Ratelio verpstės ir jos dalių pavadinimai

LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA A. JONAITYTĖ SLÄNDROCKENS SPINNROCK OCH NAMNEN PÅ DESS DELAR1 I större delen av Litauen fästs sländrocken numera vid spinnrocken — den sätts in i sitsen på den horisontella spinnrocken eller i änden av den tvärgående axeln på den vertikala spinnrockens spole. Sländrockar som fästs vid spinnrocken förekommer i två typer. Den första och mest utbredda typen består av en ganska lång vertikal stång, en kortare horisontell stång som sätts in i den och en liten bräda (på vissa håll en liten spjäla eller gaffel) som sätts in i änden på den senare2. Ullfloret fästs vanligen vid brädan med en träspets, mer sällan en spets av ben eller metall, och ibland knyts det fast. Den andra typen av sländrock består av en bräda med ett långt skaft som sätts in i en motsvarande del av spinnrocken, samt en spets eller ett snöre för att fästa ullfloret3. I Litauens sydöstra och delvis södra utkanter samt på de närbelägna litauiska språköarna i Vitryska SSR finns den urgamla sländrocken, helt fristående från spinnrocken, ännu kvar. Den är en ganska stor bräda för ullfloret med ett långt skaft, vars ände är fastspikad vid en bottenplatta med särskild form. När man spinner placeras plattan på en stol eller bänk, och spinnerskan sitter på den4. Ullfloret knyts vanligen fast vid en sådan sländrock, och själva sländrocken är inte isärtagbar. NAMN PÅ SLÄNDAN OCH DESS DELAR Benämningen på hela sländrocken har upptecknats i dialekterna i jämförelsevis liten omfattning, och uppteckningarna är mycket ojämnt fördelade. Ingen allmän benämning på sländrocken har alls upptecknats från samogitiska dialekter. I västlitauiska höglandsdialekter har vi, med ett par undantag, uppgifter endast från några få sydliga randdialekter. I de centrallitauiska höglandsdialekterna förekommer benämningen på föremålet likaså endast i uppteckningar från den södra delen av dialektområdet (söder om Kėdainiai). Även från de östlitauiska höglandsdialekterna finns få och sporadiska uppgifter — uppteckningarna är utan något mönster spridda över hela området. Däremot har själva sländrockens benämning, med undantag endast för den västra delen (ungefär fram till Nemunas), nästan regelbundet upptecknats i dzūkiska dialekter. 1 Artikeln behandlar uppgifter som upptecknats enligt insamlingsprogrammet för material till Atlas över det litauiska språket (se Insamlingsprogram för material till Atlas över det litauiska språket, Vilnius, första utgåvan 1951, den andra 1956, s. 15, fråga nr 31). De har delvis kompletterats med material från kartoteket till Ordbok över det litauiska språket. 2 Piešinį žr. Lietuvių etnografijos bruožai, Vilnius, 1964, p. 302; Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo instrukcija, Vilnius, I leidimas 1954, II — 1958, p. 126. 3 Se Litauisk etnografi i huvuddrag, s. 303, fig. 167(3). 4 Se teckningen i Litauisk etnografi i huvuddrag, s. 299, fig. 162. För övrigt har vi från några sydöstliga dzūkiska dialekter upptecknat till och med benämningen på den del av sländrocken som man sitter på. Det är rankà Nč, šiki-nė Mžn, Dv, šiknà Dbč, uodegà Daul, Grv. 121 Att uppteckningarna var få och ojämnt fördelade berodde på flera orsaker. För det första krävde insamlingsprogrammet och instruktionerna för materialet till Lietuvių kalbos atlasas över huvud taget inte att spinnrocken skulle namnges som ett separat föremål. För det andra sätts även spinnrockar av de två första typerna in i spinnrocken när man spinner lin eller blånor (ull endast på vissa håll), medan de annars förvaras åtskilda från den; därför kunde atlasmaterialets insamlare, särskilt när de arbetade utan instruktioner där en bild av en spinnrock med en insatt spindel fanns, lätt glömma att uppteckna själva spindeln: namn på spindeln och dess delar saknas helt i fler än 50 av de undersökta orterna5. För det tredje tycks själva namnet på spindeln som separat föremål i den västra delen av det litauiska språkområdet kanske rentav inte längre förekomma alls, att döma av den fullständiga avsaknaden av uppteckningar av det allmänna namnet på spindeln. De rikliga uppgifterna från dzūkiska dialekter kan däremot förklaras av att man där ofta fortfarande har en spindel av äldre typ – separat från spinnrocken – som människor vanligen betraktar som ett enda föremål utan uppdelning i delar. Att detta verkligen är fallet bekräftas av att uppteckningarna av namn på spindelns enskilda delar är mycket få just i dessa dzūkiska dialekter. Slutligen beror fullständiga eller ofullständiga, exakta eller inexakta uppteckningar av såväl själva spindeln som dess delar, vilket ibland tydligt framgår av det insamlade materialet, i hög grad också på subjektiva faktorer – dialektforskarnas kunskaper, goda vilja och noggrannhet, och ibland rentav på deras individuella ”smak”. De upptecknade namnen på hela spindeln är vanligen desamma som de allmänna namnen på dess båda stänger, och ibland, när stängerna har olika namn, samma som namnen på den vertikala, långa stången (t.ex. verpščiokas: 1. spindel; 2. spindelns vertikala och horisontella stänger; 3. den vertikala stången). Betydligt mer sällan är ett sådant namn upptecknat som beteckning för den horisontella stången. Det bör framhållas att ett och samma namn vanligen inte upptecknas med flera betydelser på samma ort: på en ort upptecknas det med en betydelse, på en annan med en annan, och så vidare. Två betydelser av samma namn kan upptecknas på en och samma ort endast om orten har undersökts två eller tre gånger vid olika tillfällen: vissa forskare har upptecknat en betydelse, andra en annan, och så vidare. Sådana fall av flertydighet kan tyda på två saker: 1) att namn på spindeln och vissa av dess delar i dialekterna inte längre alltid skiljs strikt åt, och 2) att de som samlade in atlasmaterialet själva inte riktigt förstod dessa delar och deras namn. Såvitt man kan bedöma utifrån analysen av materialet beror flertydigheten på båda de nämnda faktorerna. Ett namn med flera betydelser har ibland ett enda tämligen kompakt, sammanhängande utbredningsområde eller åtminstone ett slags koncentrationsområde. Med hänsyn till detta, och med strävan att behandla varje namn på ett och samma ställe, skiljs namnen på själva spindeln inte ut i ett särskilt avsnitt, utan behandlas tillsammans med motsvarande namn på dess delar – stängerna. Här kan man bara säga att alla upptecknade namn på själva spindeln har roten verp- (mer sällan varp-) och att de ibland också beror på föremålstypen. Till exempel kallas den spindel som sätts in i spinnrocken i trakten kring Druskininkus verpščiokas, medan den äldre, helt fristående från spinnrocken, kallas verpstis. För att följa någon form av systematisk ordning vid genomgången av namnen behandlas namnen med samma rot på spindeln och dess stänger efter antalet betydelser: man börjar med namn med fyra betydelser och avslutar med namn med en betydelse; inom betydelsegrupperna 5 Namn på spindeln och dess delar kan också saknas av andra skäl. Exempelvis saknas de mycket ofta i dialekterna från det forna Klaipėdaområdet eftersom man där slutade spinna för ganska länge sedan och namnen på spinnrockens delar med tiden till stor del föll i glömska. 