerdovitj av Brjansk till kung Jagello år 1388”11: слюбу ѣсть держати и цѣлую правду и чиста вѣра… Några år senare fann professor E. Timčenko12 också direkt objekt i nominativ med infinitiv i ett antal gammalukrainska källor. Trots detta kallade S. P. Obnorskij ännu 192713 detta en ”gammal nordstorrussisk egenhet” och skrev vidare: ”det är karakteristiskt att denna egenhet finns i belarusiskan men saknas i sydstorryskan och lillryska”, med hänvisning till Kolosovs ”Översikt över folkrussiskans ljud- och formegenskaper” (Warszawa, 9 А. А. Шахматов, Исследование о Двинских грамотах XV в., ч. I—II, СПБ, 1903. 10 А. А. Шахматов, Синтаксис русского языка, вып. 1, Лд., 1925, стр. 12. 11 Южнорусские грамоты, собранные Владимиром Розовым, т. 1, изд. Отд. рус. яз. и словесности АН, Киев, 1917, стр. 42—44. 12 Е. Тимченко, Номінатив і датів в українській мові, у Київі, 1925 р., стр. 15 сл. 13 С. П. Обнорский, Именное склонение в современном русском языке, вып. 1, Л., 1927, стр. 266. 90 1878), men samtidigt ignorerade de ukrainska språkforskarnas arbeten. P. Bitsjilli14 återgav i detta sammanhang, ur I. I. Sreznevskijs samling „Monument över folkspråket“, ytterligare ett utdrag ur texten till en ukrainsk folkduma: „Чи ще́ж тобѣ не далася тяжкая неволя знати“. I sin artikel framhöll han att konstruktionen främst användes med självständigt infinitiv och angav första fjärdedelen av 1700-talet som den kronologiska gränsen för dess bruk i det litterära ryska språket; dess försvinnande förklarade han som ett medvetet undanröjande av en „anomali i formellt och semantiskt hänseende“. Detta ska ha skett „plötsligt … vilket gör att man måste förknippa företeelsen med den omvälvning av tankelivet som Peters reform medförde.“ 1700-talets skriftspråk och litteratur är alltför lite utforskade för att man utan förbehåll ska kunna godta P. Bitsjillis antagande. Jag kan anföra ett exempel ur Novikovs „Målaren“ från 1772 (blad 15): När du har sjungit bönen kan man räcka honom ett glas vin. Brukets tidsmässiga gräns kommer kanske att flyttas närmare vår egen tid. Och hur skulle man kunna bortse från hur utbrett bruket är i det ryska folkspråket! Det levande talet tränger in i det litterära språket även i sina ålderdomliga drag. I den andra upplagan av pjäsen „Jegor Bulytjov och de andra“15 återställde M. Gorkij, trots korrekturläsare och redaktörer, Bulytjovs replik: „I ungdomen har man slagit och plundrat mycket; på ålderns höst måste man rädda själ“, och inte „rädda själen“, som „väktarna“ av det tillrättalagda litterära språket ville trycka. I en studie från 193516 samlade B. Unbegaun belägg ur dokument från första hälften av 1500-talet för bruket av nominativ som direkt objekt till feminina substantiv (och sådana som рухлядь, рать, дочь), och noterade att maskulina animata substantiv alltid förekommer i genitiv-ackusativ. I sin avhandling systematiserade Ja. A. Sprintjak infinitivkonstruktionernas modala funktioner17. F. P. Filin18 publicerade utdrag ur material om denna konstruktion, insamlat av leningradiska dialektologer under expeditioner för den dialektologiska atlasen över ryska språket. Han valde ut värdefulla och nya data som preciserar och korrigerar det traditionella schemat, till exempel nominativ som direkt objekt vid ett underordnat infinitiv (хочу пить холодная вода — Vologda); vid finita verbformer (а рыба-то уж мы как любим — Vita havet; сённи печка топили — 14 P. Bitsjilli, Bruket av nominativformen av feminina substantiv på -а vid infinitiv i ryska språket, „Festskrift till prof. L. Miletić på sjuttioårsdagen av hans födelse (1863—1933)“, Sofia, 1933, s. 199—208. 15 I almanackan „Det sextonde året“, almanacka 1, Moskva, 1933. Återtryckt också i Samlade verk i 30 band, band 18, s. 106. 16 B. Unbegaun, La langue russe au XVI siècle (1500—1550). La flexion des noms, Paris, 1935, s. 128—131. 17 Ja. A. Sprintjak, Syntaktiska konstruktioner i Ivan den förskräckliges lagbok: a) Konstruktionen infinitiv plus nominativ singularis femininum, „Vetenskapliga anteckningar från Herzen-pedagogiska institutet i Leningrad“, band XX, Leningrad, 1939, s. 133—143; b) Konstruktionen „infinitiv med ett substantiv i nominativ“ i det ryska språkets historia, „Vetenskapliga anteckningar från Dnepropetrovsk universitet“, XIX, 1941, s. 3—47. 18 F. P. Filin, Om bruket av nominativformen hos feminina substantiv på -а i ackusativisk betydelse, „Bulletin från dialektologiska sektionen vid Institutet för ryska språket“, häfte 1, Moskva—Leningrad, 1947, s. 17—22. 91 Vologda); vid imperativ (ge mig ett bär — Belomorje; skär av en brödkant — Pudozjsk.); med adverbet ”syns” (härifrån syns stugan — Leningrad oblast); vid gerundium (en vecka senare — Leningrad oblast). F. P. Filin omformulerar den unge Sjachmatovs idé och hävdar utvecklingen av ”en gemensam ackusativkategori”, ”en gemensam ackusativ”, men endast från substantiv av femininum på -а. I anslutning till F. P. Filin och med senare insamlat material från leningradborna pekar V. Georgieva19 på förekomster av nominativ i stället för partitiv genitiv: Slå gräs till kalven — Archangelsk; Hur mycket fisk måste du fånga? — Krasnye Gory, Estniska SSR; Nu har vi inte mycket krafter — Novgorod. V. Georgieva föreslår att även konstruktioner med nominativ och надо (s. 47) betraktas separat och oberoende, trots att hon själv har anfört ganska många exempel av typen: vatten måste torkas — Vita havet; man måste lägga en planka — Leningrads oblast (s. 43), vilka visar på ett nära samband mellan dessa konstruktioner. V. I. Borkovskij20 har ingående behandlat föregångarnas arbeten och lagt fram ett omfattande, väl systematiserat material om nominativ som direkt objekt i de äldsta ryska urkunderna. När det gäller förklaringen av konstruktionen ”nominativ med infinitiv” anser han A. A. Potebnias hypotes vara den mest övertygande, och beträffande dess geografiska utbredning instämmer han helt i M. A. Kolosovs påstående om Novgorod som utbredningens kärnområde (se s. 345 ff.); här skiljer han sig från Buslajev, Vs. Miller, Potebnja och Timtjenko. Det senaste arbete jag känner till i denna fråga är skrivet av M. I. Pigin21. Här upprepas föregångarnas huvudteser, från och med Potebnja, dock utan några hänvisningar till litteraturen i ämnet. Illustrationsmaterialet (både dialektalt och från äldre skriftspråk) har samlats in på egen hand. Om detta betraktas som resultatet av de ryska språkforskarnas mer än hundraåriga ansträngningar att historiskt och genetiskt förklara den konstruktion som studeras, skulle man behöva anse frågan uttömd och se hur forskarnas tankegångar rör sig i en sluten cirkel. Detta är emellertid inte slutet, utan bara det första steget mot en lösning av problemet. II Redan i början av vårt sekel behandlades konstruktioner med nominativ som direkt objekt vid infinitiv, gerundium, supinum osv. i syntaktiska arbeten om litauiska (J. Jablonskis) och lettiska (J. Endzelin). Ryska språkforskare lade emellertid inte märke till detta och betraktade ända till senaste tid sådana konstruktioner, som vi har sett, som specifikt ryska, rentav nordligt storryska. Det behöver knappast sägas, 19 В. Георгиева, Синтаксические конструкции, образованные сочетанием именит. пад. с инфинитивом или наречием „надо“ в современных русских говорах, „Материалы и исследования по русской диалектологии“, т. III, М.