Apibrėžtumo / neapibrėžtumo kategorija ir pirminė įvardžiuotinių būdvardžių reikšmė

LIETUVIŲ KALBOS SINTAKSĖS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXV (1986) ADELĖ VALECKIENĖ BESTÄMDHETS-/OBESTÄMDHETSKATEGORIN OCH DEN PRIMÄRA BETYDELSEN HOS PRONOMINALA ADJEKTIV 1. Morfologiska former kännetecknas av funktionell heterogenitet. De kan stå i relation till andra former utifrån olika egenskaper och bilda separata delsystem. Ett delsystem där vissa former ställs mot andra former utifrån en viss egenskap kallas en morfologisk kategori (Ellis, R. Ružička, Zawadowski, Kirchner, ZS 1962, 46, 6, 8, 39, 9; Гухман 1966, 29; Бондарко 1971, 8; 1976, 10–11, 15, 148). En kategori kan kortast definieras som ett betydelsedrag som uttrycks formellt och realiseras genom kontrasterande medlemmar (J. Ružička, ZS 1962, 60; Щендельс 1970, 5). Liksom ett separat språkligt tecken har även en kategori ett formellt uttryck — former — och ett betydelsemässigt uttryck — en funktion. Kategorins funktion beror på förhållandet mellan formerna. Detta är en relationell betydelse, invarianten för de konkreta variantbetydelserna hos alla former i ett visst delsystem. De konkreta variantbetydelserna består av den relationella betydelsen plus kontexten1. Kategorins formfunktion, som framträder genom förhållandet mellan formerna, anses av företrädare för olika lingvistiska inriktningar vara det som mest förtjänar lingvisternas uppmärksamhet. Formen som element i den yttre strukturen anses ofta vara mindre viktig för kategorin. Kategorins medlemmar kan uttryckas med vilka morfologiska medel som helst — syntetiska (ändelser, suffix), suppletiva, analytiska former, hjälpord, prosodiska medel osv. (se Вандриес 1937, 77 ff.; Щерба 1957, 64; Meier 1961, 15; Докулил 1967, 11; Гак 1979, 41). Det viktiga är emellertid att kategorin ändå uttrycks formellt, dvs. att den har särskilda kategoriformer. Utan formellt uttryck kan en separat morfologisk kategori inte urskiljas i språksystemet. Morfologiska former, som materiella språkhandlingar, utgör alltså också en viktig beståndsdel av kategorin. Kategorins båda uttryckssidor — den formella och den betydelsemässiga — är oupplösligt förbundna och kan inte existera oberoende av varandra. Ett visst formsystem är nödvändigt för att realisera betydelsesystemet och omvänt; om ett fastställt förhållande mellan formerna — den betydelsemässiga sidan — saknas, förlorar formernas existens sin mening. Förhållandet (funktionen) mellan en kategoris morfologiska former kan fastställas på en högre nivå, dvs. den syntaktiska nivån (i en sats eller en syntaktisk fras). Kontexten är alltså också ett viktigt element i kategorin. Den betraktas ofta som en del av den morfologiska kategorins formella uttryck (Бондарко 1971, 65 ff.; Степанов 1Förhållandet mellan invariant- och variantbetydelser fastställs här utifrån J. Kurylowiczs (1964, 14; Курилович 1955, 74; 1965, 411 ff.) primära och sekundära funktioner samt E. Benvenistes (Бенвенист 1974, 156–164) grundbetydelser och härledda betydelser. 168 1975, 27). Å andra sidan utgör en enda kontext inte någon grammatisk uttrycksform för en kategori. Man kan tala om en kategori endast när språket har akustiskt skilda former för att uttrycka den (Мартине 1963, 400; Докулич 1967, 8, 11). När en viss kategori avgränsas är det viktigt att fastställa om bruket av de former som bildar delsystemet är obligatoriskt i en viss funktion (Докулич 1978, 109; Бондарко 1976, 12; 1978, 156 ff.). Morfologiska kategorier kännetecknas av att deras markerade former också används där de inte är nödvändiga, dvs. när kontexten neutraliserar deras funktion. Å andra sidan har den omarkerade medlemmen ett vidare användningsområde under neutraliseringsförhållanden. Under sådana omständigheter är det viktigt att fastställa vilken vikt kategorin har i en viss ordklass. Neutralisering av formoppositionen är i grunden ett syntagmatiskt fenomen och utgör utgångspunkten för en förändring av kategorin. Neutraliseringsfall försvagar kategorin och är av avgörande betydelse för dess fortsatta utveckling. När man undersöker en kategori är det alltså viktigt att fastställa riktningen för dess dynamiska utveckling och dess förhållande till andra kategorier i samma ordklass. Kategorin är inte ett statiskt system. Den har ett centrum och en periferi. Den utvecklas, om än med små förändringar. Liksom i varje system uppstår det också i kategorin, till följd av språkets dynamik, fenomen som faller utanför det övergripande systemet. Icke-systemiska fenomen utgör språkets periferi; deras ställning i språket är svag. När man undersöker en kategori är det viktigt att också fastställa vad som inte ingår i systemet och hur samspelet mellan systemiskt och icke-systemiskt bruk av former ser ut, eftersom detta kan påverka utvecklingens riktning. Å andra sidan är kategorier inom en viss ordklass inte slutna; perifera former från ett delsystem kan övergå till ett annat. Därför överlappar bruket av former i olika delsystem ofta, och vissa former kan ersätta andra. Följaktligen har språket en mängd sätt att uttrycka de allra finaste stilistiska nyanserna. Icke-systemiska fenomen förstör inte språket, och språket bevarar alltid sin systemiska balans. Det viktiga är bara att fastställa vad som intar en central position i kategorin och vad som finns i periferin. Alla språk har inte lika många kategorier. Dessutom skiljer sig samma kategori mellan olika språk vad gäller omfattning, användningsområde och vikt i det grammatiska systemet. Därför framträder språkens typologiska egenskaper tydligast när kategorier undersöks. 2. Utifrån de angivna kännetecknen för morfologiska kategorier kan man urskilja en bestämdhets-/obestämdhetskategori i litauiskan. Detta delsystem består av pronominala adjektivformer (particip2) som står i relation till motsvarande enkla former. Deras förhållande framträder på det paradigmatiska planet. De enkla och pronominala formerna står i relation till varandra och bildar en binär asymmetrisk opposition. De enkla formerna betecknar en egenskap hos föremålet, medan de pronominala, utöver föremålets egenskap, också anger att föremålet är känt och bestämt. De pronominala formerna är alltså markerade (+) i detta delsystem, medan de enkla formerna är omarkerade (−): 2Nedan avser pronominala adjektiv även pronominala particip. 169 3.1. Den definierande betydelsen hos pronominella former är en ren relationell betydelse, som framträder genom förhållandet mellan enkla och pronominella former. Pronominella adjektiv har också ett stort antal kontextuella betydelser, beroende på de specifika sätt på vilka dessa former uttrycker bestämdhet i litauiskan. Pronominella adjektiv bildas av enkla adjektiv med det enklitiska postpositionella pronomenet *jo-. Den definierande betydelsen hos pronominella adjektiv är dock inte enbart betydelsen hos pronomenet *jo-. Eftersom pronomenet *jo- numera har vuxit samman med det enkla adjektivet till en enda morfologisk form, är adjektivets lexikala betydelse och den pronominella formens kontext mycket viktiga för att bestämma föremål. Pronominella former fungerar vanligen som attribut3 och ansluter därför endast till substantiv (liksom andra attribut kan de inte stå i ett beroendeförhållande till ett substantiviskt pronomen). Deras kontextuella betydelser bestäms alltså framför allt av det syntaktiska och semantiska förhållandet mellan adjektivet och substantivet. 3.2. För att föremål ska kunna bestämmas måste ett pronominellt adjektiv som ansluter till ett substantiv beteckna en särskiljande egenskap hos det föremål som avses. Pronominella adjektiv bestämmer föremål genom att skilja dem från andra utifrån adjektivets lexikala betydelse – rumsliga, tidsliga, fysiska eller psykiska egenskaper, färg osv. – på tre sätt (aut. 1957, 175–183; LKG 1965, 505–508): 1) genom en högre grad av den betecknade egenskapen, t.ex.: Kolchosstyrelsens stora rum (= det största, större än de andra), där man på senare tid hade sållat och vägt utsädeskorn, hade inte bara städats utan också pyntats ŠimkA 15; 2) genom en egenskap som står i motsats till en annan egenskap, dvs. en antonym egenskap, t.ex.: På vintern ska vi bygga nya herrgårdsliknande skjul för boskapsskötsel, eftersom vi har ett litet VaižgP I 135; 3) genom någon särskild egenskap som skiljer föremålet från andra, t.ex.: Länge ledde Šarka en skara genom Padubysisskogen, men någon hemlig väg, förutom stigarna som djuren trampat upp, fanns ännu inte VienR IV 16. Särskiljande egenskaper kan vara artbestämmande. Därför betecknar pronominella adjektiv ofta en art när de bestämmer föremål på samma sätt som andra föremål särskiljs, t.ex.: sockerärter, krypviden, tung och lätt industri, röda och vita klöver osv. Inom litauisk terminologi bildas många facktermer för olika specialområden med pronominella adjektiv. 