Bilingvizmo situacijos ir jų socialinė dinamika

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988) LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS SIMAS KARALIONAS BILINGVISMENS SITUATIONER OCH DERAS SOCIALA DYNAMIK Bilingvism – praktiken att en mindre eller större grupp människor växelvis använder två språk – är ett ganska utbrett fenomen i världen. Eftersom ett samhälle klarar sig utmärkt med ett enda språk visar bilingvismens existens att det i samhället finns två gemenskaper som talar olika språk (Karaliūnas, 1983, p. 15). Bilingvism är ett vardagligt fenomen i så kallade multinationella stater, där flera folk existerar sida vid sida – vart och ett med sin egen kultur och sitt eget språk. Men även i sådana fall omfattar bilingvismen enskilda grupper av människor som, på grund av behov av kommunikation och interaktion, är tvungna att lära sig och använda ett annat folks språk, medan majoriteten av samhällets medlemmar lever sina liv och använder sitt eget språk. Således samexisterar två eller flera språk; de används i olika sociala situationer, varje språk har sin egen domän, och i sådana fall är det bättre att tala om diglossi, även om vissa forskare också betraktar diglossi som en form av bilingvism (New Horizons in Linguistics, 1975, p. 319). En typisk diglossisk situation är till exempel samexistensen mellan ett standardiserat talspråk och dialekter, eftersom båda dessa nationella språkvarianter används för olika ändamål och i olika sociala situationer. Bilingvismsituationer som förekommer i sådana fall är naturligtvis stabila, skapar inga svårigheter eller hinder för samhällets kommunikation eller för dess liv i stort och kan därför existera under lång tid. De bilingvismsituationer som nu förekommer i många länder (till exempel Schweiz, Kanada, Jugoslavien, Indien med flera) visar inga tecken på att förändras*. Bilingvismsituationer kan också uppstå av andra skäl – inte nödvändigtvis på grund av att två eller flera etniska gemenskaper finns. Ett samhälle kan av tradition vara enspråkigt, men ändå anta och använda ett annat språk inom något verksamhetsområde, ett språk som lämpar sig bättre för detta ändamål än det egna. Till exempel fyller svenskan, vid sidan av finskan, litteraturspråkets funktioner i Finland. I Litauen användes latin i kyrkan ända fram till våra dagar (och används fortfarande delvis). I Indien är engelska språket för administration, utbildning och litteratur. Språket som användes i den litauiska storfurstendömets kansli var ett slaviskt skriftspråk, grundat på den kyrkslaviska traditionen. Andraspråkets roll i samhället spelas mycket ofta av ett språk med prestige och högt kulturellt värde. Engelskans tryck på de nationella minoritetsspråken i Amerikas förenta stater är av ekonomisk, politisk och social karaktär, men till exempel, * I de sovjetiska sociolingvisternas arbeten betonas de sovjetiska folkens språkliga jämlikhet och stabiliteten i språkens användning (Karaliūnas, 1983). 4 För de skandinaviska språken härrör detta tryck från den dominerande internationella betydelsen hos engelskan och från att språket sprids genom skolor, radio och television, filmer och tidskrifter, liksom genom kommersiella kanaler (Haugen, 1972, p. 66—68). I funktionell betydelse och värde är detta andraspråk likvärdigt med det normerade, standardiserade standardspråket och fyller i själva verket samma roll som standardspråket. Ett sådant prestigefyllt andraspråk med högt värde betjänar flera språkgemenskaper samtidigt och fyller alltså interspråkets roll; det har funktionen lingua franca (se nedan). I Västeuropa var latin under lång tid interspråk och användes inom vetenskap, utbildning och religion. I vissa östeuropeiska länder (till exempel Bulgarien, Rumänien, Ryssland med flera) spelade kyrkslaviskan under flera århundraden interspråkets roll inom religionen. Ett nationellt språk och ett andraspråk, som oftast fyller interspråkets funktioner, bildar en diglossisk situation i samhället, eftersom de används inom olika domäner. Men en del av samhällets medlemmar – bildade och lärda människor – är tvåspråkiga, eftersom de växelvis använder båda språken. Sådana tvåspråkiga situationer, när de är stabila, kan inte ha någon större inverkan på de språk som används i samhället. Interspråk och interdialekt (se nedan) har en viktig plats på skalan över samhällets sociala värden och skiljer sig endast åt i fråga om sina användningsområden och tillämpningsmöjligheter. Men å andra sidan kan tvåspråkiga situationer också förändras under vissa historiska och sociokulturella förhållanden. Att använda två språk kräver mycket större psykiska och intellektuella ansträngningar av en människa än att kommunicera på ett språk, och därför finns en naturlig benägenhet att minska dessa ansträngningar så mycket som möjligt och följaktligen begränsa sig till användningen av ett språk, vanligen modersmålet. I samhällets kommunikation finns en tendens att eliminera tvåspråkiga situationer och klara sig med ett enda språk. Bilingvismsituationer kan elimineras på två sätt: 1) ett blandspråk bildas, bestående av element och drag från båda språken, och 2) en social grupps språk eller dialekt ersätts. 1. Blandade språks uppkomst Ur två språk som samma individer använder växelvis kan ett tredje språk uppstå under vissa historiska och sociokulturella förhållanden och över en längre tid. Eftersom dess struktur innehåller element från båda språken kallas ett sådant språk blandat eller hybridiskt (mixed language, Mischsprache, langue mixte). Det bör genast påpekas att varje språk har heterogena, dvs. främmande ursprung, element, särskilt i ordförrådet. Språkkontakter, samverkan och ömsesidig påverkan är nämligen oundvikliga, liksom umgänge och interaktion mellan människor med olika etnisk tillhörighet och kulturutbyte, vilket också återspeglas i deras språk: i takt med att kulturella värden byts och utväxlas införlivas även deras benämningar i språket. Lånord är därför, särskilt i de lägre samhällsskiktens språk, så att säga en nödvändighet i livet. Utöver kulturutbyte ger språkens samverkan och blandning upphov till många andra historiska processer och händelser: människor med etnisk och språklig mångfald blandas eller lever inom samma territorium, 5 deras geografiska närhet, migration, kolonisering, ockupation, samhällsekonomiska och politiska förbindelser mellan olika länder, etnisk symbios och assimilering mellan människor med olika ursprung osv. De individer som förmedlar och möjliggör språklig samverkan, blandning och ömsesidig påverkan är tvåspråkiga individer. När de dagligen använder två (eller flera) språk omväxlande börjar de omedvetet identifiera dem med varandra och närma dem till varandra, dvs. förändra dem. Element från det ena språket börjar användas även när man talar det andra. Transformationer som uppstår i tvåspråkiga individers tal kan i vissa fall också övergå till språket hos medlemmar i ett enspråkigt samhälle eller en enspråkig social grupp. Så uppstår lånord. Sådana lånade element med ursprung utifrån kan ett språk ha färre eller fler av, framför allt i lexikonet, beroende på språkbrukarnas energi, rörlighet och möjligheter till interaktion. Judiskan har exempelvis många heterogena element, särskilt i ordförrådet, eller jidiš (Jiddisch), som är ett talat och litterärt språk för inbördes kommunikation mellan judar i Östeuropa, alltså även i Litauen, och judar med ursprung därifrån på alla kontinenter. Jidiš