S. M. Slavočinskio giesmyno (1646 m.) kalba

ŽODŽIŲ FORMOS IR JŲ VARTOSENA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Z. ZINKEVIČIUS Språket i S. M. Slavočinskis sångbok (1646) Författaren tillägnar denna artikel minnet av sångbokens förste forskare, professor och doktor Jurgis Lebedys Språket i S. M. Slavočinskis sångbok betraktas av forskare som en blandning av olika dialekter. I den akademiska litauiska litteraturhistorien står det att även om ”den samogitiska dialektens grund märks i sångboken, syns här tydligt strävanden att förena element från olika dialekter och göra sångboken tillgänglig för så breda grupper av litauiska läsare som möjligt”1. Den fotografiska utgåvans redaktör och sångbokens förste forskare, professor och doktor Jurgis Lebedys, skriver att ”sångbokens dialektala grund inte är särskilt framträdande och inte genast faller i ögonen, men ändå lätt kan urskiljas. Många fonetiska, morfologiska och delvis även lexikala och syntaktiska särdrag knyter sångboken till den samogitiska dialekten”2. Efter att ha pekat ut de karakteristiska samogitiska särdragen konstaterar forskaren att ”översättaren var en samogitisk dūnininkas, men han vacklade, eller också blev hans arbete korrigerat av andra”3. Efter att ha lyft fram vissa inslag från den östaukštaitiska dialekten i sångboken antar J. Lebedys att ”det är möjligt att sångbokens översättare, när han använde K. Sirvydas ordbok, ibland inte förmådde skilja dialektal fonetik åt eller omedvetet påverkades av dess suggestion och tog upp ett ord ur ordboken i den form det hade där”4. Efter att ha konstaterat att ”ganska många fonetiska och delvis morfologiska särdrag i sångboken är typiska för övergångsdialekter”5 drar författaren följande slutsats: ”När sångboken sammanställdes strävade man efter att anpassa den till så stor del av befolkningen som möjligt. Översättaren själv, för att inte tala om de möjliga korrekturläsarna, kände sannolikt inte bara sin egen dialekt. Man bör anta att åtminstone en ytlig kännedom om andra dialekter, en önskan att bli läst i vidare kretsar och dessutom tidigare författares exempel bidrog till att jämna ut dialektskillnaderna. Oregelbundenheterna och vacklan kan också förklaras av att man saknade ett fast kriterium och en fastställd norm för det litterära språket”6. J. Palionis, som i huvudsak instämmer i J. Lebedys slutsatser, konstaterar att ”sångbokens språk uppvisar en betydande dialektblandning: element från såväl samogitiska dūnininkai som västaukštaitiska, i synnerhet veliuoniškiai, centralaukštaitiska och östaukštaitiska dialekter”7. 1Litauisk litteraturhistoria. I. Feodalismens epok. Redigerad av professor K. Korsakas. Vilnius, 1957, s. 151. 2J. Lebedys, Sångboken från 1646. – S. M. Slavočinskis, Giesmės tikėjimui katalickam priderančios 1646. Faksimilutgåva. Vilnius, 1958, s. 20. 3J. Lebedys, a.a., s. 21. 4A.a., s. 24. 5A.a. 6A.a., s. 24–25. 7 J. Palionis, Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius, 1967, p. 90. 137 Den blandning av dialekter i S. M. Slavočinskis sångbok som forskare särskilt har framhållit väckte också författarens intresse och fick honom att särskilt undersöka sångbokens språk ur denna aspekt8, fastställa vilka element från de enskilda dialekterna som förekommer och lokalisera dem, belysa själva processen för översättningen av sångerna och förberedandet av sångboken för tryckning samt slutligen klargöra sångbokens betydelse för det litauiska språkets historia och historiska dialektologi. Författaren hoppades att en jämförelse mellan de lokaliserade dialektala elementen i sångboken från mitten av 1600-talet och motsvarande dialektdata från i dag skulle göra det möjligt att bättre förstå uppkomsten och utvecklingen av vissa fenomen i det litauiska språket. Element från den samogitiska dialekten Man måste instämma i de tidigare forskarnas slutsats att sångbokens översättare var samogit. Sångboken uppvisar följande särdrag från den samogitiska dialekten: 1. Konsonanterna t, d används i stället för affrikatorna č, dž framför det fornkortade vokalljudet *a, t.ex. n. pl. medey II 109₁₁ ‘träd’, ʒodey II 29₁₇ ‘ord’, i. pl. Erβkieteys II 84₂ ‘med törnen’, peteys I 97₁₈ ‘med axlar’, žodeys I 18₉ ‘med ord’, a. sg. f. ne turinte II 10₁₀ ‘som inte har’, Priderante I 3₁₅ ‘som anstår’, 3. praes. gieyd I 131₂₈ ‘begär’, Jaut II 29₈ ‘känner’, kient I 92₄ ‘lider’, refl. glaudes II 6₂₁ ‘sluter sig intill’, 2. pl. praes. kientete II 20₂₃ ‘ni lider’, adv. didey II 12₂₅ ‘storligen’, kartey I 88₉ ‘bittert’, /skaystey II 5₂₃ ‘strålande’. Jfr även a. sg. m. kiantanti I 87₇ ‘lidande’, g. pl. refl. meldénčiuße I 140₄ ‘bedjande’, dvs. ‘de bedjandes’, d. pl. m. meldéntiems II 82₂₃ ‘åt de bedjande’, a. pl. m. iautančius II 102₂₆ ‘kännande’, kientančius II 4₁₆ ‘lidande’, a. pl. f. Gieydénčias II 110₁₅ ‘begärande’. Sammanlagt finns det 51 exempel i sångboken där den ”samogitiska ljudlagen” har bevarats. Sångboken innehåller inga exempel med t, d framför forntida *ā och bakre vokaler, vilket förekommer i den västra delen av den nutida samogitiska dialekten. 2. I stället för diftongerna uo, ie används ofta de ”dūnininkiska” monoftongerna ū, ī i sångboken, t.ex. a) g. sg. gluśnio II 60₂₃ ‘av vide’, a. sg. kuodeli I 66₁₇ ‘lintotten’, a. pl. obulus I 65₁ ‘äpplen’, 3. praet. pule I 53₁₇ ‘föll’, i. pl. /słutomis I 78₁₇ ‘med kvastar’, 2. sg. praet. ßlußtey II 76₁₀ ‘du torkade’; b) g. sg. Diwa II 126₁ ‘Guds’, inf. gidot I 42₂₁ ‘att sjunga’, ißkoti I 131₁₇ ‘att söka’, g. sg. Iwos I 15₁₃ ‘Evas’, l. sg. lipßnoy I 129₁₅ ‘i lågan’, a. pl. f. ißlitas II 27₂ ‘utgjutna’, g. pl. pitu I 148₁₃ ‘söderns’, prip II 26₁₂ ‘före’, l. sg. filwarte II 9₂₅ ‘i sorgen’, a. sg. ßniga II 23₉ ‘snön’, adv. ßiedina I 71₉ ‘i dag’, praep. tis I 25₈ ‘vid’, adv. Tifey II 90₁₃ ‘rakt’, l. sg. winibiey I 129₁₉ ‘i enhet’; c) i. sg. m. tu I 103₁₆ ‘med det’, n. pl. m. Ti II 44₁₈ ‘de’, g. sg. ßalis II 104₁₃ ‘landets’, 3. fut. Ißlußus I 30₁₀ ‘jag ska lösa, befria’, 1. sg. refl. iaučius II 55₂₀ ‘jag känner mig’, 1. sg. fut. Raßiut I 65₁₃ ‘jag ska skriva till dig’ (~ rašiuo t[i]). Sammanlagt har omkring tre och ett halvt hundra exempel med ū, ī i stället för uo, ie⁹ räknats i sångboken. Orden gluśnis, Ieva, kuodelis, pietūs, sielvartas, šluota, šluostyti, ties samt presensformerna av verbet likti skrivs endast på samogitiskt sätt. Några motsvarigheter på högaitiskt håll till dessa ord och former finns inte i sångboken. Även samogitiska varianter av orden ieškoti, liepsna och verbets 8Som undersökningsmaterial användes den fotografiska utgåva som J. Lebedys gav ut 1958. De saknade sidorna kompletterades med fotokopior från mikrofilmen av ett fullständigt exemplar i Ossolińskibiblioteket i Wrocław (Polen), som finns på biblioteket vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi. 9Det exakta antalet kan inte anges, eftersom vissa former kan tolkas på två sätt; exempelvis kan man i infinitivens reflexiva ändelse -tis (t.ex. girdėtis I 139₂₁ ‘höras’) urskilja inte bara den samogitiska ändelsen -tis (= högait. -ties), utan också den högaitiska varianten -tis. 138 angripa motsvarigheter till former av presens, pronomen i 1:a person singularis maskulinum, reflexiva verb i 1:a person singularis, reflexiva gerundier neutrum pluralis maskulinum och vissa andra ändelser. 3. Vokalerna o, ė diftongiseras inte sällan, t.ex. a) g. sg. m. Tuo I 72₂₀ ‘den’, g. sg. f. tuos I 77₈ ‘den’, n. pl. f. tuos I 44₁₂ ‘de’, 1. pl. tupuoße I 105₁₁ ‘på läpparna’, 3. praes. šildot I 59₂₁ ‘värmer dig’ (~ šildot [i]); b) 3. praes. Biega I 19₂₀ ‘springer’, inf. dieti II 31₃ ‘att lägga’, 3. praet. ieme II 14₁₅ ‘tog’, 1. sg. fut. girdiesiu II 48₂₀ ‘jag ska höra’, 3 praet. kwiepawa I 62₁₇ ‘andades’, 1. sg. mieble II 58₁ ‘mjölade’, 3. praes. nier II 82₁₅ ‘finns inte’, g. sg. pawießio II 64₁₉ ‘skuggans’, g. sg. Tiewa I 74a₁₈ ‘faderns’, a. pl. vąmušieius II 26₆ ‘mördare’, n. sg. m. wietringas II 40₂ ‘stormig’, n. pl. žwieris II 66₁₂ ‘vilddjur’; c) n. sg. Duktie I 104₁₉ ‘dotter’, g. sg. garbies II 53₁₃ ‘ärans’, 1. sg. žiamiey II 10₂₂ ‘på jorden’, d. pl. žmoniems I 98₄ ‘åt människorna’, 1. pl. žiamieſa I 99₂ ‘på jordarna’, 3. refl. Iauties I 87₁₉ ‘kände sig’, 2. pl. refl. wadinaties II 9₂₀ ‘ni kallar er’. Vokalen ė diftongiseras betydligt oftare. Enbart i positioner som inte följer efter k, g, š, ž (efter dessa konsonanter kan bokstaven i vara ett mjukhetstecken) hittades 159 exempel. Diftongisering av vokalen o är mycket mer sällsynt; sammanlagt påträffades endast 12 exempel, alla med o > uo i böjningsändelser respektive i enstaviga pronominalformer. 4. ą, ę, y, į hanteras i allmänhet på samogitiskt sätt: i ordstammar och oxytone ändelser bevaras nasaliteten, medan den vanligen saknas i barytona ändelser. De forntida nasala vokalerna ą, ę i stammar och oxytone ändelser betecknas med bokstäverna ą, ę eller ą, ę med en ”tvärgående gren” (på grund av tekniska hinder ersätter vi denna i artikelns exempel med ą, ę), samt med bokstavskombinationerna an, en (sällan)¹⁰, t.ex. a) adv. drąſey II 58₂₆ ‘modigt’, a. sg. įgałti II 24₁₉ ‘förskräcka’, inf. gražinti II 99₂₀ ‘återlämna’, 1. sg. fut. ne ikanſiu I 64₁₅ ‘jag ska inte gräva’, i. pl. kaſnays II 19₂ ‘med skärvor’, a. pl. ſpaſtus II 93₂₅ ‘fällor’, 3. praet. taſi I 91₅ ‘drog’; b) 3. praes. ne dręſ I 76b₆ ‘vågar inte’ (~ nedreſa), Grež II 6₂₁ ‘vrider’, inf. Kieſt I 155₂₂ ‘lida’; c) a. sg. amą I 45₁₃ ‘den där, honom’, kure I 93₁₂ ‘som’, g. sg. manęs I 67₄, tawes I 17₅ ‘din’, ſawes I 17₆ ‘sin’, n. sg. m. neſąs I 121₂₂ ‘bärande’, n. pl. m. ſergą II 114₁₁ ‘sjuka’. På vissa ställen, särskilt i texter tryckta med gotisk stil, är den ”tvärgående grenen” otydligt återgiven, kraftigt eller nästan helt bortnött. Ett tydligt undantag utgörs av singularisens allativformer manęsp, tawęsp, sawęsp, som systematiskt skrivs utan nasalitetstecken, dvs. manęſp, tawęſp, ſawęſp (varför?), trots att motsvarande genitivformer manęs, tavęs, savęs vanligen har nasalitetstecken (åtminstone 104 exempel av 110)¹¹. I barytona ändelser skrivs i regel bokstäverna a, e utan nasalitetstecken i stället för forntida ą, ę. Av de omkring 1 200 belägg som finns i sångboken på den nominala singularisens ackusativändelse -ą påträffades bara ett drygt tiotal som skulle kunna misstänkas ha en ”tvärgående gren”; inte heller dessa exempel är dock helt entydiga, eftersom grenen antingen är otydlig (kanske tydligast i ordet wargą I 135₁₇), eller också kan det röra sig om genitiv plural (t.ex. Teyſingą I 93₅, Piktą I 99₁₅ ‘rättfärdiga?’, ‘onda?’) med den oxytone ändelsen -ų, som i sångboken ofta betecknas med -ą (närmare bestämt a med en ”tvärgående gren”). En nasalbokstavsmarkerad ė-stamsändelse för ackusativ singularis -ę förekommer något oftare: 53 belägg (inte alla lika tydliga) av de knappt 300 exempel som finns. Men även här, som vi ser, dominerar tydligt -e ‘-ę’ (omkring 82% av alla exempel). Detsamma gäller även för ę i preteritumets ¹⁰ Om sammanblandningen av grafemen ą, ę och an, en, jfr skrivsätten šiediena I 71₄ eller šiedina I 71₉, ‘i dag’ (22 exempel), Neſąg II 49₅ ‘bär’ (~ nesang), tęn I 117₁₃ ‘där’ (ett drygt tiotal exempel vardera), 3. praet. Kienėta II 75₂₈ ‘led’. ¹¹ Endast tre genitivexempel har en helt tydlig bokstav ę (utan några spår av nasalitetstecken) (I 127₁₀, II 43₁₃, 119₁₀); överstrykningen i ytterligare tre kan ha nötts bort. De tre exemplen med e skulle ändå, om det inte rör sig om korrekturfel, kunna tyda på att det i översättarens talspråk vid den tiden fanns en fortisisk barytonvariant manęs, tavęs, savęs, som numera har fått allmän spridning i den samogitiska dialekten. 139 i participändelserna: av de 145 beläggen på n. sg.-ändelsen -ęs som påträffats är 134 skrivna med tydligt -es eller -ias (utan nasalitetstecken eller spår av ett sådant); samtliga 25 påträffade belägg på n. pl.-ändelsen -ę är skrivna med -e resp. -ia (någon avnötning av den ”tvärgående lilla grenen” har inte iakttagits)¹². Inga baritoniska former av presensparticip med ändelserna -ąs, pl. -ą har över huvud taget påträffats. Alltså hade översättarens hemspråk, liksom dagens samogitiska dialekter, redan korta denasaliserade vokaler a, e i baritoniska ändelser¹³. Nasala vokaler u, i markeras i psalmboken med bokstäverna u, i (tryckeriet hade inte bokstäverna ų, į eller ų, į med ”tvärgående liten gren”), ibland med bokstavskombinationen med n; i stället för ų skrivs också ą (närmare bestämt a med ”tvärgående liten gren”). Med det ursprungliga u i ordstammen har endast 8 former av verbet siųsti ’sända’ påträffats, varav 7 har bokstavskombinationen un i stället för ų, t.ex. 2. sg. imp. Siun/k II 10₂₁ ’sänd’, n. sg. m. siun/damas I 122₁₂ ’sändande’. En form är skriven med ū (n. sg. m. Siū/ftas I 3₇ ’sänd’), men detta motsvarar un, eftersom ett tecken som liknar en cirkumflex ofta sätts över n och m i psalmboken i stället för dessa bokstäver (det är ofta svagt tryckt och påminner om ett streck) över den föregående vokalen, t.ex. ant dāgaus I 132₂₈ ’på himlen’, potā I 146₄ ’efter det, dvs. sedan’, n. sg. f. fūwēta I 130₂₈ ’helig’, 3. praes. trē I 144₁₃ ’driver’ (~ trem), i. sg. sunū I 132₈ ’med son’ (~ sūnum), inf. palikfmit I 137₂ ’muntra upp’. I oxitoniska ändelser skrivs u eller ą (dvs. a med ”tvärgående liten gren”). Den senare stavningen har iakttagits i hela 89 fall, t.ex. g. pl. ią I 126₂ ’deras’, kalbą I 96₁₂ ’språk’, fūtįną I 92₅ ’svaga’, pikčiau II 5₁₁ ’de värstas’, Tą weykalą II 57₇ ’de verken’, werkfmingą funą I 29₁₆ ’sorgsna söner’, tarp žmonią neteyfingą II 10₂₇ ’bland orättfärdiga människor’, 3. cond. ne pražūtą II 9₁₆ ’må de inte gå under’, Kad trintą piktybes I 8₁ ’att de skulle utplåna ondskan’. Tydligen började man, eftersom tryckeriet saknade bokstaven ų, använda ett liknande a med ”tvärgående liten gren” i dess ställe. I baritoniska ändelser skrivs u. Med ą (närmare bestämt a med ”tvärgående liten gren”) har endast 6 exempel iakttagits; de bör betraktas som översättarens förbiseende eller tryckfel. Skillnaden mellan baritoner och oxitoner framgår särskilt tydligt av stavningar som Del tą žodžių II 25₁₀ ’på grund av dessa ord’. I baritoniska ändelser var vokalen u kort¹⁴. Den ursprungliga nasala vokalen į, både betonad och obetonad, markeras med bokstaven i (bokstaven į eller dess ersättning saknas), t.ex.: a) 3. praet. drifja I 76a₁₄ ’vågade’, Pažįft I 43₂₆ ’känner igen’ (med rotvokalen į ’in’ finns 17 belägg)¹⁵, b) n. sg. m. galis I 146₁₆ ’kunna’, ftowis I 156₁ ’stånd’ (sammanlagt 10 exempel på participändelsen -is ’-ęs’; exempel på n. pl. m. 12 De sistnämnda uppgifterna stöder denna artikels författares antagande att den nuvarande samogitiska nom. pl.-ändelsen -e (i sydost uttalad -en) är sekundär och har införts från reflexiva verb, se Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 77—78. 13 Deras korthet framgår av versmåttet: i sångversernas slut rimmar ändelserna -ą ’-ą’, -e ’-ę’, -es ’-es’ med ändelser hos andra kasus eller personer som har korta vokaler a, e, t.ex. a. sg. f. pamatitá I 23₁ ’sedd’ rimmar med n. sg. f. pripildyta ’fylld’, a. sg. f. wifa II 103₁₅ ’hela’ — med 1. sg. akyfa ’i ögonen’, a. sg. motiná II 58₂₁ ’moder’ — med 3. praes. gina, a. sg. apsakima ’berättelse’ — med 1. pl. fut. žinoſima ’vi kommer att veta’, per bukliſtę I 115₆ ’genom list’ — med voc. sg. Chriſte ’Kristus’, n. sg. m. atmines I 56₈ ’ihågkommen’ — med a. pl. gimines, n. sg. m. apturėias II 35₁₈ ’erhållen, dvs. mottagen’ — med n. sg. abgineias ’försvarare’. 14 Jfr rimmet a. sg. Sunu II 103₂ ’son’ med i. sg. kunu, g. pl. numiruſiu II 64₂₄ ’de dödas’ med 1. sg. fut. buſiu ’jag kommer att vara’. 