122 inom grupperna följs alfabetisk ordning. För korthetens skull betecknas betydelserna med romerska siffror: I betyder att ordet är upptecknat som namn på hela spindeln, II att ordet är upptecknat som ett gemensamt namn på spindelns båda stänger, III att ordet är upptecknat som namn på spindelns vertikala stång och IV att ordet är upptecknat som namn på spindelns horisontella stång. 1. Namn med roten verp- (varp-). Namn med flera betydelser som har denna rot bildar ett sammanhängande utbredningsområde som täcker mer än hälften av hela det litauiska språkområdet. Den västra gränsen för detta område, som börjar vid gränsen till Latvijos TSR, går genom Namajūnus, Saločius, Kriaušiškis, Joniškėlis, Rozalimas, Voskoniai, Liūtiškiai, Lėgečiai, Šaukotas, Šnipaičiai, Laužai, Betygala, Ilgižiai, Rugėnai, Vandžiogala, Batėgala, Karmėlava, Pōderiškiai, Mauručiai, Plūtiškės, Igliškė, Liudvinavas, Kalvarija, Liubavas. Väster om denna gräns är namn med roten verp-|varp- upptecknade endast på ett fåtal enskilda orter. a) Varianter med verp-. Namnet verpstė (/verpstė) och dess diminutiv är upptecknade med alla fyra möjliga betydelser, men är mycket sällsynta och spridda. Betydelse I är upptecknad: var. verpstė Dknn⁶, Rb, Rk, Vrks, Grb, Ldž, Arn, Pjv, Gnn, Slčn, Kč, Rud, Lz, Zt, var. verpstė Lkm, Rop, Mgn, Šms, Vėž, Aps, Kmo, Zt, dimin. verpstėlė Jnšk, Rz; betydelse II: var. verpstė Ob, Gdė, Ut, Vdšk, Ig, var. verpstė Vrš, Lgn, dimin. verpstėlė Čkn; betydelse III: var. verpstė Antk, Blč, verpstė || verpstė (dial. varpstā. || varpsta.) Jtk; betydelse IV: var. verpstė Ds, dimin. verpstėlė Rd, Blč, Ssk. Diminutiven verpstėlis har också fyra betydelser. Det har inget enda sammanhängande utbredningsområde, men enskilda betydelser samlas ibland i mindre koncentrationsområden. Det förekommer oftast i den norra och östra delen av det allmänna verp-|varp--området. Betydelse I upptecknad: Alks, Mnkn, Antz, Kalv, Rš, Mdš, Kčg, Lb, Čkn, Siūl, Pstv, Ktn, Gržl, Antr, Akmn, Ker, Sde. I betydelse II är det upptecknat ganska ofta i ett område vars gränser ungefär kan dras genom Užūšliai, Namajūnai, Puodžiai, Jūrgenai, Panevėžys, Raguva, Radžiūnai, Kurkliai, Alanta, Vidėniškiai, Dubingiai, Joniškis (Molėtai distrikt), Molėtai, Kirdeikiai, Kiemionys, Vaiskūnai, Kriaunos, Svōbiškis. Dessutom är verpstėlis upptecknat i denna betydelse också i Zr, Antkm, Skn. I betydelse III är det upptecknat i Jnšk, Jrgn. Rk, och i betydelse IV i Dbk, Grst. Diminutiven verpstūkas har också fyra betydelser. Den har dessutom relativt tydliga och kompakta sammanhängande utbredningsområden. Gränsen för det största området kan ungefär dras genom Radžiūnai, Pėgiriai, Pliupai, Kėdainiai, Vandžiogala, Karmėlava, Pravieniškės, Palōmenė, Žasliai, Paparčiai, Šiauliai (Širvintai distrikt), Skliausčiai, Šiaudžiai, Žėlva, Balninkai, Knitiškiai. Gränsen för det mindre området från gränsen till Lenkijos LR går ungefär genom Liubavas, Keturvalakiai, Igliškė, Plūtiškės, Pąšlavantis, Naujoji Ūta, Ūdria, Simnas, Barčiai, Lazdijai, och det minsta området genom Šklėriai, Semeliškės, Kietaviškės, Pąneriai, Trakai. Några uppteckningar av namnet finns också från flera andra orter. I betydelse I är verpstūkas upptecknat i: Krkn, Kzt, Gg, Krm, Msn, ŠlŠ, Žsl, Ppr, Plut, Pšly, Sem, Ig, Onš, Lby, Žls. I betydelse II är det upptecknat i: Geid, Angl, Ob, Ds, Akns, Rdžn, Plp, Pg, Mln, Knit, Skdt, Grvn, Kdn, Ssk, Kngš, Žm, Psd, Jkt, Jds, Šš, Žl, Vnd, Mrkt, Vp, Pbs, Krkš, Kkl, Šdž, Btė, Pdg, Manč, Nvrn, Šr, Ššl, Plm, Čb, Skls, Prv, Ktv, Pnr, Dgrd, Plut, Trak, Kt, Ig, NjŪ, ŠkIT, Ldvn, Dkš, Glč, Ūd, Tlt, Klvr, Žls, Smn, Slp, Nvn, Rdm, Brč, Vngr, Lzd, Avž, Kpč, Pns. I betydelse III är namnet upptecknat i: Ds, Kur, Ok (upptecknat verpetūkas), Gg, Msn; i betydelse IV – Dpk, Kulv. 6 Dialektmaterialets lokalisering anges enligt den ordning för orter som fastställts för Lietuvių kalbos atlasas; endast ortnumret ersätts med förkortningen av namnet på respektive ort. 123 Därefter följer benämningar med roten verb-, noterade med tre betydelser. Den första av dem — verpstas — är mycket sällsynt. I betydelsen I har den noterats i: Jrgl, Vvs, Brsl, Aps; i betydelsen II — Skls; och i betydelsen III — Grst. Dem. verpsčiokas upptar ett gemensamt, kompakt och ganska stort område söder om det huvudsakliga området för dem. verpstūkas. Gränsen för området där Verpsčiokas förekommer går ungefär från gränsen till BTSR via Kabeliai, Kaniava, Vydeniai, Čebatoriai, Kuršiai, Rūdninkai, Maceliai, Panošiškės, Mergiškės, Žiežmariai, Kaišiadorys, Rumšiškės, Armaliskes, Pōderiškiai, Mauručiai, Išlaužas, Prienai, Birštonas, Balbieriškis (noterat som virpsčiokas7), Gelčiūs, Mėteliai, Avižieniai, Veisiejai, Leipalingis och Druskininkai; området omfattar alltså den sydligaste delen av de mellersta aukštaitiska dialekterna, större delen av de västdzūkiska dialekterna och någon enstaka gränsdialekt bland de sydvästliga aukštaitiska dialekterna. På andra håll har verpsčiokas noterats endast på några få enskilda platser. I betydelsen I har benämningen noterats i: Arml, Mrč, Krn, Drs, Prn, Užg, Mrg, NmjB, Glė, Mcl, Rūdn, Al, Gnn, Pčk, Ilgn, Drc, Čbt, Vyd, Vs, Lš, Knv, Maš, Drž, Rtn, Kb; i betydelsen III — Selm, Ilgn, Svl, Mrk. Överallt annars inom det nämnda området har verpsčiokas noterats i betydelsen II (på sammanlagt 33 platser). Dessutom har det i betydelsen II noterats i: Kmn, Tlm, Lkč, Krsn. Ett litet men ganska sammanhängande gemensamt område alldeles i utkanten av verb- /varp--området upptas av avledningar med roten verb- och prefixen pra-, prie-, pry- (noterat pri-). Områdets gräns går via Lėgečiai, Baisogala, Pociūnėliai, Krakės, Sutkūnai, Ilgižiai, Šnipaičiai och Šaukotas. Inga sådana avledningar har noterats i betydelsen I; i betydelsen II har praverpstūkas noterats i Pc, Až, Krk, Stkn, pryverpstūkas i Bsg; i betydelsen III: prieverpstis i Šnp, prieverpstūkas i Ilgž; i betydelsen IV: praverpstūkas i Pšš, prieverpstūkas i Šnp och pryverpsčiūkas i Škt. Några benämningar med roten verb- har två betydelser — de har noterats antingen i betydelsen I eller II. Av dessa har benämningen verpštis (/verpštis) det största och tydligaste sammanhängande området; den används i de sydöstra och delvis sydliga utkanterna av det litauiska språkområdet. Den västra och delvis norra gränsen för benämningens område går ungefär från Ceikinėliai via Švenčionėliai, Mielagėnai (Švenčionys distrikt), Troškūnai (Vilnius distrikt), Ažulaukė, Sudervė, Marijampolis, Vėžionys, Vydeniai, Kaniava, Druskininkai, Macevičiai och Kučiūnai. Strax norr och väster om denna gräns förekommer benämningen också ibland. Varianten verpštis har noterats i betydelsen I i: Skm, Ckn, Ml, Pirš, Švnč, Švnc, MIŠ, Rop, TrškV, Ažlk, Nmč, Mgn, Sde, Glb, Tlt, Jaš, Gnn, Gdiš, Šlčnl, Kurm, Daul, Mžn, Vyd, Vėž, Eiš, Btrm, Knv, Dgdn, Spgš, Drsk, Dbč, Grv, Lz, Vrn, Nč, Rod, Pls, Azr, Zt.8 Betydligt mer sällsynta är noteringar av benämningen i betydelsen II — Sdk, Mrp, Py, Kė. Varianten verpstis har noterats i betydelsen I i: Zbl, Dail, Mcvč, NG; i betydelsen II — Btė, BrčT. Dem. verpsčiūkas har hela tre ganska tydliga koncentrationsområden. Med ett eller annat undantag har det noterats i betydelsen I i det östra hörnet av verpsčio-området, ibland även sida vid sida med formen verpštis: Tvr, Vsn, Antl, Kvlt, Švnč, Švnc, Grv; dessutom långt från detta betydelseområde — Stm (”ditforslat” av forskare?). I betydelsen II bildar den noterade diminutiven två koncentrationsområden. Det större koncentrationsområdet ligger mellan Biržai och Vabalninkas (närmare bestämt: Prvj, Obl, Skns, Gtč, Kpr, Vb, Slm, Drss), det betydligt mindre området söder om Dusetos och Zarasai (Vič, Ant, Bln, Brčn). Dessutom har verpsčiūkas noterats i denna betydelse i: Tr, Kvr, Tj, Antkm, Ldk. 7 Dessutom har formen virsčiokas noterats i Mārgininkai. 