Kalbotyros pastabos

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI SIMAS KARALIŪNAS SPRÅKVETENSKAPLIGA ANMÄRKNINGAR* 9. Dial. arūnas Arūnas ’svamp, tvättsvamp’ är ett östlitauiskt ord med begränsad användning (Tvr, Dglš, Slk) (LKŽ II 261, I² 323). De nordvästbelarusiska dialekterna har apýn ’tvättsvamp, svamp’, härlett ur *горун och förbundet med slav. *gorěti ’brinna’1 (om de semantiska sambanden, jfr ty. Zunder ’fnöske, svamp’ vid sidan av zünden ’tända, antända’). Härifrån har lit. dial. arūnas alltså lånats in (om bortfallet av g-, uttalat spirantiskt [h], jfr t.ex. adynà ’timme’ < belarus. годзіна; arielkà ’brännvin’ < belarus. горелка; ãdnas ’värd’ < belarus. годный). 10. Brāvaras, Briaūnis Vattendragsnamnen Brāvaras (en å, Vilkija), Bravar-ātis (en å, Jurbarkas, Mituvos högra biflod), Bravar-iukas (en å, Kražiai, biflod till Kražantė), Bravar-upis (en å, Laižuva, Vadaksties vänstra biflod) och Briaūnis (en sjö, Semeliškės) samt Briaun-iukas (en sjö, Semeliškės)2 tycks dölja det uråldriga namnet på en av de livsviktiga och allra äldsta indoeuropeiska företeelserna — källan —, det forntida namnet ide. *bhṛēu̯-j- med en växlande n-stam *bhṛēu̯-n- (gr. φρέαρ, -ατος < urg. *φρήαρ, arm. albīwr, albęwr ’källa’, möjligen också medelirl. tipra ’källa’, om det kommer från fornirl. *tiprar < *to-ek’s-bhṛēu̯, gen. sing. tiprat < *to-ek’s-bhṛēu̯n-tos). Briaūnis-stammen överensstämmer exakt med ide. *bhṛēu̯-n- (ēu blev iau i de baltiska språken), men har fått en ändrad rotintonation (ide. *bhṛēu̯-n- > balt. *briáun-). Brāvaras m.fl. skiljer sig från den indoeuropeiska urformen *bhṛēu̯-r genom vokalismgraderna — nollgrad i roten (*-ēu-: *-au- > lit. -av-) och normalgrad i stamsuffixet (*-r-: *or- > lit. ar). Denna fördelning av rotens och stamsuffixets vokalismgrader stämmer överens med den regelbundenhet som E. Benveniste fastställde för den äldsta indoeuropeiska nominaltypen: om stamsuffixets konsonant har vokalism i normalgrad, har roten vokalism i reducerad grad, och omvänt³. Det indoeuropeiska ordet för källa är, som synes, ett heteroklitiskt substantiv, vars böjning kännetecknades inte bara av olika * Se början i Lietuvių arealinės lingvistikos klausimai: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1977. T. 17. P. 207—209; fortsättning: Lietuvių leksikos ir terminologijos problemos: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1991. T. 29. P. 65—79. 1 Этымалагічны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1985. Т. 3. С. 65. 2 Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas. V., 1963. P. 21, 22. — Brāvaras, Bravār-upis ir kt. siejimas su slavizmu brāvoras, brāvaras „spirito varykla ar alaus darykla“ (Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981. P. 69) yra liaudies etimologija. 3 Бенвенист Э. Индоевропейское именное словообразование. М., 1955. С. 50, 205 т.т. 125 växling mellan stamsuffixkonsonanterna (r/n), utan också av vokalväxling och accentförskjutning inom paradigmet (*bhrēu-r / *bhrau-ōr: *bhrēu-n-). Härigenom förklaras variationen i accentens placering i litauiskan: Brāvaras / Bravār-upis. Om dessa resonemang är riktiga, bör litauiskan ha bevarat det indoeuropeiska ordet för källa, och i det baltiska språkets lexikala system kan vi rekonstruera *brau-ár / *brēu-n- ’källa’, eftersom de nuvarande orden för källa, šaltinis, šaltinys, šaltynas (: šaltas), verdenė, versmė < *verd-smē (: lett. verdēt ’spruta fram, bubbla’) är relativt sena. 11. Dial. svan I ”Vilniaus žinios” (1905. Nr. 279) används ordet gulbė i betydelsen ”gevärskolv”, LKŽ III 705: ”... vi, okunniga, slog dem med knytnävarna och med gevärskolvarna”. F. Kursaitis anger i sin ”Tysk-litauiska ordbok” (1874) į-gūlbinti ”sätta in geväret i trästocken (schäften eine Flinte)” (II 146). gulbė ”gevärskolv” med sin avledning į-gūlbinti, liksom gulbė ”ett snickarverktyg, stämjärn”, upptaget i ”Lietuviškoji enciklopedija” (V 1326), är sannolikt germanismer som förändrats i litauisk språkmiljö. I många dialekter används kūlbė ”avsågad stockbit; klubba, stamp; (gevärets) bakända, kolv…” LKŽ VI 820 (vilket är lånat från tyska kolbe ”(gevärs)kolv…”⁴; jfr också lit. dial. kólba LKŽ VI 307. Genom tonandeassimilation (k—b > g—b) kunde detta lätt bli gulbė. På så sätt kan Radviliškis och Biržais gulba ”kulba” ha uppkommit i stället för kūlba ”låda som sätts på en släde” (från samma tyska Kolbe). Konsonantens k- övergång till g- underlättades av omständigheten att det i litauiskan förekommer fall där tonande och tonlösa konsonanter växlar i början av roten hos besläktade eller på annat sätt semantiskt närstående ord⁵, jfr till exempel gaurai: kaurai, gur̃bas ”korg, flätad korg”: kur̃bas ”detsamma”, gūoga ”käpp, klubba med tjock ände”: kioka ”detsamma”, griaūnos: kriaūnos. 12. *Ištymas, *ištinti LKŽ IV 153 anger istymas ”behandling” och istinti ”behandla”. Men i de illustrativa meningar som hämtats från ”Naujasis keleivis” (1881. Nr. 5. S. 27) står det överallt paistymas och paistinti, vilka LKŽ:s författare förklarar som ”tillfrisknande” respektive ”bota”. Därför finns det goda skäl att ifrågasätta en sådan morfemuppdelning (prefixet pa- och roten ist-). Att det i själva verket rör sig om paistymas ”behandling” och paistinti ”behandla”, alltså roten paist-, framgår tydligt av paistyti (-o, -ė) ”behandla, medicinera” och paistas ”läkemedel”, som återfinns i A. Juškas ordbok ”Słownik polsko—litewski” i handskrift. ”Naujojo keleivio” paistymas har bildats av det sistnämnda verbet med suffixet -mas. Liksom vaistyti (-o) ”behandla”, váistas < *vaid-(s)t- hör till ordens pro. waidimai ”vi vet”, kyrkslav. věděti ”veta” och slutligen lit. iš-výsti (-výdo) ”se”, 4 Frischbier H. Preussisches Wörterbuch. Ost- und Westpreussische Provinzialismen in alphabetischer Folge. Berlin, 1882. Bd. 1. S. 403. 5 Plačiau — Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958. T. 1. P. 448. 126 veizdėti (véizdi) ”se, leta efter” i stammen; även paistinti, paistyti, paistas är tydligen vidare besläktade med páistyti (-o) ”tala strunt, pladdra, svamla; tänka, fundera; uppmärksamma, ge akt på …”, páisyti (-o) ”uppmärksamma, reagera; se, iaktta; försöka uppfatta, förstå”. I sammanhanget bör man också erinra om peistúoti (-úoja, -ávo) ”rekommendera, skaffa fram” och piestúoti (-úoja, -ávo) ”detsamma” J (LKŽ IX 748, 927), som möjliga representanter för denna stam. 13. Kėvė Kėvė ”ett vanligt magert husdjur; en gammal häst” (högre dial.), kėvinas, kėvīnas ”en dålig häst, en gammal häst” Vkš (Būga RR I 310; III 820; LKŽ V 672, 677) är snarare besläktade med kėvalas, kėvėlas ”skal, hölje; kornskal, agn”, kėvetas, kėvatas ”skal, hölje”, vilka är lån från liviska kėv ”sto”⁶ — semasiologiskt jämför fornisländska skjáta fem. ”torkat skinn; ett dåligt, undermåligt föremål; ett magert får, en mager häst”, bredvid fornisländska skjár masc., skjá fem. ”genomskinligt skinn (använt i fönster i stället för glas)”, norska skjaa ”genomskinligt skinn, hinna”⁷. De baltiska lettiska orden med k- kėve, kėve ”sto” bör betraktas som lån, sannolikt från litauiska dialekter. I lettiskan har därav bildats avledningar kēvene, kēvēne, kēvēna, kēvēns, kēvēns ”litet magert sto”, kēvine ”(ungt) sto” (en kärleksfull diminutivform av kēve), kēvele ”(nedsättande) sto”. 