15 I översättarens dialekt förekom į (möjligen fakultativt) även i futurumformer, t.ex. 3. as. fugražis II 52₁₆ ’kommer att återföra’, 2. sg. pažįfi II 43₁₇ ’du kommer att känna igen’, 2. pl. pažįfit II 16₁₂ ’ni kommer att känna igen’. Jfr rimmet 1. pl. įppažįfime II 37₁₃ ’vi kommer att bekänna’ med sakįfime ’vi kommer att säga’. I psalmboken skrivs också n. pl. m. refl. Rupidamis II 26₂₃ ’medan de bekymrar sig’ (~ samogitiska rūpīdamis), 3. cond. garbitu II 96₇ ’må de ära’ (~ garbitų). Det sistnämnda exemplet har emellertid i rättelselistan ändrats till garbitų, dvs. ’må de ära’ 140 ej funnet), c) a. sg. dali I 104₂₂ ‘del’, gimuƒi I 22₁₇ ‘född’ (a. sg. -i ‘-i’ många exempel). Av rimmen framgår att deltagarnas oxytone ändelser hade en lång vokal, medan de barytona hade en kort, t.ex. rimmar n. sg. m. galis II 103₂₆ ‘galis’ med g. sg. dalis ‘dalis’ (~žem. dalis), men turis II 70₁₃ ‘turis’ med n. sg. m. kuris eller II 58₁₀ med a. pl. duris¹⁶. Det går inte att avgöra av stavningen om den långa vokalen uttalades med nasal klang. Den nuvarande sydsamogitiska dialekten, från vars område översättaren kom, gör dock ett sådant uttal sannolikt. Prepositionen och prefixet į behöver behandlas separat. I stället för den nuvarande prepositionen į används ing i sångboken (59 exempel). Några andra varianter finns inte. Prefixet į- skrivs į- framför klusiler, t.ex. inf. įleyƒti I 106₁₈ ‘släppa in’, 1. sg. cond. imaničiau II 24₂₁ ‘skulle kunna’, 3. praet. inika I 75₈ ‘blev förtjust’, a. sg. f. irūƒtintas II 5₄ ‘förbittrad’, 3. praet iƒaki I 76a₁₈ ‘befallde’, 1. sg. praet. Iweykiau II 5₁₀ ‘övervann’, 2. sg. imp. Ižwelk II 5₅ ‘se in’ (51 exempel totalt). Även framför k, g skrivs į-, t.ex. 3. praet. ne įkalbina I 78₃ ‘övertalade inte’, n. sg. m. įkankintas I 100₁₇ ‘torterad’, ikáršintas II 78₁₅ ‘förargad’, 1. sg. fut. ne įkanƒiu I 64₁₅ ‘kommer inte att bita’, 3. praet. įgawa I 141₁₈ ‘fick’, inf. įgiti I 60₁₈ ‘förvärva’, n. sg. m. Igundes I 25₂₂ ‘van vid’ (alla 50 exempel). Framför t, d skrivs in-, t.ex. 2. sg. imp. inteyk I 124₁₇ ‘räck över’, 3. praet ne intikieia I 118₁₄ ‘trodde inte’, intiká II 70₁₅ ‘passade’, indeia I 85₁₁ ‘lade in’, n. sg. f. indeta II 119₁ ‘insatt’. Endast tre exempel (av 42) utgör undantag: n. sg. f. itikuƒi II 104₂₄ ‘ha blivit övertygad’, a. sg. m. itikuƒi I 105₅ ‘ha blivit övertygad’, a. pl. m. itikinčius I 3₁₃ ‘övertygande’ (de övriga två exemplen på verbet įtikti har in-). Framför labiala konsonanter finns bara ett enda exempel: n. sg. f. impinta I 110₁ ‘invunnen’. Eftersom samogiterna i dag inte har verbprefixet in-, utan framför alla konsonanter har infört en variant utan n, kan den situation som dokumenterats i sångboken betraktas som äldre och visa en fas då varianten į- höll på att införas i positionen framför klusiler. Kanske användes båda varianterna fortfarande fakultativt i översättarens dialekt framför klusiler, särskilt t och d. Man kan också urskilja påverkan från andra dialekter och texter, jfr prepositionen ing ‘į’ (den användes av M. Mažvydas, J. Bretkūnas, M. Daukša, M. Petkevičius, K. Sirvydas) vid sidan av prefixet į- framför konsonanterna k, g. 5. I sångboken förkortas ändelserna ofta på samogitiskt vis, t.ex. n. sg. m. wakars I 50₂₁ ‘kväll’, 3. praes. kient I 92₄ ‘lider’, wadin I 129₁₀ ‘kallar’ (i den icke-versifierade texten), Gul I 46₉ ‘ligger’, atio I 103₂₁ ‘kommer ridande’, wießpatau I 130₂₆ ‘regerar’ och många andra. 6. Samogitiska former av singularis lokativ hos substantiv med i- respektive (i)ia-stam används, t.ex. a) daley II 129₃ ‘i delen’, ßalley II 110₂₁ ‘i landet’, śirdiey II 28₂ ‘i hjärtat’, vgniey I 133₁₃ ‘i elden’, b) daržialey II 78₁₅ ‘i trädgården’, kieley II 34₄ ‘på vägen’, mediey I 64₁₂ ‘i trädet’, łowney I 38₅ ‘i sängen’, truputiey I 152₃₁ ‘lite grann’, žodiey I 145₆ ‘i ordet’ (omkring 40 exempel totalt). Det bör noteras att sångboken konsekvent bevarar ändelsens jotation, som inte längre förekommer i dagens samogitiska dialekt. 7. Samogitiska pluralis lokativ förekommer: a) žodžiuƒe II 16₂₄ ‘i orden’ (dvs. i ord eller i ord; enda exemplet), b) Sirdeleƒa I 144₈ ‘i hjärtan’, vgnieƒa II 115₂₁ ‘i eldar’ (4 exempel med -ieƒa). Förutom lokativ har ė-stamändelser ibland också singularis instrumental och pluralis instrumental i i-stamsparadigmet: 16 En kort vokal förekom naturligtvis också i a. sg.-ändelsen, jfr rimmet mellan a. sg. m. dideli I 91₁₇ ‘stor’ och voc. sg. ƒuneli ‘lille son!’, a. sg. ißminti II 102₁₁ ‘visdom’ och inf. atminti, a. sg. ƒunwertoi I 99₉ ‘skapare’ (~skaparen) och 2. sg. praes. nesioi ‘du bär’. 141 a) širden I 81₇, 12₄₁₈, II 79₂₂ ‘i hjärtat, in i hjärtat’, b) širdiemis I 35₂₁, širdėmis I 5₂₀ ‘med hjärtan’ (alla observerade exempel har tagits med). 8. Superlativens nominativ singularis har ändelsen -is, t.ex. didžiaufis I 89₁₄ ‘störst’, galingaufis I 73₁₇ ‘mäktigast’, βwenčiaufis II 80₂₀ ‘heligast’ (många exempel). 9. Former av pronominalstammen ana- (f. anā-) har betydelsen av tredje personens pronomen, t.ex. ju ānu waykśćioti II 46₇ ‘att gå med honom’, anam dekawokiam I 36₁₂ ‘låt oss tacka honom’, Aukfas ano karalifte I 35₆ ‘guld (är) hans rike’. 10. Den samogitiska ändelsen -ims ‘-iems’ används i dat. pl. mask. av genuspronomen, adjektiv och aktiva particip, t.ex.: a) Anims II 29₂₀ ‘åt dem, åt dem’ (~ anims), ims I 79₈ eller iims I 143₁, ijims I 126₅ ‘åt dem’, Kurims II 44₃ ‘åt vilka’, tims I 113₂ ‘åt dem’, wijims I 8₁₅ ‘åt alla’, b) Aklims II 90₁ ‘åt blinda’, Giwenantims I 15₁ ‘åt levande’ (13 exempel totalt). 11. Samogitiska former av genuspronomen i mask. acc. pl. (av typen anūs ‘dem, dem’), t.ex.: anus I 38₂, ius I 68₂₁ ‘dem’, kurius I 148₉ ‘vilka’, tus I 14₁₇ ‘dem’ (36 exempel totalt). Högaitiska motsvarigheter (anuos, juos …) saknas helt. 12. Samogitisk gen. pl.-form av räkneordet abu: abiu I 143₁₈ ‘bådas’ (~ abijų). Den högaitiska motsvarigheten abiejų saknas. 13. Samogitisk form av 2. du. imper. eykiau II 117₁₄ ‘gå ni två’. Inga fler dualisformer av verb har observerats. 14. På sina håll används samogitiska ombildningar av atematiska verb: 3. praes. refl. atliktafe I 153₁ ‘blir kvar’ (~ atliektafe), a. pl. m. Ateytančius II 97₂₆ ‘kommande’. 15. Verbens i-stamsformer i presens ersätts ofta med (i)a-stamsformer, t.ex.: 1. sg. Nenoru II 14₂₄ ‘jag vill inte’, turu II 46₁₃ ‘jag har’, 1. pl. minem I 98₉ ‘vi nämner’ (~ minjam), regiem I 120₁₁ ‘vi ser’, turem I 152₁₁ ‘vi har’, 3. praes. refl. Gaylefe II 107₁₅ ‘sörjer’, regiefe I 34₉ ‘syns, är synlig’, tikiafe I 143₆ ‘hoppas’, g. pl. refl. meldenčiųfe I 140₄ ‘bedjande, dvs. de bedjande’, d. pl. m. regien-temus II 6₁₉ ‘åt seende’. 16. Samogitisk ändelse -is(e) för 2. sg. refl. ‘-iesi’, t.ex. 2. sg. praes. randife I 93₂ ‘du befinner dig’ (~ randyse), wadinis I 124₉ ‘du kallar dig’, wilije I 93₃ ‘du hoppas’, 2. sg. fut. Nebijo fis II 46₂₂ ‘du är inte rädd’ (~ nebįjosys), ftofis I 14₆ ‘du ställer dig, blir’ (7 exempel totalt; någon högaitisk variant av denna ändelse har inte påträffats). 17. Samogitiska verbformer i 1. pl. med -ma, refl. -mos, används ofta, t.ex. 1. pl. praes. gierbiemot I 58₁₃ ‘vi vördar dig’ (~ gerbiamo t[i]), Wadīnamot¹⁷ II 86₅ ‘vi kallar dig’, 1. pl. fut. žinośima I 54₁₃ ‘vi ska veta’, 1. pl. imper. garbiṅkima I 57₁₅ ‘låt oss ära’, 1. pl. permis. refl. terandamos I 33₁₀ ‘må vi finna varandra’, Te ftoiamas II 108₁₉ ‘må vi vara, bli’. 18. Imperativformer har ofta formanten -kia- (-ke-), t.ex.: 2. sg. Eykieg I 29₁₅ ‘gå då’, refl. artinkias I 6₁₅ ‘närma dig’, džiaukiafe I 27₃ ‘gläd dig’, 1. pl. garbinkiem I 38₈ ‘låt oss ära’, refl. džiaukiamo fe I 45₆ ‘låt oss glädjas’, 2. pl. atminkiet I 122₁₅ ‘kom ihåg’, Neβkiet II 11₂₇ ‘bär’ (omkring 200 exempel totalt). 19. Prefixet atti- saknar ofta i framför en stam som börjar med d-, t.ex. 3. praet. adāwe I 68₃ ‘gav tillbaka’, 3. praes. adara I 112₂ ‘öppnar’, n. pl. f. adaritas I 155₆ ‘öppnade’. ¹⁷ J. Lebedys betraktade denna form utan grund som ett korrekturfel och rättade den till Wadinamet (S. M. Slavončinskis, Giesmės … Vilnius, 1958, s. 418). Detsamma sades om gierbiemot I 58₁₃ ‘vi vördar dig’ (se där, 362). 142 20. Ord som är typiska för den samogitiska dialekten används, t.ex. bėngti ’avsluta’ (3. praes. beng I 152₂₂, refl. bengiaje II 57₁₉, i. pl. f. ne pabengtomis I 35₁₁ ’oavslutade’ osv.), pabanga ’slut’ (all. sg. pábúngosp II 37₁₇), pabengimas ’avslutning’ (g. sg. pabengima II 70₁₉), klėbýs ’famn’ (a. sg. klebelį I 62₈ ’lilla famnen’), nùmas ’hus’ (n. pl. numay II 98₁₀, a. pl. numus II 74₁₃ osv.), pìlė ’borg, fästning, palats’ (a. pl. piles II 21₂₀ osv.)¹⁸. 21. Samogitiska prepositioner som används är prie (i vissa fall med betydelsen ’hos’), pas (med genitiv), ant (i en viss betydelse med instrumental), t.ex. a) Gaway madonę pri Jutwertoja I 14₅ ’… hos skaparen’, Vįtark mus … Pri Jezáus II 109₂₁₋₂₂ ’be för oss … hos Jesus’ (vanlig användning); b) Pas Bernela I 63₁₆ ’hos pojken’, pas Sunaus II 80₁ ’hos sonen’, pas táwęs II 46₂₃ ’hos dig’ (tycks samtliga exempel stå med genitiv); c) Ant križiumi I 145₇ ’på korset’ (det enda exemplet). Alla dessa samogitiska drag visar övertygande att psalmbokens översättare var samogitier. Diftongerna uo, ie har ”dūnininkai”-motsvarigheter, vilket gör att vi bör söka hans modersmål i det sydsamogitiska området. På schemat visar linje 1 områdets nuvarande gränser. Under de tre hundra åren kan isofonerna ū ’uo’ och ī ’ie’ förstås ha förskjutits något, även om vi inte har några tydliga belägg för detta¹⁹. Många andra språkliga drag i psalmboken pekar också mot det sydsamogitiska området; dessa kommer att behandlas nedan. Här bör bland de fonetiska dragen nämnas den sporadiska ”sekundära nasalisation”²⁰ som är typisk för sydsamogitiskan, t.ex. n. pl. jãs I 26₁₈, II 96₃ ’deras’ (~ jǫs), Ią/gį II 2₁₄ ’deras ju’, i. sg. m. tą II 12₁₅, 16₂₂, 27₈, 86₁₉, 104₁₂, 109₂₀ ’med detta’ (~ tų från sydsamogitiska tū ’med detta’), iǫ II 84₆ ’med honom/henne’, ieg I 116₁₅ ’med honom/henne ju’, adv. nǫ I 32₁₀ ’nu, i dag’ eller någ I 7₁₉, Nagi I 143₈ ’nu ju’ (skrivet så hela 25 gånger), conj. Nęs I 119₁₇ ’eftersom’ (47 exempel) eller nęfag I 63₁₁, Nęsg I 132₂₂ ’detsamma’ (9 exempel). Bland de morfologiska dragen bör nämnas sydsamogitiska former av imperativ 2. pl. med -kiat (-ket), t.ex. atmin kier I 122₁₅ ’minns ni’ (55 exempel förekommer i psalmboken), samt konditionalisformer 1. sg. med -čiau, t.ex. tikėčiau I 145₁₃ ’jag skulle tro’ (inga andra exempel finns). Nordsamogiter använder inte dessa former: de har imperativändelsen 2. pl. -kit (jämte 1. pl. -kiam) och konditionalis 1. sg. -čio eller -čiu (den senare varianten används också i den norra delen av det sydsamogitiska området). Den nuvarande sydsamogitiska dialekten kan enklast delas in i två subdialekter efter behandlingen av an, am, en, em. I den nordvästra subdialekten, som A. Girdenis kallade varniškiai, liksom i det nordsamogitiska området, är den första komponenten i förbindelser av typen an förträngd (uttalas on, eller un), medan den sydöstra subdialekten, som fått namnet raseiniškiai, har bevarat den oförändrad. På schemat visar linje 2 den nuvarande gränsen mellan de båda subdialekterna. Slavočins- ¹⁸ Många av de ord som betraktas som samogitiska i psalmboken i dag användes uppenbarligen också i höglandsdialekten på den tiden, t.ex. atpén(t) ’igen’ (atpen I 78₇), som vi finner i M. Petkevičius katekes, Knygoje Nobanžystės, J. Bretkūnas bibel, dingoti ’tro, tyckas, förefalla, anse’ (1. sg. praet. dingojau II 39₇), i litauiska höglandsskrifter från Ostpreussen från olika perioder, och liknande. ¹⁹ J. Kazlauskas hypotes att ”i en del av dūnininkai-dialektområdet, som direkt gränsade till dounininkai, kan ei, ou tidigare också ha förekommit; under påverkan av grann­dialekterna, som saknar ę, ǫ, kan dessa ha omvandlats till i, uː>i, ū i samband med att ę, ǫ omvandlades till i, u” (Baltistica, V(I) 33), skulle inte i grunden ändra läget ens om den visade sig vara riktig (jfr A. Girdenis artikel, ibid., VI (2), 143—145), eftersom vi för det första inte känner till när det förmodade ou, ei ändrades till uu, ii>ū, ī; dessutom tillämpar J. Kazlauskas hypotesen på den norra delen av området, medan psalmbokens översättares modersmål, som vi ska se, bör sökas i områdets södra del. ²⁰ Om detta, se V. Vitkauskas. Kelios pastabos dėl formų šių, sesių, — „Baltistica“, II (2), Vilnius, 1966, s. 203—206; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 196—197. 143 Schema för lokalisering av dialekten hos översättaren av S. M. Slavočinskis sångbok (1646) 1 — sydsamogiter (”dūnininkai”-isofon) 2 — gränsen mellan varniškiai och raseiniškiai (isofon för förträngning av an, am, en, em), 3 — isogloss för dat. sg.-ändelserna -ū (~-uo) || -ui, 4 — den nuvarande utbuktningen där den ”samogitiska ljudlagen” inte följs, 5 — ordinitialt e- återges systematiskt som a-, 6 — zd > z, 7 — ungefärligt område där dialekten hos översättaren av S. M. Slavočinskis sångbok bör lokaliseras (i sydöstlig och nordöstlig riktning kan det utvidgas något) i sångboken an-typen av förbindelser är intakta 21. Följaktligen orienterar de oss mot raseiniškiaiområdet. Att samogiterna på andra håll redan hade förträngt vokalerna i mitten av 1600-talet kan framgå av sådana stavningar av samogitiska ortnamn som förekommer i Raseiniai domstolsakter, såsom Анмалецъ лунку22(A. Salys läser Aпt Alėjos [: Alėja — en flod i Viduklės distrikt]), унто̄ гурио певасъ23 (= aпt girių pievos). Slutligen pekar även sångbokens övriga språkliga särdrag otvetydigt mot raseiniškiai-dialekten. Till exempel, i sångboken, 21 Av betydligt mer än tusen exempel betraktas fyra med en förträngd första komponent som östlitauiska drag i sångbokens språk. De behandlas i kapitlet om de höglandslitauiska elementen i sångbokens språk. 22 SE И. Я. Спрогис, Географический словарь древней Жемойтской земли XVI столетия, Вильна, 1888, p. 5. 23 A.a., s. 12. 144 liksom i Raseiniaiområdet bevaras de korta vokalerna u, i24 oförändrade, vilka många varniškiai omvandlar, medan en del (Kuršėnai, Šaukėnai), som J. Kazlauskas25 med rätta ansåg, tidigare har omvandlat dem till o, ė. Den långa vokalen ė i obetonad slutstavelse ersätts ofta med į i sångboken, t.ex. nominativ singularis rikβti II 98₄ ‘ris’, Sauli I 84₁₆ ‘sol’, žiami II 61₃ ‘jord’, 3:e person preteritum pamati I 77₁₃ ‘såg’, tafi I 91₅ ‘bar’, vžmuši I 51₁₇ ‘dödade’ (hela 112 exempel). Troligen hör hit också över tjugo superlativformer av neutrum singularis med -iausi (< iausė?), t.ex. gražiaufi II 87₈ ‘vackrast’, bვენčiaufi I 32₁₄ ‘heligast’. Den korta26 vokalen į i stället för ė i obetonad slutstavelse förekommer numera hos alla raseiniškiai och deras närmare grannar kring Šaukėnai, Kuršėnai, Šakiai, Veliuona27. Andra samogiter uttalar -ė28. Av alla žemaičiai är partikeln för reflexivitet -se ’-si’ numera belagd endast i Raseiniaiområdet (kring Pagramantis, Skaudvilė, Eržvilkas och Raseiniai); den används genomgående i Slavčinskis sångbok, t.ex. 1. sg. bįiau/e II 19₂₂ ’jag var rädd’, artin/iu/e II 25₁₇ ’jag närmar mig’, f točiause II 102₅ ’jag ställde mig’, 2. sg. randi/e I 93₂ ’du hittar dig’, dawej/e I 135₁₀ ’du gav dig’, 1. pl. džiaukiamuo/e I 45₆ ’låt oss glädjas’, 3. person atranda/e I 131₁₈ ’uppstår’, bengia/e II 57₁₉ ’tar slut’, prikiel/j/e I 133₆ ’kommer att återuppstå’, wargintu/e I 74a₁₆ ’skulle plåga sig’, inf. abgintje II 21₄ ’försvara sig’, n. sg. m. Nuwile/e II 26₁₉ ’besviken’, n. pl. m. Džiaugdamie II 49₂₃ ’medan de gläder sig’, g. pl. gaylenčiu/e I 140₃ ’hos den som vinner, dvs. hos vinnarna’ (sammanlagt omkring 230 exempel). Partikeln för reflexivitet -si förekommer inte alls i ordslut29; liksom i dagens dialekter står den endast efter prefix, t.ex. Su/imiles II 56₁₆ ’ha förbarmat sig’, at/iranda/e II 48₂₈ ’uppstår’. Av exemplen ovan framgår att reflexivpartikeln hos prefixverb används ’žemaitiskt’, dvs. inte bara efter prefixet utan också i ordslut eller på båda ställena. Själva Raseiniaiområdet genomskärs numera av flera tydliga isoglosser. Av dessa bör först nämnas den varierande dativändelsen i singularis hos substantiv med a-stam: i områdets nordvästra del är ändelsen -ū (=aukšt. -uo), i den sydöstra delen -ui. På schemat markeras gränsen med linje 3. Den är tämligen skarp, utan något bredare område med dubbelformer, vilket visar isoglossens motståndskraft och stabilitet. I Slavčinskis sångbok används ändelsen -ui systematiskt (stavad -uy). Den förekommer också i de längre adjektiv- och participformer som påträffas, t.ex. amžingmy I 40₂₃ ’evig’, gimu/iamuy I 40₁₈ ’född’. Det finns inte ett enda exempel på substantiv eller andra böjliga ord med -ū! Följaktligen bör översättarens modersmål sökas 24 Inf. gerdeti II 55₇ ’att höra’ och 1. sg. mireme II 106₁₁ ’vi dör’, vilket genitivformen gimenes II 43₂₈ ’släkt’ visar; den rättades till gimines i rättelselistan över översättarens egna fel (II 128₂₂), och är utan tvivel korrekturfel. 