har en germansk grammatisk struktur, eftersom judiskan utvecklades ur mellanhögtyskan under dess sena period (1100–1300-talen) (Spätmittelhochdeutsch). Utöver det germanska inslaget innehåller dess ordförråd omkring en fjärdedel ord av hebreiskt-arameiskt ursprung, mellan en sjättedel och en tiondel slaviska ord, huvudsakligen hämtade från äldre polska (Birnbaum, 1923; Karaliūnas, 1977), samt ett stort antal romanska ord. Judiskan kan inte kallas ett blandat språk, eftersom dess grammatiska system, bortsett från något enstaka hebreiskt-arameiskt element, är germanskt. Språkets karaktär och dess tillhörighet till en genetisk typ bestäms av den grammatiska strukturen, som nästan inte påverkas av andra språk och inte lånas. Således är jidiš ett germanskt språk. När ett blandat språk däremot utvecklas modifieras de system hos de språk som används av tvåspråkiga individer och därmed står i kontakt med varandra kraftigt. Blandade språks grammatik är i många fall rudimentär och ordförrådet ganska begränsat och primitivt. Men det går inte att säga att blandade språk är samlingar av heterogena företeelser. De har trots allt en egen, specifik struktur. Ett blandat språk är exempelvis ladino (namnet härstammar från den spanska benämningen på latin), eller, med ett annat namn, džudezmo (engelska Judeo-Spanish). Det är ett språk som härstammar från 1400-talets spanska och innehåller många lånord av turkiskt, grekiskt och hebreiskt ursprung. Det används av personer av judisk härkomst (sefarder) på Iberiska och Balkanhalvöarna samt i Västafrika. En blandning av italienska med element från franska, spanska, arabiska, grekiska och turkiska, som används i Medelhavsområdet, särskilt i dess östra del (Levanten), är lingua franca. Själva termens och begreppets uppkomst går tillbaka till korstågens tid (1000-, 1100- och 1200-talen). Deltagarna i dessa fälttåg kom från olika europeiska länder. Präster, munkar och krigare, köpmän och smeder, bärare och pojkar i tjänst talade alla olika språk, vilka var föregångare till dagens engelska, franska, italienska och tyska. Latin var visserligen deras religions och bildnings språk, men alla deltagare i korstågen talade det inte. Inte heller kunde alla deras språk. Därför behövde de flerspråkiga korsfararna ett språk som alla kunde förstå. Ett sådant 6 Det språk som passade dem bäst var provençalska – lingua franca (ordagrant ”franska”), som användes av köpmän och sjömän från olika länder längs Medelhavets södra kuster, från Marseille till Genua (Samarin, 1968, s. 661). Benämningen lingua franca har numera blivit en lingvistisk term för ett språk som används gemensamt i kommunikationssyfte av människor som talar olika språk (Pei, 1966, s. 148). Ett språk av samma slag som lingua franca var russenorsk, också ett blandat språk. Före första världskriget användes det i norra Norge av ryska köpmän och norska fiskare. Det uppstod på 1700-talet genom umgänge mellan ryska och norska handelsmän. Dess grammatik var rudimentär och bestod av ryska och norska element. Förutom norska och ryska innehöll det också ord från lågtyska och engelska. Fiskarna i norra Norge hade nämligen nära kontakter med Bergen, där lågtyskarna utövade ett stort språkligt inflytande (Sommerfelt, 1971, s. 33). Blandade språk uppstår alltså inte i alla tvåspråkiga situationer. De formas under mycket specifika historiska och sociala förhållanden, i regioner med intensiva etniska, kulturella och kommersiella kontakter och utbyten. Där ett blandat språk har uppstått och existerar har det funnits eller finns en dubbel sociokulturell tradition. Driven av kommunikationsbehov försöker en social grupp anpassa en annan social grupps språk. I denna anpassningsprocess modifieras och reduceras språksystemet kraftigt: det som saknas i modersmålet saknas också i det språk man har lärt sig. I detta avseende är det psykologiska faktumet intressant att användarna själva inte märker hur det blandade språkets system modifieras och reduceras. Olaf Broch (1927) noterade att användarna av russenorsk var övertygade om att de talade sina samtalspartners språk: ryssarna trodde att de talade norska och norrmännen ryska. Å andra sidan kännetecknas inte alla blandade språk av en drastiskt modifierad, rudimentär grammatisk struktur. Vissa kan ha ett fullständigt grammatiskt system som är typiskt för ett naturligt språk och användas för skrift och litteratur. Ett sådant blandat språk är till exempel det norska litterära språket riksmål (ordagrant ”statsspråk”). Dess fonetik är norsk, men fonemfördelningen är dansk; i morfologin har det element från både norska och danska, och ordförrådet består av danska och norska ord. Riksmal uppstod på 1800-talet, när de norska stadsmedelklassernas dialekter smälte samman med provinsdanska, det så kallade høytidssproget, ”det högtidliga språket” (Sommerfelt, 1971, s. 26–27). En särskild typ av blandade språk utgörs av pidžin- (pidgin-)språk (själva termen kommer från det förvanskade engelska ordet business, ”ärende, sak; sysselsättning, affärer, business”). När engelska, franska och portugisiska språk har passerat genom de inhemska språken i Afrika, Oceanien och Asien och modifierats drastiskt, har pidžinengelska, pidžinfranska och pidžinportugisiska uppstått. De uppkom av kommunikationsbehov inom handel och utbyte och används mellan grupper. De fyller alltså funktionen av en lingua franca. Till exempel används pidžinengelska, eller mer korrekt ett pidžinspråk som har utvecklats ur engelskan, i Kamerun, Kina, Hawaii, Jamaica, Korea, Melanesien och Sierra Leone. Pidžinspråk är döda eftersom de saknar en språkgemenskap som använder dem och för vilken de är modersmål. De är rent kontaktbaserade språk. 7 Men ibland kan pidžin utvecklas till naturliga språk. Till exempel uppstod melanesisk pidžin som ett kommunikationsmedel i handeln. Senare användes det av den styrande plantageägarklassen i relationerna med dess underordnade, i funktionen att ge order och befallningar. Mindre än femtio år efter att melanesisk pidžin började spridas, håller det, under benämningen det nya melanesisk språket, på att bli Nya Guineas nationalspråk och används inom administration, utbildning, massmedier, religion och andlig kultur. Barn kan lära sig språket av sina föräldrar, som använder pidžin inom handel och utbyte, och börja använda det när de kommunicerar med varandra. På så sätt kan en gemenskap uppstå där pidžin blir modersmål. Sådana språk kallas då kreolspråk (spanskans criollo och portugisiskans criulo, ”västindisk inföding av europeisk härkomst”, är bildade av verbet criar, ”föda, uppfostra”, som kommer från latinets crēāre, ”skapa; föda”). Labai dažnai kreolų kalbos yra laikomos mišriomis kalbomis (plg., pvz., Rosetti, 1972, p. 112–118). Bet nuomonė, kad kreolų kalbose afrikietiška gramatika suderinta su romanų kalbų (portugalų, prancūzų, ispanų) žodynu, nėra pakankamai pamatuota. Pastarųjų metų tyrinėjimai (Taylor, 1972, p. 453–477) rodo, jog pagrindinė kreolų kalbų ypatybė yra smarkiai supaprastinta gramatika, ypač morfologija – neturi žodžių kaitybos fleksijos. L. Hjelmslevas (1938, p. 373–4) yra pareiškęs nuomonę, kad „kreolų kalbų gramatinė sistema (pagrindinių morfemų inventorius ir konfigūracija) yra optimalinė gramatinė sistema“. Komunikacijos požiūriu tokia interpretacija yra visai suprantama, nes apskritai kontaktinėse situacijose kalba kinta optimizacijos kryptimi: išlieka tik tie elementai ir modeliai, kurie yra būtini komunikacijai. Pidžin- och kreolspråk uppstår, som nämnts, under mycket specifika historiska och kulturella förhållanden. De finns vanligen någonstans nära de stora sjövägarna, i regioner med intensiva handelskontakter och utbyten. De är alltså på ett eller annat sätt förknippade med sjöresor och kan uppenbarligen inte vara äldre än 1500-talet, då regelbundna sjöresor, handel och kontakter med ursprungsbefolkningar inleddes. Det innebär för det första att ett kontaktspråk, eller lingua franca, som uppstått och används genom olika slags kontakter i vissa fall (om än mycket sällan) kan utvecklas till ett verkligt, naturligt språk, sådant som vanligtvis är modersmål, det vill säga ett språk som överförs från generation till generation utan hjälp av något annat språk. För det andra kan ett tredje språk, som förenar element från två (eller flera) språk, uppstå ur dessa under specifika historiska, sociala och kulturella förhållanden. Men oftast kan ett språk eller en dialekt ersättas av ett annat eller en annan. 