—Л., 1949, стр. 40—58. 20 В. И. Борковский, Синтаксис древнерусских грамот, изд. Львовского Университета, Львов, 1949, стр. 338—351. 21 М. П. Пигин, Конструкции, содержащие в себе сочетание инфинитива с формой именительного падежа существительного, в истории русского языка, „Ученые записки Карело-финского Университета“, т. IV, вып. 1, Петрозаводск, 1954, стр. 84—111. 92 att ingen ens försökte söka efter analogier utanför de indoeuropeiska språken. Denna inskränkta horisont ledde till våld mot materialet vid dess tolkning och historiska interpretering. Den nominativa satsstruktur som dominerar i de indoeuropeiska språken ansågs vara den enda möjliga för språk i denna familj, och allt som inte stämde överens med den pressades med alla medel in i den nominativa modellen eller tolkades som en ”anomali”, en upplösning eller deformation av den ursprungliga nominativa satsen. För att underbygga sin hypotes om ursprunget till ”nominativ med infinitiv” måste A. A. Potebnja sålunda infoga kopulaverbet ”är” i uttrycket Такова правда узяти Русину… så att nominativ правда skulle bli subjekt och есть узяти predikat, och den brutna normen på så sätt rekonstrueras.” Det var framför allt denna operation som lockade Potebnjas efterföljare. Men i fördragstexten från 1229 mellan Mstislav Davydovitj och Riga och Gotlands kust, varifrån detta exempel har hämtats, förekommer uttrycket 14 gånger och inte en enda gång med verbet есть. En annan konstruktion med есть förekommer en gång: Тая правда есть Руси изъ Смолынеска до Гочкого берега, det vill säga ”denna lag gäller (är i kraft) för russerna från Smolensk till Gotland”. Men i denna konstruktion finns ingen infinitiv, och den är inte på något sätt en prototyp för den konstruktion som undersöks. Och om verbet есть någon gång förekommer som ett sällsynt undantag bland de relativt få fallen med nominativ som direkt objekt vid en infinitiv (som är beroende av ett annat verb i personlig form), står det utanför uttrycket och styr detta i betydelsen ”bör, åligger”, det vill säga som ett pleonastiskt uttryck för modalitet, vilken redan ligger i infinitivkonstruktionen. För att förstå vår ”anomali” i det nominativa systemet måste man frigöra sig från den indoeuropeiska normen. Det obestridliga förekomsten av ”ergativ struktur” i kaukasiska och andra språk, eller ”passiv struktur” i vissa asiatiska språk, ger grund för att tolka ”anomalier” på ett annat sätt. Det är fullt legitimt att i sådana uppenbara anomalier som den vi studerar se antingen ett substratintrång eller en kvarleva (rudiment) av en prenominativ struktur i de indoeuropeiska språken. K. K. Uhlenbecks välkända artikel²² ”Agens und Patiens im Casussystem der indogermanischen Sprachen” (”Agent och patient i de indoeuropeiska språkens kasussystem”) riktade allmän uppmärksamhet mot att ackusativändelsen i maskulinum och femininum singularis sammanfaller med ändelsen för nominativ-ackusativ i neutrum. Detta tyder på att det ursprungligen fanns ett gemensamt kasus för subjektet i passiv konstruktion och objektet i aktiv konstruktion (efter transitiva verb). Nominativ för ”den handlande” (agens), markerad med ”S”, utvecklas senare och ojämnt, inte i alla indoeuropeiska språk, och då endast hos substantiv i femininum och maskulinum. Uhlenbeck påvisade paralleller i grönländska, baskiska och andra språk. Detta öppnar en glimt av ett djupt 22 C. C. Uhlenbeck, Agens und Patiens im Casussystem der indogermanischen Sprachen, „Indogermanische Forschungen“, Bd. XII, Strassburg, 1901, S. 570—572. 93 historiskt perspektiv på det förindoeuropeiska systemet för nominalböjning. A. Leskien förnekade redan 187623 övertygande att en nominativ med ändelsen ”S” existerade i de slaviska språken. Detta kan tyda både på att den slutliga differentieringen mellan nominativ och ackusativ skedde relativt sent i enskilda indoeuropeiska språk och på att användningen av ”passiv nominativ” levde kvar längre i vissa av dem. Prof. S. E. Malov (som kommenterade mitt föredrag i ämnet på 1930-talet) såg en parallell till de aktuella konstruktionerna i det drag hos de turkiska språkens struktur att nominativformen, som utgör en ren stam utan några ändelser (vilket också var den äldsta indoeuropeiska nominativformen för neutrumsubstantiv: sanskrit madhu, grekiska μεϑυ med flera), sedan de äldsta minnesmärkena har använts för att uttrycka ett obestämt objekt, både efter personböjda verb och efter bildningar som motsvarar infinitiv och particip i de indoeuropeiska språken. I finskan24 används en nominativform av turkisk typ som kasus för direkt objekt (i ackusativ betydelse) i singularis i följande fall: 1) efter imperativ: Syö kala! ”ät upp fisken!”; Anna kirves! ”ge mig yxan!”; Löytäkää kassa ja ostakaa lippu ”hitta biljettkassan och köp en biljett”; 2) efter första infinitiven eller en participkonstruktion med ett verb som uttrycker plikt, eller med adverb och predikativ av typen behövs, bör, bra, nyttigt: Minun täytyy maksaa velka ”jag måste betala skulden”; Teidän täytyy lukea tämä kirja ”ni bör läsa den här boken”. Samma form uttrycker subjektet vid ett verb i passiv form (sana sanotaan ”ordet sägs”). Med andra ord har vi här en typisk ”passiv nominativ”, som kan uttrycka subjektet vid ett passivt predikat och objektet i andra fall. Liknande konstruktioner finns också i estniska. Nominativ används som objekt efter imperativ (Anna vikat ja luisk peremehe kätta ”Ge lien och brynstenen till husbonden!”), efter infinitiv på -da med betydelsen plikt eller nödvändighet (Õpetükk tuleb selgeks õppida ”läxan måste läras in”) och vid en underordnad infinitiv (Tal oli kavatsus kirjutada kiri ”Han hade för avsikt att skriva ett brev”), samt vid opersonligt predikat (Kolhoosis lõpetati kevadkülv ”I kollektivjordbruket avslutade man vårsådden”).25 23 А. Leskien, Die Deklination im Slavisch-Litauischen und Germanischen, Leipzig, 1876. Некоторые ценные соображения можно найти в статье Э. Э. Андерсена, К вопросу о генезисе падежей именительного и винительного, „Русский Филологический Вестник“, кн. 4, 1912, стр. 43—54. 