Reikšmingas žemaitiškas rankraštinis tekstas

ŽODŽIŲ FORMOS IR JŲ VARTOSENA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Z. ZINKEVIČIUS EN BETYDELSEFULL SAMOGITISK HANDSKRIVEN TEXT Våren 1971 upptäckte jag i avdelningen för rariteter vid Vilnius universitetsbibliotek en dittills okänd gammal litauisk handskriftlig text, skriven på samogitisk dialekt. Texten finns i en konvolut med signaturen LR 881—882. Konvolutet består av: 1) Rituale Sacramentorum Ac Aliarum Ecclesiæ ceremoniarum... Vilnæ Typis Academicis Societatis Iesu Anno Domini 1701; 2) Ewanielie polskie y litewskie... W Wilnie W Drukarni Academickiey Soc: Iesu, Roku Pańskiego 1705; 3) en stor bunt handskrifter, bestående av 30 (inklusive ett påskrivet förblad) onumrerade blad i formatet 9 × 14 cm. Den litauiska texten finns i konvolutets tredje del — på buntens blad 22—25 och 27—28 (s. 44—49, 53—55). Texten består av ett evangelium avsett för Alla själars dag, böner samt andra katekesdelar och en återberättelse av påven Urban VIII:s bulla ”In Coena Domini”. Hela den litauiska texten är skriven med en och samma hand. Den skrevs innan konvolutet bands in, eftersom bokstavsdelar har skurits av vid sidkanterna eller går djupt in under sömmen, där det inte skulle ha varit möjligt att skriva efter inbindningen1. Den litauiska texten innehåller inget datum eller egennamn som skulle kunna fastställa när den nedtecknades. Textens innehåll ger dock underlag för en bedömning, framför allt bullan ”In Coena Domini”. Denna bulla av påven Urban VIII (1623—1644), som uppkom ur seden att på skärtorsdagen (in Coena Domini) bannlysa vissa personer2, skulle enligt beslut kungöras i Samogitien från och med 16303. Till en början var den dock föga känd. Prästerna hade tydligen inte ens den fullständiga latinska texten, som offentliggjordes först i synodens beslut 16364. På grund av bullans betydelse i kampen mot reformationen befallde Samogitiens biskop Jurgis Tiškevičius 1636 att den skulle kungöras inte bara på skärtorsdagen (såsom man gjort dittills), utan också vid andra högtider och vid större folksamlingar i allmänhet. I de nämnda synodbesluten, i avsnittet ”De publicatione Coenae 1 Troligen var hela (eller nästan hela) bunten redan påskriven när den bands in. Även kantbokstäverna på andra blad (som inte innehåller litauisk text) är på sina ställen avskurna eller ligger under sömmen; dessutom är hela papperet vikt i häften av olika omfång (med 1+1+4+4+4+4+1+1 vikta blad; det tredje häftet är ofullständigt och de tre sista sidorna är lösa), anpassade efter den påskrivna texten. Rent papper skulle man, får man anta, ha delat in i häften av samma omfång. 2 Podręczna encyklopedya kościelna, B—C, tom V—VI, Warszawa, 1905, p. 215. 3 M. Valančius, Raštai, II, Vilnius, 1972, p. 354. 4 Det exemplar som förvaras vid Vilnius universitetsbibliotek (signatur III 10701) saknar titelblad. Följande rubrik har skrivits för hand: ”Acta Synodus Primæ [i själva verket var det den andra synoden. — Z.Z.] Samogitiens sub Georgio Tyszkiewicz Anno Domini 1636”. 171 Domini” kräver att predikanterna förkunnar bullans tankar (punkter) som är mest relevanta för stiftet på folkets lokala språk (lingua vernacula)5. Detta krav efterlevdes, men eftersom prästerna saknade en litauisk text förvanskade de i hög grad bullans tankar. Detta konstaterades vid synoden 1647, vars beslut6 anger att ”några kyrkoherdar och predikanter (concionatores) på ett olämpligt sätt kungör denna bullas punkter för folket på det lokala språket, antingen genom att tillägga sådant som inte hör dit eller genom att återge ordens innebörd i strid med sakens och rättens krav”. Vidare står det: ”för att de inte ska råka ut för sådana fel har vi beslutat att denna bulla, noggrant översatt till samogitiska (lingua Samogitica) och offentliggjord, ska fogas till detta dokument”. Den bifogade litauiska översättningen av bullan7, försedd med förklaringar, trycktes med gotiska (förklaringarna med latinska) bokstäver på det så kallade ”mellanspråket”, den skrivna språkform som då användes i Samogitien stift och som, som vi ser, vid den tiden kallades samogitiska8. Hela texten trycktes för andra gången 1690 i samlingen av beslut från Samogitien stifts synoder, ”Collectanea”9. Men tydligen hade bullan i slutet av 1600-talet redan förlorat sin ursprungliga aktualitet, eftersom den vid den andra publiceringen placerades sist i samlingen och trycktes om slarvigt, med utelämningar i texten (se punkterna 2, 11, 15, 16, 17, 19), utan att meningarna ens ordnades på motsvarande sätt. Såvitt man vet trycktes bullan aldrig mer om. Den litauiska handskrivna text av bullan som intresserar oss (rad 108–162) skiljer sig från den tryckta text som diskuterats, inte bara till språket (den är skriven på den egentliga samogitiska dialekten, inte på det ”mellanspråk” som användes i skrift), utan också till innehållet. Det är inte en översättning av hela bullan, utan en återgivning av endast de tankar i den som var relevanta för kampen mot reformationen. Avskrivaren angriper reformatorerna betydligt skickligare än den autentiska, tryckta bullatexten. För detta ändamål väljer han starkare, men för folket mer begripliga, bilder än originalet; exempelvis säger han, i stället för den tryckta textens formulering (kättarna) förtjänar förbannelse, att han helt enkelt förbannar dem och överlämnar dem ”åt den store djävulens förbannelse”. På liknande sätt går han till väga när han försvarar prästerskapets intressen i sitt stift mot reformatorerna; till exempel förbannar han personer som tar ängar, åkrar, boskap, säd och pengar från en präst, trots att en sådan konkret förbannelse inte förekom i själva bullan. Allt detta tyder på att den aktuella återgivningen av bullan måste ha tillkommit under själva höjdpunkten av striderna kring reformationen. Eftersom originalets tankar har förvanskats skulle vi till och med kunna anta att den tillkom före 1647, det vill säga innan någon officiell litauisk översättning av bullan hade gjorts. På konvolutets sida 17 finns emellertid en latinsk anteckning, till synes skriven med samma handstil, där synoden 1669 nämns. Dessutom är den andra boken i konvolutet— 5 M. Valančius skriver att prästerna hade fått order att ”lägga ut” bullan på samogitiska (a.a., s. 354). 6 Synodus quarta dioecesis Samogitiæ… Vilnæ Typis Academicis Societatis Iesu A.D. M. DC. XLVII, p. 31. 7 Översättaren är okänd, men det kan inte ha varit Jonas Jaknavičius, vilket V. Biržiška misstänkte (se ”Tauta ir žodis”, IV, 310). Detta framgår av en enkel jämförelse av språket. Senare tycks även V. Biržiška ha övergett denna uppfattning, eftersom han inte längre nämnde översättningen av bullan bland J. Jaknavičius verk, utan misstänkte att den kan ha översatts av jesuiten Jonas Gruževskis (Aleksandrynas, I, 242). 8 Så kallade den också översättaren av katekesen från 1605, som hävdade att M. Daukšas katekes var skriven ”på samogitiska”. Dessa fakta visar tydligt den historiska utvecklingen av betydelsen hos termen samogitisk. 9 Collectanea Conſtitutionum Synodalium Diæceſis Samogitiensis [Vilnius, Akademijos spaustuvė, 1690]. — Lietuvos TSR bibliografijoje (ser. A, t. I, Vilnius, 1969, p. 479, įrašas 99) per neapsižiūrėjimą teigiama, kad iš šio teksto buvęs nurašytas 1547 m. sinodo tekstas (ankstyvesnis iš vėlesnio!). 172 På den sista sidan i (Ewanielie polskie y litewskie... 1705 m.), i slutet av den tryckta texten, har någon skrivit Garbie Dywu etc för hand. Även denna anteckning kan vara av samma person (?), eftersom handstilen liknar den andra och dessutom är dialekten densamma. Därför skrevs texten troligen in senare, i slutet av 1600-talet (om Garbie Dywu etc skrevs till av en annan person) eller rentav i början av 1700-talet¹⁰, men då genom att följa eller helt enkelt skriva av en äldre handskriftlig text, som tillkom under stridernas höjdpunkt med reformationen. I konvolutets samling av handskrifter finns också en polsk översättning av den nämnda bullan (s. 49—52), likaså förkortad, men mer utförlig än den litauiska. Även denna skrevs, förefaller det, av samma person. En jämförelse mellan de båda texterna visar att den okände personen, när han skrev in den litauiska texten, till en början följde den polska: inledningen och den första punkten är mycket lika. Men sedan, efter att ha översatt den första punkten en andra gång på ett något annorlunda sätt (jfr raderna 119—123 och 124—128), övergav han den tanken och följde fortsättningsvis någon annan, för oss okänd text av bullan (kanske en žemaitisk, jfr förvrängningen av den žemaitiska formen av ordet bandykštis ‘nötkreatur’ som behandlas i not 68), som uppenbarligen skrevs före 164711, utan att längre skilja ut bullans enskilda punkter. Detta visar att det på den tiden fanns fler handskriftliga litauiska (och kanske även polska) varianter av denna bulla, anpassade till behoven hos Samogitias stift i dess kamp mot reformationen. I dem, liksom i de bevarade litauiska och polska handskrifterna, hade allt som inte direkt hörde samman med denna kamp utelämnats, till exempel förbudet mot att angripa skepp till havs, lägga beslag på egendom från skepp som förlist och så vidare. Vissa föreställningar från de antagna handskriftliga varianterna kan också ha kommit in i den tryckta texten. Därför behöver den sista meningen i samlingen „Collectanea“ från 1690 (O tokie wifi tegul užgeſa ant duoſios ir ant Kuno amžinay kaypo ta zwake užgeſa) inte nödvändigtvis visa att den handskriftliga text som intresserar oss skrevs in efter 1690, även om den möjligheten finns, trots att den mycket påminner om slutet på denna handskriftliga text (Yr kap ta Zwakie ozgieſa tap tegol ty wysoy ont kuna Yr on dusies ozgies). Av allt det som sagts framgår att det tidigaste möjliga datumet för textens eller dess källors tillkomst bör anses vara 1636. Den kan senast ha skrivits in strax efter 170512. Dateringen sträcker sig alltså över ungefär 70 år. Den handskriftliga text som här publiceras är således minst tvåhundrafemtio år gammal. Några ord om de övriga delarna av anteckningen och omständigheterna kring deras tillkomst. När den litauiska text som undersöks skrevs in hade det ännu inte utkommit någon tryckt litauisk översättning av evangeliet för Alla själars dag (2 november)13. Prästerna i Samogitias stift måste ha saknat den14, då de strävade efter att kristna de hedna- 10 Att bullan då inte längre var aktuell kan framgå av att den placerats sist i hela den litauiska texten. 