3.3. Det bör sägas att även ett enkelt adjektiv skiljer ut ett föremål genom sin lexikala betydelse. Den pronominella partikeln understryker att det särskilda föremålet är känt och bestämt, dvs. den ger adjektivet en individualiserande funktion. Om yttrandet Ap-sivilk raudoną suknelę1 betyder en viss klänning (som är röd), skild från andra klänningar (i andra färger), innebär det ändå inte att klänningen är känd. Det finns många röda klänningar. Ett föremål individualiseras först när dess särskiljande egenskap uttrycks med ett pronominellt adjektiv, dvs. yttrandet med det pronominella adjektivet— 3 Predikativa pronominella adjektiv förekommer sällan och endast i meningar av en viss struktur, t.ex.: Den vägen är den rätta SchG 261 (se aut. 1957, 236). Pronominella adjektiv tenderar att substantiveras, särskilt när de betecknar en grupp bestämda personer, t.ex.: Det är lätt för en gammal att ljuga för de unga när de inte vet om det Ds. Denna funktion är dock också sekundär för pronominella adjektiv. Den primära funktionen hos pronominella adjektiv, liksom hos enkla adjektiv, är attributiv (om primära och sekundära funktioner, se Курилович 1962, 59 ff.). 170 tivt adjektiv – den röda klänningen betecknar ett visst, bestämt föremål som är känt genom kontexten och situationen. Pronominella adjektiv som uttrycker arter har också en individualiserande funktion – de betecknar och individualiserar en viss bestämd grupp av föremål. Röda klöver skiljer sig från röda klöver genom att de är representanter för en viss, känd föremålsart. Skillnaden mellan särskiljande och artbestämmande pronominella adjektiv är att de förstnämnda, samtidigt som de särskiljer ett föremål, också individualiserar och konkretiserar det, medan artbestämmande pronominella adjektiv inte konkretiserar föremålet, men har en tydlig markering av individualisering, eller bestämdhet. 3.4. Pronominella adjektiv bestämmer också ett föremål anaforiskt, dvs. genom att hänvisa till en tidigare kontext. När föremålet nämns för första gången används ett enkelt adjektiv tillsammans med substantivet, eller också beskrivs föremålet på annat sätt; därefter används ett pronominellt adjektiv för att bestämma föremålet som känt. Exempel på ett enkelt adjektiv: På ett högt, brant berg visade sig ett underbart ljus. Det lyste som en stjärna…; därefter ett pronominellt adjektiv: ännu fler än en av dem som klättrade hade inte nått bergets topp och hade inte hånat det underbara ljuset BilR 106–109. Med pronominella adjektiv med utpekande betydelse uttrycks alltid någon individuell egenskap som skiljer föremålet från andra. På så sätt skiljer sig pronominella adjektiv med utpekande betydelse från de särskiljande endast genom sättet att bestämma och genom användningsspecifika drag. 4. Som de kontextuella betydelserna visar beror bestämningen av föremål med pronominella adjektiv inte bara på deras förhållande till enkla adjektiv, utan också på deras syntaktiska och semantiska samband med substantivet och den vidare kontexten. Därför neutraliseras under vissa kontextuella förhållanden korrelationen bestämdhet/obestämdhet, dvs. ”allmän”/”individuell”, och ett enkelt adjektiv används i stället för ett pronominellt. Under syntagmatiska neutraliseringsförhållanden försvagas oppositionen mellan pronominella och enkla adjektiv, och användningen av enkla former utvidgas. Följande mer karakteristiska neutraliseringsfall i litauiskan bör nämnas. 1) När ett demonstrativt pronominellt pronomen står framför adjektivet kan vid bestämningen av ett föremål såväl en pronominell som en enkel form användas, jfr.: Och se, ur de täta träden visade sig tre praktfulla, vita svanar; de slog med vingarna och gled så vackert över vattnet. Ankungarna kände igen de underbara fåglarna Balč AP 40; Det var en ovanlig liten yxa. Det räcker att gnida den mot det onda stället, så läker det… Med den där underbara lilla yxan botade han Vincė BorMS 47. Demonstrativa pronomens betydelser motsvarar i huvudsak pronominella adjektivs betydelser: demonstrativa pronomen med deiktisk betydelse motsvarar den särskiljande betydelsen hos pronominella adjektiv, medan anaforiska demonstrativa pronomen motsvarar den utpekande betydelsen hos pronominella adjektiv. Av detta kan man dock naturligtvis inte dra slutsatsen att funktionen hos den pronominella partikeln *jo- motsvarar demonstrativa pronomens funktion, eftersom [kontexten också är mycket viktig för bestämningen av föremålet. Å andra sidan gör denna funktionsmotsvarighet den pronominella formen överflödig när ett demonstrativt pronomen står intill. Detta förklarar också detta fall av neutralisering av pronominella former. 2) När adjektivet står i superlativ kan vid bestämningen av ett föremål också såväl en pronominell som en enkel form användas, jfr.: Föräldrarna skämde inte bort ens den yngste sonen Antaniukas VienP 24; Den äldre dansar glatt upp ur vågorna, dansar 171 och den andra, gör sig i ordning hastigt. Eglė är ännu bara yngst i vattnet: hon tvättar sitt vita ansikte, plaskar som en fisk SNěrP I 256. Detta neutraliseringsfall motiveras av att de funktionella betydelserna hos pronominella och superlativa adjektiv sammanfaller och närmar sig varandra. Ett pronominellt adjektiv avgränsar ett föremål från andra genom den största graden av en egenskap (se 3.2), och superlativformer betecknar den största graden av en egenskap. Därför blir den pronominella partikeln också överflödig i en sådan kontext. 3) När ett föremål definieras genom att det särskiljs utifrån någon individuell egenskap, vilken det adjektiv som betecknar den redan genom sin lexikala betydelse tillräckligt avgränsar även utan pronominell partikel. I sådana fall finns också en tendens att använda den enkla formen vid sidan av den pronominella, t.ex.: Många företrädare för konsten kom från broderrepublikerna rš; Inte sällan grubblade han oroligt vid vägkorsningarna och sökte sig själv och sin verkliga väg BorMS 5. Av denna anledning används, även vid beteckning av vissa föremålstyper, enkla former i stället för pronominella, t.ex.: svart och vitt bröd, söt och sur mjölk vid sidan av söta och bittra paprikor, ätbart salt osv. Ofta används enkla adjektivformer med suffixen -iškas, -a för att beteckna en typ, eftersom detta suffix, liksom suffixet -inis, -ė, särskiljer föremål genom att ange deras typ även utan pronominell partikel, jfr: holländsk ost, mjölksoppa, herrskjortor, barnstrumpor osv. Detta neutraliseringsfall beror helt på adjektivets lexikala betydelse och dess syntaktisk-semantiska relation till det substantiv det bestämmer. 5.1. Det faktum att avgränsningen av föremål med pronominella adjektiv i hög grad beror på kontexten leder till varierande grad av bestämdhet. Bestämdheten är tydligast när föremålen individualiseras och konkretiseras och det av kontexten framgår att det är just detta föremål och inget annat (i de ovan nämnda fallen där pronominella former med särskiljande och utpekande betydelse används). I litauiskan förekommer emellertid också fall av svag bestämdhet, där ett föremål avgränsas med ett pronominellt adjektiv men inte tydligt individualiseras eller konkretiseras. I sådana fall betecknas föremål som representanter för en viss generaliserad grupp, utmärkande genom någon egenskap; det rör sig dock inte om en individualiserad typ av föremål, utan bara i allmänhet om föremål ur en viss grupp (oftast personer och djur). I nutida litauiskt standardspråk förekommer oftast sådana pronominella adjektiv i komparativ, mer sällan i superlativ, som genom graden som kategoriegenskap skiljer ut föremål från andra därför att de har en större eller den största graden av en egenskap. I sådana fall används oftast pluralformer (som inte individualiserar), t.ex.: De sista strålarna, som silade genom stammarna på de glest växande träden i kärret, glimmade i sänkorna och smekte varsamt topparna på de högre (= som är högre) små granarna och tallarna VienR TV 28; Den tidigare Golovinavenyn breddades så mycket att de äldre (= som är äldre) husen... antingen hamnade längre in eller revs helt VienR VII 311; Vid den här tiden höll fältskären, sjuksköterskorna, de modigare (= som är modigare) patienterna och till sist alla med honom VienR II 141; I trädgården växte de vackraste blommorna, och vid de vackrare (= som är vackrare) hade små silverklockor bundits fast BalčAP 61; Nu säger alla att hon är den vackraste av alla de vackraste (= som är vackrast) fåglarna BalčAP 42; Då började de ropa med höga röster, modigare 172 are, då började de ropa på de starkaste bland dem och be dem komma hit för att drabba samman med Margiris med blanka svärd... KrevRR I 213. Jfr äldre skrifter: Smertis kržėus būwo anų metų kančia kū pikčėusiųjų žmonių DP 176. Eftersom tydlig individualisering och konkretisering saknas här används i sådana fall också enkla former vid sidan av de pronominella, jfr: Här fanns inga vägar eller stigar, förutom dem som hjordar av visenter, uroxar, älgar och andra större vilda djur trampade upp VienR IV 13 och I dessa snår drev vargarna in älgar, uroxar och andra större djur VienR IV 13–14. Det förekommer också pronominella adjektiv i positiv, som uttrycker en särskiljande egenskap och betecknar föremål som representanter för en viss obestämd grupp utan att individualisera eller konkretisera dem, t.ex.: Alla de stora (= som är stora) godsen på Krim har just omvandlats till fruktträdgårdar VienR VII 57; För västerländska riddare var sådana dueller mycket vanliga..., men för samogiterna var det en nyhet, eftersom de överlät sina rättstvister åt inbjudna eller äldre (= som är äldre) män VienR IV 175; När