Tauta, visuomenė ir lietuvių kalbos vartojimas

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI SIMAS KARALIŪNAS FOLK, SAMHÄLLE OCH ANVÄNDNINGEN AV LITAUISKA 1. Litauiska språket och samhället Språket har, liksom varje företeelse i verkligheten, egenskaper som inte tillhör språket självt utan sträcker sig bortom dess gränser. Dessa egenskaper utgörs av förhållanden mellan språket och det som ligger utanför språket. Det finns två slags sådana förhållanden: förhållandet mellan språket och det samhälle som använder det, samt förhållandet mellan två eller flera språk. Mellan språket och samhället finns en nära, direkt koppling, som kommer till uttryck genom språkbruket, med andra ord genom språkets funktion. Vi säger att språket används av människor, samhällets medlemmar. Vi kan också uttrycka det något annorlunda: språket fungerar i samhället. Förhållandet mellan språkbrukarna, samhället och själva språket kommer alltså till uttryck genom dess användning, eller funktion. Genom att använda språket dagligen utövar samhället ett visst inflytande på det. Oftast sker detta omedvetet: människor märker inte att de påverkar språket på ett visst sätt. Men samhällets inverkan på språket kan också vara medveten. Den kan till exempel komma till uttryck i försök att planera språkbruket, värna om språkets kultur och så vidare. Ett annat lätt iakttagbart drag hos språkbruket, eller språkets funktion, är språkens spridning. Engelskan spreds till exempel från de brittiska öarna till flera kontinenter — Nordamerika, Australien och Indien. Språkets spridning är helt oberoende av själva språket och dess struktur. Orsakerna ligger utanför språkets gränser. Språkets spridning bestäms av dess användare. Enligt den franske lingvisten A. Martinet är språkets spridning ”en biprodukt av den militära, politiska, religiösa, kulturella, ekonomiska eller rent demografiska expansionen hos det folk vars kommunikationsmedel språket är. Det är knappast språkens egenart som hjälpte latin, arabiska, spanska och engelska att spridas vitt och brett. Vad i deras struktur som kan ha bidragit till detta återspeglade åtminstone de särdrag i folkets karaktär och kultur som på ett eller annat sätt påverkade händelseutvecklingen vidare”.1 När språken sprids möts de och börjar påverka varandra. Språkkontakter och deras inbördes påverkan orsakas alltså av konkreta historiska faktorer, nämligen: att människor med etniskt och språkligt olika bakgrund blandas och lever på samma territorium, geografiskt grannskap, migration, militär ockupation, kolonisering, ekonomiska, samhälleliga och politiska samt kulturella förbindelser mellan folk, med mera. Användningen av litauiska, dess funktion i vår tid — liksom under tidigare perioder av dess utveckling — kännetecknas av det medvetna inflytande som det litauiska samhället utövar på språket och av dess samspel med andra språk. Dess användning i det offentliga livet i vår tid 1 Мартине А. Распространение языка и структурная лингвистика // Новое в лингвистике. М., 1972. Т. 6. С. 81–82. 26 Under dessa dagar hade det faktum avgörande betydelse att litauiskan hade tilldelats status som statsspråk. Den 18 november 1988 kompletterade Litauiska SSR:s högsta sovjet republikens konstitution med en ny artikel, genom vilken litauiskan erkändes som statsspråk. Här är artikeln: ”Litauiska SSR:s statsspråk är litauiska. Litauiska SSR garanterar att litauiskan används i statliga och samhälleliga organs verksamhet samt i utbildnings-, kultur-, forsknings- och produktionsinstitutioner, företag och organisationer, och att staten tar ansvar för litauiskans allsidiga utveckling och undervisning. Förutsättningar skapas för att utveckla även andra språk som används i Litauiska SSR samt för att lära sig och använda ryska som ett medel för kommunikation mellan Sovjetunionens folk”2. En samlad uppsättning åtgärder för att utveckla litauiskan och använda den i statens och samhällets liv föreskrevs i två andra dokument — Litauiska SSR:s högsta sovjets presidiums dekret ”Om användningen av Litauiska SSR:s statsspråk” och Litauiska SSR:s ministerråds beslut ”Om åtgärder för att säkerställa användningen av Litauiska SSR:s statsspråk”. Det råder inget tvivel om att tilldelningen av status som statsspråk till litauiskan och hela den uppsättning åtgärder som planerats för att genomföra lagen om att utse litauiskan till statsspråk skapade förutsättningar för att litauiskan skulle fungera normalt i det offentliga livet, gjorde det möjligt att i grunden förbättra dess undervisning och språkkultur och bidrog till att höja litauiskans anseende i samhällets ögon. Allt detta bidrog samtidigt till den fortsatta utvecklingen av den nationella kulturen och vetenskapen, till att väcka folkets nationella medvetande och till en andlig pånyttfödelse. Politiskt och kulturellt viktig är också den omständigheten att den nämnda lagen garanterar andra nationella gemenskaper som bor i Litauen rätten att använda och utveckla sina egna språk. Å andra sidan innebär det också många förpliktelser att litauiskan har utropats till statsspråk och gör oss ansvariga. Detta uttrycktes bäst av den berömde ryske forskaren V. Toporov: ”Ett språks ställning som statsspråk återspeglar den historiska verkligheten i språkets och kulturens utveckling och nivån på det nationella medvetandet, liksom beredskapen att ta ansvar för lösningen av de historiska, sociala, ekonomiska, kulturella och andra uppgifter som uppstår för ett folk med statsstatus.” Språket, som en integrerande faktor som förenar samhället till ett enhetligt etnos och som samhällets främsta kommunikationsmedel, är knutet till lösningen av dessa uppgifter, eftersom lösningen av de nämnda uppgifterna också beror på språkets kommunikativa förmåga. Om vi som subjekt, som samhällsmedlemmar, förmår detta kommer den nära framtiden att visa, men det råder inget tvivel om vår språkliga potential. Här följer åter V. Toporovs ord: ”Men är litauiskan själv beredd att ta på sig ytterligare en funktion — att vara Litauens statsspråk? Naturligtvis. Under det senaste seklets svåra förhållanden, då staten saknades, stod litauiskan emot, om än inte utan förluster, och skapade till och med en särskild, högsta kulturell-social språkform — det litterära språket, som blev en mäktig, enande kraft i den nationella utvecklingen och ett effektivt och mångsidigt kulturinstrument, dess ande. Det litauiska folket försvarade och bevarade inte bara sitt språk utan vårdade och berikade det också till en sådan grad att erkännandet av litauiskan som statsspråk i dag inte skulle kräva någon som helst 2 Lietuvos TSR valstybinė kalba (svarbiausi dokumentai). V., 1989. P. 11. 