11 Raderna 136—139, där personer som inför nya tullar (avgifter) eller höjer dem bannlyses, talar för denna tolkning. I förklaringarna till 1647 års översättning sägs det otvetydigt att denna bannlysning endast gäller Italien (Valakiet), medan kungar och riksdagar i andra länder vid behov kan införa ”tullar” utan någon bannlysning. Den som skrev in texten handlade först som om han inte kände till denna förklaring (han bannlyste de angivna personerna), men besinnade sig sedan och lade till ett förbehåll: de som gör detta ”nepryguliedamy yr netoriedamy tykros macys“. 12 Konvolutet bands troligen in kort efter att böckerna hade utkommit, eftersom nya upplagor av båda snart gavs ut (evangelierna 1711, Rituale Sacramentorum 1715); de äldre utgåvorna måste alltså ha blivit föråldrade och förlorat sin aktualitet. 13 I J. Jaknavičius samling finns endast de evangelier som läses på söndagar och helgdagar. Alla själars dag var uppenbarligen också då en arbetsdag. 14 Att texten var aktuell framgår bland annat av att den litauiska texten skrevs in allra först. 173 de hedniska allhelgonasederna, förknippade med förfäderskulten, som här, mer än någon annanstans, måste ha varit utbredd. Enligt M. Valančius hade ju många žemaiter, som då formellt betraktades som kristna, under reformationstiden helt återfallit i hedendom15. Det är svårt att säga om nedtecknaren själv översatte evangelietexten (vers 1–18) eller skrev av den från ett äldre litauiskt manuskript (kanske använde han bara detta?)16. Den senare hypotesen skulle kunna stödjas av förekommande arkaismer, till exempel dativ pluralis mumos 1 ’åt oss’ (av mumus), ackusativ singularis maskulinum Jawimp 9, 10–11 ’hem till sig’. Vad gäller tillkomsten av anteckningen med böner och andra kateketiska element (vers 19–107), bör nämnas att den ovan nämnde biskopen av Samogitien, Jurgis Tiškevičius, redan 1636 hade befallt prästerna – som M. Valančius skriver – att ”på söndagarna under hela året, likaså på onsdagar och fredagar under advent och fastan, skulle de förklara varje trosartikel eller undervisa i den så kallade katekesen”17. Bönernas text skrevs in med utgångspunkt i texten till de polska bönerna och övriga kateketiska delar som finns i konvolutets manuskriptsamling (s. 36–39; endast korstecknet och trosbekännelsen saknas, vilka motsvaras av raderna 96–107 i den bevarade litauiska texten), och den skrevs troligen också med samma hand. Den litauiska texten motsvarar denna helt och hållet och överensstämmer nästan ord för ord; de tydligaste skillnaderna gäller bara ”kyrkans fem bud” och ”de sju sakramenten”. Det har inte gått att fastställa vem som skrev in de olika delarna av den litauiska text som behandlats här. Det enda som står klart är att det måste ha varit en katolsk präst, en bildad person som åtminstone behärskade latin och polska väl. På baksidan av konvolutets försättsblad finns en svårläst anteckning med en annan hand: Ex Libris Patris Benedicti Grygiewicz Parochi Gulis. Den bör sannolikt förstås så här: ”Ur böckerna tillhörande kyrkoherden i Kuliai18, fader Benedikt Grigevičius”. Det finns också fler anteckningar av denna person, inte bara i manuskriptsamlingen utan även på konvolutets pärmblad. Den senare omständigheten ger anledning att anta att personen troligen såg till att konvolutet sammanställdes och bands in. Han samlade sannolikt de böcker som då var mest användbara för prästerna samt en samling manuskript av honom själv och några andra personer, vilka kompletterade böckernas innehåll och som han hade förvärvat eller ärvt. Konvolutet var tydligen i ständig användning. Det framgår både av de många understrykningarna i texten ”Rituale Sacramentorum” och av innehållet i manuskriptsamlingen. Här har skrivits av olika kyrkliga föreskrifter, synodbeslut, teologiska förklaringar, beskrivningar av ceremonier, böner och andra latinska, polska och litauiska texter med anknytning till prästens dagliga arbete. Samlingen verkar vara ordnad efter aktualitet: de mest nödvändiga texterna har placerats i början, de minst nödvändiga i slutet. Den har skrivits vid olika tidpunkter och av åtminstone flera personer. Handskriften och stavningssättet är i allmänhet typiska för 1600-talet. Papperet har gulnat på sina ställen; inga vattenmärken har observerats. Senare hamnade konvolutet i biblioteket vid Kretingas kloster, varifrån Kaunas universitetsbibliotek fick det (1941. VI. 16); år 1952 överfördes det till Vilnius universitetsbibliotek. 15Se M. Valančius, anf. arb., II, s. 86–87. 16Hur det än förhåller sig med den saken, behöver min tidigare hypotes (se Baltistica, VIII (1), s. 97104), att nedtecknaren översatte J. Jaknavičius östlitauiska text till den žemaitiska dialekten, revideras. 17M. Valančius, anf. arb., II, s. 325. 18Beträffande stavningen Gulis i stället för Kulis, jfr sammanblandningen av bokstäverna G- och K- i den tidens kanslispråkiga slaviska skrifter. 174 Den litauiska texten är inte lätt att läsa överallt; på vissa ställen kan den tydas endast genom jämförelse med olika textställen, särskilt med sådant som samma person har skrivit på latin och polska. Stora och små bokstäver går inte alltid tydligt att skilja åt, särskilt d, k, s, z. Läsningen försvåras här och där av bleknat bläck, av bokstäver som skurits av vid sidkanterna och av inkonsekvent interpunktion. Den som skrev in texten följde i allmänhet det tämligen vacklande polska stavningsbruket vid den tiden. Därför förekommer olikheter och variationer. Affrikatan ć betecknas ibland med bokstaven c försedd med ett diakritiskt tecken som liknar en grav accent (inte en akut accent). I den dechiffrerade texten återges den med bokstaven ć. Bokstaven e har här och där skrivits med en särskild uppåtriktad förlängning i form av en ögla. Den dechiffreras som ett vanligt e. På i saknas punkten ibland (även i text på andra språk), eller också kan den ha bleknat. Sättet att skriva bokstäverna s och z varierar dock mest. Den förstnämnda har ofta övergångsformer mellan s och f. I den dechiffrerade texten återges den som f endast när öglan upptill, eller åtminstone en böjning åt höger, är tillräckligt tydlig; hänsyn tas inte till bokstavens storlek. Bokstaven z växlar mellan z och ʒ. Ett helt tydligt ʒ är vanligare i den polska texten. I den litauiska dominerar z med en avslutning som förlängts avsevärt snett nedåt. I sådana fall återges den som ett vanligt z, utan hänsyn till bokstavens storlek. Det förekommer z med ett tvärstreck. Även detta återges som ett vanligt z. När bokstaven z betecknar konsonanten ž sätts ibland en punkt, en akut accent eller ett tecken som liknar ett uppochnedvänt tak över den. I det första fallet återges den som ž, i de två andra som ž. I slutet av ett ord avslutas vissa bokstäver ibland med en konstlat förlängd horisontell linje (även i text på andra språk), som når fram till nästa ord och därmed formellt förenar orden till ett enda. I den dechiffrerade texten bortses från denna sammanfogning. Som illustration av stavningen bifogas en fotokopia av sida 45, vars text är minst bleknad och lättast att läsa. Nedan återges hela den dechiffrerade texten19: 1 ont [denos]20 maldu oz duszes f̦kạyta mumos Baznic̦ia S. Ewang: parasita nu Jona S. pa-[d]jeimy 5. Anu metu; kalbeie Jezus mokitynems21 5 Sawa, Yr minioms Židu: užtysa, uzțysa, fa-[k]law jomf, iog eyn adina, yr dabar ir22, kado numyrele iſzg̦iers balſa funaws Dy23wa, o kury iſzg̦iers, atgis. Nei24 kaypo Tiews25 tur Zywata patſ fawimp; tap dawe 10 Yr ſumuy, idant26 turetu Zywata patſ fa- 19 Originalets rader bevaras; de är numrerade löpande genom hela texten, nämligen 1—18 på sida 44, 19—38 på s. 45, 39—50 på s. 46, 61—83 på s. 47, 84—103 på s. 48, 104—107 på s. 49, 108—128 på s. 53, 129—149 på s. 54 och 150—162 på s. 55. Bokstäver som helt eller till stor del skurits av vid radens kant sätts inom hakparenteser om läsningen av dem är osäker. 20 Överdelen av bokstäverna på den första raden är avskuren, vilket gör den svår att läsa. Den har jämförts med evangelietexten i dess nuvarande lydelse (Johannes V, vers 25—29). Det ord som väcker störst tvivel har satts inom hakparenteser. Det kan vara dzenos (?). 