Naudinga žymaus mūsų kraštiečio knyga

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS EN VÄRDEFULL BOK AV VÅR BERÖMDA LANDSman Nyligen anlände en försändelse böcker från Moskva, skickad av lingvisten, slavisten och den framstående forskaren i bulgariska, filologie doktorn Grigorij Venediktov, med dedikationer på litauiska ("Det bulgariska litterära språket under pånyttfödelsens epok"1 och "Bulgaristiska studier"2) till litauiska lingvister (närmare bestämt till språkhistorikern dr A. Sabaliauskas). Av dessa två böcker är den första mer intressant och tillgänglig för våra läsare, men den andra, skriven på bulgariska, är mer exotisk. I ett vykort med nyårshälsningar presenterar författaren själv den så här: "Jag fick bara några exemplar av boken "Българистични студии" från Bulgarien. Det exemplar som skickas till Er är kanske det enda i mitt hemland Litauen. Er G. Venediktov". Den lärde, som talar och skriver vacker litauiska, föddes och växte upp i norra Litauen, inte långt från Obeliai. Han gick i den lokala folkskolan och avslutade gymnasiet i Vilnius på 1940-talet. Därför skämtar författaren om att han först lärde sig litauiska och först därefter ryska. Efter att ha avslutat slavistikstudier vid Moskvas universitet ägnade han sig åt bulgaristik. I dag är G. Venediktov författare till många böcker och en av de främsta experterna på det bulgariska språkets historia i det forna Sovjetunionen. Hans forskningsområde är problemen kring det bulgariska riksspråkets framväxt och normering under den nationella pånyttfödelsens tid. Många av dessa problem har han redan behandlat i artikelsamlingen "Ur det nutida bulgariska litteraturspråkets historia"3. Litauen och Bulgarien förenas av många historiska paralleller och andra direkta eller indirekta förbindelser. Båda är stater i Centraleuropa, och under 1800-talet började båda frigöra sig från främmande herravälde: bulgarerna från turkiskt styre och grekiskt andligt förtryck, litauerna från tsarryssland och polskt andligt förtryck. Liksom polska i Litauen brukade betraktas som vetenskapens, litteraturens och religionens språk, hade grekiskan samma funktion i Bulgarien. I de båda folkens – bulgarernas och litauernas – pånyttfödelserörelser lämnade J. Basanavičius, den litauiska nationella pånyttfödelsens patriark, betydande spår. Den framstående forskaren i bulgariskt språk och folklore J. Venelin försökte redan 1825 räkna även Litauens invånare efter nationalitet. I striderna 1877–1878 för Bulgariens befrielse från det turkiska oket stupade många litauer på den rysk-bulgariska sidan. Det framgår av 1 Венедиктов Г. К. Болгарский литературный язык эпохи возрождения. Проблемы и выбора диалектной основы. М., "Наука", 1990. 206 с. 2 Венедиктов Г. Българистични студии. София. 1990. 242 с. 3 Венедиктов Г. К. Из истории современного болгарского литературного языка. София. 1981. 270 с. 218 efternamnen på försvararna av Šipkapasset på Balkan och de litauiska bönböcker som finns kvar på Šipkamuseet4. Förutom de historiska parallellerna mellan litauerna och bulgarerna finns det också en hel del olikheter, som har sin grund i de särskilda omständigheterna kring folkens utveckling. Det bör erinras om att Bulgarien är det gamla kyrkoslaviska språkets, även kallat fornbulgariska, hemland. Bulgarernas kristnare, de grekiska munkarna Kyrillos och Methodios, anpassade skriften till det bulgariska språket på 800-talet. Efter att i närmare fem århundraden ha lidit under turkiskt förtryck hade bulgarerna tidigare utvecklat en motståndskraft och rest sig till kamp för sitt modersmål och sin frihet. Samma tsarimperium, som strävade efter att behärska hela den slaviska världen och hjälpte bulgarerna att frigöra sig från det turkiska oket, förbehöll sig rätten att hålla en större del av Bulgarien under sitt beskydd och fortsätta att förtrycka det litauiska folket. När vi läser G. Venediktovs arbeten om det bulgariska riksspråkets framväxt under den nationella pånyttfödelsens tid kan vi finna många paralleller – liksom olikheter – med det litauiska nationella