24 Ibland kallas denna oböjda nominativ för ackusativ. Se exempelvis H. Jensen, Finnische Grammatik, I, Hamburg, 1934, S. 32 ff.; L. Hakulinen, Det finska språkets utveckling och struktur, del 1, fonetik och morfologi, § 47, Moskva, 1953; del 2, lexikologi och syntax, § 30—31, Moskva, 1955. Här (s. 224) återges Setäläs uppfattning att den obestämda formen (nominativen) uttryckte ett obestämt objekt, medan ackusativen uttryckte ett mer bestämt sådant. Detta motsvarar väl skillnaden i hur direkt objekt uttrycks i turkiska språk; se ovan hänvisningen till S. E. Malov. Jämför även Arne Runeberg, Some observations on linguistic patterns in a bilingual society, Part I, Helsingfors, 1951, p. 37. 25 Se 1) N. Remmel, J. Valgma, E. Riikoja, Eesti keele grammatika VIII—X klassile, Tallinn, 1959, lk. 169—170. 2) E. Päll, E. Totsel, G. Tukumtsev, Eesti ja vene 94 Användningen av nominativ som direkt objekt i finska och estniska (liksom i turkiska) motsvarar helt fornr ryska och moderna dialektala konstruktioner med nominativobjekt: 1) vid infinitiv, som huvudsakligen används för att uttrycka vilja, men också för att uttrycka opersonlighet och obestämdhet i handlingens tid; 2) vid imperativ och 3) vid gerundier. Det finns också en parallell i användningen av denna form av nominativobjekt vid finita verbformer. Låt oss granska det ryska materialet närmare. III Utbredningsområdet för konstruktioner med nominativ som direkt objekt krymper ständigt, vilket redan har påpekats (av F. P. Filin och V. Georgieva). Under det senaste århundradet har den främsta orsaken varit ökad läskunnighet och litteraturspråkets växande inflytande. Tidigare måste den utjämnande kraften hos den dominerande nominativa meningsmodellen ha spelat in, liksom ansamlingen av nya synonyma medel för att uttrycka sådana syntaktiska funktioner som tidigare uttrycktes med arkaiska konstruktioner, relikter av en annan språkstruktur. De material som ukrainska forskare har lagt fram gör det otvivelaktigt att konstruktioner med nominativobjekt förekom i det medeltida ukrainsk-vitryska litteraturspråket; dit kunde sådana konstruktioner endast ha trängt in från befolkningens talspråk i den litauisk-ryska staten. Man kan alltså slå fast att dessa konstruktioner för fem–sex århundraden sedan var kända i alla tre östslaviska språk som relikter, men att de fick sin vidaste och mest stabila utbredning i storryska dialekter och i Moskvarusens kanslispråk. Även påståendet att dessa konstruktioner inte var och inte är kända i sydstorryska dialekter visade sig vara inexakt. I flera arbeten av V. I. Sobinnikova26 visas det att såväl Voronezj-dokumenten som de moderna dialekterna i Voronezj känner till konstruktionen ”infinitiv med nominativ som direkt objekt”: чинить рас- keele korvutav grammatika. E. Päld, E. Totsel, G. Tukumtsev, Jämförande grammatik över estniska och ryska, Tallinn, 1962, s. 246. Jag vill tillägga ytterligare några exempel: 1) nominativ för direkt objekt vid infinitiv, när det talas om att en handling är nödvändig; 2) nominativ för direkt objekt vid particip som motsvarar våra gerundkonstruktioner; och slutligen 3) vid opersonligt predikat, något som motsvarar vissa slaviska och baltiska konstruktioner. Dessa exempel har vänligen meddelats mig av O. N. Semenova ur den syntaktiska excerpteringssamlingen för modern estnisk litteratur vid Estniska SSR:s språk- och litteraturinstitut: 1. Homme tuleb arst kutsuda ”i morgon måste man kalla på läkaren”. Õpetaja audis tüdrukula käsi kala ära puhastada ”Läraren befallde flickan att rensa fisken”. Talud said käsu sulane või tüdruk mõisa saata ”Gårdarna fick order att skicka en dräng eller en flicka till herrgården”. 2. Söömine lõpetatud mindi õm ”när måltiden var avslutad gick man ut på gården”. Värsked ajalehed läbi loetud ”efter att ha läst de färska tidningarna...” Uksed uuesti hoolega lukku käänatud ”efter att omsorgsfullt ha låst dörren igen...” 3. Eeva aidati veoautole ”Eeva fick hjälp att komma upp på lastbilen”. Nüüd lastud kohe poiss kuninga ette ”nu släpptes pojken genast in till kungen”. 26 V. I. Sobinnikova, Folkliga och dialektala drag i språket i regionala skriftliga källor från 1600-talet till början av 1700-talet (enligt material från Voronezj-dokumenten), ”Det ryska nationalspråkets tidiga bildningsskede”, Leningrad, 1961, s. 214; Den enkla meningen i Voronezj-dialekterna, Voronezj, 1962, s. 23, 192. 95 rätt; överlämna ett dokument i Voronezj; sälja den där egendomen; utfärda ett köpebrev; order gavs att bygga ett fängelse i Voronezj (mod. stuga vitmåla; gräs slå; K. Filatov anförde redan 1898: Он ковыль-травка рвал, som V. N. Sobinnikova påpekade). På 1930-talet deltog jag i en expedition med studenter från Rostovs pedagogiska institut i Donområdet, där vi antecknade: ”глава причасать некуда”, ”адезына вздеть”. Ännu viktigare är den stora variationen av konstruktioner med nominativ som direkt objekt och variationen i deras syntaktiska funktioner. Ovan har argument framförts för att det saknas grund för att utesluta substantiv av maskulinum och neutrum, eftersom de inte skulle bilda konstruktioner med nominativ som direkt objekt (åtminstone i de äldre källorna). Exempel som visar att substantiv av maskulinum kan förekomma som nominativobjekt anfördes redan av F. Buslaev och A. Potebnja. N. M. Karinskij påvisade nominativ som direkt objekt vid imperativform i Pskovska Hexaemeron från 1374: ”Täck mig med en gudomlig mantel, skicka din ädla nåd (skara)”²⁷. I ”Moskviternas ordbok” från 1586 i Paris finns två uppteckningar: Appelez la chambrière! Possavy chelouza = chaya ”Kalla på tjänsteflickan!” och Combien vault ung renard povr? Seto datty lychisa sorna? ”Hur mycket kostar en stackars räv? Hur mycket ska man ge för en svart liten räv?” (se B. A. Larin, ”Moskviternas ordbok i Paris från 1586”, Riga, 1942, s. 64 och 143). I Rybnikovs uppteckningar av bylina, I, 202, 401: ”Ta så mycket av guldkassan som behövs, och ta åt dig själv en styrka—en armé!” Som det äldsta exemplet på nominativ som direkt objekt vid finita former av preteritum och presens anförde V. I. Borkovskij²⁸ och V. Georgieva: Och nu har jag fått veta att er kärlek är rättmätig gentemot mig, med Vitebsk (brev från biskop Jakov av Polotsk till rigaborna, omkring år 1300). Ur Pskovkrönikan anförde V. Georgieva: De lade grunden till en stenkyrka till den heliga Jungfruns födelse bakom Stepa och byggde en ny bro i Pskov²⁹. I A. I. Sobolevskijs föreläsningar återges³⁰: Furstarna och bojarerna gav dem allmosor. Ur ”Storryska folkvisor”, samlade av A. I. Sobolevskij, VII, 206: ”Och de kallar honom vän, häller upp en skål dryck … Ur anteckningar från Seligerexpeditionen 1936: stoplyu banya (byn Igosjevo); syezla teleha sena (byn Bereznik); ona nesyot chashka (byn Zalesje), dali nam nova teleha (byn Mosjonka). Vid gerundier finns de äldsta exemplen i Russkaja Pravda: När staden befästes; ta en kuna (enligt den synodala handskriften från 1282). Och efter att ha betalat den första boten, låt fursten driva bort honom för resten (enligt Ferapontovhandskriften från 1500-talet) (se Russkaja Pravda, redigerad av akademiker B. D. Grekov, I, Moskva–Leningrad, 1940, s. 132, 257). B. Unbegaun citerade ur ett brev från 1491: Låt dem berätta, herre, att när de har plöjt åkern, ska åkern till fullo tillhöra tsar Menli Girej³¹. 