Kamojų apylinkių (Baltarusijos Pãstovių raj.) baltarusių šnektos lituanizmai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS Elena GRINAVECKIENĖ LITAUANISMER I DEN BELARUSISKA DIALEKTEN I TRAKTEN KRING KAMAJAI (PASTAVY-DISTRIKTET I BELARUS) I. Inledning Fram till helt nyligen har de årliga undersökningarna av dialekterna längs den litauisk-belarusiska språkliga gränsen fortlöpande gett nya uppgifter om kontakterna mellan språken och i många fall kompletterat och preciserat dem (särskilt i fråga om lokalisering) med värdefullt språkligt material som för första gången samlats in på dessa platser. I maj 1989 gav en gemensam dialektologisk expedition med språkforskare från Litauens vetenskapsakademis Institut för litauiska språket och litteraturen, Belarus vetenskapsakademis Institut för lingvistik och Republiken Polens Institut för slavistik också den litauiska dialektologin nya uppgifter. Expeditionen arbetade i Pastavy1-distriktet. I kyrkbyn Kamojai2, som ligger ungefär 11–13 km söder om den litauiska gränsen vid Adutiškis, talar de flesta av lokalbefolkningen med varandra på belarusisk dialekt. I sina pass står de alla registrerade som belarusier, men eftersom de är katoliker betraktar de sig som polacker. Polska talar de vanligen bara när de ber böner och sjunger i kyrkan. De kan varken gamla belarusiska eller polska folkvisor, utan sjunger oftast ryska sånger från inbördeskriget. Den lokala grundskolan är belarusiskspråkig. Bland de inflyttade talar en del belarusiska, även om ryska också ofta hördes. På den sovjetiska statsgårdens kontor förs dokumentationen på ryska, och under vår vistelse tillkännagavs där via den lokala högtalaren på ryska såddens och potatissättningens takt och resultat. Inskrifterna och epitafierna på gravstenarna är vanligen på polska (ibland skrivna med ryska bokstäver), men det finns också belarusiska och ryska inskrifter. De kan inte det latinska alfabetet, i synnerhet inte barnen, och prästerna skriver själva om katekesen med ryska bokstäver åt dem som lär sig trosläran på polska3. Nationalitetsfrågan verkade överlag föga angelägen för kyrkbyborna, som något helt avsomnat, medan det litauiska språket 1 Distriktet kallas officiellt Паставы på belarusiska, men från äldre lokala litauer bosatta i trakterna kring Adutiškis (Litauen), Ramaškonys (BR, Рамашканіч) och Įūravas (BR, Еўда, 8 km öster om Adutiškis) har vi hört de litauiska singularformer som används i levande tal (sing. nom. Pašta'vis ~ Paštovis, sing. ill. Pašta'vin ~ Paštovin). 2 Litauerna i de omkringliggande trakterna använder det officiella namnet Коман таріа Kamojys (Kamāj's) för kyrkbyn. Vi hörde också pluralformen illativ — Kama'jųsun ~ Kamojysan'i (Kamojės). 3 Ett helt analogt fall har nyligen också konstaterats i Litauen, i Švenčionėliai församling. Se MK, 24. 113 här har nu slocknat helt. Vid den tiden kunde, såvitt vi vet, endast en 88-årig lokal invånare litauiska, Romano Klundukos sjukdomsplågade hustru. När vi talade litauiska med henne förstod hon allt, men förmådde inte svara oss något, varken på litauiska eller på något annat språk. De lokala invånarna — R.Klunkas (1902–1990), Juzefā Rimša (oftast Рымшиха, f. 1903), Česia Bučel’ (f. 1928) med flera — sade att deras mödrar hade talat litauiska4. Folk minns att många här talade litauiska förr. Prästen Budrā, som verkade här omkring 1920, gjorde särskilt mycket för den litauiska saken och prisas och omnämns fortfarande väl av alla. Cirka 7 km väster om Kamojai, vid gränsen till Litauen — i Ramaškoniai och Sokūnai (Сакунь), Čičiū (Чьчели) och närliggande byar — talar ännu inte bara den äldre generationens lokalbor litauiska, utan också de flesta yngre. 2. Lexikala litauismer i dialekten I kyrkbyn finns det gott om ortnamn och efternamn av litauiskt ursprung; de flesta av de omgivande byarnas namn är också litauiska namn som har belarusifierats. Under undersökningen av dialekten hörde och antecknade vi en ansenlig mängd ord av litauiskt ursprung. De flesta av dem används i hela gränsområdet mellan Litauen och Belarus, och deras litauiska ursprung har tidigare behandlats upprepade gånger av flera forskare. Här redovisar vi alla ord av litauiskt ursprung som vi antecknade på plats, tillsammans med formernas varianter och betydelsenyans­er. абрындашча ’tina‘ ⇐ lit. brindotis ’tina‘ (se брындулі, s. 113). адліга5 ’töväder‘ (: Under tövädret gjorde man snögubbar) ⇐ lit. atlyga ’detsamma‘ акоца (oböjligt: каплоче акоца) ’med agnar‘ ⇐ lit. akūočiai ’sådant som har agnar‘. аксні ’trädtoppar‘ ⇐ lit. ākstys, ākstinai. апікула ’dumhuvud‘ (: Апікула-гэта няудачнік, доўбня, крэпка тупы) ⇐ lit. apýkula ’detsamma‘ аруд ’spannmålsbod‘ (: Аруды чы засекі – тое самае) ⇐ lit. aruódas. асвер (свер) ’hävarm‘ ⇐ lit. svirė ’stång‘, jämför även svāras ’hävarm‘. ашака ’1. agnar; 2. skal‘ (: I sållen finns det mycket agnar; med 3 agnar kan man göra kissel) ⇐ lit. āšakos ’spannmålsskal‘. ато́сы ⇐ lit. atāsijos. ато́жалы ⇐ litauisk dialektform atāžalos. баланда ’varje slags soppa‘ ⇐ lit. balanda ’en sådan ogräsväxt‘. барловы ’säd att tröska‘ ⇐ lit. bėralas. 4 Enligt statistiska uppgifter från mitten av 1800-talet var hela Kamojys församling litauisk. Ännu före första världskriget hölls litauiska predikningar och sjöngs på litauiska i Kamojys. Under den tyska ockupationen (från 1942) fanns det 12 litauiska skolor i trakten kring Kamojys, och 823 bönder hade här registrerat sig som litauer (endast 263 som polacker). Vid denna tid var 57,9% av ortnamnen här litauiska. Se ML, 701. 5 Det explosiva g-ljud som är typiskt för litauiskan återges här med det belarusiska г; exempelvis skrivs det belarusiska frikativiska г med den latinska bokstaven h. 114 бразгуны ’bjällror, prydnader på seldon’; бразгуночкі ’små bjällror, prydnader på seldon’ ⇐ lit. brazgūnai ’detsamma’ бродзень ⇐ lit. bradìņys. брунта (i maskulinum och femininum: брунта дзераўяны ір дзве брунты) ⇐ lit. dial. brūntas ’bångstyrig’; брунтачкі ’små stockbitar i stället för knappar’ ⇐ lit. dial. brūntas ’bångstyrig’ + bel. -ачкі. брынды ’fransar’ ⇐ lit. brìndos (se брындулі, s. 113). бурбалка ’luftbubbla när det regnar’ ⇐ lit. bur̃balas + bel. -ка; бурубульваць ’porla (om en bäck)’; ’mumla (om en människa)’ ⇐ lit. burbuliuoti ’detsamma’ буч ⇐ lit. būčius. цапуль (ціпуль, ціпулёнак) ’nykläckt kyckling’ (: Mina цапулі, ni judar är ännu unga, hoppa, redan växer fjädrarna — men jag ska inte mata er herrar med enbart ägg; Mina Ціпулі, små ціпулёнкі, vart hoppar du, åh vilka busfrön: sitt inte i boet, — ni längtar efter att gräva i jorden, hoppa inte, mina barn) ⇐ lit. capùlis, cipùlis ’detsamma’ дулька ’damm som virvlar upp när man trampar lin’ (: Дулькі нахваталась 1 кашэль) ⇐ lit. dùlkės ’små smulor, partiklar’. дзёгаць ’1. tjära; 2. läkemedel av tjära’ (: Дзёгцям лячылі ад рабакоў) ⇐ lit. degùtas. дзірван ⇐ lit. dirvónas. гль ’humla’ ⇐ lit. g̃lỹs ’detsamma’; гіляваць ⇐ lit. gyliuoti. гірца (гірца) ’agndelar’ ⇐ lit. dial. gìrsa ’agndel’. грэйтполька ’vild polka’ ⇐ lit. greitpolkė ’detsamma’ гульта ’grisens liggplats’ ⇐ lit. gùlta ’liggplats’ іксва ’viksva’ (: Іксва рѫжыць рукі як нажом, а маладую елі коні) ⇐ lit. viksva. інгірчнік ⇐ lit. vingiarýkštė. юдра ’ogräs bland lin och korn’ ⇐ lit. judrà ’ogräs i lin’. какарачык/кукарэчкі (: Сёла на какара́чкох/на кукарэчкі ’satte sig på huk på hälarna’) ⇐ lit. kaùkaras + br. -ачкі/-эчкі. каснічкі ’små band’ ⇐ lit. kasnỹkas + br. -ički. кёлзаць ’skodd’ ⇐ lit. (dial.) gelžti (jfr LLT, 56). кятурка ’knäppning på herrbyxor’ ⇐ lit. ketùrka ’detsamma’. кіндзюк (клундзюк, кіндюк) ’skilandis, grov korv stoppad i grisens urinblåsa eller magsäck’ ⇐ lit. skilandžiukas (se LLT, 56–58). кірапла (кірапліха, карлапа — pastarasis dėl metatezės) ’en klumpig, slarvig person’ (: Кірапла пашоў ніяк; кірапліха на абмыйць сама сябе; І ходзіць як карлапа) ⇐ lit. kerėpla ’detsamma’. кліш ’kräftben’, клыша ’en som haltar och går med krokiga ben’ ⇐ lit. klišė ’krokigt, halt ben; kräftklor’, klišis, -ė ’halt person’. княжыць ’myllra’ ⇐ lit. knežėti ’detsamma’. койш ⇐ lit. kaũšas. крэйка ’rackare’ ⇐ lit. kreikas, kraikas ’detsamma’. круўня ’stenhög vid åkerkanten’ ⇐ lit. krūsnė ’detsamma’. 