21 Bokstaven e är rättad från i. 22 det vill säga och är nu 23 Rättat från Die 24 I stället för Nes 25 Bokstäverna ie har smält samman; i kan ha skjutits in senare. 26 Det kan vara Jidant, eftersom strecket efter ſumuy liknar den nedre delen av bokstaven i, medan taket över i liknar dess övre del. 175 Fotokopia av den litauiska handskriftens sida 45 …; Det är lämpligt att göra …, och även med sina barn: Låt dem inte …, eftersom de inte …27… alla som …, och … en sons röst … 15 …, och … som gör gott … till …, men den som gör ont … till …28. Vår Fader Gud, och hans Son, och den helige Ande. Amen. Vår Fader, som är i himlen29, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja, såsom i himlen 25 så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem som är oss skyldiga, och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån det onda. Amen30 Hell dig, jungfru Maria, full av nåd, Herren är med dig, välsignad är du31bland kvinnor, och välsignad är ditt livs frukt, JESUS. 35 Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen. Jag tror på Gud, den allsmäktige Fadern32, himlens och jordens skapare. Och på JESUS KRISTUS, hans ende Son, vår Herre, som blev avlad av den helige Ande, född av den rena jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, blev korsfäst, dog och begravdes. Nedsteg till helvetet, på tredje dagen uppstod han från de döda. Uppsteg till himlen, sitter på Guds högra sida 27Den sista bokstavens nedre del är hopflyten och har korrigerats. 28Efter punkten har ett tecken som liknar i S skrivits, vilket tydligen markerar slutet. 29-oſie kan också vara -uſie, se fotokopian. 30Bokstaven n är förlängd med ett ”sluttecken”. Ordet har ett sådant tecken också på raderna 37, 53 och 162. 31Bokstaven u har flutit ihop (kanske o?). 32Bokstaven i efter l har strukits över genom en förlängning av ”sluttecknet” i ordet Amen på föregående rad; den är otydlig och kan också vara e. 12. 520 177 Fadern, den heliga kyrkans församling. Jag tror på de heliga, levandes och dödas uppståndelse. Jag tror på den heliga katolska kyrkan, 33en källa34, de heligas gemenskap. Syndernas förlåtelse. Kroppens uppståndelse. [Och efter döden]35. Och det eviga livet. Amen. Guds tio bud. 50 1. Jag är Herren, din Guds36. Du skall inte ha andra gudar än mig. 2. Du skall inte missbruka Herren din Guds namn37. 3. Tänk på den heliga sabbatsdagen. 55 4. Hedra din far och din mor38, så att du får leva länge på jorden. 5. Du skall inte mörda. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott 7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär39 till din nästas hustru. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hus, åker eller tjänstefolk40, inte heller till hans oxe, inte heller till något annat som är hans. 60 Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt sinne och av all din kraft, och din nästa såsom dig själv. 70 75 Fem bud från den heliga kyrkan. 1. Håll de heliga dagarna från den heliga kyrkan såsom föreskrivna. 2. Lyssna till den heliga mässans heliga dag. 80 3. Håll fastan enligt den heliga kyrkans föreskrifter. 33Bokstaven o är ändrad från u. 34Bokstaven a- kan vara ändrad från e-. 35Orden inom hakparenteser är överstrukna. Överstrykningen berör endast den nedre delen av bokstäverna och kan därför formellt även uppfattas som understrykning. Skrivaren stryker över på detta sätt också i andra fall, nämligen i raderna 109, 145, 146 och 153. 36Början på bokstaven n är otydlig; det kan också vara m, alltså esmmio. 37Förkortat Tawa ’din’. 38Bokstaven i kan vara ändrad från y. Det långa vertikala strecket efter den följande bokstavens n-början talar för denna tolkning. Under detta ord finns nästa sidas kustod Tawa. 39Bokstaven y är sammanfluten och avtvättad. 40Pol. śłużebnica ’tjänarinna’ (ålderdomligt ord). 178 4. Hur många års synder har du bekänt41, eller när gjorde du senast det42. 85 [5] Ta emot det heliga Sakramentet minst en gång om året43. Och detta om den heliga nattvarden. Kyrkans sju sakrament S. Från början har Herren instiftat44 det på följande sätt. 90 1. Dopet. 2. Konfirmationen. 3. Det heliga Sakramentet, Kristi kropps och blods45. 4. Botgöringen, 5. Den sista smörjelsen. 6. Prästvigningen. 7. Äktenskapet. Här tilläggs46: jag är en syndare 95 Därefter47 Tron att det finns en Gud och tre personer: Gud Fadern, Gud Sonen, Gud den helige Ande; den heliga Treenigheten, en Gud. Tron att Kristus Herren och Jesus är Guds Son, vår Frälsare, sann Gud, sann människa, en Kristus. Tron att det heliga Sakramentet är Kristi sanna kropp och sanna blod. Jesus är Guds Son. Tron48 Kristus49 100 vår Gud, vår Frälsare, sann Gud, sann människa, en Kristus. Tron att det heliga Sakramentet är Kristi sanna kropp och sanna blod. Jesus är Guds Son. Tron 105 Allt som den heliga romersk-katolska kyrkan tror och lär. Må så vara etc.50 En gammal sed är att den äldste, den främste bland de andra och ledaren [och fadern]51 i den heliga kyrkan på jorden, när han ser eller hör kättare och onda katoliker, befaller att de skall föras till kyrkan, så att de lär sig att leva rätt och inte faller i sådan villfarelse, eller förstår att också de som avviker från den heliga kyrkan. Och så att 41Den sista bokstaven är otydligt skriven, det kan vara u. 42Det kan vara Jo, bokstavens övre del är avskuren. 43Bokstaven u är otydlig, det kan vara a. 44I stället för Christuſa. 45I stället för Christuſa Pona. 46Bokstaven t har utelämnats, ordet är förkortat. På latin ska detta läggas till. 47 Lot. därefter. Detta ord är understruket, och en horisontell linje har dragits över det längs hela sidan. 48Bokstäverna is är överstrukna; Triſhar skrivits in, och det verkar som om man velat korrigera det till Triſe(?). 49Bokstaven Ch har korrigerats till K, eller tvärtom, K till Ch. 50Lot. och så vidare. Nedanför har en horisontell linje dragits över hela sidan. 51Orden inom hakparenteser är överstrukna; ovanför dem står det otydligt det ord som återges nedan Baznicies S. 12⁶ 179 ćiawſ gaylietumes, ſpawiedotumes yr pakutawotu52 [1. För det första ska den heliga kyrkan 120 känna igen alla heretiker, det vill säga Lutheraner, Kalvinister, schismatiker och andra, som inte känner till den. 2. Därefter alla som den heliga kyrkan S.]53 1. Först alla[n]k54den heliga kyrkan. Heretikerna, det vill säga Lutheraner, Kalvinister, schismatiker och andra, som på något sätt är motståndare till och avviker från den heliga kyrkan. Likaså också katolikerna, som läser heretiska böcker utan den heliga kyrkans överordnades godkännande. Likaså alla katoliker som [etc]55, vare sig de äger eller har sådant, och som vill visa det. Likaså alla56som57inte vill lyssna58till den högsta59apostoliska stolens lära. De äldstes överhuvuden. Likaså alla dessa60som tänker ut nya saker och hittar på sådant, utan att rätta sig efter eller hålla sig till den sanna makten. Likaså alla 140 dessa som med andliga besvär belastar själar, eller håller dem fångna på fiendens sätt, eller leder dem bort från livet, och de som hjälper sådana, visar61och räddar62. Likaså alla 145 de som...63...64...65...66...[y]67de vilseledda, och de som är fientliga mot kyrkan 52Tecknet efter -u liknar z eller ſ och betecknar sannolikt en förkortning av ordet. 53Hela texten inom hakparenteser (rad 119–123) är i originalet inramad av en linje på tre sidor. Därefter har denna textdel skrivits ned respektive översatts på nytt. 54Bokstaven inom hakparenteser har skrivits ovanför ek. 55etc inom hakparenteser (=lat. och så vidare) har skrivits ovanför raden (på kabeln). 56Bokstaven y är inskjuten. 57Ett oavslutat ord, upprepat på nästa rad. 58Bokstaven k är skriven efter att n strukits över; uppenbarligen ville man först skriva ”neklauso”. 59Bokstaven s är otydlig; ett tjockt f har skrivits över den (överdelen är utsuddad). 60Det kan också vara -ij med bleknade punkter. 61Bokstaven i liknar r, och punkten sitter en bra bit därifrån. Läsningen är osäker. 62 dvs. rodija ‘råder’ (?). 63 Jfr pol. pozbawiać ‘beröva’. 64 Orden inom hakparenteser är överstrukna. Den sista bokstaven skadades vid inbindningen och kan därför också vara något annat än a (o, u?). 65 Orden inom hakparenteser är överstrukna. Ovanför har följande ord skrivits in: ont. 66 Den sista bokstaven är osäker (påminner om i). 67 Bokstaven o är osäker (kanske i?). 180 Den helige kyrkoherden förklarar: Således, om någon av er har några tillgångar, jord, åkrar, boskap,68 grödor, pengar, inkomster på kyrkans mark69 eller på den heliga kyrkans andliga egendom70, såsom donationer, testamenten71 [Alla sådana72 alla dessa och andra som73 ni inte har avstått från genom att underrätta den heliga kyrkans företrädare. Den heliga kyrkan firar mässa för alla helgon och förrättar böner för de avlidna enligt den heliga mässan74 (...)75 och såsom ljuset76 det77 lyser så också er själ må lysa i himlen. Amen Det råder inget tvivel om att texten är skriven på samogitisk dialekt. Detta framgår av samogitiska former utan affrikata, t.ex. 1 pl. atleydam 28 ‘vi förlåter’, a. sg. trety dyna 44 ‘den tredje dagen’, vokalen ė övergår till ie (motsvarande uo från o skrivs med bokstaven o), t.ex. Tiews 8 ‘far’, 2 imper. Nekalbiek 65 ‘tala inte’, adv. dielto 113 ‘därför’, monoftongering av ai, ei, t.ex. a. pl. daktus 149 ‘saker’, n. pl. prysakima 76 ‘bud’, numyrele 7 ‘de döda’, samogitisk behandling av nasalvokaler, jfr inf. ſwieſty 59 ‘fira’, 2 pl. nepazinſtatie 122 ‘ni känner inte’, a. sg. ką 105 vid sidan av den obetonade acc. sg.