27 N. M. Karinskij, Undersökning av språket i Pskovska Hexaemeron från 1374, s. 244. 28 V. I. Borkovskij, Syntaxen i fornryska diplom, s. 348. 29 V. Georgieva, Material och undersökningar om rysk dialektologi, bd 3, M.—L., 1949, s. 48—50. 30 A. I. Sobolevskij, Föreläsningar om det ryska språkets historia, 4:e uppl., SPB, 1907, s. 237. 31 B. Unbegaun, La langue russe au XVI siècle, Paris, 1935, p. 130. 96 I Domostroj påpekade redan Buslajev: sojamja skjorta. Ur Moskva-diplomet från 1634 (enligt DRG:s kartotek): Efter att ha tagit avsked från ståthållaren. Ur en läkebok från 1600-talet (Sjchukins samling): koka kli-gröt och lägga den varm på (det sjuka benet). Ur ”Anvisning om hur man botar” från 1600-talet: Och när kålen planteras, vattna den med samma vatten. Ur anteckningar från Seligerexpeditionen 1936: En vecka senare (byn Goristaja). Alla dessa uttryck har motsvarigheter i finska och estniska (se ovan), liksom i litauiska och lettiska (de kommer att anföras nedan). Konstruktionen ”nominativiskt objekt med infinitiv” i fornryska texter ska vi undersöka utifrån dess funktioner. A) Vi betraktar uttryck för spontan nödvändighet och oundviklighet som konstruktionens äldsta funktion; vid översättning till modern svenska kan detta återges med orden det blir, man måste: Broder, furst Vladimir, här ska den honungsfyllda bägaren tömmas (Zadonštšina); Nu ska vi, bröder, inte längre vara i vårt eget land … utan kyssa ska vi det gröna gräset (samma verk)32; Och om de löser in våra arvegods, då ska den jorden överlämnas till starosten och alla valasjer, och gåvobrevet utfärdas, och klostergårdarna avhysas (Akter från Cholmogorys och Ustjug stift, II, 32; 1536—37); …på morgonen en skål sirap och en liten limpa som mellanmål, och till kvällsmat ska man äta gröt (Trifon Korobejnikovs resa, 1594); Utan pengar — vatten att dricka (Samling ryska ordspråk från 1600-talet, utg. P. K. Simoni); Du har blottat mig, krogvärd, de uslas vägvisare; endast av skam kan södra sidan urskiljas (”Krogskyltarnas fest”, handskrift från 1666, utg. V. P. Adrianova-Peretc). Stig ska jag röja åt mig, väg ska jag trampa upp åt mig (ur en sång upptecknad i byn Berkovo, Belozerskij-distriktet). B) Till den andra gruppen räknar vi uttryck för rekommendation, begäran, råd och anvisning, vilket kan återges vid översättning av denna konstruktion genom att lägga till orden bör, borde: Ur gåvobrevet från 1587, utfärdat av Pozjarskij till Suzdal Spaso-Jevfimijev-klostret: Och arkimandriten Levkij med brödraskapet ska för mina föräldrars skull, som ersättning för min gåva, skriva in dem i synodiken och hålla minnesgudstjänst för dem samt fira mässa tillsammans; Ur Ljubčanins örtabok från 1600-talet: Därför bör du ta den örten, du som till din natur är kall och torr; Ur ”De sju vise männens historia” (utg. F. Bulgakov, OLDP, 1878): Om någons hustru dör, ska han ta en andra; Ur Avvakums ”Hur Gud skapade människan”: Då borde (Adam), sedan han förstått djävulens anslag, ha stärkt hustrun i att hålla budet; Ur P. K. Simonis ”Bokbindarens handbok”: Under rökelsekaret ska en grop grävas. Ur ”Anvisning om hur man botar” från 1600-talet: Annars: för att stilla näsblod, blanda kallt vatten med salt till en stark lösning och smörj in huvudet; Ur ett diplom från 1400-talet: Och de har sinsemellan delat upp trädgårdslandet. Semjon ska göra det mellersta stängslet runt odlingen … Grigorij ska göra stängslet på den inre sidan; Ur bylinaeposet ”Solovej Budimirovitj” (utg. Ljatskij): 32 Воинские повести древней Руси, изд. В. П. Адриановой-Перетц, М.—Л., 1949, стр. 39—40, серия „Литературные памятники“. 7. Kalbotyros klausimai VI. 97 Och du, flicka, borde inte bete dig så, utan vara hemma och bära vatten. Ur Pausas ordspråkssamling, början av XVIII århundradet, fol. 12b. Som man häller upp åt vännen, så får man själv dricka. В) Följande grupp: en befallning till en underordnad, en statlig lag. Konstruktionens tilläggsbetydelse kan återges med ordet «bör». Jag ska bara anföra två–tre exempel (ett stort antal finns i Russkaja Pravda, i lagböckerna och i tsar Aleksej Michajlovitjs lagkodex): Ur «Instruktion till Af. Pasjkov om ståthållarskapet i Daurien (1655)»: Och i alla förvaltningsärenden som rör tjänstefolk, handelsmän och hantverkare ska dom avkunnas och rätt skipas mellan dem utan dröjsmål, rättvist, enligt suveränens påbud. Ur förhöret med Vasilij Bolotnikov år 1622: Och han sändes ensam till Kazan, och han befalldes att lämna ifrån sig sin hustru och bosätta sig i Kazan. Г) En särskild grupp utgörs av ändamålsuttryck, där infinitivpredikatets modalitet preciseras, bestäms eller understryks antingen av ett relativpronomen eller av konjunktionen чтобы (i senare språk även av partikeln бы). Denna grupp är uppenbarligen av senare datum: …och ett helt ämbar till kitteln, att koka vete i, 1643 (Material för den ryska ikonmåleriets historia, utg. I. E. Zabelin, Moskva, 1850, s. 6—7); Ett tunt tygstycke köptes, att svepa ikonen i», 1703 (Onegaklostrets arkiv); Kazaniske tsaren Magmed Amin sände sin man till dig för att fria, så att han kunde ta din dotter till hustru», 1491 (Samling av statliga brev och fördrag, del V, s. 10); Vår suverän sände bud till många stater för att, syndige storman som han är, finna sig en brud», 1581 (Monument över diplomatiska förbindelser mellan Moskvastaten och England, Sankt Petersburg, 1883, II, s. 6); Han hade själv bett att få resa till Vjatka med ett upproriskt brev, för att där likaledes ställa till oro», XVII århundradet (Akter från arkeografiska expeditionen, II, s. 198); Vi gick i borgen för bonden Efrem, son till Ondrej, att han skulle plöja marken, bygga en gård och uppföra nya hus (Akter från Moskvastaten, vol. I, Sankt Petersburg, 1890). Д) I ett antal texter förekommer vår konstruktion tillsammans med orden möjligt, möjligt; men även utan dessa ord kan den uttrycka möjligheten av den handling som nämns, vilket framgår av det fjärde exemplet: Och samla alla tjänstefolk och frivilliga hos sig och tala med dem om huruvida det vore möjligt att anlägga åkrar och få dem nära fortet (Instruktion till Af. Pasjkov, 1655); … och på dessa överflödiga marker, med alla slags människor … inom 15 verst, kan man åter slå sig ned och grunda en tämligen stor sloboda, 1680 (Akter om byggandet av städer i Sibirien); Hur kan man göra så: ta en hustru från en levande man (Bylina, upptecknad av akademikern Sjachmatov i byn Gorka, Olonets); Och för dem, herre, grekerna, är det inte märkligt att den ortodoxa kristna tron ända till denna tid har förfallit, XVII århundradet (Solovetskijklostrets petition till tsar Aleksej Michajlovitj). 