den goda (= som är goda) [platsen] är slut måste man också ta en sämre ŽemR II 23; familjevis..., när de hamnade på ett lämpligt (= som är lämpligt) värdshus, drack de till kvällen ValPJ₂ 86. Sådana fall av svag bestämdhet kan villkorligt kallas relativ bestämdhet. Betydelsen hos adjektiv i pronominalform i meningar av denna typ kan uttryckas med relativa konstruktioner, jfr.: de ljusare människorna → vilka människor som är ljusare. I litauiskan används också sådana relativa konstruktioner med det relativa adverbet där eller pronomenet vilken, vilket och adjektivets enkla form, särskilt komparativ eller superlativ, jfr.: Samla in de större (= de största) [potatisarna], och lämna de mindre Skp; Sällan hade någon sådana (tröskverk), något rikare där (= rikare) Skp; Sådana rör hade bara stora pojkar, ibland också halvvuxna pojkar, men då de allra listigaste där (= de allra listigaste) Balt; Bara någon enstaka flicka som var modigare (= den modigare), kastade skjortan över huvudet på marken och simmade som en man VencĮPU 90; kvinnor och män for, de som redan var äldreäldre där (= de äldre) LKT 166; de vita (blommorna) brinner inte, men de där, ser du, de höga (= de höga), de brinner LKT 137. Här finns ingen egentlig bestämdhet eller individualisering – det är bara större potatisar, rikare (= mer välbärgade) eller slugaste människor som avses och särskiljs. Jfr konstruktioner av samma typ i äldre skrifter: Jissai už mus afierą kurią brageusią turėi DP 432; nusimnė tiečioms iop žmones kurins didžiausius ir mokičiausius MP 11 b (jfr Specht 1932, 272). 5.2. Till fallen av svag bestämdhet bör man också hänföra sådana pronominella adjektiv som används i generaliserande yttranden och ordspråk. Även de särskiljer föremålet, men individualiserar det inte. T.ex.: Den tidiga (= som är tidig) kråkan får masken, den sena (= som är sen) ögat SLT 531; Den dygdiga (= som är dygdig) flickan hamnar alltid hos en dålig pojke ŽemR I 121; Den elaka (= som är elak) kvinnan stänger vägen för sin man SLT 237; den tysta (= som är tyst) suggan bökar djupare ŽemR II 99. 173 Eftersom det betecknade föremålet inte individualiseras används även den enkla formen i sådana uttryck, t.ex.: En god kvinna visar sin man vägen Erž; En god plöjare ger råd till och med åt en gåskarl GŽ; En flitig dotter spinner silke till och med av vitmossa Šts; På den krokiga linden hoppar alla getter SLT 361. Vid svag bestämdhet särskiljs föremålet genom adjektivets lexikala betydelse och dess relation till substantivet. Den pronominala partikeln har här endast en emfatisk funktion och förstärker särskiljandet. 6.1. I litauiskan används pronominala adjektiv inte bara i bestämd betydelse utan också i emfatisk betydelse. Ett sådant fall är när ett pronominalt adjektiv betecknar en karakteristisk (inte särskiljande) egenskap hos ett föremål. Exempel av detta slag är vanliga i folkvisor och i författarskrifter som står dem nära i konstnärlig stil, t.ex.: Må ni frodas, små linplantor, på den svarta lilla jorden (d.) Pv; Och den unge gossen rider över den släta lilla ängen: vill du ge mig, vill du låta mig få din unga dotter (d.) Slnt; Han hade ännu inte slutit ögonen, inte slumrat in i den ljuva sömnen, när han åter hörde en mäktig röst KrėvAP 41; Kanklarnas klingande strängar har brustit SNėrR II 114; Först nu, först nu kände jag, förstod jag varför det gröna gräset vissnar under den mörka skuggan VenclRn 52; Åh, hur ska vi rida fram till den gröna ängen och låta våra hästar beta JD 399; Barnen skingrades, det ena efter det andra... över den vida världen VienR V 160. Här fungerar pronominala adjektiv som fasta konstnärliga epitet och är semantiskt likvärdiga med substantiv: den svarta och lilla jorden, den släta och lilla ängen, den unga och flickan m.fl. uttrycker samma idé om svarthet, släthet och ungdom. De egenskaper som uttrycks av sådana pronominala adjektiv är karakteristiska för de betecknade föremålen och uppfattas av alla som kända. Även de enkla formerna är möjliga i sådana fall. Den pronominala formen lyfter endast fram och betonar föremålets karakteristiska egenskap ytterligare. Den karakteristiska egenskap hos ett föremål som uttrycks av pronominala adjektiv kan också uppfattas individuellt av enskilda författare. Först i ett vidare sammanhang blir det klart att egenskapen i fråga inte är särskiljande, utan karakteristisk för det betecknade föremålet, t.ex.: I det bergiga norra Georgien, där marken är täckt av snö nio månader om året, vid foten av Kazbek, på en svårtillgänglig bergstopp, låg det gamla och rika klostret tillägnat den heliga Nina VienR I 25; Under dessa tre månader reste inte bara georgier till den heliga Ninas kloster, utan också människor från andra länder besökte det: invånare i både avlägsna Grekland och Balkan kom dit VienR I 26; Här, i skuggorna från de djupa små sjöarna och i de stilla skogsbäckarnas sanka stränder, växte och frodades allehanda träd VienR IV 13. I dessa fall förutsätter betydelsen av en karakteristisk egenskap en gemensam förståelse hos talaren (författaren) och lyssnaren (läsaren). Å andra sidan är även de enkla formerna möjliga i dessa meningar. Skillnaden mellan de pronominala och de enkla formerna är här endast att de pronominala formerna betonar föremålets egenskap mer och förutsätter att norra Georgien verkligen är bergigt, att Grekland är ett avlägset land för oss, att de små sjöarna är djupa, att bäckarna är stilla osv. Sådana pronominala adjektiv används särskilt ofta tillsammans med egennamn, som i sig har en individualiserande betydelse och avgränsar föremålen även utan ett pronominalt adjektiv, t.ex.: Det gamla Vilnius vaknar till liv! VenclRn 130; Det kalla Östersjön brummar bistert SNėrR II 538; För tvåhundra år sedan byggdes byn Rugeliai upp mellan 174 de sista kullarna i det vackra Palūgė Gud-GuzKIT 5. De pronominala formerna används här för att antyda att Vilnius verkligen är en gammal stad, att Östersjön är kall och att Palūgė är vackert. Beroende på den skildrade verkligheten och stilen kan författaren ge de egenskaper hos föremål som uttrycks med pronominala adjektiv mycket olika innebörd. Exempelvis uttrycker följande pronominala adjektiv i V. Krėvės skrifter: den höga bron, den stora herrgården, den unge sonen, de små barnen, de små fåglarna, den tappre gossen, den breda bänken, de allvarliga männen, den gamle skalden, den smala stigen, det tunga arbetet och liknande en karakteristisk egenskap hos föremålet och har en rent emfatiskt funktion, även om de i andra sammanhang också kan ha en bestämmande och särskiljande betydelse, jfr: Drängen gömde köpmannens lik under den höga bron och hans skatter — i den gröna skogen… RR I 88; När brudgummens följe red in på den stora herrgården skällde de svarta vinthundarna RR I 87; Den unge adelsmannens son flög hem som en aitvaras RR I 65; Men vad ska då hända med våra mödrar, med våra gamla fäder, med våra hustrur och med de små barnen RR I 203; både människor och djur och de små fåglarna njuter och lyssnar med förtjusning till kvällsvisan RR I 53; gamla farfäder samlades, allvarliga män och unga gossar, de satte sig på de breda bänkarna vid de vita borden, drack mjöd och öl och lyssnade uppmärksamt till vad den gamle skalden berättade RR I 145; Tig, träd, prassla inte med era gröna blad, åh, stör inte de unga gossarna och de allvarliga männen när de lyssnar till mina ord RR I 189; För den som väl har tagit sig upp finns ingen allmän väg och ingen smal stig tillbaka ned RR I 53; Och dessa drömmar tröttade ut den unge, pinade honom som tungt arbete RR I 137; — Ska vi länge som unga förtvina, sitta hos de gamla, förspilla våra unga dagar utan ärorika bragder RR I 146; Så glatt festade alla och hyllade den tappre gossen RR I 67. I V. Krėvės ”Dainavos šalies senų žmonių padavimuose” är alla broar höga, herrgårdar stora, gossar tappra, bragder ärorika osv. Och de egenskaper som betonas: de vita borden, de breda bänkarna, den gamle skalden m.fl. har också sin grund i den etnografiska bilden av de forntida litauernas vardagsliv och kultur. Å andra sidan används samma adjektiv parallellt med samma huvudord i enkel form när de framhävda egenskaperna inte betonas. 6.2. Pronominala adjektiv med emfatisk betydelse används också för att beteckna en stor mängd av en egenskap. I sådana fall uttrycker adjektivet en särskiljande egenskap, men föremålet blir inte bestämt; det betonas endast att det har en hög grad av den betecknade egenskapen. Exempel av detta slag förekommer oftare i folkvisor och i författarskrifter med liknande stil, t.ex.: Den flickan har så spänstiga steg (= mycket spänstiga) J; I den stora röken av sot brände hästen upp vägarna (d.) Ad; Han själv blev betagen av mitt vackra ansikte (d.) Tvr; falkungen flög ut ur sitt höga bo…, sjöng och kvittrade med ljuva ord KrėvRR I 154; åh, var tysta en liten stund, lyssna på mig, den gamle, på mina kloka små berättelser, mina sorgsna ord KrėvRR I 141; Hon behöver hennes händer och hennes skickliga fingrar SNėrR II 499. Pronominala adjektiv av detta slag kan också lätt ersättas med enkla former. 