-ändelsen -a ‘-ą’ (alla 35 exempel), samogitisk ändelsereduktion, t.ex. ſied 46 ‘sitter’, tyk ‘tror’, n. sg. Jėganitos 100 ‘frälsare’, Kraws 103 ‘blod’, samogitiska olika morfologiska former, t.ex. loc. sg. kalienie 141 (av kalinys eller kalinė ‘fängelse’), loc. pl. grabusy 14 ‘i gravar, kistor’, a. sg. muni 56 ‘trodde’, a. pl. m. tus 133 ‘de där’, g. pl. muſa 22 ‘vår’, 3 pers. lub kieykty 110 ‘pol. zwykł wyklinać’, Ontžiegie 45 ‘trädde in’ m.fl. Den som skrev in texten talade sannolikt den samogitiska subdialekt där standardspråkets sammanfallna diftonger uo, ie återges ”dūnininkai-likt” (skrivs u, y), t.ex. ypules 115 ‘har fallit in’, d. sg. Konego eller Konegu 83 ‘åt prästen’ (jfr inskriften i evangelieboken Garbie Dywų etc), i. sg. m. Anu 4 ‘med den där’, n. sg. Dywſ 32, 55, 96, 97 (3X), 98, 101 ‘gud’, g. sg. Dywa 68 Överdelen av bokstäverna B, d, ſ och t har kapats vid inskrivningen, varför det är svårt att läsa ordet. Troligen är det felaktigt skrivet i stället för Bondiſtie ‘boskapen’. Jfr bandystis LKŽ I² 641 (belagt endast i det samogitiska ”Žiwatas” från 1787) i stället för det i äldre skrifter vanliga ordet bandykštis ‘boskap’. Sannolikt var ordet inte välbekant för den som skrev in texten och förvanskades därför när det skrevs (avskrevs från en äldre text?): bokstaven n utelämnades och i stället för den väntade ändelsen -i ‘-j’ skrevs -ie ‘-ę’ (eller kanske varianten bandystė?). 69 dvs. Baz[ni]cies. 70 Bokstaven i har utelämnats; endast en prick har satts ovanför u, c liknar e. 71 Meningen saknar predikat. 72 Orden inom hakparenteser är överstrukna. 73 Bokstaven u är korrigerad från e. 74 Den sista bokstaven är sammanflytande och svårläst. 75 Ett oläsligt ord, som skrivaren själv satt inom parentes, är tydligen felstavat. 76 Bokstaven Z har korrigerats, tycks det, från ſ. 77 Bokstaven z har korrigerats; den är oklar. 181 38, 71, g. pl. Dymu 56, a. sg. dyna 44, 79, Dyna 59 ’dag’, Jiendyna 108, 157 ’i går’, a. pl. dynas 77, n. sg. m. Wyns 98, 101 ’en’, g. sg. m. Wyna 69, a. sg. wyna 85, Wynatyi 40 ’den ende’, ’den enda’, a. pl. pywas 150 ’ängar’, adv. užtysa, užtysa 5 ’verkligen’, g. sg. Patys 88 ’själv’, Moterys 67 ’kvinnas’, ʃi[r]dys 72 ’hjärtas’, ʃmertys 37 ’döds’, n. pl. m. ty 160 ’de’. På schemat markeras gränserna för denna dialekt (sydsamogitiskan) med linje 1. Nu delar vi in denna dialekt i två delar utifrån motsvarigheterna till standardspråkets an, am, en, em: i sydost bevaras de oförändrade (detta är de så kallade raseiniškiai), medan de i nordväst dras samman (varniškiai). Textens författare bör ha kommit från den senare delen (varniškiųområdet), eftersom hans uttal har on, om, en, em (han skriver on, om, ę respektive yn), till exempel g. sg. dongaw/ 39 ’himmelens’, a. sg. Dongu 46, loc. pl. Dongoʃie (Donguʃie?) 22, loc. sg. walondo 37 ’i timmen’, a. sg. f. aʃonte 50 ’varande’, praep. ont 1, 25, 61, 86, 109, 146, 151 (2X), 160, on 161 ’på’, a. sg. omžiena 53 ’evig’, n. sg. f. Swięta 35, 119 ’helig’, g. sg. f. Swiętos 20, g. pl. ʃwiętujų 50, a. sg. Swięte 86 ’helgdag’, 3. praet. Nužiegie 44 ’steg ned’, Ontžiegie 45 ’steg in’ (dvs. klev över), n. pl. m. Pynkie 76 ’fem’, adv. tyn 47 ’där’⁷⁸. Gränsen mellan raseiniškiai och varniškiai markeras med linje 2 på schemat. I den nordöstra delen av varniškiųområdet (Karklėnai, Užventis, Šaukėnai, Kuršėnai) uttalas nu i stället för on, om (på vissa håll även en, em) un, um (respektive in, im). Textens författare skrev unt ’på’ hela fyra gånger (två gånger vardera på rad 16 och 17). Detta pekar mot den del av on-området som ligger nära un-gränsen, det vill säga något väster om linjen Užventis—Karklėnai. Varniškiai hanterar nu de korta vokalerna u, i på olika sätt. I större delen av området vidgas dessa vokaler och uttalas ọ, ẹ, på vissa håll endast före en vid vokal i den följande stavelsen. I den nordöstra delen (Karklėnai, Užventis, Šaukėnai, Kuršėnai) bevaras u, i nu oförändrade i alla sammanhang, även om de uttalas öppnare än standardspråkets motsvarigheter. Det har emellertid framförts en uppfattning att även denna del tidigare hade ọ, ẹ⁷⁹. Isoglossen som nu skiljer varniškiai där u, i inte övergår i ọ, ẹ från de övriga är markerad med linje 3 på schemat. I textens upptecknares dialekt förekom övergången u, i till ọ, ẹ (han skriver o, y, ibland e⁸⁰), men endast om den följande stavelsen saknar de trånga vokalerna u, ū, wo (efter en hård konsonant hindrar de inte övergången i till e), i, ī, ie, till exempel d. sg. Konego (eller Konegu) 82—83 ’åt prästen’, g. sg. [ʃ]otwertoja 39 ’skaparens’, 2. sg. praet. neys[z]goldziau 154—155 ’jag uttalade inte, det vill säga jag sade inte’, 2. sg. imper. Ne ozmoʃk 62 ’döda inte’, n. sg. m. korʃ 41, 70 ’vilken’, 3. praes. tor 47, 132 ’har’, prt. tegol 160 ’låt det’, n. sg. f. pylna 32 ’full’, g. sg. m. pyktą 30 ’det ondas’, a. sg. atleydyma 51 ’förlåtelse’, artyma 65, 74 ’nära’, Wysa 157 ’hela’, a. pl. dyrwas 150 ’åkrar’, dwaʃyszłas 145 ’duva- 78 Oklar a. sg.-form pagandymą 29 ’frestelse’. Kanske är detta an (= on)? Har det införts från gaṇdinti ’skrämma’, eller är det en aukštaitisk hyperkorrektion? 79 J. Kazlauskas, Dėl baltų *ei ir *ō raidos lietuvių žemaičių tarmėse, — „Baltistica“, V (1), p. 32—33. 80 Vanligtvis förekommer e endast efter k, g, (š), ž, l. Tydligen uttalades dessa konsonanter före e < i mjukare än de övriga: man skriver kie, gie, Jie (= šie), žie (= žie), lie. Efter andra konsonanter är en sådan stavning vanligare i slutposition (kanske fanns det här olika grader av öppenhet?), till exempel n. pl. m. Septinie 87 ’sju’, pa-łanawitie 88—89 ’fastställda’ (vid sidan av Wysu 13, 153 ’hela’, neprygulėdami 138 ’utan att tillhöra’), inf. butie 61 ’vara, leva’, klawʃitie 134 ’lyssna’, juditie 48 ’salta, döma’ (vid sidan av Ateity 48 ’komma’, darity 11 ’göra’ m.m.), 2. pl. imper. refl. Nedivikiete/ʃlie 12—13 ’förundras inte’ (vid sidan av 2. sg. imper. refl. mel/kiesy 35—36 ’bed för dig’). 182 Schema över möjlig lokalisering av textens nedtecknares dialekt inom det sydsamogitiska området 1 — isofon för sydsamogitisk ”dūnininkai” 2 — gränsen mellan varniškiai och raseiniškiai (isofon för förträngning av an, am, en, em) 3 — isofon för u, i > o, ę 4 — gränsen för förträngning (-ę) av loc. sg.-ändelsen -e 5 — gränsen där nom. sg.-ändelsen -as ersätts med -us > -os 6 — det ungefärliga område där textens nedtecknares dialekt kan lokaliseras 7 — dialekten hos S. M. Slavočinskis psalmboksöversättare sisk’, adv. ylga 61 ‘länge’, pyktay 17 ‘argt’, Pyrmiau/ 119, 124 ‘först’, Wyfor 49—50 ‘överallt’, n. sg. f. pagierta 33 ‘lovprisad’, d. sg. m. kietam 83 ‘åt en annan’, a. sg. yszkieyk iema 114 ‘förbannelse’, omžiena 53 ‘evig’, n. pl. m. at/jdalieje 127—128 ‘de som skilts åt, separerade’, n. sg. Kryk[fztf 90 ‘dop’, n.-a. n. Wys 105 ‘hela’, 3. praes. tyk 106 ‘tror’, inf. Ateyty 48 ‘komma’, conj. yr 5, 6, 11 … (hela 39 exempel!) ‘och’, liksom g. sg. f. tykros 139 ‘sann’, wysos 71, 72, 73 ‘allas’, g. pl. wysu 73 ‘allas’, kietu 56 ‘andras’, l. pl. f. Wyfofie 111—112 ‘i alla’. Framför stavelser med den angivna vokalismen, liksom i tautosyllabiska förbindelser med nasalkonsonanter, bevaras vokalerna u och i i sin trånghet, t.ex. n. sg. m. Pafkutinis 92 ‘den sista’, a. sg. mumi 56 ‘mig’, g. sg. fi[r]dys 71—72 ‘hjärtats’ och d. pl. minioms 5, liksom n. sg. Desimtys 54 ‘tiondel’, a. sg. furink iema 50 ‘insamling’, 2. sg. imper. Atmink 59, 3. cond. pazintu 115 ‘skulle känna’, men d. pl. jom[f 6 ‘åt er’, 183 n. sg. patepyms 93 ‘smörjelse’, 3. praes. padyvyn 138 ‘ökar’, naykien 148 ‘förstör’ (sekundära bildningar). Helt på samma sätt behandlas nu u, i i den nordvästsamogitiska Telšiai-dialekten, där samma regressiva assimilation av de angivna vokalerna förekommer. I Varniaiområdet är detta fenomen mer karakteristiskt endast för den nordvästra utkanten vid Var­niais, men även här är det mindre framträdande; på andra håll är assimilationen obetydlig och svårare att upptäcka, och på vissa ställen finns endast en skillnad i graden av mjukhet hos konsonanten före > ę eller också förekommer ingen assimilation alls. I den nedtecknande personens dialekt förekom både bredare och bevarade smala u, i även i ändelser. De breddade (dvs. ɔ, ę) hade ändelsen -us i nom. sg. för (i)u-stammar, t.ex. waysios 34 ‘frukt’, ändelsen -is i nom. sg. för i-stammar, t.ex. Desimtys 54 ‘tiondel’, ändelsen -i i nom. sg. m. av pronominellt ursprung, t.ex. nepryguliedamy 138 ‘utan att tillhöra, dvs. utan att vara beroende av’, Pynkie 76 ‘fem’, ändelsen -u i instr. sg. m., t.ex. kokio... špašabo 127 ‘på vilket sätt’, och ändelsen -u i l. sg., t.ex. Tiekio 38 ‘jag tror’. Smala vokaler bevarades i ändelsen -us i acc. pl., t.ex. jawus 150, nawius 136 ‘nya’, pacius 128 ‘själva’, tus 133 ‘dem’, mus 29 (alla 48 exempel på denna ändelse skrivs med u), i instr. sg.