K. Būga – etimologas

IŠ LIETUVIŲ KALBOTYROS ISTORIJOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XX (1980) A. SABALIAUSKAS K. BŪGA – ETYMOLOG För Simonas Daukantas verkade ordet pyrāgas vara bildat av orden pūrai ’vintervete’ och rāgas (eftersom människor drack ur horn och åt vetebröd till), kalėdās förknippade han med ordet kálti (eftersom husbonden, när året gick mot sitt slut, slog in en spik i stugans bjälke), Liepōja ansåg han vara bildat av verbet līpti (det är lätt att ta sig upp ur havet på denna plats)1. För Mikalojus Akelaitis var sūris, siauras, svīrnas besläktade ord. Han ansåg också att vagā, angā, lāngas hade gemensamt ursprung. I en och samma grupp sammanförde han orden pjáuti, piemuo, píeva2. ”Med naturens hjälp har jag gjort upptäckter som hittills varit okända för lingvister. Om Gud vill ska jag offentliggöra dem för världen och ange de regler genom vilka man, genom att lära sig ett språk, kan lära känna alla levande och döda språk”, skrev denne kulturpersonlighet från mitten av 1800-talet i ett brev3. Sådan är vår etymologis ”förhistoria”. Sanningen att säga skiljer den sig föga från de första förklaringar av ords ursprung som finns dokumenterade i lettisk, polsk, rysk, tysk och många andra nationers litteratur. Även våra författare, kulturpersonligheter och forskare, såsom Jonas Basanavičius, Vincas Pietaris och Antanas Šmulkštys (Paparonis), försökte förklara de litauiska ordens ursprung. Men eftersom de saknade särskild lingvistisk utbildning kunde inte heller de komma mycket längre än de tidigare nämnda, med K. Būgas målande uttryck, ”hemmaetymologerna”. De första mer framstående litauiska forskarna i det litauiska språket var också till största delen självlärda eller hade en ganska begränsad särskild lingvistisk utbildning. De intresserade sig ofta även för etymologiska frågor. Andrius Morkus Ugianskis (1816—1870), alumn vid universitetet i Kazan och senare professor i klassisk filologi vid samma universitet, sammanställde en omfattande ordbok över det litauiska språket, som också skulle innehålla etymologiska anmärkningar4. Jonas Juška (1815—1886), som hade avlagt examen i klassisk filologi vid universitetet i Charkiv, försökte på uppmaning av sin tidigare professor Izmail Sreznevskis skriva en ”Ordbok över det litauiska språkets rötter” (”Литовский корнеслов”). Av J. Juškas brev och de provartiklar ur ordboken som han skickade till den nämnde ryske forskaren framgår att detta 1 Daukantas S. Raštai. V., 1976, t. 1, p. 421, 471, 547; Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958, t. 1, p. 199 (toliau: Būga). 2 Akielewicz M. Gramatyka języka litewskiego. Głosowania. Poznań, 1890, p. 48, 57, 65; Kruopas J. M. Akelaitis leksikografas. – LKK, 1970, t. 12, p. 167–168. 3 Janulaitis A. Mikalojus Akelaitis. V., 1969, p. 65. 4 Drotvinas V. Andrius Morkus Ugianskis. – Literatūra ir menas, 1970.X.10, p. 13; Drotvinas V. A. Ugianskio 100-sioms mirties metinėms. – Kalbotyra, 1971, t. 23(1), p. 110–112. 37 skulle ha varit en jämförande ordbok över litauiska, lettiska och fornpreussiska med motsvarigheter i de slaviska språken. I. Sreznevskijs arkiv har nyligen en litauisk-sanskritisk lista över motsvarigheter som sammanställts av J. Juška påträffats (”Словарь литовско-санскритских соответствий”)5. Inga manuskript till A. Ugianskis ordbok har bevarats, och därför är det svårt att säga något om värdet av hans etymologiska anteckningar. Men knappast kan de ha utmärkt sig bland de andra litauiska språkforskarnas försök inom detta område vid den tiden. Även J. Juškas nämnda manuskript är endast av intresse för den litauiska språkvetenskapens historiker; i övrigt är de försök utan större vetenskapligt värde. Friedrich Kurschat och Antanas Baranauskas nådde stora framgångar inom enskilda områden av litauisk språkvetenskap. Men de intresserade sig knappt för etymologi: andra frågor om det litauiska