uppvaknandets historia. Fram till början av 1800-talet dominerade religiösa verk, skrivna på det gamla kyrkoslaviska språket (eller fornbulgariska). De första ansatserna till världslig litteratur visade sig i slutet av 1700-talet, och från början av 1800-talet började allt fler världsliga böcker komma ut, skrivna på nutida bulgariska dialekter (östliga eller västliga). I samtliga väcktes bulgarernas nationella medvetande aktivt och behovet av ett modersmål framhölls. Samtidigt blev de språkvetenskapliga arbetena allt fler och en diskussion fördes om vilken grund det bulgariska riksspråket borde byggas på. År 1835 utkom N. Pilskis första tryckta bulgariska grammatik. Samma år började den första skolan med undervisning på modersmålet sin verksamhet i Gabrovo. År 1844 började den första bulgariska tidningen ges ut. År 1865 utkom den första bulgariska ordboken, sammanställd av N. Gerov, i Sankt Petersburg. Den livligaste nationella rörelsen pågick från 1860 till 1878. År 1869 bildades det bulgariska vetenskapssällskapet, till vilket även vår J. Basanavičius senare hörde. Efter att Bulgarien hade vunnit en omfattande autonomi grundades ett universitet år 1888. Enligt G. Venediktovs forskning formades det bulgariska riksspråket i praktiken under 1800-talets andra och tredje fjärdedel på grundval av den östliga (eller balkanska) dialekten, eftersom det var från detta område som de flesta skribenterna kom. G. Venediktovs bok "Det bulgariska litterära språket under pånyttfödelsens epok (Problem kring normeringen och valet av dialektal grund)", som här recenseras, är mycket innehållsrik vad gäller faktamaterial. Bokens första kapitel behandlar främst uttrycken för den bulgariska nationella rörelsen och förutsättningarna för riksspråkets framväxt, liksom de tidigaste riktningarna och tendenserna inom normeringen av det bulgariska riksspråket. Särskild uppmärksamhet ägnas åt G. Rakovskis försök att utforma en arkaiserande riksspråkskonception (med många inslag av gammal kyrkoslaviska) och åt diskussionerna om vad bulgarerna själva skulle kalla sig, det vill säga etnonymen "bulgar, bulgarer". 4 För fragment av minnesanteckningar från det kriget, se Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., "Mintis". 1970. P. 335. 219 Bokens andra kapitel ägnas huvudsakligen åt att behandla utvecklingen av viktigare företeelser i den bulgariska standardspråkets grammatik, särskilt olika morfem och partiklar som påminner om artikeln, olika kasus samt stavning och bruk av ord som är gemensamma för flera språk. Den tredje delen, som omfattar halva boken, behandlar problemen kring valet av dialektal grund för det bulgariska standardspråket under den nationella pånyttfödelsens epok. Först presenteras dåtidens dialektindelningar: östbulgariska (även kallade högbulgariska eller balkanska — östra och centrala Bulgarien samt Trakien) och västbulgariska (ibland kallade låglandbulgariska eller makedonska och šopiska — södra och västra Bulgarien eller Makedonien). Därefter behandlas de diskussioner som fördes om valet av grund för standardspråket och de olika kriterierna. I huvudsak höll man sig till en monodialektal grund för standardspråket. Vissa försvarade de östbulgariska dialekternas grund, andra de västbulgariska, och ytterligare andra föreslog en syntes av dessa dialekter. Författaren går metodiskt igenom argumenten för och emot alla dessa inriktningar. Att bulgariskan formades på grundval av de östbulgariska dialekterna berodde på antalet författare som skrev på den dialekten och mängden utgivna böcker, vilket var sex gånger större än författarantalet i de västbulgariska områdena. Boken är intressant och nyskapande skriven, utan föråldrade ideologiska schabloner. Genom sitt rika material och sin metodologi är G. Venediktovs bok värdefull både för litauiska språkhistoriker och för alla som forskar i den litauiska nationella pånyttfödelsens kultur i vidare bemärkelse. Den gör det möjligt att få en bredare och djupare inblick i den dramatiska utvecklingen av vårt lands kultur. Aloyzas Vidugiris