27 ”lappning”, ”forcering” eller införande av språksurrogat. Litauiskan har i själva verket, även under nästan extrema förhållanden, bekräftat sin häpnadsväckande förmåga att adekvat uppfatta och bearbeta det moderna livets innehåll i dess mest komplexa och subtila uttryck. Såväl litauiskans inre potential som dess konkreta landvinningar gör det möjligt att betrakta den som ett av de aktiva och ”starka” elementen i det moderna språklandskapet och att knyta stora förhoppningar till den. Jag skulle inte bli förvånad om den litauiskspråkiga konstnärliga skapelsen i början av nästa århundrade når oanade höjder.”3 Begreppet statsspråk innebär att språket används i det statliga och administrativa systemet och naturligtvis även inom andra områden, såsom utbildning, kultur, produktion med mera. Juridiska åtgärder för att lagfästa språkets användning i det offentliga livet visar att en extrem situation har uppstått för språkets funktion. Ett språk utropas till statsspråk antingen därför att det av en eller annan anledning inte kan fungera i det offentliga livet, i första hand inom det statliga och administrativa systemet, och att juridiska åtgärder därför behövs för att garantera dess användning, eller därför att den statsadministrativa enheten är multinationell och flerspråkig. För att underlätta kommunikationen i samhället och de statliga och sociala strukturernas funktion upphöjs därför ett av de språk som används i samhället till officiellt språk och statsspråk. När samhället är enspråkigt och dess språk har tillräcklig funktionalitet behövs varken ett utropande till statsspråk eller juridiska åtgärder för att garantera dess användning. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den viktigaste händelsen i vårt folks nutida liv bör bedömas — akten den 11 mars 1990 om återupprättandet av den självständiga litauiska staten. Återupprättandet av Litauens stat och det litauiska språket samt dess användning — företeelser som vid första anblicken är väsentligt olika — är direkt förbundna med varandra. För det första ger en självständig stats existens ipso facto språket status som officiellt kommunikationsmedel. För det andra är ett utmärkande drag hos ett nationalspråk dess litterära, standardiserade form. Förekomsten av ett litterärt språk, ett standardiserat skriftspråk och ett standardiserat talspråk visar att ett folk har nått den högsta graden av social organisation, har en verklig möjlighet att bilda en självständig nationalstat och genom sitt universellt värdefulla kulturella skapande är jämbördigt med andra folk i världen. För det tredje förde den självständiga litauiska staten ut litauiskan ur den extrema situation som den hade drivits in i under stagnationsåren och skilde vårt språk från de globala processer av utjämning och eliminering som kännetecknade språkförhållandena i Sovjetunionen. 2. Språkets roll i samhället Vilken roll spelar språket i samhällets och nationens liv? I sin bok ”Sju hundra år av tysk-litauiska relationer” målar Vydūnas upp följande lilla scen: ”Under några dagar gästade en ung man sin mors hemtrakt vid Minija. Hans moster arbetade i rummet intill när någon kom till henne. Man kunde höra en ung flickas röst, som klingade högt och glädjefullt, men långsamt. Hur klang- 3 Toporovas V. Ne dovana, bet teisė! // Mintys apie gimtąją kalbą. V., 1989. P. 29. 28 ande som droppar föll orden – fyllda av kärlek, munterhet, godhet och skönhet. Aldrig hade den unge mannen tänkt att det litauiska modersmålet var så behagligt och harmoniskt! Man kunde förstå att det var människohjärtats sång, hennes själs röst. Och hon talade om mycket enkla saker. Den unge mannen såg inte den talande och frågade sig om hon också var lika vacker. Rösten tystnade, och han såg en smärt […] gestalt skymta genom trädgården4. Meningen i denna vid första anblicken enkla lilla scen är djup. Utan att se en människa kan vi, enbart utifrån hennes sätt att tala och det språk hon använder, ange hennes fysiska tillstånd (om den talande är man eller kvinna, ung eller gammal). Utifrån språket kan vi förstå hennes sinnestillstånd: om hon är på gott eller dåligt humör, dyster och trött – eller glad och vid gott mod. Och inte nog med det. Utifrån talets särdrag – uttalet, de ord som används och meningarnas uppbyggnad – kan vi säga ännu mer: vilken utbildning samtalspartnerna har, vad de arbetar med och så vidare. Det litauiska språket, som klingade på den unga flickans läppar, föreföll författaren ”behagligt och harmoniskt”, och därför frågade han sig om flickan själv också var vacker. Språket är alltså mycket informativt – det berättar mycket om människan. Och det gör det inte bara genom ordens betydelse utan också genom själva klangen. Å andra sidan (vilket man lätt kan förstå också av Vydūnas lilla scen) beror språket på den människa som använder det; dess innebörd, innehåll och skönhet är beroende av personens själ. ”När människor talar”, säger Vydūnas vidare, ”öppnar sig deras andliga värld. Och ju livskraftigare och mer medveten den är, desto vackrare är dess klang.” Han tillägger: ”Det andliga livet och språket växer fram ur samma rot. När människan talar ur en rik och livskraftig själ och med större kunskap, är också klangen i hennes ord ädel och vacker5. Som om han filosofiskt hade begrundat den nämnda lilla scenen och sammanfattat sina tankar säger Vydūnas: ”Men varje språk uttrycker något som inte finns i något annat. Varje språks uppgift är att uttrycka det mänskliga. Och varje språk gör detta bara till en del – det uttrycker endast en liten del av det mänskliga. När språket tystnar brister en sträng i mänsklighetens harpa6. Dessa rader vittnar om Vydūnas djupa kärlek till sitt modersmål och hans stolthet över det, medan de filosofiska påståendena blottlägger Vydūnas språksyn: språket uttrycker människors ande och mänsklighet och beskriver samtidigt människan; varje språk är särpräglat och unikt; varje språk har något som inget annat har. Med andra ord är varje språk nationellt. Varför kunde Vydūnas säga så underbara och meningsfulla ord om språket – framför allt om det litauiska modersmålet? Troligen därför att han växte upp, levde och arbetade i en miljö präglad av språkkontakt och tvåspråkighet (litauiska–tyska). Där två eller flera språk möts i vardagen framträder deras likheter och skillnader tydligt; människan börjar ägna större uppmärksamhet åt sitt modersmål. När vi lever helt omslutna av vår egen nations och vårt eget språks miljö, lägger vi liksom inte längre märke till det. Den första kontakten med ett främmande språk får oss att känna vårt eget språk och betrakta det utifrån. När vi i vardagliga samtal jämför vårt språk med det språk som andra använder börjar vi lägga märke till inte bara vårt språks särdrag utan också att det framför allt är vårt språk som skiljer oss från människor av andra nationaliteter. 4 Vydūnas. Sieben Hundert Jahre deutsch-litauischer Beziehungen. Tilsit, 1932. P. 45. 