115 кукуць ‘liten gris’ (: Кукуць ты маленькі, ты расці, будзь здаровенькі: ухо̂ тваё вялікае) ⇐ lit. kūkutis ‘d.s.’ куль ⇐ lit. kūlys. кумпячок ‘rökt fläsklägg’ ⇐ lit. kumpis + vitry. -ячок. курмель ‘grönling; den växer inte’ ⇐ lit. kurmti ‘gräva’; kùrmis (jfr även Laum., 97-98; Zink., 259). лагáci ‘gulkardborre’ ⇐ lit. dial. lagėsiai, standardlitauiska legėsiai ‘d.s.’ лало́ўнікі ‘sångare som sjunger under fönstren vid påsk och får gåvor för sångerna’ ⇐ lit. lalāunkai ‘d.s.’ ляпшок (dial. лапшук) ‘en sorts svamp; en skröplig gammal person’ ⇐ lit. lepšiukas ‘d.s.’ лаўжо ‘vedhög (vanligen i skogen)’ ⇐ lit. laužas ‘hög’. лӯпы ‘hängande tjocka läppar (vanligen hos en häst)’ ⇐ lit. lūpos, лупа́ты ‘tjockläppad’ ⇐ lit. lūpos + vitry. -átn (eller möjligen från lit. lūpotas); крывалу́пы ‘med sneda läppar’, jfr lit. lūpa, кабūlinų лӯпы ‘sådana ätliga svampar (på litauiska kallas de ko-/ox tungor)’, jfr lit. lūpa. мяўкаць ‘jama’ ⇐ lit. miaukti (miaukoti). мӯта ‘klimp av ångat havremjöl’ ⇐ lit. miltai. мӯмы ‘löss’ ⇐ lit. mūmai ‘d.s.’ (i barns språk). нашмуляць ‘skava av (hälen)’ ⇐ lit. šmùlinti ‘gnida’, šmùlas ‘slät; utan horn, utan hornkrona’, (jfr Лауч. 35, 136). нёмарасць ‘oro’ ⇐ lit. nērimastis (på grund av metates). па́кула ‘blånor; av blånor’ ⇐ lit. pãkulos. парсючок ‘liten gris’ ⇐ lit. pãšas + vitry. -ючок. па́стка ’fällor’ ⇐ lit. pãstkai ’d.s.’ піло̄ты ’nykläckta kycklingar’ ⇐ lit. pylùčiai ’nykläckta ankungar’. пласко́ні (пласкані́) ’fjäll’ ⇐ lit. dial. plaiskānės, standardspr. pleiskānės (jfr. även pleiskēnės ’d.s.’). по́йсаць ’slå bort agnarna’ (: Ячмень по́йсаюць на малата́рні) ⇐ lit. paisyti ’d.s.’ по́шар ⇐ lit. pašaras ’foder’. абхе́ргаць ’sitta grensle över, sätta sig grensle över (på en cykel)’, пераже́ргаць ’kliva grensle över (ett staket, en pöl osv.)’ ⇐ lit. žergti, apžergti, peržergti. прысвіро́нак ’förstuga’ ⇐ lit. priesvirnis; сві́ран ⇐ lit. svìrnas. прыўня ’förstuga till badstugan’ ⇐ lit. dial. pryvenė (prievenė) ’förstuga’. пу́тра ’tjock soppa’ ⇐ lit. putrà ’d.s.’ ра́гі ’strimmor av vattendroppar över fönsterglaset; svettströmmar’ ⇐ lit. ráugtis (riáugtis) ’mulna’. рагучы ’små kälkar’ ⇐ lit. dial. rãgutės. раўге́ня ⇐ lit. raugienė. рэйсты ⇐ lit. raistai. рэгіні ⇐ lit. rėzginės. ру́нкілі ⇐ lit. runkeliai. 116 сцімбӯр ‘stjälk, torr stjälk (av ängssyra, nässlor, rödbetor)’ ⇐ lit. stémburas ‘skaft, torr stjälk, stam’. скварсты́ (скварста́, femininum) ‘julbastu’ ⇐ lit. sker stuvės (nollmetates – genom att -v- regressivt flyttas till stavelsen i ordets början). стоць налава́й (hybrid) ‘huvudstupa’ ⇐ lit. stačiai + br. налава́”. шашо́к ⇐ lit. šėškas. шва́рка (neutrum) ‘lång, fodrad herrpäls’ (: Шва́рка на кажуху́ апцягна́ла) ⇐ lit. švarkas ‘del av en kostym som täcker västen’, lett. svārki ‘rock, ytterplagg’. шклю́т ‘bredbladig bilhuggaryxa’; med uppåtböjd nos ⇐ lit. skliūtas ‘bilhuggaryxa’. шу́ла (neutrum) ⇐ lit. šūlas. шӯ́рпа (шӯ́рпики) ‘av sådan ras’ (med rufsiga fjädrar) hönor (: Куры шӯрпы, шӯрпики — скрученная перя ў трубу, і ходзяць такія) ⇐ lit. šūrpa ‘detsamma’; шурпа́ценьки ‘bevuxen med korta taggar’ (: Ключнки ‘nyckelblommor’ ад кашлі, люточни шурпаценькія) ⇐ lit. šiurpotas, šiurpėtas ‘detsamma’; тапа́й (femininum) ‘logeutrymme’ ⇐ lit. tárpas ‘utrymme mellan något’. вара́нь plogarnas samlingsränna ⇐ lit. vagóti ‘detsamma’. ва́гела ⇐ lit. vėgėlė. ва́пла (ва́пла) ‘virrpanna’ ⇐ lit. vėpla; ва́плава́ты (ваплава́ты) ‘virrig’ ⇐ lit. vėpla + br. -аты. ви́рціна (варціна) ‘snöre som vanligtvis är hoprullad i en åtta’ ⇐ lit. virtinė ‘det som är uppträdat på något’. ви́юны ‘sådana fiskar; sådana krukväxter som slingrar sig’ ⇐ lit. vijūnai ‘sådana fiskar’, jfr även lit. vytis ‘kröka sig, slingra sig’. зӯрза ‘surrare’ ⇐ lit. zùrza; зурзецъ ⇐ lit. zùr zti; зурзлівы ‘som surrar’ ⇐ lit. zùrzlius + br. -івы. жагары́ ⇐ lit. žagarai. жэгини ⇐ lit. žaginiai. жвірок ’grus’ ⇐ lit. žvyras + vitry. -ók m.fl. Det är också värt att notera att enstaka litauiska lånord har antecknats här som hittills inte har hörts i andra vitryska dialekter, är ovanligare eller inte erkänns av andra, liksom deras betydelser eller former av ord av litauiskt ursprung som tidigare inte har identifierats. Bland dessa kan nämnas: acáki ’ändstycken’ (: Аца́кі астаюцца ў kúрах). Det är värt att notera att detta lexem används sida vid sida med ett annat litauiskt lånord med samma betydelse, deras vanliga (och utan tvivel äldre) аксны́ ’ändstycken’ (⇐ lit. akstinai ’detsamma’). Ordet acaki härleds från lit. ašakos, och dess betydelse har, genom kontamination till följd av den faktiska likheten mellan betydelserna hos lexemen lit. ašakos [LKŽ 1² 333] och vitry. аксны́ ’ändstycken’ (jfr även lit. akspinai ’ändstycken, små fiskben’ [LKŽ 1² 85]), övertagits från аксны́. Låneordet acáki är alltså ett belägg för ett sent litauiskt substrat och visar att det litauiska språket ännu inte är helt bortglömt i den undersökta dialekten, samt hur sambandet mellan ordets form och dess betydelse går förlorat i takt med att språket försvinner. 117 Låneordets form är inte helt vitryssifierad: den för litauiskan karakteristiska pluralformen har bevarats. Балда́ ’pratmakare, struntpratare’ (: Балда́ — като́ры тpýліш языко́м). Fram till helt nyligen har lexemet балда ’pratmakare, luffare, dumbom; klubba, påk, stor hammare’ förekommit i vitryska, ryska och ukrainska dialekter [Даль, 42; СРНГ, 2, 79; СБГ,1, 57; РБС, 43]. Vissa etymologer antar att det är ett lån från de turkiska språken балта ’yxa’ [ЭСЯ, 114], medan senare forskare ifrågasätter detta och tenderar att betrakta det som en inhemsk östslavisk avledning med det mångtydiga suffixet -da, besläktad med ukr. báла ’påk, klump’⁶ [Шанс, 34; ЭСБМ, 292]. Andra anser att frågan om dess ursprung inte är slutgiltigt löst och att betydelserna ’pratmakare, luffare, dumbom’ respektive ’klubba, stor hammare’ inte är besläktade; därför urskiljer de två homonyma балда-ordfamiljer [ЕСУМ, 126]. Vi betraktar även vitryska dialektala балдзі́ць ’tala, säga’, балдзе́с ’dumskalle, latmask’, балдзе́, балдзі́ха, балдзі́чка, балдзі́на, балдзі́шча, бульду́іна, балду́й, абалду́іна ’dumskalle’ som oomtvistliga släktingar till балда [Бяльк., 81; 3 народ. слоўн., 287; Народ. словатв., 156; Юрч., 49]. Trots sin komplexitet är de tillgängliga etymologiska förklaringarna endast hypoteser och löser i praktiken inte frågan om det östslaviska балда:s ursprung, eftersom de inte alls försöker bevisa eller vederlägga om lexemet är ett turkiskt lån eller ett slaviskt ord som naturligt har vuxit fram på slavisk mark och uppenbart är förbundet med andra slaviska ord genom betydelse, uttryck och ordbildning. Enligt vår mening finns det inte heller några hållbara grunder för att betrakta de båda betydelserna av балда — ’pratmakare, luffare, dumbom’ och ’klubba, påk, stor hammare’ — som homonymer, redan därför att de ganska tydligt är motiverade av en gemensam grundbetydelse och har ett gemensamt semantiskt element. Detta gemensamma betydelseelement är tämligen lätt att urskilja: ett visst ljud som frambringas av de föremål de betecknar, förknippat med bultande, dunsande och