14. Lett. kursts Lett. kursts2 ”liten skog, dunge (meža pudurītis, ein Wäldchen)” EH I 679 och fornhögtyska horst, hurst masc. ”buskar”, medellågtyska horst, hurst ”detsamma”, fornengelska hyrst masc. ”skog”, norska dial. rust ”dunge, liten skog” överensstämmer både till formen (med undantag för stamfinalerna i vissa germanska ord, till exempel fornengelska hyrst) och till betydelsen. Huruvida det rör sig om ett gammalt släktskap mellan dessa ord (Urverwandtschaft), eller om den lettiska lexemen är ett lån från germanska språk, är svårt att säga i nuläget. Frågan kompliceras ytterligare av att de urindoeuropeiska stavelsebildande sonoranterna l̥, r̥, m̥, n̥ i de germanska språken blev ul, ur, um, un, medan de i de baltiska språken förändrades till il, ir, im, in, mer sällan, enligt vissa forskares uppfattning, efter palatala konsonanter⁸, ul, ur, um, un. I det undersökta ordet stod r̥ just efter en palatal konsonant. Om det alltså rör sig om släktskap, gav den regelbundna fonetiska utvecklingen av dessa ord i de baltiska och germanska språken samma resultat. 6 Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg—Göttingen, 1962. Bd. 1. S. 248; Sabaliauskas A. Baltų kalbų naminių gyvulių pavadinimai // Baltų ir slavų kalbų ryšiai: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1968. T. 10. P. 158. 7 För de fornisländska orden och betydelserna, se Jóhannesson A. Isländisches etymologisches Wörterbuch. Bern, 1956. S.809. 8 Kurylowicz J. O jedności językowej bałto-słowiańskiej // BPTJ. 1957. T. 16. S. 81—94; Курилович Й. О балто-славянском языковом единстве // Вопросы славянского языкознания. 1958. Т. 3. С. 23—24. 127 15. Dial. svýnas I de nordliga dounininkai-dialekterna (Trš, Akm, Lž, Trk, Mžk) och i de högre dialekterna söder om Samogitien (Škn) används det märkliga ordet svýnas för att beteckna en svinstia (LKŽ XIV 363). Det förekommer i A. Juškas handskrivna ordbok. Eftersom det annars är en snävt begränsad dialektism har det förblivit ouppmärksammat av forskare, och det är därför förståeligt att dess ursprung också är okänt. Det historisk-komparativa perspektivet gör det möjligt att bestämma ordet genom omständigheten att litauiska dial. svýnas exakt motsvarar beteckningen för gris i de germanska språken: gotiska swein, fornisländska svín, fornengelska swīn (engelska swine), fornsaxiska frisiskan, fornsaxiska swīn (nederländska zwijn), fornhögtyska swīn (tyska Schwein) < germ. *swīnam. Både det baltiska och det germanska ordet har lång rotvokal — i de baltiska språken dessutom akut — och o-stam. De skiljer sig åt i genus — det baltiska är masculinum, det germanska neutrum — och något i betydelsen (”svinstia”: ”gris”). Kan det vara så att litauiskan, genom ordet svýnas, har bevarat den gamla, om än dialektala, beteckningen för gris, urindoeuropeiska *su-ino-? Betydelseförskjutningen (”gris” > ”svinstia”) vore fullt begriplig med tanke på att den nybildade beteckningen kiaulė blev dominerande i