språket intresserade dem mer, och dessutom kände de kanske att de inte var tillräckligt väl förberedda för detta språkvetenskapliga område. Den autodidakte språkforskaren Jonas Spudulis intresserade sig också något för etymologiska frågor. Den förste av våra språkforskare som särskilt intresserade sig för etymologiska frågor var Kazimieras Jaunius. K. Jaunius var också delvis autodidakt, men i fråga om språklig utbildning överträffade han alla våra tidigare språkforskare. Förutom grekiska och latin, som han behärskade mycket väl, var K. Jaunius den förste litauiske språkforskaren som var väl förtrogen med sanskrit, den tidens viktigaste språk inom indoeuropeistiken, och med hebreiska; han studerade finska på egen hand och hade ingående studerat lettiska och fornpreussiska. Å andra sidan kunde K. Jaunius, som hade studerat vid skolor med religiös inriktning, inte få en systematisk teoretisk grund i lingvistik, sådan som redan undervisades vid de bästa universiteten i Ryssland och Västeuropa. Jaunius, trots sin stora begåvning som autodidakt, förmådde inte täppa till dessa luckor i sin utbildning. Han formulerade ljudförändringslagar som saknade stöd i det faktiska materialet och försökte härleda ord som var semantiskt närstående men fonetiskt mycket olika från en enda grundform. K. Jaunius väckte också sin unge elev Kazimieras Būgas intresse för etymologiska frågor. K. Jaunius etymologiska principer återspeglas tydligt även i K. Būgas första större verk, ”Aistiškuose studijuose” (Peterburg, 1908), skrivet 1905. Av de källor och den tillhörande litteraturförteckningen som anförs framgår att bokens författare och utan tvivel även hans lärare K. Jaunius var förtrogna med den viktigaste litteraturen från den tiden om etymologiska frågor i de indoeuropeiska språken. Men när de undersökte de litauiska ordens ursprung hämtade de ur denna litteratur endast enstaka, isolerade fakta och tog ingen hänsyn alls till den undersökningsmetodik och de fonetiska lagar som användes där, vilka då redan var fastställda i större eller mindre utsträckning och följdes i etymologiska arbeten. För att ge en tydligare bild av K. Jaunius etymologier och K. Būgas tidigare etymologier ska vi anföra några exempel hämtade ur ”Aistiškų studijų” (stavningen har förenklats). 5 Венедиктов Г. К. Материалы к истории литуанистики из архива И. И. Срезневского. — ЛКК, 1975, т. 16, р. 203—224. 38 Lit. arklys < *arv(a)-k(a)lij-: skr. árvā ’snabbfotad (Renner)’⁶, fpreuss. arwaykis ’ung häst’ (s. 51). Lit. gurbas ’fast’ < *gu-rabā-: gu- ’tjur, oxe, ko (βοῦς)’ + raba- ’tak, hus (tectum)’: gr. ὀροφός ’som täcker (deckend)’ (s. 52). Lit. lopšys, lopišys < (š)lop-išys < *slop-išys: got. slēps ’sömn (Schlaf)’ (s. 52). Lit. marti < (di)marti < *dam-arty ’hon som kommit till huset’: gr. δάμ-αρ(τ) ’husfru (Hausfrau)’ (s. 52–53). Lit. brikas ’vagn med två säten’ < *dvi-br-ikā från *dvibra-s = gr. δίφρο ’vagn (Wagen)’ (s. 55). Lit. meleta ’picus viridis’ < *mélē-ta ’talad, sagd (linguata)’: lat. mēle-liežuvis (lingua) < *mēlēm < *mēlām < nom. *mēlā < mālā: molata > mola ta ’picus viridis’ (s. 65). Lit. tarnas < tar(u)nai < *teruna-s = osset. thūryn ’pojke (Knabe)’: skr. taruna-s ’ung, öm (jung, zart)’, gr. τερίωνης ’svag, utsliten (schwach aufgerieben)’, lat. tener ’öm, mjuk (zart, weich)’ (s. 72)⁷. Lit. kipšas < *kap(ro)-šō-: lat. caper ’getabock’ (s. 102). Lit. kiškis < *kaškys: *qasqos ’grå (grau)’ = lat. cas-cu-s ’ålderdomligt (altersgrau)’: lat. cānus ’grå, askgrå, gråhårig, gammal (grau, aschgrau)’ < *cas-no-s, forneng. hasu ’gråbrun (graubraun)’ (s. 102). Så här målande ”förklaras” ursprunget till staden Ukmergė, vilket än i dag ger upphov till många diskussioner. U(r)k-mergė < *Urk(a)-mergė (dissimilation av två r) = Vilka-mergė, forn.lit. Wilke-merge 1384 m. Scriptores rer. prus. II 694: vilka- från virka (: dissimilation r–r > l–r) = urka- ’vall’, lett. virdze ’hög (Haufe)’, lett. Virkus–muiža+-mer-gė ’område (Grenzgebiet, Bezirk)’, fornhögty. marka ’gräns, gränstrakt (Grenze, Grenzgebiet)’, got. marka ’gräns (Grenze)’, kymr. bro ’område, land (Bezirk, Land, Gegend)’, lat. margo ’kant, rand (Rand)’; Vilka-mergė — ’en stad som inom sina murar har en vall eller ett slott’ (s. 178). Som vi vet kritiserade K. Būga sina ”Aistiški studijai” skarpt och kallade dem ”en misslyckad, genomgående felaktig skrift”. I slutet av 1909 gav K. Būga på egen bekostnad ut en självkritik av ”Aistiški studijai”, där han tillbakavisade de ljudutvecklingslagar som K. Jaunius hade formulerat och påpekade att hans arbete ”может послужить лишь материалом для совершенно других выводов”⁸. Trots den skarpa självkritiken kom K. Būgas ”Aistiški studijai” att ingå i den lingvistiska litteraturen; förkortningen för verket återfinns ofta även i dagens främsta baltistiska arbeten. Bokens bestående värde består inte bara av faktamaterialet, utan också av intressanta iakttagelser och jämförelser i enskilda fall. 6 Förklaringarna av betydelserna inom parentes är K. Būgas. 7 Många forskare ansluter sig fortfarande till denna etymologi för det litauiska tarnas, men de fonetiska förändringar i det litauiska ordet som anges här kan inte förklaras med några ljudlagar. 8 Jfr utförligare Zinkevičius Z., Kabelka J. Kazimieras Būga. – I: Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958, bd 1, s. 31. 39 Den finländske lingvisten V. Kiparsky skrev i ett mycket intressant föredrag om kronologin i de lexikala relationerna mellan finska och slaviska språk, hållet vid den IV internationella slavistkongressen i Moskva 1958: ”När det gäller dessa tre ord (ies, kimalainen, hirsi.—A. S.) intar Kalima inte någon helt klar ståndpunkt: jämförelsen hirsi ~ жердь avvisar han endast på grund av att andra lika gamla lånord saknas … Det är emellertid känt att hirsi lätt kan förklaras utifrån de baltiska språken, där litauiska žardis ’en åker omgärdad av ett stängsel av störar, hästhage’ och lettiska žurds ’bockar eller stängsel av greniga störar’ finns, och där även *žirdis kan ha förekommit med ungefär samma betydelse, såsom den litauiske forskaren Būga redan angav år 1920 (det bör vara 1908. — A.S.), i Aistiški studijai I 29 och 189, och såsom flera andra forskare nyligen har bekräftat.”⁹ År 1911, alltså innan han hade avslutat sina universitetsstudier, publicerade K. Būga den omfattande artikeln ”Baltica”, där han, utöver olika frågor inom historisk fonetik, också lade fram flera tiotal etymologier för ord i litauiska, lettiska och fornpreussiska¹⁰. Under studietiden skrev K. Būga ytterligare två omfattande artiklar, huvudsakligen ägnade åt etymologiska problem — ”Slavisk-baltiska etymologier”¹¹ och ”Lituanica”¹². Dessa artiklar kan inte på något sätt jämföras med ”Aistiški studijai”. De är verk av en seriös forskare, som inte bara har utmärkta kunskaper om det oerhört rika faktamaterialet från de baltiska språken och den omfattande etymologiska litteraturen, utan också behärskar en exakt forskningsmetodik väl. Det är sant att man även i dessa artiklar här och där tycks kunna skönja vissa spår av K. Jaunius inflytande, men det kan också vara uttryck för K. Būgas djärvhet, som ju är så nödvändig för en etymolog. När han till exempel vill föra samman ord med närliggande betydelser, hanterar han ibland olika ljudförändringar alltför djärvt. Jfr: ”kuilỹs, kūilio = lettiska kūilis ’der Eber’: kūkis ’galt’, kũkė ’gris’ Akielewicz Głosownia 114, kĩkut’ voc. ’smågris’ Dusyaty: kiaũ-lė ’gris’ ur keu- fornpreuss. skew-re Voc. 865 ’Sau’: lettiska cūka ’gris’ ur *k’ū-kā med ”mjukt” k ur kiau-< keu-” (Būga, I, 296—297). Eller här har litauiska ord förts samman utan några som helst reservationer: kui-nas, kui-kė, ku-m-ėlė, kū-žis, kužiukas (s. 297). Litauiska pūka ’blomma’ betraktas som ett ärvt ord och knyts till lettiska puķe ’blomma’, litauiska pokštė (ett ord i F. Nessels ordbok, det borde vara puokštė — A. S.) och sanskrit pūš-pa- ’blomma’ (s. 300). Litauiska karštas betraktas som ett ord av inhemskt ursprung och knyts till lettiska šķirsts ’låda, kista’, sanskrit kartā- ’grop, håla, hål (Grube, Loch)’, vilket enligt K. Būga skulle motsvara den ur-lituauiska formen *kartas ’tråg, balja (корыто)’, ur vilken finska kartta ’balja, tråg (der Trog)’ skulle ha utvecklats: litauiska pra-kartas ’balja, tråg; krubba’. 