98 Е) Till grupp Д ansluter sig även en grupp med funktionen att uttrycka villkor och betingelser för den handling som uttrycks med vår konstruktion: Och detta har fastställts till evig skam: om en herre ger sig ut för att vara slav, XVII århundradet (Kotosjichin. Om det ryska riket); Koka mäsk — förlora flaskan (Ordspråkssamling från XVII århundradet, utg. Simoni); Fälla ned så mycket av yxan att huvudet huggs av (Rybnikov, Sånger, I, 382). Alla uttryck utan infinitiv, med nominativ före orden надобѣ, надобно, надо hör inte till ämnet för vår undersökning, även om de till sin modala betydelse ligger nära infinitivkonstruktionerna. Konstruktioner med надо(бъ) tillsammans med en infinitiv och nominativt direkt objekt har nämnts ovan. I dessa uttrycks nödvändighetens betydelse pleonastiskt, både genom infinitivkonstruktionen och genom ordet надо(бъ). Jag tvivlar på om man kan härleda de verblösa uttrycken med надо(бъ) från verbkonstruktioner som sekundära uttryck «med utelämnat verb». Den formel som beläggs i den synodala handskriften av Russkaja Pravda (1282): «Och moderns arvslott behöver inte [tillfalla] barnen» är fullt begriplig utan verbet «ta» eller något liknande, även om den sannolikt stod i relation till mer fullständiga formler som innehöll en infinitiv. Sammanfattningsvis vill jag understryka de drag som är gemensamma för alla funktionella varianter av konstruktionen «infinitiv med nominativt direkt objekt»: 1) uttryck för en handling som är möjlig, önskvärd, nödvändig eller betingad, men som inte faktiskt äger rum nu eller tidigare; 2) handlingens mer eller mindre uppenbara opersonlighet: antingen anges ingen agent alls, eller också anges bara en möjlig kategori eller klass av aktör, det vill säga en obestämd aktör; 3) trots att infinitiv dominerar helt som uttryck för predikatet, förekommer i dessa konstruktioner även imperativformer, gerundier och till och med finita verbformer. Som vi har sett ovan bestäms valet av nominativ «passiv» eller «med ackusativisk betydelse» för att uttrycka direkt objekt i finska och estniska (liksom i turkiska) just av dessa egenskaper. I finskan fick dessa gamla (och likaså reliktartade) konstruktioner en ny och tämligen stabil funktionell användning. I det ryska litteraturspråket föll de ur bruk i början av XIX århundradet, medan de i folkliga dialekter ännu lever kvar sporadiskt, framför allt i den ryska norden. Att de trängdes undan ur litteraturspråket berodde på att mer tydligt differentierade syntaktiska (eller lexikala) medel hade utvecklats för att uttrycka de modalitetsbetydelser m.m. som dessa arkaiska konstruktioner uttryckte (ändamålssatser med konjunktionen чтобы och finita predikatsformer i stället för infinitivkonstruktioner, villkorssatser med konjunktionen если; nödvändighet uttrycks med orden: надо, необходимо, следует, должно, обязательно). Objektets obestämdhet fick ett tydligt lexikalt uttryck (некоторый, какой-нибудь, какой-то, какой-либо osv.). 99 IV Låt oss gå vidare till att granska materialet från de baltiska språken. I litauiskan, framför allt i folkdialekterna, är följande konstruktioner utbredda: 1) nominativ som direkt objekt tillsammans med infinitiv; 2) nominativ som direkt objekt tillsammans med gerundium. Den första syntaktiska konstruktionen kan också vara självständig (exempel: kaip riešutas perkrimsti ”hur man knäcker en nöt” — Žemaitė³); vanligen inleds den antingen av verben: reikia ”man måste”, tūri ”bekymrar, oroar”, teko ”blev tvungen”, tiko ”råkade” och liknande, eller av adverb: sunku ”svårt”, lengva ”lätt”, sveika ”hälsosamt”, gera ”bra” och liknande. Konstruktionen förekommer också efter: (ne)galima ”(inte) möjligt”, (ne)laikas ”(inte) tid”, prieina ”man måste” och liknande. De flesta språkforskare tenderar att tolka språkets kvarlevande företeelser utifrån den rådande normen; häri visar sig en allmän regelbundenhet i hur relikter tillägnas, både i folkliga skikt och bland forskare. I det här fallet³ borde infinitiv- och gerundkonstruktionerna med nominativ ha förståtts utifrån mönstret för en enkel sats av nominativ typ. Den framstående litauiske språkforskaren J. Jablonskis visade uppfinningsrikedom och löste problemet med beundransvärd lätthet, men hans synsätt saknar tillräcklig historisk förankring³⁴. Han tolkade dessa konstruktioner som en variant av nominativ struktur — som om den vore typisk för litauiskan — där nominativ tillsammans med infinitiv eller gerundium bildar ett ”sammansatt subjekt” (och i vissa fall ett predikat). Detta kan godtas om satsen delas in i endast två ”delar” (såsom Sjachmatov gjorde): subjekt och predikat, med alla tillhörande ord inräknade i respektive del och utan hänsyn till de syntaktiska relationerna inom den första och den andra delen. I den komplexa satsen: Ne laikas šiėnas džiovinti, kadà lietùs ima lyti ”det är inte tid att torka höet när det börjar regna” (Leipalingis) kan frasgruppen šiėnas džiovinti ”hö torka” betraktas som subjekt och ne laikas ”inte tid” som predikat. Men detta upphäver inte de inre syntaktiska relationerna i konstruktionen šiėnas džiovinti, där šiėnas trots allt är objekt till infinitiven džiovinti ”torka”. Dessa inre relationer i subjektets del är något försvagade, men inte upphävda eller försvunna, liksom förståelsen av nominativformen i šiėnas inte har försvunnit, trots att den här uppträder i en funktion som är främmande för indoeuropeiska språks norm, nämligen som objekt. Om man därför inte talar om ”subjektets del” som ena halvan av satsen, utan om subjektet i snäv mening, måste man erkänna džiovinti som subjekt, med det direkta objektet šiėnas. 33 Žemaitė, Raštai, V, Vilnius, p. 550. 34 Se i ”Utvalda verk”, den nyutgåva av Jablonskis grammatiska arbeten som redigerats av J. Palėnis: J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, t. I, p. 161, § 197–198; p. 454–59, §§ 20 c, 21 e; p. 560–64, §§ 6–7. 100 Å andra sidan förefaller också upplösningen av konstruktionen Nominativus cum infinitivo, som J. Jablonskis gör vid analysen av den andra gruppen exempel som innehåller den (§ 21, e), diskutabel för mig. I meningen: „Jai namai matyti „huset syns redan“ skiljer han ut matyti – nu alltså som predikat – medan namai blir subjekt, huvudsakligen därför att det står i nominativ. Men den litauiska infinitiven har inte den passiva betydelsen ”att vara synlig”, som ensam skulle kunna motivera att namai ses som subjekt och inte som objekt. Denna opersonliga mening saknar subjekt, och namai matyti kan betraktas som ett odelbart (enligt Šachmatov ”odelbart”) predikat, även om objektfunktionen hos ordet namai är fullt tydlig också i det. Detta blir ännu tydligare i följande exempel av Jablonskis ur samma grupp (en folkrolig vers nedtecknad i Žagarė): Berigų kiaulė: nei burną prausti, nei kojos aūti, nei poteriai kalbėti ”bra för grisen: varken att tvätta sig, ta på sig skor eller be”, närmare bestämt: ”varken tvätta munnen, ta på skorna eller läsa böner”. Den ryska översättningen, med ett enda ord för varje Nom. c. Inf.