litauiskan; den betecknade till en början tydligen ett hornlöst djur i allmänhet, vilket framgår av dess etymologiska motsvarigheter i sydslaviska språk och i ukrainska karpatiska dialekter: slovenska čūla ”gris, galt”, serbokroatiska čūla ”får med små öron; får utan öron”, bulgariska dial. čýla ”får med små öron”, чу́ло ”djur utan öron”, чула ”ett djur med avskurna öron”, ukrainska dial. чýнú ”ett djur utan öron eller med små öron; ett djur utan horn eller med små horn” (< ur-slav. *kiaul- < urindoeuropeiska *keul-). Det har observerats att betydelsen hos äldre ordförråd i många fall övertas av en nybildad lexem inom samma semantiska fält, medan den äldre lexemen ändrar betydelse för att överleva. Det aktuella fallet överensstämmer just med denna allmänna tendens i lexikal-semantiska förändringar. Betydelseförskjutningen skapade alltså förutsättningar för att ordet i fråga skulle kunna leva kvar i en liten fläck av det litauiska språkområdet. Neutrum, som bekant, försvann i de östbaltiska språken, där det till största delen ersattes av maskulinum; jämför till exempel fornpreussiska assaran, fornkyrkoslaviska jezero neutrum: litauiska ežeras, dial. ažeras, lettiska ezers, ezars mask.; finska heinä ”hö, gräs” < balt. *šeina neutrum, slav. *sěno: litauiska šienas, lettiska siens mask. Därför har vi i stället för det tidigare baltiska *svīna(n) ”gris” neutrum (= germ. *swīnam) nu regelbundet svýnas mask. Följaktligen gör utvecklingen av det undersökta ordets lexikala och grammatiska betydelser, tillsammans med den exakta överensstämmelsen mellan det baltiska och det germanska ordets form, antagandet trovärdigt att litauiska dial. svýnas ”svinstia” är en exakt etymologisk motsvarighet till germ. *swīnam ”gris”, och samtidigt en gammal dialektal urindoeuropeisk beteckning för gris, belagd i germanska och slaviska språk. Utöver de ovan nämnda germanska orden kan jämföras fornkyrkoslaviska svinija, serbokroatiska svinja (plur. svinje), tjeckiska svině, polska świnia, ryska свинья m.fl., vilka sannolikt är ombildningar av det gamla feminina substantivet *svīni ”gris”⁹. Den exklusiva karaktären hos denna isolex i de baltiska, germanska och slaviska språken framträder särskilt tydligt med tanke på att beteckningen för gris i dessa språk uppkom genom substantivering av adjektivet *su-ino- (latin suīnus ”som hör till svin, svinaktig”, fornkyrkoslaviska svinъ ”detsamma”, lettiska svīns ”smutsig, nedsmutsad”), 9 Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1987. Т. 3. С. 579. 128 med formanten *-ino- bildat av den ie. beteckningen för gris *sū-/*su- (av. huš, gr. šs, lat. sūs, sanskrit sūi, toch. B suwo < *sū-o)10. Ie. *sū- har också bevarats i lettiskan, men med tillägg av suffixet *-ēno- och därmed med en något förändrad betydelse: lett. dial. suvēns ’spädgris’, som i de flesta dialekter genom en ljudutveckling (uv > till iv11) blev sivēns, går tillbaka på urlettiska *sū-ēno-; med andra ord har det ie. *sū- ’gris’ och suffixet -ēno-, liksom exempelvis telēns, vēršēns (jämte telš ’kalv’, vēršis ’stut’). Efter att ha påträffat den gamla dialektala indoeuropeiska benämningen på gris i litauiskan kan man med större säkerhet också betrakta motsvarande preussiska uppgifter som gamla arvord; de är, om sanningen ska fram, ganska oklara. Preuss. swintian ”gris”, som man vill anse vara lånat från kasjubiska svinća12, och på senare tid även från de