oväsen (jfr pratmakare ’någon som talar mycket och i onödan’, luffare ’någon som stryker omkring och driver’, dumbom ’någon som svamlar om strunt’, hammare ’verktyg som används för att slå högljutt’, påk ’tjock käpp att slå eller drämma till med’ osv.). Detta samband mellan betydelserna måste erkännas som deras förenande länk; betydelsen ’pratmakare, luffare, dumbom’ är dock yngre och metaforiskt motiverad av den äldre (utan tvivel ursprungliga) betydelsen ’hammare, klubba, påk’. Därav följer att betydelserna hos hela lexemet балда sannolikt är besläktade och att dess uttrycksform är gemensam. Detta är just ett av de grundläggande villkoren för etymologisk identifiering. Påståendet att ett ords grundbetydelse är särskilt viktig när dess ursprung förklaras gör det möjligt att behandla även det slaviska балда mer realistiskt och tillförlitligt, och öppnar för möjligheten att försöka infoga det i en baltisk språkkontext. Denna uppfattning stöds i grunden av dess många sannolikt oomtvistliga form- och betydelsemässiga släktingar i de baltiska språken, exempelvis lit. balda ’bultande, dunsande’, baldas ’käpp eller spets att skrämma bort fiskar med’, savo báldu ’med sitt eget förstånd’, báldyti(s) ’bulta, stryka omkring, driva’, baldukas, bildūkas ’någon som stökar omkring, bullrar;’ 6 Ukr. бала har dock också, trots tvekan, förknippats dels med ukr. бала ’pladder’, dels härletts från turk. бала ’pojke’ [ЕСУМ 121]. 118 ’spöke, liten djävul’, baldūs ’skakig’, balsas ’ljud; nyhet, rykte’, baldaštaras ’storväxt person’, balduonis ’nattvandrare’; belsti(s) ’dåna; berätta och tala högt och livligt; skramla iväg med oväsen’, byla ’tal; ljud, röst’, bilda ’bredbent person, klumpeduns, dumbom’, bildas ’något som bullrar’, byloti ’prata, säga’ [LKŽ I² 589, 591, 592, 601, 739, 741, 815, 816, 817, 820]; lett. baldzināt ’förtala’, baldurēt ’föra oväsen’, balstīt ’slå’, bālziens ’kraftigt slag’, belzins ’redskap att slå med’, belzt ’slå, ge ett slag’, belzēt ’driva omkring’, bilst ’säga, tala’ [ME 253, 278, 296]; fornp. billīt ’tala, säga’ [SV 151]. Enligt vår mening finns det inga formella eller semantiska hinder för uppfattningen att ett sådant släktskap mellan balda och de baltiska orden med roten bal(d)-/bel(d)-/bil(d)- är möjligt och fullt rimligt. Detta gör det tämligen lätt att underbygga tanken att dessa besläktade ord ingår i en etymologiskt sammanhållen grupp av baltiskt ursprung. Брындулы ’intorkade, avföringsrester som fastnat på konsidorna’ (: брындулы вісіць у каровы каля хваста). Ordet är ett tydligt litauiskt lån och tillhör etymologiskt familjen med roten lit. brind-, brend-, brand-⁷, jfr brandà ’hård skorpa; uttorkning’, brandinti ’torka, härda’, brandūs, brendūs ’torr, hård’, bréndėti ’svälla, bukta ut, svälla upp, tränga fram, gro’, bręsti ’torka, bli torr, bli tjockare’, brindos ’tjocka, hårda sömmar, spetsar, veck; bukens fettförkläde’ [LKŽ I² 993, 995, 1029, 1030, 1031, 1050-1051, 1059]. Jfr dessutom andra vitryska lånord av samma rot som bevarat grundbetydelsen hos lit. brind-, brend-, brand-, exempelvis брандушка ’broms’ (den är vanligtvis uppsvälld), брандола ’pratkvarn’, брандоліць ’prata oavbrutet’, брында, брындала, абрындала, брынд ’latmask, slöfock, slarver’, брындаць, брындзіць ’gå sysslolös, driva omkring’, брынды, брынджы, брынжы ’spetsar, veck, fransar, vida veck, trasiga kläder; kringdrivande; utbredda bärbara kardor’, брындзёлка ’kjolfåll’, брындулы ’spetsar’, брындзялі ’trasor’ [Бялк. 92-93; Сцяшк. 1972, 60; 3 народ. словаў. 293; Народ. лекс. 40, 170, 193; Жыв. слова 60; Народ. словаў. 7, 41, 86-87, Юрч. 62; СБГ 1 212-213, 228]. 7 I СБГ 1 228 jämförs брындулы med samma betydelse i andra vitryska gränsdialekter med full rätt med ett av de många litauiska lånord med roten brind-, brend-, brand- som vi tidigare identifierat: брындлы ’fransar, spetsar’ osv. ← lit. brindos ’detsamma’ [LT 168-169]. Detta lånord anses dock otillräckligt underbyggt, eftersom ryska belägg inte utnyttjats och sambandet mellan betydelserna ’luffare’, ’bukens fettförkläde’ och ’stickade arbeten’ inte förklarats [Лауц. 138]. Det önskade tillägget motsäger inte vår slutsats utan bekräftar den. Detta framgår tydligt vid en jämförelse av betydelserna hos ryska och litauiska ord med denna rot. Sambandet mellan betydelserna (vilket är viktigast) ’luffare’, ’bukens fettförkläde’ och ’stickade arbeten’ finns; det är tydligt och lätt att urskilja. Deras gemensamma betydelsekomponent är utbuktning, utvidgning, upphöjning, slapphet och sladdrighet. Detta är utan tvivel sambandet mellan deras betydelser och den förenande länken mellan dem. Exempelvis är bukens fettförkläde en porös fettkappa som täcker hela bukhålan; stickade arbeten är uppsvällda, porösa flätningar vid kläders eller tygers kanter; en luffare är en person som lever ett utsvävande liv, inte följer allmänt vedertagna sedliga eller moraliska regler och bryter mot dem. Den gemensamma betydelsekomponenten hos lit. brind- är tydlig även i orden med roten ryska брынд-. Så har exempelvis ryska [Даль 133; СРНГ 3 218-219] бры́нда betydelserna ’lat kvinna’; även de besläktade бры́ндать, бры́ндить ’gå sysslolös, driva omkring planlöst’ har utan tvivel litauiska motsvarigheter: brinda ’slarver, ovårdad person’, brindzaitis (med ett inskjutet icke-etymologiskt z, jfr susizgribti ’få fattning’) ’latmask’. Betydelsen ’ovårdad kvinna’ och även брында ’vida ärmar på festdräkt, flikar som breder ut sig när de blir våta’ har direkta litauiska motsvarigheter: brinda ’hängande hud under kons hals’, brindos ’utbuktning i lien som uppstår när den som inte kan slå lien hamrar ut bladet för brett’, stickade arbeten, veck, utbuktat fettförkläde, flikar; brindžios ’veck i ärmar eller kjol’, brindotas ’med fettveck runt halsen’, apsibrandėti ’hänga ned om skjortan till knäna’, brįsti ’bli sladdrig, bli lös’. Betydelserna hos брында ’någon som är nyckfull, högfärdig’ och брындеть, брынить ’vara nyckfull’, liksom брындла ’högfärdig person’, брынчук ’svullet finger’ m.fl. har oomtvistliga litauiska motsvarigheter: брįsti ’svälla, bukta ut, bli tjockare, vidgas, svullna’, brandà ’hård skorpa’, brandinti ’härda, göra större’, subrendėti ’stelna, hårdna’, subrūsti ’tränga fram, svälla upp’. Allt detta utgör enligt vår mening otvivelaktigt tillförlitliga och starka belägg för att de slaviska avledningarna på брынд- är av litauiskt ursprung. 119 бу́рта ’bit’ (: Цѣлюю бу́рту са́ла адваліū). I br., rys. och ukr. dialekter betraktas orden бу́рт, бу́рта ’hög, stapel, röse, vall, trave’ [Даль 144; Сящик. 1972 63; СБГ 1 244; Бяльк. 95] enhälligt av etymologer än i dag som germanismer, förmedlade via polskan (← ty. Borte, Bord ’kant, bräm, rand’ [ЭСРЯ 1 247; ЭСБМ 420; ЭСУМ 304]). En sådan härledning är dock i praktiken omöjlig: semantiken talar emot den — бу́рт, бу́рта betecknar i själva verket inte någon ’kant, rand, bräm’, utan själva ’högen, ansamlingen av föremål, deras mängd, en bit av ett helt föremål’ och kan därför semantiskt inte ha något gemensamt med ty. Borte, Bord. Om ett sådant etymologiskt samband hävdas måste denna semantiska förändring beläggas och motiveras, men ingen av etymologierna gör det. Och det är verkligen svårt att göra. Den föreslagna källan till бу́рт, бу́рта är alltså med säkerhet en annan. Br. бу́рта betraktas som ett ord i deras standardspråk [БРС 204], och i deras dialekter används leksemet även i flera andra betydelser, t.ex. ’hög av potatis eller rödbetor, hög med byxor, en stor bit av något, snurra (en sådan leksak)’ [СБГ 1 244; Сящик. 