8 Denna betydelse av verpštis har också noterats i Lydūvenai, men den har troligen ”förts dit” av dialektforskarna. 124 Avledningen verpstōkas är sällsynt och förekommer utspridd. I betydelsen I har den noterats i: Rud, Rtn; i betydelsen II — Sug, Kš, Kaug, Ryk, Lntv, AkV, Vrn, Lp, Lpln. Endast två avledningar med roten verp- har noterats enbart i den första betydelsen: verpėja i Vėl och verpstys i Prvn. b) Varianter med varp-. Avledningar med rotvokalen a förekommer betydligt mer sällan. De har inte heller några större sammanhängande områden. Om deras geografiska utbredning kan man i allmänhet säga att de förekommer endast i den norra och nordvästra delen av det gemensamma verp-/varp--området. Två benämningar med varp- har noterats i alla fyra möjliga betydelser. Den första är vārpstė (/varpstė) och dess diminutiver. Formen vārpstė har noterats i betydelsen I i: SmlB, Dkn; dem. varpstikė i Skdv; i betydelsen II vārpstė — Vsk, Ltk; i betydelsen III — Sšk, varianten varpstė i Dgn, dem. varpstėlė i Vdln; i betydelsen IV — vārpstė i Rm, varpstė i Užpė, dem. varpstikė i Užv, varpstūkė i Mšt. Den andra benämningen med fyra betydelser är dem. varpstūkas. Den har noterats i betydelsen I i: Št, Slik; i betydelsen II — Dvnd, Srv, Dt, Bub, Gžn, Lbn; i betydelsen III — AukšP och i betydelsen IV — Gražš (noterat som skersutinis varpstūkas). Endast en benämning har noterats med tre betydelser — vārpstis (/varpstis). Den saknar helt betydelsen I; formen vārpstis har noterats i betydelsen II i Lau, varianten varpstis i Mtč; formen vārpstis i betydelsen III i Šnp; i betydelsen IV — varianten varpsis i BdŠ. Dem. varpsčiūkas förekommer endast i två betydelser — II och III. Den har noterats i betydelsen II i: Ėr, Ul, Rm, Jtn, AukšP; i betydelsen III — Vš. Samma betydelser har också dem. varpstėlės, som har noterats i betydelsen II i: Žml, Užš, Slč, GžnP, Kršš, Svn, Aukš, Užb, Ps, Pnd, Rk, Der, Rz, Mdkn, Šlt, Sml, Spr, Jdp, Mžš, Všn, Šmn, Vdkt, Lbn; i betydelsen III — Slč, Alz, Skp, Ši. Avledningar med prefix och roten varp- bildar en egen liten grupp. Deras varianter och betydelser varierar. Varianten prievarpstis har noterats i två betydelser: I — Rgė; III — Gražš och Btg. Övriga avledningar har noterats i endast en betydelse: betydelsen II — prievarptė i Nrnj, prývarpstė i Trm; betydelsen IV — pravarpčiūkas i Škt, pravarščūkas i Jsv, prývarpstis i Klm, prývarptė i Užv. 2. Benämningar med andra rötter. Benämningar med andra rötter (inte verp- / varp-) har färre betydelser, eftersom, som redan har nämnts, ingen av dem någonstans har belagts i betydelse I, dvs. som benämning på hela spinnrocken. I övrigt delas de in i två grupper: till den första hör sådana som vanligen har belagts med tre eller två betydelser, till den andra sådana som har belagts endast med en betydelse — antingen bara II, eller bara III, eller bara IV. a) I alfabetisk ordning är den första benämningen i den första gruppen den trebetydelsebärande hybriden panėlė. Den benämningen har ett något större och tydligare utbredningsområde i Samogitien. Områdets gränser går ungefär så här: Židikai — Puõkė — Sedà — Alsėdžiai — Plùngė — Alkas — Užpeliai — Eidžiotai — Rūdupiai — Gadūnāvas — Dauginiai — Purvėnai. Utanför detta område har benämningen belagts på ytterligare ett par platser i Samogitien. I Aukštaitien förekommer den norr och söder om linjen Radviliškis — Smilgiai (Panevėžio r.) samt i trakten kring Gruzdžiai och Rudiškiai. I betydelse II är panėlė belagd i: Pkl, Zst, PrvnM (didžioji panėlė), Mžč, Pk, Sd, Dgn, Drg, Rudš, Als, Gd, Eidž, Vsk, Mdng, Sml; i betydelse III — Žd, Srp, Pln, Žlb, Gtt, Aks, Rd, Užpė, Vdln; i betydelse IV — Ip, Rdp (statinūko panėlė9). 9 Ytterligare några benämningar med samma rot har belagts: i betydelse III — panā (sl.) KetS; hybr. panikė Ždv (ilgoji panikė), Šil (didžioji panikė), paniūkė DmŠ (kuodelio paniūkė). Slavismen pōnas har betydelse II i Vrd och betydelse III i Rt, Ždv (rt.). 125 b) Benämningar med roten rank- har ett gemensamt, tydligt utbredningsområde som omfattar den norra och nordvästra delen av Samogitien. Områdets östra och södra gräns går genom Gėpaičiai, Padvarėliai, Dauginai, Trimėsedis, Telšiai, Žlibinai, Mižuikai, Endriejāvą, Mataičiai, Antkopti, Gargždai, Kalotė. Således korsar den mellersta delen av utbredningsområdet för benämningarna med roten rank- utbredningsområdet för panėlės. I den västra delen av utbredningsområdet för roten rank-, ungefär fram till linjen Ylakiai — Puokė — Vārdūva — Alsėdžiai — Plungė — Mižuikai — Endriejāvas — Mataičiai, dominerar benämningen rankà. Den har belagts i tre betydelser: II, III och IV. Den dominerande betydelsen är II. rankà är belagd i denna betydelse i: Skd, Šrk, Plkn, Žemt, Ms, Vbl, Pk, Šaukl, Vndk, Vrd, Ket, Dr, Slnt, Gntl, Skrp, Als, Strp, Mšn, Bbr, Krtn, Klnš, KrklP, Pln, Šak, Mžui, Grg, End, Mtč, och dessutom i Lž och Vks. Den är belagd i betydelse III i: Lc, Yl, Ip, Gntl, Krtn, KrklP, Žlb, Klo och i betydelse IV i Srp, Bdr, Antk. Samma tre betydelser har även dem. rankėlė. Den är belagd i betydelse II i: Knb, Skl, Žd, Gpč, Piev, Trm, Dgn; i betydelse III — Urv, och i betydelse IV — Lc, Dpš, Trk, Pdv, KetS, Klš, Gntl, Tl, Krtn, KrklP, Žlb, LapK10. En avledning med denna rot, rāikena (dial. rọ̄ṇkena), har två betydelser — II och III. Den är belagd i betydelse II i: Kerv, Klgr, Žbn, Grg; i betydelse III — Bdr, LapK. Dessutom har följande belagts i betydelse II: dem. rankenėlė Klk, avledningarna rankinė Skl och ranktūrýs Vgr. c) Olika benämningar med roten stieb- har ett stort och relativt tydligt gemensamt utbredningsområde i Litauens sydvästra del. I öster gränsar området för benämningar med denna rot, från gränsen till Folkrepubliken Polen till Betygala, till det gemensamma utbredningsområdet för benämningar med roten verp- varp- (se s. 123), i nordväst från Kojėliai till Švėkšna — till utbredningsområdet för benämningar med roten rank-, medan den återstående norra och delvis nordöstra gränsen går så här: Švėkšna — Stiriškė — Šilalė — Girdiškė — Adomaičiai — Skabūčiai — Labūnavėlė — Kražiai — Kelmė — Lyduvėnai — Betygala. Det bör endast tilläggas att större delen av de tidigare socknarna i Klaipėdaområdet måste undantas från det angivna området, eftersom benämningar på dessa spinnrocksdelar inte har belagts där (jfr fotnot 5 på s. 122). En viss tendens till koncentration