5 Ibid. 6 Ibid. 29 När vi dagligen samtalar med våra landsmän märker vi inte att språket är nära förbundet med nationaliteten. Det aktiva och ständiga samspelet mellan nationalitet och språk blir genast tydligt så snart vi hamnar i en främmande miljö, och ännu mer i en miljö där ett annat språk talas. Efter att ha vistats länge bland främlingar, vilken ljuvlig känsla fyller inte bröstet när man plötsligt hör ord på sitt modersmål! Kärleken till modersmålet och stoltheten över det, som växer till språklig patriotism, hänger alltså framför allt samman med språkets förmåga att beskriva människan inte bara som individ utan också, enligt Vydūnas, att uttrycka det mänskliga, blottlägga människans och därmed även folkets själ och skilja det egna folket från andra. Denna förmåga hos språket beror på det faktum att varje språk har något som saknas i andra språk; med andra ord beror den på språkets nationella och kulturella särart. Även lingvister från andra länder framhåller språkets förmåga att beskriva individen. Den amerikanske lingvisten och etnologen E. Sapir skriver: ”Röstens särprägel, talets fonetiska uttryck, uttalets hastighet och flyt, meningarnas längd och uppbyggnad, ordförrådets karaktär och omfattning, dess rikedom på vetenskapliga element, ordens förmåga att svara mot den sociala miljöns behov och delvis också talets anpassning till samtalspartnerns språkliga färdigheter — allt detta är bara en liten del av de komplexa egenskaper som kännetecknar en individ”.7. Människans erfarenheter, samlade och vårdade under många generationer, omfattar utöver de allmänna element som alla människor har också särpräglade, specifika drag som kännetecknar en viss nationell kultur. Verkligheter och särdrag i folkets arbete, samhällsliv, kultur och psykologi, liksom de begrepp och föreställningar som återspeglar dem, fixeras i språkets ord, fraser och meningar. Språkets nationella och kulturella särart och dess egenart framträder tydligt i olika idiomatiska uttryck — det är oerhört svårt, och ofta rentav omöjligt, att översätta dem till ett annat språk. Språkets sätt att ge samhälls- och människolivet en särskild, specifik och nationell innebörd kommer till största delen till uttryck i särdrag hos benämningar och betydelseförändringar, delvis även fonetiska förändringar, samt i sättet att indela verkligheten språkligt. Till exempel kallas växten solros hos oss efter att den vänder sina blad och sin blomma mot solen. Letterna kallar den saulespuķe — solblomma, medan ryssarna uppfattar den som något som växer under solen — подсолнечник. Det polska słonecznik skulle betyda ”solig växt” (słoneczny ”solig”). Vi uppfattar begreppet ”80” som bestående av åtta tiotal, medan fransmännen uppfattar det som 4 × 20 (quatre-vingt). På liknande sätt delar vi upp ”90” (nio tiotal), medan fransmännen gör det till 4 × 20 + 10 (quatre-vingt-dix). Hur olika språk delar upp verkligheten framgår också av följande exempel. Engelskan delar in armen i två delar: hand ”handens del från handleden och utåt” och arm ”armen från handen till axeln”. Litauiskan har visserligen plaštaką ”handens del från handleden och utåt”, men använder nu ordet ranką både om ”en av människans två övre extremiteter, ända upp till axeln” och om ”den delen av extremiteten som sträcker sig till handleden”. Förr skilde man dock även på armens delar i litauiskan, ungefär som i engelskan. Detta framgår tydligt av det ord som används i standardspråket: pažastis ”stället under armen vid bröstet”, vilket visar att det måste ha funnits ett ord för den övre delen av armen. Slutligen bekräftas detta av dialektordet žastas ”den del av armen som sträcker sig från armbågen till axeln”. Som motsats har ordet rankà från början betecknat handens yttersta del 7 Сепир Э. Язык // Звегинцев В. А. История языкознания XIX и XX веков в очерках и извлечениях. М., 1960. Т. 2. С. 192. 30 från armbågen; detta stämmer väl överens med ordets ursprung — från verbet rinkti (renka). Alltså är ranka — det organ med vilket man renkama (samlar). Även fonetik, grammatik, syntax och ordförråd är specifika. De skiljer sig åt från språk till språk och är utmärkande för vart och ett. Människans tanke, även när den är som mest internationell, uttrycks på olika sätt i olika språk. Sättet att uttrycka tankar är alltså uppenbarligen också specifikt och nationellt. Språkets nationella och kulturella särart utgör grunden för att språkets etniska funktion ska kunna komma till uttryck. 3. Språkets etniska funktion De faktorer som formar en nation och påverkar dess existens är den etniska gruppens gemensamma ursprung, språk, levnadssätt, gemensamma öde, kultur och psykologi. Kulturen skapar inte i sig nationens innehåll, utan är en form för hur nationaliteten kommer till uttryck; den förenar nationens materiella element till en helhet och formar därigenom en nationell individualitet. Kulturen skapar nationen som objekt, som faktisk verklighet. Till sin subjektiva sida är nationen medvetande och vilja — ett kollektiv som förenats genom en medveten vilja. Det nationella medvetandet skiljer nationen från den etniska gruppen. ”Nationen är lika mycket objekt och subjekt, faktum och idé, verklighet och uppgift”, säger J. Girnius8. Till nationens psykologi hör sådana drag som nationell karaktär, temperament, nationella känslor, stämningar och vidskepelser. Den nationella karaktären formas, utöver regelbundenheterna i den interpsykiska organisationen hos medlemmarna i den etnokulturella gemenskapen, också av kulturattribut eller institutionella strukturer, vilka genom sin helhet och utformning är så framträdande att de skiljer ett samhälle från ett annat, även om dessa företeelser inte behöver vara unika för det samhället. Som framgår är särdragen i den etnokulturella gemenskapens medlemmars psykologi, det vill säga regelbundenheterna i den interpsykiska organisationen, bara ett av den nationella karaktärens element. Numera anses det allmänt att medlemmarna i varje sociokulturell gemenskap kännetecknas av en viss, särpräglad psykisk gemenskap. Inom en etnosocial gemenskap kan det naturligtvis inte vara tal om att alla dess medlemmar är psykiskt identiska. Människor skiljer sig från varandra genom kön, temperament, konstitutionella drag och, naturligtvis, egenskaper som beror på genetiska faktorer. Det är inte dessa drag och egenskaper som formar den nationella karaktären. Etniska och sociala gemenskapers karaktär bestäms uppenbarligen snarare av kulturen än av människorna, folket eller rasen. Vissa aspekter av dessa gemenskapers kultur bestämmer den särskilda, särpräglade psykiska gemenskapen hos deras medlemmar. Gemenskapens medlemmar kännetecknas av ett historiskt framvuxet och inlärt gemensamt beteende och sinsemellan kommunikation. Vissa systematiska aspekter av detta beteende och denna kommunikation utgör samhällets kultur och bestämmer vissa regelbundenheter i den interpsykiska organisationen hos den etnosociala gemenskapens medlemmar; dessa regelbundenheter har skapats av kulturen9. Nationens psykiska organisation är inte dess kultur, men när kulturen förverkligas i enskilda personers beteende uttrycker den nationens psykiska särart. De etnosociala gemenskapernas kollektiva— 8 Cit. iš: Ideologinės srovės lietuvių išeivijoje. V., 1978. P. 293 9 Bednarek S. Charakter