9 Кипарский В. О хронологии славяно-финских лексических отношений. — Scando-Slavica, 1958, т. 4, р. 128. 10 Буга К. К. Baltica. — РФВ, 1911, 65, с. 302—326; 1911, 66, с. 218—255; atskiru leidiniu — Варшава, 1911; Būga, t 1, p. 273—322. 11 Буга К. К. Славяно-балтийские этимологии. — РФВ, 1912, 67, с. 232—250; Būga, t. 1, p. 323—338. 12 Буга К. К. Lituanica. — Известия Отделения русского языка и словесности Императорской академии наук, 1912, 17 (1), с. 1—49; atskiru leidiniu — СПб., 1912; Būga, t. 1, p. 339—383. 40 (Būga, I, 308). K. Būga knyter det vitryska lånet aršūs, som ett eget ord, till gr. ἔρχομαι ‘jag går’, sanskr. rèčhāti ‘jag träffar, når (trifft, erreicht)’ (Būga, I, 355). K. Būga själv tog senare avstånd från en del liknande etymologier. En betydande del av de etymologier av K. Būga som publicerades i dessa artiklar har bestått tidens prövning och återges än i dag i den etymologiska litteraturen som trovärdiga förbindelser; detta gäller särskilt material från de baltiska och slaviska språken. Bland sådana etymologier kan till exempel nämnas: Litauiska aukšlė ‘en viss fisk’; ryska уклея (Būga, I, 274). Būga behandlade denna etymologi även i senare arbeten (Būga, I, 490; II, 643). Eftersom den inte väcker några tvivel har den tagits upp i de viktigaste etymologiska verken över de baltiska och slaviska språken (Trautmann, 18; Fraenkel, 26; Machek, 668; Фасмер, IV, 156). Litauiska būrýs ‘regn- eller snöby, för övrigt en väderfront av något slag’ betraktades av A. Brückner och E. Berneker som ett lån från de slaviska språken (jfr ryska буря ‘storm’ osv.). K. Būga visade med tillräckliga argument att litauiska lietaũs būrýs ‘regnskur’ är oskiljaktigt från žmonių (pauǩščių, avių) būrýs ‘en skara människor (fåglar, får)’ och att den nya betydelsen hos būrýs uppkommit ur uttrycket lietaũs būrýs (Būga, I, 306). K. Būga knöt litauiska glusnùs ‘lydig, hörsam’ till slaviska глухъ ‘döv’ (jfr ryska глухой) och jämförde med avseende på semantiken det samogitiska klūsas ‘lomhörd’: litauiska klausýti (Būga, I, 306–307). K. Būgas etymologi återges i R. Trautmanns (Trautmann, 91) och M. Fasmeris ordböcker (Фасмер, I, 417). K. Būga visade att litauiska godóti ‘tänka, drömma’, som E. Berneker betraktade som en slavism, är ett inhemskt ord (Būga, I, 307). Senare etymologer tvivlar inte heller på ordets inhemska ursprung (Fraenkel, 159–160; Фасмер, I, 381). Troligen var det K. Būga som för första gången utförligare behandlade förhållandet mellan litauiska lópa ‘tass’ och slaviska лапа (jfr ryska лапа) (Būga, I, 312–313; jfr även Fraenkel, 339–340; Trautmann, 160; Фасмер, II, 458). K. Būga förklarar på ett mycket träffande sätt ursprunget till litauiska umedė: den första delen av svampnamnet knyter han till litauiska ūmas ‘grön, fuktig, otorkad’, ūmùs, den andra till litauiska ėsti; som semantisk parallell anför han ryska сыроежка ‘umedė’ (Būga, I, 382–383; jfr även Fraenkel, 1162; Фасмер III, 819). K. Būga var troligen den förste som förband litauiska žiáunos med bulgariska ჟуна ‘läpp, mun’ (Būga, I, 383; jfr även Trautmann, 372; Fraenkel, 1302–1303; Фасмер, II, 39–40). Ursprunget till litauiska žlùgtas ‘kläder som lagts i blöt för tvätt, tvätt; tvättbalja’ behandlas utförligt och övertygande (: litauiska žlùgti, žlūginti, žlūgsóti ‘vara våt’, žliūgė ‘en viss växt i familjen nejlikväxter’ osv.). Även här uppmärksammade Būga att vitryska жлукто ‘tvättbalja; en som dricker och äter