1983 69]. Det har också ett stort antal andra avledda släktingar, t.ex. бу́ртаваць ’lägga i en hög’, бу́ртаўшчык ’den som lägger i en hög’, бу́ртачка, бу́ртка, бу́ртучо́к ’avlång fyrkantig träknapp’, бу́рту́ль ’stor, tjock mask’, бу́рту́лі ’hög med våta kläder’, бу́рту́к ’liten virvel’ m.fl. [СБГ 1 244; Народ. слова 107; Народ. лекс. 15; Юрч. 66; БРС 204]. СБГ 1 244 jämför med rätta бу́рт, бу́рта med lit. bùrta ’fyrkantig träbit’. Varken ordets semantik eller fonetik utgör något hinder för en sådan jämförelse eller för att dessa leksem erkänns som otvivelaktiga litauismer. Lit. bùrta har ett omfattande ordfamilj med samma rot (t.ex. bùrys ’folkmassa, hög’, bùrti ’samla i en hög; reda ut; kasta; sparka’, bùria ’i större mängd’, bùrystė ’mängd’, bùrytis ’samlas i grupper, mulna, vredgas’, bùriuoti(s) ’samla(s) i en grupp, mulna’, burtelė, burtikė ’lapp med en viss text’, burtena ’trasslig garnhärva’, bùrtikas ’avskuren bit’, bùrtotas ’klumpig’, bùrtuotas ’rutig’, burtuklis, burtukšlis ’något fett’ m.fl. [LKŽ 12 1185-1188, 1200-1201, 1203]); just detta leksem har lånats inte bara av besläktade lettiska dialekter, t.ex. būra ’hög, ansamling’, būris ’mängd, hög’ [ME 358], utan också av alla östslaviska språk. бу́жалкі (жу́жалкі) ’grodyngel’ (: Бу́жалкі аж кнежаць у бало́це; Жу́жалкі выводзяць жабу́). I det närbelägna Miegūnaiområdet (br. dial. Maryūnai) betyder žūžalki redan ’små grodor’ [СБГ 2 154], och i den vitryska dialekten i trakten kring Trakai finns även ett tredje namn på grodyngel — гу́жалкі [СБГ 1 498]. Det vore troligen fel att tro att dessa tre benämningar på samma företeelse, som kan sägas användas parallellt, har olika oregelbunden fonetik och låter mycket lika utan att vara besläktade med varandra, dvs. förvrängda former av ett och samma ord. Oregelbundna förvrängningar av formerna orsakas i samtliga fall av att sambandet mellan formens ljudbild och dess betydelse gått förlorat (och formen blir därför lidande). Den tydligaste och minst förvrängda av dem är бу́жалкі; med utgångspunkt framför allt i dess semantik (dess geografi och morfologi talar inte alls emot detta) och ljudlikhet är det troligast att lit. bùožgalviai ligger till grund för den. När de blev vitryska antog de först den slaviska diminutivändelsen 120 -ki (jfr ett liknande fall: lit. mentė ⇒ br. мянташка m.fl.). Senare, när бу́хгалвки fortsatte att slaviseras, ersattes konsonantkombinationerna -жг- och -лвк-, som är tämligen ovanliga i slaviska språk, av uttalsmässigt enklare -ж- och -лк-, och den ovanliga diftongen monoftongerades till у [jfr LKB 128]. På detta sätt bör lit. buožgalviai, genom anpassning till den vitryska språkstrukturen, ha blivit den vitryska formen бужаклкі. Något liknande bör ha hänt med br. гу́жалкі ⇐ lit. buožgalviai [se LKB 128]. Utvecklingen av de här undersökta formerna жүжалкі från lit. buožgalviai bör naturligtvis ha varit liknande, men här kan deras ursprungliga δ- möjligen oregelbundet ha ändrats till ж genom regressiv assimilation till -ж- i den andra stavelsen, eller kanske av andra orsaker. búžkė ’metallbeslag på liehuvudet’ (: Бужка — у цѣпа — там і рѣмень, прыбчана шапаўка). Detta är en sällsynt litauism, härrörande från lit. buožakys med samma betydelse, ’liten ring som fäster lien vid skaftet’ [LKŽ ¹² 1169], och har fått sin nuvarande form i den vitryska dialektmiljön. Om lit. rot buož- ⇒ būž-, se LKB 128. цѣупала ’dumhuvud, fåntratt, dumbom’ (: Цѣупала ана, нѣсурдзіна, пашайнешка) ⇐ lit. čiaupà ’gapande, storögd person, dumbom’, jfr även čiaupynė (čiaupynė), čiaupytinė ’någon som ständigt putar med läpparna och grimaserar’, čiaupytis ’grimasera’. гўгаль (гўгуль, гуголь) ’åkerfräken medan den ännu är i axet’. Detta är former som troligen uppkommit genom kontamination mellan lit. gigėlis (gegėlis) ’åkerfräken medan den ännu är i axet’ och br. ку́каль (х́укуль, куко́ль) ’klätt’ [СБГ 2 561]. Kontamination är möjlig här. På senare tid har båda företeelserna, till följd av framsteg inom jordbruket, snabbt försvunnit ur bruk (eller gjort det redan), och de är föga kända eller ihågkomna av lokalbefolkningen, särskilt de yngre. I takt med att företeelserna försvunnit bör de likartade namnen lit. gigėlis och br. ку́каль ha smält samman: gigėlis bör ha överfört sin betydelse till det senare och bidragit med de båda litauiska tonande g-ljuden i roten (som också gör det möjligt att etymologisera det senare). På så sätt uppstod det för båda företeelserna gemensamma, ovanliga och nya, numera vitryska ordet гўгаль (гўгуль), vars betydelse tydligt utvidgats och kommit att omfatta båda företeelserna — ’klätt’ (: Гугаль — зрякі чэрныя, ядавіты; Гуголь збіралі па жыта ў альтку; Гугуль вішнёвым цвіцець) och ’åkerfräken’ (: Гугаль вясной — галёўка такая — авечкі ядуць; Гугуль шыбачкамі расцець; гуголь перш расцець, а пазней — ёлачка). Detta visar tydligt att kontakterna mellan de vitryska och litauiska dialekterna i detta område var mycket aktiva och kortvariga, tydligt inriktade åt det vitryska hållet, och att de i den undersökta dialekten gav upphov till kontaminationsbildningar som sällan hörs på andra håll. палучкі ’stickade tossor av garn’ (: Палучкі — таланкі дзецям з нітак). En relativt sällsynt diminutivavledning med suffixet -ki- ⇐ br. палучі ’tofflor av halm eller garn’ m.fl. Br. палучі förekommer numera något oftare i dialekter vid gränsen mot Litauen [СБГ 3 466]. I fornryska finns den belagda formen по́пучи ’skodon’, som härleds från turkiska papuč ’sko’ [ЭСРЯ 3 203]; fonetiskt kan den inte vara besläktad med br. палучі, палучкі (rys. -ч- bevaras i br., men hårdnar [РГБ 406, 408]). Otvivelaktigt besläktade med de br. leksemen палучі, палучкі är formerna i litauiska dialekter papučiai, papūtės ’tofflor stickade av garn eller snören’ [LKŽ 9 391] < papūti, med bortfall av nasal i roten; jfr lit. pãpas av samma ursprung [LEW 536]. 121 паша́йпėška ”någon som andra driver med, gör narr av” (: Яна была пястўн, цёцулала, нясура́зна, паша́йпе̇шка) ⇐ lit. pašáipa ”en person som alla gör narr av”. сма́гли ”behaglig; energisk; snabb, vig” (:Нявялічкая, цёпененькая, но сма́гля, пры судзе сакратарша; Заявіўся сма́глы кавалёр, но вірлавокі ‘vindögd’: Сма́глая кароўка: к вечеру справілася ‘kalvade’: Жалязянка ‘järnorm’ blisčýčia, сма́гля — самая красная). Lexemet сма́гли ”vacker; snabb; slank; stark” och andra närbesläktade ord med liknande betydelser, som används ganska livligt även på andra håll i de belarusiska gränsdialekterna, betraktas enligt vår mening med fog som litauiska lånord och jämförs utan tvivel med rätta med lit. smagūs ”glad; stark” [СБГ 4 496–497]. Denna slutsats grundar sig på den semantiska identiteten mellan de likalydande lexemen i litauiska och belarusiska. Detta är också det avgörande kriteriet som hindrar oss från att betrakta pol. smagły ”mörk, mörkhyad” som besläktat. Troligen är det en homonym. Den polska betydelsen hos smagły ”böjlig, smidig, elastisk” (Karł. 6 234) kan enligt vår mening likaså endast vara ett lån från lit. smagūs ”vig, böjlig”. стабда́ ”mäsk” (: Стабда́ кі́ніць і робіцца раўе́ння. Поўная дзе́шка стабды́) ⇐ lit. stabdà ”detsamma” стóцaваць (med ägg till påsk) ”tävla, kämpa, slå ägg mot varandra så att det ena går sönder” ⇐ lit. stačiuoti ”detsamma” шакалі́ ”tändved, kvistar” (: Надзе́ла́й шакале́ў падпаліваць печку). Lexemets betydelse och fonetik gör att det endast kan härledas från lit. šakalai (från šakelė skulle formen vara шакалы); jämför de litauiska lånorden med samma betydelse шакалёк, шакалок, шакалък, шакаліна, шакаль, som används i andra belarusiska dialekter [СБГ 5 451–452]. Den oregelbundna förändringen av suffixet (-ели ⇒ -ялі) visar sannolikt hur sambandet mellan enskilda ordbildningselement och formen i ursprungsspråket går förlorat samtidigt som språket självt försvinner. шнипе́ць ”fräsa; vara arg” (: А што там на сто́ле шнипі́ць (om en vattenkokare); Я с не́й шнипу́). Detta är ett litauiskt lånord bildat från lit. šnýpšti. 