av benämningar med denna rot kan också skönjas i norr, nära den lettiska gränsen, inom området mellan Gėpaičiai, Papilė, Gruzdžiai, Rudiškiai och Žagarė. Benämningar med denna rot har dessutom belagts sporadiskt på några andra platser. Inom det gemensamma utbredningsområdet förekommer olika benämningar med roten stieb- mer eller mindre om vartannat och bildar knappast några tydligare, separata småområden. De har också olika många betydelser. Flest — tre betydelser vardera — har vissa diminutiver. Dem. stiebėlis har betydelserna II, III och IV. Av dessa dominerar betydelse II tydligt. Diminutiven är belagd i denna betydelse i: Žg, Gpč, Dlb, Sbl, Kyb, Rudš, Pžč, Adm, Pj, Nmk, Vn, Žv, Jc, Trg, Jni, Pšlt, Erž, Kul, Vrt, Žnd, Paul, Mdn, Rgl, Eič, Grdž, Bit, Sdr, Jrb, Jt, Kriū, Vlkj, Zp, Grš, Šnk, Nm, Žvr, Br, KzR, Žal, Plv, KzK, ĄžB, Mzr, Kbr, Alvt, Viky, Kps, Vikb. stiebėlis är belagd i betydelse III i: Gdč, Dpš, Trk, Klš, Grd, Alj, Trs, Pgr, Lm, Rs, Žgč, Jc, Pau, Mšt, Paul, Stak, Grdž, Skr, Jrb, Skrd, ĄžB, Alvt, Klam, Brt och i betydelse IV i NmŠ, Lauks, DglšR. Samma tre betydelser har även dem. stiebūkas. Flest belägg har betydelse II — Alj, Bt, Vdk, Grk, Ar, Jd, Pgsn, DglšR, Raud, Vl, Čk, Šk, Lkš, Bjr, Agu, Br, KzR, Žal, Alk, Plv, Klam; något färre har betydelse III — Pp, Lbnl, Skbč, Pašl, Krž, Klm, Adm, Pkrž, Sg, Stl, NmŠ, Lau (lenčikės stiebūkas), Pšlt, Ar, DglšR, Pjv. Dem. är belagd i betydelse IV på de allra färsta platserna — Pkrž, Pgr, Vdk, Rs, Jc, Pau, Stak. 10 Dessutom har följande diminutiver belagts i betydelse IV: rankikė Klo, rankiūkė Šlv, statinėlio rankiatė Lnkv. 126 Formen stiebas är belagd med två betydelser: II och III; betydelse II — Kjl, Skč, Nmk, Jni, SmIn, Vinč, Blk, Žal, AžB, Kbr, Všt, Graž11, medan betydelse III — Drg, Plik, Šv, StirK, Rm (belagt varpstängel), Tvsk, BdŠ, Šll, Vdk, Ktč, Pau, Lauks. Ett par avledningar med roten stieb- är belagda endast i en betydelse — III. Dessa är diminutiven stiebiukas i Drg, Ldv, Btg och stiebūtis i Vl. d) Det diminutiva namnet stulpėlis är belagt med tre betydelser, medan stulpiūkas är belagt med två. Båda är relativt ovanliga och saknar tydliga utbredningsområden. Tillsammans med namn bildade av andra rötter är de huvudsakligen belagda på Nemunas högra strand, vid gränsen mellan utbredningsområdena för rotvarianterna verp- / varp- och stieb-. I östra Litauen grupperar de sig kring linjen Šuviekas — Kuktiškės. På andra håll är de belagda endast på enstaka platser. Diminutiven stulpėlis är belagd med betydelserna II, III och IV. Betydelse II är belagd i: Svk, Avl, Ant, Tršk, Jknn, Sug, Ktk, Bté, Jaš; betydelse III — Sdb, Škt, PŠš, Šlpb, Jsv, Kulv, Me, Mnšk, Užsl; betydelse IV — Ldv, Šnp, Arn. Diminutiven stulpiūkas är belagd med betydelserna II och III. Betydelse II är belagd i: Gnč, Btg, Lnč; betydelse III — Kšl, Klm, Pkrž, Ldv, Šlv, Tvj, Zp. Dessutom är formen stulpeliūkas också belagd i betydelse II i Tj. e) Bland de ännu mindre spridda namnen är diminutiven stipinūkas belagd med två betydelser — III och IV: med betydelse III i Kltn, och med IV i Vg, Lkv. Andra förekommande avledningar med samma rot är belagda enbart med betydelse III: stipikė i Vvr, stipinas i Rt, Klm, Tt, stipiniūkas i Pkrž. Därefter följer olika namn som är belagda med endast en av betydelserna. Bland denna grupp är de som är belagda med betydelse II minst vanliga. Dessa är sl. kavalierius i Kbl, hybridformen kuodelštangė i Drck, sargėlis i Mrč, sargiukas i Mtč, hybridformen stabelis (jfr lett. stabs ”stjälk, stolpe”) i Kri, Nair, steibūlai (belagt som stebūlai) i Rsn, hybridformen panelės12 koja i Stpr, panelės kojos13 i NrnJ, verpstės kotas i Dbk, verpstės kotėlis i Bržn, hybridformen verpsčiuko romėlis i Kvlt. Det finns inte många namn som är karakteristiska för enbart betydelse III eller enbart IV, det vill säga namn på den vertikala respektive horisontella spindelstaven. Dessutom har de båda stavarna, såvitt man kan bedöma utifrån det tillgängliga materialet, tydligt åtskilda namn endast inom ett ganska begränsat område. Områdets gräns kan ungefär anges så här: Švėkšna — Rietavas — Telšiai — Papilė — Meškuičiai — Vaškai — Pakruojis — Šeduva — Šiluva — Šilalė — Švėkšna. På andra håll, som framgår av de flertydiga namn som diskuterats, är beteckningarna betydligt mer sammanblandade, även om man ibland kan skönja vissa tendenser till differentiering. Namn på stavar med samma rot skiljer sig ibland från varandra genom: 1) suffix, till exempel a14 — rańkena, b — rankà i Bdr, a — rańkena, b — rankėlė i LapK, a — stiebelis, b — stiebūkas i Pgr, Jc, Stak, a — stiebūkas, b — stiebelis i NmŠ, DglšR, a — varpstėlis, b — varpsčiūkas i Ši; 2) en icke-diminutiv och en diminutiv form, till exempel a — prieverpstis, b — prieverpstūkas i Šnp, a — 11 På de två sistnämnda platserna (Všt, Graž) är stiebas belagt. Eftersom inga andra kasusformer har noterats är det oklart om den cirkumflexa accenten här är ett dialektdrag eller ett misstag av forskarna. 12 Panelė kallas i dessa trakter en liten bräda på vilken totten fästs. 13 Norr om Biržai, alldeles vid gränsen mot Lettland, är koja belagt med betydelse III — som namn på den vertikala spindelstaven — i Kld, Ttr, Ljn. Att namnet på den horisontella staven regelmässigt saknas på dessa platser tyder på att koja här sannolikt bör betraktas som en gemensam beteckning för båda stavarna. Till samma betydelse hör troligen också diminutiven kojėlė i GžnP, vilken forskarna har belagt med betydelse IV. 14 Vid behandlingen av medlen för att skilja mellan beteckningarna på spindelstängerna markeras den vertikala staven med bokstaven a och den horisontella med bokstaven b. 127 hand, b – lilla handen Gntl, KrklP, Žlb, a – hand, b – lilla hand Klo, a – skaft, b – litet skaft Lauks, a – skaft, b – litet skaft Vdk, Pau, a – slända, b – liten slända Grst, a – slända, b – liten slända Blč; 3) icke-diminutiv och diminutiv form med attribut, t.ex. a – hand, b – liten hand Lc, Krtn; 4) med attribut, t.ex. a – stabelis (hybrid.), b – tvärgående stabelis Kri, a – litet skaft, b – tvärgående litet skaft VlkV, a – litet skaft, b – tvärgående litet skaft Vl, a – liten axel, b – mindre liten axel AukšP, a – liten slända, b – mindre slända Vnd, a – stort litet skaft, b – litet skaft Trg, Jni, a – hög panel (hybrid.), b – liten panel på brädan Sd, a – stor hand, b – liten hand Klnš, a – lång slända, b – tvärgående slända Lel, a – längsgående liten pelare, b – tvärgående liten pelare Tj, a – längsgående liten slända, b – tvärgående liten slända Šmn, a – längsgående liten slända, b – tvärgående liten slända Čb, a – stående liten slända, b – tvärgående liten slända Der, a – stort litet skaft, b – litet skaft EiČ, a – stort litet skaft, b – tvärgående litet skaft Šk; 5) med suffix och attribut, t.ex. a – litet skaft, b – tvärgående litet skaft Rs. I det område där de båda små skaften har skilda namn kallas det vertikala lilla skaftet vanligen med olika avledningar av roten stat-. Formen statinis har, med undantag för tre belägg, noterats i den västra delen av det nämnda området – i olika samogitiska dialekter: Pdv, Pp, Rdp, Urk, Dž, Lks, Vds, Gdm, Žr, Šlpg, Šauk, Krtv, Tv, Vg, Mtč, StirL, Lkv; troligen av misstag som gemensam benämning på båda små skaften – Eig, Eidž. I de östaukštaitiska dialekterna är statinis belagt i: Škn, Kpčn, Srk, varianten statinys – Spt. Endast i samogitiska dialekter förekommer diminutiven statinėlis: Rug, Lpl, Tl, Lk, Šdv, och endast i östaukštaitiska dialekter statinėlis: Stgv, Mkn, GžnP, Gst, Brd, Nrv, Lnkv, Gln, Nrš, Pkr, Krb, Šd, Miež, Nj, Škt; troligen av misstag som gemensam benämning på båda små skaften – Bčn, Stpr (rãtinio statinėlis), Rgn. Diminutiven statiniukas har noterats i: Auks, Gd, Trš, Rdn, Pkš, Krš, Lpč, Gnt, Lpr, Špn, Rz, Pkp, Lbnl, Pd, Kbl, Tt, Lgč, Tvrj; troligen av misstag som gemensam benämning på båda små skaften – Kntv, Aukšt. Diminutiven statinukas har noterats i: Mic, Rdp, Varn, Šlpg, Užv, Gml, Vg, Šln, Lkv, Pašl, Kv, Nuom. Formen statėlis (hybrid.? jfr lett. stats ”påle, stolpe, statinis”) har noterats i Nair; troligen av misstag som gemensam benämning på båda små skaften – Jo, som benämning på det horisontella lilla skaftet – Jnšk, Jrgn. Från enskilda orter har också andra benämningar på det vertikala lilla skaftet noterats: cigōnas (sl.) Pin, verpsčiuko kojėlė Mtj, kojūkė Šlv, pérvagis || pervagõs Rmč, stōvas Skn. För att beteckna det horisontella lilla skaftet används i stor utsträckning olika avledningar av roten skers-. Formen skersinis har noterats i: Pp, Škn, Gst, Trš, Brd, Nrv, Urk, Kpčn (statinėlio skersinis), Rk, Krtv, Šd, Rt, Vdln, Sdb, Nj, Mžš (rt.), Ždv, Lkv, Klm, Tt, Nrb (verpstėlio skersinis), Kv (pryverpstės skersinis), Kltn, Ut, Spt, Tlm, Vgt, Mtj, Užsl (stulpėlio skersinis), Skrd, Pjv, Brt, Seln (verpsčioko skersinis), Ilgn, Mrk (verpsčioko skersinis), varianten skersinis Srk. Diminutiven skersinėlis har noterats i: Gdč, Pdž, Gln, Pkr, Krb, Gtt, Jtk, Skp, Miež, Vdln, Kur (verpsčio skersinėlis), Užsl (stulpėlio skersinėlis), Seln; skersinėlis Gg. Diminutiven skersiniukas har noterats i: Nair, Rdn, Pkš, Krš, Dmš, Lpč, Dž, Lpr, Špn, Nrš, Rz (statiniuko skersiniukas), Skp, Pkp, Ksl, Pd, Kbl, Lgč, Šlv, Alj, Tvrj, Šlpb, 128 Lau (tvärslån till sländan), Btg, Ilgž, Paul, Jrb, Mnšk, Zp, och diminutivformen tvärslå — Rdp, Šlpg, Vg, Šln, Ždv, StirL, Lkv, Skbč, Pašl, Krž, Klm, Šdv, Nuom, Pkž, Grd, PŠlt (tvärslån till skaftet), Tms, Grdž, Skr, Alvt, Klam, Svl. Formen skérsis och dess avledningar har, med ett undantag, upptecknats endast i Samogitien: skérsis Rug, Žr, Vvr, Šv, Tvsk; diminutivformen skersėlís Lpl, Lk, Rt, Jdr; diminutivformen skersiúkas Sk, Pp, Gu, Gd, Trš, Gnt, Lks, Vds, Gdm (tvärslån till byggnaden), Varn, Gml, och skersukas — StirK. Dessutom har följande former med skers- också upptecknats: tvärbräda Adm, tvärträ Krb, tvärgående trä Drg, tvärskaft Rmč. Från enstaka orter har också andra benämningar på den horisontella lilla staven upptecknats: armbåge Yl, liten armbåge Šlpg, balžėnūkas Šil, litet ben Aks, liten stötta (hybridform, jfr lett. likt ”lägga, ställa”) Slč, liten träbit till sländan Stgv, sländans främre del Msn, fäste Alz, liten stötta Št. Som avslutning på anmärkningarna om benämningarna på sländans små stänger kan också nämnas att det ibland, vid sidan av de egentliga benämningarna, förekommer upptecknade ersättningsord som påle, käpp, pinne, liten käpp, medātis, trästicka, liten sticka, liten stör (hybridform), liten gren och liknande. BENÄMNINGAR PÅ SLÄNDANS FÄSTE Som redan nämnts i artikelns inledning fästs lintotten vanligen vid en liten bräda. På sina håll i södra Litauen placeras den emellertid på en träpinne med flera grenar, utvald särskilt för ändamålet, eller på ett reketukas15. Dessutom skiljer sig på vissa håll anordningarna som lintottar av lin (blånor, linrester) respektive ull hängs på. Till exempel läggs ull som ska spinnas kring Eičiūai, Raseiniai och Bārtininkai på en särskild gaffel, medan lin kring Eičiūai och Raseiniai hängs på en liten bräda och i Bārtininkai på ett reketukas. Benämningarna på lintottens bräda varierar mycket i dialekterna, men någon direkt motsvarighet till standardspråkets grundform16 — prievarpstė — har inte upptecknats där. Den närmaste motsvarigheten är diminutiven prievarpstėlė, som också endast har upptecknats på två orter — Žg, Gdč. Varianten med rotvokalen e är sällsynt: prieverpstėlė Vnk. I allmänhet är benämningar på prievarpstė med den roten och den ordbildningstypen mest utbredda i den nordvästra delen av Samogitien. Den östra gränsen för detta område kan dras genom Laižuva, Viekšniai, Mickiškė, Vidso-dį och Varniai; den södra från Varniai via Eidziótai, Žlibinai, Karklėnai (Plungės distrikt), Stropeliai, Kretinga och Pryšmančiai. Även sydost om detta område förekommer enstaka uppteckningar. 15En sådan pinne ska i trakten kring Žalioji och Kybartai kallas šakutė. Även reketukai finns i olika, mer ovanliga utföranden. Ibland tycks de likna en gaffel; jämför uppteckningarna i Litauiska språkets ordboks kartotek: ”reketỹs —...sländan är inte av en bräda, utan böjd av en treklyka, vid vilken lintotten binds” Mrs; ”reketỹs — en grenig grankvist jämnas till snyggt och sätts i spinnrocken; lin eller blånor läggs mellan kvistarna och spinns” Ls. Men de kan också vara mer komplicerade; jämför uppteckningen i ordbokskartoteket: ”reketi̇́kas, vid vilken lintotten binds under spinningen,...tillverkad av fyra stolpar som sammanfogats med tvärslåar — den har formen av ett rätblock” Klvr. Av en teckning i Litauiska språkets atlas samlingar att döma skiljer sig reketukas från trakten kring Bārtininkai från det just beskrivna genom att båda ändarna är spetsiga — tvärslåarna ligger an mot en tjockare kärna i båda ändarna, och den erforderliga böjningen på tvärslåarna hålls på plats av två hjul i olika storlek (det övre mindre), påträdda på kärnan med ett visst avstånd mellan sig. Det är okänt hur reketukas från trakten kring Didvyžiai såg ut, eftersom en lapp i ordbokskartoteket med uppteckningen från den orten endast förklarar att det är en spinnrocksslända. 16 Žr. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1972, p. 611. 9. Užs. Nr. 1026 129 Av alla samogitiska varianter ligger prývarpstė närmast standardspråksnormen. Även om den inte upptar något sammanhängande litet område och dessutom oftast har belagts intill andra varianter eller benämningar, är den ändå mer koncentrerad till det angivna gemensamma utbredningsområdets sydöstra hörn; belagd i Vrd, Als, Eig, KrkIP, utanför utbredningsområdet i Pašl; variant pryvarpstė belagd i Žlb, Vds; utanför utbredningsområdet belagd variant prývarpstis i Kšl; diminutiv prīvarpstėlė belagd i Vkš. Från några få orter har former med rotvokalen e belagts: prýverpstė i Strp, Kbl, pryverpstė i Rdp, Eidž, Kv, samt den tveksamma formen prýverpė i Eidž. I det nordöstra hörnet av det gemensamma utbredningsområdet upptar formen prývarptė ett i stort sett sammanhängande litet område; den är belagd i Pkl, Lž, Pk, Dgn, Gntl samt i Grsl, Varn; variant pryvarptė i Žlb, prývarptas i Sd; diminutiv pryvarptėlė belagd i Knb, Zst och prývarptelė i Skl, Dpš, Urv, Trk, Dgn, Mic. Dessutom är formen prývarpelė belagd i Gu. Den mest sammanhängande och tydliga utbredningen har varianten