mycket (много пьющий и обжора)’ och polska żłukto ‘tvättbalja’ är lån från litauiskan (Būga, I, 320–321; jfr även Fraenkel, 1318; Фасмер, II, 58). Artikeln om litauiska taūras – slaviska туро́ utmärks av ett rikt faktamaterial, både språkligt och historiskt (Būga, I, 375–378). K. Būgas försök att förklara ursprunget till litauiska laĩvas är intressant. Han försökte förbinda ordet med litauiska lovýs, luõtas (Būga, I, 309–311). Visserligen är ursprunget till litauiska laĩvas inte slutgiltigt klarlagt än i dag (det kan hända att ordet är ett lån från de östersjöfinska språken), men sambandet mellan litauiska laĩvas och lovýs är fullt möjligt både semantiskt och fonetiskt. 41 Redan under studietiden skrev K. Būga ett mycket värdefullt arbete om litauiska personnamn¹³, där etymologiska problem också ofta berörs. Ett viktigt etymologiskt arbete av K. Būga var studien ”Slavisk-baltiska etymologier”¹⁴, publicerad 1913—1916 i tidskriften „Русский филологический вестник“. I denna studie presenterar K. Būga etymologier för ord som är gemensamma för de baltiska och slaviska språken (sammanlagt 325). En del av dessa etymologier är tillägg till och rättelser av E. Bernekers ”Slavisches etymologisches Wörterbuch” (Heidelberg, 1908—1913). Bland de intressantare etymologier av K. Būga som publiceras här kan nämnas: För det slaviska ordet duda (jfr rysk dial. dyda ’säckpipa’ m.fl.) angav K. Būga den exakta litauiska motsvarigheten *dauda, jfr diminutivformen daudýtė ’liten pipa’: lit. dudénti ’bulta, åska svagt, tala’ (Būga, I, 327, 437; jfr även Fraenkel, 84; Trautmann, 46—47; Фасмер, I, 550). Lit. dailė ’konst’, dailùs förband K. Būga med slav. dělo (rys. дело ’angelägenhet, sak, företag’ m.fl.). Denna etymologi är fortfarande mycket omdiskuterad. Slavister instämmer inte i den (jfr Būga, I, 436—437; Фасмер, I, 496—497; Sławski, I, 190; Trautmann, 48). På senare tid har B. Jėger återupplivat K. Būgas etymologi¹⁵. I detta arbete framförs tanken att lit. piētūs är besläktat med slav. pirō (jfr rys. пуп ’gästabud’ m.fl.), piti (jfr rys. numь ’dricka’ m.fl.). Detta är också en mycket omdiskuterad, men möjlig etymologi (Būga, I, 473; Fraenkel, 587—588). För slav. razь (jfr rys. раз ’gång’ m.fl.) angav K. Būga den exakta litauiska motsvarigheten rūožas (Būga, I, 476; jfr även Trautmann, 245; Фасмер, III, 432—433). Sambandet mellan lit. slaugýti, slav. sluga (jfr rys. слуга ’tjänare’ m.fl.) och slav. slu žiti (jfr rys. служить ’tjäna’ m.fl.) diskuteras utförligt (Būga, I, 484; jfr även Trautmann, 268; Фасмер, III, 676). K. Būga hade uppmärksammat sambandet mellan dessa ord redan i ett tidigare arbete (Būga, I, 316—317). För slav. stryjb (jfr pol. stryj ’farbror (faderns bror)’ m.fl.) fann K. Būga i äldre skrifter en exakt motsvarighet i lit. strùjus ’farfar’ (Būga, I, 486; jfr även Trautmann, 290; Фасмер, III, 780; Трубачев, 79—81). Ursprunget till lit. talkà förklaras (jfr telkti), och ordets motsvarigheter i de slaviska språken anges (Būga, I, 488; jfr även Fraenkel, 1053—1954; Trautmann, 322; Фасмер, IV, 73). När K. Būga behandlar lit. vénteris ’ett slags nät för att fånga fisk’ och dess samband med motsvarande slaviska benämningar med samma rot (rys. вятерь, pol. wiecierz m.fl.) framför han sannolikt först tanken att de slaviska orden kan vara lån från de baltiska språken (Būga, I, 491; jfr även Fraenkel, 1223—1224; Фасмер, I, 292, 376). En stor del av de idéer som K. Būga framför i denna studie fick genklang i den senare etymologiska litteraturen; de åberopas särskilt ofta av E. Frenkel och R. Trautmann, 13 Būga K. Apie lietuvių asmens vardus. — Lietuvių tauta, 1911, t. 2, p. 1—50; atskiru leidiniu — Vilnius, 1911; Būga, t. I, p. 201—269. 14 Буга К. К. Славяно-балтийские этимологии. — РФВ, 1912, 67, с. 232—250; 1913, 70, с. 100—108, 248—256; 1914, 71, с. 50—60, 464—471; 1914, 72, с. 187—202; 1915, 73, с. 335—343; 1916, 75, с. 141—156; Būga, t. I, p. 323—338, 433—495. 