2. Ersättning av språk eller dialekter När man i olika samhällen följer utvecklingen av relationerna mellan språkets existensformer (standardiserat talspråk, litterärt språk, dialekter m.m.) och konkreta tvåspråkighetssituationer samt deras dynamik (t.ex. invandrares språkliga beteende i Förenta staterna, Brasilien m.fl.), är det lätt att se att en språkform eller ett språk kan ersätta ett annat och inta dess plats. Standardiserade språk trängde undan traditionella dialekter i England, Frankrike m.fl.; dialekterna trängs nu undan i Tyskland, 8 Litauen m.fl. var det iriska folkets modersmål på 1700-talet gaeliska, som tillhörde den keltiska språkgrenen, men på 1800-talet började nästan alla irländare använda engelska. Att en språkform eller ett språk ersätts av ett annat är ett rent extralingvistiskt fenomen: vilken av språkets existensformer eller de språk som står i kontakt med varandra som överlåter sina funktioner till den andra, eller omvänt, beror helt och hållet inte på dess strukturella egenskaper. Det vore fel att tro att exempelvis latinet trängde undan galliskan på grund av sin särskilda vokalism eller sitt rika verbsystem. ”Strukturen hos latin, arabiska, spanska och engelska predisponerade inte på något sätt dessa språks spridning långt utanför deras ursprungliga områden. Det som i deras struktur åtminstone bidrog till denna process återspeglade de drag i folkets karaktär och kultur som på ett eller annat sätt bestämde den fortsatta händelseutvecklingen”, påpekar den franske lingvisten A. Martinet (Мартине, 1972, c. 81—82). Dialekter är ofta rikare än det standardspråk som tränger undan dem. Men i processen där en dialekt eller ett språk ersätts finns en psykolingvistisk regelbundenhet, nämligen att det språk eller den språkform som ersätter det andra (vanligen ett standardspråk), betraktat ur språkbrukarnas perspektiv, mycket ofta har hög status och intar en hög position på den sociala värdeskalan. Dynamiken i relationerna mellan standardspråk och dialekter och i tvåspråkighetssituationer i samhället kan variera avsevärt och är direkt beroende av den språkliga beteendepraxisen hos den sociala gruppen. Även om standardspråkets prestige, som nämnts, är hög, är olika sociala gruppers dragning till det inte densamma. Stadsbor börjar använda standardspråk snabbare än landsbygdsbor. Bland de lägre samhällsskikten i städerna går processen att ersätta ett språk med ett annat också snabbare; den är särskilt intensiv där människor av olika nationaliteter och med olika språk är koncentrerade, där det finns stora multinationella arbetskollektiv och engelska och portugisiska fungerar som kommunikationsmedel. Urbanisering och industrialisering bidrar således till att tvåspråkiga situationer omvandlas till enspråkiga. Landsbygdsborna är däremot mer konservativa och mindre benägna att ta till sig stadens nyheter, och de bevarar sitt modersmål längst. Det gamla gaeliska språket på Irland, där engelskan annars dominerar överallt, lever ännu i dag kvar på landsbygden och är ett tecken på landsbygdens motstånd mot de anglifierade städerna (Zawadowski, 1961, p. 22). Det var också litauiska livegna som genom århundraden av livegenskap och godsägare som hade förlorat sin nationella identitet bar det litauiska språket in i det nationella uppvaknandets och den nationella kulturens ljus. De litauiska aristokraterna betraktade sig visserligen som litauer, men talade polska. I Litauens historia finner vi alltså det tämligen ovanliga fallet att överklassen använder ett språk och de lägre samhällsskikten ett annat. Sådana fall förekommer fortfarande i samhällen där kastförhållanden har rått i århundraden. I södra Indien lever exempelvis folken toda, kota och badaga. Toda-folket står högst i den sociala hierarkin och använder ett språk som skiljer sig från språket hos kota och badaga, de folk som tjänar dem. Standardiserade och normerade språk har större motståndskraft och bättre möjligheter att överleva än språk som endast talas och saknar litterär form. Särskilt livskraftiga är de språk vars folk har en gammal och omfattande kultur: språkets prestige är desto större ju rikare och mer färgstark den kultur det tjänar är. I Romarrikets västra provinser trängde latinet undan de keltiska språken, men det kunde inte göra något åt grekiskan. Den grekiska civilisationens pres- 9 tige var så stor att grekiskan överlevde inte bara som talspråk utan också som förvaltningsspråk i Romarrikets östra del och i Bysantinska riket. Förvaltningens inställning till ett språk påverkar också dess öde, dess överlevnad eller ersättande. I nästan alla europeiska länder trängde eller håller standardspråken på att tränga undan dialekterna, och på vissa håll även de nationella minoritetsspråken, framför allt där minoritetsspråkens talare inte utsätts för våld. ”Våld leder i sådana fall vanligen till motstånd. Det bästa sättet att väcka ett döende språk till liv är i själva verket att försöka undertrycka det”, påpekar den norske lingvisten Alf as Sommerfelt (1971, p. 69). En av orsakerna till det litauiska nationella uppvaknandet under andra hälften av 1800-talet kan ha varit tsarismens brutala repression och förbudet mot litauisk press (Karaliūnas, 1983, p. 6). En av de viktigaste – om inte den allra viktigaste – faktorerna för språkets fortsatta öde är social kontroll. Dess förekomst ger språket kraft att överleva och bestå. Före första världskriget bestämde fadern i byarna i Klaipėdaområdet och Preussiska Litauen vilket språk han och hans familj skulle använda, men hans subjektiva beslut måste stämma överens med grannarnas uppfattning; om någon hade kallat sig tysk men varit känd i byn som litauer, skulle hela byn ha hånat honom. Sådana psykologiska hinder fanns inte bland byns arbetare och hantverkare; deras beteende var alltså inte längre föremål för social kontroll, och därför övervanns de först av germaniseringen (Gerulis, 1932). När de sociala förhållandena förändras, eller av vissa politiska skäl (separatistiska tendenser av etnisk eller politisk karaktär), kan föremålet för den sociala kontrollen förändras, och kontrollen kan också försvinna helt. Detta kan i sin tur leda till att ett språk ersätts av ett annat. Jurgis Gerulis beskriver ett fall av drastiskt språkbyte och därmed ett tragiskt språköde (Gerullis, 1932). I hans hemby Jogaudai var 50–60% av invånarna litauer. Det kunde inte ens bli tal om någon undertryckning av det litauiska språket från