-uttryck, återger väl dessa uttrycks odelbarhet. Därför skulle jag anse att analysen av denna mening vore riktigare om Jablonskis hade betraktat vart och ett av dessa uttryck i sin helhet som predikat, och inte bara infinitiverna (praūsti, aūti, kalbėti). Vad är då nominativformerna burną, kojos, poteriai? Subjekt? Men verben praūsti, aūti, kalbėti är uppenbart transitiva i dessa kombinationer; följaktligen kan dessa nominativformer inte betecknas som något annat än ”direkt objekt”. Alltså förekommer nominativ för direkt objekt tillsammans med infinitiv och gerundium i litauiska dialekter (framför allt i dzukiska, östliga och i delar av de samogitiska), och har därför också lämnat spår i författarnas språk (hos Krėvė, Žemaitė m.fl.). Jag ska anföra exempel med olika inledande komponenter: 1. Nominativ för direkt objekt med infinitiv: Dabar man rūpe, iš kur rągūtės gaut (pažyčyti) (från B. A:s kortregister till Litauiska språkets ordbok) ”Nu bekymrar jag mig för var jag ska få tag på en släde.” Nāšlei pačiai reik(ia) rūpinti visi namū reikalai (därifrån) ”Änkan måste själv sköta alla hushållssysslor”; Nutiko prieš lietų šienas pasigauti (därifrån) ”Det lyckades att få in höet före regnet (köra hem det)”; Sunkiausi darbeliai reiks man dirbt (därifrån) ”De allra tyngsta arbetena måste jag göra”; Vėlus metas, reikia vaikai guldyti (därifrån) ”Det är sent, barnen måste läggas”; Mokydavo kukorių, kaip geriau valgymą virt (från A. Baranauskas anteckningar, utgivna av F. Specht) ”Han lärde kocken hur man bäst lagar maten”; Tai labai gera miegól miegėlys (därifrån) ”Det är mycket skönt att sova en ljuvlig sömn”; Rugėliai pjauti labai nusibosta (därifrån) ”Det blir mycket tröttsamt att skära råg”; Man teko ir mergáuti, ir tinginys vyras gauti (från J. Jablonskis anteckningar) ”Jag fick både bli kvar som ogift flicka och få en lat man”; Baisi yra ir paminėt tie žodže (från A. Baranauskas anteckningar) ”Det är hemskt att ens minnas de orden”; Nāms pastatīt — ne kepūre pakēlt (J. Šukys anteckning) ”Att bygga ett hus är inte som att ta av sig mössan”; Man gyvuliai sutvarkīt (därifrån) ”Jag måste (ännu) ta hand om boskapen.” 101 9 Allt detta är opersonliga meningar med tydligt uttryckt generaliserande innebörd och modalitet. De sista exemplen visar att uttrycket Nom. c. Inf. används i folkspråket utan inledande ord, som ett helt självständigt uttryck. 2. Nominativ för direkt objekt med gerundier. (Alla exempel är hämtade ur kortregistret till Litauiska SSR:s vetenskapsakademis dialektatlas.) Kur gāvus tas kālis ”Om man ändå kunde få tag på den där pälsen”; Linai rā.ūnunt reik’a šī.ltai apsviīkte ”När man tar upp lin måste man klä sig varmt”; Kad geri rōtai gōvus ”Om man ändå kunde få tag på en bra kärra”; Gerai bu.tū stipras darbinikas pasišūndžus ”Det vore bra att få tag på en stark arbetare genom att anställa honom”; Kur ča rō.dus gēras mēistras ”Var hittar man här en bra hantverkare?!” dvs. ”Var kan man här finna en bra hantverkare?”; Bu.t g’erai tāks arkli.s gō.vus ”Det vore bra att få tag på en sådan häst”; Vyt kad gāvus nemāžas šmōtas duōnos ”Om man ändå kunde få tag på en inte alltför liten brödbit”; Kat gāvus nemāžas p’emtū ”Om man ändå kunde få tag på en herde – inte en liten pojke”; Kožnas dārbas dirbunt mōksla rāika ”När man utför varje arbete behöver man skicklighet”; Kat_kaip nē būt miežai pasējus ”Om man ändå på något sätt hade sått korn”; Tai kās_če man padār’us ”Och vad skulle jag då ha gjort?” Även denna konstruktion har, som framgår av de anförda uppteckningarna, en opersonlig, generaliserande och i viss mening irreell betydelse i folkspråket, dvs. den står i motsats till konstaterandet av en fullbordad eller pågående händelse. Den markerade typen av nominativ (S-nominativ) har etablerats i litauiskan som den enda möjliga, men den omarkerade nominativens funktioner har inte försvunnit spårlöst; de bevaras än i dag som relikter i uttryck med nominativ för direkt objekt tillsammans med infinitiv och gerundium, liksom pronominens och adjektivens predikativa formers neutrumfunktioner består trots att neutrumformen har försvunnit. Det verkar som om ingen längre bestrider påståendet att en grammatisk kategori ibland uppstår innan språket har utvecklat en tydligt avgränsad form för att uttrycka den. Som vi ser i detta fall dör en grammatisk kategori ibland inte heller genast, eller ens snart, efter det att dess uttrycksform har gått förlorad i språket. V I lettiskan förekommer rester av nominativ för direkt objekt tillsammans med infinitiv i kombination med ett styrande verb i dativform, eller efter adverb med modal betydelse, liksom med en oböjd (dvs. opersonlig) form av perfekt particip i passiv (exempel nedan). Akad. J. M. Endzelin beskriver i sin omfattande jämförande grammatik över lettiskan35 denna ”anomali” så här: ”När 35 J. Endzelin, Lettische Grammatik, Heidelberg, 1923, § 392, S. 409—410 и то же без всяких изменений в латышском переводе: J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, § 392, lpp. 553—554. Именительным подлежащего, а не дополнения считают номинатив в этих конструкциях и авторы „Musdienu latviešu literārās valodas gramatika“, I, Rīga, 1959, § 452, 763; II, Rīga, 1962, § 428, 10. 102 Infinitiven var ännu en levande nominal böjningsform, och objektet för den handling som uttrycktes med infinitiven kunde stå i nominativ — som grammatiskt subjekt. Men även efter det att infinitiven blivit en rent verbal form står dess bestämning (objekt) fortfarande i nominativ, som grammatiskt subjekt — i de fall då infinitiven är beroende av ett modaladverb: piōsiniuojīs akmins grūti kustināt ”en mossbevuxen sten är svår att rubba (flytta)” (Treiland. Material om det lettiska folkets etnografi, Moskva; 1881). Jfr litauiska akmuō lēngva (ratuōs) indēti ir sunkiāsias ”Viltis”, 1908, nr 77, samt exemplen i Jablonskis litauiska syntax, s. 19 och 23; på liknande sätt (åtminstone i dialekterna) även i de fall då infinitiven är beroende av en debitiv eller en imperativ: jāiet rija kult BW 946 ”man måste tröska i ria”;...vaiga issukāt galva (Kaletos) ”man måste kamma huvud”; zirgs vajadzēs mazgāt (Bezzenberger) ”man blir tvungen att bada häst”; vajdzēja celtīs gails kaut ”man måste stiga upp och slakta tupp”; gribis koads dorbs padarīt (Nereta) ”man vill göra varje arbete”; kungam ēst tej maizite (i en folkvisa) ”herren