narodowy w koncepcjach i badaniach współczesnej humanistyki. Wrocław, 1980. S. 16 tt. 31 tiva, omedvetna kognitiva strukturer kommer till yttre uttryck i språk och kultur. Individens och nationens erfarenheter registreras, som redan nämnts, i språket. Erfarenheter och kulturella värden förmedlas från generation till generation genom språket. Kulturens kontinuitet och överföring skulle vara omöjliga utan språket. Detta gäller såväl folk med hög kultur som former av primitiv kultur. En stor del av ett primitivt folks kultur existerar i språkets form. Ordspråk och talesätt, läkande besvärjelser, böner, sagor och sägner, sånger och genealogiska berättelser bildar mer eller mindre fasta former genom vilka språket fungerar som kulturens bevarare. Utan språket vore inte heller den moderna civilisationen möjlig, med dess skolor och bibliotek, dess väldiga kunskapsförråd och mångfald av åsikter, massmedier och känslor fixerade i verbal form. Genom att registrera individens och nationens erfarenheter och samtidigt förmedla kulturella värden tillsammans med dem från generation till generation förenar språket gångna, nuvarande och kommande generationer till en levande historisk helhet. Nationens inre enhet vilar alltså på dess språkliga enhet. En historiskt framvuxen kommunikationsordning mellan människor, eller mellan människor och deras omgivning, kan alltså betraktas som kultur. Språket är kulturens uttryck, och därför är det förståeligt att det mest framträdande draget i den nationella individualiteten och samtidigt den viktigaste faktorn för att förena en social gemenskap till en nation är språket. Genom sin nationella och kulturella särart fyller språket en funktion som uttryck för nationell tillhörighet, eller en etnisk funktion, vilken dels är en faktor i nationens bildande och existens, dels en faktor för nationell avgränsning. Språket, som en faktor i nationens bildande och existens, kommer till uttryck i den språkliga identiteten hos människor som använder ett och samma språksystem. Framför allt är det tack vare språket som individen känner samhörighet med gemenskapen, med nationen, och identifierar sig med den. Vår store språkforskare K. Būga har uttryckt detta vackert: ”Alla litauer, trots att de gärna gör narr av varandras språk och ger varandra öknamn som lešis, gudas, guogas, kapsas, dartininkas, cieksas och andra, känner sig vara barn av en och samma nation. Varje litauer som av någon anledning råkar möta sina landsmän som bor längre bort hör dem tala ett språk som i stort sett är detsamma som hans eget. Det är språket som gör alla litauer, såväl aukštaičiai som žemaičiai, till en nation”10. Språket samlar och förenar således företrädare för olika yrkes- och socialgrupper, underlättar den ömsesidiga kommunikationen och människors migration inom den etnospråkliga gemenskapen. I denna bemärkelse är språket en viktig faktor i nationens bildande och existens, genom vilken en social gemenskap formas till en nation och en nationell individualitet skapas. Denna identifierande och förenande funktion hos språket kommer till uttryck i språklig gemenskap, vilket innebär ett gemensamt språk för alla invånare i en viss nation. Den språkliga gemenskapen garanterar den etniska gemenskapens inre förbindelse och sammanhållning och skapar dess medlemmars etniska identitet. Språkets betydelse som faktor i nationens bildande och existens ökar när det nationella medvetandet växer fram och stärks; detta stärker i sin tur nationens språkliga gemenskap11. 10 Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958. T. 1. P. 403. 11 Агаев А. Т. Функция языка как этнического признака // Язык и общество. М., 1968. С. 128; Druviete I. Valoda un etnos. Riga, 1990. 3. lpp. t.t. 32 En annan språkfunktion är funktionen att avgränsa den nationella gruppen. Genom hela historien har det litauiska folket skilts från sina grannar — letter, ryssar, vitryssar, polacker och tyskar — av det litauiska språket, som de inte förstod. Grannfolkens språk, som litauerna inte förstod, hindrade dem från att lämna det etnografiska området och höll dem samman. Språkets funktion att uttrycka den nationella individualiteten har alltså en inre och en yttre sida. Inåt verkar det som en identifierande och förenande kraft, utåt som en särskiljande egenskap. Språkets funktion att uttrycka den nationella individualiteten är nära förbunden med språkets funktion som etniskt kännetecken och främsta nationalitetsmarkör, men sammanfaller inte med den. Den etniska funktionen, eller funktionen att uttrycka nationell tillhörighet, tar sig som nämnts uttryck i språkets nationella och kulturella särart, och det är inte den språkliga gemenskapen utan själva språket som fyller den. Ett folks gemensamma språk kan vidgas eller krympa under årens lopp. Många fall är kända där ett språks utbredningsområde växer medan ett annats krymper. En nation är oftast resultatet av integration mellan flera, eller till och med en hel grupp, angränsande stammar. Till exempel uppstod den litauiska nationen genom sammansmältningen av de litauiska, kuriska, semgalliska, seliska, jatvingiska och skalviska stammarna. Under integrationsprocessen träder språket hos en av stammarna — oftast en stor, kulturellt stark och sammanhållande stam — fram, och genom att spridas tillsammans med det politiska och kulturella inflytandet assimilerar det människor av annat ursprung. Under den litauiska nationens framväxt spelade Lituania propria och dess språk denna roll. De integrerade stammarnas språk blir lokala, deras utbredningsområden krymper och till sist försvinner språken helt. Språklig gemenskap är alltså föränderlig och har en rent sociologisk funktion, medan språkets funktion att uttrycka etnisk tillhörighet är beständig. Att ett folks gemensamma språk och språket som uttryck för etnisk tillhörighet är skilda företeelser framgår också av de fall — visserligen ganska sällsynta — där det språk som används inte sammanfaller med språket som uttrycker etniciteten. Skottarna och nästan hela det irländska folket använder till exempel engelska, som är deras modersmål, men därför betraktar de inte sig själva som engelsmän; en skotte blir till exempel förolämpad om han kallas engelsman. Skottarna och irländarna ser gaeliskan som uttryck för sin etnicitet och nationalitet, trots att den är utdöd. Funktionen som etniskt kännetecken och främsta nationalitetsmarkör fylls alltså av själva språket — det enda språk som skapats av nationen, förvärvats med modersmjölken, utgör nationens kropp och blod och uttrycker dess själ. Språket är det tydligaste sättet att skilja människor åt efter nationell tillhörighet och det av alla kännetecken på en nation som har starkast samband med, ja rentav smälter samman med, etniciteten. Språklig gemenskap förenar och samlar alla medlemmar av ett samhälle som använder samma språk, bestämmer den etniska identiteten, medan språket självt individualiserar sin etnicitet, formar den nationella personligheten och skapar känslomässiga band mellan alla samhällsmedlemmar. Att ett folks språkliga gemenskap inte bör likställas med nationalitet framgår också av att det finns folk som saknar ett gemensamt språk, till exempel schweizarna eller baskerna. Å andra sidan finns det språk som används av flera nationer, till exempel av tyskar och österrikare, engelsmän, amerikaner, kanadensare och australier. Om språklig gemenskap betraktades som ett etniskt kännetecken skulle många folk stå utan nationalitet. Men detta är undantag; för majoriteten av världens befolkning är modersmålet det nationella språket och sammanfaller med nationaliteten. 3. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI 33 4. Språk och nation När en nation formas ökar språkets betydelse som etniskt kännetecken. Detta hänger samman med nationens särart och dess roll. Skillnaden mellan ett folk och en nation består uppenbarligen inte enbart i graden av kulturell utveckling: en nation är ett folk som genom sitt universellt värdefulla kulturella skapande har blivit medlem av världens folkfamilj. Över huvud taget är förmågan att skapa, utveckla och stärka en stat samt att bidra till hela mänsklighetens kultur det främsta kännetecknet på att en nation utmärker sig, eller åtminstone på att förutsättningarna för en sådan särställning har skapats. I vetenskaplig och politisk litteratur används termen nation i två betydelser. I litteraturen i västeuropeiska länder, särskilt den anglosaxiska, dominerar uppfattningen att en nation är summan av en stats medborgare; det vill säga ett folk som har nått en särskilt hög nivå av kulturell och politisk organisering, har ett gemensamt språk och en gemensam kultur, men hålls samman av en statsorganisation. I litteraturen i länderna i Central- och Östeuropa är den utbredda uppfattningen att en nation är en gemenskap av människor som förenas av en gemensam kultur, högre än folkkulturen (folkloren), och som har skapat sin egen litteratur och konst (symbolisk kultur), samt binds samman av historiska traditioner och gemensamt ursprung. En nation avgränsas oftast utifrån språk, ett gemensamt bebott territorium, ekonomisk struktur, nationell karaktär (psykisk struktur), en särskild kultur, politiska institutioner som den har skapat och religion12. Nationens särart består i att: a) nationen är den mest beständiga formen av mänsklig gemenskap och ofta består i årtusenden; b) den ger ett beständigt kulturarv; c) den formar en stark känsla av identifikation mellan individen och gemenskapen; tillhörigheten till en nation, som ger individen ett språk, ett fädernesland, en plats i historien och i generationernas kedja, utgör en grund för individens självbestämmande; d) den skapar en mycket stark solidaritetskänsla bland gemenskapens medlemmar och antagonism gentemot främlingar. På grund av dessa kännetecken blir nationer källor till mäktiga samhällsrörelser och extrema ideologier. En av de viktigaste faktorerna som bestämmer nationens särart och betydelse är språket, som blir nationellt. Som nämnts ökar språkets roll som etniskt kännetecken när en nation formas — språket blir ett litterärt, normerat och standardiserat språk som är gemensamt för hela nationen, vilket redan är kännetecken på ett nationalspråk. Det litterära språkets framväxt visar att språket har uppnått en ”särskild, högsta kulturell-social form”13. Ett nationalspråk kan inte föreställas utan en litterär form. Vid sidan av skriftspråket formas ett normerat standardspråk i tal, som i takt med utbildningens utbredning omfattar allt större befolkningsgrupper — människor från alla regioner och samhällsklasser i landet. Det normerade standardiserade skriftspråket (det litterära språket) och det normerade standardspråket i tal blir hela folkets egendom — blir ett gemensamt språk i ordets egentliga bemärkelse. Ett normerat, korrekt och vackert gemensamt språk ger en måttstock för korrekthet och språklig kultur, som gör det möjligt att på motsvarande sätt bedöma den språkvariant som en själv och andra använder, det vill säga att uppfatta och bli medveten om normens existens. Språknormen blir en del av det dagliga språkbruket. I ett samhälle som är uppdelat i dialekter blir den be- 12 Щепаньский Я. Элементарные понятия социологии. М., 1969. С. 176 – 179. 13 Toporovas V. Ne dovana, bet teisė! // Mintys apie gimtąją kalbą. V., 1989. P. 29. 34 Standardspråket är ett gemensamt nationellt kommunikationsmedel. Vid sidan av det används naturligtvis också den egna dialekten. Språket, som ett gemensamt, standardiserat system, förknippas med samhällets integration. Som nämnts fyller inte varje språk en etnisk funktion. Ett samhälle kan använda olika språkvarieteter, ett eller flera språk, men den etniska funktionen fylls av den sociologiska språktyp som nationalspråket utgör. Språkvarieteterna — litteraturspråket, det gemensamma standardiserade skriftspråket och det gemensamma standardiserade talspråket — är uttryck för språkets sociala och funktionella uppdelning, medan nationalspråket, som är omöjligt utan litteraturspråket och det gemensamma standardspråket, är en etnisk-funktionell typologisering av språk. Det faktum att en nation har skapat ett litteraturspråk och ett gemensamt standardspråk — i både tal och skrift — visar att nationen har nått den högsta graden av social organisation, har en reell möjlighet att bilda en nationalstat och genom sitt kulturella skapande av universellt värde är jämbördig med världens övriga nationer14, kort sagt att nationen har blivit en nation i politisk mening. Det gemensamma standardspråkets (koine) betydelse bestäms av den nationella kulturens karaktär, den växande ekonomiska integrationen i landet och samhällets politiska centralisering. Som nämnts är nationalspråket ett element i den nationella kulturen och samtidigt ett uttryck för den. När människor växer upp och mognar i sin egen kultur knyter de an till dess särdrag; vuxnas medvetande präglas av behagliga nostalgiska känslor, och kulturen får ett symboliskt värde. Något liknande sker med språket. Det språk man fått med modersmjölken, använt från tidig ålder i familjen och i skolan och förbundet med känslomässiga upplevelser — det är hemmets språk, föräldrarnas språk, det språk som människan tänker och skapar på. Människan känner att ett sådant språk är hennes modersmål. Varje nation har en känsla för sitt modersmål. Den är starkast hos de nationer som har en utvecklad förståelse av sin egenart, sina särdrag och sin roll, och alltså också ett utvecklat nationellt medvetande. Känslan för modersmålet fördjupas särskilt när språket blir vetenskapens språk och konstverk skapas på det, verk som uttrycker nationens karaktär, mentalitet, nationella känslor, stämningar och vidskepelser. Nationens sorger och förväntningar, uttryckta av konstnärerna i konkret konstnärlig form, väcker nationella känslor och påverkar människors psykologi. Tillsammans med konst- och vetenskapsverk skapade på nationalspråket blir också själva språket en källa till nationell stolthet. På så sätt blir språket, särskilt när det normeras och odlas och blir litteratur- och standardspråk, en symbol för nationen. Känslan för modersmålet växer gradvis till kärlek till och stolthet över språket — människan blir patriot inte bara för sitt hemland utan också för sitt språk. Språkpatriotism — liksom nationalism — uppstår och stärks i de fall då samhällen rymmer gemenskaper som skiljer sig åt etniskt och språkligt, och den ena dominerar den andra i något avseende — politiskt, ekonomiskt, demografiskt eller kulturellt — särskilt när man upplever att den dominerande gemenskapen vill påtvinga den andra sin kultur och sitt språk. Eftersom språket är en odelbar enhet, nära förbunden med etnoset och ett uttryck för det, betraktas språket med enastående respekt och stolthet och räknas till de nationella värden som måste försvaras när nationens existens hotas. 