-ändelser som slutar på -mi, t.ex. šunumi 12 ‘med hunden’, tawymi 32 ‘med dig’, i ändelsen -i i nom. sg. f., t.ex. pati 156, i ändelsen -i i 2. sg., t.ex. eši 22 ‘du är’, nori 61, Miliesi 71 ‘du kommer att älska’, i ändelsen -is i nom. sg. för ią-stammar, t.ex. Wiriausėlis 108–109 ‘den främste’, liksom i alla ändelser med u, i som förkortats i dialekten, t.ex. g. pl. moteru 33 ‘kvinnors’, 3. cond. mokietu 113 ‘skulle lära’, acc. sg. šunu 40 ‘hund’, toki 114 ‘sådan’⁸¹. Troligen hör även acc. sg. fawi 74–75 ‘sig själv’ och prt. noris 127, 149 ‘även om’ hit. Till dessa ändelser anpassades även u, i i ordens inre, t.ex. l. sg. Tykio 96, 104 ‘jag tror’, n. pl. m. Wysy 13, 153 ‘alla’ och a. pl. m. wysus 110, 120, 124–125, 136, 140, 154 ‘alla’, pyktu[s] 110 ‘arga’, pyn[y]gus 150 ‘pengar’, kietus 121, 126, 154 ‘andra’, Kathaliekus 111, 128–129, 131 ‘katoliker’; b) n. sg. m. Pafkutinis 92 ‘den sista’, a. sg. muni 56 ‘mig’, i. sg. šunumi 12 ‘med hunden’. Numera har Varniai-dialektens talare i ändelserna i stor utsträckning jämnat ut skillnaden mellan u, i och ɔ, ę, och de flesta uttalar i praktiken nästan ɔ, ę. Den tydligaste skillnaden har sannolikt bevarats i nordväst vid Var­niais, där den nyligen måste ha varit betydligt mer påtaglig, vilket visas av växlingen mellan u, i || ɔ, ę i ordens inre före dessa ändelser. Avvikelser från det beskrivna systemet med smala och breddade u, i är få i den undersökta texten och kan nästan alltid lätt förklaras⁸². Detta visar att u, i och ɔ, ę tydligt skildes åt i nedtecknarens dialekt. Denna omständighet gör det lättast för oss att orientera- 81 Betgi skrivs a. sg. Wysagalintwiy 38 ‘allsmäktig’, Wynatyriy 40 ‘den ende, den enda’ (varför?). Det betonade u i ändelser markeras också med bokstaven u (det finns inga exempel med i). 82 Större delen av dem utgörs av lånord, högaitiska drag samt ord och former från skriftspråket, t.ex. a) g. sg. Jezusa 104 ‘Jesu’, a. sg. Chrystusa 40 ‘Kristus’, Kalvinus 121, 125; b) d. sg. šunu 10 ‘åt hunden’, conj. įdant 10, idant 111, 113, troligen även g. sg. Welina 158 ‘djävulens’, d. pl. mumos 1 ‘åt oss’, l. sg. Tykiu 49, 99, 102 ‘jag tror’. Växlingen i vokalen i prefixen iš-, už-, jfr 3. fut. įžgiers 7, 8, 14 ‘han/hon ska höra’, 2. sg. imper. Užlaykik 80 ‘håll kvar, utför’ jämte 3. praes. Yszmana 106 ‘förstår’, 3. fut. o fzeys 15 ‘han/hon ska äta’, kan återspegla det verkliga förhållandet i den tidens dialekt, eftersom uttalet av dessa prefix numera har jämnats ut: Telšiai-dialektens talare uttalar överallt iš, už (och till och med iš, už!), Varniai-dialektens talare eš, ož. Reflexivpartikeln -si- uttalades uppenbarligen redan överallt som -se- även i nedtecknarens dialekt, t.ex. 3. praet. prafydie 41 ‘började’, g. sg. atfykielima 16 ‘uppstigandets’. Det förekommer dock också några misstag, sida vid sida med vilka korrekta skrivningar finns, t.ex. Ne ymsi 57 ‘du kommer inte att ta’ (jfr Prymik 85), g. sg. giwenima 16 ‘livets’ (jfr giwenyma 142–143), i. sg. tawymi 32 ‘med dig’ (jfr šunumi 12), 3. praes. tur 9 ‘har’ (jfr tor 47, 132). Stavningarna loc. sg. kalienie 141 ‘i fängelset’ (i stället för kalinie), 3. praes. musz 141 ‘slår’ (i stället för mosz), po dejenies 46 ‘på höger sida’ (i stället för po deśinies) förklaras troligen bäst som skrivfel. 184 den in i den nordvästra kanten av det varniškiska området vid Varniai. Det är förstås möjligt att den strängare avgränsningen på den tiden omfattade ett betydligt större område än i dag, kanske till och med större delen av varniškiska dialektområdet. Andra språkliga särdrag i texten leder oss dock också till denna kant. Lokativformernas slutvokal -e ur *-ė har i den nordvästra delen av det varniškiska området dragits ihop och uttalas -e (i den östra delen kring Užventis, Šaukėnai och Kuršėnai uttalas fortfarande ett öppet -i). Denna isofon visas med linje 4 på kartan. Den som skrev ned texten hade också -e i sitt tal, jfr loc. sg. pa[d]eimny 3 ‘i uppdelningen, dvs. åtskiljandet’, loc. pl. grabusy 14 ‘i gravarna, i kistorna’, loc. pl. Dongoje 22, wyfojie Baznicžiojie 112 (om de två olika sätten att beteckna dialektens ę i ändelserna, se not 80). Vokalen i nom. sg.-ändelsen -as bevarar många varniškiai oförändrad i de fall då den inte faller bort. I de nordvästra utkanterna förekommer dock i stället u > o, dvs. ändelsen -as ersätts med -us. Så är det även i den undersökta texten, t.ex. griefznus 94 ‘syndig, syndfull’, Tykrus 100, 101 ‘äkta’⁸³. Men två gånger står också Tykras (102—103). Den som skrev ned texten måste alltså ha kommit från ett område där ändelsen -as ersatts av ändelsen -us, eller från trakten nära områdets gräns. Isofonen visas med linje 5 på kartan. Den är inte tydlig: inom området med -ęs verkar det ställvis finnas öar med -as. Den sydvästra delen kring Švėkšna är irrelevant för vårt syfte, eftersom andra språkliga särdrag inte pekar mot detta område. Den nordöstra delen av isofonen kring Varniai är viktigast för oss. Isofonen är också viktig eftersom den markerar en språklig innovation (ändelsen -as ersätts med -us) och därför tidigare inte kan ha legat längre åt sydost. Tvärtom kan det varniškiska område som den avgränsar ha varit ännu mindre vid tiden då texten skrevs ned. Även andra språkliga särdrag i texten gör att man bör söka efter den som skrev ned textens dialekt något norr om eller nordost om Varniai, nämligen a. sg. f. afonte 50 ‘varande’ (e->a--isofonen går här alldeles intill från öster), i. sg. f. Jo Jwety mo Moteri[o] 63 ‘med en främmande kvinna’ eller adv. kado 7 ‘när’ (vid sidan av tada 106—107, 119; pekar mot nordväst), 3. praet. Ontžiegie 45 ‘trädde in’ (ant- ‘in-’ framför verb verkar ha noterats endast i detta hörn). På kartan har det ungefärliga område där den som skrev ned textens dialekt främst bör sökas markerats med heldragna streck. Området ligger nära det dåvarande administrativa centrumet för Samogitien stift, i forna tider kallat Medininkai och senare Varniai, där storfursten Vytautas av Litauen hade låtit uppföra en katedral. Denna ort var då ett av stiftets viktigaste centrum för kulturlivet och lockade invånare från närliggande trakter samt uppmuntrade dem att studera och bilda sig. Det är därför helt naturligt att den som skrev ned texten skulle ha kommit just från dessa trakter. Den föreslagna lokaliseringen är riktig endast om den som skrev ned texten verkligen var sydsamogitier, dvs. om standardspråkets uo, ie i hans dialekt återgavs ”dūnininkiškai”. Det finns dock uppgifter som visar att han också kan ha varit nordsamogitier (detta kommer att diskuteras längre fram). Även om texten är skriven på en samogitisk dialekt innehåller den vissa aukštaitiska drag. De är relativt få och dessutom är inte alla lika tydliga. Aukštaitisk fonetik finns i följande exempel ur texten: g. sg. Donas 25 ‘bröds’, 3. praes. dod 133 ‘ger’, padod 158 ‘ger fram’, 2. sg. imper. dok 26 ‘ge’, n. sg. Piemo 109 ‘herde’, g. sg. deewa 15 ‘Guds’(?), [denos] 1 ‘dagens’, g. pl. die- 83 I texten skrivs u-stammens nom. sg.-ändelse -us vanligen med bevarat u, eftersom nästan alla exempel är lånord eller ord ur kyrkospråket, t.ex. Jezus 4, 99, JEZVŠ 34, Chrystus 99, 101, junus 97, 99—100, Žmogus 101, zwycǫius 108 ‘sedvänja’, men waysios 34 ‘frukt’. 185 nu 26, adv. Siendiena 26 ’i dag’, kiek 82⁸⁴, conj. idant 10, idant 111, 113⁸⁵. Även höglettiska drag kan misstänkas i prepositionen no 30, 88, 116, 126 ’från’ (vid sidan av den otvivelaktigt samogitiska varianten nu 2, 77, 80) och i enstaka fall stavningar med u i stället för förväntat o (dvs. o, se not 82 och 83). Som höglettiska morfologiska former kan betraktas n. sg. Baznica 2 ’kyrka’ (med avseende på -ia!), d. sg. sunuy 10 ’åt sonen’ (-ui!), a. sg. f. afonte 50 (med avseende på -ę; men med samogitiskt on, t i stället för an, č). En del höglettiska drag har samogitiska motsvarigheter vid sidan av sig, och dessa är dessutom fler än de höglettiska. Exempelvis förekommer ordet dievas ’Gud’ med en möjlig höglettisk (?) rot endast en gång (g. sg. deewa 15, om ee betecknar höglettiskt ie), medan det med den samogitiska roten (Dyw-) förekommer 19 gånger; ordet diena ’dag’ stavas på höglettiska två gånger och på samogitiska fyra gånger (adverbet šiandien ’i dag’ motsvarande 1: 2); ändelsen (-ia) i ja-stammens n. sg. stavas på höglettiska en gång, medan den samogitiska ändelsen (-ie) förekommer 7 gånger. Åtminstone en del av de höglettiska dragen bör betraktas som bokord, som vid den tiden användes allmänt av företrädare för olika dialekter. Exempelvis finner vi konjunktionen idant (med bevarat an) till och med i K. Sirvydas skrifter på östlitauiska samt i Belarminos katekeser från 1605 (överallt vid sidan av adunt). Textens adverb grayčiaw/ 116—117 ’snabbare’ (med rai i stället för rei) kan också vara ett bokord. Textens avskrivare försökte samogitisera de höglettiska orden; exempelvis skrivs 3. praes.-formen (pa)dod 133, 158 ’(ger)ger’ utan ändelse, medan g. sg.