Lietuvių kalbos indo dalių pavadinimai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI VILIJA DREGŪNIENĖ DE LITAUISKA KÄRLEKSKÄRLENS DELAR Keramikerns vokabulär kan tematiskt delas in i 12 ordgrupper (benämningar på hantverket, råvaror, verktyg, föremål och annat). I denna artikel undersöks benämningarna på kärlets delar. De har hämtats ur etnografisk och arkeologisk litteratur, konstvetenskapliga arbeten¹, ”Litauiska språkets ordbok” och dess excerpter, dialektordböcker samt folkminnesutgåvor². Detta är en liten grupp på 22 ord: öra, öra, hand, liten hand, lock, kruklock (kruklocket med flera), briannà, pôbrìannis, liten krans, hals, hals, liten hals, axlar, små axlar, liten buk, pôpilvis, ben, litet ben, botten, nos, liten nos, vambrà. Den är intressant eftersom mer än hälften av orden utgörs av somatismer. 12 ord är benämningar på kroppsdelar hos människor, och 3 (gurklys, šnapas och snapelis) är benämningar på kroppsdelar hos djur. Somatismer förekommer i många hantverks vokabulärer, till exempel textilens: vad, bröst, sula, hjärta, kinder, skulderblad3. J. Elisonas⁴ tar upp många somatismer i en ordlista där olika benämningar på redskap, anordningar och delar av dessa, använda i böndernas arbete, har samlats. Till exempel kallas gafflarnas delar i Gustonys galva, i Gudžiūnai — dantimis, i Krakės — pirštais. Kärnan i smörkärnan kallas i Rozalimas sparniukais, ugnens främre del — kaktą (i Krakės), en hjuldel — šlaunimi (i Josvainiai) och så vidare. Benämningar på kroppsdelar hos människor eller djur används också i andra språks hantverksvokabulärer. A. Reķēna nämner många sådana fall i lettiska dialekter i sin monografi⁵. 1 Čerbულėnas K. Litauisk folkkermik // Vetenskapliga arbeten vid LSSR:s högskolor. Historia. V., 1965. T. 7; Galaunė P. Ur glasets och keramikens historia // Mūsų senovė. Tilžė, 1922. Kn. 4—5; även hans. Litauisk folkkonst K., 1930; Jablonskytė-Rimantienė R. Tidig järnålders krukmakare vid Lapainia // Iš lietuvių kultūros istorijos. V., 1961. T. 3; Kudirка J. Litauens krukmakare och krukor. V., 1973. 2 Krėvė V. Patarlės ir priežodžiai. K., 1934. T. 1; Nакtinienė G. ir kt. Druskininkų tarmės žodynas. V., 1988; Petrauskas J., Vidugiris A. Lazūnų tarmės žodynas. V., 1985; Tauta ir žodis. K., 1923—1928. Kn. 1—5; Vitkauskas V. Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodynas. V., 1976. 3 Eigirdienė D. Lietuvių liaudies tekstilės terminai // Mūsų kalba. 1987. Nr. 4. P. 26. 4 Elisonas J. Ett försök till en teknisk ordbok över litauiska bönder // Archivum philologicum / Red. Pr. Skardžius. K., 1932. T. 3. 5 Reķēna A. Hantverkets vokabulär i några sydlatgaliska dialekter och dess samband med motsvarande benämningar i slaviska språk. Rīga, 1975. 106 Somatismer förekommer också i olika hantverks ordforråd på ryska. Till exempel kallas snickarverktyg och deras delar козлы, конь, бородка, зуб, лоб, пальцы, ротик, ручка och så vidare.6 När vi jämför användningen av somatismer i keramikhantverkets och andra hantverks ordforråd ser vi att keramikhantverkets ordforråd konsekvent räknar upp människokroppens viktigaste delar: öra, hals, axlar, arm, mage, ben. I andra hantverks ordforråd, till exempel textilhantverkets, förekommer inte en sådan konsekvent upprepning. För övrigt påminner en vanlig krukas form om en människogestalt. Kanske är det därför som kärlets delar fick namn efter människokroppens delar? P. Galaunė har skrivit att människan, när hon ville avbilda sig själv, började forma krukor som liknade människor — ”från naturens rikaste former vände hon sig till sig själv”7. Här kan man också nämna antropomorfa kärl, som tillverkades på många platser i världen. Vid utgrävningar i Troja II påträffades till exempel så kallade ansiktsurnor med tydliga ansiktsdrag8. Antropomorfa kärl från olika perioder har hittats i Tjeckoslovakien, Bulgarien, Rumänien (Gumelnitakulturen), Peru, Kongo