prývartė (/ pryvar tė), som upptar hela den västra delen av det gemensamma utbredningsområdet. Den östra gränsen för detta område går genom Kerviai, Ylakiai, Vabalis, Vindeikiai, Alsėdžiai och Babrungėnai. Formen pryvartė är belagd i Mšn, Krtn. Utanför sitt eget utbredningsområde är diminutiven prívartelė belagd i Vkš. Benämningen ver̃pstė17 förekommer utspridd i olika dialekter, belagd på enstaka orter. Den har belagts i Kld, Bčn, Tlm, Me, Skrd, Klv, Jv; intill andra benämningar i Gtč, Vb, Pašl, Stak, Nmn, Lp. Också varianten verpstė förekommer utspridd och är nästan alltid belagd intill någon annan benämning – i Tl, Eidž, Vvr (rt.), Dbk, Sug, Čl, Avž. Diminutiven verpstėlė är ovanlig – Tl, Rdp, Sdk, Vgt, Dkš. Maskulinformen ver̃pstis är belagd i Skn, varianten verpstis i Paul, Grdž; diminutiven verpsčiukas i Gtč, Vb, Kvlt, verpsčiokas i Ilgn, verpstėlis i Pbr, Pin, Vdln, Nrb, verpstinėlis i Šd, verpstukėlis i Vdkt. Formar med rotvokalen a förekommer också, nämligen: vãrpstė i RdN, Pk, Gln, Grk, varpstė i Lks, Vds, Aks, Šlpg; diminutiven varpstikė i Trš, Užv, vãrpstis i Žd, Vg; diminutiven varpstėlės i Tfr, Ljn, Nair, Mdkn, varpstūkas i Dub. Ett litet men mycket tydligt och sammanhängande utbredningsområde har den hybrida benämningen på spinnrockens slända, kuodėlnyčia. Områdesgränsen, som börjar nära Sudárgas vid gränsen till Kaliningrad oblast i RTFSR, går genom Vertimai, Žindaičiai, Girdžiai, Skirsnemunė, Raudonė, Kriūkai, Agurkiškė, Pilviškiai, Vilkaviškis, Alvitas och Kybartai; benämningen är alltså mest karakteristisk för en del av Veliuona-dialekterna och de sydliga västaukštaitiska dialekterna, men i områdets nordvästra hörn omfattar den också gränsdialekterna bland de nordliga västaukštaitiska dialekterna. Utanför sitt eget utbredningsområde har den endast belagts i Gervinė, det vill säga redan bland samogiterna. Den största sammanlagda ytan upptas av olika varianter av benämningar med roten lent-. I Samogitien har avledningar av denna rot inte alls belagts endast inom utbredningsområdet för prývartės och dess varianter. I västaukštaitiska dialekter saknas de, med undantag för gränsdialekterna, i kuodėlnyčios utbredningsområde och i dialekterna söder om detta område. Området för varianter med roten lent- omfattar också en stor del av den östaukštaitiska dialekten och de allra västligaste östdzū-kdialekterna. Den östra gränsen för det gemensamma utbredningsområdet för varianterna med roten lent- kan ungefär dras genom Virškupėnai, Anglininkai, Šukioniai, Berklainiai, Daršiškiai, Šalteniai, Karšakiškis, Panevėžys, Raguva, Traupis, Jotainiai, Ėokainiai, Gaižūnai, Pasoda, Markū- 17 Dessa och andra nedan återgivna benämningar med roten verp-/varp-, deras varianter och diminutiver, liksom vissa prefixavledningar, har på andra orter belagts som allmänna benämningar på hela sländan eller dess skaft (jfr s. 123—125). Det är oklart om sådana belägg överallt återspeglar faktiska dialektförhållanden, det vill säga att olika föremål i olika dialekter benämns med samma ord, eller om de på vissa håll har uppkommit därför att forskarna blandat ihop sländans delar. 130 …tiškius, Gegužinė, Vievis och vidare mot sydost ända till Dieveniškės. Det är sant att benämningen som tillnamn i sydost, ungefär från linjen Druskininkai – Perloja – Varėna – Valkininkai – Marijampolis, över huvud taget har noterats mycket sällan. Den gemensamma arealen för roten lent- delas av olika varianter upp i mindre områden. Ibland är dessa områden tydligt åtskilda från varandra, och ibland överlappar och korsar de varandra delvis. Žemaičiai mellan Kretinga, Plungė, Rietavas, Žvingiai, Vainutas, Ramučiai, Veiviržėnai, Dumpiai och Plikiai använder formen lentālė eller dess avledningar för att beteckna tillnamnet: lentalėlė Pln, lentalikė Vvr; dessutom har denna avledning noterats även i Šdv. Den norra och östra delen av arealen för den gemensamma roten lent- upptas av diminutiven lentėlė. Gränsen för det område den täcker, som börjar vid gränsen till Lettiska SSR, går ungefär via Židikai, Šėda, Varduvas, Gadūnava, Papilė, Šiupyliai, Šiauliai, Radviliškis, Vaiduloniai, Pociūnėliai, Šlapaberžė, Kėdainiai, Labūnava, Vandžiogala, Rumšiškės, Žiežmariai, Barčiai (Trakų r.), Valkininkai och Kuršiai. Dessutom har denna diminutiv ytterligare två små, isolerade områden — ett bland žemaičiai mellan Lieplaukė, Luokė, Šlapgirė, Rietavas och Žlibinai, och ett bland östliga aukštaičiai kring Kurkliai, Želva, Juodieji och Pabaiskas; i övrigt har den noterats på enstaka orter även inom områden med andra benämningar. Diminutivformen lenčiukės huvudsakliga utbredningsområde utgör en triangel mellan Baisogala, Žeimiai och Ariogala; dessutom har denna diminutiv noterats på enstaka orter — Žg, Drg, Dmš, Škt, Ldv, Šlv, Alj, Ktv, Trak. Diminutiven lenčikė har ett litet och otydligt utbredningsområde. Det ligger väster om lenčiukės utbredningsområde och sträcker sig i ett ganska smalt bälte på båda sidor om gränsen mellan žemaičių donininkai och aukštaičiai. Områdets gränser kan ungefär dras via Džiuikiai, Aukštelkė, Šiaulėnai, Rekščiai, Betygala, Pągausantis, Juodaičiai, Paulius, Viduklė, Giniočiai, Kubiliai, Pādubysis och Gūdmoniškė. Väster om detta område upptar diminutiven lenikė ett ganska tydligt och sammanhängande utbredningsområde. Den norra gränsen för denna diminutivs utbredningsområde går genom Derčekliai och Kojeliai i žemaičių donininkai-området, genom Tvaskučiai, Tėneniai, Pajūris, Tverai och Šlapgirė i dunininkai-området, och vidare längs dounininkai-områdets utkant via Kaunatava, Tryškiai och Papilė. Härifrån svänger den mot sydost och följer gränsen mellan žemaičiai och aukštaičiai till Šiauliai, för att sedan sammanfalla med den västra gränsen för lenčikės område. Den södra gränsen för lenikės utbredningsområde följer, kan man säga, Nemunas. Den allra sydligaste delen av utbredningsområdet för den gemensamma roten lent- upptas av diminutiven lentūkė. Den västra och norra gränsen för området den täcker går via Navininkai, Keturvalakiai, Pilviškiai, Kazlų Rūda, Išlaužas, Birštonas, Grišiškės och Panošiškės. Diminutiven lentūtė upptar ett mycket litet, sammanhängande område mellan Lekėčiai, Põderiškiai, Možūriškiai, Kazlų Rūda och Šunkariai. Dessutom har den noterats tillsammans med en annan benämning på följande orter: Btg, Jni, Erž, Vrt, DglšR, Lbn, Bit, Smln, Alvt, Klam, Klvr, Prl. Andra varianter av roten lent- (lentā, lentelýtė, lentýtė och liknande) är mycket utspridda och fåtaliga och bildar inga egna utbredningsområden. Öster om det gemensamma utbredningsområdet för roten lent- sträcker sig området för varianter av roten lopet-. Områdets västra gräns går via Virškupėnai, Gataučiai, Vabalninkas, Karsakiškis, Miežiškiai, Ramygala, Aukštadvaris (Panevėžio r.), Pāgiris, Šiesikai, Markūtiškiai, Mančiūnėnai och Neverōnis. Varianterna av denna rot bildar inga egna tydligare utbredningsområden. Generellt dominerar bland varianterna av denna rot diminutiven lopetėlė (i den östra utkanten av det gemensamma utbredningsområdet har lopetėlė noterats på enstaka orter), medan diminutiven lopetyte (med medelbetonad akut accent på den