7. Det undersökta materialet visar att det i litauiskan finns en asymmetrisk opposition mellan pronominala och enkla adjektiv med avseende på föremålets bestämdhet/obestämdhet 175 …hetsegenskapen, men denna kategori är inte särskilt stark och nödvändig på samma sätt som kategorierna genus, numerus och kasus hos adjektiv. Eftersom bestämdhet realiseras inte bara genom den pronominala formen utan också med hjälp av kontexten (främst genom en fras med ett pronominalt adjektiv och dess huvudord), är användningen av pronominala adjektiv inte särskilt konsekvent. Neutraliseringsfall är möjliga. Kategorin bestämdhet/obestämdhet försvagas särskilt av fall av svag bestämdhet och av de pronominala formernas emfatiska funktion, då dessa former lätt kan ersättas med enkla former. Pronominala adjektiv som markerar svag bestämdhet eller har en emfatisk funktion är osystematiska perifera fenomen; deras ställning inom denna kategori är svag. Kategorin bestämdhet/obestämdhet kännetecknar inte bara adjektiv utan även attributiva particip. Det är däremot inte möjligt att urskilja en kategori för bestämdhet/obestämdhet bland pronomen och räkneord. Även om dessa ords pronominala former används har de en tydligt emfatisk karaktär och håller på att stelna⁴, jfr.: Augin tėvas tris dukteris. Viena buvo aukšta, tėva, antra buvo trumpa, drūkta, o trečioji juodakėlė ValPJ₂ 33; Kur stabdysim laivelį, pas katrąjį kaimelį? (d.) Alv (LTR); kur žmonės… kalbėjo…, tik kas buvo jų kelintieji bočiai VaižgP I 104. 8. Pronominala adjektivs bestämmande, eller determinativa, funktion — att beteckna ett ting som känt och bestämt — motsvarar helt funktionen hos bestämda artiklar i tyska, engelska, franska och andra språk. Här kontrasteras bestämda artiklar mot obestämda utifrån samma bestämdhets-/obestämdhetsdrag som skiljer pronominala adjektiv från enkla adjektiv i litauiskan. Det specifika med att bestämdhet markeras genom pronominala adjektiv ligger endast i det formella uttrycket, nämligen i att pronomenet *jo- som bestämdhetsmarkör har fogats till adjektivet och tillsammans med det bildar en enda morfologisk form, medan artiklar är hjälpord. Bestämdhetsmarkering med pronominala adjektiv är alltså en fråga på morfologisk nivå, medan den med bestämda artiklar hör till den syntaktiska nivån (jfr. Гак 1979, 93; Вайнрих 1978, 373). Den determinativa betydelsen hos pronominala adjektiv har sedan länge uppmärksammats och påtalats såväl i baltiska språk som i fornslaviska, jfr. bland de första forskarna inom litauisk grammatik — Schleicher 1856, 261; Kurschat 1876, 244 ff.; Bezzenberger 1877, 155 f.; om lettiska, se Endzelin 1922, 453; om fornkyrkoslaviska och fornryska pronominala adjektiv — Miklosich 1874, 132—133; Обнорский 1946, 110; Кульбакин 1913, 117—118. Utifrån pronominala adjektivs bestämmande (determinativa) betydelse antar man att deras ursprungliga funktion också var att beteckna ett känt, bestämt ting, dvs. att pronominala adjektiv uppkom som ett specifikt fall av bestämdhetsmarkering. F. Miklosich framförde först denna uppfattning [(1874, 132—133), och även under senare årtionden har vissa författare angett en sådan grund för pronominala adjektivs uppkomst; se Якубинский 1952, 55 f.; Черных 1954, 196; Кузнецов 1953, 148; Kurz 1958; 88; Mareš 1958, 95; Kosch- 4De possessiva pronomens pronominala former manasis, -oji, tavasis, -oji, savasis, -oji, mūsasis, -oji, jūsasis, -oji har, i takt med att deras enkla former manas, -a, tavas, -a, savas, -a, mūsas, -a jūsas, -a försvunnit ur bruk, blivit självständiga pronomen; se Valeckienė 1964, 46—47. 176 mieder 1962, 410; Safarewicz 1969, 443–444; Kuryłowicz 1969, 444 tt.; Vraci(u) 1977, 44. Enligt denna uppfattning ger det postpositionella pronomenet *io- pronominala adjektiv deras determinativa betydelse. Ursprungligen var det anaforiskt och hade en utpekande betydelse, liksom artiklar i andra språk⁵ (se Miklosich 1874, 125; Лескин 1890, 87; Vondrák 1912, 470; 1908, 113; Hirt 1934, 166; Якубинский 1952, 54; Черных 1954, 196; Кузнецов 1953, 148; Отрębski 1956, 121; Safarewicz 1969, 444; Kuryłowicz 1968, 444; Vraci(u) 1977, 44; bland litauiska forskare — Rosinas 1975, 168)⁶. Såväl betydelsemässigt som formellt — med avseende på ursprunget — skulle den pronominala partikeln således motsvara de bestämda artiklarna i germanska och romanska språk, vilka också har utvecklats ur demonstrativa anaforiska pronomen, dvs. ord ur samma grupp: ty. der, die, das, eng. the från pronomenstammen *so / *to, och i de romanska språken — fr. le, la, it. il (lo), la, sp. el, la m.fl. — från det latinska demonstrativa pronomenet ille, illa ”den, det”. Stammen *to finns också i den bulgariska postpositionella artikeln -та, -то, -ът (-ят), jfr.: момче ”pojke”, момчето ”pojken (bestämd)”⁷. Till samma stam *to / *te förs även det albanska postpositionella formantet -tē / -t samt artikeln t(ë), som har samma ursprung och används vid substantiv för att markera ”kategorin bestämd massa” (se Десницкая 1977, 275–293; 1978, 109 f.). Enligt teorin om pronominala adjektivs determinativa ursprung uppkom dessa former av samma orsak och vid samma tid som artiklarna i andra språk⁸; med andra ord är pronominala former i baltiska och slaviska språk en innovation som går tillbaka till den samlat baltiska respektive samlat slaviska perioden. 9. Många forskare motsätter sig teorin om pronominala adjektivs determinativa ursprung och förklarar deras ursprungliga betydelse på annat sätt (se nedan). Teorin väcker tvivel framför allt därför att pronominala adjektiv används mycket inkonsekvent för att beteckna ett känt, bestämt ting i såväl baltiska språk som fornkyrkoslaviska. I dagens litauiska finns det många exempel på pronominala former som används utan att bestämdheten är tydlig. Pronominala former används särskilt inkonsekvent när en egenskap framhävs, underförstått som om den verkligen kännetecknade det bestämda föremålet, eller- 5 Enligt vissa författare var pronomenet *io- i de baltiska och slaviska pronominala formerna ursprungligen besläktat med det demonstrativa *i-, och var dess derivat eller en modifierad form (se Brugmann 1908, 49; 1911, 331; Поржезинский 1916, 93–94). 6 Vissa forskare betraktar pronomenet *io- som demonstrativt, men förklarar pronominala adjektivs ursprungliga betydelse på annat sätt; se Истрина 1919, 53, jfr. § 11. 7 Kai kurie autoriai (pvz., Аракин 1979, 124) su bulgarų postpoziciniu artikeliu gretina rusų -то tokio tipo pasakymuose: Хорошо seno-то? какой-то, какая-то, какое-то. Tačiau čia -то turi tik pabrėžiamąją postpozicinės dalelytės funkciją, neatitinkančią artikelio funkcijos. Pabrėžiamoji rus. -то dalelytės reikšmė yra senesnė už artikelio funkciją. 8 Som forskare påpekar började den bestämda artikeln i de germanska språken utvecklas ur anaforiska pronomen under perioden då det urgermanska språket splittrades i enskilda forngermanska dialekter, och fullbordades självständigt i de enskilda germanska språken; se Московская, СГГЯ 1963, 325. Den obestämda artikelns utveckling ur det obestämda pronomenet med betydelsen ”en” hör till senare tid: i de äldsta germanska dialekterna förekommer sådana fall endast sporadiskt och är dessutom rent lexikala, inte grammatikaliserade; se samma ställe, s. 330. Kategorin bestämdhet/obestämdhet utvecklades således färdigt självständigt i de enskilda germanska språken och under en jämförelsevis sen period. 177 samt när man betonar utpekandet av generaliserade föremål utan att individualisera dem (se 5. 1, 2; 6. 1, 2). Ännu större är inkonsekvensen i användningen av pronominala och enkla adjektiv i de äldre litauiska texterna. Här används pronominalformer ofta när någon bestämdhet inte föreligger, utan endast en karakteristisk egenskap eller egenskapernas mångfald betonas, t.ex.: patįs yra ir liekts”, wissadàs piktątę kaimene DP 88; būwo nusiųsti kaip āwis tarp smarkiųjų wilkų DP 213; Noe pati aschma, pagalei tawa didzoia Sussimilima, palaikei Mž 103; O ant’ marų bus girdēti vīzmai ir staugimai bāisūs, ir rinkimai di- džiujų wīlnių DP 14. Ofta används både pronominalformer och enkla former i liknande kontexter, jfr.: Tad’ kaipó mote geróii wirui sawám’ tarnāuia ne drin’ kokiós sawós įpacīos naūdós DP 561; kaip’ pagērbta ir gerá mote ne drin’ ko kito grāžinas ir rēdos, tiektaí idant’ įsiketų akimus wīro sawo DP 561; gērasis Piemų pralidi awis sawās ir izstaidinēie ies DP 247; Piemų gēras eit pirm’ awių sawų DP 247. Dėl latvių kalbos įvardžiuotinių formų nenuoseklaus vartojimo plg. Gāters 1959. Å andra sidan visar de anförda uppgifterna att adjektivens pronominala former får sin determinativa betydelse och grad av determination inte enbart genom pronomenet, utan framför allt genom den syntaktisk-semantiska förbindelsen mellan adjektivet och det ord det bestämmer samt genom den vidare kontexten. Kontexten urskiljer och anger föremålet; den pronominala partikeln betonar endast detta utpekande och denna angivelse. Ett pronominalt adjektiv har också en betonande betydelse när det inte sker något utpekande eller någon angivelse, utan endast en karakteristisk egenskap hos föremålet som är känd eller bara förutsätts vara känd betonas. Litauiska data stöder alltså inte tolkningen att pronominala adjektiv ursprungligen hade en determinativ betydelse och att denna betydelse härrörde från det anaforiska pronomenet *jo-. Den uppenbara motsägelsen i denna tolkning är att den anaforiska betydelsen hos pronomenet *jo- stöds av den determinativa betydelsen hos pronominala adjektiv, vilken i sin tur anses vara ursprunglig på grund av den anaforiska betydelsen hos pronomenet *jo-. Uppfattningen att den determinativa betydelsen hos pronominala adjektiv är ursprunglig i de baltiska och slaviska språken har kritiserats även tidigare; se Hermann 1912, 90 (not); Истрина 1917, 33—62; Руднев 1957, 201, 209. 