25 Se J. Kazlauskas, Dėl baltų *ei ir *ō raidos lietuvių žemaičių tarmėse, — ”Baltistica”, V, Vilnius, 1969, s. 32—33. 26 Att sångboksöversättarens dialekt här hade en kort vokal framgår av radsluten, t.ex. n. sg. roželi I 42₁₁ ’liten ros’ rimmar med voc. sg. berneli, 3. praet. ap/jiauti I 78₆ ’klädde på sig’ — med inf. gauni, 3. praet. i/jaki I 76a₁₈ ’uttalade’ — med n. -a. du. abi aki, och så vidare. 27 Den traditionella dialektklassificeringen, som betraktade denna egenskap som ett särskiljande kännetecken för den västra högzemaitiska Veliuona-underdialekten, vilseledde J. Palionis, som hävdade att Slavčinskis sångbok innehöll element från Veliuona-dialekten. 28 Av tekniska skäl uppstod ett grovt fel på karta nr 42 i artikelförfattarens ”Lietuvių dialektologija” (Vilnius, 1966), där gränsen mellan områdena med -i och -ė anges. I själva verket hör omgivningarna kring Plungė, Rietavas, Kvėdarna, Laukuva, Varniai och Luokė naturligtvis till -ė-området. Exemplen från dessa orter är korrekt återgivna i boken. 29 Det enda exemplet på 3. praet. fotino/ii II 223 ’försåg sig’, korrigerades i rättelselistan till foti-no/e (II 128₁₆). 10. 520 145 området sydost om linje 3. Denna slutsats skulle också kunna bekräftas av att diftongerna ai, ei i sångboken bevaras som hela i samtliga fall (förutsatt naturligtvis att deras monoftongering inte är senare än 1600-talet), eftersom dessa diftonger monoftongeras i ändelserna nordväst om den mellersta delen av linje 3 (denna är viktigast för oss). I området sydost om linje 3 behandlas affrikatorna č, dž olika i dag; närmare bestämt bortser man närmare höglandsmålens område, från linje 4, från den ”samogitiska ljudlagen”. Denna isofon kan dock tidigare ha sträckt sig något längre söderut och österut. Detta antagande stöds inte bara av dess böjning i nordvästlig riktning, utan också av den tydligt märkbara intensiva processen där samogitiska mål närmar sig höglandsmålen. Raseiniaiområdet delas på mitten i vertikal riktning av isofonen för omvandlingen av ordinitialt e-, ei- till a-, ai-. Den är emellertid mycket oregelbunden: variationen förekommer inom ett brett bälte mitt i området, där vissa ord uttalas med a-, andra med e- och ytterligare andra på båda sätten (på enskilda orter varierar det mycket), medan omvandlingen av ei- till ai- förekommer i nästan hela Raseiniaiområdet. Ändå omvandlas ordinitialt e- systematiskt till a- endast öster om linje 5. I Slavočinskis sångbok har e- övergått till a- endast i de ofta förekommande formerna av presens aktivt particip av verbet būti ’vara’, t.ex. nom. sg. m. Aſas I 156₄ ’varande’, gen. sg. ąſančia II 22₅, dat. sg. asańčiamuy II 36₂₃, ack. sg. aſanti I 102₁₀₉, gen. pl. aſančiu I 153₁₁₁₁, dat. pl. aſantiemus I 50₄, ack. pl. aſančius I 125₁₉. På andra håll bevaras e- respektive ei-, t.ex. nom. sg. elnis II 17₂₀ ’hjort’, instr. pl. erſpkieteeys II 14₂₁ ’med törnen’, gen. pl. eſibiu I 129₂₂ ’av väsen’, inf. eyt II 26₂₆ ’gå’, 1 sg. fut. eyſiu I 81₁₈, nom. sg. Eydamas II 47₉ ’gående’, eyla II 6₁₈ ’rad’. Eftersom det trots allt finns ett fall av denna omvandling i sångboken, kan översättarens moderdialekt alltså inte sökas i det område där man i dag uttalar esu (med e-); den måste således sökas öster om linje 5. I översättarens moderdialekt uttalades ordet barzda som barza (utan konsonanten d), jfr Plaukus barzos, gahwos trauki I 75₁₃ ’håret drog i skägget och huvudet’, ant barzos Arona II 59₂₂ ’på Arons skägg’. I dag omvandlas zd mest konsekvent till z (man säger baržà ’skägg’, blaužà ’skenben’, lazà ’käpp’) i den västra och mellersta delen av Raseiniaiområdet, ungefär fram till linje 6. På 1600-talet kan dock detta uttal ha förekommit även bortom linjen, eftersom det i dag finns längre norrut (Užventis, Šaukėnai, Kuršėnai) och österut (Tytuvėnai — mellan Kelmė och Šaukotas). Av allt som sagts framgår att översättarens dialekt främst bör sökas i Raseiniaiområdet, som avgränsas från nordväst och sydväst av linjerna 3 och 5. I sydost och nordost kan detta område möjligen utsträckas något bortom linjerna 4 och 6. På schemat är det sannolikaste området markerat med skraffering30. Denna slutsats överensstämmer helt med de arkivuppgifter som publicerats av K. Jablonskis31 och som visar att Slavočinskis hembygd var Lįpkiškė, ungefär 6 km sydost om 30 Här har man inte tagit hänsyn till den isofon för villkorad accentförskjutning som genomkorsar detta område (den är mycket oregelbunden), eftersom det är svårt att dra slutsatser om den tidens accentuering utifrån sångernas metrik. Ändå tycks sådana radslut där rim förekommer, t.ex. ack. pl. dienas I 63₈ ’dagar’ med nom. sg. m. vienas ’en’, (ett inte ovanligt fall), 3. pers. pres. niera I 117₂₀ ’är inte’ med sg. m. gera ’drack’, 1. pers. sg. Diewu I 28₂₂ ’gudomlig’ med Tewut ’fader’, ge anledning att anta att former med accent som dragits tillbaka från ändelsen inte var helt främmande för översättaren; detta bekräftar i huvudsak lokaliseringen av hans dialekt vid gränsen till området med accentförskjutning. 31 Se K. Jablonskis, Saliamono Slavočinskio biografijos žinios. — S. M. Slavočinskis, Giesmės... Vilnius, 1958, p. 53 tt. 146 från Nemakščiai. Samtidigt skulle detta också kunna vederlägga den tvekan som litteraturhistoriker har uttryckt beträffande Slavočinskis författarskap. En sådan tvekan kvarstår dock i viss mån, eftersom den, som vi senare ska se, stöds av element från andra dialekter i psalmboken och i synnerhet av analysen av tekniken för översättning av hymnerna. Element från aukštaitiska dialekter Bland de språkliga kännetecken i Slavočinskis psalmbok som i större eller mindre utsträckning är gemensamma för alla aukštaiter bör följande nämnas: 1. Användningen av affrikatorna č, dž i stället för de konsonanter t, d som förväntas enligt den ”samogitiska ljudlagen”, t.ex. n. sg. Jaučias I 59₂₁ ’oxe’, n. pl. žodžiai I 3₂₀ ’ord’, d. pl. Žodžiams I 14₁ ’åt orden’, i. pl. Erškietėys II 72₁₇ ’med törnen’, d. sg. m. kalbančiam I 41₁₂ ’åt den talande’, a. sg. f. Turinčią I 20₂₀ ’den som har’, l. pl. gieydžiame I 28₁ ’vi åtrår’, 3 pers. apšviečia I 25₉ ’lyser upp’, adv. nuoširdžiei I 48₂ ’uppriktigt’. Det finns fler sådana aukštaitiska former i psalmboken än samogitiska. De utgör hela 68% av alla belägg och är ungefär jämnt fördelade genom hela psalmboken. Översättaren tycks ha varit väl förtrogen med aukštaitiska affrikatformer och medvetet ha försökt ge psalmbokens språk en mer aukštaitisk prägel i detta avseende. Detta framgår av förekomsten av hyperkorrekta former, t.ex. a. sg. žvaizdžia I 33₁, 46₂₂ ’stjärnan’, 3. praes. weyzdžia II 16₂₇ ’ser’. 2. Aukštaitiska diftonger uo, ie i stället för ”dūnininkiska” ū, į, t.ex. a) inf. duoti II 19₁₅, n. sg. Duona I 145₁₆, a. pl. nuodemes I 128₂₁ ’synder’, b) n. sg. Giesme I 8₄, liežuvį I 140₇, świeśa I 38₁₂ ’ljus’, žiedas I 34₁₂ ’ring’, c) n. sg. Akmuo I 117₁₃, g. sg. širdies I 21₁₉ ’hjärtats’, i. sg. m. Tuo I 45₂₀, n. pl. m. Tie I 51₁₁. Former med de aukštaitiska uo, ie dominerar också; de utgör hela omkring 84% av alla belägg i psalmboken (ord som miestas, niekas m.fl., där även samogiterna har uo respektive ie, har inte räknats med här). Vissa ord, t.ex. diena, duona, duoti, giesmė, juokas, kiekvienas, liežuvis, mėnuo, nuoširdžiai, priešingas, šviesa, vienas, viešpats, žiedas, används endast med uo, ie. Det finns många ord där den aukštaitiska varianten dominerar. Så har dievas skrivits på aukštaitiskt vis (med ie) hela 515 gånger, men på samogitiskt vis endast en gång (g. sg. Diwa II 126₁). Vid sidan av 52 aukštaitiska former har verbet giedoti också bara en samogitisk form (inf. gidot I 42₂₁). Vid sidan av de konsekvent aukštaitiskt skrivna substantivet diena och räkneordet vienas har adverbet šiandien och avledningarna vienybė, vienoks båda varianterna (förhållandet mellan de aukštaitiska och samogitiska beläggen är respektive 14: 6, 3: 3, 3: 1). Hyperkorrekta former som g. sg. nuoplakimą II 85₂ ’piskningen’ och 3. permis. Te prieduod I 15₂₁ ’må han lägga till, må han skänka’ har sannolikt uppstått genom sammanblandning av aukštaitiska och samogitiska ljud och en strävan att göra psalmbokens språk mer aukštaitiskt. 3. I stället för samogitiskt uo, ie (= aukštaitiskt o, ė) skrivs oftast bokstäverna o, ė i psalmboken, t.ex. n. pl. žmones I 16₅ ’människor’, g. sg. f. ios I 6₁₀ ’hennes’, inf. Turet I 36₁₀ ’ha’, d. sg. Tewuy I 63₂₃ ’åt fadern’. Som tidigare nämnts har endast 12 belägg med samogitiskt uo noterats i hela psalmboken, medan det finns fler med ie; enbart i position efter k, g, š, ž har 159 belägg påträffats. Sådana skrivningar utgör ändå en liten andel av alla belägg; det aukštaitiska skrivsättet dominerar helt. 4. Fullständiga ändelser används ofta i stället för de samogitiska förkortade, t.ex. n. sg. m. amžinas I 29₂₁, Niekas I 23₅, 3. praes. randą II 10₃, tarnauja I 22₇, ne gali I 152₆. Alla sådana belägg kan dock ingalunda betraktas som element från den aukštaitiska dialekten 10* 147 element. Det är fullt möjligt att närliggande former med fullständiga och förkortade ändelser ännu användes i det dåtida aukštaitiska området32. Översättaren valde den ena eller den andra ändelsen i ett försök att bevara det nödvändiga antalet stavelser i hymnversen. Därför blandas former med korta och fullständiga ändelser helt om vartannat, jämför följande verspar: Kungens ära, ett rikligt kvällsmål, ge så att kvällen blir god för oss (5020-21). 5. Aukštaitiska lokativformer: i-stammens loc. sg. med ändelsen -ų(je), t.ex. ugnì II 4₁₉ ’i elden’ (sällsynt; den samogitiska ändelsen -ėj(e) > -iej dominerar), a-stammiga substantivs loc. pl.-former med ändelsen -uose, t.ex. namuose I 60₂₀ ’hemma’ (59 belägg jämte ett med den samogitiska ändelsen -ise respektive -ųse), i-stammens loc. pl.-former med -isa (-ysa?), t.ex. akyse I 37₁ ’i ögonen’ (vanligare än de samogitiska formerna med -ėsa > -iesa, men detta kan också vara samogitiska former som inte är aukštaitiska, utan ursprungliga och ännu opåverkade av ē-paradigmet). 6. Aukštaitisk pronominal dat. pl. m.-ändelse -iem(u)s, t.ex. Tiems II 17₁₅, šventiemus I 13₃, ganantiemus I 44₁₆. Den är vanligare (77 belägg) än den samogitiska ändelsen -ims (13 belägg). 7. Aukštaitiska verbformer i 1. pl. med -me, t.ex. 1. pl. praes. regime I 25₈, refl. stojames II 88₁₀ ’vi står oss, dvs. vi blir’, fut. veykfime I 81₃ ’vi ska verka’, imper. bekime I 57₂ ’låt oss springa’. De är vanligare än de samogitiska formerna med -ma. 8. Imperativformer med -ki-, t.ex. 2. sg. Bukig I 22₁₉ ’var då’, 1. pl. giedokime I 31₅, refl. džiaukimes I 32₃ ’låt oss glädjas’, 2. pl. eykite I 41₃. De är något vanligare (58%) än de samogitiska formerna med -kia- (42%). Det är dock knappast motiverat att betrakta former med -ki- som ett helt otvetydigt element från den aukštaitiska dialekten, liksom inte heller de ganska ofta förekommande presensformerna av i-stammen (t.ex. 1. pl. regime I 25₈, 2. pl. regite, ne gali I 152₆ ’kan inte’), eftersom de vid den tiden kan ha använts som sidoformer även i översättarens egen samogitiska dialekt i det aukštaitiska gränsområdet. Ännu mer tveksamt är det aukštaitiska inslaget i användningen av tredje personens pronomenformer jis, ji, särskilt eftersom dessa former än i dag förekommer på vissa håll i den sydöstra delen av den samogitiska dialekten vid sidan av former med stammen ana- (f. anā-). Kanske bör endast brukets frekvens i psalmboken förklaras med inflytande från den aukštaitiska dialekten. Valet mellan den ena och den andra formen av pronomenet bestämdes dock sannolikt av behovet att beakta det nödvändiga antalet stavelser i hymnverserna. Bland de aukštaitiska dragen i Slavočinskis psalmbok som inte är gemensamma för alla aukštaiter utan endast för vissa subdialekter bör framför allt nämnas förhårdning av konsonanten l (markerad med bokstaven ł33) framför vokaler av e-typ (e, ei, ę, ē), t.ex. a) a. sg. Šiotelė II 53₁₁, a. pl. Gieſmeles I 32₆₂, 1. sg. żerkole II 98₁₁ ’i spegeln’; b) 1. sg. fut. leyſiu I 81₁₇ ’jag ska släppa’, a. sg. atleydima I 123₁₁ ’överlämnande’; c) a. sg. taurele I 71₁₆, 32 Att sådana former förr också förekom i andra delar av det samogitiska området framgår av att am har bevarats intakt i den nutida n. sg.-formen nešams ’buren’. Endast om dubletten nešamas || nešams fanns kunde am bevaras intakt även i den kortare varianten. Annars måste vi anta att de korta vokalerna i ändelsen försvann först efter att am-typen av förbindelser hade dragits samman, och än mer efter reduktionen och denasaliseringen av acc. sg.-ändelsen -ą; men det vore orimligt, eftersom -a’ -ą’ i så fall borde ha försvunnit tillsammans med ändelsens övriga korta vokaler. 33 Så markeras också hårt ł före bakre vokaler, t.ex. malone I 21₅ ‘nåd’, 3. praet. lauži I 52₁₁ ‘bröt’. Grafemen ł och l skiljs strikt åt. Jfr. a. sg. linkſmibe I 27₂₀ ‘glädje’, korrigerat till linkſmibe i rättelselistan (II 128₈). 148 n. sg. m. nuwilęs II 21₈ ‘besviken’, n. pl. m. priwilę II 21₆ ‘besvikna, svikna’; d) inf. ple/št I 97₁₀ ‘slita’, 1. sg. praet. mileiau II 43₄ ‘älskade’, 2. sg. praet. pralejai I 137₄ ‘spillde’ (~pralejai34), 3. fut. gales II 3₁₈ ‘kommer att kunna’, n. sg. žole II 55₁₄ ‘gräs’, n. pl. kirmeles II 66₁₂. Denna hårdgöring är inte systematisk utan sporadisk. Omkring 80 exempel har påträffats. Överstrykningen av l är otydlig i vissa fall. Efter hårdgöringen förblir vokalerna efter l oförändrade, med undantag för följande former: 3. praes. (?) sląpa35 II 26₄ ‘gömmer?’, 3. praet. layde36 II 40₂ ‘tillät’ (~leide), prikala37 I 80₁ ‘spikade’. Ännu oftare hårdgörs l i konsonantkombinationen lbe, i former av orden gelbeti ‘rädda’ (33 exempel) och kalbeti ‘tala’ (21 exempel). Högaitierna, som har ett hårt l framför e-liknande vokaler, uppvisar olika beteenden vad gäller nasalvokalerna ą, ę och den första komponenten i förbindelser av typen an: i väster har den äldre ljudkvaliteten bevarats inom ett visst område, medan ljuden har slutits i resten av området; i vissa trakter gäller detta alla (i de östra högaitiska områdena), i andra endast ą och ę (i de södra högaitiska områdena). I Slavocinskis psalmbok bevaras både ą och ę samt förbindelser av typen an i regel oförändrade. Det finns dock också exempel med slutna ljud. De bör betraktas som element från de östlitauiska dialekterna. Följande sporadiska exempel på östligt förändrat ą har noterats: 1. Former av verbet mąstyti och substantiven mąstymas, mąstis ‘tanke, förstånd’ (sammanlagt 13 exempel): a) inf. muſtit II 48₁₀ ‘tänka’, 1. sg. fut. muſtiſiu II 39₁₇ ‘jag ska tänka’; b) n. sg. muſtimas II 6₂₁ ‘tänkande, begrundan’, g. sg. muſtima I 132₂₄, II 31₂₇, muſtim II 5₁₈ (i rättelselistan korrigerat³⁸ till: muſtima II 128₁₅), a. sg. muſtima II 1₁₁, 9₉, a. pl. muſtimns (felaktigt tryckt i stället för muſtimus) II 23₁₅, all. pl. muſtimump II 6₂; c) 1. sg. muſtiey II 75₁₅ ‘i tanken, i förståndet’, a. pl. muſtis II 26₁, 107₁₉. Jfr. a. sg. mąſtima II 39₃ ‘tänkande’. 2. En form av substantivet sąnarys: a. pl. funarius I 91₄. 3. Tre former av substantivet sąžinia ‘samvete’: g. sg. Sužinios II 25₂₆, a. sg. fužiniá II 2₂₃, 1. sg. Sužinioy II 14₁₆. 4. En östlig ackusativ singularisändelse: karalunu I 118₉ ‘konungen’. Dessa exempel utgör endast en liten del (omkring 1,2%) av alla positioner med nasalvokalen ą. Östligt förändrat e förekommer i följande sporadiskt använda former: 1. Acc. sg. -ę i uttrycket per puſi I 87₈ ‘till hälften’. 2. Nom. sg. m. -ęs: piautis I 49₁₁, 62₁₆ ‘som har känt’, pálikis II 21₁₆ ‘som har lämnat’ (möjligen även det rimmande netikis II 21₁₅ ‘olämplig’, om det inte är netikis). De utgör endast omkring 0,6% av alla positioner med ę. 34 Verbet lieti har i psalmboken två varianter av preteritumstammen: lėj- (t.ex. 3. pers. leia I 86₁₄ ‘hällde’, a. sg. lejma I 121₁ ‘gjutning’) och liej- (t.ex. lieia I 117₃ ‘hällde’, a. sg. lieiima II 12₄ ‘gjutning’). Den första förekommer 11 gånger, den andra 4 gånger. Presensformer av detta verb finns inte i psalmboken. Av de 11 exemplen med stammen gemensam för båda varianterna är 8 skrivna med ei, en samogitisk form med i (a. pl. f. iſblitas II 27₂ ‘utgjutna’) och två skrivna med bokstaven e: 2. sg. fut. leſi I 66₁₄ ‘du ska hälla’ (troligen på grund av rimmet med mineſi ‘du ska minnas’), a. sg. iſzleta I 145₂₁ ‘utgjuten’. 