andra stavelsen) har noterats blandad med den. 9* 131 Talare av de sydvästliga kapsiska dialekterna använder varianter och ombildningar av en benämning lånad från de tidigare östpreussiska tyskarna18. Det är vikelė19 Všt, Graž, Brt, vikėlė Pjv, Klam, vikelka (hybr.?) Žal, vikelnyčia (< vikelė+kuodėlnyčia) Plv, ålderdomligt viklputė20 Kbr, vikelpė Žal, Kbr, vikelupė Alk, Vlk. Som benämning på prievartstė har från enstaka orter också den hybrida formen panėlė noterats: Nrnj, Stpr, Rdn, Bbr, Pkr, Kpčn, Vsk, Er, Jsv; men det är oklart om det överallt verkligen är prievartstė som avses med detta namn, eller någon annan del av sländan (jfr s. 125). Andra benämningar på prievartstė är mycket sällsynta. Endast bóba har noterats i Škt, galvėlė i Vlč, Tršk, Lel, dial. kr'ög (<?) i Pžč. För övrigt har benämningen på denna del av sländan inte alls noterats hos nästan alla östliga dzūker (jfr s. 122). NAMN PÅ VIRBALAS Som redan nämnts binds linbunten fast vid prievartstė med ett snöre, till exempel i Rb, Kmn, Kzt, Antkm, Skn, Gdr, Zbl, Mgn, Užg, Sem, BrčT, Klam, Vlk, GdlŠ, Seln, Mžn, Srj, Drsk, Rud, Aps, Kmo, Grv, Lz, VrnV21, eller fästs med en liten spetsig pinne. Pinnen är vanligen av trä, men på vissa håll tillverkas den av ett ben från en gåsvinge, till exempel i Vdkt, Prk, Pžč, Vrt, Žnd. Ibland framgår det av själva benämningen vad pinnen är gjord av, till exempel kaulėlis i GžnP, kauliukas i Dmp, Kjl, Kbl, Lnč, Mdn, Eič, Smln, Agu, Br; dratà (germ.) i Tršk, dimin. dratėlė (hybr.) i Kur, dràtas (germ.) i Vnd, Užsl, Ktv, Trak, dimin. dratėlis (hybr.) i Pnr; cviẽkas (sl.) i Sb, Všn, cviekėlis (hybr.) i Mdš; nẽglis (germ.), Drck, ålderdomligt dimin. negeliukas (hybr.) i Kbr; vinis i Klam och så vidare. I allmänhet är den mest utbredda benämningen på linbuntens pinne den som överensstämmer med normen i det litterära språket, virbalas, samt dess diminutivformer. Varianter av denna stam har nästan inte alls noterats endast i större delen av de samogitiska dialekterna, ungefär väster och norr om linjen Leckavà – Tirkšliai – Pievėnai – Trimėsėdis – Rūdupiai – Eidziótai – Kražiai – Giničiai – Raseiniai – Pašaltuonys – Jociai – Pãgramantis – Žvingiai – Teneniai – Stırbiškė (trakten kring Kvědarna) – Są́ugos. De är också sällsynta i delar av de sydlitauiska dialekterna, i området mellan Kučiūnai, Daukšiai, Jieznas, Mergiškės, Onuškis och Merkinė. Diminutivformerna av denna stam bildar inga tydligt avgränsade områden. Det går endast att säga att dimin. virbalėlis oftast har noterats i dialekterna i det så kallade Mūša-flodområdet (särskilt på Mūšas vänstra strand) — Stgv, Nair, Mkn, GžnP, Kršš, Jnšk, Ps — och även i närheten, i Pbr. Formen virbalėlis är koncentrerad till den spetsiga triangeln av samogitiska dialekter mellan Knabikai, Luokė och Klýkoliai. 18 Det framgår dock inte av de tillgängliga beläggen om dessa varianter och ombildningar avser linbuntens lilla bräda eller reketukas (gaffeln), eftersom benämningen vanligen noterats utan att föremålet preciseras, och ibland anges båda företeelserna, till exempel ”liten bräda eller gaffel” i VlkV. 19 Jfr ”der Wickel... Ein Wickel Flachs, Hede — der um den Wockenstock gewundene Flachs...”, se H. Frischbier, Preussisches Wörterbuch..., II, Berlin, 1883, s. 467. 20 Jfr ”die Wickelpuppe – Flachspuppe am Wocken”, H. Frischbier, Preussisches Wörterbuch..., II, s. 467. 21 Detta kan kanske delvis förklara varför frågan inte alls har besvarats på mer än 130 undersökta orter. Särskilt få svar finns från de östliga dzūkerna; de västliga dzūkernas svar är också relativt få och kommer endast från dialekter längs Nemunas. Nästan inga svar finns från de västliga höglandslitauiska och västliga dzūkiska dialekterna i området ungefär mellan Jurbarkas, Vilkija, Meteliai och Lazdijai. Endast några få svar finns från dialekterna i det tidigare Klaipėdaområdet, men där av en annan anledning — man hade sedan länge slutat spinna i hemmen. 132 Dem. virbaliūkas förekommer spritt västerut tillsammans med andra varianter av samma rot, ungefär från linjen Žeimelis — Kapčiūnai — Panevėžys — Ėriškiai — Ūkainiai — Rugėnai — Zapyškis. Formen virbalūkas har upptecknats i: Bdš, Pj, Grd. Vilken av de två formerna de klaipėdiškiai-höglandsmålstalarna använder (Kul, Lauks) är svårt att säga, eftersom l här alltid är palataliserat. Inte heller olika avledningar med roten smeig- / smaig- har några avgränsade utbredningsområden. Den standardlitauiska synonymen (virbalas) smeigtukas saknar helt ett tydligare centrum och har upptecknats på skilda orter i olika dialekter — Stpr, Mkn, Bnč, Rdp, Ltk, Khm, Šnp, Rs, Trg, Lnč, Vrk, Mšk, VIkv. Några andra avledningar med roten smeig- har också upptecknats: smeigtas Tms (|| smeigštas), Lkč, smeigtuvas Grd, dem. smeigtuvūkas Lbnl, kuodelsmeigis Jni. Varianterna med rotens diftong ai varierar också. De är huvudsakligen koncentrerade till området mellan Kušleikiai, Tytuvėnai, Kelmujai, Pašaltuonis, Rūgaliai, Jocia i, Nemakščiai och Kelmė. I den norra delen av området, ända upp till Nemakščiai och Alėjai, dominerar dem. smaigčiūkas. Med undantag för Rūgaliai ingår inte dem. smaigtukas i detta sammanhängande område; det har dessutom upptecknats i Žr, Jknč, Kav. Formen smaigtis har upptecknats i Alj och utanför det sammanhängande området i Ruš. Var. smaigsčiūkas har upptecknats i: Tt, Ldv, Pau och utanför det sammanhängande området i Gnt. På enstaka orter har även följande upptecknats: smaigstėlė Urv, smaigštelis NrnJ, smaigstis Btr, smaigščius Kln; formen smaigas Trg, dessutom i Grip, smaigiūkas Pšlt, dessutom i Grs, smaigutis Pod, var. prysmaigas Jc. Även šmaikšt-varianterna är spridda var för sig: šmaikštelis Sd, Ryk, Lntv, šmaikščiūkas Mrg, šmaikštūkas Urk, Jz, šmaikštis upptecknat i NmjA. Varianterna av benämningar med rötterna kišt- / kyš(t)- / kaišt- har inte tydligt avgränsade utbredningsområden, utan kännetecknas endast av vissa områden med större koncentration. Det finns två sådana områden. Det norra, som omfattar större delen av de žemaitiska dūnininkai-dialekterna och vissa gränsdialekter bland de žemaitiska dounininkai samt de nordvästliga höglandsmålen, överlappar delvis med koncentrationsområdet för varianter med roten smeig- / smaig-. Gränsen för det norra området kan ungefär dras via Eidižotai, Vidsodis, Vaiguva, Pākražantis, Alėjai, Pāupis, Paulius, Vertimai, Rūgaliai, Bātakiai, Pāgramantis, Žvingiai, Tvaskučiai, Žadvainai, Rietāvas och tillbaka till Eidižotai. Det andra, södra koncentrationsområdets norra gräns går via Daukšiai, Gelčiai, Kriauniai och Ōnuškis. Här är varianterna med rotens diftong ai koncentrerade. Enskilda varianter av kišt- / kyš(t)- / kaišt- har upptecknats enligt följande: kaištis Vsk, Nvk, Škt, Rki, Vdk, Onš, dem. kaiščiūkas Gnč, Vdk, kaištūkas Šnp, Rgl, Sri, keišiūkas Ždv; kaikštis Kriau, Ilgn, Kč, Mrk, Lpln, dem. kaikštėlis Syl, kaikštūkas Dkš, Glč, Avž; kyšas Vds, Vrt, Paul, Grdž, dem. kyšelis Bt, kyšiūkas Vg, Pkrž, Nmk, kyšūkas Pkrž, Alj, Pau, kišiūkas Užv (|| kišiukas), Pašl; kyštis Rt (|| kyštelis), Tvsk, Žv, dem. kyštūkas Lkv, StirK, Pkrž, Šll; dem. kiščiūkas Gml, kištūkas Eidž, Lkv, Nuom, Tn, Rmč, Pgr. En stor del av de žemaitiska dounininkai kallar föremålet med slavismen švāika (jfr vitryska uва́йка ”platt syl²²; syl för flätning av bastskor²³”). Gränsen för detta namns och dess variantens utbredningsområde, som börjar vid gränsen mot Lettiska SSR vid Laižuva, går via Pievėnai, Trimėsėdis, Gadūnava, Žibinai, Babrungėnai, Gintališkė, Šalantai, Serapiniai och Žemytė. Dessutom har švāika upptecknats i Rdp, Žr. I den östra utkanten av utbredningsområdet, ungefär upp till linjen Leckavā — Dapšiai — Vārduva — Gadūnāvas, dominerar dem. švaikėlė (hybrid). Endast hybrider har upptecknats bland varianterna av detta namn: pašvāika Šrk, švaikštelė Skl (|| švāika). Inom švāikas utbredningsområde har andra benämningar upptecknats endast mycket sällan. 