de lokala myndigheternas sida, eftersom myndigheterna på den tiden var mycket välvilligt inställda till de litauiska bönderna. År 1914 var alltså utsikterna för att litauiskan skulle trängas undan mycket små. Men 1925 fanns bara tre litauer kvar i byn. Hur kunde det komma sig att litauiskan nästan helt trängdes undan av tyskan på ett årtionde? Många litauer återvände inte från kriget. En del av Jogaudais invånare förvisades till Ryssland, där de äldre litauerna dog. När Klaipėdaområdet införlivades med Litauen förmådde inte längre samma språk och samma blod övervinna den främlingskap som hade uppstått till följd av århundraden av tillhörighet till två helt skilda kulturområden – det preussisk-tyska och det polsk-ryska. Germaniseringsprocessen påskyndades särskilt av att litauerna i Lill-Litauen, tack vare en betydligt högre jordbrukskultur och materiell välfärd, kände sig överlägsna litauerna i Litauen: de ville inte förknippas med de vadmalsskodda människorna på andra sidan gränsen och började skämmas för sitt modersmål och sin nationalitet. Redan tidigare hade de sett ned på įpulakus (från det polska ordet polak ”polack”), som de hånfullt kallade litauerna på andra sidan Nemunas. När Klaipėdaområdet därför anslöts till Litauen identifierade de sig med tyskarna, som stod dem nära i fråga om materiell kultur. Nu fanns inte längre de sociala krafter som skulle ha gjort att en litauer som kallade sig tysk blev utskrattad, och vägen låg öppen för germaniseringsprocessen. 10 Av detta exempel framgår tydligt att känslan av nationell samhörighet försvinner innan språket byts ut. Denna slutsats bekräftas också av processen där litauerna i Vilniusområdet blev slaviserade (se nedan). Det andra, nya språket tränger undan modersmålet inte genast, utan gradvis. Denna process får inte störa kommunikationen mellan samhällsmedlemmarna. Till en början tar det nya språket det gamlas plats endast inom vissa användningsområden. Exempelvis kan vuxna medlemmar av ett samhälle eller en social grupp använda det nya språket i kontakterna med myndigheterna eller inom militären, medan den yngre generationen använder det i skolan. Modersmålet fortsätter däremot att användas i familjen och i informella samtal. U. Weinreich (1968, s. 107) betraktar också en sådan övergång inom vissa användningsområden som att ett språk ersätter ett annat och kallar den partiell. Samhällets gradvisa övergång till ett annat språk återspeglas i familjerna genom att mor- och farföräldrarna talar ett språk, medan den yngre generationen, oftast barnen, redan använder ett annat. Modersmålsgruppen sammanfaller alltså med åldersgruppen, vilket är ett synkront uttryck för att ett språk ersätts av ett annat (Weinreich, 1968, s. 94). Föräldrarna är oftast två- eller flerspråkiga och talar två eller flera språk samtidigt hemma. Många äldre litauer i Lettland har till exempel genomgått en sådan språklig utveckling: en undersökning av deras språksituation visade att mor- och farföräldrarna ofta hade talat litauiska, föräldrarna två till fem språk och barnen ett enda språk som inte var deras modersmål (Garšva, 1985, s. 124). Det bör framhållas att två- eller flerspråkighet i familjen oftast är en följd av blandäktenskap. Så gifte sig 1925, 1930 och 1932 endast 20% av litauerna som bodde i Lettland med varandra; de flesta gifte sig med letter, andra med polacker, ryssar och tyskar (Garšva, 1984, s. 85). När de sociala, psykologiska och språkliga förhållandena är gynnsamma är perioden då ett språk ersätts alltså förhållandevis kort – den tredje generationen är redan enspråkig och betraktar det nya språket som sitt modersmål. 64 I byarna i trakten kring Ciskodas (den mest avlägsna ön med litauiskt språk i Latgale, 90 km från Litauens gräns) bodde 1851 300–400 litauer. När K. Garšva besökte platsen 1977 fann han bara ett tiotal äldre personer som förstod litauiska och ännu kunde tala det. Enligt de litauisktalande själva hade de flesta av dem slutat tala litauiska sinsemellan redan omkring 1930, då lettiskan fick övertaget i blandfamiljerna efter att de äldre hade dött (Garšva, 1984, s. 87). Samma tidsperiod framgår också vid ersättningen av litauiska med polska (se nedan). Det tillbakaträngda språket, som har förlorat sin kommunikativa funktion, tvingas få en särskild konnotation och särskilda funktioner, exempelvis en esoterisk funktion (föräldrar som vill dölja något för barnen talar det gamla språket) eller en komisk funktion (humorinslag i tidningar och tidskrifter). Barn till invandrare i Amerika roas av ett ord som uttalas på föräldrarnas gamla språk. De äldre betraktar det nya språk som barnen använder som en modenyck. Därför lånar man en mängd ord och uttryck från det för att talet ska verka ungdomligt, modernt och elegant. Dessa påståenden får starkt stöd av den unika dynamiken i sociolingvistiska situationer i Vilniusområdet. Det har fastställts att polska sedan 1800-talets andra hälft har använts i tre sammanhängande områden inom det etnografiska Litauen – Vilnius-, Kaunas- och Smalvaiområdet (Turska, 1982, s. 21). Det första området omfattar, utöver själva trakten kring Vilnius, de tidigare kommunerna Pabradė, Paberžė, Nemenčinė och Maišiagala samt delar av kommunerna Joniškis, Giedraičiai, Širvintos och Musninkai. Kaunasområdet sträcker sig norr om Kaunas omkring Vandžio 11 galą, mellan Nemunas, Neris och Nevėžis, medan Smálvaiområdet ligger i det nordöstra hörnet, nära Zarasai (byarna Tūrmantas, Smálvos, Bernotiškės, Lupėnka, Šántupiai, Gaidė m.fl.). Dessa områden gränsar inte geografiskt till varandra och ligger långt från det etnografiska Polen. Dessa polskspråkiga enklaver inom det litauiska språkområdet uppstod relativt sent (Turska, 1982, s. 21; Vidugiris, 1971). H. Turska, som före andra världskriget undersökte de lokala polska dialekterna, berättar att hon träffade lokala bönder i åldern 80–90 år som kunde litauiska bättre eller sämre (Turska, 1982, s. 44). Det bör sägas att sådana lokalbor påträffades mer än en gång, även långt senare. När dialektologiskt material samlades in till ”Litauiska språkets atlas” 1956–1969 påträffades i det polskspråkiga området kring Vilnius flera personer ur den äldre generationen, 70–100 år gamla, som väl mindes hur flertalet av traktens invånare talade enbart litauiska med varandra. Många av de yngre hävdade också att deras föräldrar brukade tala litauiska enbart sinsemellan eller med jämnåriga grannar, men försökte att inte tala litauiska med barnen hemma. Ännu fler personer påträffades som förstod litauiska, kände till betydelsen av många ortnamn, djurnamn och andra ord, kunde säga enstaka meningar och räkna samt mindes olika svordomar som äldre människor brukat använda, men inte längre kunde tala språket. Intressant nog blev många av dem bättre på litauiska och talade det mer flytande ju längre de tänkte på språket och ju mer de ansträngde sig för att minnas det. Med utgångspunkt i dessa dialekttalare, som behärskade litauiska mer eller mindre väl, undersöktes 1956–1969 dialekterna i Nemenčinė, Ažulaukė, Sužionys, Paberžė, Maišiagala och andra trakter och de beskrevs enligt ”Programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas” (Vidugiris, 1971, s. 242–243). Även i trakten kring Kernavė träffade man äldre personer i åldern 70–80 år som mindes och talade litauiska (Vidugiris, 1972, s. 271). Av dessa uppgifter framgår alltså tydligt att poloniseringen av litauiska bönder inte är ett gammalt fenomen. Fram till