ska äta detta bröd”. Jfr litauiska: reikia kultuvē padarýti ”man måste göra en vält” och rysk dialekt: надо душа спасти (Sobolevskij, Föreläsningar om det ryska språkets historia, 4:e uppl., s. 197 ff.), eller ”du kommer att mista ditt vilda huvud” (V. Miller, Studier i rysk folklig litteratur, s. 86). Direkt objekt i nominativform påträffas också i konstruktioner av typen: viņam duots zirni ēst ”han har fått ärter att äta” (Mühlenbach, Lettisk grammatik, § 352). Som vi ser upprepas här Potebnias uppfattning: först uttryckte nominativ subjektet, nu uttrycker den direkt objekt, om den alltså inte ersatts av ackusativ. Dialektmaterialet samlades in för Lettiska språkets atlas med hjälp av ett frågeformulär som omfattade nästan alla ovanstående exempel av akademiker J. Endzelin36. Växlingen mellan nominativformer och ackusativformer i infinitivkonstruktioner efter debitiv i dialekterna (liksom för övrigt i standardspråket) bevisar helt otvetydigt att detta för dagens lettisktalande är ett objekt, inte ett subjekt. Annars skulle man, om man ville vara konsekvent, behöva införa kategorin ”subjektets ackusativ” i grammatiken, något som ingen har gjort och ingen gör. Denna inkonsekvens (i strid med akademiker Endzelins uppfattning) tillät dock författarna till ”Grammatiken över det moderna lettiska skriftspråket” (se ovan). Fördelningen av svaren på fråga nr 270 i Atlasprogrammet: jāsāk pļaut siens — eller sienu? ”man måste börja slå hö” (i nominativ eller ackusativ?) är följande: i 109 orter — nominativ, i 6 orter — växling mellan nominativ och ackusativ, i 31 orter — endast ackusativ (det senare i flertalet liviska dialekter och sporadiskt i Latgale). 36 Latviešu valodas dialektoloģijas Atlanta materiālu vākšanas Programa, Rīgā, Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas izdevniecība, 1954, NN 270, 272, 273, 274, 276, 277, 280, 281. Utdrag ur atlasmaterialet skickades vänligen till mig av S. Rage och D. Zemzare, medarbetare vid Institutet för språk och litteratur vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademi, och jag framför härmed mitt varma tack till dem. 103 Vid beroende infinitiv (fråga nr 272) förekommer nominativ betydligt mer sällan: jāiet plaut siens är belagt endast i 73 orter, i 29 orter förekommer sienu (ackusativ), i 35 orter siena (genitiv) och i 11 orter växlar nominativ och genitiv. Svarens geografiska utbredning skiljer sig i huvudsak inte från den föregående. Nominativ som direkt objekt förekommer ännu mer sällan i fraser (fråga nr 276): (ne) vajag malka skaldīt ”man måste (inte) klyva ved”; nav brīv ne vārdiņš teikt ”man får inte säga ett enda ord”; gribas kāds darbs padarīt ”man vill utföra varje arbete”, liksom också i konstruktioner: vajadzēja celties gailis kaut ”man måste stiga upp och slakta tupp”; tagad vajag spēks ”nu behövs styrka”; vajag nākt piens dzert ”man måste komma och dricka mjölk”. I folkdialekterna används nominativ betydligt oftare med infinitiv som är beroende av ett adverb: pūsbūnojs akmens grūti kustināt ”en mossbevuxen sten är svår att flytta”; aka nav viegli rakt ”en brunn är inte lätt att gräva” (fråga nr 280). Men i samtliga svar på frågorna 272, 276, 277 och 280 dominerar ackusativ. Någon mer exakt kvantifiering kan ännu inte ges på grund av otillräckligt material37. Som vi ser har lettiskan, även i folkdialekterna, bevarat färre spår av de forntida konstruktionerna med nominativ som direkt objekt, trots att språket med full rätt anses vara det mest finniciserade. Enhetliggöringen (undanträngandet av dessa kvarlevande konstruktioner under inflytande av den dominerande användningen av ackusativ för objekt) har gått allra längst i de liviska dialekterna, det vill säga uppenbart nya, blandade dialekter; flest rester av denna arkaism finns i de centrala och östra dialekterna, som är relativt ”renare” och trognare den indoeuropeiska traditionen. Den mest beständiga har varit konstruktionen Nominativus cum Infinitivo efter debitiv (konstruktionen är fakultativ i standardspråket och vanlig i de flesta folkdialekter). De övriga konstruktionerna har (sedan Mühlenbachs och Endzelins observationer) märkbart börjat falla ur bruk. Alla de lettiska konstruktioner som räknats upp och demonstrerats, liksom motsvarande ryska och litauiska konstruktioner, kännetecknas av opersonlighet (subjektlöshet), ett generiskt objekt och en mer eller mindre tydligt uttryckt irrealisitet hos en handling som ännu inte har ägt rum. S l u t s a t s e r. 1. Det är alldeles uppenbart att en viss grad av grammatisk särprägel i varje språk inte på något sätt upphäver analogin mellan finska, estniska, ryska, lettiska och litauiska konstruktioner med nominativ som direkt objekt. 37 Här är ytterligare exempel på belägg för Atlasen med nominativ som direkt objekt: Nav viegli maisi nest ”Det är inte lätt att bära säckar” (byn Auri nära Dobele); Šitais grūti izrēķināt ”Det här är svårt att räkna ut” (byn Vilzeme, nära Limbazi); Pelašķi ir grūti iezert ”Det är svårt att dricka (en infusion av) rölleka” (byn Braslava nära Limbazi); Maiss ir smagi celt ”Det är svårt att lyfta en säck” (nära Rujiena) Abuliņš ir grūti plaut ”Det är svårt att slå klöver” (på samma plats); Apesta maize grūti pelnēt ”Det är svårt att arbeta ihop värdet av det uppätna brödet” (nära Lejasciems). 104 2. Efter att ha jämfört dem alla råder det inget tvivel om att dessa konstruktioner hade substantiv av alla genus som objekt (de obevisbara maskulina nominativformerna i ryskan är helt uppenbara i litauiskan och lettiskan), att imperativformer och gerundier ursprungligen var lika normala i konstruktionen med nominativ som direkt objekt som infinitiven. Dessa verbala bildningar är kända i alla de fem språk som jämförs. Kombinationen av nominativ som direkt objekt med finita verbformer förekommer endast i ryska, finska och estniska. Av detta kan man dra slutsatsen att förlusten av skillnaden mellan ”aktiv” och ”passiv” nominativ och ersättandet av den passiva formen med den aktiva (S-formen) började just med finita verbformer. 3. Mot antagandet att de ”anomaliska” konstruktionerna skulle vara lån talar både deras utbredningsgeografi och deras historia. Den kvarlevande bevaringen av rester av en pre-nominativ satsstruktur, som motsvarade en annan verbböjningsform, ett annat förhållande mellan nominala böjningsformer och andra kasusfunktioner, kan förvåna oss endast genom sin relativa rikedom och stabilitet; detta förklaras av att konstruktionerna anpassats till en ny satsstruktur under satsens utveckling, till ett nytt system för nominal- och verbböjning samt ordbildning. 