14 Карапольнас С. Этническая функция языка //Valstybinė kalba ir kalbos normalizacija (Pranešimų tezės). V., 1990. P. 8–9. 3* 35 existens. När nationen försvarar språket försvarar den samtidigt sin nationalitet och sin existens. Språkförlust betraktas som det första steget mot förlust av nationaliteten. ”När språket tystnar brister en sträng på mänsklighetens harpa”, säger Vydūnas. 5. Bilingualism och dess typologi I den vetenskapliga litteraturen uppfattas fenomenet bilingualism på mycket olika sätt. Olika former och typer av bilingualism urskiljs, definieras och fastställs utifrån extralingvistiska kännetecken — psykologiska, sociala, politiska med flera — och även beroende på hur bilingualismen har uppstått, graden av språkkunskaper och språkens användning — passiv, aktiv, muntlig eller skriftlig och så vidare: individuell–massomfattande, naturlig–kulturell, direkt–distansbaserad, aktiv–passiv, konjunktiv–disjunktiv (beroende på om språken som används är besläktade eller obesläktade) med mera. Sådana och liknande klassifikationer av bilingualism är konstlade och alltför finfördelade; de tar inte hänsyn till verkliga bilingualismsituationer eller deras sociala och psykologiska funktioner och saknar därför större praktisk och teoretisk betydelse. Alla problem bottnar i att fenomenet bilingualism förstås alltför vidsträckt. ”Ordet ’bilingualism’ är en populär term som används om så olika fenomen att den i själva verket har blivit meningslös”, skriver den amerikanske lingvisten E. Haugen15. Inom den sociala lingvistiken i det forna Sovjetunionen förstås bilingualism också mycket brett. Man kan säga att varje kontakt med ett andra språk betraktas som bilingualism, och som tvåspråkig räknas en person som kan säga några fraser på det andra språket, eller till och med någon som inte kan tala det men bara förstår det. Denna utvidgning av begreppet bilingualism tycks bero på politisk-ideologiska överväganden — en önskan om att så stora massor som möjligt av det forna Sovjetunionens invånare med annan nationalitet skulle bli tvåspråkiga, det vill säga kunna ryska, så att man på den grunden kunde planera och styra demografiska processer i önskad riktning. Som nämnts övergav man inte bilingualismens postulat, och därmed inte heller vissa politisk-ideologiska mål på området för nationella och språkliga relationer, ens under omstruktureringens period, då genomgripande reformer i grunden förändrar det sovjetiska systemet. Någon omstrukturering av de nationella och språkliga relationerna skulle knappast äga rum om inte själva unionsrepublikerna tog sig an att sköta dessa frågor. Bilingualism och bruket av ett andra språk, och än mindre behärskandet av det, är långt ifrån samma sak. Att flera personer, en social grupp eller ett samhälle växelvis använder två (eller flera) språk kan nämligen ha olika aspekter, beroende på vad man eftersträvar med användningen av det andra språket. En definition av bilingualism som en växelvis, alternativ användning av två språk (och på motsvarande sätt polylingualism som bruket av flera språk) skulle kunna vara tillfredsställande, med tanke på att en människa, en social grupp eller ett samhälle behöver kunna och använda två språk: arbete, kommunikation med andra människor — kort sagt själva livet — tvingar en att dagligen använda ännu ett språk utöver sitt modersmål. 15 Haugen E. On the Meaning of Bilingual Competence // Studies in General and Oriental Linguistics presented to Shirō Hattori on the Occasion of His Sixtieth Birthday. Tokyo, 1970. P. 221. 36 språket; utan att kunna ett andra språk kan en människa inte integreras i gemenskapen, inte försörja sig och alltså inte leva. Kort sagt bestäms kunskaper i och användning av två (eller flera) språk (det vill säga praktiken att vara tvåspråkig) av sociala faktorer och behoven i den dagliga kommunikationen16. Ett andra språk kan läras in och användas även av andra skäl än enbart ekonomiska, till exempel av kulturella och intellektuella behov. För detta ändamål undervisas främmande språk i skolorna. En betydande del av medlemmarna i moderna samhällen, vanligtvis den bildade delen av befolkningen, använder vid sidan av sitt modersmål även främmande språk (engelska, tyska, franska m.fl.) för att läsa litteratur, se tv-program, lyssna på radiosändningar, kommunicera med utlänningar eller umgås för nöjes skull. Men sådana tvåspråkiga personer kallas inte bilingvier. De är biglotter och, i motsvarande fall, polyglotter. Praktiken att använda två språk i kulturella och intellektuella syften är biglottism (och användning av flera språk är på motsvarande sätt polyglottism). Två språk kan fungera i ett samhälle och ha fördelat användningsområdena mellan sig. Ett språk kan till exempel användas inom utbildningssystemet eller förvaltningen, det andra i familjen, bland stamfränder, vänner eller andra närstående. Samhället kan använda ett språk för den inbördes kommunikationen och ett helt annat i skriftliga sammanhang. Denna samexistens mellan språk med åtskilda användningsområden är ett diglossifenomen. I situationer präglade av biglottism och diglossi är de språk som används, trots att samma personer talar dem, åtskilda från varandra; kontakten mellan dem är minimal och därmed även interferensen, eftersom de inte påverkar varandra utan fungerar parallellt, sida vid sida och oberoende av varandra. När diglossi och tvåspråkighet jämförs framträder ytterligare ett kännetecken för den senare: vid tvåspråkighet används båda språken av samma personer i samma kommunikativa situationer. Ett utmärkande drag i tvåspråkiga personers språkliga beteende är därför kodväxling (code switching) — en ständig övergång från det ena språket till det andra. Psykologiskt innebär detta att två språksystem existerar sida vid sida i personens medvetande, och att det ena eller det andra aktiveras från gång till gång. Sättet på vilket språk ”samexisterar” i olika människors medvetande tycks kunna variera. Tanken att det kan finnas två sätt för språk att samexistera i en persons medvetande framfördes redan 1925 av den ryske forskaren Lev Sjtjerba17. Senare forskare tog till sig och vidareutvecklade hans viktigaste psykolingvistiska idéer, och bekräftade några av dem även experimentellt. Även om arten och själva innebörden av två språks samexistens i en persons medvetande — liksom många andra frågor inom psykolingvistiken — långt ifrån är utforskade, skiljer man i språkpsykologin numera, med utgångspunkt i dessa två sätt för språk att samexistera i medvetandet, mellan två huvudtyper av tvåspråkighet: ren, eller koordinerad, tvåspråkighet och blandad, eller subordinerad, tvåspråkighet. Även mellanliggande, övergångsformer anges. 