ungefär mitten av 1800-talet var litauiska det dominerande språket i nästan hela dåtidens Vilnius län (Vidugiris, 1971, s. 236). Detta bekräftas tydligt av historikerna M. Balinskis och T. Lipinskis, som kände trakten väl: ”Vilnius län är bebott av litauer själva. Men litauiska dominerar helt endast på den norra sidan, eller på Neris högra strand; på södra sidan har det nära själva Vilnius fått ge vika för polska; längre bort blandas de litauisktalande byarna med byar där polsk-rysk [dvs. belarusisk. — S. K.] talas. Ändå väger litauiska tyngre än de båda sistnämnda språken bland landsbygdsbefolkningen i detta län”, skrev de 1846 i sin bok ”Starożytna Polska pod względem historycznym, geograficznym i statystycznym” (bd 3, s. 122). Under första hälften av 1800-talet var alltså den vänstra stranden av Neris, eller den sydöstra delen av Vilnius län, ända fram till Vilnius fortfarande helt litauisk. Detta framgår också av den etnografiska kartan över den europeiska delen av Ryssland, upprättad av P. Köppen på grundval av språkanvändning och byggd på folkräkningsuppgifter från första hälften av 1800-talet (1834?). Av det etnografiska material som P. Köppen samlade in 1857 genom katolska präster framgår att man talade både litauiska och polska i trakterna kring Verkiai, Riešė och Karvis samt delvis kring Maišiagala, Kernavė och Dubingiai. I trakten kring Nemenčinė bodde polackerna endast i småstaden och vid prästgården (Vilnius ir Vilniaus kraštas, s. 75–76). 12 Även i staden Vilnius och dess förorter, där gynnsamma förutsättningar för polskans utbredning hade funnits sedan länge, talades fortfarande litauiska av många. Enligt P. Kėpenas uppgifter från 1857 var församlingarna S:t Johannes, Helige Ande, S:t Jakob, S:t Rafael, Bernardinerna och Antakalnis blandade (han skriver ”litauer och polacker”) (Vilnius ir Vilniaus kraštas, s. 74). M. Balinskis (1835, s. 61), författaren till den första historien om staden Vilnius, skrev: ”Staden Vilnius invånare är till ursprunget litauer, ryssar, tyskar och judar”. Även de slaviska enklaver som tidigare funnits inom det litauiska språkområdet började under 1800-talets andra hälft växa snabbt och smälta samman med varandra; likt vågor tog de över allt fler litauiska byar. Men vid sidan av de slaviska språken – vitryska, ryska och polska – levde också litauiskan kvar, på vissa håll i Vilnija ända in på 1900-talets början. Med stöd av arkivdokument (t.ex. en ekonomisk enkät från 1872, som besvarades av lokala ämbetsmän och lärare) fastställde A. Vidugiris (1971, s. 241) att invånarna i trakten kring Nemenčinė, Paberžė och Riešė under 1870-talet var två- eller flerspråkiga. I många familjer i Nemenčinės landskommun talade man till exempel polska och i viss mån vitryska, medan man ”vid sammankomster eller möten talade litauiska och i viss mån ryska”. I Paberžės landskommun talade man polska och litauiska, kring Riešė ”främst polska och samogitiska och ibland ryska och litauiska”, och kring Maišiagala litauiska, polska och vitryska. Av de uppgifter som A. Plater samlade in 1890 framgår att vågen av slavifiering hade nått litauiska byar ännu längre norr om Vilnius, även om många fortfarande talade litauiska: till exempel talade 2 207 av 7 864 invånare i Maišiagalas landskommun litauiska; i Širvintų landskommun var 8 491 av 13 146 personer litauer; och i Mūsninkų landskommun använde 6 199 av 6 423 invånare det litauiska språket, och så vidare. Efter att tryckning med latinska bokstäver åter tilläts får vi främst genom rapporter i inofficiella tidningar veta att det i början av 1900-talet fortfarande fanns litauisktalande kring Dubingiai – hälften av invånarna; kring Joniškis – hälften av invånarna; kring Nemenčinė – en tredjedel av invånarna; kring Paberžė – en tredjedel av invånarna; kring Maišiagala – en tredjedel av invånarna (enligt andra uppgifter två tredjedelar); och kring Karvys – tre byar (enligt andra uppgifter en tredjedel av invånarna) (Vidugiris, 1971). Av det insamlade materialet till ”Litauiska språkets atlas” framgår att man här och där kring Nemenčinė och Riešė, där den lokala polska dialekten nu dominerar, gick över från litauiska till polska via vitryska (Vidugiris, 1971, s. 245). I de flesta fall gick dock de litauiska bönderna direkt från sitt eget språk, litauiskan, över till polska, utan att vitryska fungerade som mellanled. Det är slående att det polska språkområdet följer den historiskt äldre etnografiska gränsen mellan litauer och vitryssar: polskan spreds i de områden där det vitryska elementets inträngande i det litauiska språkområdet, vitryskans frammarsch och litauiskans tillbakagång var som störst (Turska, 1982, s. 26, 29, 58). Där den etnografiska gränsen mellan litauer och vitryssar var stabilare, till exempel i trakten kring Švenčionys, gick processen där litauerna förlorade sin nationella särart mycket långsammare; på vissa håll blev litauerna vitryssar i stället för att poloniseras. Detta visar att polskan spreds och fick fäste framför allt där den språkliga traditionen hade försvagats och vittrat sönder. Dessa fakta bekräftar åter att den nationella medvetenheten bleknar och den sociala kontrollen försvinner innan ett annat språk övertas. 13 Av de språk som användes – litauiska, vitryska, ryska och polska – segrade polskan, som kom från kyrkan, godset och staden (Vilnius och Daupgilis), trots att bara ett fåtal människor talade den. Även den gemensamma religionen (katolicismen) spelade en viktig roll, medan det mellan de ortodoxa vitryssarna och de katolska polackerna fanns en religiös barriär, som i hög grad bidrog till att också deras språk bevarades. Därtill kom att tillhörighet till den katolska tron ofta började likställas med tillhörighet till den polska nationen. Därför kom flertalet invånare, oavsett sitt ursprung eller modersmål, att betrakta sig som polacker utifrån sin religion (Vidugiris, 1983, s. 53). Följaktligen spreds polskan på den litauiska landsbygden i första hand som överklassens (adelsmännens, prästernas och stadsbornas) språk och som religionens språk, men också som statens, utbildningens och kulturens språk, vilket gjorde den till ett prestigefyllt språk i de litauiska böndernas ögon. Det polska språkområdet kring Kaunas uppstod när de omgivande bönderna under 1800-talet genom återkommande kontakter övertog polskan från de många adliga ensamgårdar (”akalicor”) som fanns här. Övergången från litauiska till polska gick via ett mellanliggande stadium av tvåspråkighet. Den litauisk-polska tvåspråkigheten var kortvarig i många församlingar i Vilniusområdet – den tredje generationen förstod inte längre litauiska, utan talade enbart polska. Enligt H. Turska (1982, s. 54) spelade blandäktenskap, särskilt kvinnorna, en avgörande roll i denna process, ”den katastrofala minskningen av antalet litauer i Vilnius län”. Det är väl känt att kvinnor i språkets utveckling spelar en konservativ roll – de för vidare sitt modersmål till barnen och bevarar på så sätt den språkliga traditionen. Men i det aktuella fallet var det tyvärr tvärtom – i poloniseringsprocessen spelade kvinnorna den dominerande rollen. H. Turska (1982, s. 45) fick veta av äldre människor att litauiska längst användes när man arbetade någonstans långt hemifrån, ute på fälten eller i skogen, medan det hemma, inom familjen, var ett förbjudet språk – man använde det inte av rädsla för att barnen skulle lära sig det (”Även om far var litauer var mor polska, därför talade vi också