och många andra platser9. Ansiktsurnorna från Pommerellens kultur (nuvarande polskt territorium) är intressanta10. M. Gimbutienė och några andra arkeologer11 räknar denna kultur till västbaltiska kulturer. Enligt M. Gimbutienė ”tillverkades urnorna individuellt, med hänsyn till den avlidnes kön och i synnerhet sociala ställning”12. Kvinnournorna har stora öron med instuckna smycken och halsringar, medan vapen och stridsscener är avbildade på mansurnorna, vars öron är små. Det är intressant att många antropomorfa kärl endast användes vid begravningar och för andra rituella ändamål13. Det kan alltså vara så att antropomorfa kärl direkt eller indirekt påverkade uppkomsten av somatiska benämningar på kärldelar. 6 Rėkėna A. Min. veik. P. 588; Кондратьева В. П. О профессиональной лексике псковских плотников // Труды по русскому языку. Л., 1969. С. 303. 7 Galaunė P. Iš stiklo ir keramikos istorijos. P. 254. 8 Чайлд Г. У истоков европейской цивилизации. М., 1952. С. 74. 9 Jaennide Fr. Geschichte der Keramik. Leipzig, 1900. S. 807; Vladár J. Praveká plastika. Tatran, 1979. P. 46, 47, 89, 111; Энциклопедия България. София, 1982. С. 385; Искусство тропической Африки в собраниях СССР. М., 1967. Nr. 154, 155; Монгайт А. Археология Западной Европы. Каменный век. М., 1973. С. 243. 10 Luka L. J. Kultura wschodniopomorska na Pomorzu Gdańskim. Wrocław—Warszawa—Kraków, 1966. T. 1. 11 Gimbutienė M. Baltai priešistoriniais laikais. Etnogenezė, materialinė kultūra ir mitologija. V., 1985. P. 78; Монгайт А. Археология Западной Европы. Бронзовый и железный века. М., 1974. С. 351. 12 Gimbutienė M. Min. veik. P. 81. 13 Novotný B. Lužianska gruppen och den målade keramikens ursprung i Slovakien. Bratislava, 1962. S. 72; Березкин Ю. Syftet med föremål med motivbilder från gravar i Mochica-kulturen // Konferensen ”Baltisk-slaviska etnokulturella och arkeologiska fornlämningar. Begravningsritualen”. Sammandrag av föredrag. M., 1985. S. 11–12. 107 A. Rėkėna undersökte i vilka fall namn på kroppsdelar hos människor eller djur börjar användas för andra företeelser och konstaterade att detta kan bero på yttre likheter mellan företeelserna, till exempel cepla piere ”den del av en bakugn som ligger ovanför eldstaden” (den lilla upphöjningen ovanför ugnens eldstad påminner om en panna)14. Av denna anledning kan också vissa litauiska namn på kärldelar ha uppkommit. I LKŽ (V 92; 93) motiveras på motsvarande sätt de härledda betydelserna hos kaklo och kaklėlio: ”något som liknar en hals (en del av något föremål)”, ”dim. något som liknar en liten hals (en del av något föremål)”. Redan i K. Sirvydas skrifter finner vi exempel där kaklas betecknar en del av ett kärl. Dessa namn på kärldelar används inte bara i dialekterna utan också i standardspråket. I Salamiestis, Kupiškis, Dusetos, Dūkštas och Sudeikiai (Utena distrikt) kallas en kannas hals också gūrkliu. I LKŽ (III 753) har följande betydelse för ordet noterats: ”halsen på ett kärl, en flaska”. Den yttre likheten mellan kärldelar och kroppsdelar hos människor eller fåglar kan också ha lett till att snapėlio och ausiės uppkom. Snapų, snapelių kallas kannans eller något annat kärls lilla pip i Pociūnėliai (Radviliškis distrikt) och Ėriškiai (Panevėžys distrikt). I etnografernas arbeten kallas denna kärldel endast snapeliu. Båda dessa benämningar används i standardspråket. Benämningen vambrà för kannans pip förekommer endast i västra Litauen. Så kallas pipen på en kanna eller en imbrik i Ylakiai, Raseiniai, Girkalnis och Skirsnemunė. Ausimi kallas kärlets handtag i Telšiai, Veiviržėnai, Vieksniai, Gargždai, Geistarai och Ūdrija (Alytus distrikt) samt i Alvitas (Vilkaviškis distrikt). Denna somatiska benämning kan även beteckna handtaget på en hink, gryta, kista och andra föremål (LKŽ I 502). En annan benämning på denna kärldel, ąsa, används i hela Litauen. Dess grundbetydelse