10. Många forskare anser att det pronomen som fogats till adjektivet ursprungligen inte var anaforiskt utan relativt (se Delbrück 1893, 433; Hermann 1912, 90; 1912 (a), 243 ff.; 330; 1926, 11; Specht 1926, 90; 1932, 272; Meie 1951, 358⁹; Schwyzer 1936, 150 f.; Fraenkel 1947, 16; 1950, 81 f.; Endzelin 1922, 344; Endzelīns 1951, 466; 1957, 138; Эндзелин 1953, 74; Zinkevičius 1957, 11). Pronomenets relativa ursprung bekräftas av de relativa pronomen med stammen *jo- som används i andra indoeuropeiska språk (se nedan). Om pronomenet *jo- ursprungligen är relativt, vad är då grunden för bildandet av pronominala adjektiv och vilken var deras ursprungliga betydelse? Många forskare har behandlat denna fråga. ⁹ Plg. A. Meillet ankstesnę nuomonę, kad *jo- yra anaforinis įvardis (Meie 1938, 334). 178 En betydande del av forskarna anser att den ursprungliga betydelsen hos de pronominaliserade adjektiven var emfatiskt betonande. De pronominaliserade adjektiven är alltså till sitt ursprung emfatiska bildningar, uppkomna genom att det betecknade föremålet betonades. Denna uppfattning stöds vanligen av exempel på pronominaliserade adjektiv med emfatiskt betonande betydelse i litauiskan och av deras inkonsekventa användning (se Hermann 1912, 90; Fraenkel 1947, 16; 1950, 120 ff.; särskilt Arumaa 1952, 163 ff.). I de första litauiska grammatikerna kallas de pronominaliserade formerna uttryckligen ”adjectiva emphatica”, ”compositum emphaticum” – se Klein 1653, 25 ff.; Schultzen 1673, 23 ff.; Haack 1730, 268; Ostermeyer 1791, 38 ff. A. Senn (1929, 127 ff., 134 f.) betraktar också de litauiska pronominaliserade formerna som emfatiska. Om att pronominaliserade former i lettiskan används emfatiskt, se Gāters 1959, 137; Тулдава 1973. Är det att förklara de pronominaliserade adjektiven som emfatiska till sitt ursprung? 11. De baltiska och slaviska pronominaliserade adjektiven har sedan länge jämförts med konstruktioner i indo-iranska språk och grekiska, bildade med samma pronomen *jo- (se Meillet 1902–1905, 202; Мейе 1951, 358; Hermann 1912 a, 330, 243 ff.; 1912, 90 ff.; Specht 1932, 273; Wackernagel, Debrunner 1930, 554 ff.; Schwyzer 1936, 151; Fraenkel 1950, 82 f.; Seiler 1960, 204 ff.; Бенвенист 1974, 235; Balázs 1973, 73), t.ex.: ved. viśve marūto yé saháśaḥ ”alla maruter som är mäktigast”; avest. daēvō yō apadōšō ”demonen som är Apaosha”; hom. grek. Τεῦκρος ὃς ἄριστος Ἀχαιῶν ”Teukros, som är den bäste av achaierna” och liknande. Det finns naturligtvis skillnader mellan de baltiska och slaviska pronominaliserade adjektiven och de nämnda indo-iranska konstruktionerna. Pronomenet *jo- står i indo-iranska konstruktioner vanligen efter substantivet och före adjektivet. Det används också med substantiv utan adjektiv. Dessa skillnader betonades särskilt av J. Endzelynas, när han försvarade den baltisk-slaviska pronominaliserade adjektivbildningens särart (se Эндзелин 1911, 131 f.; 1953, 74 f.). Å andra sidan förekommer i äldre litauiska texter pronominaliserade former av prefixförsedda particip och adjektiv med pronomenet *jo- före adjektivet, t.ex.: ne iam turinčiam BP II 241; ne jokaltoiā KN 258 (pronomenet upprepas två gånger: före och efter adjektivet; fler exempel, se Būga 1930, 66; Zinkevičius 1957, 7 f.). I litauiskan är adjektivbildning med samma pronomen *jo- också känd utifrån substantivformer i singularis lokativ eller pluralis genitiv, där pronomenet har en tydlig relativ betydelse, t.ex.: téwo dąguǐeio DP 99 (jfr Téwo māno, kursāi yra dąguǐe DP 99); dáiktu... žemėjeju DP 7; mūsišis ”den som är vår”, prūsaičǐjis = ”den som är från Prūsaičiai” (Kurschat 1876, 98), se Specht 1926, 89 f.; jfr Skardžius 1943, 67, där parallellen mellan dessa bildningar och pronominaliserade former förnekas. Även i fornindiskan finns exempel där pronomenet *jo- står efter adjektivet: sá rātri pāritakmyā yā ”den natten, som är dödlig (kringvandrande)” (Wackernagel, Debrunner 1930, 557; Porzig 1923, 214). De angivna skillnaderna mellan de baltiska och slaviska pronominaliserade adjektiven och de indo-iranska nominala konstruktionerna med pronomenet *jo- är alltså inte grundläggande. De kan förklaras genom relativ kronologi. 12. B. Delbrück (1900, 303 f.), en av de första som uppmärksammade de nämnda konstruktionerna med pronomenet *jo- i for indiska och avestiska, ansåg att de var nominala relativsatser utan verb, utvecklade ur egentliga relativsatser. K. Brugmann (1904, 659) hade samma uppfattning. Först senare drog W. Porzig (1923, 214, 289–291, 297, 300), som undersökte dessa konstruktioner i for indiskan (Rigveda), slutsatsen att de inte är relativsatser utan satsdelar (appositioner), och att de är äldre än relativsatser med verb. J. Wackernagel betraktar också dessa konstruktioner i for indiskan som substantivappositioner (se Wackernagel, Debrunner 1930, 536). I denna fråga är J. Gondas arbete (1954, 1–41) viktigt; där visas övertygande, med stöd av omfattande material från icke-indoeuropeiska och indoeuropeiska språk, att nominala relativa grupper med *jo- är relativt självständiga och har en isolerande och identifierande funktion av emfatiskt slag. Att konstruktionerna med *jo- inte är relativsatser och 180 yra senesnės už pastaruosius, galutinai įrodė E. Benvenistas (žr. Бенвенист 1974, 227, 236 tt.), gretindamas minėtąsias indoiranėnų bei graikų konstrukcijas su atitinkamomis neindoeuropiečių kalbų konstrukcijomis, prisijungusiomis prie daiktavardžių ne kaip reliatyvinis sakinys, bet kaip apozicija. Tokios pat nuomonės yra H. Seileris (1960, 203) ir G. Gren-Eklund (1978, 55, 57 t.). 13. Material från litauiskan visar att attributiva adjektivformer ursprungligen också har varit appositionella konstruktioner. I litauiskan förekommer attributiva adjektiv efter sitt huvudord, särskilt i folkvisor och i texter med närliggande konstnärlig stil, ofta tillsammans med andra upprepade ord, särskilt personliga pronomen i andra person, genitivformer av personliga och reflexiva pronomen (mano, tavo, savo, jo, jos), demonstrativa pronomen, prepositioner, interjektioner och upprepade predikatsgrupper. Sådana grupper med attributiva adjektiv används ofta i tilltal, t.ex.: Tu užuole, tu žaliasai, nestovėkie prie kelelio DD 52; Tu girala, tu žalioji, kodėl žiemą nežalioji DD 155; Jūs skryneles, jūs margosios, daugiau jūsų nedangsysiu DD 140; Oi jūs rūtėlės mano, oi jūs žaliosios mano DD 124; Berneli mano, jaunasai mano, liepk vesti atgal širmuosius žirgelius KrėvRR I 98; Mano rašteliai, o vyvingrieji, saulei kaitinant, dar pablizgėste! RD 40; Oi dukralės, oi jaunosios, turit senų motulį DD 170; Bėk, žirgeli, bėk bėrsai DD 90; Vai, nutilkite, vėjeliai, nepūskite, šiaurieji KrėvRR I 206. Motsvarande konstruktioner med attributiva adjektiv har bevarats även i andra sammanhang (inte i tilltal), t.ex.: Tavo viršūnėn, tavo tankiojon, vis degulė kukavo DD 148; Lakštingalė paukštelė tai tavo mergelė, jos sparneliai, jos eiklieji, tai baltos rankelės (d.) Vlk; Už jūrų marių, už mėlynųjų, kaitroji ugnelė ty kūrinosi DD 26; krito piktas priešas nuo eiklaus žirgo po kanopėlėmis ant juodos žemelės, ant drėgnosios KrėvRR I 211; bernužėliai grąžino žirgelius atgalio, varė širmuosius atgalio KrėvRR I 149; Dunda bilda skrynelės, dunda bilda margosios DD 57; Slūkso kaselės, slūkso geltonosios JD 610; Tai verkė mergelė, tai verkė jaunoji, verkė mergelė, verkė jaunoji, skundzas sanai motulai DD 43; Ak, be padangių, be mėlynųjų sunku sunku SNėrR I 37. Sådana attributiva adjektiv förekommer även efter personliga pronomen som står efter substantiv, t.ex.: Testa būna, kas bus, aš už tavęs jaunojo tekėsiu… KrėvRR I 92; Ar tu nematei, ar nepastebėjai: miglose kėlės šviesi saulelė, kai tu balnoji ristą žirgelį, tamsiu ji apsiniaukė juodu debesėliu, kai tu jaunasis sėdai balnelin KrėvRR I 147. I de angivna konstruktionerna är det attributiva adjektivet isolerat från substantivet. Upprepade ord förstärker isoleringen ytterligare. Det attributiva adjektivet, tillsammans med de upprepade orden, särskilt pronomen, pekar än en gång eftertryckligt ut föremålet genom att beskriva det på nytt. Det attributiva adjektivet är här inte något attribut till substantivet. Det har samma position i satsen som det substantiv det kongruerar med, och står i samma relation till en gemensam satsdel. Enligt den syntaktiska relationen är det attributiva adjektivet alltså här en apposition till substantivet, som ytterligare anger det föremål som substantivet betecknar. Tillsammans med upprepade ord bildar det en rytmiskt och intonatoriskt isolerad appositionell grupp. Att det attributiva adjektivet här syntaktiskt motsvarar ett substan- 8. 