polska”). Vid närmare granskning visade det sig att denna ”polska mor” kom från samma eller en närliggande by och att hennes föräldrar, liksom faderns föräldrar, talade enbart litauiska ända till sin död. Kvinnans negativa inställning till litauiskan (”Mor blev arg när morföräldrarna talade litauiska med barnen; en gång körde hon till och med ut morfadern ur stugan”) tycks ha bottnat i hennes praktiska hållning, i en önskan om att hennes barn skulle få en bättre plats och högre ställning i samhället, kanske också i en viss fåfänga (”Att använda ett ädlare språk gör mig ädlare, och så vidare”). A. Vidugiris iakttagelser (1972, s. 271) bekräftar också kvinnans roll i processen där litauiskan övergavs: i trakten kring Kernavė motarbetade S. Ručinskos familj på alla sätt hans dialektundersökningar – särskilt hustrun och döttrarna, som ogillade litauiskan. Att barnen inte alls eller nästan inte alls behärskade det litauiska språk som deras föräldrar använde och som modern själv ännu talade i barndomen – med andra ord att tvåspråkighetsperioden var så kort – berodde således till största delen på kvinnan. Det har fastställts att litauisk-vitrysk tvåspråkighet och litauernas övergång till vitryska historiskt föregick detta på många håll i Vilniusområdet (Vidugiris, 1971, s. 245–246; 1983, s. 53–58). Även om det polska inslaget i Litauen stärktes under 1800-talets första hälft och bidrog till att kunskaperna i polska spreds och förbättrades, ledde det inte till masspolonisering. Under 1800-talets första hälft fanns ännu inga särskilda orsaker som kunde utlösa masspolonisering. 14 Det snabba övergivandet av det litauiska språket och de litauiska böndernas massövergång till polska sammanföll med livegenskapens avskaffande (1861) och upproret 1863–1864, det vill säga sammanföll i huvudsak med kapitalistiska produktionsförhållandens genombrott på landsbygden och den skärpta kampen mellan godsägare och prästerskap med polsk orientering och tsarens tjänstemän om inflytandet över de litauiska bönderna (Vidugiris, 1983, s. 54–55). Därför kan man anta att den främsta orsaken till den massiva poloniseringen av den litauiska landsbygdsbefolkningen var grundläggande socioekonomiska förändringar i böndernas liv – frigörelsen från livegenskapen och deras ökade välstånd. Såväl på Storfurstendömet Litauens tid som nu var skillnaden mellan de högre och lägre samhällsskiktens språk förbunden med klasskillnaden. Polska började först användas i hushållen hos välbärgade bönder och bönder som innehade vissa ämbeten (såsom byäldste, skogvaktare m.fl.) (Turska, 1982, s. 56). Litauer kallade var och en som talade polska för en szlachta, och att vara szlachta innebar att tillhöra det högre samhällsskiktet. Efter att ha beskrivit och analyserat den lingvosociala situationen i vår tid i området kring Kernavė kom A. Vidugiris (1972, s. 272) fram till slutsatsen att assimileringen först drabbade köpingen Kernavė och de närliggande godsen (t.ex. Kriveikiškis, Kernavėlė m.fl.) samt byar som åtnjöt någon form av privilegium, exempelvis sådana som inte hade varit livegna (såsom Semeniškiai, Ramonėškiai m.fl.). Det sociala motivet var alltså tydligen en av de viktigaste orsakerna till att de litauiska bönderna började tala polska. De socioekonomiska förändringarna och demokratiseringstendenserna gav upphov till två helt olika samhälleliga och kulturella företeelser i det etnografiska Litauen. För det första växte under 1800-talets andra hälft en allt större nationell intelligentsia fram i det inre av Litauen ur folk som sökte utbildning och kunskap, och den styrde den litauiska nationella pånyttfödelsen i en helt annan riktning. För det andra uppstod vid den etnografiska litauisk-belarusiska gränsen, där den litauiska nationella medvetenheten hade mattats betydligt, en utbredd benägenhet bland litauiska bönder att använda polska som kulturens, utbildningens och religionens språk. H. Turska (1982, p. 29) teigia, kad lietuvių valstiečių perėjimas į lenkų kalbą buvęs gaivališkas, stichiškas. Žymesnio vaidmens negalėjęs suvaidinti nė lenkiško elemento sustiprėjimas Lietuvoje XIX a. pirmoje pusėje, Vilniaus universiteto klestėjimo metu. Daugeliu atvejų iš tikrųjų taip galėjo būti. Bet tai buvo keletą šimtmečių trukusios sąmoningos ir organizuotos polonizacijos politikos, varytos per bažnyčią ir dvarus, padarinys. Tiesa, ligi Žečpospolitos padalijimų (1772, 1775 ir 1795 m.) Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje nebuvo kompaktiškų lenkų kalbos arealų, nes lenkiškas elementas neturėjo Lietuvoje palankių sąlygų tarpti ir plėtotis. Enligt folkräkningsuppgifterna från 1897 fanns det i dåvarande Vilna-guvernementet 3151 personer som hade flyttat dit från Polens etnografiska områden; i själva Vilnius fanns 1702 sådana personer. Siffran omfattar inte bara polacker utan även polska judar, av vilka flertalet kan ha kommit från Polen. I Vilniusområdet kan polacker ha utgjort 1–1,5% av hela befolkningen innan området ockuperades av general Żeligowskis legioner 1919. Endast i distrikten Grodno och Augustów kan deras andel ha varit större (Vilnius och Vilniusområdet, s. 108–109). Litauens statut förbjöd polacker att äga gods eller annan mark i Storfurstendömet Litauen. Rätten att förvärva städer, starostier och gods, liksom att arrendera eller 15 att förvalta fast egendom tillkom endast litauer, samogiter och belarusier som var födda i Storfurstendömet Litauen och sedan gammalt bodde här. Storfurstendömet Litauens officiella språk var det slaviska kanslispråket. ”А писарь земский имеет по руски литерами и словы рускими все листы и позвы писати“, står det i Litauens statut från 1566 (kapitel IV, artikel 1). Vid sidan av det spreds polskan gradvis. Under 1500-talet och särskilt 1600-talet ledde användningen av det slaviska kanslispråket och polskan till en intressant kompromiss: de juridiska formlerna i början och slutet av en akt skrevs på det språk som lagen föreskrev – det slaviska kanslispråket – medan själva aktens innehåll skrevs på polska. Detta förhållande bestod till 1697. Då erkändes polskans faktiska dominans, och språket upphöjdes till officiellt språk i Storfurstendömet Litauen. De första centra för polskt språk och polsk kultur i Litauen uppstod på magnaternas gods, i kyrkorna och i de större städerna. De egentliga användarna av polska var de högre och medelstora samhällsskikten i Litauen – magnaterna, det katolska prästerskapet, de välbärgade stadsborna och den mindre szlachtan. Genom dem spreds polskan också till andra skikt. Ända sedan kristendomen infördes i Litauen var prästerna polacker, eftersom det inte fanns några litauer. Först mot slutet av 1500-talet började även litauiska präster utbildas vid seminariet i Vilnius, och stipendier inrättades för dem. Kyrkan var det viktigaste centret för polskans spridning: predikningarna hölls på polska, de litauiska församlingsborna förväntades kunna bönerna på polska och litauiska betraktades som ett hedniskt språk, alltså olämpligt för kyrkan (Stosunki litewsko-polskie w diecezji Wileńskiej, 1913). Det är därför inte förvånande att polskans etablering och föraktet för och övergivandet av litauiskan redan på 1500-talet hade gått så långt att den tidens mer upplysta tänkare, såsom M. Daukša, kände sig manade att försvara modersmålet och dess användning: ”Även om det, sanningen att säga, är få bland oss, särskilt de förnäma, som inte kan polska och inte kan läsa predikningar skrivna på polska, finns det enligt