är ”örat på ett kärl, att hålla i” (LKŽ I 324). Denna kärldel benämns så i Kupiškis, Mielagėnai (Ignalina distrikt), Švenčionys, Pūšalotas, Šeduva, Lyduokiai (Ukmergė distrikt), Geistara, Tauragnai, trakten kring Pasvalys och många andra orter. LKŽ (I 324) anger ytterligare 11 betydelser av ordet (lådans handtag, ögla på ett plagg, nålsöga m.fl.). Kärlets handtag kallas rankele i Rimšė, Valkininkai och trakten kring Švenčionys. LKŽ (XI 163) anger att detta kan vara ett lån från ett slaviskt språk. I Tirkšliai (Mažeikiai distrikt), Šalčininkai, Nemunaitis (Alytus distrikt), Žilėnai, Kabeliai (Varėna distrikt) och trakten kring Druskininkai används rankà som benämning på ett handtag. För övrigt skriver A. Rėkėna att namn på kroppsdelar, utifrån likheter i funktion, kan användas för att beteckna andra företeelser, till exempel: riòka, riùcena ”handtag”, kāja ”stödjande del på en vävstol, bänk eller säng”15. Detsamma kan sägas om rañką, rankėlę på en gryta, som vi tar tag i med handen, eller kóją, kojùkę, som kärlet står på och stöder sig mot. ”Kojotas kragas” nämns redan i P. Ruigys ordbok. Etnografen J. Kudirka kallar kärlets nedre del kojuke. A. Rėkėna hävdar att namn på människor eller djur kan användas i en annan betydelse när associationen väcks av någon utmärkande egenskap, till exempel vissa 14 Rėkėna A. Min. anf. arb. S. 585—586. 15 Ibid. S. 585. 108 Spärrmekanismer som är förbundna på detta sätt kallas bērnenš ir mātė, det vill säga förhållandet mellan mor och barn jämförs med motsvarande förhållande mellan apparatens delar. Ordet lācīs ”björn” används i betydelsen ”varptrådar som trätts fel”16. Här jämförs björnens klumpighet med vävarens slarv. Även krukans buk kan ha fått detta namn, eftersom en gemensam egenskap skapade associationen mellan företeelserna: mat hälls i både den ena och den andra. För övrigt förknippas även ursprunget till ordet pilvas med verbet pilti17. Pilvų, pilvelių kallas den bredaste delen av en kruka i Krosna (Marijampolės distrikt), Raudėnai (Šiauliai distrikt) och trakten kring Joniškėlis. LKŽ anger inte denna betydelse, men pilvas nämns i denna ordbok (LKŽ IX 1027) även i betydelsen ”en upphöjning eller utbuktning på något föremål”. E. Vaitulevičienė kallar också denna kärldel med en annan somatism — liemuo, lie-menėlis18. Den bredare delen av en kruka nedanför halsen kallas petūkais, petėliais. Den andra formen i denna betydelse nämns också i LKŽ (IX 879). Benämningarna petėliai, pilvelis förekommer oftare i etnografernas arbeten. Vi har redan konstaterat att samma kärldel kan benämnas både med ett grundord och med en diminutivavledning: kaklas—kaklelis, ausis—auselė, koja—kojūkė, kojėlė, ranka—rankelė. I den etnografiska litteraturen förekommer endast diminutivavledningar. Etnografen J. Kudirka använder två benämningar på kärldelar som inte förekommer vare sig i LKŽ, i dialektordböckerna eller i andra etnografers arbeten. De är specifika för keramiktillverkningens lexikon, eftersom de betecknar företeelser som är särskilda för detta område: pōbriaunis ”den del av kärlet som ligger mellan kanten och halsen”, pōpilvis ”den del av kärlet som ligger mellan buken och foten”. Båda benämningarna har likartad ordbildning. Benämningen briauna — ”kanten, skärpan, hörnet eller spetsen på något föremål” (LKŽ I 1037) — är inte specifik enbart för keramiktillverkningens lexikon. J. Kudirka kallar kärlets kant just så. Andra etnografer använder också benämningarna vainikėlis, atbraila, pakraštėlis. Denna företeelse betecknas alltså med olika ord. Kärlets lock kallas dangčiu (Daukšiai (Marijampolės distrikt), Veiveriai (Prienų distrikt), Griškabūdis, Žagarė, Kruopiai (Akmenės distrikt), Šilutė, Šilalė, Karklėnai (Kelmės distrikt), Jurbarkas) eller puōddangčiu (Dirvonėnai (Šiauliai distrikt), Pagėgiai, Salantai, Veliuona, Šatės, Žygaičiai). I LKŽ (X 21) finns ytterligare sex benämningar med liknande ordbildning: puōddangtė, puoddaṅgtė (Laukuva, Kvėdarna, Tauragė), puoddeṅgtė (N, K)19, puodangtis (MŽ), puodangte (MŽ, D. Poška), puodengte (SD, Q), puodenklė (C) (de fyra sista benämningarna är obetonade i LKŽ). Ordet dūgnas betecknar inte bara den nedre delen av en kruka utan även ett lock (Slavikai, Žiežmariai, Pociūnėliai, Mielagėnai, Joniškėlis, Ūdrija, Rudamina, Marijampolė, Geistarai, Rodūnia). Samma ord används också om brädan som grönsaker skärs på (Nočia, Rudamina, Seinai). 