3. Lexikala översättningslån av litauiskt ursprung Utöver lexikala litauiska lånord finns det i dialekten också lexikala översättningslån av litauiskt ursprung. För att identifiera dem har man främst utgått från deras ordbildningsmönster, som är karakteristiska för litauiskan men inte helt vanliga i belarusiskans (och inte heller dess grannspråk polskans och ryskans) språksystem, från att de misstänkta översättningslånen saknas i femvolymsverket TGBM och delvis från författarens språkliga intuition. чартало́ўка ”vildpolka” (: Чартало́ўку танцава́ў і прысабі́ўся на яе). Det är en belarusisk ombildning av lit. pasiùtpolkės (jämför också pasiùtėlė ”vildpolka”, pasiùtės, pasiùtėlis, också ”djävul”). Lexemet är samtidigt ett etnografiskt lån från litauiskan i den undersökta dialekten: såvitt vi vet dansas denna dans inte i andra belarusiska dialekter, och vi känner inte till något annat belarusiskt namn på den. павало́чка ”underkjol” (: Павало́чку адзе́ўшы дзюрка́бану — і владзь), jämför lit. pàvilkinė, pavilkinỹs, bel. спо́дняя спа́дніца. 122 пяньцы ‘girtuoklės’ (: У рейсах пяньца, чарніца, бабуннік смярдзючы). Detta är en tydlig kalkering från litauiska girtuoklės. På andra håll i belarusiskan används i stället för girtuoklių deras eget ord буякі. Kalkeringen från litauiska återgiven med polska pijanicy används också i polska dialekter i gränsområdena. På andra håll i Polen används för detta ändamål det egna ordet łochyni. по́лька с ро́шками ‘polka med små horn’ (: До́хленская была, а по́льку с ро́шками пе́рвая выбыла́), jfr lit. pólka su ragúčiais. Detta är ett lån både till ursprung och etnografi; såvitt vi vet dansas den inte (åtminstone inte förr) och är okänd på andra håll i Belarus. ві́ляні ‘liggsäd, nedliggande säd’ (: Адні ві́ляні ў жыта), jfr lit. išgulos ‘detsamma’, bel. вяллянае збо́жжа. за́йцавыя гр ыбы ‘harpor, gulharpor’ (: За́йцавыя гр ыбы кро́пка зелене́юць, уку́сныя; Ба́бам кажу́: бярце́ зайцавыя гр ыбы), jfr lit. kiškiabaravykiai ‘detsamma’, bel. сінякі ‘detsamma’ жаляза́нка ‘järnorm’ (: Пашлі ў малі́ны, і аж разу жаляза́нка бліску́чая), jfr lit. geležinė ‘detsamma’, bel. мядзянка ‘detsamma’ 4. Semantiska litauismer i dialekten I den undersökta belarusiska dialekten hördes också belarusiska ord med nya, för dem ovanliga betydelser (som ТСБМ inte tar upp), lånade från vissa litauiska ord. Dessa betydelser visar i själva verket hur mottaglig dialektens semantik är och hur dess utformning fortfarande pågår; de utvidgar dess gränser på konstlad väg. Vi menar att betydelserna övertogs från litauiskan av behovet att med den belarusiska dialektens medel uttrycka alla de vardagliga förhållandena och etnografiska företeelserna bland litauerna som bodde i detta område (och dem som blivit belarusiserade). Genom dem lämnar litauiskan ett av de tydligaste spåren av sin existens här. быва́ць ‘bo’ (: Зімой я быва́ю ў Лі́нтупы; Я быва́ю тут лета́мі, býdu зіма́ваць; Мы быва́ем у Мягу́нах), jfr lit. būti ‘bo’ (: Jag bor hos min dotter i staden). цві́цець ‘blomma (om råg)’ (: Ста́ла жыта цві́цець), jfr lit. žydėti, bel. красава́ць. нала́ва ‘krattandets huvud’ (: У гра́блі злама́лася нала́ва), jfr lit. Det är en behändig räfsa: huvudet är lätt. I belarusiskan har нала́ва inte denna betydelse. нала́ўны ‘huvudformad’ (: нала́ўны сахар у тую вайну прадавалі; нала́ўныя сала́ты сало́ткя), jfr lit. huvudformad ‘detsamma’ (: huvudsocker; huvudsallat). нало́йка ‘svamphuvud, svamphatt’ (: нало́йка баравіка кре́пкая, а но́шка — черві́вая), jfr lit. svamphuvud. наўно́ ‘en värdelös person (om en människa med dåligt utseende eller som inte duger till något)’ (: Вышла замуж за наўно́), jfr lit. Hon gifte sig med en skitstövel. 123 kalėsų ‘vagn’ (: Пазьічь мне калёсаў да дохтара звезці), jfr lit. rātai ‘vagn’. I dialekten är kalėsų inte belarusiskt (быть колы), utan inlånat från ryskan. Detta visar tydligast dialektens fortsatta stora brist på självständighet och den litauiska semantikens livskraft och framåtanda (det spelar ingen roll till vilket språk den litauiska betydelsen överförs, det viktiga är att just den bevaras). Det bör också tilläggas att konstruktionen Пазьічь мне калёсаў — utan något som helst tvivel — är en tydlig syntaktisk litauism, se s. 123. kazā, kazēl ‘fel i väven’ (: Зрабіла казу ў кроснах: Зноў казёл выскачыў у кроснах), jfr lit. ožkà, ožỹs ‘detsamma’ kazēlak ‘gräshoppa’, kazēlčyk ‘liten gräshoppa’ (: Казялкі зялёныя, ножкі дубёненькія; Казёлчык шуміць на дошчы), jfr lit. ožēlis, ožīukas ‘detsamma’ krūčany ‘sned, lömsk’ (: Мы некручаныя людзі — усё робім ад сэрца), jfr lit. sūktas ‘detsamma’ mēisca ‘groddens skal, avrens’ (: Воды сышлі, а мейсца ня выходзіць), jfr lit. vietà ‘detsamma’ naiñčia ‘födas, uppstå’ (: Брату сын нашоўся), jfr lit. Jám atsirādo duktē. nahadžīčia ‘uppstå; komma till’ (: Чарніца ўжо находзіцца; Мурашкі находзяцца — на дошч; На Вінгре́ ве́дер халодны находзіцца; У дзяцюка страх находзіцца), jfr lit. Jau jõgdi atsirāda; Laukiõs véjas atsirānda; Bātmē atsirānda m.fl. nedalāko ‘nära, tätt intill’ (: Была недалёка адзіная тата). Under inflytande från litauiskan används leksemet här som preposition (på andra håll i belarusiskan fungerar det som adverb [ТСБМ 3 360]. Fonetiska varianter av недалёко används i prepositionell betydelse även i andra belarusiska dialekter i gränsområdet mot Litauen [СБГ 3 204]. плыўчы ‘flyta, gå i ax (om spannmål)’ (: Сеяла па мала ра́на плыўчы жыта, і пшаніца плыве́ць), jfr lit. Plaukia rugiai, bel. каласіцца жыта. прапускаць ‘följa någon’ (: Сына прапускаюць да машыны), jfr lit. Praléisti seną žmõgų iki vartų. прапусціць ‘försumma, slösa bort’ (: Я ўсё ўтраціў прапусціў), jfr lit. Praléidau visus príngus. ро̄пка ‘hjuldelen, rova’ (: Ро̄пка ў караўло́це; да ро̄пкі шпуля прыкрэплена), jfr lit. rōpė ‘detsamma’: Den undersökta belarusiska leksemen har genom belarusifiering fått en diminutiv form. зуб ‘räfstagg’ (: Устаўіў тры зубы ў грабель), jfr lit. dantìs ‘räfstagg’. во̄ка ‘gyttjehål’ (: Каро́ўца ўвалілася ў во̄ка), jfr lit. akìs ‘hål i ett kärr’. 5. Litauiska ortnamn i dialekten Det finns många ortnamn av litauiskt ursprung (och litauisk bildning) i den undersökta dialekten. Ačiūliukė ‘namn på en äng’. Stammen är sannolikt besläktad med lit. asỹs ‘åkerfräken’ (växer på våta platser) och lit. suffixet -iškė. Ortnamnets form är dessutom 124 inte slaviserad: den har bevarats i singular (slaviserade litauiska ortnamn blir vanligen pluralformer, t.ex.: Paštovis ⇒ Паставы osv.). Jfr även br. Асіпішча med samma stam ‘namn på ett kärr’ [MB 21]. Баброўшчынкі ‘namn på en liten åkerlapp i den närbelägna byn Filipaucai’. Ortnamnet har sannolikt bildats av ett slaviskt efternamn, jfr br. Баброўскі, Бабровіч, ukr. Бобровець, pol. Bobrowski (det kan också ha burits av lokala litauer, jfr lit. Babrauskas, Babra vickas, Babravičius — LP 1 148) och har ett litauiskt suffix. Бўчавічі ‘bynamn’. Det är ett patronymiskt namn vars form är kraftigt slaviserad: affrikatorna uttalas hårt. De litauisktalande invånarna i Ramaškoniai och Jūravos kallar byn Būčiavičiai. Enligt vår uppfattning bör formen återges i standardspråket som Būčiavičiai ‹ lit. Bučys, Būčius, Būčas + sl. -evič. Бучэлі ‘bynamn’. Det är ett helt och hållet litauiskt namn ‹ lit. t.ex. Bučys, Būčas, liksom Bučelis. Чычэлі ‘bynamn’. Äldre lokala litauer kallar det fortfarande Čičiai (rt.). Att återge en form diminutivt är också ofta ett