min mening ändå allra flest som inte förstår polska eller endast kan lite av språket. Jag vet hur alla folk värderar, älskar och uppskattar verk skrivna på sitt modersmål (och därför tror jag att alla folk har tagit itu med att översätta böcker från andra språk till sina egna), medan endast vårt litauiska folk [dvs. adeln. — S. K.], genom att lära sig och använda polska, har föraktat, försummat och nästan förnekat sitt eget språk så mycket att alla tydligt ser det, men knappast någon lär berömma det“, skrev M. Daukša i ”Förord till den käre läsaren” i Postilė, utgiven i Vilnius 1599 (Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija, s. 65). Spridningen och etableringen av polskan tilltog gradvis. Från och med 1737 hölls inte längre predikningar på litauiska i Vilnius kyrkor. Vid Vilnius universitet hölls föreläsningarna på latin fram till 1812, men med tiden fick polskan fäste, och före universitetets nedläggning var de flesta professorerna polacker. Under hela sin existens gav Vilnius universitet endast ut en litauisk bok – K. Nezabitauskis ”Bites” (1823). Den medvetna och organiserade poloniseringspolitiken, som framför allt bedrevs genom kyrkan, fick avsedd verkan: litauerna i städerna och delvis även på landsbygden, särskilt där de nationella traditionerna hade försvagats betydligt, vande sig med tiden vid tanken att litauiska var ett torftigt, bondaktigt språk, olämpligt att använda i kyrkan och på andra offentliga platser. Kyrkans roll i poloniseringsprocessen framgår också av litauernas öde i Lettland, där sedan 1800-talet 16 I sydöstra Lettland och i städerna blev de lokala litauerna inte lettifierade, vitryssifierade eller russifierade, utan framför allt poloniserade. Exempelvis noterades i Ilūkste-distriktet 5 023 litauer och 3 828 polacker år 1860, medan antalet år 1897 var 6 986 litauer och redan 11 380 polacker. Antalet litauer och polacker ökade oproportionerligt inte på grund av olika naturlig folkökning, utan därför att en del litauer poloniserades, eftersom letterna först efter 1850 började flytta till distriktet och tillhörde en annan trosinriktning. I Laukesaområdet i Ilūkste-distriktet (6 km söder om Daugavpils) minskade antalet litauer så här: år 1904 utgjorde litauerna omkring 87% (3 500 av 4 000), år 1914 – 25%, år 1930 – 14,1%, år 1935 – 6,8% och år 1969 – 1%. Så starka traditioner av polonisering lyckades kyrkan etablera: området hade inte tillhört den polsk-litauiska staten sedan 1772, och livegenskapen avskaffades omkring 1817 (Garšva, 1985, p. 124). Det har fastställts (Nitsch, 1925; Turska, 1982, p. 64) att det polska språk som användes av de högre och mellersta samhällsskikten i Litauen (polszczyzna litewska), historiskt sett, är en lokal variant av det allmänna polska språket (koine), som uppstått på grundval av ett främmande språk. Denna slutsats stöds också av att praktiskt taget alla polonismer i litauiskan har motsvarigheter i det polska litteraturspråket, men inte i dess dialekter. De har alltså kommit från en variant av det allmänna polska språket som användes i Litauen och Belarus (polszczyzna kresowa). Av samma skäl finns det många gemensamma polonismer i litauiska och belarusiska, jfr. exempelvis lit. ambaras ”besvär, svårighet” — belarus. амбарас (< pol. ambaras); arpavóti ”rensa säd med en harpa” — арфоваць (< pol. arfować); bėdà ”en sådan cykelkärra” — бяда (< pol. bieda, bida) osv. Polonismerna i de samogitiska dialekterna (exempelvis čiōnglis, koñpėlius, krėderas, lañpartas osv.) verkar ha lånats direkt från det polska språk som användes på godsen (men inte från de sydliga litauiska dialekterna). De flesta regionala polonismer används parallellt med litauiska ord med motsvarande betydelse. Detta skulle tyda på att man ville pryda och förädla litauiskan med polska (”godsägar-”)ord, liksom det numera sker i belarusisk-polska tvåspråkiga situationer när man talar belarusiska (Адамовичуте, 1982). Som bekant används polska också i stor utsträckning i Belarus, särskilt i dess västra del, men som andraspråk används det främst av belarusiska katoliker. Exempelvis kan de ortodoxa invånarna i byarna i Hrodnadistriktet inte språket alls (Чекман, 1982, с. 126). Ett undantag är själva det nordvästra hörnet av Belarus kring Sapotskin och Trakeniki (Трокеники), där lokalbefolkningen endast talar polska, men detta område var ännu nyligen litauiskt. Det verkar som om dess invånare gick över till polska direkt från litauiskan (Гринблат, 1968, с. 148–160). Det polska språkets användning i Belarus bildar alltså inget sammanhängande område; här används polska vid sidan av belarusiskan som modersmål och som andraspråk. I Belarus fungerar polska därför som ett slags interdialekt, vars väsen utgörs av dess adstratiska karaktär (Чекман, 1982, с. 124–128). En interdialektfunktion fylldes också av den polska språkvarianten (polszczyzna litewska), som användes i Storfurstendömet Litauen och senare bland de högre och övre samhällsskikten i Litauen, efter att Litauen införlivats med det ryska imperiet (1795). Användningen av polska i Belarus skiljer sig alltså i grunden från dess användning i Litauen, där polska har blivit modersmål för en viss del av befolkningen och 2. 1880 2793 17 där språket fungerar som en lingvogeografisk dialekt. Historiskt sett utgör de två formerna av polska (polszczyzna kresowa) som används i utkanten av det polska etnografiska området – folkmålet, den lingvogeografiska dialekten, och interdialekten – två sociolingvistiska utvecklingsstadier av samma fenomen: det allmänna polska talspråket (koine) blev en interdialekt, som tidigare användes av szlachtan, prästerskapet och stadsborna; ur den utvecklades den folkliga, lingvogeografiska polska dialekten (de polska språkområdena i Vilnius, Kaunas och Smalvai). En undersökning av den sociala dynamiken i tvåspråkiga situationer gör det möjligt att dra följande slutsatser. 1. Tvåspråkiga situationers status quo kan bestå under lång tid. Men när vissa socialhistoriska förhållanden uppstår kan tvåspråkiga situationer omvandlas. Tvåspråkiga situationer kan elimineras på två sätt: a) gemenskapens språk ersätts och ett annat språk tar dess plats; b) ett blandat språk bildas, bestående av element och särdrag från båda språken. Detta sker dock endast i undantagsfall, under mycket specifika historisk-sociala förhållanden, nämligen i regioner med intensiva etniska, kulturella och handelsmässiga kontakter och utbyten. Där ett blandat språk bildas och existerar har eller finns också en dubbel sociokulturell tradition. 2. Ersättningen av ett språk med ett annat går alltid genom ett tvåspråkighetsstadium. Det nya, andra språket tar gradvis det gamlas plats. Till en början används det bara inom vissa sfärer (administration, utbildning, kyrka) och av vissa sociala grupper – de högre och mellersta samhällsskikten (stadsbor, prästerskap, adel). 3. I det inledande stadiet fungerar det nya, andra språket i många fall som ett regionalt kommunikationsmedel – en interdialekt, ett interspråk eller lingua franca. Först senare blir det en lingvogeografisk dialekt (ett språk). Interdialekt, lingua franca och lingvogeografisk dialekt (språk) är historiskt sett två sociolingvistiska utvecklingsstadier av samma fenomen. 