germanska språken13, innehåller snarare *svīn(a)- (= liet. svỹnas) och ett visst formant -tian, senare tillagt, tydligen efter mönster av parstian ”kulting” och werstian ”kalv”14. Om -ew- i stället för det förväntade -uw- skulle ha kommit med av misstag vid skrivningen från tyskans sewstal15, skulle preuss. seweynis ”svinstia” kunna dölja indoeuropeiska *sū- ”gris”16 och ha suffixet -eynis17, som betecknar en plats (jfr t.ex. lit. buveinė, ”plats där man vistas eller bor; plats för en gård”) och fogats till *sū- ”gris” på samma sätt som vid bildandet av ortnamn som Clynteyne, Zan-seynen (: clynth „karvė“, sansy „žąsis“)18. Om denna tolkning av de fornpreussiska beläggen är riktig, skulle båda ie. beteckningarna för gris ha bevarats i fornpreussiskan — *sū- och *sūna-. Lettiskan skulle ha bevarat *sū- ’gris’ och adjektivet svīns ’smutsig, nedsmutsad’ som bildats av detta (< *su-ino-), medan levande litauiska endast har svỹnas ’svinbås’ (< *’gris’). SPRÅKLIGA ANMÄRKNINGAR Sammanfattning Lit. dial. arūnas ’fnöske’ är uppenbarligen ett lånord från belarusiska. De litauiska hydronymerna Brūvaras, Bravār-uppis och Brūainis antas vara fortsättningar av ie. *bhreu̯-r / *bhreu̯-n- ’källa’. Lit. dial. gulbė ’gevärskolv’, med sin avledning i-gulbinti ’förse med skaft’, är 10 Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern und München, 1959. S. 1038; Fraenkel E. Op. cit. S. 255. 11 Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīga, 1951. 50. lpp. 12 Levin J. F. The Slavic Element in the Old Prussian Elbing Vocabulary. Berkeley—Los Angeles—London, 1974. P. 105 (su literatūra). 13 Смочиньский В. Эльбингский словарь: эмэндации, чтения и этимологии // Балто-славянские исследования 1987. М., 1989. С. 39. Сн. 28. 14 Plg. Endzelīns J. Senprūšu valoda. Rīga, 1943. 260. lpp. — Todėl pr. swintian taisyti į *swinitan ir kildinti iš vid. vok. žem. swīn „kiaulė“ visai nereikia. W. R. Schmalstiegas (Studies in Old Prussian. University Park and London, 1976. P. 25) mano, kad vokietis raštininkas šiuose žodžiuose, gerai jų nesuprasdamas, raidėmis s bus parašęs fonemą š, kas taip pat nereikalinga. 15 Endzelīns J. Op. cit. 246. lpp. 16 W. Smoczyński betraktar fpr. sew- som lånat från tyska dialekter (se Смочиньский В. Указ. соч. С. 38–40). 17 Endzelīns J. Op. cit. 46. lpp. 18 Därför finns det knappast anledning att ändra -eynis till *eynis (jfr lit. kinis ’djurliggplats, vanligen för svin’), vilket W. Smoczyński gör i anslutning till A. Bezzenberger (se Смочиньский В. Указ. соч. С. 38–40). 9. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI 129 lånat från Germ. Kolbe ”kolvstock”. *Istymas ”(medicinsk) behandling” och *istinti ”bota” infördes i ”Dictionary of the Lithuanian Language” (IV 153) genom en misstolkning av paistymas ”(medicinsk) behandling” och paistinti ”bota”. Att lith. kėvė ”ök, usel häst”, kėvinas, kėminas ”detsamma” snarare är besläktade med kėvalas, kėvelas ”skal” och kėvatas, kėvetas ”skal; bark, skinn” än lån från liviska kēv ”sto” stöds av en semantisk parallell till olc. skjàta ”torr hud, skinn; stackare; mager, skranglig, om får eller häst”. Det är numera knappast möjligt att avgöra om lett. kufts ”trä” och forn högty. horst, hurst ”buske” är gamla kognater eller om det förra har lånats från det senare. Lit. dial. svýnas ”svintäcke, svinhåla” fortsätter sannolikt en indoeuropeisk dialektal (germansk och slavisk) benämning på svin.