15 Jēgers B. Verwandte Bedeutungsverwandtschaften baltischer Wörter. — KZ, 1966, B. 80, p. 81—87. 42 i M. Fasmers ordböcker. Även när senare forskare inte instämde i K. Būgas etymologier drog de ofta nytta av det värdefulla faktamaterialet från litauiskan, som, enligt vad K. Būga själv uppgav i ett brev till redaktionen för tidskriften „Русский филологический вестник“, till största delen hade samlats in ”från det levande talspråket” (Būga, I, 433). K. Būga behandlade särskilt många etymologiska problem i sitt verk „Kalba ir senovė“ (K., 1922). I detta verk publicerades flera av hans välkända artiklar, såsom „Visuomeniniai lietuvių santykiai su germanais“, „Marios ir jūrės“, en hel serie artiklar med titeln „Mūsų žodžių giminaičiai“ med flera. Bland de mer intressanta etymologier av K. Būga som trycktes i „Kalba ir senovė“ vill vi nämna följande: Lit. kūdikis: lat. kūdīt ”egga upp, mana på”, jfr den semantiska parallellen vaikas: veikus ”snabb”, vikrūs, veikti, vykti (Būga, II, 43; Fraenkel, 304, 1214). Lit. rambùs ”trög, dvs. en som måste få ett rapp med piskan (рубнуть)”, rėmbėti, rùmbėti ”få märken efter slag, täckas av ärr, läka”, rìmbas ”pisksnärt, den del av piskan som slår hästen”, lat. rùmba ”stubbe, dvs. en avhuggen del av ett träd (обрубок)”, slav. rąbiti m.fl. (Būga, II, 111; Fraenkel, 696). Lit. gãtvė, lat. gatva, vars ursprungliga betydelse anses ha varit ”fålla, inhägnad där boskap drivs in på betesmarken”, anses ha sitt ursprung i gotiska eller nordgermanska gatwō. Om lit. gãtvė vore ett inhemskt ord, skulle det i dag uttalas *gadve” (Būga, II, 136—139; Fraenkel, 139—140). Lit. õras ”Luft, das Freie” (luft, det fria); enligt K. Būga var den ursprungliga betydelsen ”plöjning”, ”åkermark”, och ordet kan därför knytas till verbet árti (Būga, II, 256—257; Fraenkel, 17, 518). K. Būga hade delvis redan framfört denna tanke i „Aistiškuose studijuose“ (jfr s. 97, 207). Lit. našlė: lat. nex ”dödande”, necare ”döda”, nocēre ”skada”, skr. našati ”går under, dör”, av. nasu- ”lik”, gr. νέκυς, νεκρός ”lik, avliden” (Būga, II, 299; Fraenkel, 486). Det är intressant att den amerikanske lingvisten F. R. Preveden senare också publicerade en sådan etymologi. Som upphovsman till denna etymologi anges han även i K. D. Bucks synonymordbok över indoeuropeiska språk (Buck C. D. A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indoeuropean Languages. Chicago, 1949). Den framstående sovjetiske etymologen O. Trubačiov skrev i denna fråga: „справедливость требует указать, что на самом деле эта интересная этимология впервые была предложена К. Бугой, умершим в 1924 г. В печатном виде эта этимология фигурировала в достаточно известном труде К. Буги (turima galvoje „Kalba ir senovė“. — A. S.) (Трубачев, 114). Lit. spãnguolė: lit. spãngas ”en som fått grumliga ögon, en halvblind person” och andra ord med roten speng- ”lysa, stråla” (Būga, II, 310; Fraenkel, 860). I allmänhet bör det sägas att K. Būga berör etymologiska frågor i nästan varenda artikel. Särskilt mycket värdefullt material för en etymologisk ordbok över litauiskan finns i hans studie „Priesagos -ūnas ir dvibalsio uo kilmė“ (Būga, II, 331—376) och i det postumt publicerade arbetet om metatoni i litauiska och lettiska, „Die Metatonie im Litauischen und Lettischen“ (Būga, II, 386—483). Många etymologiska anmärkningar finns också i de utgivna häftena av „Lietuvių kalbos žodynas“ (Būga, III, 9—480). 