120 181 tiv framgår också av sådana konstruktioner där ett substantiv som till betydelsen ligger nära huvudordet används i stället för det attributiva adjektivet, t.ex.: Už ažarėlio, už vandenėlio, rinko mergelė dribnas vuogelas DD 58; Išaisiu motula, išaisiu, šir dela, su vienu d zienu, su adynėli DD 43; Oi tu mergela jaunoji, tu lelijėla baltoji DD 99. Vanliga adjektiv har i sådana fall ingen eftertrycklig utpekande eller isolerande funktion, t.ex.: A-d, a-a, vaikeli, mažas, nedideli VD 45; Čičiu liliu, sūnaitėli, tu mano mažiausias VD 62. Här har adjektiven vanliga former; även om de står efter sitt huvudord har de en predikativ nyans. De angivna konstruktionerna med attributiva adjektiv kan parafraseras så här: Jos sparneliai, jos eikləji ⇒ *jos sparneliai, jos eiklius kurie. Ur syntaktisk synvinkel motsvarar den transformerade konstruktionen helt de indo-iranska konstruktionerna, där pronomenet står i substantivets position och har en appositionell funktion: det pekar på nytt ut samma föremål som huvudsubstantivet. I detta sammanhang kan man erinra sig J. Kuryłowiczs yttrande (se Курилович 1962, 206) att ”former som sl. slěpъ-jь ’den blinde’ är konstruktioner som motsvarar substantiv, eftersom jь genetiskt sett är ett substantiviskt pronomen som bestäms av adjektivet.” Den syntaktiska motsvarigheten mellan de angivna konstruktionerna i litauiska och indo-iranska språk visar att attributiva adjektiv har utvecklats ur konstruktioner av samma typ. Det viktiga är att pronomenet i konstruktionerna i såväl litauiska som indo-iranska språk stod efter substantivet tillsammans med adjektivet och ytterligare pekade ut och betecknade det föremål som substantivet uttryckte. De attributiva formerna bildades (i baltiska och slaviska språk) ur sådana isolerade förbindelser mellan adjektiv och pronomen, där pronomenet vanligtvis stod efter adjektivet. I denna position blev pronomenet enklitiskt och smälte samman med adjektivet. I motsvarande konstruktioner i indo-iranska språk och grekiska stod pronomenet *jo- däremot efter substantivet, men vanligen före adjektivet, och smälte därför inte samman med det till en enda form. Dessutom används de nämnda indo-iranska konstruktionerna också utan adjektiv. 14. Konstruktioner där pronomenet står som apposition efter substantivet är ganska vanliga i indoeuropeiska språk. I litauiskan finns många sådana konstruktioner där ett pronomen, upprepat efter substantivet i samma position som en apposition, eftertryckligt pekar ut det betecknade föremålet ännu en gång. I olika dialekter används till exempel pronomenet jis, ji: O tas vilkas nepavjerdamas bėga jisai žiūrėt LB 257; O tas raganius, kad išbudo, tai jis supyko labai LB 247; O karvės, kai šilta, tai jos sugula Vlč (LKT 188); Tikai vienas tavo mielas tai jis jaunas tykiai joja DD 52. Pronomenen jis, ji, tas, ta fungerar som apposition efter substantivet i samma position även i meningar av denna typ i dagens litauiska standardspråk, t.ex.: Vežėjas Pranciškus — tas tai nė pono nebijo! Myk-PutS I 290; Ančių — tų begalinės minios užplūdo ŽemR I 80; Valdovų laimė — ji visai kitokia MarcinkM 112. För att förstärka betoningen ytterligare läggs partikeln ir till före pronomenet, t.ex.: Net šimtametės senutės ir tos ėjo pasėdėti lauke Balč AP273; net gyvuliai ir tie nusigando KrėvŠP 139—140; Višta Gudeliuose ir ta du sykiu ant dienos (= per dieną) deda PietRR 240. Den motsvarande positionen i litauiskan kan också intas av pronomenen pats, -i, visas -a, vienas, -a, kitas, -a med flera, t.ex.: visas pasaulis jį patį kaltina, pagaliau paukšte- 182 larna själva tycks säga det rent ut ŽemR I 199; De sista orden verkar för mästaren själv vara ett avlägset eko CvR IX 253; Alla Sabaliauskas barn brås på sin far – bali Nvn; Anhängarna – några kritiserade Katrė, andra... ryckte bara på axlarna ŽemR I 71. Överallt görs här en paus efter substantivet, och pronomenet står i substantivets position och hänvisar på nytt till det betecknade föremålet. Enligt de syntaktiska relationerna motsvarar fåglarna själva, alla Sabaliauskas barn osv. i dessa meningar modellen de själva, de alla, där pronomenen också står i apposition. Sådana konstruktioner förekommer också i andra indoeuropeiska språk, till exempel fornhögtyska med tredje personens pronomen: dēr sēlbe hērre ēr wære ein Lohnoisære ”själv var han, herren, en av Lohnoiserna” (Paul 1956, 123–124). I de balkanska språken används efter substantivet, i samma syntaktiska position, korta obetonade former av personliga pronomen, som åter hänvisar till det betecknade föremålet, till exempel bulgariska: Тогава аз не знаех, че Заимов го нямаше в народната библиотека ”Då visste jag inte att Zaimov inte fanns där i folkbiblioteket” (Лопашов 1978, 29). Många exempel på personliga eller demonstrativa pronomen som följer efter ett substantiv i samma syntaktiska position ges från icke-indoeuropeiska språk av J. Balázsas (1973, 67 ff.). Konstruktioner av samma slag, där ett pronomen står efter substantivet som apposition (ensamt eller tillsammans med ett adjektiv), lade också grunden till uppkomsten av de pronominala adjektivformerna. 15. Många forskare som har undersökt de nämnda konstruktionerna i de indo-iranska språken påpekar att det relativa pronomenet *jo- här har en artikelartad betydelse, skild från dess egentliga relativa eller korrelativa betydelse. B. Delbrück (1900, 303 ff.) och K. Brugmann (1904, 659) betraktade denna funktion hos pronomenet *jo- som ny och utvecklad ur den egentliga relativa betydelsen. Senare forskare, särskilt J. Gonda (1954, 18, 22) och E. Benveniste (Бенвенист 1974, 238) under de senaste årtiondena, har emellertid tydligt visat att funktionen hos *jo- som ”frasinledare” (includer), eller ”determinativ”, är ursprunglig, och att pronomenets relativa (korrelativa) betydelse utvecklades ur den. Att pronomenet *jo- till sitt ursprung inte är rent relativt, utan betydelsemässigt står i samband med det anaforiska pronomenet, har på senare tid påpekats av flera forskare (se Иванов 1958, 41; Тухман, СГЯ 1963, 330; Szemerényi 1970, 194; Watkins 1962, 16). Särskilt har man hänvisat till att enklitiska konjunktioner i hettitiska och tokhariska har stammen *jo- (hett. ia ”och”, tokh. A yo ”och”), etymologiskt besläktade med detta pronomen. Å andra sidan motsvarar den determinativa funktionen hos pronomenet *jo- i konstruktioner av den angivna typen inte funktionen hos en egentlig bestämd artikel, sådan som utvecklats ur demonstrativa pronomen i de moderna romanska och germanska språken. J. Endzelīns (Эндзелин 1953, 74–75) och B. Rosenkranz (1958, 97) har redan påpekat att pronomenet *jo- i indo-iranska konstruktioner inte uttrycker bestämdhet. På senare tid har J. Gonda (1954, 18; 1959, 25) övertygande visat att pronomenet, eftersom det till sin natur inte är rent relativt, inte heller är identiskt med det anaforiska pronomenet. Som ”frasinledare” hade det en isolerande, särskiljande och emfatiskt betonande funktion; se även Balázs (1973, 73), där pronomenet i de angivna konstruktionerna betraktas som en situator som ytterligare, med emfas, hänvisar till och identifierar det tidigare nämnda föremålet. I sådana konstruktioner i litauiskan har de pronominala formerna dess vingar, dess snabba inte heller en egentlig bestämmande funktion; de framhäver och hänvisar på nytt till 8* 183 det betecknade föremålet genom att lyfta fram en karakteristisk och välkänd egenskap hos det. Detsamma gäller i lettiskan (Gāters 1959, 142). Att pronomenet *jo- ursprungligen saknade en tydlig determinativ betydelse framgår också av att de nämnda nominala konstruktionerna med pronomenet *jo- i indo-iranska språk och grekiska typologiskt motsvarar nominala konstruktioner med ett annat relativt pronomen, *kʷo / *kʷi, som återfinns i hettitiska och latin, till exempel hett. kuiš: šallayaškan DINGIRMES-aš kuiš šaliliš ”(bland) de stora gudarna, vilken stor”; latin qui: qui patres qui conscripti ”(ordagrant) vilka fäder (senatorer), vilka invalda” (se Бенвенист 1974, 236 f.). Motsvarande konstruktioner med det relativa adverbet kur förekommer också i litauiskan (se 5.1). Även här saknar de en egentlig determinativ betydelse och motsvarar pronominala adjektiv med svag bestämdhet. Således hade pronomenet *jo- ursprungligen en viss anaforisk nyans, men var inte ett egentligt anaforiskt demonstrativt pronomen. Den anaforiska nyansen kunde det relativa pronomenet *jo- få när det tillsammans med ett adjektiv stod i en appositionell position till substantivet och återigen betonande pekade ut samma föremål som det bestämda substantivet. Den syntaktiska positionen avgjorde den anaforiska nyansen hos detta pronomen. I andra fall, i konstruktioner av annan typ än den nämnda, har pronomenet *jo- ingen anaforisk nyans. Således är pronomenet *jo-, med vilket de baltiska och slaviska pronominalformerna bildades, varken rent relativt eller egentligt anaforiskt. Därför är det meningslöst att tvista om huruvida detta pronomen är anaforiskt eller relativt. 