16 Se även där. S. 586. 17 Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg—Göttingen, 1962. Bd. 1. S. 593; Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksika. V., 1990. P. 196. 18 Vaitulevičienė E. Hushållskeramik hos den litauiska folkbefolkningen vid Vilnius historisk-etnografiska museum // Kraštotyra. V., 1969. S. 192, 196. 19 Förkortningar som i ”Litauiska språkets ordbok”. 109 Benämningar på kärlets delar på andra språk Litauiska benämningar på kärlets delar kant, liten krans pip, hällpip hals, liten hals, strupe öra, handtag, litet handtag små axlar mage, liten mage fot, liten fot Lettiska 6* snīpītis ”liten pip” kakls, kakliņš ”hals, liten hals” Polska 1; 5 szyjka ”liten hals” ucho ”öra”, uszko ”litet öra” brzuch ”mage” Čekų 12 hrdlo ”hals”, krček ”liten hals” ucho ”öra” nožka ”litet ben” Slovakų 9; 11 hrdlo ”hals” ucho ”öra” bruško ”liten mage” nožka ”litet ben” Rusų 16; 18 венчик ”liten krona” носик ”liten nos” горло ”hals” ручка ”litet handtag”, ушко ”litet öra” плечики ”små axlar” тулово ”kropp” ножка ”litet ben” Baltarusų 17 венца ”liten krans” дзюбка ”liten näbb” горла ”hals” вуха ”öra” тулова, пуза, брюха ”mage” Ukrainska 13; 15 шийка ”liten hals” ручка ”litet handtag” плечики ”små axlar” тулуб ”kropp” ніжка ”litet ben” Engelska 3; 8 lip ”läpp” neck ”hals” handle ”handtag” shoulders ”axlar” body ”kropp” foot ”fot” Franska 10; 14 bec ”näbb” col ”krage” pied ”fot” Rumunų 2 gura ”mun” git ”hals” picior ”fot” Tyska 4; 7 Hals ”hals” Bauch ”mage” Fuß ”fot” *Siffrorna i tabellen anger löpnumret i litteraturförteckningen för den källa som namnen hämtats från. 110 Benämningar på kärldelar – somatismer – förekommer inte bara i litauiskan utan också i andra språk. Tabellen visar exempel på sådana fall. Vi ser att somatismer används för att beteckna kanten endast i engelska och rumänska: lip och gura. Pipen benämns i tre fall med ett motsvarande ord – en benämning på en kroppsdel hos en fågel – och i ryska och litauiska (носик och vambra) med en benämning på en kroppsdel hos en människa. För halsen används i de flesta språk ett ord som betyder strupe eller hals. Endast i franskan används i detta fall ordet col ”krage”. Örat kallas med benämningar på två realiteter – örat eller handen. Endast i engelskan saknas i detta fall en somatism (handle), men det är uppenbart att denna form är bildad av hand ”hand”. Krukans buk kallas oftast kropp och buk. Foten och skuldrorna benämns i samtliga fall på motsvarande sätt, utan alternativa varianter. Det är svårt att förklara varför motsvarande somatismer används i dessa språk för att benämna kärldelar. Kanske inspirerades fenomenet, som redan nämnts, av tillverkningen av antropomorfa kärl. Å andra sidan påminner även icke-antropomorfa kärls former ofta om en människogestalt (kanske också till följd av antropomorfa kärls inflytande). Detta kan ha fått människan att benämna kärldelarna på samma sätt som sina egna kroppsdelar. Mellan dessa realiteter märker vi en stor yttre likhet. Somatismer betecknar emellertid ofta företeelser som inte alls liknar människokroppen (se de exempel som D. Eigirdienė och J. Elisonas anför). Med stöd i A. Rekėnas slutsatser om användningen av somatismer i de lettiska dialekterna kan vi motivera att kärldelar i de nämnda språken benämns med somatismer. Det är betydligt svårare att förklara varför samma krukdelar