4. Före ett språkbyte föregås det vanligen av en avmattning av den nationella medvetenheten. Förekomsten av nationell medvetenhet i situationer med tvåspråkighet och språkkontakt tar sig uttryck i språklig patriotism och social kontroll. Språkval i situationer där två eller flera språk används är föremål för social kontroll. С. КАРАЛЮНАС BILINGVISTISKA SITUATIONER OCH DERAS SOCIALA DYNAMIK Sammanfattning I de fall då två språk som används i ett samhälle förekommer inom olika områden och för olika ändamål är de bilingvistiska situationerna stabila och består vanligtvis under lång tid. Under vissa sociohistoriska och kulturella förhållanden utvecklas emellertid de bilingvistiska situationerna i riktning mot att de försvinner. Blandade språk (såsom pidginspråk, lingua franca eller kreolspråk) uppstår under specifika sociohistoriska förhållanden, i regioner med sjöfartsleder, intensiva etniska och kulturella kontakter samt varuutbyte. 18 Ersättning av en dialekt eller ett språk är en långvarig sociolingvistisk process. Den ersättande språkformen (främst ett litterärt talspråk) och det andra språket har i regel en hög ställning i samhällets värdesystem och åtnjuter större prestige bland dem som talar dialekten eller språket. I bilingvismens inledande skeden fungerar den ersättande språkformen och det andra språket i många fall som en interdialekt och ett interspråk (lingua franca). I senare utvecklingsfaser blir de i stället en lingvogeografisk dialekt respektive ett nationalspråk. Interdialekten och interspråket å ena sidan, och den lingvogeografiska dialekten och nationalspråket å andra sidan, utgör två sociolingvistiska former av ett och samma fenomen. De teoretiska ståndpunkterna illustreras med exempel på utvecklingen av olika språk i världen och framför allt med fakta ur det litauiska språkets och dess dialekters historia i periferin — i den litauisk-belarusiska gränszonen, i Lettland och i det tidigare Klaipėdaområdet, där intensiva litauisk-tyska språkkontakter länge förekom. S. KARALIUNAS BILINGVISTISKA SITUATIONER OCH DERAS SOCIALA DYNAMIK Sammanfattning När två (eller fler) språk används inom olika domäner i ett samhälle (t.ex. vardagsliv kontra förvaltning) och för olika ändamål är de bilingvistiska situationerna stabila och kan bestå under lång tid. Under vissa sociala och kulturella omständigheter tenderar emellertid de bilingvistiska situationerna att försvinna. Blandade språk (t.ex. pidginspråk, lingua franca och kreolspråk) utvecklas under specifika historisk-sociala förhållanden, i områden med sjöfart och handelsleder samt intensiva etniska och kulturella kontakter. Ersättning av en dialekt eller ett språk är en långvarig sociolingvistisk process. Den befintliga språkformen (vanligtvis ett standardspråk) och det andra språket, som ersätter en modersmålsdialekt eller ett språk, har högt värde och hög prestige i samhället. I bilingvismens inledande skeden fungerar den befintliga språkformen och det andra språket ofta som en interdialekt eller ett interspråk (lingua franca). I senare utvecklingsskeden blir de i stället en lingvogeografisk dialekt respektive ett nationalspråk. En interdialekt och ett interspråk å ena sidan, och en lingvogeografisk dialekt och ett nationalspråk å andra sidan, representerar två sociolingvistiska former av samma fenomen. De teoretiska ståndpunkterna illustreras med exempel hämtade från många av världens språk och framför allt med fakta ur det litauiska språkets och dess dialekters historia i periferin — i det litauisk-belarusiska etnografiska gränsområdet, i Lettland och i den tidigare Klaipėdaregionen, där det förekom intensiva litauisk-tyska språkkontakter. LITERATŪRA Baliński M. Opisanie statystyczne miasta Wilna. Wilno, 1835. Baliński M., Lipiński T. Starożytna Polska pod względem historycznym, geograficznym i statystycznym. Warszawa, 1843–1846. T. 1–3. Birnbaum S. Die jiddische Sprache // Germanisch-Romanische Monatsschrift. 1923. T. 11. P. 149–155. Broch O. Russenorsk // Archiv für slavische Philologie. 1927. T. 41. P. 209–262. Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (1. Lietuvių kalbos tarmių Latvijoje istorija) // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. V., 1984. T. 2(87). P. 83–90. 2* 19 Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (2. Lietuvių gyvenamosios vietos ir kalbų funkcionavimas) // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. V., 1985. T. 1(90). P. 118–126. Gerullis G. Muttersprache und Zweisprachigkeit in einem preussisch-litauischen Dorf. – Studi Baltici, 1932, t. 2, p. 59–67. Haugen E. The Ecology of Language // Stanford, 1972. Hjelmslev L. Caractères grammaticaux des langues créoles // Compte-rendu du 2ᵉ Congrès International des sciences anthropologique et ethnologique. Copenhague, 1938. Karaliūnas S. Žydų kalba // Mokslas ir gyvenimas. 1977. Nr. 1. P. 35–36. Karaliūnas S. Respublikos lingvosocialinės situacijos charakteristika // Kalbų kontaktai Lietuvos TSR: LKK, t. 23. V., 1983. P. 4–42. Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija. V., 1957. Mackey W. F. The Description of Bilingualism // Readings in the Sociology of Language / Ed. by J. Fishman. The Hague; Paris, 1968. P. 554–584. New Horizons in Linguistics / Ed. by J. Lyons. Aylesburg, 1975. Nitsch K. Język polski na Wileńszczyźnie // Przegląd Współczesny. 1925. Nr. 33. Pei M. Glossary of Linguistic Terminology // New York, 1966. Rosetti A. Langue mixte et mélange des langues. – Acta Linguistica, 1945–1949, t. 5. P. 73–78 (rus. vert.: Новое в лингвистике. – М., 1972, вып. 6, с. 112–118). Samarin W. J. Lingua Francas of the World // Readings in the Sociology of Language / Ed. by J. Fishman. The Hague; Paris, 1968. P. 660–671. Sommerfelt A. Diachronic and Synchronic Aspects of Language. The Hague, 1971. Stosunki litewsko-polskie w diecezji Wileńskiej. W Wilnie, 1913. Ščerba L. V. Sur la notion de mélange des langues. – In: Яфетический сборник. Л., 1925, т. 4, с. 1–19. Taylor D. Structural Outline of Caribbean Creole // Word. 1951, N 7. P. 43–59 (Rus. vertimas: Новое в лингвистике. – М. 1972, вып. 6, с. 452–477). Turska H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie // Studia nad polszczyzną kresową. Wrocław–Warszawa…, 1982. T. 1. P. 19–119. Urbańczyk S. Początki polskiego dialektu na Wileńszczyźnie // Slavia Orientalis. 1968. T. 17. P. 433–436. Vidugiris A. Kalbų sąveikos klausimu // Dubbingiai. V., 1971. P. 235–253. Vidugiris A. Kalbinės situacijos charakteristika // Kernavė. V., 1972. P. 265–277. Vidugiris A. Dėl kalbų kontaktavimo pietryčių Lietuvoje //Kalbų kontaktai Lietuvos TSR: LKK, t. 23. V., 1983. P. 46–60. Vilnius ir Vilniaus kraštas: Krašto pažinimo pradai. – K., 1932. Weinreich U. Languages in Contact. Findings and Problems. 6th Printing. The Hague; Paris, 1968. Zawadowski L. Fundamental Relations in Language Contact // Biuletyn polskiego towarzystwa językoznawczego. 1961. T. 20. P. 1–26. Адамовичте И. -Э. Проблемы изучения польских заимствований в литовских говорах // Studia nad polszczyzną kresową. Wrocław; Warszawa…, 1982. T. 1. P. 151–176. Вайнарах У. Языковые контакты / Пер. и коммент. Ю. А. Жлуктенко. Киев, 1979. Гавранек Б. К проблематике смешения языков // Новое в лингвистике. М., 1972. Вып. 6. С. 94–107. Гринблат М. Я. Белорусы. Минск, 1968. Мартыне А. Распространение языка и структурная лингвистика // Новое в лингвистике. М., 1972. Вып. 6. С. 81–93. Чекман В. Н. К социолингвистической характеристике польских говоров белорусско-литовского пограничья // Studia nad polszczyzną kresową. Wrocław; Warszawa…, 1982. T. 1. P. 123–138. Щерба Л. В. О понятии смешения языков // Щерба Л. В. Языковая система и речевая деятельность. Л., 1974. С. 60–74. 20