43 Būgas omfattande etymologiska arbete publicerades trettiofem år efter hans död — det rör sig om anmärkningar och tillägg till A. Preobraženskijs etymologiska ordbok över ryska — ”Замечания и дополнения к этимологическому словарю русского языка А. Преображенского” (Būga, II, 499—688). Detta ofullbordade arbete består av 413 sådana anmärkningar och tillägg, som ibland är flera gånger, ja till och med ett tiotal gånger, längre än artiklarna i A. Preobraženskijs egen ordbok. I detta arbete anger K. Būga många intressanta lexikala motsvarigheter mellan baltiska och slaviska språk; nytt faktamaterial kompletterar hans tidigare etymologier, han påpekar felaktigheter om baltiska språk i A. Preobraženskijs ordbok och presenterar också helt nya etymologier för litauiska ord. Det är mycket beklagligt att K. Būgas så utmärkta studie publicerades så sent och att M. Fasmer inte kunde dra nytta av den när han skrev sin etymologiska ordbok över ryska. Som en mycket viktig insats av K. Būga för de baltiska språkens etymologi bör hans arbete med R. Trautmanns ”Baltiska-slaviska ordbok” nämnas (”Baltisch-Slavisches Wörterbuch”. Göttingen, 1923). Det verk av den tyske språkforskaren som utkom för mer än ett halvt sekel sedan har inte förlorat sin aktualitet än i dag. Forskare av de äldre förbindelserna mellan baltiska och slaviska språk återkommer till det vid olika tillfällen (jfr arbeten av Chr. S. Stang, A. Nepokupno, J. Safarevičius, F. Slavskis m.fl.). Troligen finner man inte särskilt många exempel i språkvetenskapens historia på en forskare som hjälper en kollega så som K. Būga bistod R. Trautmann. Som bekant läste K. Būga igenom korrekturen till hela verket och skickade sina anmärkningar till författaren, nedskrivna på separata papperslappar. Därför finner man i R. Trautmanns ordbok, utöver ett stort antal hänvisningar till K. Būgas verk, också många förkortningar som B. eller Būga, vilka betecknar vår språkforskares korrekturanmärkningar. Som en samvetsgrann forskare tillägnade R. Trautmann sin ordbok ”K. Būga, den framstående kännaren av sitt modersmål, litauiskan” och beskrev i förordet K. Būgas hjälp så här: ”Först och främst står jag i tacksamhetsskuld till K. Būga, åt vilken jag tillägnade boken för att uttrycka min uppriktiga tacksamhet: med enastående omsorg gick han tillsammans med mig igenom de mödosamma korrekturen, rättade de baltiska orden där det behövdes med stöd av sin väldiga sakkunskap och försåg mig med material ur sina outtömliga samlingar med en sällsynt liberalitet” (s. VII). Eftersom R. Trautmann på grund av förlagets motstånd inte kunde ta hänsyn till alla anmärkningar hade K. Būga tänkt skriva ett slags tillägg till ordboken och publicera det i tidskriften ”Tauta ir žodis” (jfr Būga, III, 779—781). K. Būgas talang som etymolog kom särskilt vackert till uttryck i hans arbeten inom onomastiken, men det är redan ämnet för en separat artikel. Tyvärr fick K. Būga inte möjlighet att fullborda sitt viktigaste etymologiska arbete: efter hans död återstod ett register till en etymologisk ordbok över litauiska, bestående av omkring tjugotusen kort som hade samlats under flera år. Det omfattar utdrag ur de viktigaste etymologiska arbetena från den tiden och ur olika språkvetenskapliga undersökningar som på ett eller annat sätt kan ha samband med litauiska ords ursprung, liksom faktamaterial om litauiska och lettiska dialekter och om äldre baltiska språkminnesmärken, ofta försett med författarens egna anmärkningar. K. Būga var inte en språkforskare som ägnade språkvetenskapens teori och forskningsmetodik särskilt stort intresse; han formulerade aldrig sina lingvistiska ståndpunkter. Alltså K. Būga 44 han liknade inte sin store lärare Jan Baudouin de Courtenay. K. Būga var en praktiskt inriktad forskare. Den unggrammatiska forskningens metodik låg honom närmast. I detta avseende påminner K. Būgas arbeten oss särskilt om arbetena av hans berömda vänner Jānis Endzelīns och Max Vasmer. K. Būga redogjorde aldrig särskilt för metoden i sina etymologiska undersökningar. Ibland berörde han visserligen dessa frågor i förbigående. ”En litauer som blivit nyfiken på ett ords ursprung får inte genast, så snart han slagit upp ett ord i ordboken, utan något samband med andra ord, rusa iväg till det avlägsna Indien, Grekland och (det är mycket på modet i dag) till och med Armenien. Först