22 Žr. Белорусско-русский словарь, Москва, 1962, p. 1023. 23 Žr. З народнага слоўніка, Мінск, 1975, p. 52. 133 Sydväst om området för švaika finns ett litet men tydligt område för slavismen duršliokas och dess varianter — där har nästan inga andra benämningar noterats. Områdesgränsen, som börjar vid gränsen mot Lettiska SSR vid Žemytė, går genom Mišėnai, Karklėnai (Plungė kommun), Mižuiškės, Rietavas, Endriejavas, Judrėnai, Veiviržėnai, Gargždai, Plikiai och Kalotė. Dessutom har duršliokas i denna betydelse även noterats i Pj. Det finns också få varianter av denna benämning: duršliokas Jdr, duršliokėlis (hybrid) Klgr, duršliokas Mžui, Vvr, dial. dōršloks Mtč, duršliukas (hybrid) Klo, durkšlis Plik. Från enstaka orter förekommer även andra benämningar: ād at a Skp, adatà Rmč; ýla Gdč, Slč, Gln, Škns, Tj, NiŪ, vėlėlė Pbr; sagtūkas Pkp; noterad: stembėris Sg; noterad: šypas (sl.) Tlt (verpsčio šypas), Al; šnirpšlýs Aks; špyglýs Jdr; špilkà (sl.) DglšR, Žgr; žigūlas (jfr pol. żygulec ”anordning för att fästa repet vid vindan”²⁴) Kaug, noterad: žigolas Kš, žėgalas Mlš. Som benämningar på spinnrockens stång har (huvudsakligen tillfälligt, kanske genom misstag?) också noterats: kỹlis (sl.) Šv, kyliūkas (hybrid) Jrb, kylūkas (hybrid) Tvsk; kratiklis Seln, kratykliukė Lzd, Avž, kretiklis Žgr; kukėlė Vgt; pryvarpstikė Šlpg, privarps-tikė Skbč, varpsčiškė Pd, varpsyžklė Vkš, verpstėlė Lks. Från fler än 80 orter utspridda över hela det litauiska språkområdet har man inte längre noterat egentliga benämningar, utan bara ersättningsord, såsom: kuolas, kuolėlis, kuoliukas; medelis, medūkas, medžiukas; pagalaitis, pagaliokas, pagaliūkas, pagaliukas; šakalys, šakalaitis, šakalėlis, šakaliukas; šipulys, šipuliukas och dylikt. Som vi ser finns det ganska många och varierande benämningar på spinnrocken och i synnerhet dess delar i de litauiska dialekterna. De är till största delen inhemska, men det förekommer också lånord och hybrider. Jämför vi ändå benämningarna på spinnrocken och dess delar med benämningarna på hela spinnrocken och dess delar²⁵, måste vi medge att det bland de senare finns fler lånord och hybrider. Detta kan, utöver flera andra orsaker, förklaras av att spinnrocken spreds relativt sent i Litauen²⁶ och av att det i början var hantverkare av annan nationalitet som tillverkade och sålde spinnrockar, medan deras lokala lärlingar senare övertog inte bara hantverket från sina lärare, utan också dess icke-litauiska terminologi. А. ИОНАЙТИТЕ NAMN PÅ SPINNROCKENS SLÄNDA OCH DESS DELAR Sammanfattning Benämningarna på sländan (det vill säga en anordning för att fästa och hålla fast ulltofsen) och dess delar behandlas. Det konstateras att benämningen på själva sländan vanligtvis bara är belagd i de litauiska dialekter där föremålet av den gamla typen har bevarats, det vill säga en slända som inte fästs vid spinnrocken. I alla övriga dialekter har endast benämningarna på sländans beståndsdelar noterats mer eller mindre fullständigt. Benämningarna på sländan och dess delar är mycket ofta mångtydiga. Till exempel betyder verpstė / verpstė i vissa dialekter själva sländan, i andra de vertikala och horisontella stolpar som bildar ”foten” på en slända av nyare typ, i ytterligare andra endast den vertikala stolpen, i en fjärde grupp endast den horisontella stolpen och slutligen i en femte — ²⁴ Słownik języka polskiego Jana Karłowicza, Adama Kryńskiego i Władisława Niedźwiedzkiego..., VIII, Warszawa, 1927, s. 734. ²⁵ Benämningarna på spinnrocken och dess delar har kartlagts i första bandet av Lietuvių kalbos atlasas (kartorna s. 60–63 och kommentarerna till dem), Vilnius, 1977. ²⁶ Se Lietuvių etnografijos bruožai, s. 300–301. 134 ”huvudet” på sländan, det vill säga en liten bräda som ullen fästs eller knyts vid; verpštukas används i vissa dialekter som benämning på hela sländan, i andra som en gemensam benämning på de båda nämnda pinnarna, i ytterligare andra som benämning enbart på den vertikala pinnen och i åter andra som benämning enbart på den horisontella pinnen; ranka / -ėlė används i olika dialekter i tre betydelser: som gemensam benämning på de båda pinnarna som bildar sländans ”fot”, som benämning på den vertikala pinnen och som benämning på den horisontella pinnen. Polysemi är särskilt utmärkande för ord som används som benämningar på själva sländan och på pinnarna som bildar dess ”fot”. Det konstateras att denna polysemi huvudsakligen beror på två orsaker: i dialekterna skiljer man inte längre alltid tydligt mellan benämningarna på sländan och dess delar, och de som samlade in material till den litauiska språk- och dialektatlaskartan var inte heller alltid tillräckligt väl insatta vare sig i föremålen själva eller i deras benämningar. Det konstateras också att olika benämningar som bildats av samma rot ofta har gemensamma utbredningsområden eller åtminstone särpräglade koncentrationszoner. Sådana gemensamma utbredningsområden kan vara mycket stora; exempelvis täcker området för olika benämningar som bildats av roten verp-/varp- större delen av hela det litauiska språkområdet. Det gemensamma utbredningsområdet för roten verp-/varp- omfattar som delområden tydliga gemensamma utbredningsområden för enskilda polysema benämningar (t.ex. verpstis, verpšiūkas, verpstiakas, verpšiōkas m.fl.), vilka i sin tur ibland delas upp i utbredningsområden för enskilda betydelser. De gemensamma utbredningsområdena för benämningar som bildats av andra rötter är inte lika komplexa, även om även där mindre områden för enskilda benämningar och/eller betydelser ibland kan urskiljas. Därefter redovisas alla belagda benämningar på själva sländan och dess delar: pinnarna som bildar ”foten”, brädan som ullen fästs vid och nålen som fäster ullen vid brädan. Det framhålls att man för att benämna själva sländan endast använder olika bildningar av roten verp-/varp-, och att dess benämning i vissa fall beror på föremålstypen; exempelvis kallas den gammaldags sländan i trakten kring Druskininkai verpstis och den moderna sländan verpščiōkas. Geografin för varje benämning anges också, liksom lånordens ursprung. Det konstateras att det finns färre lånord bland benämningarna på sländan och dess delar än bland benämningarna på spinnrockens delar. Detta förklaras delvis av att spinnrockar började användas i Litauen relativt sent och av att de vanligtvis tillverkades av hantverkare som inte var litauer.