sätt att slavisera ett ortnamn; jfr den bäckform Kamaja ~ Kamōja som används av litauerna i Ramaškoniai och som i den undersökta br. dialekten uttalas Kamáika osv. Дварцѐны, (Дварча́ны) ‘bynamn’. Litauerna i trakten kallar byn Dvarčianis ~ Dvarčionys, jfr lit. bynamn Dvarčiai, Dvarčėnai osv. [LATS 69]. Дзяўгуны (den medelålders generationen använder den mer slaviserade formen Дзяўгунцы) ‘bynamn’. Litauerna i trakten kallar byn Džaugūnai ~ Džiaugūnai, jfr lit. bynamn Džiaugėnai, Džiaugiai osv. [LATS 70]. Гірвіды ‘namn på en åkerlapp och betesmark’. I lokalbefolkningens minnen lever uppgiften kvar att denna mark ägdes av Girvydas, jfr Girvydiškė, Girvydiškės ‘bynamn’ [LATS 87]. Гórbiški ‘bynamn’. Namnets suffix är litauiskt. Гродзя возера ‘sjönamn i den närbelägna byn Sokūnai’. Namnet härstammar från det litauiska efternamnet Grúodis, som i den lokala litauiska dialekten uttalas Grúodzis, genitiv Grúodžia [om lit. uo › br. o, se LKB 125]. Гудзішкі ‘bynamn’. Namnet är en slaviserad variant av dialektalt lit. Gudziškė ~ Gudiškė, jfr lit. bynamn Gūdiškiai, Gudiškė [LATS 95]. Едупцы ‘bynamn’. Namnet är en slaviserad variant av formen Juodupiai, som används av litauerna i de närbelägna byarna [om lit. (i)uo › br. ë, se LKB 125]. Янкішкі ‘bynamn’. Namnets suffix är litauiskt. Караліўця ‘bynamn’. Det är kanske en slaviserad form av det litauiska namnet Karalyčia, jfr det litauiska bynamnet Karalyčia [LATS 122] ‹ Karalyčia. Ка́ра ‘dike där en liten källa rinner’ (: Kára — канаўка — ізбёг крыніца). Troligen är detta bäckens litauiska namn (bäcken betraktas numera inte längre som en bäck) *Kėre. Kanske kan det ha uppkommit av de vindfällen och rotvältor som fanns på dess stränder eller i dess botten; jämför även Būga 952. 125 Кольнская нара̃ ‘namn på en kulle’. Namnet kan kopplas till lit. kálnas, och dess mjuka l skulle troligen tyda på att det lit. kálnė ‘bergstopp’ ligger närmast. Hapá kan enligt vår mening ha lagts till senare för att förstärka betydelsen av kálnė, när man började glömma den. I språk förekommer det att man ibland använder två ord med samma betydelse sida vid sida — det ena slaviskt, det andra litauiskt eller tvärtom — till exempel Žinau, ale bet nesakysiu (Jurbarkas), Nežadėjo, ale bet vienok atėjo (Laukuva). Крапішкі ‘namn på ett åkerstycke i byn Filipaucai’. Namnet kan kopplas till lit. Krapiškis ‘bynamn’ [LATS 139], som enligt vår mening också kan vara dialektalt ← från *Kruopiškis; jämför även lit. Kruõpiškis mot [LATS 143]. Лапуні́ ‘bynamn’. De jūravo-bor som talar litauiska kallar byn Lapúnai; jämför exempelvis Lapúnas [PŽ 2 25] ← Lepúnas ← lepúnas Ло́би ‘namn på låglänta, vanligen våta platser’. Ortsnamnet är ett genuint litauiskt Lóbai ← lóbai ‘låglänta platser (dalgång, sluttning, flodfåra, kärr)’. Ло́пучи ‘bynamn’. Namnets suffix -yи- är ett litauiskt dialektalt diminutivsuffix -učiai ~ -učiai. Dess rot kan kopplas till det litauiska bynamnet Lópaičiai (detta är utan tvivel besläktat med lópȳti; jämför även lopuóčius ‘något som är lappat’). Om dess o motsvarar lit. uo [jfr LKB 125], kan det stå nära lit. Lúopas ‘personnamn’ ‹ lúopas ‘klumpig person, en som gapar, tölp’; jämför lúoputė ‘samma betydelse’. Лóvкica фytapń ‘åkernamn’. Namnet kommer från efternamnet Laũkis, Laukùs ‹ latkis, lakas ‘flintskalle’. Мягу́ны ‘bynamn’. Helt och hållet litauiskt. Litauer från trakten kring Jūrava kallar byn Miegūnai (uttalas Me'gūnai). I byn Filipaucai, nära Kamojys, uttalar lokalbefolkningen på belarusiska det Магу́ны. Namnet kan kopplas till miegas, miegóti, liksom mie_gonas ‘sömnig’, miegónys ‘sömnighet, slummer’ m.fl.; jämför bynamnen Miegénai, Miegónys, Miegūčiai [LATS 182]. Мíрклиuki ‘bynamn’. Hela namnet är litauiskt. Troligen har det uppkommit som ett öknamn; jämför efternamnet Mirklys ‹ mirklys ‘en som ständigt blinkar’; jämför även ‘bynamnet Mirkliai [LATS 187]. Särskilt viktigt är att den betonade diftongen -ip- i ortnamnet här uttalas tydligt med fallande tonaccent och att dess första led förlängs precis som i de omgivande litauiska dialekterna. Jämför även s. 122. Прыка́рак ‘namn på en jämn plats med källor’ (: Прыка́рак - крыніца, раўніна). Namnet hänger samman med namnet på diket (och källan) Ку́ра (se där). Прыка́рак är en plats vid *Кере̇ — *priekeris (*priekerė). Русáлішki ‘namn på en enskild gård i byn Filipaucai’. Namnet har motsvarigheter i Litauen, till exempel Rusáliškė ‘bynamn’ [LATS 268]. Dessa ortnamn är troligen förbundna med litauiska efternamn ‹ rūsintis ‘klia sig’, rusynė ‘en som ständigt kliar sig’, rusėti ‘leva torftigt och fattigt’. Самані́ца ‘namn på en skog i byn Gudiškiai’. Namnet är litauiskt: Samanyčia ‘namn på många kärr’ ‹ sãmanos; jämför även Samanynė, Samaniškė(s) och andra bynamn [LATS 271]. 126 Свіраны ’byns namn’. Litauerna i byn Jūravo kallar den Syriónýs (t. Svi-ráni’s), medan dess belarusiska invånare säger Свіраны. I Kamojysdialekten är ortnamnet mer slavisiserat; dess r har hårdnat framför det föregående iā. Namnet hänger sannolikt samman med lit. svyris ’gammaldags anordning av trä på en dörr’. Шва́кшты ’byns namn’. Namnet hänger samman med lit. švókšti ’tala otydligt’; jämför även bynamnet Švókštoniai [LATS 312]. Тра́пшаўскае поле ’åkerfältets namn’. Namnet härstammar från det litauiska efternamnet Trepšys, Trepša < ’trampa’. Тымулейшчына ’åkerfältets namn’. Namnet hänger samman med det litauiska efternamnet Tumùlis; jämför även efternamnen Tumėlis och Tūmas. Варкáцiшки ’byns namn’. Namnet bör utan tvivel kopplas till det litauiska bynamnet Varkutónys [LATS 336], efternamnet Varkulis och liknande. Ві́нгра ’flodens namn’. Detta är också namnet på floden Vingra, som rinner genom Litauen. Namnet förknippas med vingis ’krök’. Бóni ’skogens namn’. Namnet kan kopplas till lit. olai ’grottor’. Även den litauiska formen kan ha haft ett inskjutet v i början av ordet. Жу́кишки ’byns namn’. Ett ortnamn av efternamnsursprung (Žukas), med litauiskt suffix. 6. Fonetiska, accentologiska, morfologiska och syntaktiska litauismer i dialekten Förutom lexikala litauismer används i den undersökta dialekten också flera bevarade litauiska drag inom fonetik, accentuering, morfologi och syntax som vi har observerat. Litauismerna (främst ortnamn) har bevarat det gamla långa baltiska a (lit. standardspråk o) intakt, liksom i de närliggande litauiska dialekterna, t.ex. Дварці́ны (Дварча́ны) ← lit. dial. Dvarcáni’s ~ Dvarčiõnys, Свінці́ны ← lit. dial. Švincáni’s ~ Švenčiõnys, Свіраны ‹ lit. dial. Svi’rán’i’s ~ Svi’rāni’s ~ Syriónýs, Шва́кшты ← lit. dial. Švākšta’s ~ Švókštos m.fl.; jfr även de närliggande litauiska dialekternas bagáči ~ bagóti ’rika’, brá’lai ~ brólai, dabája ~ dabója ’vaktar’, pānu ~ pōna, sa’dās ~ sėdõs m.fl. (Adūtiškis — LKT 351-352). Detta visar att den assimilerade litauiska dialekten var en fortsättning på žadininkai-dialekten. De litauiska standardspråkets diftonger an, en har i de bevarade litauismerna utvecklats till un, in, liksom i de närmaste litauiska dialekterna, t.ex. бру́нты ← lit. dial. bruñtas ’branktas’, бру́нтачки ← lit. dial. bruntel’iai ’branktėliai; träknappar’, клу́ндзук ← lit. dial. *skilundz’ū.kas ’skilandis’, Лі́нтупь ← lit. dial. Laĩtupis ~ Lẽitupis, Свінці́ны ’Švenčionys’, сцимбу́р ← lit. dial. scimburas ~ stėmburas m.fl.; jfr även de närliggande litauiska dialekternas uñt ~ añt, luñku ~ lañka m.fl. (Adūtiškis — LKT 351-352). Dessa fonetiska företeelser visar att den litauiska dialekten på dessa platser tillhörde puntininkai. Det är också viktigt att nämna att även rotens e i den arkaiska polonismen krągły ’rund’ [jfr Karl. 2 552], som uttalas som en, här återges som in (t.ex. 127 som