35 Exemplet är osäkert, eftersom inte heller sammanhanget är helt tydligt. Se J. Lebedys kommentar i S. M. Slavocińskis, Giesmės… s. 397. 36 Verbet leisti och dess avledningar med hårt l förekommer 31 gånger; endast detta enda fall har lei>lai. 37 Jfr. 3. praet. iſpuole II 40₃ ’föll’, refl. Skieles I 94₃ ’sprack, dvs. gick sönder, brast’ med -le(s). 38 J. Lebedys, som inte hade tillgång till ett fullständigt exemplar av psalmboken, betraktade utan anledning mąstis > mūstis som en kasusform av substantivet (M. Slavocińskis, Giesmės … 474). 149 Hit bör också läggas formen Tawi I 95₆ av personligt pronomen i acc. sg., ’dig’, om detta inte bara är ett korrekturfel. I övrigt slutar personliga pronomen i ackusativ alltid på -e. Med förändrade an-typskombinationer har endast följande fyra exempel påträffats (omkring 0,4%): inf. aptunkiti II 82₁₇ ’omfamna’, g. sg. aptunkima II 85₇ ’omfamnande’, 2. pl. fut. nekim-tiefite II 16₁₆ ’ni kommer inte att hata’, a. sg. Nindre II 75₂₅ ’vassrör’ (jfr. a. sg. nendre II 78₂₄, i. sg. Nendre II 72₁₈). De fåtaliga exemplen med östlitauiskt förändrade ą, ę och an-typskombinationer (samtliga utgör mindre än 1%) visar att översättarens dialekt, som till sin natur var samogitisk, i psalmboken var mer uppblandad med högaiska element från den västra delen av det ”hårdnande” området (där ą, ę respektive an-typskombinationerna bevarats oförändrade) än från den östra delen (där de har fått en trängre uttalskvalitet). Denna slutsats stämmer väl överens med den språkliga situationen inom den tidens litauiska skriftspråk. Dialekten i den västra delen av det aktuella området, som efter den viktigaste orten vid denna tid — staden Kėdainiai — villkorligt kan kallas Kėdainiaiområdets dialekt, hade vid mitten av 1600-talet redan fått en fast ställning i det litauiska skriftspråket i Storfurstendömet Litauen. På denna dialekt utgavs den första kända tryckta boken inom detta skriftspråk — M. Daukšas katekes från 1595. Kalvinisterna konkurrerade med katolikerna och gav likaså ut sina första (M. Petkevičius katekes från 1598) och senare publikationer just på denna områdesdialekt³⁹. På denna dialekt förbereddes också de första omfattande predikosamlingarna, både katolska och kalvinistiska, för tryckning och gavs ut — M. Daukšas postilla från 1599 och den så kallade J. Morkūnas postilla från 1600. Det innebär att en viss skriftspråkstradition då redan hade vuxit fram på grundval av Kėdainiaiområdets dialekt, med mer eller mindre tydligt utformade normer för detta språk. Därför är det helt naturligt att man vid utgivningen av den första psalmboken i Storfurstendömet Litauen strävade efter att inte avvika alltför mycket från denna tradition och orienterade sig efter dessa normer. Även om Kėdainiaiområdets dialekt dominerade i den tidens litauiska skriftspråk var den inte den enda. Skriftlärda med ursprung i det östlitauiska högaiska området, framför allt K. Sirvydas (Širvydas), J. Jaknavičius och den okände översättaren av 1605 års katekes, och senare även andra, skrev på sin modersmålsdialekt. Det innebär att ett annat skriftspråk då höll på att formas, grundat på den östlitauiska högaiska dialekten (med Vilnius som centrum), vilken dess företrädare gärna betraktade som ”äkta litauisk” och ställde mot det skriftspråk som byggde på Kėdainiaiområdets dialekt, vilken påstods vara ”samogitisk” (dvs. ligga inom det samogitiska hertigdömets område)⁴⁰. K. Sirvydas ordbok hade stor betydelse för spridningen av östlitauiska drag i författares skrifter på andra dialekter; före Slavocinskis psalmbok hade den redan utkommit i hela tre upplagor. I det följande, när Slavocinskis psalmboks högaitiska drag diskuteras, behandlas först de drag som i större eller mindre grad orienterar oss mot Kėdainiaiområdets dialekt vid denna tid, och därefter de drag vars källa bör sökas inom det östlitauiska högaiska dialektområdet. I stället för vokalen o i en obetonad öppen ändelse skrivs i Slavocinskis psalmbok vanligen bokstaven a, t.ex. g. sg. nora I 7₂ ’önskans’, 3. praet. pažina I 34₂₀ ’kände igen’. Ett sådant 39 Se Z. Zinkevičius, M. Petkevičiaus katekes (1598) dialekt, — ”Baltistica”, VI (2), Vilnius, 1970, s. 243. 40 Jfr. orden i förordet till 1605 års katekes: ”Atáiō auſiumė mano ne wieno ʒodʒey, kurie neyʒmánu ʃákos Cathechiſmo pérguldito, nuog io mili fiſtos kúngo Mikaloiaus Dáukʃbos [...] iog éſus ánas pérguldis ii ʒemáytiſbkay, ir gieyde aniš nuog mani, idant Lietúwiʃbkay butũ pérgulditas” (kursivering min. — Z. Z.). 150 Skrivningen visar i många fall tydligen ett samogitiskt uttal av denna ändelse41. Ibland förekommer dock även o i sångboken, t.ex. ant oro I 46₂₂, 3. praet. Ne buvo I 73₄. Detta är redan ett tydligt högaititiskt drag. Skrivningar med -o utgör endast 4,5% av alla exempel. Även i skrifterna av företrädare för Kėdainiaiområdet från samma tid växlar dock -o och -a: i M. Daukšas skrifter dominerar -o, -o. men i M. Petkevičius katekes utgör tvärtom -a hela 75,7%42. Det innebär att uttalet i denna del av det högaititiska dialektområdet då måste ha varit -a eller -ą (kvantiteten är oklar). Detta förklarar den jämförelsevis låga andelen skrivningar med -o i Slavočinskis sångbok. I den obetonade slutna ändelsen -os är skrivningar med o (t.ex. g. sg. Motinos I 95₃, n. pl. f. wijos I 131₉₃) ojämförligt vanligare. De utgör hela 66%. I dåtidens skrifter från Kėdainiaiområdet förekommer också endast ändelsen -os; inte ens i Petkevičius katekes har några exempel med -as påträffats. Som högaititiska drag bör betraktas exempel med bokstaven e i stället för standardspråkets nuvarande ė i obetonad öppen ändelse (t.ex. n. sg. žiame I 63₁₂ ‘jord’, 3. praet. dawe I 84₁₅ ‘gav’), vilka förekommer i sångboken jämsides med den samogitiska ändelsen -i ‘-ė’43. De utgör hela 76% av alla exempel. Intressant nog behandlas ändelsevokalen i versradsslut som en kort och tydligen öppen vokal44. Vokalkvaliteten och -kvantiteten i den obetonade ändelsen -es ‘-ės’ är mindre tydliga. Rim i versradsslut visar att det fanns två uttalsvarianter av denna ändelse: 1) med kort vokal (dvs. sannolikt samogitiskt uttal), jfr rimmet mellan g. sg. matones I 11₂₀ ‘nåd’ och a. pl. žmones ‘människor’45, och 2) med lång vokal, jfr rimmet mellan n. pl. gimines II 10₈ ‘släkter’ och 3. fut. puldines ‘kommer att anfalla’. Den andra varianten bör betraktas som högaititisk. Som ett dialektdrag från Kėdainiaiområdet bör även betraktas det sporadiska bruket av nasalbokstav i substantiviska ords acc. sg.-ändelser -ą (endast ett tiotal exempel har noterats, varav några är oklara; se s. 139) och -ę (denna är betydligt vanligare, cirka 18% av exemplen), liksom i presensparticipens n. sg. m.-ändelse -ęs (cirka 7%), eftersom dessa ändelser i mellersta Litauen vid den tiden ännu inte hade denasaliserats, till skillnad från i det samogitiska dialektområdet och östra Litauen. Detta framgår tydligt av M. Daukšas, M. Petkevičius och andra författares skrifter. De högaititiska dragen som pekar mot östra Litauen är betydligt ovanligare och sporadiska. Förutom de tidigare nämnda är följande de mest framträdande: 1. Tre exempel med re>ra: i. pl. skaralėmis I 45₁₅ ‘med små halsdukar, dvs. trasor’, adv. grata II 77₃ eller Gratu II 73₈ ‘bredvid’. 2. Ett exempel med v- före uo i början av ordet (skrivet o): n. pl. wolas I 101₁₄ ‘klippor’. 3. En form av substantivet obuolys där uo > a (ā?): g. pl. Obalu I 64₁₈ ‘äpplen’. Jfr den samogitiska formen a. pl. obulus I 65₁ ‘äpplen’. 41 Vokalens korthet framgår av sångversernas slut, jfr rimmet mellan 3. praet. wargina I 95₈ ‘plågade’ och n. sg. Motina ‘mor’, g. sg. m. gera I 117₁₉ ‘god’ och 3. praes. mera ‘är inte’. 42 Z. Zinkevičius, dialekten i M. Petkevičius katekes (1598), s. 240. 43 Den sistnämnda kan inte betraktas som högaititisk, eftersom den inte förekommer i det område där l är hårt före vokaler av e-typ. 44 Jfr rimmet mellan 3. praet. pawijte I 63₉₃ ‘svepte in’ och voc. sg. Christe ‘Kristus’, n. sg. žiame I 63₁₂ ‘jord’ och 1. sg. m. tame, 3. praet. dawe I 120₃ ‘gav’ och a. sg. Jawe ‘sig själv’, 3. praet. gime I 31₆ ‘föddes’ och l. pl. imper. giedokime, 3. praet. klause II 18₈ ‘frågade’ och 3. praes. refl. sotinause ‘mättar sig’. 45 Beträffande vokalkvaliteten (öppenheten) i denna variant, jfr även rimmet mellan n. pl. gimines II 56₂₇ ‘släkter’ och n. sg. m. pažines ‘som har känt’ (= jfr samog. -ęs). 151 4. Sju exempel med prefixet ażu- (annars används už-): 1. sg. praet. ażu mirßau II 55₁₃ ‘jag glömde’, 3. praes. dźutur II 18₁₈ ‘håller tillbaka’, 2. pl. imper. ne ażu kietinnkite II 50₁₅ ‘gör inte hårt’, n. sg. m. ażu wilkies II 49₄ ‘påklädd’, ne ażu meruotas II 57₁₀ ‘omätt’, g. sg. ażu mirsimo II 39₁₃ ‘glömska’, ażu fiejė-dima II 6₁₅ ‘nedstigning’. Den fullständiga formen anas ‘han’ av pronomenet i 3:e person n. sg. m. (I 8₁₇, 17₁₈, 29₁₁ m.fl.) och 3. praes. rodźiafje II 48₁₁, ₂₇ ‘syns’ (med avseende på stammen, inte den reflexiva partikeln) skulle kunna betraktas som element från såväl Kėdainiaiområdet som de östliga höglandsdialekterna, eftersom dessa former vid den tiden användes i båda dialektgruppernas skrifter⁴⁶. Ännu vidare utbrett var prepositionen ing ‘till’ (59 exempel), som förekommer såväl i storfurstendömet Litauens som i de östpreussiska litauernas skrifter (t.ex. M. Mažvydas, J. Bretkūnas). Det är oklart hur formen 1. sg. praet. fregu. budawau II 25₁₄ ‘brukade vara’ ska tolkas; den förekommer vid denna tid, såvitt man kan se, endast i skrifter från Ostpreussen (främst ”Wolfenbüttelpostillan”, dessutom i böcker av J. Bretkūnas, B. Vilentas och L. Zengštokas), medan den numera finns endast i de sydöstra utkanterna av det litauiska språkområdet (Zietela, Lazūnai, Dievėniškės, Druskininkai, Kápčiamiestis, Veisiejai, Leipalingis, Liškiava). Hur hymnerna översattes J. Lebedys visade att Slavočinskis hymnbok inte är en samling hymner som tidigare översatts till litauiska (om vilka man vet föga), utan en bok som sammanställts vid ett och samma tillfälle⁴⁷. Hymnerna översattes från dåtida latinska och polska hymn- och sångböcker (psalmerna inte från Bibeln, utan från bearbetningar av den framstående polske 1500-talspoeten J. Kochanowski); dessutom gjordes översättningarna mycket fritt, inte ordagrant, vilket annars var sed vid den tiden⁴⁸. Därför vore termen återskapande av hymner, snarare än översättning, i många fall bättre lämpad för att beskriva dem (sett ur tidens perspektiv). Litteraturhistoriker värderar översättarens arbete mycket högt och betraktar honom som en stor nydanare inom litauisk verskonst⁴⁹. Utan att gå närmare in på översättningens konstnärliga sida bör här endast uppmärksammas de särdrag i verskonsten som hjälper till att förstå företeelser i översättningsspråket. Först och främst bör det konstateras att översättaren var mycket noga med det föreskrivna antalet stavelser per versrad. Därför förkortas ord ibland på ett ovanligt sätt, t.ex. n. sg. duš II 116₁₈, 118₈ ‘själ’, waland I 66₄ ‘timme’, 3. praet. Giwen II 22₁₂ ‘levde’, liep I 76b₂₀, 78₈ ‘befallde’, tar I 17₃ ‘sade’. Ibland utelämnas till och med vokaler inne i ord, t.ex. ill. sg. kalnen I 76b₃ ‘till fängelset’ (jfr a. pl. kalines II 34₁₀), voc. sg. Stansłoway I 118₇ ‘Stanislovai’ (jfr g. sg. Stanisłowo I 118₆). Det förekommer också motsatta fall — så kallade ”utfyllnadsord”, som annars är överflödiga (de finns inte i originalet), fördunklar frasens innebörd men har tillkommit, liksom ordförkortningarna, enbart för att översättaren ville bevara det föreskrivna antalet stavelser per versrad⁵⁰. Omfattningen av dessa ansträngningar ⁴⁶ Žemaitiska ańs ‘han’ förlorade sin slutvokal redan innan an-typen av kombinationer drogs samman, jfr nordžemaitiska ąns. ⁴⁷ Se J. Lebedys, 1646 metų giesmynas. — S. M. Slavočinskis, Giesmės … s. 15—18. ⁴⁸ Ibid., s. 31—39. ⁴⁹ Žr. Lietuvių literatūros istorija, I. Redagavo prof. K. Korsakas. Vilnius, 1957, p. 150—151; J. Lebedys, 1646 metų giesmynas, p. 39—45; J. Girdzijauskas, Lietuvių eiledara. Vilnius, 1966, p. 118—124. ⁵⁰ Exemplen anges av J. Lebedys, se S. M. Slavočinskis, Giesmės … s. 377 (anmärkning till rad 131₁₃). 152 Detta framgår bland annat av de rättelser av fel som fogats till psalmbokens slut; där finns till och med fall där en närstående form byts ut mot en annan (t.ex. ersätts inf. judit med juditi II 128₁₁ ’döma’), om stavelseräkningen i versraden kräver det. Översättaren ägnade också rimmen stor uppmärksamhet. Hans rim kännetecknas av full klanglikhet mellan två stavelser (mer sällan en och en halv stavelse). Rim förekommer även där originalet nästan genomgående saknar rim eller använder medeltida rim⁵¹. För rimmen använder översättaren ibland till och med ovanliga, konstlade kasus- eller personformer, t.ex. dat. pl. piemenėmus I 68₈ ’till herdarna’ (rimmar med ganantiemus ’till dem som vaktar hjorden’), instr. pl. f. būyjemis II 30₇ ’med fruktansvärda’ (rimmar med pādutiklemis ’med skjutvapen’), instr. pl. pelenomis (!) II 55₂₅ ’med aska’ (med ábaromis ’med tårar’), instr. pl. f. žibantiemis II 5₂₃ ’med lysande’ (med žwayzdemis ’med stjärnor’), 1 pl. pres. dusaujime I 63₃ ’vi suckar’ (med 3 sg. pret. užgime ’föddes’). Ett intressant exempel i detta avseende ges av strofen Han bar fram hö till fållan och bäddade åt honom i krubban (I 62₁₃–₁₄)⁵², där verbformen nuėjo har dragits samman på ett ovanligt sätt för rimmet och versradens stavelseantal. För versmålets skull utnyttjade översättaren skickligt äldre former, särskilt dativ plural på -mus (t.ex. žmonemus I 11₁₀, šwentiemus I 13₃, mumиs I 10₂) och dativ singular på -mui (t.ex. gieramuy I 81₁₅, gimušiamuy I 40₁₈), vilka används vid sidan av motsvarande vanliga kortformer av rimskäl och framför allt för att skapa en versrad med önskat stavelseantal. För detta ändamål används också kortare och längre former av singularens lokativ (jfr rimmet mellan 3 sg. pret. kaboia ’hängde’ och 1 sg. girioia ’i skogen’ I 85₂₁–₂₂), instrumentalis singular av i- respektive u-stam (t.ex. akmenimi II 47₈, Sunumi I 77₇ och Wieppātim II 15₂₄, junum I 81₂₀), två former av futurum (t.ex. 2 pl. regiefite I 117₁₈ ’ni skall se’ och Stofite I 126₄ ’ni skall stanna’), postpositionella lokativformer eller prepositionsfraser som ersätter dem väljs lämpligt efter behov (t.ex. ill. sg. žiámen II 40₄, all. sg. Diewop II 45₂₂ och ing žiame II 26₁₄, pri Diewą II 88₁₈), längre eller kortare varianter av enskilda ord (t.ex. welinas II 93₂₂ och welmas II 70₇ ’djävulen’), och så vidare. Analysen av psalmbokens text visar att de samogitiska elementen härrör från en enda källa — översättarens egen dialekt. De aukštaitiska elementen är däremot heterogena. De består av särdrag från olika underdialekter av den aukštaitiska dialekten; en del kan ha införts av psalmbokens översättare själv, andra antagligen av personer som förberedde psalmboken för tryck, och möjligen även av sättarna. Psalmbokens översättare själv måste ha varit väl förtrogen med den aukštaitiska dialekten. Eftersom han kom från ett samogitiskt område nära gränsen till aukštaitiskan kan han redan som barn ha hört vissa aukštaitiska ordformer vid sidan av de samogitiska. Och detta inte bara från de aukštaitiska grannarnas munnar. I hans egen hembygd måste det då, liksom nu omkring Nemakščiai, uppenbarligen ha funnits ett visst antal aukštaitiska sidoformer. Senare, när han under längre tid bodde i det aukštaitiska dialektområdet och umgicks med aukštaiter, måste översättaren ha vant sig ännu mer vid de aukštaitiska formerna. Rimmen i versradssluten visar tydligt att följande särdrag i den aukštaitiska dialekten var välbekanta och naturliga för översättaren: ⁵¹ Exempel anges av J. Lebedys, ibid., s. 41. ⁵² ‘Att bära fram högick, bäddade åt honom i krubban’. 