16 Karaliūnas S. Dvikalbystė // Tarybų Lietuvos enciklopedija. V., 1985. T. 1. P. 480. 17 Ščerba L. Sur la notion de mélange des langues // Яфетический сборник. Ленинград, 1925. Т. 4. С. 1—19; Щерба Л. В. О понятии смешения языков // Щерба Л. В. Языковая система и речевая деятельность. Ленинград, 1974. С. 60—74. 37 Vid ren, eller koordinerad, tvåspråkighet existerar de två språken självständigt i individens medvetande och bildar separata associationssystem utan kontakt med varandra. Individen talar båda språken tämligen flytande. En sådan tvåspråkig person kan förklara vad en fras eller ett ord betyder, men att översätta dem till det andra språket vållar alltid betydande svårigheter. Den tvåspråkiga personen jämför inte ord i det ena språket med ord i det andra och har därför alltid svårt att hitta en motsvarighet till ett ord i det ena språket i det andra. Varje ord — både i det ena och i det andra språket — har en separat betydelse. I allmänhet motsvarar varje uttryckssegment — signifiant — direkt ett segment av betydelseinnehåll — signifié. Detta kan schematiskt återges på följande sätt: signifié x ⟷ signifiant A signifié x’ ⟷ signifiant B. I det ena språket associeras signifiant A permanent med signifié x, och i det andra språket förbinds signifiant B direkt med signifié x’, men mellan de båda språkens signifiant A och B finns här ingen kontakt18. Ren tvåspråkighet uppstår när det andra (främmande) språket lärs in under helt andra omständigheter än modersmålet och utan att modersmålet alls används. Man kan till exempel lära sig ett främmande språk på detta sätt i en helt annan sociokulturell miljö eller i en skola där undervisningsspråket är ett främmande språk. Ren tvåspråkighet uppstår också när till exempel en av föräldrarna talar ett språk med barnet hemma och den andra ett annat. Före revolutionen i Ryssland lärde man sig främmande språk på detta sätt av guvernanter, som man endast kunde tala ett främmande språk med, eftersom en god guvernant ansågs vara en som inte kunde ett enda ord på barnens modersmål. När man lär sig språk under olika omständigheter, och i ännu högre grad under olika sociokulturella förhållanden, har associationen mellan en sådan verbal symbol som, låt säga, litauiska bažnyčia och motsvarande företeelse i verkligheten etablerats och befästs i ett helt annat sammanhang än det där associationen mellan ryska церковь eller engelska church och motsvarande företeelse i verkligheten bildades. Vid blandad, eller subordinerad, tvåspråkighet bildar de två språken, som man menar, ett enda associationssystem i personens medvetande. För den som har blandad tvåspråkighet har ekvivalenta ord i de två språken, till exempel litauiska stãlas och engelska table, tydligen en gemensam betydelse. Vid blandad tvåspråkighet tycks betydelsesystemet (signifié-systemet) vara detsamma, men det uttrycks på två sätt — med signifiant i det ena språket (s-t-a-l-a-s) och med signifiant i det andra språket (t-e-i-b-l). Då är det inte helt korrekt att säga att en människa behärskar två språk: i själva verket behärskar den tvåspråkiga personen tydligen ett språk med två uttryckssätt, av vilka det ena eller det andra används från gång till gång. Eftersom detta sätt för språk att samexistera i en persons medvetande dessutom skapar gynnsamma förutsättningar för ömsesidig påverkan och blandning av språken, kallade L. Sjtjerba ett sådant språk för ett blandspråk med två termer (langue mixte à deux termes)19. Ett exempel på användare av ett sådant språk är enligt L. Sjtjerba 18 Weinreich U. Languages in Contact. Findings and Problems. 6th Ed. Hague; Paris, 1968. P. 9—12. 19 Ščerba L. V. Sur la notion de mélange des langues. P. 1—19. 38 tvåspråkiga sorber, i vars medvetande sorbiska och tyska utgör en enhet med två uttrycksformer. Senare forskare har dock inte kunnat bekräfta detta. S. Michalk och H. Protze (1974), som undersökte de tvåspråkiga sorbernas dialekt, tvivlar på att ett så oekonomiskt kommunikationsmedel över huvud taget naturligt kan uppstå vid språklig kontakt, och betraktar langue mixte à deux termes som en tankemässig abstraktion som ingen har undersökt eller prövat20. Modellen för blandad, eller underordnad, tvåspråkighet skulle schematiskt se ut så här: Men det kan också vara så att referenterna till den andra språkets ord inte är verkliga föremål, utan ord i det första (modersmålet). Signifikatet för signifikanten [teibl] kan till exempel för en person som lär sig engelska vara inte ett föremål i verkligheten (referenten), utan det litauiska ordet stalas ”möbel som man äter, skriver och liknande vid”: Här finns alltså en stadig associativ förbindelse endast mellan signifikatet (betydelsen) och det primära språkets signifikant A; med andra ord produceras konceptet (betydelsen) på det första (modersmålet). Däremot förbinds det sekundära språkets signifikant B med signifikatet inte direkt, utan via det primära språkets signifikant A, som därmed förmedlar mellan signifikatet och signifikanten B. Vid blandad, eller underordnad, tvåspråkighet blir det möjligt för talarna att jämföra ord i det ena språket med ord i det andra, föra dem närmare varandra semantiskt och fastställa deras motsvarigheter. Ett ord i det ena språket får då en motsvarighet i det andra, och därför vållar översättning från det ena språket till det andra inga svårigheter för talarna. Olika typer av tvåspråkighet beror i allmänhet på omständigheterna kring inlärningen av det andra språket. Om det andra språket har lärts in under helt andra sociokulturella förhållanden, har vi en ren, eller koordinerad, typ av tvåspråkighet. Den psykologiska uppdelningen av tvåspråkighet i två huvudtyper korrelerar delvis med de former som uppstår genom språkbruket. En ganska vanlig tvåspråkighetspraxis är att man talar ett språk om vissa ämnen (till exempel vädret och inköp) och ett annat om andra ämnen (till exempel politiska händelser). Eller så brukar man tala ett språk med vissa samtalspartner och ett annat med andra. Varje språk har alltså sina egna användningsområden. Ett sådant språkbruk är specialiserat och kännetecknar ren tvåspråkighet. I praktiken uppstår det dock mycket ofta ett behov av att gå från det ena 20 Michalk S., Protze H. Studien zur sprachlichen Interferenz. II: Deutsch-sorbische Dialekttexte aus Radibor, Kreis Bautzen. Berlin, 1974. 