av allt söker vi i etymologin en förklaring till ordet i fråga i den litauiska ordboken. När vi är klara med ordboken över vårt eget språk vänder vi oss till våra språkliga bröder, letterna och preussarna. Därifrån beger vi oss till slavernas land. Och först när vi är klara också där får vi lov att kasta en blick i ordböckerna över sanskrit, grekiska, latin, germanska, keltiska och andra besläktade språk”, skrev K. Būga i sin recension av H. Hirts ”Indoeuropäisch grammatik” (”Indogermanische Grammatik”. Heidelberg, 1921, bd 2) (Būga, II, 260). När man läser K. Būgas etymologiska arbeten slås man först av den ovanliga rikedom på faktamaterial från det levande språket och äldre skrifter. Visserligen använde även andra etymologer, exempelvis E. Fraenkel, ett omfattande material från äldre litauiska skrifter. Men ingen kan mäta sig med honom när det gäller fakta från det levande språket och dialekterna. När K. Būga undersökte enskilda ords ursprung ägnade han också stor uppmärksamhet åt de faktiska företeelsernas historia; jämför förklaringarna av lit. taūras (Būga, I, 375—378) och lit. karštas (Būga, II, 192—195). I detta avseende påminner hans arbeten ibland om undersökningarna av etymologer inom riktningen ”ord och ting” (”Wörter und Sachen”). Den sovjetiska litauiska språkvetenskapen har under de senaste årtiondena gjort många betydande framsteg inom olika grenar av studiet av det litauiska språket, även inom etymologin. Men Kazimieras Būga förblir än i dag, mer än ett halvt sekel efter sin död, den främste litauiske etymologen. Man kan glädjas åt att K. Būgas ”Samlade skrifter” (redigerade av Z. Zinkevičius) har utgivits på ett föredömligt sätt, så att vår store språkforskares etymologiska undersökningar blivit tillgängliga för en bred krets av specialister. Man får anta att dessa, tillsammans med E. Fraenkels ”Litauisches etymologisches Wörterbuch” och den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas”, kommer att utgöra en stadig grund för en framtida etymologisk ordbok över det litauiska språket, av det slag som grannfolken (polackerna, vitryssarna och ukrainarna) har gett ut på senare tid. Förkortningar i litteraturförteckningen: Būga — Būga K. Samlade skrifter. V., 1958—1961, bd. 1—3. Fraenkel — Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg — Göttingen, 1955—1966. K Z — Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen. Berlin, 1852. LKK — Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1957. Machek — Machek V. Etymologický slovník jazyka českého. Praha, 1968. Sławski — Sławski F. Słownik etymologiczny języka polskiego. Kraków, 1952—1969, bd. 1—3. 45 Trautmann — Trautmann R. Baltisch-Slavisches Wörterbuch. Göttingen, 1923. РФБ — Rysk filologisk tidskrift. Warszawa, 1879—1918. Trubačëv — Trubačëv O. De slaviska släktskapstermers och vissa av de äldsta termerna för samhällsordningens historia. M., 1959. Vasmer — Vasmer M. Ryska språkets etymologiska ordbok. Översättning från tyska och tillägg av O. N. Trubačëv. M., 1964—1973, bd 1—4. А. САБАЛЯЎСКАС K. Būga – etymolog S a m m a n f a t t n i n g Den framstående forskaren i litauiska språket K. Būga var den förste litauiske språkvetaren som började studera etymologiska problem med strikt vetenskaplig metod. I K. Būgas tidiga etymologiska undersökningar märks ännu inflytandet från hans lärare K. Jaunius felaktiga metod, men redan 1911 publicerade han flera arbeten som visar att författaren var en utmärkt specialist. K. Būga ägnade sig åt etymologiska frågor under hela sin vetenskapliga verksamhet. Många av K. Būgas upptäckter införlivades i de etymologiska ordböckerna av E. Fraenkel, R. Trautmann, M. Fasmer, F. Sławski, V. Machek med flera. K. Būga hade för avsikt att skriva en etymologisk ordbok över det litauiska språket. För detta ändamål sammanställde han ett omfattande kartotek, men det påbörjade arbetet avbröts av hans plötsliga död (1924).