153 1. Aukštaitišk diftong uo, ie i stället för den egna dialektens ū, ī. Detta framgår av de fall där översättaren rimmar aukštaitiska ord med ord som bevarar uo, ie även i den samogitiska dialekten, till exempel a. sg. wieta I 6₃ ’platsen’ med a. sg. /wieta ’världen’ (ett femtontal gånger!). På sina ställen använder han aukštaitiska ord för att rimma med sådana som skrivs med bokstaven e i den betonade stammen, till exempel rimmar a. sg. viena I 65₂ ’en’ med g. sg. pena ’näring’, g. sg. m. kiekwiena I 109₃ ’varje’ med iž/iena ’från gammalt’, d. sg. wietay II 70₃ ’åt platsen’ med n. pl. metay ’år’. En sådan rimning hade varit omöjlig med samogitiska motsvarigheter. 2. Korta vokaler i ändelserna i de fall där samogiterna inte bevarar dem. Så rimmar n. sg. m. amžinas I 29₂₁ med 3. praes. refl. artinas ’närmar sig’, 3. praes. duoda II 65₂ med 3. praet. roda ’visar’ (flera gånger), och 3. praes. ne gali I 152₆ med a. sg. dali ’delen’. 3. Aukštaitisk obetonad ändelse -ė (-e). Till exempel rimmar 3. praet. pawijte I 63₂₂ ’lindade’ med voc. sg. Christe ’Kristus’ (flera gånger), dawe I 84₁₅ ’gav’ med a. sg. fawe ’sig själv’, klause II 18₂ ’frågade’ med l. sg. praet. refl. sotinause ’jag blev mätt’, n. sg. žiame I 63₁₂ ’jorden’ med l. sg. m. tame. 4. Aukštaitisk obetonad ändelse -os. Till exempel rimmar g. sg. motinos I 74a₉, II 59₉ med 3. praet. refl. warginos ’plågade sig’ och numažinos ’minskade sig’. Ingen annan kunde ha infört dessa aukštaitiska element: eftersom de bestäms av själva versmåttet hör de till det ursprungliga språkmaterial som översättaren använde när han diktade, inte till något sekundärt och tillagt material som tillkom senare när texten förädlades. Troligen bör även längre former av substantivens loc. sg. (jfr rimningen av girioia I 85₂₂ ’i skogen’ med 3. praet. kaboia ’hängde’), verbens 1. och 2. pl. (jfr rimmet mellan 2. pl. praes. žinote I 77₂ ’ni vet’ och voc. sg. Pitote ’Pilatus’), samt imperativvarianten med -ki- (jfr det vanliga rimmet mellan 2. pl. imper. klikaukimę I 63₁₅ ’låt oss skrika’ och 1. sg. fueime ’i samlingen’) räknas till de höjdformer som översättaren var van vid, förutsatt förstås att dessa former då inte förekom i hans egen samogitiska modersdialekt. Tydligen valde översättaren efter behov mellan samogitiska och aukštaitiska former när han diktade. Exempelvis passade den samogitiska adverbformen šiendina [šendīna] ’i dag’ (I 71—73) bättre som rim till g. sg. wina [vyna] ’vin’ än det aukštaitiska *šėdīena [šandīeną]⁵³. På samma sätt passade den samogitiska genitivformen dális [dalis] ’delens’ (II 103₂₆) bättre till n. sg. m. galis [galis eller galīs] ’makt’ än den aukštaitiska motsvarigheten *dalies [daliės]. Jfr också rimmet mellan n. sg. m. wižágális ’allsmäktig’ och g. sg. pális II 44₁₂ ’landets’, samt mellan n. sg. świeſa ’ljus’ och den samogitiska 1. sg.-formen vgnieſa II 115₂₁ ’i elden’. Däremot passade den aukštaitiska n. sg.-formen žiame [žeme] ’jord’ (I 63₁₉) betydligt bättre till 1. sg. m. tame än översättarens egen sydsamogitiska dialekts *žiami [žemī], liksom den aukštaitiska 3. praet.-formen pawijte [pavīste eller pavīštė] ’lindade’ (I 63₂₂) passade bättre till voc. sg. Christe ’Kristus’ än den samogitiska *pawijti [pavīsti]. På så sätt ställde översättaren, för att uppnå bättre klang i rimmen, ofta ord och former med samogitisk fonetik sida vid sida med typiskt aukštaitiska, till exempel rimmar g. sg. giedas II 91₂₆ och ’skam’ (samogitiskt ie < ē och -as ’-os’) med 53 Jfr strofen: Hey wina tokio wina, Ne buwa dar šiędina (I 71₈–₉) ’Hej vin, sådant vin, det fanns inte ännu i dag’. I den sången används rimmet wina: šiędina hela 6 gånger. 154 n. sg. žiedas II 92₈, ”ring” (höglandslitauiska ie och ändelsen -as). Sådana exempel är ganska många och varierande. Jfr också rimmet mellan den samogitiska 1. pl.-formen tupuoƒe ”på läpparna” och den höglandslitauiska danguoƒe I 105₁₂ ”på himlarna”. I sångboken har höglandslitauiska ändelser ofta lagts till ord med samogitisk fonetik, t.ex. 3. praet. ieme II 14₁₅ ”tog”, n. sg. m. iƒzkodamas I 140₁₆ ”medan han sökte”, d. pl. m. iƒzkantiemus I 140₅ ”för dem som söker”, 1. pl. lipƒnoƒe I 133₁₁, 156₁₁, II 117₅ ”i lågorna”. Ibland har en i grunden samogitisk form höglandslitauiska ljud, t.ex. 1. pl. imper. refl. džiaukaimoƒe I 45₆ ”låt oss glädjas” (med o i stället för uo). Det förekommer också motsatta fall, där en höglandslitauisk form får en samogitisk fonetisk dräkt, t.ex. 1. pl. praes. refl. wilamieƒe II 31₁₇ ”vi låter oss luras” (den höglandslitauiska ändelsen -ėse uttalas samogitiskt). Översättaren drevs utan tvivel att föra in höglandslitauiska element i sångboken av en önskan att tilltala ett större antal litauer och av strävan att sammanställa en så populär sångbok som möjligt⁵⁴. Även förebilden från den tidigare höglandslitauiska skrifttraditionen i Storfurstendömet Litauen hade naturligtvis stor betydelse. Eftersom det emellertid inte fanns tydliga normer i alla avseenden eller någon normativ grammatik som reglerade dem, var det naturligtvis svårt att uppnå större konsekvens när sångernas samogitiska språk höglandslitauiserades. Det som kanske orsakade störst förvirring för översättaren och dem som höglandslitauiserade sångbokens språk var bruket av grafemen o, e och uo, ie. Dessa båda par blandas ofta i sångboken, särskilt i ordens böjning och suffix. Detta berodde på svårigheten att urskilja var de höglandslitauiska vokalerna o, ė hade samogitisk diftongering och var de höglandslitauiska diftongerna uo, ie förekom, vilka översättaren försökte använda för att anpassa sig till höglandslitauerna. En liknande sammanblandning märks också i dagens språkbruk, när en mindre bildad samogit, särskilt från en familj med blandad dialektbakgrund, försöker skriva på standardspråket. I sångboken är grafemen o och uo mest sammanblandade i pluralisens lokativändelser (jfr mask. -uose och fem. -ose > samog. -uose) och i suffixen -uotas och -otas (> samog. – uots). Detta gäller både exempel inne i versraden och rimpositionen, t.ex. 1. pl. kalboƒe ”i språken” rimmar med weykałoƒe ”i verken” (II 97₂), mal̇dnoƒe ”i bönerna” med lipƒnoƒe ”i lågorna” (I 156₁₀–₁₁), namuoƒe ”i husen” med mieƒtoƒe ”i städerna” (I 60₂₀–₂₁), wargoƒe ”i svårigheterna” med kawlinioƒe ”i pälsarna” (I 66₂₀–₂₁). I sångboken används maskulin pluralis lokativändelse med grafemet o till och med oftare (35 ex.)⁵⁵ än med uo (26 ex.). Även suffixen -uotas, -uotinis, -uoti skrivs oftare med grafemet o (13 ex.) än med uo (8 ex.). Grafemen ie och e (i stället för ė) blandas mest i den pronominella pluralisens dativändelse; jfr rimmet mellan mask. d. pl. teyƒingiemus ”de rättfärdiga” och kaltemus ”de skyldiga” (II 37₁₉–₂₀), i̇bgriebt emus ”de räddade” med giminemus ”släktingar” (II 42₂₃–₂₄), taukiantemus ”de väntande” med βauk iantemus ”de ropande” (II 41₁₆–₁₇). Ändelsen -iem(u)s skrevs med ie 62 gånger och med e 15 gånger. Sammanblandning av grafemen uo, ie och o, e i ordstammar är mer ovanlig, men förekommer ändå, t.ex. skrivs 3. praes. doda II 114₉ ”ger” (rim med roda ”visar”), n. sg. m. lepdās I 154₂ < lepdams ”medan han springer”. Det var inte heller svårt att göra misstag här, med tanke på de ord som används i sångboken och där både samogiter och höglandslitauer uttalar uo, ie, t.ex. afiera, ⁵⁴ Strävan att göra sångboken populär visas bland annat också av rättelser av fel, där 3. cond.-formen fectu ”skulle följa” i I 116₆ har rättats till fektu (II 128₅). ⁵⁵ Loc. pl. wiƒrikłoƒe I 44₁₉, 59₉, ”i lindorna” har inte räknats med här, eftersom substantivet vystykłai i översättarens dialekt inte var maskulint utan feminint; jfr i. pl. wiƒtikłomis I 53₂₃, II 8₁₅ ”med lindor”. 155 aliejus, Andriejus, tielybė, Elžbieta, Gabrielis, Juozapas (8 exempel utöver g. sg. Juzapa I 3₉), Kazimieras, kielikas, Maižiešius ’Mose’, miera ’måttfullhet, anspråkslöshet’, mieruoti ’mäta’, miestas, niekas, niekad(os), niekur, (pa)niekinti, (ne)prietelius, siera, sviestas, Vaitiekus. Av de 282 observerade exemplen av detta slag är 248 skrivna med uo, ie och 34 med o, e. Karakteristiskt är att merparten av de senare utgörs av ordet niekas och dess avledningar. Verbet (pa)niekinti och substantivet (pa)niekinimas skrivs systematiskt endast med bokstaven e. Även suffixet -ienė skrivs med e, vilket skulle kunna tyda på att översättaren försökte ge ord från sin egen modersmålsdialekt, samogitiska, en högaitisk fonetik genom att återge dem med högaitiska vokaler56. I Giesmynas används grafemen o, e ganska konsekvent i stället för samogitiskans uo, ie (= högaitiska o, ė) i ord som rimmar med ord som har de högaitiska eller för båda dialekterna gemensamma diftongerna uo, ie, till exempel former av verben stoti (samogitiska stuoti) och duoti (II 2₁₆–₁₇, ₂₄–₂₅, 19₁₅–₁₆, 36₉–₁₀, ₁₃–₁₄, 56₁₉–₂₀ m.fl.), a. sg. m. žadeta ’det utlovade’ och pradeta ’det påbörjade’ samt g. sg. swieta ’världens’ (I 39b₆–₈, ₁₃–₁₅, ₂₀–₂₂). Detta kan dock vara ett arbete inte bara av översättaren, utan också av någon annan som har gjort språket i sångboken mer högaitiskt. Östlitauiska inslag i sångboken utgör ett separat problem. Analysen av versbyggnaden visar att åtminstone en del av dem måste ha införts av sångernas översättare själv; jämför n. sg. m. paiautis ’som har känt’ rimmat med n. sg. iautis ’tjur’ (I 49₁₀–₁₁, 62₁₅–₁₆), a. sg. puſi ’hälften’ med a. sg. m. iſdžiuwuſi ’uttorkad’ (I 87₈–₉), a. sg. karalunu ’kungason’ med a. sg. ſunu ’son’ (I 118₉–₁₀). J. Lebedys förklarar de östlitauiska inslagen i sångboken med påverkan från K. Sirvydas ordbok57. Men sångboken innehåller också östlitauiska inslag som inte finns i den ordboken58, till exempel (ne)kintėti ’(inte) lida’, aplunkyti ’besöka’, aplunkymas ’besök’ (metern anges på s. 150), skaralė ’trasa’, grata ’bredvid’, obalys ’äpple’ (s. 151). Dessutom kan den östlitauiska kasusändelsen inte ha hämtats från ordboken, till exempel a. sg. karalunu I 118₉ ’kungason’, puſi I 87₈ ’hälften’. Participformerna paiautis I 49₁₁, 62₁₆ ’som har känt’ och palikis II 21₁₆ ’som har lämnat’ finns inte heller i den nämnda ordboken. Det har alltså funnits ytterligare en källa utöver den, varifrån östlitauiska former kom in i sångboken. En sådan källa bör anses vara den levande östlitauiska dialekten vid den tiden, i vars område översättaren uppenbarligen måste ha bott under en längre tid. Troligast var det invånare i Vilnius som då talade östlitauiska och som översättaren måste ha kommit i kontakt med, exempelvis under studier vid Vilnius akademi. Det bör noteras att sångboken till och med innehåller samogitiserade östlitauiska former, till exempel 2. pl. fut. nekintiesite II 16₁₆ ’ni kommer inte att lida’ (med samogitisk diftongering av vokalen ė). Översättaren använde i själva verket K. Sirvydas ordböcker i stor utsträckning59. Med J. Lebedys ord var de hans viktigaste handbok när han översatte sångerna till litauiska. De östlitauiska motsvarigheterna till orden mąstyti, mąstymas, mąstis ’tanke, förnuft’, sąnarys, sąžinia, nenėrė (angivna på s. 149–150) har troligast hämtats från denna ordbok; likaså substantivet uola med ett tillagt v- (översättaren förstod inte K. Sirvydas stavning, där bokstäverna vo i ordets början betecknar diftongen uo), de flesta ord med det östlitauiska prefixet ažu- (s. 152) samt många andra ord utan helt tydliga dialektala kännetecken (nybildningar, lånord med mera), varav följande kan nämnas: didėžuvìs ’val’ (II 66₄), miestakelis 56 Prepositionen apie skrivs också systematiskt med e (alla 40 exempel). Den kan dock ha vokalen ė eller e, och inte ie; jämför de moderna dialektformerna apė, ape. 57 Se J. Lebedys, 1646 års sångbok. — S. M. Slavočinskis, Giesmės..., s. 24. 58 Författaren tackar K. Pakalka, forskare i denna ordbok, som har tillhandahållit uppgifterna nedan. 59 Se J. Lebedys, anfört arbete, s. 26–30. 156 ‘gata’ (II 25₆), pelikonas ‘pelikan (en sådan fågel)’ (I 145₁₉, II 55₁₉), adv. piktadaringai ’på ett illvilligt, skamlöst sätt’ (II 25₈), persūna ‘persona, person’ (I 129₂₃, 131₂₃, II 115₁₄ m.fl.), rožių vainikas ‘radband’ (II 68₄, 69₁₃), sudara ‘förlikning, samförstånd’ (II 46₉, 60₄), sumania ‘uppsåt, avsikt’ (II 24₂₄), skalinis ‘lärjunge’ (II 82₉), tikybė ‘tro’ (I 143₁₀), visotimė ‘folk, folkmassa’ (I 103₂₀). Inte bara formen hos dessa och några andra ord, utan även stavningen sammanfaller helt i Sirvydas ordbok och Slavčinskis sångbok. Dessutom förekommer de framför allt i psalmer och i övrigt i svåröversatta sångtexter. Sammanfattningsvis av allt det som sagts om det ursprungliga språkliga material som översättaren själv använde när han skrev verserna, måste vi dra slutsatsen att dess samogitiska grund starkt påverkades av höglandsmål, framför allt av dialekten i Kėdainiaiområdet vid den tiden, och i mindre utsträckning av östliga höglandsdialekter. Översättaren måste under lång tid ha umgåtts med företrädare för dessa dialekter och länge ha levt i deras miljö. Därför kan han knappast ha varit en ung man. Detta tycks på sätt och vis stödja de litteraturhistorikers tvivel på att Salomonas Mozerka Slavčinskis, som ännu studerade i Vilnius 1646, verkligen kunde vara översättaren till en så fulländad sångbok⁶⁰. Mot detta tvivel talar emellertid lokaliseringen av översättarens modersmål till just de trakter där S. M. Slavčinskis kom ifrån. Frågan om vem som författat sångboken förblir alltså föremål för vidare undersökning⁶¹. Språket i sångboken, som sammanställts av en samogitisk översättare, skilde sig trots de många höglandselementen avsevärt från det vanliga språket i de litauiska skrifter som då utgavs i Storhertigdömet Litauen, ett språk grundat antingen på höglandsdialekten i Kėdainiaiområdet (i Samogitiens biskopsdöme) eller på östliga höglandsdialekter (i Vilnius biskopsdöme). Detta tillfredsställde tydligen inte de jesuitiska utgivarna av sångboken, som krävde att språket skulle präglas ännu mer av höglandsdialekterna, så att sångboken blev tillgänglig för ännu fler litauer. Vem som utförde detta arbete — översättaren själv eller någon annan (några andra?) — är nu svårt att fastställa. Det är ändå mest sannolikt att andra personer, möjligen en redaktör (eller redaktörer?) som särskilt utsetts för uppgiften, förutom översättaren medverkade till att rätta sångtexterna. Det är åtminstone vad de ställen där rimmen förstörts genom höglandsanpassning får oss att tro; som vi sett var översättaren mycket mån om rimmens vackra klang. Till exempel finns i sången ”apie Swodbą Kanoy Galileos” (I 70—73), bredvid det klangfulla rimet g. sg. wina [vīna] ‘vin’: adv. šiedina [šendina] ‘i dag’, som upprepas sex gånger och består av de samogitiska formerna av substantivet vynas och adverbet šiandieną, fyra fall där detta rim förstörts genom att den samogitiska formen av adverbet šiandieną ersatts med höglandsformen šiediena (I 71₄, ₁₉, 72₂, ₂₉). Ett annat exempel på ett rim som förstörts genom höglandsanpassning är n. sg. žiedas ‘ring’ som rimmar med g. sg. giedos ‘skam’ (i stället för samogitiska giedas; II 112₁₉)⁶². Av översättaren skulle vi snarare vänta oss att sådana ställen skrevs om till nya verser än att han förstörde rimmet. 60 Se Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija. Redagavo K. Korsakas ir J. Lebedys. Vilnius, 1957, p. 76; Lietuvių literatūros istorija, I. Redagavo K. Korsakas, Vilnius, 1957, p. 150; J. Lebedys, 1646 metų giesmynas. — S. M. Slavčinskis, Giesmės..., p. 45—49. 61 Att S. M. Slavčinskis var översättaren framgår av sångbokens titel och förord. Se D. Gargasaitės artikel i „Pergalė“, 1968, Nr. 9, p. 179—180 och Lietuvos TSR bibliografija, I. Vilnius, 1969, p. 369. Däremot talar J. Jablonskis publicerade biografiska uppgifter om S. M. Slavčinskis emot detta, liksom även tvivlet på att S. M. Slavčinskis skulle ha haft något med litteratur att göra; se K. Jablonskis, Saliamono Slavčinskio biografijos žinios. — S. M. Slavčinskis, Giesmės..., p. 53—58. 62 Möjligen är även det enda exemplet på reflexivpartikeln -si i slutet av ett ord (i översättarens dialekt fanns bara -se), nämligen formen 3. praet. fotinošī II 22₃ ‘mättade sig’, resultatet av en sådan ”rättelse”; översättaren återställde den sedan i rättelserna (II 128₁₆), eftersom formen rimmar med 1. pl. peklofe ‘i helvetet’. 