-formen Dywa 7—8 ’Guds’ först skrevs Diewa och ie sedan rättades till y. Den undersökta texten innehåller många viktiga uppgifter som gör det möjligt att belysa vissa problem i vårt språks historia och i utvecklingen av den samogitiska dialekten. För det första är de uppgifter i texten som låter oss dra slutsatser om hur standardspråkets uo och ie motsvaras i avskrivarens talspråk mycket betydelsefulla. Det rörde sig troligen inte om rena monoftonger ū, ī, utan om diftongoiderna uų, iį eller ū, ī⁸⁶. Textens ortografi talar för detta. Standardspråkets ie motsvaras nämligen konsekvent av en annan bokstav än det ursprungliga långa ī. I det första fallet skrivs y, i det andra i, exempelvis Dywƒ 32 ’Gud’, Wyns 98 ’en’, a. pl. pywas 150 ’ängar’, g. sg. Patys 88 ’själv’… (alla 38 otvetydiga exempel har y), men Trij 98 ’tre’, g. pl. Židu 5 ’judars’, a. pl. knigas 129 ’böcker’, inf. darity 11 ’att göra’, 3. praes. ir 70 ’är’, 2. sg. imper. Kławƒik 79 ’lyssna’ (samtliga 77 exempel har i)⁸⁷. Det verkar som om den som skrev av texten fäste större avseende vid vokalernas slutenhet och öppenhet än vid deras längd⁸⁸. Standardspråkets ie motsva- ⁸⁴ Ord av icke-litauiskt ursprung med ie, exempelvis g. pl. grieku 51, 82 ’synder’, n. sg. m. grieƒznus 94 ’syndfull’, a. pl. m. grieƒznus 36, g. sg. ƒwieta ’världens’, a. sg. ƒwieta 157, g. sg. neprietelaws 142 ’motståndarens, fiendens’, 2. sg. imper. Nepriełauk 63 ’bedriv inte otukt’, Spawiedo-kies 82 ’gå till bikt’, bör naturligtvis inte betraktas som höglettiska drag. ⁸⁵ I kyrkliga termer bevaras de tautosyllabiska förbindelserna med n intakta, såsom Amen 21, 30, 37, 53, 162, Ewang: 2 (förkortat evangelium), Sakramentƒ 91, 102, a. sg. Sakramen[t]a 85, n. pl. Sakramenta 87, men inte heller dessa bör betraktas som höglettiska drag. Detsamma gäller den litauiska infinitiven giwe[n]ty 113—114 ’att leva’, eftersom samogiterna vanligtvis bevarar en intakt en-förbindelse, liksom även i förkortade ordformer; jfr n. sg. m. Sens 108 ’gammal’, d. sg. m. tam 13, 1. pl. atleydam 28 ’vi förlåter’. Småordet ben 85 ’åtminstone’ kan ha skrivits med e efter bene. ⁸⁶ Enligt A. Girdenius uttalas diftongoider fortfarande i dag, se ”Baltistica”, VI (2), 143—145. ⁸⁷ En gång finner vi i: n. sg. f. parasitą 2 ’skriven’. Låneordet žyvatas ’liv, moderliv’ skrivs på båda sätten: med i (g. sg. žiwata 34, a. sg. Žiwata 53) och med y (a. sg. Žywata 9, 10), men i det senare fallet efterliknas den polska stavningen żywot. I avskrivarens talspråk förekom formerna motyna, mokytinis ’elev’, 3. fut. gys ’kommer att bli’, jfr Motina 35, a. sg. Motina 60, d. pl. mokitynems 4, atgis 8. ⁸⁸ Jfr den konsekventa åtskillnaden mellan konjunktionen ir (alla 39 belägg skrivs yr) och 3. praes. yr < yra (alla 13 ex. skrivs ir), men den likartade stavningen av i som inte har vidgats i assimilationsposition och det ursprungliga långa ī. 186 Ljudet, liksom dialektens ę < i, måste ha uttalats öppnare än det korta i som inte hade genomgått vokalbreddning och det fornlangt ī; viktigast är dessutom att många konsonanter⁸⁹, liksom före dialektens ę < i, uppenbarligen ännu inte hade palataliserats (eller endast hade palataliserats obetydligt)⁹⁰ framför motsvarigheten till ie, och därför mer påminde om polskans ”hårda” vokal y än om i. Av denna anledning betecknade nedtecknaren ji och ę < i med bokstaven y, medan i och ī betecknades med bokstaven i. Eftersom y i äldre texter skrivna på grundval av den nordvästsamogitiska dialekten (t.ex. ”Živatė” från 1787) ofta betecknar ”dounininkiskt” ei, kan man inte utesluta möjligheten att även nedtecknaren kan ha uttalat ei eller ẹi (med en svag andra komponent, såsom nordvästsamogiterna närmare Lettland och det tidigare Klaipėdaområdet uttalar det i dag); han kan alltså också ha kommit från det nordvästsamogitiska området⁹¹. Jfr skrivningen g. sg. deewa 15 ’Guds’ (kanske ee i stället för ẹi?). Å andra sidan tycks textens nedtecknare ha föredragit att beteckna den allmänspråkliga motsvarigheten till uo med bokstaven u (jfr n. sg. m. ypules 115 ’som fallit in’, i. sg. m. Anu 4 ’med den/det där’), liksom den fornlånga vokalen ū⁹². Endast en gång betecknas denna motsvarighet med den tveksamma bokstaven o, nämligen d. sg. Konego 82–83 ’åt prästen’ (-o är otydligt och liknar -u; dessutom har anteckningen på den sista sidan i ”Evangelierna” från 1705 en tydlig bokstav u i d. sg.-ändelsen: Garbie Dywų). Textens övriga språkliga kännetecken motsäger i huvudsak inte sökandet efter nedtecknarens dialekt inom det nordvästsamogitiska (”dounininkiska”) området; några skulle till och med kunna stödja det, t.ex. i. sg. f. Jo Jwetywno Mot eri[o] 63 ’med en främmande kvinna’, adv. kado 7 ’när’, a. pl. poJnikus 80 ’på fastedagar’. Jfr också Kulių kyrkoherdes ”ex libri” och konvolutets överföring till biblioteket vid Kretingas kloster (båda orterna ligger inom den nordvästsamogitiska dialektzonen). Lokaliseringen av nedtecknarens dialekt till det sydsamogitiska varniškiaiområdet bör alltså tills vidare betraktas som preliminär. Man får hoppas att det i framtiden, efter noggrann undersökning och fastställande av hur motsvarigheterna till allmänspråkets uo och ie, de ”duonininkiska” formerna, betecknas i otvetydiga nordvästsamogitiska texter från den tiden, blir möjligt att slutgiltigt lösa frågan på ett eller annat sätt. Texten visar att ordet ’Gud’ ännu uttalades samogitiskt i nedtecknarens dialekt vid den tiden (Dyw-). I dag tycks alla samogiter vanligen uttala ordets rot på högaititiskt vis (med ie); det samogitiska uttalet har bevarats endast i sådana specifika uttryck som pōndēys Tirkšliai ’herre Gud’. Prepositionerna respektive prefixen nuo, prie (nu-, pri-) kan i nedtecknarens dialekt ännu ha haft full vokalism (dvs. nuu, prii respektive nū⁹⁴, prī⁹⁴ eller nǭ⁴, prē⁴), eftersom de betecknas med samma bokstäver u, y, t.ex. nu 2, 77, 80 ’från’, 3. praet. numyrie 43 ’dog’, Nužiegie 44 ’steg ned’, n. sg. m. Numucit r 42 ’torterad till döds’, n. pl. numyrele 7 ’de döda’, g. pl. numyrusių 45, 48, 51–52 ’av de döda’, 3. praes. prysaka 111 ’befaller’, 2. sg. imper. Prymik 85 ’ta emot’, a. sg. prykielyma 52 ’uppståndelsen’, n. pl. prysakima 76 ’befallningar’, nepryguliedamy 138 ’utan att tillhöra’, g. pl. prysakimu 54 ’av befallningar’⁹³. Men på grund av bokstäverna u:s och y:s polysemi⁹⁴ går det inte att dra en bestämd 89 Förmodligen med undantag för k, g, š, ž, l (se not 80), men det finns inga exempel med dessa i texten. 90 Än i dag palataliseras konsonanterna inte framför ę < i i en stor del av den samogitiska dialekten (framför allt i väster och norr), med undantag för k, g, š, ž, l, č, dž; se Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, s. 156–157. 91 Denna tanke framfördes först för författaren av docent A. Girdenis. 92 Alla 35 exempel är skrivna med u. En gång har u ett streck ovanför: g. sg. Jūnaws 7 ’sonens’. 93 A. pl. m. priegolincius 151 ’hörande till’ kan vara en högaititisk hypernormalisering, medan no 30, 88, 116, 126 ’från’ kan vara en högaititisk form (?). 94 Den första används också för ū respektive kort u utan vokalbreddning, den andra även för att beteckna dialektens ę. 197 Det går inte att hävda detta. Dessutom har prepositionen respektive prefixet prieš skrivits två gånger med v (prysz 56, a. pl. przysztarawnikus 155 ‘motståndare’ — en poloniserad form) och en gång med i (prifz 65). I den skrivare-dialekt som här antas rådde nu varianter av alla tre prepositionerna-prefixen med en kort, öppnad vokal (oavsett den följande stavelsens slutenhet), t.ex. no vī·ra ‘från mannen’, npū·le ‘hällde ut’, prē vī·ra ‘till mannen’, prēpī·le ‘hällde i’, prēš vākara ‘före kvällen’, prēšākīs ‘framsida’ (men adv. prī·šprī·ša·s ‘mitt emot’)⁹⁵. Den undersökta texten är betydelsefull för belysningen av historien om öppningen av korta u och i i den samogitiska dialekten. Det är det äldsta samogitiska handskriftsmonumentet där o och e tydligt skiljs från u och i. Uppgifterna i denna text skulle, om skrivaren verkligen var sydsamogit, i huvudsak bekräfta den tanke som K. Būga lade fram för femtio år sedan om att o och e senare infördes före ändelser med en öppen vokal i en del av det samogitiska dialektområdet⁹⁶. Av texten ser vi också att vokalerna o och e redan då hade diftongiserats (uo, ie), men att denna egenskap på grund av den bristfälliga stavningen återspeglas dåligt. De blandade diftongerna an, am, en, em hade då redan slutits. Fördelningen av nasala och denasaliserade vokaler var redan ungefär som i dag, men i ändelsen av genitiv pluralis för oxytone former förekom kanske ännu inte någon variant med -n (den kan också av en tillfällighet ha uteblivit i texten): överallt skrivs -u (giwu 48 ‘levandes’, Nomu 68 ‘husens’…). Detsamma gäller böjningen av verbens 3. cond. (butu 112 ‘skulle vara’, turetu 10 ‘skulle ha’…) och presensparticip i aktivum av dåtid (n. pl. m. at]ydalieje 127—128 ‘de som har delat sig, separerat sig’). I den antagna nutida dialekten hos skrivaren har varianter med -n (3. cond. -m) slagit igenom i alla dessa fall, även om vissa former också har dubletter utan -n, t.ex. gī·vū·n ‘levandes’ (|| gī·vū·), bū·tō·m ‘skulle vara’ (|| bū·t), n. pl. m. mātēn ‘sedda’ (men n. sg. m. mātes ‘sedd’). Prepositionen-prefixet į hade då redan denasaliserats, förkortats och öppnats (åtminstone i assimilationsposition), t.ex. y 29, 38, 39, 44, 49, 114, 146 ‘in’, n. sg. m. ypules 115 ‘som har fallit in’, 3. cond. neypultu 114 ‘skulle inte falla in’. Jfr den nutida dialektens ę ‘in’, ę- ę-. Även reduktionen i ordslut var redan ungefär som i dag, jfr n. sg. Kryk/fts 90 ‘dop’, Kuns 103 ‘kropp’, Pons 32 ‘herre’, Tiews 8 ‘far’ (alla 29 exempel) och Jžganitos 100 ‘frälsare’, Krawf 103 ‘blod’ vid sidan av Tykras 103, Tykrus 100, 101 ‘sann’; n.