en), t.ex. крѝнглы ліст. Detta visar hur allmänt denna för litauiskan typiska ljudutveckling var: an, en > un, in verkade inte bara medan man talade litauiska här, utan även senare. Konsonanten l före vokaler av e-typ i de litauismer som används här (liksom på andra håll i de östlitauiska dialekterna) är hård, medan e har utvecklats till a, t.ex. лагэ̇с’и ← lit. dial. lagės’ai ~legės’ei, пласконі (пласкані) ← lit. dial. plaiškānes ~ pleiškānes, liksom Лѝнтупь ← lit. dial. Lāntupis ← lit. dial. Lāntupis (jfr de närliggande östdzukiska dialekterna lədas ~ledas, likaså lə’ks’ù ~ léksiu, kãbl’ə ~kiãblė, dži.dėl’ə ~didelė — LKT 353, 354, 394). Konsonanten n (hård och mjuk) uttalas före de velara k, g, liksom i hela det litauiska språket, här med en tydlig velar klang (denna klang förekommer också i alla slaviska ord, t.ex. беленьки ’vit liten’, цёненькая ’mager liten’, дохленькая ’utmärglad liten’, ингречник ’vingegräs’, карбоченьки ’kort liten’, каленьки ’leder (t.ex. på halmstrån)’, красненькая ’små röda’, Літвінкі ’bynamn’, рыженьки ’liten rödhårig’, рункип ’rödbetor’, сладзеньки ’söt liten’, шурпаченьки ’sträva’, валерьяника (варэліанка) ’vänderot’, Вѝнгра ’flodnamn’, здоровеньки ’frisk liten’, жалязнѝнка ’järnorm’, жѝрненьки ’små feta’ m.fl.). Detta uttal av konsonanten n visar att de nuvarande belarusiska dialekterna verkligen hade litauiska som substrat; jfr också Turska 75, 90, 94-95, 108, 111, 215-216, 2 193-194. I dialektens litauismers fonetiska system avspeglas ganska väl också den första dzukiska egenskapen hos den litauiska dialekt som har försvunnit här — affrikatorna č, dž > c, dz före vokaler av a-, u-typ — ett drag som är karakteristiskt för de närliggande östdzukiska litauiska dialekterna (jfr LKT 352, 353, 394; LKA 94-96, karta 80). Sådana litauismer som акоця ’agnagnar’, Бўвачич ’bynamn’, цёупала ’virrpanna’, Дзідзясёль ’Didžiasalis’, Дзятугўны ’bynamn’, Гродзя возара, Саманіца ’kärrnamn’, Свінцяны, стўбаваць ’vispa ägg med en visp’ m.fl. visar att de måste ha uppstått ur de lokala litauisktalande invånarnas former *akuočiai, *Bùc’aviec’ai, *c’aúpala, *Dz’augūnai, *Grúodz’a ’sjö’, *Samanič’a, *Švinčani’s, *stac’úoc m.fl., vilka gradvis omvandlades till de nuvarande formerna när området belarusifierades. Den andra dzukiska egenskapen i litauiskan — č, dž > c, dz före i, ie — fanns utan tvivel också i den försvunna litauiska dialekten (detta bekräftas enligt våra undersökningsdata av uppgifter från de närliggande litauiska dialekterna i Jūravos och Ramaškonys, t.ex. pajilgūoci ’förlänga’, scipinai ’ekrar’, sėdzi ’sitter, hukar’, jfr även LKT 394), men utifrån den tillgängliga fonetiken hos litauismerna går det inte att dra några slutsatser om detta, eftersom det sammanfaller med den här typen av dzukiskt uttal som är karakteristiskt för belarusiskan. Bland de accentologiska litauiska dragen bör nämnas den tydligt hörbara litauiska akuten i de blandade diftongerna i dialektens litauismer. Här har, liksom i de närliggande litauiska dialekterna, den första delen av sådana diftonger förlängts, t.ex. Цыбульскі pvd., дўлька ’damm’, Літвѝнкі ’bynamn’, Мі.рклішкі ’bynamn’, Мў.нцавіч ’bynamn’, Рѝ.мша ’pvd.’, Рѝ.мшиха ’pvd.’, Свѝркі ’ortnamn i Litauen’, jfr lit. dial. svì.rka’s ~ Svirkos, Ві.нгра ’flodnamn’ m.fl. Någon motsvarande förlängning av den andra delen i stavelser med cirkumflex hörs inte i litauismerna, t.ex. Брўнта, бӯрбалки, Лѝнтупь m.fl. 128 Troligen är tre substantiv i dialekten av samma genus eller numerus som motsvarande ord i litauiskan, på grund av litauiskans påverkan, t.ex. грабель, jfr lit. grėblýs, i andra vitryska dialekter och deras skriftspråk храблі; печані, jfr lit. kepenys, i andra vitryska dialekter печань; тысячы (два, mask. genus), jfr lit. tūkstantis, vitryska тысяча. Bland syntaktiska element av litauiskt ursprung bör här nämnas vissa litauiska konstruktioner som används flitigt, men som är okända i andra vitryska dialekter och deras skriftspråk. Det gäller framför allt litauisk genitiv för att uttrycka delmängd, t.ex. Ма́чеха аве́чак купі́ла; Прошлы нот я́надай было́; Есць у мяне насу́канных нітак, jfr lit. Pifko avių, vitryska Купі́ла аве́чкі. Kännetecknande för denna dialekt är också konstruktionen med genitiv för obestämd mängd, där objektet begränsas av en tidsperiod (för en kort tid), t.ex. ПазЫ́ч мне калёсаў; Дай мне нажа́. Denna konstruktion tycks i allmänhet vara okänd i de slaviska språken. I samtliga fall ersätts den där av ackusativ, t.ex. vitryska ПазЫ́ч мне суке́нку. Den motsvarar emellertid helt en konstruktion som används flitigt i östra Litauen, av typen Paskolink mán peilio (arklio, kirvio), jfr LKG 24–25. I denna dialekt används också genitiv för att uttrycka rörelse mot ett mål, tydligt av litauiskt ursprung, t.ex. Прышоў каня; Прыехаў бычка (каро́вы, каня), jfr lit. Atvažiávo búlvių, vitryska Прышоў на каня (за канём) osv. Jämför de här flitigt använda konstruktionerna med sammansatt preteritum av verb, vilka i meningen fungerar som predikatsfyllnad, t.ex. Я засну́ўшы быў; Быў пашоўшы ў школу; Прыро́шы быў языко́к; Яна была прыве́шы пяць кі́ль; Та́та быў аба́біўшы скурай osv. Konstruktionerna har troligen övertagits från en litauisk dialekt som har dött ut här. De används fortfarande flitigt i litauiskan, medan de i de slaviska språken har ersatts av perfektiva former. Enligt vår mening kan även ett yttrande som vi hörde här, Я вайка не відзеўшы, а шашка́ то — відзела: як кот, bekräfta att de verkligen är översättningslån av motsvarande litauiska konstruktioner: det är en stavelse-för-stavelse-återgivning av en helt litauisk mening som vi antecknade även i den litauiska byn Jūravo: Viłka aš neasù mát’us, a šėškù mat’áo — kaip kačinas [jfr även Balt. 63]. De litauiska lånorden som har bevarats i dialekten är inte stelnade. De förändras ständigt, blir vitryska; deras semantik blir gradvis omärklig, nöts bort och förvanskas, och de litauiska lånorden blir färre. Den främmande diftongen uo återges här oftast som o på vitryska (: Гро́дзя возяра, ако́цыя), men ibland också som y (: ару́д, бу́жалка, бу́жжа); litauiskt au som oy (:Ло́ўкіца футары), som a (:карака́чкі) eller som y (:кукару́чкі); diftongen ai som a (: плашкані, плашконь); ei som э (: грэполка) och så vidare. Under inflytande av slavisk fonetik hårdnar vissa konsonanter (бу́чавічы, Свіра́ны, ру́стя). Vid sidan av lexemet кпиши säger personer i den medelålders generationen också кпі́ша; bredvid вяпла, вяплава́ты, вірчі́на, ляпшу́к hör man kanske oftare ва́ла, ваплава́ты, варді́на, лапшу́к och så vidare. En del uttalar redan det litauiska bynamnet Мягу́ны i dess slaviserade form Мягу́ны, medan starr, vingiarykštė och fällor här allmänt bara kallas иксва́, ингі́рчник, ла́стка. Av två lexem med olika genus och betydelser uppstår ibland ett enda med båda betydelserna (гу́галь « гігель och ку́каль); ibland glömmer man 129 lexemets ursprungliga betydelse, och det får betydelsen av ett annat ord (ačaki < lit. *ašakos används i betydelsen ’rotskott’) osv. Allt detta visar att dessa lånord från dialekten, i takt med att de närmar sig det vitryska språksystemet, alltmer avlägsnar sig från sin ursprungliga källa, och att sambandet försvagas alltmer eller bryts helt. 7. Slutsatser De särdrag hos den belarusiska dialekten i Kamojys omnejd som lyfts fram i artikeln är viktiga för litauistiken ur flera aspekter. 