157 Den eller de som höglandsanpassade sångtexterna måste ha varit företrädare för dialekten i Kėdainiaiområdet. En östlig höglandsdialektal talare skulle utan tvekan ha ändrat an-typen av förbindelser. En västlig höglandsdialektal talare som inte avsåg att ändra konsonanten l skulle inte ha petat in bokstaven i framför e-ljud. Dessutom användes den senare dialekten vid denna tid inte i Storhertigdömet Litauens skrifttradition. Den hade blivit allmänt etablerad endast i skrifter utgivna i Ostpreussen. Språkgranskaren bearbetade framför allt de prosaiska textstyckena och sångernas rubriker. Här lämnades sammanlagt bara två samogitiska former kvar (uppenbarligen oupptäckta): a. sg. iwá I 64₅ ‘Ieva’ och 3. praes. wadin I 129₁₀ ‘kallar’. I övrigt höglandsanpassades allt, närmare bestämt ”Kėdainiai-anpassades”. I den versifierade texten begränsades granskarens ansträngningar av sångernas metrik. Han hade något större frihet mitt i sångraderna (utanför rimpositionen). Där gjorde han också fler ändringar. I sången med den polska rubriken ”W dzień Bożego narodzenia” (I 51—53) står två av de tre formerna av verbet (už)mušti i 3. praet. mitt i raden; båda har en höglandsändelse (skriven -e), medan en står i slutet av raden och behåller ändelsen -i från översättarens modersmål, eftersom den rimmar med a. sg. m.-ändelsen -i ‘-į’. I denna sång finns sammanlagt nio former av 3. praet. med ė-stam. Av dem står fyra mitt i raden (tre har ändelsen -e och en -i), och fem i slutet av raden (i rimposition); samtliga har behållit ändelsen -i från översättarens dialekt. Mitt i raderna begränsades granskaren framför allt av kravet att inte ändra det befintliga antalet stavelser. Därför kunde han till exempel inte ersätta samogitiska former utan kort vokal i ändelsen med motsvarande höglandsformer med bevarad ändelse. Han var tvungen att lämna den form som översättaren själv hade använt. Språket rättades alltså tydligen framför allt genom att affrikatorna č, dž infördes i stället för t, d enligt den ”samogitiska ljudlagen”, genom att de höglandsdialektala diftongerna uo, ie sattes i stället för de sydsamogitiska monoftongerna ū, ī, vokalerna o, ė i stället för de samogitiska diftongerna uo, ie, genom att bokstaven t lades till framför e-ljud och så vidare — det vill säga, ändringar gjordes utan att antalet stavelser i raden förändrades. Granskaren var inte särskilt försiktig, eftersom han skapade åtskilliga hybridformer som var till hälften samogitiska och till hälften höglandsdialektala, till exempel 2. pl. imper. Duokit II 11₂₆, duokiet I 40₁₇ ‘ge’, giedokiat I 37₂₃, giedokiet I 40₁₇ ‘sjung’, Heyskiet I 111₁₁ ‘släpp in’, 2. sg. Giebiek II 63₁₉ ‘rädda’, n. sg. žoteli I 22₂₅ ‘litet gräs’ (med höglandsdialektala uo, ie, o, t, men samogitiska -kia-, ie < ė, -i ‘-ė’). Granskaren rörde inte, eller rörde sällan, de samogitiska former som inte var helt främmande för höglandsdialekterna vid den tiden. Till exempel lämnades den samogitiska lok. sg.-ändelsen -iey ‘-yje’ i i-stammen oftast orättad; jfr. -eie i J. Bretkūnas, B. Vilentas m.fl. höglandsdialektala skrifter⁶³, adv. nesavėjė Jurbarkas ‘som en främling’. Den samogitiska prepositionen pri [pri] ‘vid’ var godtagbar för granskaren, eftersom höglandsdialektala talare på den tiden använde varianten med kort i [pri] (kanske även granskarens egen dialekt), och den används fortfarande lokalt⁶⁴. Därför skrivs av de 113 beläggen på denna preposition i sångboken endast 6 gånger prie(g) och 1 gång preg, medan formen pri⁶⁵ lämnats kvar överallt annars (alltså i 106 belägg). Annorlunda är det med prepositionen nuo: dess höglandsvariant nuog används 134 gånger (en gång skrivs nog), medan den samogitiska formen nu [nū] förekommer endast 26 gånger. Mitt i raderna blev främst de språkliga element kvar som inte höglandsanpassats därför att granskaren tydligen helt enkelt inte lade märke till dem. Av de 516 beläggen på ordet dievas utan- ⁶³ Žr. J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius, 1968, p. 152—154. ⁶⁴ Žr. Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 424. ⁶⁵ Daiktavardžių priešdėlis pri- [žem. pri-], pvz. 1. sg. priwáyždoy II 11₂₀ ‘prievaizdoje, globoje’, giesmyne pavartotas 7 kartus, o prie-, pvz., n. sg. priewayžda II 32₆, 6 kartus. 158 Av de sydsamogitiska formerna återstod endast ett enda g. sg. Diwa II 126₁, och även det förekommer inte i sångtexten utan i bokens innehållsförteckning (den rad som följer efter rubriken i själva sångtexten har rättats). Rim begränsade möjligheterna att rätta versradernas slut. Utan att förstöra rimmet kunde man endast ändra båda leden i ett par. I Giesmyne är de ofta högsamiskt präglade, t.ex. n. sg. diena: naujiena ‘nyhet’ (I 61₁₃–₁₄), g. sg. f. pašlovintos ‘lovprisad’: paženklinktos ‘märkt’ (I 24₂₁–₂₂), d. pl. m. pamestietiems ‘övergivna’: pučiantiems ‘blåsande’ (II 1₂₂–₂₃), 3. praet. tare ‘sade’: įžvare ‘drev bort’ (I 65₁₂–₁₃), 1. pl. imper. dumokime ‘låt oss tänka, drömma’: minekime ‘låt oss minnas’ (I 74a₇–₈). Men det finns också par som inte har högsamisifierats, t.ex. 2. sg. praes. refl. randije ‘du finner dig, är’: wilije ‘du hoppas’ (I 93₂–₃), inf. turieti ‘ha’: kientieti ‘lida’ (I 85₁₅–₁₆), 3. praet. trauki ‘drog’: rauki ‘ryckte’ (I 75₁₃–₁₄), 2. sg. imper. refl. artinkias ‘närma dig’: šveikinkias ‘hälsa’ (I 6₁₅–₁₆), 2. pl. dž iaukiaties ‘gläd er’: linkšminkiaties ‘muntra upp er’ (I 26₁₃–₁₄). Det är omöjligt att ändra den ena medlemmen i ett par utan att förstöra rimmet. Därför måste rättaren i de fall då paret bestod av två olika grammatiska former lämna dem orörda, även om den ena var samogitisk, t.ex. adv. didey ‘storligen’: 2. sg. praet. įbgidey ‘du botade’ (II 12₂₅–₂₆), inf. gauti ‘få’: 3. praet. apšiauti ‘drog på’ (I 78₅–₆), 2. sg. imper. refl. džiaukiafse ‘gläd dig’: 3. praes. refl. artinafe ‘närmar sig’ (I 27₃–₄), 1. pl. imper. refl. džiaukiamoſe ‘låt oss glädja oss’: 3. praet. refl. ſtojoſe ‘ställde sig’ (I 45₆–₇). Endast i mycket sällsynta fall har sådana rim ändå förstörts, tydligen av förbiseende eller av en synnerligen sträng (och okunnig) rättare. De samogitiska monoftongerna ū, ī (= högs. uo, ie) lämnades ohögsamogitiserade i rimposition endast när ordet som utgjorde parets andra led hade de gamla vokalerna ū, ī, t.ex. a. pl. f. paskaytitas ‘läst’: iššiltas ‘utgjuten’ (II 27₁–₂). Sådana fall var dock sällsynta. I övrigt högsamogitiserades nästan allt. Därför finns det så få exempel med samogitiska ū, ī i Giesmyne (omkring 17%); vanligtvis återstår de ”av förbiseende” mitt i versraden.⁶⁶ Mycket ofta skiljer sig rimmen i samma par åt genom att det ena har uo och det andra o, t.ex. inf. duoti: inf. atſtoti (II 19₁₅–₁₆). Kanske hade översättaren här rimmat en högsamogitisk form (uo) med en samogitisk (uo < o), som rättaren högsamogitiserade genom att ersätta samogitiskt uo med högsamogitiskt o. På samma sätt bör man förklara de vanliga rimmen ie: ė (skrivet e), t.ex. g. pl. wietu ‘platser’: i. sg. m. negirdetu ‘ohörda’ (I 125₂₁–₂₂). På grund av detta, och även den frekventa ersättningen i versradernas mitt av samogitiskt uo, ie med de högsamogitiska monoftongerna o, ė (skrivet e), finns endast få samogitiska diftonger uo, ie (= högs. o, ė) kvar i Giesmyne. En vacker rimklang bestäms mer av vokalismen än av konsonantismen. Därför tog översättaren mindre hänsyn till den senare; jämför rimmet mellan g. sg. m. ano ‘hans’ och l. sg. Kanoy ‘i Kana, i Kanaans land’ (I 70₉–₁₀). Detta kan ha bidragit till att samogitiska former utan affrikator i större utsträckning ersattes med högsamogitiska affrikata former. Ändringarna kan ha gjorts både av översättaren själv ⁶⁶ Det bör noteras att sådana fall utgör en större andel i vissa ändelser. Av de samogitiska varianterna av pronomenens i. sg. m.-ändelse -uo utgör de hela 70%, n.pl.m.-ändelsen -ie 25%, medan i-stammiga substantivs g. sg.-ändelse -ies endast omkring 6%. I enskilda fall undvek rättaren sannolikt att röra de samogitiska former som inte var helt begripliga för honom. Detta tycks framgå av behandlingen av verbformer i 1. sg. praes. med det tillagda enklitiska pronomenet -t(i) ‘dig, åt dig’. Av de tre formerna i Giesmyne (I 65₁₃, 144₁₁, II 121₁₅) har alla bevarat samogitisk fonetik, dvs. med slutet -ūt < -uo-t (i) (skrivet -ut). Även 1. sg. refl.-ändelsen -uos(e) är samogitisk i hela 10 fall och har högsamogitiserats endast 4 gånger. Adessivändelsen -iep har lämnats som -ip (= jfr samog. -ip?), sannolikt eftersom den skrivna formen inte var främmande heller för högsamerna, som framför allt har -ip i substantivens i- och (i)ja-stamsparadigm. 159 både av översättaren och av språkgranskarna (det ”samogitiska ljudskiftet” bevaras ju endast i 32% av beläggen). Av den framlagda analysen framgår att språkgranskarna inte bara i betydande grad högsamogitiserade sångboken, utan också ökade antalet olika dubletter och språkvariationer i allmänhet. Slavočinskis psalmboks betydelse för det litauiska språkets historia och historiska dialektologi Slavočinskis psalmbok innehåller en hel del viktiga språkdata som gör det möjligt att belysa olika problem inom vårt språks historia och dialekternas utveckling. Av psalmboken får vi veta att de sydsamogitiska dialekterna under första hälften av XVII-talet redan hade monoftongerna ū, ī i stället för de högsamogitiska diftongerna uo, ie. Även i detta samogitiska område hade de långa slutna monoftongerna o, ė då redan diftongiserats. Ungefär samma distribution av ą, ę, ų, į (= an, en, un, in) och a, e, u, i som dialekten har i dag fanns redan då. Prepositionen och prefixet į hade vid vissa tillfällen ännu bevarat åtminstone fakultativa varianter med n (ing, in-). Den ”sekundära nasalisation” som är karakteristisk för de sydsamogitiska dialekterna förekom. I psalmboken återfinns den inte riktigt i samma ord som i dag, vilket i sin tur visar att det förr fanns betydande variation mellan former med nasaliserade och denasaliserade vokaler, särskilt slutna67. I Raseiniaiområdet hade utvecklingen av ordinitialt e- till a- redan börjat på sina håll. De akutbetonade blandade diftongerna, bildade av u, i + r, l, m, n, hade dock fortfarande en intakt första komponent i Vertėnas dialekt. I dag har den diftongiserats i dessa trakter (Žalpiai, Nemakščiai, Očikiai, Sugintai, Viduklė, Sujainiai och i själva Lipkiškė): man uttalar exempelvis dùorti ’dùrti’, kūolti ’kùlti’, skùonsti ’skų́sti’ (< skūnsti), dùomples ’dùmplės’, pièrms ’pìrmas’, jièlks ’ìlgas’, piènti ’pìnti’, riemc ’rìmtas’. Att denna diftongisering inte är gammal framgår bland annat även av förändringen hos diftonger av sekundärt ursprung, exempelvis 3. praes dùor ’dùria’, guòl ’gùli’, d. sg. mùon < mùn ’man’, sunkùoms ’sunkùmas’, pìpiers ’pìpiras’. Inom konsonantismen bör först och främst noteras att konsonantpalataliseringen framför vokaler av e-typ då var något annorlunda än i dag. I dag palataliserar de sydsamogitiska raseiniska dialekterna alla konsonanter i detta sammanhang. Under första hälften av XVII-talet palataliserades tydligt framför vokaler av e-typ endast konsonanterna k, g och möjligen åtminstone delvis även š, ž68. De övriga förblev hårda eller palataliserades endast mycket obetydligt. Detta framgår tydligt av en analys av stavningen i Slavočinskis psalmbok. Totalt hittades 687 exempel på kombinationerna k, g + vokal av e-typ i psalmboken. Alla är skrivna med palataliserande grafem i efter k, g, med undantag för det enda exemplet n. sg. Ewangeliſta I 128₁₄ ’evangelist’, som, eftersom det är ett främmande ord, behåller originalets stavning. De betonade kombinationerna [kė], [gė] och de som har [e] i en akutbetonad diftongkombination ([kéi], [géi], [kér], [gér]...) skrivs med grafemen kia, gia, exempelvis n. sg. kìalas I 86₁₂ ’väg’, gìaras I 50₂₁ ’god’, kialdamas II 73₁₆ ’medan han lyfte’, inf. giarti II 17₂₁ ’dricka’ osv. Obetonade, respektive sådana som förekommer i en cirkumflexbetonad kombination, liksom korta betonade, skrivs systematiskt med grafemen kie, gie, exempelvis 3. praes. kient I 92₄ ’lider’, 1. sg. 67 Ett mycket ovanligt fall av nasalisation är formen tą II 104₁₂ ’du’ av pronomenet i andra person (kort nasaliserad vokal?). Det är svårt att tro att det här skulle dölja *tū =, motsvarigheten till ryska ты. Kanske är det ett korrekturfel? 68 Det finns inga tydliga exempel med affrikator. I psalmboken förekommer endast det främmande ordet večeria ’middag’, vars stavning är inkonsekvent (två gånger efter č står den palataliserande bokstaven i, och två gånger saknas den). 160 Laukie I 54₃ ’väntade’, adv. gierav I 21₉ ’väl’, 1 pl. pres. gievdžiame I 19₂ ’vi önskar’, adv. Draugie I 22₂₁ ’vän, tillsammans’ osv.⁶⁹. Skillnaden mellan grafemen ia och ie bevaras väl; jfr paren a. sg. kiala I 155₁₀ ’vägen’ och i. sg. kielu I 117₁₁ ’med väg’, a. sg. giara I 142₂₂ ’god’ och g. sg. f. gieros I 100₇ ’god’⁷⁰. I sångboken påträffades 233 exempel på förbindelserna š, ž + vokal av e-typ. Den palataliserande grafemen i skrivs 154 gånger, utan den 79 gånger. Bokstaven i utelämnas systematiskt i följande två fall: a) efter prefixet iš- (7 exempel), där uttalet före paus tydligen har bevarats, och b) i former av verbet šelpti (26 exempel), som översättaren eller redaktörerna möjligen endast kände till från skriftliga källor (?). Övriga fall där det palataliserande i utelämnas är oregelbundna och förekommer endast i former av verben žengti (18 exempel utan i och 2 med i), žeisti (6 utan i, 1 med i), žeminti (4 utan i, 7 med i), räkneordet šeštas (1 utan i, 5 med i) och substantivet ženklas (14 utan i, 6 med i) samt deras avledningar; i diminutiven roželė (1 exempel, men rožė och diminutiven darželis skrivs med i — 6 exempel), samt i verbets (už)mušti-form i 3:e person singular preteritum (2 utan i, 1 med i). Dessa fakta visar en inkonsekvent palatalisering av konsonanterna š, ž. Två förklaringar är möjliga: antingen hade dessa konsonanter i översättarens hemspråksdialekt vid den tiden ännu inte blivit märkbart palataliserade (bokstaven i kan ha skjutits in av personer som förde sångbokens språk i aukštaitisk riktning), eller så var de redan palataliserade i dialekten, och exemplen utan i har uppstått på grund av redaktörer från dialekter där palatalisering saknades. Den första hypotesen verkar mer tillförlitlig, eftersom den stöds av material från den žemaitiske Mažvydas (enligt Chr. Stang palataliseras endast k, g i hans katekes⁷¹) och M. Petkevičius, en aukštaitisk författare från Kėdainiaiområdet (som palataliserade inte bara k, g utan också š, ž⁷²). Fördelningen mellan grafemen ie och ia efter š, ž är densamma som efter k, g, men inkonsekvenserna är något fler (11%). Övriga konsonanter palataliseras inte med bokstaven i före vokaler av e-typ⁷³, och inte heller skrivs betonat e efter dem med grafemet ia⁷⁴. 69 I sångboken skrivs diminutiven vaikelis som om betoningen låg på vaikelis; jfr waykielis II 59₉, voc. sg. waykieli I 27₇, n. pl. waykielay I 37₂₂. Även verbet (pra)keikti behandlas av översättaren som (pra)keikti (detsamma gäller M. Petkevičius katekes!). Verbet gelbėti har två betoningsmönster: gelbėti och gelbėti (vilket också framgår av rimmen). 3 fut. Giers II 38₁₄ ’kommer att bota’ och refl. prikielſiſe I 156₂₄ ’kommer att återuppstå’ visar den aukštaitiska cirkumflexen (med metatoni) i tredje person singular futurumformer. I 2 praet. refl.-formen Džiaugieys II 72₅ ’du gladde dig’ döljer sig likaså tydligen aukštaiternas 2:a person singular-ändelse -ei(s), inte žemaiternas -ėi(s). 70 Avvikelserna är förhållandevis få. Om de fall som anges i not 69 räknas bort uppgår de till endast 40, vilket motsvarar 9% av samtliga [ke]-, [ge]-exempel i sångboken. Förväxlingen mellan bokstäverna a och e i sångboken bidrog till att avvikelserna uppstod (t.ex. adv. skaney I 71₂₁ ’smakligt’, n. sg. f. buſenti I 74b₄ ’som kommer att vara’, mažiaufe II 8₆ ’minst’ vid sidan av i. sg. f. baymia I 80₁₄ ’rädsla’, n. sg. m. ateias I 56₆ ’den som har kommit’, 2 sg. praet. refl. kielayſe II 25₁₁ ’du färdades’), en sammanfallning mellan [a] efter en palatal konsonant och [e] i den žemaitiska dialekten. Det bör noteras att den žemaitiska formanten i imperativ i sångboken bör tolkas som kia, inte ke: även om den inte är betonad utgör stavningarna med ia 38%, och i 2 sg.