4. Utbredningen av en rad likartade konstruktioner inom områdena för två baltiska, två finska och (en gång) tre östslaviska språk vittnar om detta fenomens höga ålder, inte bara a) därför att de är rudimentära till sin karaktär och uppenbart håller på att dö ut i de flesta av dessa språk; b) därför att de besläktade baltiska och slaviska språken åtminstone under tvåtusen år inte har kunnat bilda en enhet; och slutligen också därför att c) slaver och balter kom i kontakt med de finska språken vid Östersjön knappast senare än för just tvåtusen år sedan. d) Det vore osannolikt att anta en oberoende, parallell utveckling av uttryck med nominativ som direkt objekt i vart och ett av dessa språk, eftersom alla de granskade konstruktionerna är så närbesläktade och lika; samtidigt avviker de i alla de angivna språken från den rådande normen som ”anomalier” och kan inte på ett tillfredsställande sätt tolkas inom det nominativa systemet som resultatet av en inre och i varje språk självständig utveckling av den enkla satsen, som någon av dess varianter. Den mest sannolika förklaringen förefaller vara att dessa rudimentära konstruktioner går tillbaka på språket hos ett gemensamt substrat, de stamdialekter som talades i Baltikum och norra Europa, med vilket både finska stammar och de första vågorna av baltiska invandrare från sydöst, och slutligen även slaver i förtruppen, som trängde fram från söder, blandades38. 38 De motsvarigheter till denna konstruktion i de turkiska språken som prof. S. E. Malov har påpekat bör spåras och undersökas av turkologer; dessa motsvarigheter kan tydligen räknas till de element som kännetecknar det ”samojediska” språksystemet. Om detta bekräftas blir konstruktionens höga ålder och dess kvarlevande karaktär i de slaviska, baltiska och moderna finska språken vid Östersjön ännu tydligare. 105 Endast med arkeologernas hjälp kan man gå vidare med att underbygga denna hypotes eller förkasta den, om den materiella kulturens historia i de baltisk-slavisk-finska områdena inte stämmer överens med den. Avslutningsvis bör man erinra om att det finns ett antal iakttagelser om andra språkliga anomalier inom samma språkkrets, vilka vid fortsatt undersökning kan ge upphov till isoglosser som sammanstrålar i ett knippe och därigenom kan avgränsa den förmodade substratets konturer mer exakt. Placeringen av huvudtrycket på den första stavelsen är, förutom i de finsk-baltiska språken, känd i lettiskan och i de litauiska dialekter som gränsar till Lettiska SSR39. Lettisk debitiv, litauisk permissiv och optativ utgör avvikelser från indoeuropeisk verbal ordbildning och har motsvarigheter i finskan och estniskan. De många formerna av olika lokalkasus i gammallitauiskan (inessiv, adessiv, illativ, allativ) närmar sig också tydligt det finsk-estniska kasussystemet i denna del och avlägsnar sig från indoeuropeiska modeller. En rad överensstämmelser i ordförråd och fraseologi, till exempel sådana som akademikern J. Endzelin har påpekat40, kan utökas avsevärt; detta är en av de kommande uppgifterna för slavistiska, baltistiska och fennistiska lexikologer. På språkvetenskapens nuvarande utvecklingsstadium bör undersökningen av grammatiska och lexikalisk-fraseologiska förhållanden mellan finska, baltiska och slaviska språk återupptas, en undersökning som dansken V. Thomsen framgångsrikt inledde för nästan ett sekel sedan.41 Att språkforskare inom slavistik, baltistik och finsk-ugrisk forskning närmat sig varandra och samarbetar — något som har stärkts märkbart under de senaste årtiondena — är en garanti för och en förutsättning för våra fortsatta framgångar med att klarlägga de äldsta kontakterna mellan stammarna och språken i Baltikum och det ryska norr. EN GEMENSAM SLAVISK, BALTISK OCH FINSK ISOGLOSS B. LARIN Sammanfattning Konstruktioner med infinitiv och verbadverb tillsammans med nominativ som direkt objekt, kända från områdena för två finska, två baltiska och tre östslaviska språk, går tillbaka på språk i det baltiska och nordryska substratet. Konstruktionernas höga ålder framgår av deras rudimentära karaktär, avvikelsen i satsens nominativsystem och sambandet med ett arkaiskt passivt och ergativt system. 39 Detta kan också jämföras med den osystematiska förskjutningen av den gamla betoningen mot ordets början i nordryska dialekter (zasuha, dobycha, za lesom, zábol, golomya osv.). 40 И. М. Эндзелин, О латышско-финских языковых связях, сб. статей „Памяти акад. Л. В. Щербы“, Лд., 1951, стр. 292—304. 41 V. Thomsen, Begøninger mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, København, 1890. 106 Traditionen med sådana konstruktioner kan föras tillbaka till början av vår tideräkning, eftersom kontakterna mellan de baltiska stammarna, slaverna och de västfinska folken etablerades vid denna tid och inte senare, liksom deras geografiska utbredning över de områden som de har befolkat sedan de första århundradena e.Kr. OM EN SLAVISK-BALTISK-FINSK ISOGLOSS B. LARINAS Sammanfattning 1. Konstruktionen med infinitiv och direkt objekt i nominativ, som ännu finns kvar i de nordryska dialekterna, har länge tilldragit sig forskarnas uppmärksamhet. Men så länge alla försök att undersöka dess historia och genetiska samband har hållit sig inom enskilda språks gränser och inte frigjort sig från ett mer eller mindre slumpmässigt urval av fakta, förblir den föremål för förvirrade och fruktlösa diskussioner. Här framträdde också mycket tydligt bristerna i ett synkroniskt perspektiv på språkfenomen som inte överensstämmer med rådande språknormer. 2. Denna konstruktion kan förklaras mer övertygande först efter att dess utbredning och användning har undersökts både kronologiskt och geografiskt (med lingvistisk geografi som utgångspunkt). 3. I det ryska litteraturspråket är denna konstruktion belagd från 1000–1100-talen till slutet av 1700-talet. Den förekommer oftast i nordliga dialekter, men påträffas då och då även i andra dialekter (till och med sydliga). 4. Konstruktionens natur och ursprung kan bedömas ännu mer exakt när vi jämför den med motsvarande syntaktiska mönster i de baltiska språken och de östersjöfinska språken. 5. De finska språkens data visar att denna konstruktion är förbunden med en forntida nominativfunktion, typisk för den period då nominativ ännu inte hade skilts från ackusativ men redan stod i motsats till instrumentalis, dativ och lokalkasus. Ett sådant kasussystem, bättre bevarat i de östersjöfinska språken, hjälper oss att förstå användningen av objekt i nominativ inte bara tillsammans med infinitiv utan också med finita verbformer. Sådana konstruktioner har påträffats i äldre ryska skrifter och i nutida dialekter. 6. På så sätt fastställer vi en arkaisk isogloss som löper genom de slaviska, baltiska och östersjöfinska dialektområdena. Den får oss att söka efter andra gemensamma drag i den ”östersjöfinska språkunionen” och efter spår av de slaviska, finska och baltiska stammarnas kontakter, som varade i två (eller fler) årtusenden.