16. När de pronominala adjektivformerna hade uppstått ur appositionella fraser blev deras ursprungliga betydelse – att framhäva och på nytt hänvisa till det betecknade föremålet – direkt beroende av den syntaktisk-semantiska förbindelsen mellan adjektivet och substantivet samt av det vidare sammanhanget. Pronominala adjektiv som betecknar en karakteristisk egenskap hos ett föremål behöll sin rent emfatiska betydelse, medan pronominala adjektiv som uttrycker en särskiljande egenskap hos föremålet utvecklade en bestämmande betydelse. Ett adjektiv med särskiljande betydelse särskiljer föremålet även utan den pronominala partikeln, men partikeln förstärker särskiljningen och anger föremålet som känt och bestämt (se särskiljningssätten i 3.2). Det bör sägas att det inte finns någon skarp gräns mellan den emfatiska och den bestämmande betydelsen hos pronominala adjektiv. Samma pronominala adjektiv med samma bestämda ord har i ett sammanhang emfatiska (betecknar en karakteristisk egenskap hos föremålet) och i ett annat bestämmande betydelse (betecknar en särskiljande egenskap hos föremålet). Detta beror på det vidare sammanhanget. I följande meningar har de pronominala adjektiven till exempel emfatiskt värde: Här, på de djupa småsjöarnas ytor och i de tysta skogsbeckarnas lugna lopp, växte och frodades träd av alla de slag VienR IV 13; Av de svarta pesten skall den dö som vill beröva oss friheten SNėrR I 330 (jfr även 6.1). I ett annat sammanhang skulle dessa pronominala adjektiv kunna ha en bestämmande funktion tillsammans med samma bestämda ord. Övergången från pronominala adjektivs emfatiska betydelse till bestämmande betydelse är alltså inte svår. Den dynamiska utvecklingen av pronominala adjektiv gick från emfatisk betydelse mot större bestämdhet och individualisering via fall av svag bestämdhet, där pronominala adjektiv… 184 föremål skiljs ut, men definieras inte och individualiseras inte. Det är ingen tillfällighet att exempel av denna typ är vanliga i ordspråk och generaliserande uttryck, som återspeglar ett äldre lager av användningen av pronominella former (se 5.2). Exempel på detta bruk bekräftar också den från början mindre strikt determinativa betydelsen hos pronomenet *jo-, jfr.: den tysta suggan (= den som är tyst) bökar djupare. Att betonande pronominella adjektiv (som betecknar en karakteristisk egenskap eller en rikedom på egenskaper) är ursprungliga framgår också av deras användning i folkvisor som fasta, stelnade uttryck (se 6.1, 2). 17. I de sydliga litauiska dialekterna, särskilt bland de västliga dzukerna och i de södra delarna av de östliga och mellersta höglandsdialekterna, används pronominella adjektiv inte med bestämd betydelse. Här finner man vanligen pronominella adjektiv bevarade i folkvisor med betonande betydelse. Detta bruk av pronominella adjektiv är sannolikt inte nytt utan ålderdomligt. I dessa dialekter utvecklade pronominella adjektiv inte någon bestämd betydelse. Denna betydelse uttrycks här inte av pronominella adjektiv, utan av andra adjektivformer, vanligen diminutiva adjektiv och olika andra adjektivavledningar med ändelsen -is, -ė, t.ex.: Var är min vassa kniv (= den vassa kniven)? Rdm; De stora (= de stora) potatisarna tar vi själva, de små (= de små) åt grisarna Lp; Den vita (= den vita) hönan Rdm; Den goda (= den goda) änden uppåt Lzd; Var är mina randiga (= de randiga) byxor? Rdm. 18. Det är karakteristiskt att kategorin bestämdhet/obestämdhet utvecklades endast hos adjektiv och i viss mån hos passiva particip, vilka har konkreta lexikala betydelser och därför kunde särskilja och bidra till att definiera föremål. Räkneord och pronomen bildade ingen kategori för bestämdhet/obestämdhet, trots att de har pronominella former; det vill säga, räkneordens och pronomenens pronominella former förblev betonande till sin karaktär i litauiskan. 19. Om pronominella adjektiv har utvecklats ur syntaktiska (appositionella) konstruktioner, parallella med de indoiranska och grekiska konstruktionerna med samma pronomen *jo-, går deras ursprung tillbaka till den indoeuropeiska urtiden. På så sätt kan pronominella adjektiv (morfologiska former) i de baltiska och slaviska språken självständigt ha utvecklats ur syntaktiska konstruktioner som ett parallellt fenomen med rötter i en avlägsen forntid (jfr. Zinkevičius 1957, 13; 1978, 100; Kazlauskas 1972, 73). I själva verket har baltiska och slaviska pronominella adjektiv samma ursprung, men skiljer sig också avsevärt åt. För de slaviska språken är det karakteristiskt att adjektivets och pronomenets nominala böjning snabbt smälte samman, att deras betydelse snabbt utjämnades (till skillnad från de enkla adjektivens), att bruket av pronominella och enkla adjektiv generaliserades utifrån syntaktisk funktion, att de enkla formerna försvann och de pronominella formerna blev dominerande (i litauiskan är det tvärtom — de pronominella formerna håller på att försvinna) osv. I de baltiska språken10, särskilt i litauiskan, är dessa former både formellt och betydelsemässigt mycket ”genomskinligare”; de har på många håll bevarat spår av sin ursprungliga utveckling och kan förklara de pronominella adjektivens tidigare utveckling i de slaviska språken. 10I fornpreussiska monument finns belägg för pronominella former, men de är så få att det är svårt att dra slutsatser om deras betydelse och användning. 185 LITERATŪRA Arumaa P. Zur Rolle der Partikel in der litauischen Deklination. – Studi Baltici. 1952, 9, N. S. 1, p. 163–172. Balázs J. Funktionswerte der Pronominalität. – Budapest, 1973. Bezzenberger A. Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache auf Grund litauischer Texte des XVI. und des XVII. Jahrhunderts. – Göttingen, 1877. Brugmann K. Kurze vergleichende Grammatik der indogermanischen Sprachen. – Strassburg, 1904. Brugmann K. Pronominale Bildungen der indogermanischen Sprachen. – Berichte über die Verhandlungen der Königlich Sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch–Historische Klasse. Leipzig, 1908, Bd. 60, 1, S. 11–84. Brugmann K. Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. – Strassburg, 1911, Bd. 2, T. 2. Delbrück B. Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen. – Strassburg, 1893, T. 1; 1897, T. 2; 1900, T. 3. Dost’al J. [Ответы на вопросы]. – В кн.: Сборник ответов на вопросы по языкознанию (к IV Международному съезду славистов). М., 1958. Endzelin J. Lettische Grammatik. – Riga, 1922. Endzelins J. Latviešu valodas gramatika. – Riga, 1951. Endzelynas J. Baltų kalbų garsai ir formos. – V., 1957. Fraenkel E. Sprachliche, besonders syntaktische Untersuchung des kalvinistischen litauischen Katechismus des M. Pietkiewicz von 1598. – Göttingen, 1947. Fraenkel E. Die baltischen Sprachen. – Heidelberg, 1950. Gāters A. Das bestimmte Adjektiv im Baltischen. – KZ. 1959, Bd. 76, H. 1/2, S. 136–159. Gonda J. The Original Character of the Indo-European Relative Pronoun jo-. – Lingua. 1954, vol. 4, p. 1–41. Gonda J. Amplified Sentences and Similar Structures. – In: Four Studies in the Language of the Veda. – s. Gravenhage, 1959. Gren-Eklund G. A Study of Nominal Sentences in the Oldest Upaniṣads. – Uppsala, 1978. Haack F. Vocablariivm Litthvanico-Germanicvm et Germanico-Litthvanicvm …; Nebst einem Anhang einer kurtzgefaszten Litthauischen Grammatic … – Halle, (1730). Hermann E. Über die Entwicklung der litauischen Konjunktionalsätze. – Jena, 1912. Hermann E. Griechische Forschungen. – Leipzig–Berlin, 1912 (a), 1. Hermann E. Litauische Studien. – Berlin, 1926. Hirt H. Indogermanische Grammatik. – Heidelberg, 1934, T. 6. Kazlauskas J. Įvardžiuotinių būdvardžių raida baltų kalbose. – Kalbotyra, 1972, 24 (1), p. 57–74. Klein D. Grammatica Litvanica …. – Regiomonti …, 1653. Koschmieder E. Primäre und sekundäre Funktionen. – Die Welt der Slawen. 1962, N 7, H. 4, S. 408–422. Kurylowicz J. The Inflectional Categories of Indo-European. – Heidelberg, 1964. Kurylowicz J. Indogermanische Grammatik. – Heidelberg, 1968, Bd. 2. Kurylowicz J. Fleksja przymiotnika w bałtyckim a słowiańskim. – Sprawozdania z Posiedzeń Komisji Naukowych. Polska Akademia Nauk. Oddział w Krakowie, 1969, t. 12, 2, s. 444–447. Kurschat E. Grammatik der littauischen Sprache. – Halle, 1876. Kurz J. [Ответы на вопросы]. – В кн.: Сборник ответов по языкознанию (к IV Международному съезду славистов). М., 1958, с. 86–90. Lietuvių kalbos gramatika / vyr. red. K. Ulvydas. – V., 1965, 1. Mares F. V. [Ответы на вопросы]. – В кн.: Сборник ответов на вопросы по языкознанию (к IV Международному съезду славистов). М., 1958, с. 93–95. Meier G. F. Das Zéro-Problem in der Linguistik. – Berlin, 1961. Meillet A. Études sur L’Étymologie et Le Vocabulaire du Vieux Slave. 2 ed. – Paris, 1902–1905. 186 Miklosich F. Vergleichende Syntax der slavischen Sprachen. — Wien, 1874. Ostermeyer G. Neue littauische Grammatik ans Licht gestellt […]. — Königsberg, 1791. Otrębski J. Gramatika języka litewskiego. — Warszawa, 1956, 3. Paul H. Deutsche Grammatik, Bd. 3, T. 4: Syntax. — Halle (Saale), 1956. Porzig W. Die Hypotaxe im Rigveda. — IF. 1923, Bd. 41, S. 210–303. Rosenkranz B. Zur Entstehungsgeschichte des bestimmten Adjektivs des Baltischen und Slavischen. — Die Welt der Slaven. 1958, 3, H. 2, S. 97–100. Rosinas A. Ar baltų *i- *jo- resp. *i- *jā- kamienai buvo reliatyviniai? — Baltistica. 1975, t. 11(2), p. 165–170. Safarewicz J. Uwagi o zaimkowej postaci przymiotnika w języku litewskim. — Sprawozdania z Posiedzeń Komisji Naukowych. Polska Akademia Nauk. Oddział w Krakowie, 1969, t. 12, 2, s. 443–444. Schleicher A. Littauische Grammatik. — Prag 1856, 1. Schultzen T. Compendium Gramaticae Lythavicae. — Regiomonti, 1673. Schwyzer E. Die nominale Determination in den indogermanischen Sprachen. — KZ. 1936, Bd. 63, H. 3/4, S. 145–167. Seiler H. Relativsatz, Attribut und Apposition. — Wiesbaden, 1960. Senn A. Kleine litauische Sprachlehre. — Heidelberg, 1929. Senn A. Handbuch der litauischen Sprache. — Heidelberg, 1966, 1. Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. — V., 1943. Specht F. Zur Bedeutung des Nasalvokals bei Daukša. — „Tauta ir žodis“, 1926, 4, S. 84–100. Specht F. Die Flexion der n-Stämme im Baltisch-Slavischen und Verwandtes. — KZ. 1932, Bd. 59, S. 213–298. Szemerényi O. Einführung in die vergleichende Sprachwissenschaft. — Darmstadt, 1970. Urbutis V. Žodžių darybos teorija. — V., 1978. Wackernagel J., Debrunner A. Altindische Grammatik. — Göttingen, 1929, Bd. 3, T. 1; 1930, Bd. 3, T. 2. Valeckienė A. Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas. — Kn.: Literatūra ir kalba. V., 1957, 2, p. 159–355. Valeckienė A. Dėl įvardžiuotinių savybinių įvardžių savarankiškumo. — Kalbos kultūra, 1964, 7, p. 46–47. Watkins C. Preliminaries to a Historical and Comparative Analysis of the Syntax of the Old Irish Verb. — Celtica, 1962, vol. 6, p. 1–49. Wissemann H. Zur nominalen Determination. — IF. 1957, Bd. 63, H. 1, S. 61–78. Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik. — Göttingen, 1908, 2. Vondrák W. Altkirchenslavische Grammatik, 2 Aufl. — Berlin, 1912. Vraciu A. Die Stellung des Baltoslavischen unter den indoeuropäischen Sprachen einschließlich der Sprachen des Balkans. — Linguistique Balkanique. 1977, 20, 3, p. 21–46; 1977 (a), 20, 4, p. 37–58. Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai. — V., 1957. Zinkevičius Z. Dėl įvardžiuotinių būdvardžių raidos. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1978, 18, p. 99–105. Zeichen und System der Sprache: Veröffentlichung des 1. Internationalen Symposions von 29. 9 bis 2. 10 1959 in Erfurt / Herausg. Hintzer F., Meier G. F., Seidel E., Steinitz W. — Berlin, 1962 (ZS) Аракин В. Д. Сравнительная типология английского и русского языков. — Л., 1979. Бенвенист Э. Общая лингвистика. — М., 1974. Бондарко А. Б. Теория морфологических категорий. — Л., 1976. Бондарко А. В. Грамматическая категория и контекст. — Л., 1971. Бондарко А. В. Принципы описания категориальных значений морфологических форм в современных славянских языках. — В кн.: Славянское языкознание: VIII международный 187 съезд славистов (Загреб, Любляна, сентябрь 1978 г.) / Ред. кол. В. И. Борковский, О. И. Трубачев, С. Б. Бернштейн, Н. И. Толстой. М., 1978, с. 58—75. Вайнрих X. Текстовая функция французского артикля. — Новое в зарубежной лингвистике. М., 1978, вып. 8, с. 370—387. Вандриес Ж. Язык. — М., 1973. Гак В. Г. Теоретическая грамматика французского языка. — М., 1979. Гухман М. М. О единицах сопоставительно-типологического анализа грамматических систем родственных языков. — В кн.: Структурно-типологическое описание современных германских языков / Отв. ред. В. Н. Ярцева. М., 1966, с. 22—23. Десницкая А. В. „Средний род“ или категория „определенной массы?“ — В кн.: Балканский лингвистический сборник / Отв. ред. Т. В. Цивьян. М., 1977, с. 275—293. Десницкая А. В. К изучению ранних периодов истории албанского языка. — В кн.: Проблемы общего и германского языкознания / Ред. Э. М. Медникова и др. М., 1978, с. 103—115. Докулил М. К вопросу о морфологических противопоставлениях (критика теории бинарных корреляций в морфологии чешского языка). — В кн.: Языкознание в Чехословакии / Ред. А. Г. Широкова. М., 1978, с. 88—118. Докулил М. К вопросу о морфологической категории. — ВЯ, 1967, № 6, с. 3—16. Иванов Вяч. В. Типология и сравнительно-историческое языкознание. — ВЯ, 1958, № 5, с. 34—42. Истрина Е. Употребление именных и местоименных форм имен прилагательных в Синодальном списке I Новгородской летописи. — Известия отделения русского языка и словесности российской АН. Пг., 1919, т. 23, кн. 1, с. 33—62. Кузнецов П. С. Историческая грамматика русского языка: Морфология. — М., 1953. Кульбакин С. М. Древне-церковно-славянский язык. 2-е изд. — Харьков, 1913. Курилович Е. Заметки о значении слова. — ВЯ, 1955, № 3, с. 73—81. Курилович Е. Очерки по лингвистике. — М., 1962. Курилович Е. О методах внутренней реконструкции. — В кн.: Новое в лингвистике. М., 1965, вып. 4, с. 400—433. Лескин А. Грамматика старославянского языка. — М., 1890. Лопашов Ю. А. Местоименные повторы дополнения в балканских языках. — Л., 1978. Мартине А. Основы общей лингвистики. — В кн.: Новое в лингвистике. М., 1963, вып. 3, с. 366—566. Мейе А. Введение в сравнительное изучение индоевропейских языков. — М.—Л., 1938. Мейе А. Общеславянский язык. — М., 1951. Обнорский С. П. Очерки по истории русского литературного языка старшего периода. — М.—Л., 1946. Поржезинский В. К. Сравнительная грамматика славянских языков. 2-е изд. — М., 1916, вып. 1. Сравнительная грамматика германских языков / Отв. ред. М. М. Гухман. — М., 1963, т. 3. Руднев А. Г. Внутренние закономерности употребления именных и местоименных прилагательных в древнерусском языке. — Slavia, 1957, roč. 26, seš. 2, с. 192—211. Селищев А. М. Старославянский язык. — М., 1952, ч. 2. Степанов Ю. С. Методы и принципы современной лингвистики. — М., 1975. Тулдава Ю. О развитии категории определенности в латышском языке (на материале текстов XVI—XVIII веков). — В кн.: Балтийские языки и их взаимосвязи со славянскими, финно-угорскими и германскими языками: Тез. докл. науч. конф., посвящ. 100-летию со дня рожд. акад. Я. Эндзелина. Рига, 1973. Шахматов А. А. Синтаксис русского языка. 2-е изд. — Л., 1941. Шендельс Е. И. Многозначность и синонимия в грамматике. — М., 1970. Щерба Л. В. Избранные работы по русскому языку. — М., 1957. 188 Черных П. Я. Историческая грамматика русского языка. — М., 1954. Эндзелин И. Славяно-балтийские этюды. — Харьков, 1911. Эндзелин Я. М. Древнейшие славяно-балтийские языковые связи. — Тр. Ин-т яз. и лит-ры АН ЛатвССР. Рига, 1953, № 2, с. 67—82. Якубинский Л. П. Из истории имени прилагательного. — Ин-т языкознания: Доклады и сообщения. М., 1952, № 1, с. 52—60. А. ВАЛЕЦКЕНЕ КАТЕГОРИЯ ОПРЕДЕЛЕННОСТИ / НЕОПРЕДЕЛЕННОСТИ И ПЕРВОНАЧАЛЬНОЕ ЗНАЧЕНИЕ МЕСТОИМЕННЫХ ФОРМ ИМЕН ПРИЛАГАТЕЛЬНЫХ Резюме Автор выделяет в литовском языке категорию определенности / неопределенности, в основе которой лежит противопоставление функций простых и местоименных форм прилагательных и страдательных причастий с несколькими разновидностями нейтрализации. Однако из этой системы выпадают местоименные прилагательные, имеющие функцию эмфатического характера; на грани данной категории находятся местоименные формы, обладающие слабо выраженным значением определенности. Автор приходит к заключению, что местоименные прилагательные балтийских и славянских языков возникли от таких синтаксических конструкций, в которых местоимение *jo- с прилагательным выступало в составе аппозитивного оборота после существительного в той же позиции и повторно указывало на определяемый предмет. Таким образом, первоначальной функцией местоименных прилагательных был эмфазис определяемого предмета путем повторного указания. Значение определенности местоименных форм является вторичным, развившимся от эмфатической их функции. Отсутствие местоименных прилагательных со значением определенности в юго-западных говорах литовского языка объясняется автором как явление, отражающее более древний слой развития местоименных прилагательных. Местоименные формы местоимений и числительных в литовском языке также до сих пор носят эмфатический характер и не обладают значением определенности. По своему образованию и первоначальному значению местоименные формы (вместе с определяемым существительным) в балтийских и славянских языках представляют собой параллель с соответствующими конструкциями того же местоимения *jo- индо-иранских и греческого языков. Автор полагает, что местоименные прилагательные, чьи истоки находятся в глубокой древности, могли произойти от вышеупомянутых конструкций в балтийских и славянских языках как параллельное явление. A. VALECKIENĖ THE CATEGORY OF DEFINITENESS / INDEFINITENESS AND THE ORIGINAL FUNCTION OF THE DEFINITE ADJECTIVES Summary An attempt is made to establish in Lithuanian the category of definiteness / indefiniteness whose realisation is the opposition between definite and indefinite adjectives and passive participles with some neutralizations of marked forms. The author concludes that the definite adjectives in Baltic and Slavic have been derived from syntactical constructions, whose pronoun *jo- with the adjective, following the noun, constituted the apposition group and referred once again to the same object, as the noun, modified by the adjective. Thus the original function of the definite adjectives was to emphasize the object, once again referring to it. The function of definiteness for these forms is secondary, and has developed from the emphatic function. The conclusion is drawn that by their formation and original function the definite adjectives (along with nouns) are parallel to the corresponding constructions in Old Indo-Iranian and Greek. Having roots in the old times the definite adjectives might have been evolved from the above mentioned constructions in Baltic and Slavic as a parallel phenomenon. 189