- och 1 pl.-formerna hela 50%. 71 Žr. Chr. S. Stang, Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas. Oslo, 1929, p. 98. 72 Se Z. Zinkevičius, M. Petkevičiaus katekizmo (1598 m.) tarmė, „Baltistica“, VII (1), Vilnius, 1971, p. 74–77. 73 Endast 6 exempel med i har noterats (g. sg. ſmirties II 24₁₉ ’dödens’, inf. tieyſti II 26₂₃ ’rätta’, 2 sg. praes. refl. Tieykies II 65₅, 110₁₂ ’du rättar dig’, 3 praet. Pražwiełgie I 18₁₆ ’såg igenom’, adv. wievkley II 64₂₁ ’snart’), men detta är uppenbara korrekturfel, eftersom samtliga skrivs utan i i andra fall. Felet i den rättade i. sg.-formen miedey ’i trädet’ (jfr žem. mediey) korrigeras till mediey (II 128₉), men detta fel är också rättat i själva texten (I 64₁₄). Adjektivet n. sg. f. Anielibſka I 155₃ ’änglalik’ har diftongen ie (jfr anielas ’ängel’ LKKŽ I² 141), medan formen g. sg. f. nieſakſtos II 103₅ ’osuddade’ kan ha nė- i stället för ne- > žem. nie- (?). 74 De exempel som förekommer till följd av sammanfallningen mellan [a] efter en palatal konsonant och [e] (se not 70) har a både i betonad och obetonad position. 11. 520 161 Av Slavočinskis psalmbok framgår det att sydsamogiterna i Raseiniai under 1600-talets första hälft inte längre uttalade konsonanten d mellan z och en vokal, t.ex. gen. sg. barzos I 75₁₃, II 59₂₂ ’skäggets’. Substantivet žvaigždė uttalades då fortfarande utan -g- (nu uttalas det i översättarens dialekt, liksom i det högadžukiska området, med -g-), t.ex. nom. sg. žwayzde II 86₁, instr. pl. žwayzdemis II 5₂₄. Psalmtexternas östlitauiska drag låter oss anta att åtminstone en del av det östaukštaitiska området vid den tiden redan hade påverkats av diftongen uo, åtminstone i vissa fall, genom monoftongering i obetonade stavelser, t.ex. gen. pl. Obalu I 64₁₈ ’äpplens’. Tydligen rörde det sig ännu bara om de första ansatserna till detta fenomen. I östra Litauen uttalades stavelsen re på vissa håll redan som ra, t.ex. grata II 77₃ ’gräta’. Bland de morfologiska särdragen bör först och främst nämnas den levande användningen i psalmboken av sådana grammatiska former som nu saknas i sydsamogiternas Raseiniai-område eller håller på att försvinna helt. Till exempel används dubbel genitiv i substantiv (t.ex. Kur šiuo metu mudu, Ir bandikščiu tudu, Gaujim atiljės I 61₉–₁₁ ’där vi två är just nu, och de båda djuren, får vi vila’), liksom dualformer av verb (t.ex. eykiau fu manimi II 117₁₄ ’låt oss två gå med mig’). Illativformer förekommer. Singularens illativ är ganska vanlig i psalmboken, med hela 44 exempel (substantiv av olika stammar). Av pluralens illativ finns bara ett enda exempel: plenifn I 154₁₇ ’in i glöden (askan från glödande kol)’. I stället för pluralens illativformer används konstruktionen prepositionen ing ’in i’ + acc. pl.. Även singularens illativ ersätts ofta av konstruktionen ing ’in i’ + acc. sg., t.ex. graban I 98₆ || ing grabą II 111₄, Bažničion II 78₁ || Ing Bažničia II 74₂₀, žiámen II 40₄ || ing žiame II 26₁₄, šírden I 81₇ || ing šir dí II 53₁₈, dangún II 85₁₁ || ing dangu II 73₆. I psalmboken är de båda uttryckssätten helt entydiga, och översättaren väljer det ena eller det andra med hänsyn till det erforderliga antalet stavelser i versraden. Illativformerna kan inte betraktas som ett östlitauiskt drag enbart på grund av deras stora antal. Den som gav psalmbokens språk en mer aukštaitisk prägel kunde inte ha infört dem utan att ändra sångernas versmått. De var alltså en del av översättarens eget språkliga förråd, troligen hämtat från hans sydsamogitiska Raseiniai-modersmål⁷⁵. Detta framgår bland annat också av formernas samogitiska fonetik (t.ex. numan I 54₃ ’hem, in i huset’) och morfologi (t.ex. šírden I 81₇ ’in i hjärtat’). Pluralens illativformer användes troligen inte längre, eller var mycket sällsynta, i översättarens modersmålsdialekt vid den tiden. Formen pleniƒn I 154₁₇ skulle naturligtvis också kunna betraktas som ett inslag från Kėdainiai-dialekten, eftersom pluralens illativ vid den tiden fortfarande var helt levande i denna dialekt (till skillnad från i dag; den förekommer i M. Daukšas, M. Petkevičius och andra författare från Kėdainiai), och dessutom användes dess former här ofta i förkortad form, dvs. de slutade på -sn (utan -a!). I psalmboken används också de yttre lokalkasusen levande. Sammanlagt finns det hela 272 belägg: 84 adesiver och 188 allativer. Av båda typerna används singularformer oftare (81 respektive 153 exempel), men det finns också pluralformer (3 respektive 35 exempel). De förekommer i mycket varierande ordklasser, t.ex. ad. sg. Diewip76 I 14₄ (: gud), 75 Detta strider mot J. Kazlauskas aprioriska påstående att illativet som kasus troligen aldrig har använts i den samogitiska dialekten; se hans Lietuvių kalbos istorinę gramatiką, V., 1968, s. 165. 76 Alla former av de yttre lokalkasusen slutar på -p. Det finns inte ett enda exempel med den fullständiga postpositionen -pi. I ändelsen -ip kan sydsamogitiska -ip dölja sig (= högadžuk. -iep). Formen med -ip skrevs 18 gånger, med -iep bara en gång. 162 Motinip77 I 14₁₅ (: motina), Mäloningämimp II 20₁₂ (: maloningas), manimp I 60₁₀ (: aš), Kurimp I 54₅ (: kuris), Tämimp78 II 28₁₁ (: tas), all. sg. Wardop II 41₁₇ (: vardas), šveykatoƒp I 144₁₂ (: sveikata), žiameƒp I 108₁₇ (: žemė), Sirdieƒp I 100₂₀ (: širdis), funauƒp I 95₁₃ (: sūnus), Wießpatieƒp II 16₇ (: viešpats), skaysčiaufioƒp I 5₁ (: skaiščiausia), kuriop I 63₃ (: kuris), Toƒp I 27₁₁ (: ta), Manieƒp I 91₂₀ (: aš), all. pl. Koiump I 110₁₄ (: kojos), äuƒump II 29₅ (: ausys), Rupeƒtingump II 17₆ (: rūpestingį), fäwump II 22₁₃ (: savi), Tump II 6₂ (: tie), muƒump79 I 29₁₅ (: mes). Adessivformerna i pluralis är ovanliga (endast 3 exempel) och avvikande: animp 80 I 84₄, II 48₂₇ (: anie), imp II 48₂₈ (: jie). Både adessiv- och allativformerna används levande (inte som stelnade former) och kan åtföljas av kongruerande adjektiv⁸¹; de båda kasusformerna blandas inte ihop⁸². Ibland ersätts de av en konstruktion med prepositionen pri ’vid’ och genitiv (i stället för adessiv även inessiv). Denna konstruktion ersätter sällan allativ (endast 15 tydligare fall har observerats), t.ex. Iezauƒp pri ƒiartina I 75₃ || evtymem Pri IEzauß II 90₁₄, Diewop pri toia II 45₂₂ || pri Dievä ƒto ƒimeƒe II 88₁₈. Adessiven ersätts betydligt oftare (pluralis har nästan helt försvunnit ur bruk; mer än 40 fall där singularis ersatts har observerats). I praktiken används de båda uttryckssätten som varianter, t.ex. fawimp Diews rada wieta I 20₇ || Diews [yra] pri tawęs I 17₅, Tu Diewip laymingas I 118₈ || Anna pri Diewá gärbinga II 109₃, Ne iaute ƒawimp ƒtipribes I 94₃ || iaučiau pri ƒawęs toki maƒima II 39₈. Detta visar att adessiven försvann snabbare än allativen i västra Litauen, till skillnad från östra Litauen, där allativen enligt vad den nuvarande situationen i litauiska byar i Belarusiska SSR⁸³ antyder hade försvunnit tidigare. Redan detta hindrar att de lokativa kasusformerna för närhet i Slavočinskis sångbok betraktas som östlitauiska drag. Liksom ilativformerna kunde de inte heller ha införts av den person som gjorde sångbokens språk mer högstniskt, utan att sångernas versmått förstördes. De bör alltså betraktas som en del av översättarens modersmål, den tidens sydsamogitiska dialekt i Raseiniaiområdet. Detta framgår bland annat av formernas egna samogitiska särdrag, t.ex. all. sg. Iwoƒp I 64₁₁ (: lewa), päbängoƒp II 37₁₇ (: samog. pabanga ’slut’), all. pl. pitump I 148₁₀ (: pietūs), numump II 47₄ (: namai)84. I sångboken är de längre pluralisformerna av dativ (med -mus) och de singulara dativändelserna av pronominellt ursprung (med -mui) tämligen vanliga. Som redan påpekats använder översättaren dem skickligt i versmåttet, för att skapa en rad med det nödvändiga antalet stavelser eller finna en lämplig rytm. De visar den konkurrens som då pågick (kanske också i det sydsamogitiska området?) mellan de långa och korta formerna av detta kasus. 77 Det enda exemplet på adessiv singularis av ā-stammen. Ändelsen -ip (i stället för det förväntade -aip) kommer från ja-stammens paradigm. 78 Av de genusrelaterade pronomenen finns endast de två här angivna formerna av adessiv singularis. 79 Formen muƒump I 32₈ (q = ų) förekommer en gång. 80 Kanske betecknar bokstaven i det sydsamogitiska i (= högstniska ie)? 81 Exempel: Dek tawā wilti Diewip, Mäloningämimp Tewip II 20₁₁–₁₂ ’förtrösta på Gud, den nådige Fadern’, Siunte Diews Aniola… skaysčiaufioƒp Pannoƒp ir eiƒeianioƒp Marioƒp (žwenčiaufioƒp I 4₂₃–₅ ’Gud sände en ängel… till den renaste Jungfrun och den heligaste Maria, den heligaste’. 82 Kanske kan endast all. pl. muƒump I 108₁₅, 127₁₃, II 90₁₀ tolkas som adessivbruk (?). 83 Se Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 202–203. 84 Alla dessa fakta talar emot J. Kazlauskas antagande att de lokativa kasusformerna för närhet, liksom ilativen, aldrig har spelat någon större roll i den samogitiska dialekten (inte har förekommit som kasus); se И. Казлаускас, Историческая грамматика литовского языка. Автореферат. Вильнюс, 1967, s. 18. 11* 163 former. Detsamma gäller längre och kortare former av singular instrumental av i- respektive konsonant- och (i)u-stammar, t.ex. akmenimi II 47₈ || wiešpatim I 131₅ ’med Herren’, Sunumi I 77₇ || šunumi I 81₂₀ ’med hunden’, wayšiumi I 23₂₂ || wayšium I 29₃ ’med frukten’. De varierar mycket och beror tydligen också på antalet stavelser i versraden. Lokativ och plural instrumental behandlas något annorlunda: i sångboken dominerar de korta formerna av loc. sg. (t.ex. walándoy I 28₁₈ ’i timmen’, mediey I 64₁₂ ’i trädet’, danguy I 21₁₀ ’i himlen’) och de långa formerna av loc. pl. (t.ex. warguofe I 66₁₁ ’i svårigheterna’, žiamieſa I 99₂ ’i länderna’, akyſa I 50₂₃ ’i ögonen’) samt instr. pl. (t.ex. dowanomís I 30₁₃ ’med gåvor’, Krutimís I 45₁₈ ’med brösten’). Tydligen var den fullständiga ändelsen i loc. sg. (jfr girioia I 85₂₂ ’i skogen’, Rouie I 64₈ ’i paradiset’) och loc. pl.-ändelsen utan -e respektive -a samt instr. pl.-ändelsen utan -i- främmande för översättaren, kanske också för språkgranskarna⁸⁵. I dag har de korta varianterna blivit dominerande i det sydsamogitiska raseiniškiai-området i samtliga fall. Singular lokativ har dessutom förlorat sitt jota: man uttalar píwuo ’på ängen’, žėmie ’på jorden’. Plural lokativ i sångboken slutar på -se eller -sa, t.ex. knigoſe I 102₁₈ ’i böckerna’, akiſa I 37₁ ’i ögonen’. Det är värt att notera att -se förekommer hos substantiv av båda genus, medan -sa bara förekommer hos feminina substantiv⁸⁶. Rimmen visar att sångbokens översättare själv använde båda varianterna, t.ex. rimmas 1. pl. galibeſa I 146₂₀ ’i krafterna’ med n. sg. šwieſa ’ljus’, 1. pl. rankoſe II 25₁ ’i händerna’ med 3. praes. refl. ſtoioſe ’ställde sig’. I dag förekommer former på -sa inte alls i det sydsamogitiska raseiniškiai-området. Den korta varianten utan någon vokal efter s har blivit etablerad. Det är värt att notera att varianten -sa användes mycket mer utbrett på 1500- och 1600-talen än i dag: den återfinns inte bara hos den östlitauiske K. Sirvydas och kedainiaiškiai M. Daukša (hos båda sällsynt, -se dominerar), utan också i texter av de västlitauiska J. Bretkūnas, B. Vilentas och J. Rėza samt samogiten M. Mažvydas. Således har de förkortade dialektformerna i dag inte överallt förlorat vokalen e efter s; på många håll var vokalen i stället a (på vissa håll u). Kanske är det därför som s numera oftast uttalas hårt. Singular dativändelsen hos substantiv med i- och konsonantstammar återges i sångboken med grafemen -ij (ibland -ii), t.ex. širdii I 137₁₂ ’åt hjärtat’, wiebpátii II 1₁₆. Wießpátii II 20₈ ’åt Herren’. I dag använder de sydsamogitiska raseiniškiai nya former med stamändelserna ia (mask.) och ė (fem.). Endast mycket sällan kan man på vissa håll höra den ålderdomliga i-stamsändelsen -i (= hög. -ie). Uppgifterna i Slavocinskio sångbok gör det sannolikt att denna ändelse ännu var allmänt brukad under 1600-talets första hälft; dessutom hade den fortfarande ett jota eller ett icke-stavelsebildande į, det vill säga uttalades -ij eller -īj⁸⁷. Denna omständighet förklarar dialektens diftongisering av monoftongen i- ⁸⁵ Den beskrivna situationen påminner mycket om bruket av korta och långa ändelser i texter av författare från Kėdainiai-trakten, till exempel i M. Petkevičius katekes; se Z. Zinkevičius, M. Petkevičiaus katekizmo (1598 m.) tarmė, ”Baltistica”, VII (1), s. 82–84. ⁸⁶ Inget enda maskulint substantiv eller annat nomen med loc. pl.-ändelsen -sa har påträffats. Detta påminner om rekommendationen i D. Kleins grammatik, som utkom sju år senare, att använda -sa endast i feminina ord; se Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1957, s. 434. Bland annat används detta bruk i de östpreussiska myndigheternas förordningar från 1712–1788, publicerade av P. Pakarklis 1955 (Lietuvos TSR MA Darbai, Serija A, I); se G. Bense, Sprachliche Untersuchungen zu neugefundenen litauischen Dokumenten aus dem XVIII. Jahrhundert. — Wissenschaftliche Zeitschrift der Martin-Luther-Universität, Halle-Wittenberg, 1958, s. 659–660. ⁸⁷ Att ändelsen verkligen innehöll ett jota eller į framgår också av rättelsen av ett skrivfel, där formen wieſpaty i d. sg. rättas till wieſpatii (II 128₉–₁₀). I själva texten har denna form rättats till wieſpatii (I 69₉). 164 förkortning genom reduktion av långa vokaler i obetonade ändelser. Giesmynets språkliga förfinskare rättade inte denna ändelse, eftersom dess grafiska återgivning inte skilde sig från ändelsen [-ij] eller [-ii], som vid den tiden användes allmänt i högaitiska dialekter88. Slavočinskis sångbok visar att det i den samogitiska paradigmen för substantiv med i-stam under 1600-talets första hälft redan förekom ändelser från ē-stammen i vissa kasus (exemplen finns på s. 141–142). Instrumentalis singularis av feminina substantiv har genomgående ändelsen -ia i sångboken, t.ex. akia I 23₂₅ ‘med ögat’, širdžia I 23₉ ‘med hjärtat’. Substantivens pluralparadigm med u-stam var vid den tiden ännu tämligen intakt, jfr nom. pl. dāngus aukščiauſi II 109₁₂ ‘de högsta himlarna’, karalus II 56₂₇ ‘kungar’, ſunus iſbremti I 21₁₆ ‘fördrivna söner’, tris ſunus I 131₁₇ ‘tre söner’, dat. pl. pelums II 1₂₂ ‘åt askarna’. Nya former med ändelser från a-stammen var tydligen ännu sällsynta då, men förekommer rentav i singularisparadigmet, t.ex. instr. sg. Sunu I 106₁ ‘med sonen’. Nominativ pluralis av konsonantstammar har tre olika ändelser i sångboken, t.ex. moters I 37₂₁ ‘kvinnor’, ſeſers I 46₁₇ ‘systrar’ || krikśćiones II 84₂₇ ‘kristna’ || Moteris I 41₃ ‘kvinnor’, ſzunis I 75₁₁ ‘hundar’. Detta kan naturligtvis vara ett verk av sångbokens språkgranskare. I översättarens dialekt används numera varianten med i-stamsändelse. Även genitivformerna varierar i sångboken, t.ex. gen. sg. dukters II 110₁₀, wandens II 43₈ || wandenio I 71₂ ‘vatten’, gen. pl. wieſpatu I 131₇ ‘herrar’ || βakniu II 12₁₂ ‘rötter’. En intressant ackusativform singularis är meniſi I 24₁₃ ‘månad’. Om den inte skapats av översättaren för att rimma med wiſi ‘alla’, kunde den tyda på att former med i i stället för obetonat e i konsonantstammar då förekom över ett större område i den samogitiska dialekten än i dag89. I Slavočinskis sångbok saknas ännu helt ändelsen -ums för dativ och instrumentalis pluralis av alla feminina substantiv, som nu fått starkt fäste i detta område; t.ex. dat. pl. śakūms ‘åt grenarna’, mergūms ‘åt flickorna’, aviūms ‘åt fåren’, instr. pl. śakūms ‘med grenarna’, mergūms ‘med flickorna’, aviūms ‘med fåren’90. Under 1600-talets första hälft fanns dessa ändelser tydligen ännu inte. Däremot hade dativ pluralis maskulinum med pronominellt ursprung -iems redan börjat ersättas av -ims (exemplen finns på s. 142). Adjektiven i sångboken uppvisar några arkaiska drag. Exempelvis har aiśkus, aśtrus, brangus, pigus, stiprus äldre böjningsändelser från a-stammen, jfr adv. ayβkay I 2₄, II 6₁₉, Ayſzkay I 99₁ ‘tydligt’, ack. sg. f. aśtra I 84₇ ‘vass’ (sägs också i dag), instr. sg. m. brangu I 119₁₈ ‘dyrt’, nom. sg. f. piga I 94₁₁ ‘billig’, adv. pigai I 94₆ ‘billigt’ (men nom. sg. m. ne pigus II 69₉ ‘inte dyr’, adv. pigiey I 60₂₃ ‘billigt’), nom. sg. f. Stipra II 86₂₅ ‘stark’, adv. ſtipray II 53₁₉ ‘starkt’ (sägs också i dag). I själva u-stamsparadigmet finns äldre former, t.ex. gen. pl. m. bayſu II 79₂ ‘förskräckliga’, teyſu żmoniu I 141₆, II 17₈ ‘rättfärdiga människor’, ack. pl. m. neteyſius II 62₁₃ ‘orättfärdiga’. Bland de pronominella adjektivens former bör nom. sg. f. med -oja uppmärksammas, t.ex. giwoia I 136₇ ‘den levande’, Panna ſżwentoia I 9₁₃ ‘den heliga jungfrun’, Graźiaufioia lilila I 24₃ ‘den vackraste liljan’. I översättarens dialekt används nu -oji. Att det förr här 88 skrivs -ii (Knyga Nobažnystės, M. Petkevičius, Volfenbiutelio postilė), -iy (B. Vilentas, B. Chilinskis, Knyga Nobažnystės) eller -ii (M. Daukša, Knyga Nobažnystės). Exemplen ges av J. Kazlauskas i publikationen „Вопросы славянского языкознания“, выпуск 5, Москва, 1961, s. 97—98. 