1. Den lexik som används här och har litauiskt ursprung är starkast knuten till böndernas liv, produktion, vardag, sedvänjor och kultur i de närliggande litauiska områdena. All denna lexik utgör otvivelaktigt en del av den gemensamma lexiken i denna belarusiska dialekt och de närliggande litauiska dialekterna. Den är i huvudsak spridd i hela den slaviska dialektzonen längs den litauisk-belarusiska språkgränsen och är ett levande vittnesbörd som bekräftar den litauiska substratgrunden för de nutida dialekterna i dessa områden. Samtidigt har här flera nya litauismer lyfts fram, vilka inte har registrerats i andra belarusiska dialekter i gränsområdena mot Litauen. Dessa är ача́кі ’slåtterrester’, брыдулы ’intorkade gödselklumpar på konsidorna’, бу́дта ’bit’, бу́жакі ’grodyngel’, бу́жжа ’metallfäste för lienas huvud’, чу́пала ’dumskallar’, папуці ’stickade sockor av garn’, пашайпе́шка ’något hånfullt’, стаба ’mäsk’, шыпе́ц ’att fnysa’, ху́жалкі ’grodyngel’ med flera. Allt detta visar att den undersökta belarusiska dialekten här har formats på en litauisk substratgrund. 2. De lexikala och semantiska översättningslån av litauiskt ursprung som har upptecknats i dialekten, till exempel по́лка с ро́шками ’polka med små horn’, жалезна́нка ’järnorm’, цві́це́ць ’blomma (om spannmål)’, кі́даць ’kasta (potatis); tappa (tänder)’, пла́ўцы ’simma (om spannmål)’ med flera, vilka bland annat återspeglar etnografiska drag i människornas liv, bekräftar spåren av ett litauiskt substrat. 3. Ett betydande antal ortnamn som används här — namn på vatten, byar och mindre topografiska objekt, samt antroponymer, till exempel Едуцці ’bynamn’, Гірві́ды ’fältnamn’, Лоўйца фута́ры ’fältnamn’, Ка́ра ’dikesnamn’, Саманца ’skogsnnamn’ med flera — visar att litauer har bott här. Detta påstående bekräftades också av några dialektinformanter, som medgav att deras föräldrar, far- och morföräldrar samt far- och morföräldrars föräldrar hade talat litauiska. 4. I dialektens fonetiska system har vissa element som är karakteristiska för litauisk fonetik bevarats än i dag. Här har alltså det baltiska långa ā bevarats intakt; i ordstammens diftonger an, en > un, in samt i konsonanten n före k, g finns ett litauiskt velart uttal, inte bara i litauismer utan också i slaviska ord. I litauismerna hörs tydligt den blandade diftongernas akuta accent, med en accentuerad första komponent, liksom vissa rester av litauisk morfologi och syntaktiska konstruktioner. Allt detta visar otvetydigt att den assimilerade litauiska dialekt som talades i detta område tillhörde den östlitauiska dialekten, närmare bestämt puntininkai-žadininkai- och östdzūkiska dialekter. 130 Literatūra Balt. – Гринаве́цкене Э. И., Мацкевич Ю.Ф. Некоторые необычные микросистемы в диалектной структуре белорусского говора окрестностей Опса // Baltistica, 1979. Т. 15 (1). P. 52-65. БРС – Беларуска-рускі слоўнік. Мінск, 1988. Т. 1. Būga – Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961. T. 3. Бяльк. – Бялькевіч І.К. Краёвы слоўнік усходняй Мар’ёўшчыны. Мінск, 1970. Даль – Даль В. Толковый словарь живого великого русского языка. Москва, 1955. Т. 1. ЭСБМ – Этымалагічны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1978. Т. 1. ЭСЭЯ – Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. Т. 1. М., 1964; Т. 3. М., 1971. ЭСУМ – Этымалагічны слоўнік української мови. Київ, 1982. Т. 1. Юч. – Юрчанка Г.Ю. Народнае вытворнае слова. А–Л. Мінск, 1981. Kart. – Kantowicz J., Kryński A., Niedźwiedź-ki W. Słownik języka polskiego. Warszawa, 1902. T. 2; 1915. T. 6. LATS – Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. V., 1976. D. 2. Лауч. – Лаучюте Ю.А. Словарь балтизмов в славянских языках. Ленинград, 1982. Laum. – Laumane B. Zivju nosaukumi latviešu valodā. Rīga, 1973. LEW – Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1955-1962. LKA – Lietuvių kalbos atlasas. V., 1982. T. 2. LKB – Grinaveckienė E., Mackevič J. Kai kurios baltarusų lituanizmų fonetikos ypatybės // Lietuvių kalba ir bilingvizmas. V., 1988. P. 123-131. LKG – Lietuvių kalbos gramatika. V., 1976. T. 3. LKT – Lietuvių kalbos tarmės (Chrestomatija). V., 1970. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas. T. 12. V., 1968; T. 9. V., 1973. LLT – Grinaveckienė E. Buivydžių apylinkių (Vilniaus raj.) lenkų šnektos lituanizmai // 131 Lietuvių leksikos ir terminologijos problemos. V., 1991. P. 47-64. LP — Lietuvių pavardžių žodynas. T. 1. V., 1985; T. 2. V., 1989. LT — Гринавеckене Э., Мацкевич Ю.О., Романович Е.М., Чеберук Е.И. Бытовая лексика литовского происхождения в западной Белоруссии. //Lietuvių terminologija. V., 1975. P. 163-202. МБ — Мікратапанімія Беларусі. Мінск, 1974. МЕ — Mülenbachs K. Latviešu valodas vārdnīca. Papildinājis, rediģējis, turpinājis J.Endzelins. Rīga, 1923. T. 1. МК — Mūsų kalba. V., 1989. Sąs. 5. МЛ — Kviklys B. Mūsų Lietuva. Lietuvių enciklopedijos leidykla. Čikaga, 1964. Народ. лекс. — Народная лексика. Мінск, 1977. Народ. слова — Народнае слова. Мінск, 1976. Народ. словатв. — Народная словатворчасць. Мінск, 1979. ПГ — Польские говоры. Минск, 1973. Т. 1-2. РБС — Русско-белорусский словарь. Минск, 1982. Т. 1. РЯБ — Русский язык в Белоруссии. Минск, 1985. СБГ. — Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча. Мінск, 1979-1986. Т. 1-5. СРНГ — Словарь русских народных говоров. Ленинград, 1966. Вып. 2; 1968. Вып. 3. Сцяшк. — Сцяшковіч Т.О. Матэрыялы да слоўніка Гродзенскай вобласці. Мінск, 1972. Сцяшк. 1983 — Сцяшковіч Т.О. Слоўнік Гродзенскай вобласці. Мінск, 1983. SV — Endzelīns J. Senprūšu valoda. Rīga, 1943. Шанс. — Шанский Н.М. и др. Краткий этимологический словарь русского языка. М., 1971. ТСБМ — Тлумачальны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1977-1984. Т. 1-5. Turska — Turska H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie. Wilno, 1939. Zink. — Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos kilmė. V., 1984. T. 1. З народ. слоўн. — 3 народнага слоўніка. Мінск, 1975. Жыв. слова — Жывое слова, Мінск, 1978. 132 ЛИТУАНИЗМЫ В БЕЛОРУССКОМ ГОВОРЕ ОКРЕСТНОСТЕЙ КОМАИ ПОСТАВСКОГО Р-НА БЕЛОРУССИИ Резюме 1. В говоре употребляемая лексика литовского происхождения является неотъемлемой частью лексики соседних литовских говоров, находящихся как на территории Литвы, так и Белоруссии. Она тесно связана с жизнью, бытом, обычаями и культурой восточно-аукштайтского литовского села и, кроме прочего, говорит о том, что языковая система исследуемого белорусского говора здесь образовалась на основе литовского субстрата. 2. В статье изучаемые литовские лексические и семантические кальки говора отражают также неоспоримые следы литовского субстрата. 3. Немалая часть исследуемых собственных имен - названий деревней, гидронимов, урочищ, также фамилий носителей говора - являются литовского происхождения и подтверждают мнение о том, что на исследуемой территории сравнительно в недавнем прошлом жили литовцы. Данное положение подтверждает и некоторые местные информанты говора, признающие, что проживавшие здесь их отцы, деды и прадеды говорили по-литовски. 4. В языковой системе говора до сих пор сохранились также и некоторые элементы литовской фонетики, акцентуации, морфологии и синтаксиса. На основе исследуемого богатого материала в статье делается предположение, что субстратный литовский говор, на основе которого сформировался исследуемый белорусский говор, был литовский говор восточно-аукштайтов пунтининников жадининников дзуков. LITUANISMEN IN DER BELORUSSISCHEN MUNDART DER GEGEND VON KAMOI (BEZIRK PASTAVI, BELORUSSLAND) Zusammenfassung Es werden die in der Mundart von Kamoi vorliegenden lexikalischen bzw. semantischen Übersetzungslehnwörter sowie einige phonetische und grammatische Elemente litauischer Herkunft untersucht. Sie zeugen davon, daß dieser Mundart als Substrat der litauischer ostaukstaitische Dialekt (der der Puntininkai - Žadininkai - Dzūkai) zugrunde liegt. 133