benämns med motsvarande namn på realiteter. Det vore svårt att hävda att detta beror på att ett språk påverkat ett annat, eftersom fenomenet förekommer inte i två eller tre språk, utan i en större grupp. När jag undersökte keramikhantverkets ordförråd i litauiskan lade jag märke till att det endast i gruppen benämningar på kärldelar inte finns ett enda lånord. I andra grupper av benämningar (hantverk, råmaterial, föremål) finns lånord. Det kan bero på användningen av somatismer, eftersom ”benämningar på kroppsdelar i allmänhet hör till de äldsta och mest stabila skikten i varje språks ordförråd”20. En del litauiska benämningar på kärldelar hör till det indoeuropeiska ordförrådsskiktet: ąsa, snapas, ausis, gurklys; några, till exempel rankà, vainikėlis, tillhör den baltisk-slaviska periodens ordförråd; kaklas, koja hör till det baltiska ordförrådsskiktet, medan pilvas är specifikt för litauiskan. Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att litauiska benämningar på kärldelar utgör en egenartad och intressant ordgrupp, där det inte finns ett enda lånord. Det finns en tydlig tendens att benämna krukdelar med somatismer. Den märks också i andra indoeuropeiska språk. I dialekterna används både diminutiva och grundläggande former av somatismer för att benämna kärldelar, medan endast diminutiva former förekommer i den moderna etnografiska och arkeologiska litteraturen. 20 Sabaliauskas A. Min. veik. P. 112. 111 ŠALTINIAI 1. Alfawicka S. Ceramika malowana okresu halsztackiego w Polsce. Studium źródłoznawcze. Wrocław, 1970. 2. Canarache V. Importul amforelor Stampilate la Istria. Editura Academiei Republicii Populare Romine, 1957. 3. Cook M. Greek painted Pottery. London, 1960. 4. Heuschkel H., Muche K. ABC Keramik. Leipzig, 1975. 5. Holubowicz W. Garncarstwo wiejskie zachodnich terenów Białorusi. Toruń, 1950. 6. Latviešu literārās valodas vārdnīca. Riga, 1972—1989. Sej. 1—7. 7. Liebscher I., Willert F. Technologie der Keramik. Dresden, 1955. 8. Loran S. O’Bannon. Dictionary of Ceramic Science and Engineering. New York, 1983. 9. Novotnýj B. Lužianska skupina a počiatky maľovanej keramiky na Slovensku. Bratislava, 1962. 10. Powidzki J. Zabytkoznawstwo ceramiki nowożytnej. Toruń, 1972. 11. Stullerová M. Keramika ako záľuba. Bratislava, 1987. 12. Zá'potocký M. Katalog středověké keramiky severočeského Polabí. Praha, 1979. 13. Горюнов Е. Про періодизацію десянських старожитностей другої та третьої чверті I тисячоліття н. е. // Археологія. 1975. N 18. 14. Испано-мавританская керамика. М.—Л., 1940. 15. Кравченко Н., Корпусова В. Деякі риси матеріальної культури пізньоримської Тіри // Археологія. 1975. N 18. 16. Лукин Г. Конструирование художественных изделий из керамики. М., 1979. 17. Милоченко В. Белорусское народное гончарство. Минск, 1984. 18. Рыбаков Е. Ремесло древней Руси. М., 1948. ZUR BEZEICHNUNG DER GEFÄSSTEILE IN DER LITAUISCHEN SPRACHE Zusammenfassung In dem Artikel werden die Bezeichnungen von Gefäßteilen behandelt ąsą, ausis, ranką, rankėlė, dangtis, puodangtis, briauną, póbriuanis, vainikėlis, gurklys, kaklas, kaklėlis, petūkai, petėliai, pilvelis, pópilvis, koja, kojūkė, dūgnas, snāpas, snapėlis, vambrà. Das ist eine eigenartige Wortgruppe, in der keine Entlehnungen vorhanden sind. Über die Hälfte von diesen Wörtern bilden diejenigen, die zur Bezeichnung der menschlichen Körperteile dienen. Diese Tendenz ist auch in anderen indoeuropäischen Sprachen zu bemerken. Die meisten Bezeichnungen werden in der Literatursprache verwendet, nur einige wie z. B. vambrà nur in den Mundsprachen, andere kommen in der ethnologischen Literatur vor (petėliai, pópilvis, póbrĭunis). In den Mundarten werden zur Bezeichnung der Gefäßteile Deminutiva- und Grundwortformen von den Somatismen benützt, während in der gegenwärtigen ethnologischen sowie archäologischen Literatur nur Deminutivaformen anzutreffen sind.