89 Om den nuvarande situationen, se Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 58—59. 90 Se Z. Zinkevičius, a.a., s. 72—73. 165 Att det funnits en ändelse -ja, utöver i Slavočinskis sångbok, visar också ortnamnen i dokument från 1500-talet som samlats in av J. Spruogis, t.ex. Диделя – нива в Видуклев. вол⁹¹. På pronomenområdet bör först användningen av de enklitiska formerna mi, ti nämnas, t.ex. a) Diewe kam apleydaim I 82₁₀ ‘... du övergav mig’, kankint nepalaujam II 18₂₇ ‘plåga mig oupphörligt’, Draskõ [=Draskom] werksmas I 89₁₄ ‘sliter sönder mig...’, ſuminem II 26₁₁ ‘trampade ner mig’, Gierbſim wiſos ßalis I 21₄ ‘alla länder ska ära mig’, neſzkiem linkſmibe I 147₁₂ ‘bär glädje åt mig...’, Szełpkiėmgi I 155₂₁ ‘hjälp mig också’, b) Garbe duodut Diewe I 144₂₁ ‘jag ger dig ära...’, (~duoduot), Raſiut čia I 65₁₃ ‘jag skriver dig här’ (~raſiuot), Wadinamot Pán-ná II 86₅ ‘vi kallar dig...’, Aniolay [...] garbinat I 106₆ ‘... tillber dig’, Jaučias [...] šilduot I 59₂₁ ‘oxen... värmer dig’, Minios Zidu priešj įžėiot, O palmas ant garbes dejot I 106₁₀–₁₁ ‘... gick ut mot dig... lade palmer åt dig’, dáwet turtus Diews II 28₂₁ ‘Gud gav dig rikedomar...’, welinay [...] Deginſit ugnim nugara II 118₆ ‘djävlarna... ska bränna din rygg med eld’ (sammanlagt 40 exempel).⁹² Att dessa former hör till översättarens språkliga repertoar framgår av att de förekommer i rimposition (t.ex. I 88₂₂–₂₃, II 18₂₇–₂₈). I dag används de inte längre, vare sig i översättarens dialekt eller i andra litauiska dialekter, men spår av dem finns framför allt kvar just i det sydsamogitiska området⁹³. Tydligen försvann de där sent. Ackusativ plural maskulinum av de personliga pronomenen hade i översättarens dialekt redan då fått den ändelse -us som anpassats till nominalformerna (tùs ‘dem’, anuos ‘dem’ osv.; exempel ges på s. 142). En gång användes formen tiems i stället för femininum plural dativ toms (II 10₁₄). Om detta inte är ett korrekturfel⁹⁴, kan det vara en arkaism som är belagd i andra äldre skrifter⁹⁵ och i de tidigare litauiska dialekterna i Ostpreussen⁹⁶. I Slavočinskis sångbok används atematiska former av verben būti, (pa-, pra-)dėti, paduoti, (at-, pa-, per-, pra-, pri-, iš-, už)eiti, giedoti, palikti, pasiekti, t.ex. 1.sg. eſmi I 95₂₁ ‘jag är’, Pademi II 63₁₆ ‘jag hjälper’, Paduomi II 43₁₁ ‘jag räcker över’, Eymi I 74₁₇ ‘jag går’, 1. pl. Eſme II 50₁₃ ‘vi är’, 3. pers. eſt I 29₈ ‘är’, Padeſt II 107₂₈ ‘hjälper’, Paduoſt II 38₉ ‘räcker över’, eyt I 26₁₁ ‘går’, Gieſt I 105₁₉ ‘sjunger’, Pàlikt II 6₁₀ ‘lämnar’, ne paſiekt II 57₂₂ ‘når inte’, refl. deſtis II 121₅ ‘äger rum, läggs’ (sammanlagt 88 exempel). Jfr ack. sg. mask. atenti I 104₂₀, 121₂₁, II 111₁₁ ‘den som kommer’⁹⁷. Vissa atematiska former uppvisar samogitiska fonetiska drag, t.ex. 3. praes. Pàlikt II 6₁₀ ‘lämnar’ (= hög.lit. paliekti). Vid sidan av dem används också samogitiska ombildningar av atematiska former, t.ex. 3. praes. refl. atliktaſe I 153₁ ‘blir kvar’ (~ atliktase), ack. pl. mask. Ateytančius II 97₂₆ ‘de ankommande’. Dessa fakta visar att sydsamogiterna tal- ⁹¹ И. Я. Спругис, min. veik., 94. ⁹² Vokalen i de enklitiska formerna bevaras inte. Undantag utgörs av följande tre inte helt klara exempel med te (inte ti!): 1. Sunau te girdžiu raudanti, Aſž ſaweſp tawe bilanti I 95₁₆–₁₇ (J. Lebedys, a.a., s. 368, föreslår följande tolkning: ‘Son, må jag höra dig gråta, tala till mig’), 2. Tu weykdàla iki gala Mánà ßelpki kad kálbomïs Aß teyſingay ir láymingay Gárbinčiau te tulomis II 98₂₅–₂₇ (J. Lebedys, ibid., s. 421, föreslår att det osäkra Garbinčiau te ska förstås som ‘må jag tillbe’ eller ‘må jag tillbe dig’), 3. IOzupay pamazù, Meldžiute pamazù, Regi iog asz ne galiu, Eyti grey tay šiu kialu I 60₄–₇ (J. Lebedys, ibid., s. 363, föreslår att Meldžiute ska förstås som ‘jag ber dig’). ⁹³ Se Z. Zinkevičius, a.a., s. 300–301. ⁹⁴ J. Lebedys, a.a., s. 391, rättar den. ⁹⁵ Exempel ges av F. Špechtas K Z LVI 264 ff. ⁹⁶ Žr. J. Gerullis ir Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas, 1933, p. 44. ⁹⁷ En intressant participform förekommer i frasen Tie weyda Diewa žibanti Reg, įBkur garbe eiánti Im ſáu II 107₆–₈. Frasen bör sannolikt förstås så här: ‘De ser Guds lysande ansikte och tar åt sig den ära som kommer därifrån’. 166 Under 1600-talets första hälft använde seiniškiai vid sidan av atematiska verb redan nybildningar som bildats på grundval av tredje person; dessa trängde senare helt undan de atematiska formerna ur bruk. Den reflexiva partikeln -se ’-si’ (exempel ges på s. 145) användes då i södra žemaičių-rasėiniškiaiområdet betydligt mer än i dag. I dagens dialekt har den förkortade varianten -s blivit allmänt rådande; den förekommer redan i Slavočinskis psalmbok. Endast lokalt (t.ex. kring Pagramantis, Skaudvilė, Eižvilkas och Raseiniai) hörs ibland även -se vid sidan av den. I Lipkiškė (S. M. Slavočinskis hembygd) har -se inte belagts i dag. Det är möjligt att många žemaičiai (vi finner det till och med i M. Mažvydas katekes) och västliga aukštaičiai hade -se i ordslut innan -s fick fäste. I dag är den belagd på sina håll i de senares område, kring Jurbarkas, Ariogala, Liubavas och Kapsukas; den förekom också i fiskarnas tal vid Kuriska näset⁹⁸. Den som försåg psalmbokens språk med aukštaitiska former rörde inte vid den reflexiva partikeln -se⁹⁹, vilket visar att den då var populär även i aukštaičiaiområdet. Och mycket riktigt finner vi den i J. Bretkūnas och B. Vilentas skrifter, i ”Margarita Theologica” samt i ett eller annat exempel i K. Sirvydas ”Punktai sakymų” och J. Jaknavičius evangelier. Bland verbets övriga särdrag kan nämnas att formerna av presensstammen i i översättarens dialekt redan då fakultativt ersattes med former av ia-stammen (exempel ges på s. 142); dialekten hade då redan imperativformanten -kia- resp. -ke- (se s. 142), formerna i första person pluralis slutade redan på -ma, reflexiva former på -mos (se s. 142), och ändelsen -čiau förekom i första person singularis konditionalis (se s. 143). Tydligen pågick under 1600-talets första hälft, liksom nu i olika dialekter (även i södra žemaičiaiområdet), redan en konkurrens mellan ”atematiska” former av futurum och former av i-stammen, t.ex. andra person pluralis dirifite II 2₂₄ ’ni kommer att göra’, waykščioſite II 2₁₂ ’ni kommer att gå’ || negauſite I 102₁₃ ’ni kommer inte att få’, perſekineſite II 2₁₁ ’ni kommer att förfölja’¹⁰⁰. Bland psalmbokens mer särpräglade oböjliga småord kan nämnas den längre adverbformen daug daugi I 90₁₀ (ett tiotal exempel; i dag används den bara av sydliga aukštaičiai), adverbet Niau I 61₆, 96₄ eller nau II 119₁₄ ’kanske, möjligen’ (helt obelagt i dialekter och andra skrifter), konjunktionen Nesag II 65₂₃ eller Neſag II 49₅ (~ nesag, nesang) ’ty’ (används inte längre i dialekterna) samt prepositionen Anta II 22₅ ’på’ (i dag bara hos sydliga aukštaičiai)¹⁰¹. En mycket omtyckt partikel är gi > g, som fogas till olika böjliga och oböjliga ord, t.ex. genitiv singular maskulinum tog I 139₁₀ ’den där ju’, första person singular femininum toyg I 138₁₇ ’i den där ju’, nominativ plural maskulinum Wiſig I 63₁₅ ’alla ju’, tredje person presens Irogi¹⁰² I 132₆ ’det finns ju’ (< *irā + gi), andra person singular imperativ Bukig I 109₁ ’var ju’, konjunktionen Betayg I 14₁₂ ’men, fastän, dock’ samt partikeln Tegigul II 56₁₇ ’låt det ju’. I dag har ett åtminstone delvis liknande bruk noterats möjligen bara i Žietelas tal. Bland ordbildningsföreteelserna kan suffixet -inykas nämnas, t.ex. ackusativ singular daržinika I 114₄ ’trädgårdsmästaren’, nominativ plural káltinikay II 117₁₅ ’de skyldiga’. I dag används -ininkas i översättarens dialekt; det saknas helt i Slavočinskis psalmbok. Varianten -inykas 98 Se J. Gerullis och Chr. Stang'as, anf. arb., s. 47. 99 Det finns bara ett korrigerat exempel, men även det har i erratalistan åter ”rättats” till -se (se not 62). 100 En intressant futurumform i första person pluralis är peykſim I 114₆ ’vi kommer att straffa’. Om den inte är ett korrekturfel i stället för peykſim, skulle den kunna tyda på att former i första person pluralis med ett upprepat -m- element redan förekom då; se Z. Zinkevičius, anf. arb., s. 367 (§ 670). 101 Prepositionen ant används i psalmboken även med instrumentalis (Ant kryžiumi I 145₇, ’på korset’). I dag har ett sådant bruk, tycks det, noterats endast i den västra delen av žemaičiųdialekten. 102 J. Lebedys (anf. arb., s. 377) betraktar det utan fog som ett korrekturfel. 167 numera har det observerats endast längre österut än översättarens dialekt, i själva övre Aukštaitija omkring Raseiniai (Gerviniai) och Kelmė. Förr användes det tydligen över ett betydligt större område, eftersom vi också finner det i skrifter av författare från Östpreussen med ursprung i Samogitien103. Slavočinskis psalmbok visar att samogiterna under 1600-talets första hälft redan satte prefixet at- (inte ati-!) framför verb som börjar med konsonanten d, t.ex. inf. atiduoti II 3₁₈ ’ge tillbaka’, 3. praet. atadawė I 68₃ ’gav tillbaka’, 3. praes. adara I 112₂ ’öppnar’, n.pl.f. adaritas I 155₆ ’öppnade’. I psalmboken finns också en hel del material av betydelse för vår lexikons historia. Där finner forskarna ord som numera inte längre används i litauiskan, t.ex. padukšė (I 99₁₃, 140₁₂, II 19₇,₈, 47₂) och paduksis (II 22₆, 28₁₃) ’hopp’, penukšlas (I 143₂₁, 148₁₄, 150₃) ’mat, föda’, rudulis (I 65₁₉) ’stackare, fattig’, 3. praes. tieg (I 76ₐ₉, 78₉, 83₁₅, 122₁₄, II 19₃ m.fl.) ’säger’. Vissa ord har bevarat en äldre form, t.ex. velinas (I 69₁₃, 100₃, 121₁₃, II 76₁₈, 116₁₅ m.fl.) ’djävul’104. Många ord är numera kända endast i vissa dialekter. Så användes substantivet kėltuva (I 46₉, 68₉, II 21₂₅, 22₁₉, 32₁₈) då i såväl östra (K. Sirvydas), centrala (M. Petkevičius) som västra (J. Bretkūnas, M. Mažvydas) Litauen. Numera kan vi höra detta ord endast i östra Litauen, ungefär fram till linjen Labanõras–Giedraičiai–Daugai. Den som undersöker psalmbokens lexikon finner också ord som vi numera använder i en annan, ofta nyare, betydelse, t.ex. bernelis (I 31₂₀, 34₁₆, 36₂₀, 59₂₇, II 57₁₅) ’litet barn, spädbarn’, grynas (I 142₃, II 100₇) ’utfattig, fattig’, nasrai (II 26₂) ’mun’. * * * Den här presenterade analysen av språket i Slavočinskis psalmbok bör betraktas som det första försöket att undersöka detta betydelsefulla språkliga minnesmärke ur dialektologisk synvinkel. Analysen bör visa att forskning om äldre texter ur denna aspekt är lovande. I framtiden kan den ge mycket värdefulla uppgifter för språkets historia. Utan sådana uppgifter går det ju inte att skapa en historisk litauisk dialektologi, eftersom en jämförelse enbart av nutida dialektfakta leder till ändlösa hypoteser. Slutligen är forskning av detta slag en nyckel till att belysa den mycket komplicerade historien om hur det litauiska standardspråket, framför allt skriftspråket (förr fanns det inte bara ett), växte fram. Mottagen 1971.V.5. З. ЗИНКЯВИЧЮС Sångsamlingen av S. M. Slavočinskis språk (1646) Sammanfattning Det anses allmänt att språket i detta fornminne uppvisar en blandning av olika litauiska dialekter från 1600-talets första hälft. Syftet med föreliggande arbete är att noggrant inventera de element från dessa dialekter som 103 Jfr. Pr. Skardžius anmärkning i ”Archivum philologicum”, II (Kaunas, 1931), s. 197. 104 I Giesmynas finns även en kortare form, dock med stamändelsen a (inte ja!), t.ex. n.sg. Welnas II 94₁₀, g.sg. welna I 56₂, d.sg. Welnuy II 103₁, n.pl. welnay II 118₁₁. Att den längre formen inte är ett verk av språkgranskarna framgår av sångernas versmått; jfr rimmet mellan n. sg. welinas II 116₆ och a. pl. f. amžinas ’evig’, samt a. pl. welinus II 76₁₈ och a. pl. kalinius. 168 ingår i det undersökta fornminnets språk, lokalisera de nämnda dialekterna, klarlägga processen när sångerna översattes till litauiska samt fastställa vilken betydelse uppgifterna hämtade ur detta fornminne har för litauiskans historia och historiska dialektologi. Den detaljerade analysen av fornminnets språkliga särdrag visade att det endast innehåller element från tre dialekter, nämligen: 1) žemaitiska — trakten kring Nemakščiai–Viduklė, 2) aukštaitiska — trakten kring Kėdainiai och 3) östlitauiska (staden Vilnius). Till en början översattes sångerna till žemaitisk dialekt (översättarens modersmålstal) med tillägg av vissa aukštaitiska element, som översättaren främst använde för versmåttets skull, framför allt när han sökte efter ett passande rim. De andliga sånger som på detta sätt översatts till litauiska föll emellertid inte dem i smaken som organiserade utgivningen av sångsamlingen. Därför bearbetades texten senare (uppenbarligen inte bara av översättaren själv utan även av andra) i syfte att, där versen tillät det, ersätta žemaitiska former med aukštaitiska former som var typiska för det skriftspråk som då användes i Litauen, framför allt i Žemaitija stift, och som enligt författaren till denna artikel hade sin grund i dialekten kring Kėdainiai. De fåtaliga östlitauiska elementen som påträffas i sångerna uppkom av två skäl: 1) översättaren använde i stor utsträckning K. Sirvydas (Širvydas) östlitauiska ordbok, 2) en del av dessa element lånade översättaren direkt från Vilnius östlitauiska koine, där han bodde under sina studier vid Vilnius akademi. I det undersökta fornminnet har många värdefulla uppgifter påträffats för litauiskans historia och historiska dialektologi. De visar till exempel att den sydžemaitiska dialekten under 1600-talets första hälft redan hade långa monoftonger ī, ī (i stället för det moderna standardspråkets uo, ie), diftonger uo, ie (ur o, ē), och övergången från initialt e- till a- hade redan börjat ta form, medan akutbetonade ljudkombinationer u, i+r, l, m, n i trakten kring Nemakščiai–Viduklė ännu inte hade genomgått diftongering. På konsonantismens område bör man framför allt nämna den övergång från konsonanten zd till z som ägde rum. Konsonantpalataliseringen framför vokaler av e-typ såg då annorlunda ut än i den moderna dialekten: det var endast k, g och i viss mån š, ž (č, dž) som mjuknades avsevärt, medan övriga konsonanter i större eller mindre grad behöll sin ursprungliga hårdhet. Denna dialekt bevarade vid den tiden många gamla morfologiska former som numera helt eller nästan helt har försvunnit, exempelvis dualis, illativ, adessiv, allativ, pluralis lokativformer på -sa, dativ singularisformer på -iej hos substantiv med stammen på -i, enklitiska pronominalformer mi, ti, atematiska verbformer och den reflexiva partikeln -se, som användes flitigt. Samtidigt finns det i fornminnet redan några nya element som är typiska för den moderna sydžemaitiska dialekten. 169 I arbetet behandlas också uppgifter som kastar ljus över dialekternas historia inom det aukštaitiska dialektområdet. I avslutningen riktas lingvisternas uppmärksamhet mot behovet av att fördjupa studiet av gamla litauiska skriftliga minnesmärken ur ett dialektologiskt perspektiv. Mottaget 5.V.1971