-a. n. Wys 105 ‘allt’, 3. praes. eyn 6 ‘går’, gien 132 ‘driver’, paded 143—144 ‘hjälper’ (alla 21 exempel); g. sg. Jona 2 ‘Jonas’, Tiewa 19 ‘fars’ (alla 53 exempel), 3. praes. [skayta 1 ‘läser’, moka 106 ‘lär’ (6 exempel) vid sidan av g. sg. m. jo 84 ‘hans’; g. sg. dyrwas 68 ‘åker’, milestas 31 ‘kärleks, nåds’ (4 exempel) vid sidan av wysos 71 ‘allts’; a. sg. bal/sa 7 ‘röst’, dyna 44 ‘dag’ (35 exempel) vid sidan av ką 105. En intensiv monoftongisering av diftongerna ai, ei hade redan ägt rum, t.ex. g. sg. dakt[a] 69 ‘sakens’, n. sg. m. paladotf 43—44 ‘begravd’, 3. praes. kiek 123, 131, 136, 149 ‘förbannar’, atet 13 ‘kommer’ (< att komma), d. sg. dowana 58 ‘gåva’, n. pl. Sakramenta 87 ‘sakrament’, numyrele 7 ‘de döda’, adv. ylga 61 ‘länge’, neteyse 65 ‘orätt’, kap 24, 27, 116, 152, 155, 159 ‘som’, kapo 74 ‘såsom’, tap 9, 25, 116, 128, 160 ‘så’, tapag 111, 123, 131, 133, 136, 139, 144, 148—149 ‘likaså’, conj. je 61 ‘om’, ne 68 (3x), 69, nie 69 ‘inte heller’. ⁹⁵ Längre mot nordväst (i de nordliga samogiternas område) bevaras vokalernas slutenhet, men även framför en öppen stavelse. ⁹⁶ K. Būga, Ylakių apylinkės šnekta, — „Tauta ir žodis“, I, Kaunas, 1923, 375 (= Rinktiniai raštai, III, 606). 188 Orden daiktas (2 belägg), palaidotas (1 belägg), kaip (6 belägg), taip (5 belägg), taipag (8 belägg), jei (1 belägg), nei (4 belägg) har endast monoftongerade former, medan o leisti (3 belägg), vaisius, geisti, skaityti, laikyti, naikinti, gailėti, adv. neteisiai och låneordet traicė ’treenighet’ (ett belägg vardera) skrivs med bevarade diftonger. Verbet keikti och dess avledningar skrivs på två sätt (4 belägg med e, 12 med ey), liksom former av verbet eiti (1 med e, 3 med ey) och adverbet kaipo (1 med a och 1 med ay). Maskulina nominalformers nom. pl. (3 belägg) och feminina formers d. sg. (1 belägg) har monoftongerade diftonger (det finns inte ett enda belägg med bevarade diftonger). Adverben skrivs däremot på båda sätten: 3 belägg vardera med monoftongerade respektive bevarade diftonger. Troligen föredrog skrivaren, när han valde mellan former med monoftongerade och bevarade ai, ei, de senare (påverkan från skriftspråket?). Detta framgår av hela tre fall där han ändrade en monoftongerad form till en diftongisk (geisti, två gånger keikti). Det finns inga motsatta belägg där en diftong skulle ha ändrats till en monoftong. På den tiden hade ordinitialt e- tydligen redan övergått till a- i den östra delen av de sydsamogitiska dialekterna, i närheten av den dialekt som textens skrivare antas ha talat. Jfr a. sg. f. afontę 50 ’esançia’ (a- kan vara en rättelse av e-). Däremot hade vissa av dialektens nuvarande fonetiska särdrag troligen ännu inte uppkommit då. Exempelvis uttalas nu i dialekten o i obetonade ändelser efter en mjuk konsonant som ė i stället för riksspråkets o, t.ex. g. sg. kė'lė ’vägens’, 3. praet. žadėje ’lovade’, g. sg. sâ'ujes ’handfulls’. Texten visar emellertid att vokalen här då troligen ännu var bred, inte sluten: e (dvs. æ eller rentav 'a), eftersom följande skrivningar förekommer: g. sg. jawcia 69 ’tjurens’, krawja 91 ’blodets’, Wysagalinčioja 47 ’den allsmäktiges’, 3. praet. kalbeie 4 ’talade’, pra/sydie 41 ’började’, g. sg. Dwales 20 ’andens’ (men Dwasys 41; kanske är ē en stamsuffixändelse?), Bažničies 76 ’kyrkans’, Wiresniofes 135 ’den äldres’, awkščiaw fiofes 134 ’den högstas’. Texten visar att en bred vokal också förekom som motsvarighet till riksspråkets obetonade ändelser acc. sg. -ę, -ią, participformerna -ęs, -ę, n. sg. -ia och acc. pl. -ias; jfr acc. sg. Swietę 86 ’högtiden’, [s]otwertoja 39 ’skaparen’, Dwaſę 49 ’anden’, Bažničie 49 ’kyrkan’ (men trety 44 ’den tredje’!), n. sg. m. ypules 115 ’fallen’, n. pl. m. atſydalieje 127—128 ’avskilda, åtskilda’, n. sg. bažnicie 105 ’kyrka’, a. pl. dushes 1 ’själar’. I dag används ę i alla dessa fall; jfr a. sg. kâtę ’katten’, sâ'uje ’handen’, n. sg. m. mâtęs ’sett’, n. sg. sâ'uje ’hand’, a. pl. sâ'ujes ’händer’. Reflexer av obetonade ändelser -ę, -ęs hade dock troligen en sluten vokal, t.ex. 3. praet. dary 15, 17 ’gjorde’, Giemų 41—42 ’föddes’, dawy 11 ’gav’, men också dawe 9 ’gav’ (stavningen i övriga belägg är tvetydig), g. sg. Žiemys 25, Žiemys 39, žiemys 109 ’jordens’. De framlagda uppgifterna väcker misstanken att ę i obetonade ändelser i denna dialekt inte alltid har bevarat sin ursprungliga slutenhet (dvs. härstammar från en äldre sluten vokal), utan att den på vissa håll kan ha påverkats av en senare sekundär slutning. I substantiv kan detta ha skett genom sammanblandning av former med stammar på ją och ę. Det ringa antalet belägg gör det dock omöjligt att klarlägga denna process. När det gäller konsonantismen bör man först uppmärksamma konsonantpalataliseringen, som tycks ha varit något mer arkaisk än den som finns i dialekten i dag. Av stavningen går det endast att sluta sig till om konsonanterna var palataliserade eller hårda före dialektens ę < i (detta har redan behandlats) och e, ei. I det senare fallet (dvs. före e, ei) skrivs den palataliserande bokstaven i systematiskt endast efter k, g, š, ž, t.ex. inf. kiekyty 110 ’förbanna’, 3. praes. kieyk 120, 128, 133, 139, 144, 157, kie[n]k 124, kiek 123, 131, 136, 149 ’förbannar’, n. sg. m. 189 ysz[k]iekvts 115—116 ‘förbannad’, g. sg. m. prakiekvta 158 ‘förbannade’, n. pl. m. kieky 112 ‘förbanna’, a. sg. yszkiekvema 114 ‘förbannelse’, 3. praes. gen 143 ‘driver’, ozgies 161 ‘slocknar’, 3. praet. ozgieſa 160 ‘slocknade’, 2. sg. imper. gielbiek 29—30 ‘rädda’, Negieysk 67 ‘åtrå inte’, adv. gieray 15 ‘väl’, Sienawok 60 ‘vörda, hedra’, g. sg. Žiemys 25, Žiemys 39, ziemys 109 ‘jordens’. Av 33 förekomster utan i är det bara dessa två som skrivs så: g. sg. ſužebničies 68 ‘tjänarinnans’, 3. fut. oſezys 15 ‘kommer att gå in’. Det första är ett polskt ord och är därför skrivet på polskt vis (utan i); det andra har prefixet už-, vars ž kan ha bevarat sitt uttal före paus, jfr prepositionen už. Även l måste ha uttalats mjukt, eftersom det, efter polskt skrivmönster, i denna position skrivs med bokstaven l (hårt l markeras med ł), t.ex. 2. pl. praes. atleydam 28 ‘vi förlåter’, 2. sg. imper. atle[łk] 26 ‘förlåt’, a. sg. atleydyma 51 ‘förlåtelse’, g. sg. milestas 31 ‘älskades’ (dial. mylesta), men 3. praes. layka 141 ‘håller’, 1. sg. walondo 36—37 ‘i timmen’, 2. sg. imper. Klawſik 79 ‘lyssna’, a. sg. balſa 7 ‘röst’. Efter andra konsonanter skrivs den mjukgörande bokstaven i i den angivna positionen i regel inte i texten, t.ex. a. pl. pektas 44, conj. bet 29, adv. neteyse 65 ‘orätt’, n. sg. Dešimtys 54 ‘tio’, Sens 108 ‘gammal’, n. pl. mes 27, a. sg. f. trety 44 ‘den tredje’, 2. sg. imper. newesk 28—29 ‘för inte’, osv. (sammanlagt hela 94 exempel). i skrivs ibland endast i loc. pl.-ändelsen -se, men i detta fall är stavningen tvetydig, eftersom den, som redan nämnts, kan återge det samogitiska -sę. Stavningarna nie 69 ‘inte heller’, 2. pl. nepazinfatie 122 ‘ni känner inte igen’ bör betraktas som felaktiga (jfr ne 68, 69 ‘inte heller’, Nediwikiete 12 ‘förundras inte’), liksom det förvrängda ordet a. sg. Bodijfie 150 ‘kreatur’. I större delen av varniškių-området mjukas numera alla konsonanter mer eller mindre upp framför e-liknande vokalism, liksom framför ę < i. Endast längs gränsen till telšiškiai i norra Samogitien påminner uppmjukningen på vissa håll om den i texten; även här kan man dock i regel endast tala om olika grader av mjukhet. Bland andra konsonantiska särdrag bör nämnas att ett inskjutet v- saknas i texten framför dialektens uo i ordinitial position, t.ex. conj. o 8, 16, 52, 74, 86, 112, 116 (uttalat uo), i stället för dagens vuo ‘och’. Bland textens morfologiska särdrag märks framför allt illativ- och adessivformerna, nämligen ill. sg. Wardon 19, ad. sg. ſzalipi 132, ſawimp 9, 10—11. Det vore dock förhastat att dra slutsatsen att dessa kasus då förekom i dialekten. Exemplen kan vara arkaismer från kyrkospråket. Illativformen är tydligt samogitisk, jfr wardon wieſzpatie 1787 m. „Živatas“ 113₂, adv. laūkon Tirkšliai (uttalat -uon) ‘ut på fältet, bort’. Ändelsen -on infördes tydligen av samogiterna från ā-stammen, jfr pievon. Texten visar att singularisens förkortade lokativformer redan förekom i den nedtecknade dialekten vid den tiden, t.ex. walondo 36—37 ‘i timmen’, kalienie 141 ‘i fängelset’. Pluralisformen hade dock tydligen ännu inte förkortats, jfr grabusy 14 ‘i kistorna’, Wyſofie Baznicžioſie 112 ‘i alla kyrkor’. Då hade sannolikt de korta varianterna av dativformer redan fått fäste i dialekten, t.ex. d. sg. m. iem 11 ‘åt honom’, tam 13, kietam 83 ‘åt en annan’, d. pl. mokitynems ‘åt lärjungarna’, minioms 5, ſaw yms kaltyms 28 ‘åt de egna skyldiga’, iomſ 6 ‘åt er’. Den enda långa d. pl.-formen mumos 1 ‘åt oss’ bör betraktas som en arkaism från kyrkospråket. Däremot återspeglar den fullständiga ändelsen -mi i singularisens instrumentalisformer som används i texten sannolikt det verkliga dialektförhållandet, eftersom den fortfarande vanligtvis bevaras i detta område. Redan då var dess vokal sluten (dvs. uttalad -mi, inte *-mę!), t.ex. ſunumi 12 ‘med sonen’. Det bör påpekas att vokalen även var sluten i u-stammens a. sg.-ändelse (t.ex. ſunu 40 ‘son’, även om många samogiter numera har den vanliga formen (uttalad sū’no ‘son’)). 190 De pronominella orden (och tydligen även adjektiven) måste fortfarande ha använts i neutrum i ganska hög grad, jfr Wys 105 ‘allt’. Den adjektiviska a. pl. m.-ändelsen -us hade redan uppstått, t.ex. Tus 131 ‘de där’ (alla 8 exempel är skrivna så). Den pronominella d. pl. m.-ändelsen -iems uttalades sannolikt -ėms, jfr stavningen faywms kaltyms 28 ‘åt de egna skyldiga’ vid sidan av tokiems 143 (efter k). Dialekten har nu -ims, jfr tį’ms baltį’ms ‘åt de vita’. Stavningen av pronomenen kuris ir toks visar att formerna n. pl. m. kuri ‘de som’, toki ‘sådana’ kan ha använts i skrivarens dialekt (jfr kiti, visi), möjligen som parallellformer vid sidan av de samogitiskt uttalade kurie, tokie, jfr kury 8, 13, 15, 16, korie⁹⁷ 126, 131, 134, 136, 140, 143, 145, 147, 149, Tokie 153. Personliga pronomenets n. pl.-form mes hade sannolikt ännu inte ersatts av den form som används i dialekten i dag, mas, jfr mes 27. Kanske användes även de äldre formerna mus, jus ännu i stället för de a. pl.-former som förekommer i dagens dialekt, mumīs ‘oss’, jumīs ‘er’ (jfr mus 29, 30, 36), förutsatt att detta inte är en arkaism från kyrkospråket, eftersom formerna endast förekommer i bönerna. Genitivformerna mūso ‘vår’, jūso ‘er’ användes dock redan då, t.ex. muja 22, 25, 27, 37, 100; det pronominella stammen man- uttalades redan mun- (mən-), t.ex. a. sg. muni 56 ‘mig’ (jfr g. pl. Nomu 68 ‘husens’). I texten finns en atematisk verbform, nämligen 3. praes. atet 13 < ateiti ‘kommer’, och en ombildad atematisk form: 1 sg. praes. esmīu (otydligt skriven esm̄nio eller esmmio 55) ‘är’. Båda formerna har samogitisk fonetik. Den andra formen är inte typisk för denna dialekt och kan ha lånats in. Dialektens verb hade redan då prefixet ant-, t.ex. 3. praet Ontžiege 45 ‘steg in’. Reflexivpartikeln kunde sättas sist i ordet hos verb med prefix, t.ex. 2. pl. imper. Nedīwikiete[ʃ]ie 12—13 (dvs. nedįvykytas, samogitiska nedīvīketiese) ‘förundras inte’. Partikelns vokal kan dock ha bevarats som en arkaism från kyrkospråket snarare än från skrivarens dialekt (jfr även 2. sg. imper. refl. świeʃkiesy 22—23 ‘tvätta dig’, melʃkiesy 35—36 ‘be’). Redan då fanns konstruktionen liuobt + infinitiv i dialekten, men det är osäkert om den då användes för att uttrycka imperfekt, jfr Piemo […] lub kiekty wysus hieretykus 109—110= pol. Paftarʒ[…] zwykł Wyklinać wʃzʃytkie Heretyki. Imperativformerna hade sannolikt det samogitiska formativet -kia-, men på grund av stavningens brister är det svårt att bevisa (-kia- och -kė- < -ki- skulle skrivas på samma sätt). I texten finns dock endast dāvė (dawe 9), i stället för den 3. praet.-form dėvė som numera är typisk för den äldre generationen. Det är svårt att säga om detta är ett dialektfaktum eller en följd av påverkan från skriftspråket. Bland de oböjliga småorden bör nämnas praep. be 129, 145, prt. tegol 160 ‘låt’, (i den nu antagna dialekten uttalas bà, tàgò), ne-, t.ex. nemor 134 ‘vill inte’, 2. sg. imper. newesk 28—29… samtliga 15 exempel med ne- (i dag nə-), praep. ape 86 ‘om’ (i dag àplė, mer sällan àpe), prt. nor(is) efter obestämda pronomen, t.ex. kokius noris daktus 149 ‘några föremål’, kokie Nor pamacie 132—133 ‘någon hjälp’ (i dag kasnūors, kas nūorent ‘någon, något’), conj. aba 83, 115, 132, 137, 141, 142, 146, 151 ‘eller’, adv. kaypo 8 ‘hur’ (båda de sistnämnda varianterna används även i dag), fien-dyna 157 ‘i dag’ (numera finns bara den korta varianten utan -a). Bland lexikaliska drag kan nämnas typiskt samogitiska ordvarianter kunegas (82—83) ’präst’, kunegystė (93) ’prästämbete’, mylesta (31) ’älskar, nåd’ och posnykas 97 Med rotvokal o < u skrivs till och med g. pl.-formen koriu 121—122 och a. pl. m. korius 154. Å andra sidan förekommer vid sidan av korie en gång även n. pl. m. kurie 129. 191 (80) ’fastande’, av vilka de tre första förekommer ännu i dag i den förmodade dialekten, medan det sistnämnda endast har belagts i det nordliga samogitiska området (su-ininkas), jfr põsninkas (pūosnfnks) Tirkšliai. * * * De språkdata som har lyfts fram ur den undersökta texten och som knyter an till de dialektala fakta från Raseiniai som belagts i S. M. Slavočinskis sångbok98 kommer förhoppningsvis att vara till stor nytta vid rekonstruktionen av samogitiskans ljud- och formutveckling under de senaste 3–4 århundradena och samtidigt bidra till skapandet av litauisk historisk dialektologi. Dessa data visar också att många små dialektdrag, liksom dialekterna själva, uppstod betydligt tidigare än vi ofta är benägna att tro. Tillägg. För att fastställa om de latinska och polska anteckningar som nämns på s. 172–173 verkligen skrevs av samma person som skrev in den litauiska texten, lämnades fotokopior av alla dessa handskrifter, på initiativ av J. Tornau, direktör för Vilnius universitetsbibliotek,99 in för undersökning vid forskningsinstitutet för rättsmedicinsk expertis under Litauiska SSR:s justitieministerium. När denna utgåva förbereddes för tryck hade ett intyg från nämnda institut, nr 427, daterat 10 maj 1973, inkommit. I intyget bekräftar experten J. Ignatjeva, juris kandidat, att samtliga texter som lämnats in för undersökning, med undantag för anteckningen ”Garbie dywu etc.”, i själva verket har skrivits av en och samma person. Beträffande den sistnämnda anteckningen på två ord konstateras i intyget att den undersökta grafiska materialmängden är mycket liten och att det därför inte går att avgöra om dessa ord skrevs av samma person eller av någon annan. Rättsmedicinska undersökningens slutsats bekräftar således i huvudsak dateringen av den litauiska texten på s. 173. I det nämnda intyget står det att ”de undersökta handskrifterna är skrivna med en välutbildad persons handstil och med samordnade rörelser”. Detta bekräftar antagandet att den person som skrev in den litauiska texten var bildad. Gauta 1973.III.23. 3. ЗИНКЯВИЧЮС EN VIKTIG SAMOGITISK HANDSKRIFT S a m m a n f a t t n i n g I artikeln publiceras och undersöks en handskriven text som författaren fann i Vilnius universitetsbibliotek (i konvolutet LR 881–882, som förvaras på avdelningen för rariteter). Det fastställs att texten skrevs av en okänd präst inom den katolska kyrkan i slutet av 1600-talet eller allra i början av 1700-talet. Kanske är den en bearbetning eller rentav en avskrift av en äldre text som inte har bevarats. Den undersökta texten är skriven på den samogitiska dialekten. Möjligen kom personen i fråga från trakten kring staden Varniai. Drag från den aukštaitiska dialekten eller dåtidens skriftspråk förekommer jämförelsevis sällan. 98 Se s. 137–168. 99 Artikelförfattaren tackar uppriktigt drg. J. Tornau för hjälpen. 192 Genom en detaljerad jämförelse mellan textens språkliga särdrag och uppgifter om den moderna samogitiska dialekten klarläggs viktiga fakta som bidrar till förståelsen av dialektens ljud- och formutveckling under de senaste 300 åren. Det har fastställts att när texten tillkom hade de långa vokalerna o, ē i samogitiskan redan diftongiserats, att den första komponenten i tautosyllabiska kombinationer an, am, en, em hade blivit mer sluten, och att diftongerna ai, ei i vissa fall hade monoftongiserats. Förekomsten av många andra fonetiska och morfologiska företeelser som kännetecknar den moderna samogitiska dialekten har också fastställts. Å andra sidan ger texten oss uppgifter som bidrar till att klarlägga vissa särdrag från en tidigare period i den samogitiska dialektens historia. Av texten framgår således att de samogitiska ljud som motsvarar uo, ie i standardspråket hade en tydlig diftongisk karaktär i skrivarens hemspråk. Två kortvokalssystem (ett öppet och ett slutet) u, i skildes tydligt åt; dessutom assimilerades de konsekvent med vokalen i det följande ordet. Många andra företeelser som kastar ljus över de litauiska resp. samogitiska ljudens och formers historia behandlas också. Mottagen 23.III.1973 Z. ZINKEVIČIUS. EN VIKTIG SAMOGITISK HANDSKRIFT Sammanfattning Artikeln presenterar en analys av en samogitisk handskrift som författaren har funnit i Vilnius universitetsbibliotek (LR 881—882). Själva handskriftens text återges också i artikeln. Det har fastställts att handskriften skrevs av en okänd romersk-katolsk präst under sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Den kan vara en parafras eller till och med en avskrift av någon äldre text. Textens dialekt är samogitiska, sannolikt Varniaïs nordliga eller nordöstliga subdialekt. Särdrag från hög­litauiska dialekter eller skrifter är relativt få. En detaljerad jämförelse görs mellan textens särdrag och motsvarande moderna dialekt, i ett försök att fastställa den fonetiska utvecklingen och den grammatiska strukturen under 300 år. Analysen visar att vid tiden för handskriftens tillkomst (1) hade vokalerna o, ē diftongerats, (2) hade den första komponenten i de tautosyllabiska konsonantförbindelserna an, am, en, em blivit sluten, (3) hade diftongerna ai, ei monoftongerats i vissa fall, och (4) fanns många fonetiska och grammatiska särdrag som kännetecknar den moderna dialekten redan vid den tiden. 13. 520 193 Å andra sidan innehåller texten språkdata som är typiska för ett tidigare stadium av dialektens utveckling och därmed utgör värdefullt material för tolkningen av vissa problem inom litauiskans historia och historisk dialektologi. Särskilt intressanta är följande företeelser i handskriften, vilka är typiska för skrivarens modersmål: diftongisk karaktär hos motsvarigheterna till standardspråkets litauiska uo, ie, strikt åtskillnad mellan två typer av u, i (öppna och slutna) samt deras regelbundna assimilation beroende på vokalens beskaffenhet i den följande stavelsen. Mottagen den 23 mars 1973