39 plötsligt gå över från ett språk till ett annat, och den nämnda uppdelningen av språken i olika sfärer kollapsar. Detta är ospecialiserad användning av den tvåspråkiga personens språk. Utifrån specialiserad och ospecialiserad språkanvändning urskiljer man alltså också två grundläggande typer av tvåspråkighet. S. Ervin och C. Osgood, som betraktar dem ur ett psykolingvistiskt perspektiv, kallar dem koordinerad respektive subordinerad21, medan U. Weinreich kallar dem organisk respektive oorganisk tvåspråkighet22. Ren, eller koordinerad, tvåspråkighet kännetecknas alltså av specialiserad och ordnad språkanvändning, medan ospecialiserad och oordnad språkanvändning är utmärkande för blandad, eller subordinerad, tvåspråkighet. Den senare typen av tvåspråkighet är vanlig i blandade familjer och arbetskollektiv där människor av olika nationaliteter och med olika språk arbetar tillsammans, och där två eller flera språk används på måfå och omväxlande samtidigt i samma situation. Ett plötsligt byte från ett språk till ett annat är inte psykologiskt lätt, och denna omständighet kan inte undgå att påverka de språk som används — de börjar påverka varandra. När tvåspråkiga personer använder språken omväxlande och oordnat börjar de blanda ihop dem — regler från det ena språket tillämpas när de talar det andra. Denna typ av tvåspråkighet är, särskilt om den är utbredd, den främsta källan till interferens. 6. Tvåspråkighetens följder Av alla former och typer av tvåspråkighet är det den utbredda tvåspråkigheten — sådan tvåspråkighet som omfattar stora befolkningsgrupper under längre eller kortare historiska perioder — som har störst betydelse för samhället, de språk som används i det samt språkens funktion och utveckling. Termen tvåspråkighet används i ordets egentliga bemärkelse endast om denna typ. Det är det enda område där språkkontakter kommer till uttryck och interferens uppstår, och allt detta avgör graden, riktningen och hastigheten hos språkförändringarna. ”Under årtusendenas lopp har tvåspråkigheten spelat och spelar alltjämt en särskild roll för det mänskliga språkets existens i allmänhet och för enskilda språks liv. Utan att överdriva kan vi säga att alla språk — var och när de än har funnits eller finns — helt eller delvis är en följd av tvåspråkighet, som i de flesta fall uppstår genom etniska kontakter och sammanblandning”, hävdar den rumänske lingvisten Iorgus Iordanas23. En av de lingvistiska axiomatiska grundsatserna är alltså att påverkan från ett språk på ett annat, var den än förekommer, förmedlas genom tvåspråkiga personer24. Tvåspråkiga personer är alltså förmedlare av påverkan från främmande språk. Tvåspråkighet är själva processen där språk kommer i kontakt med varandra och betraktas därför som den mest aktiva formen av språkkontakt. Eftersom språkkontakter förverkligas av människor som använder språken, är människors tal (talande) den plats där språken först och mest direkt möts. Språkkontakten börjar- 21 Ervin S. M., Osgood C. E. Second Language Learning and Bilingualism // Osgood C. E., Sebeok T. A. (Editors). Psycholinguistics. A Survey of Theory and Research Problems. Bloomington, 1954. P. 136—146. 22 Weinreich U. Languages in Contact. P. 80—83. 23 Iordan I. Bilingvism în domeniul romanic // Studii și cercetări lingvistice. 1973. T. 24. P. 129. 24 Haugen E. The Norwegian Language in America. Philadelphia, 1953. Vol. 1. P. 4. 40 …läggs till och förverkligas i två- och flerspråkiga personers tal, men resultaten av denna kontakt registreras i språksystemet, eftersom talfakta historiskt alltid föregår språkfakta. Språken påverkar varandra vid alla former av kontakt, däribland biglotism och diglossi. I samhällslivet och kulturen uppstår nämligen ständigt nya realiteter och idéer, och därmed uppkommer behovet av ord för att benämna dem. Det är kanske inte särskilt svårt att skapa ett nytt ord på det egna språkets grund, men det är betydligt svårare att få språkgemenskapen att ta till sig nybildningen och att få den att slå rot där. Det är mycket lättare att låna ett färdigt ord tillsammans med ett nytt föremål eller begrepp, även om ordet är främmande. Föremål som kommer genom handel åtföljs mycket ofta av främmande ord som betecknar dem. Detta gäller framför allt de så kallade kulturorden, det vill säga ord för kulturföremål. De är vandringsord som följer kulturföremål och begrepp från språk till språk. I sådana fall behöver det inte förekomma någon direkt språkkontakt. Någon kontakt mellan exempelvis litauiska och arabiska har aldrig förekommit, men vi använder ändå gärna arabiska ord — kava, cukrus med flera. Kontakter mellan avlägsna folk och språk förmedlas genom mellanliggande folk och språk. De äldsta kulturorden (till exempel stiklas, šilkas, pipiras, krikštas med flera) fick vi från germanska och andra kulturspråk i Medelhavsområdet via slaviska språk, vilket uppenbarligen möjliggjordes av personer som kunde och använde både litauiska och slaviska. Detta innebär att även om språk påverkar varandra (främst genom lånord) utan att språken kommer i direkt kontakt, kullkastar denna omständighet inte alls den tidigare nämnda grundläggande tesen i teorin om språkkontakt: att det är tvåspråkiga personer som förmedlar språkens påverkan på varandra. Språkens inbördes påverkan är betydligt större när de står i direkt kontakt, exempelvis vid biglotism och diglossi. Denna påverkan är som störst och omfattar även mer organiserade delar av språkstrukturen under tvåspråkiga förhållanden. En diglossisk situation rådde i Storfurstendömet Litauen, där det officiella språket i de gamla litauiska rättsakterna var slaviska, vid sidan av litauiskan som användes för vardaglig kommunikation. Detta var ett rent skriftspråk, som ingen talade och som saknade många ord för vardagliga företeelser. Därför strömmade litauiska ord in i språket under diglossiska förhållanden för att beteckna specifika realiteter i det litauiska livet, såsom: diaklo, mezleva, dobilda, dyrvan, degesy, apidemia, daržyna, nom, primen, biciul, bitnik och många andra. I det gamla slaviska språket i Storfurstendömet Litauens rättsakter fann K. Jablonskis 218 grundläggande litauiska ord, och med avledningar omkring 32025. Detta visar dels att det slaviska språket var utdött och användes enbart för skriftliga ändamål, dels att den litauiska folkets kultur var högt utvecklad, jämställd med andra etnokulturer som levde i den gamla litauiska staten och utövade ett betydande inflytande på dem. Utöver lånord yttrar sig språkens inbördes påverkan genom interferens. Interferens är ett fenomen som kännetecknar blandad, eller underordnad, tvåspråkighet. Termen interferens föreslogs av lingvister i Prag och är numera allmänt accepterad. Själva termen har hämtats från andra vetenskaper, framför allt de exakta. Begreppet interferens 25 Jablonskis K. Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje. K., 1941. 41 betyder inom fysik och psykologi den ömsesidiga påverkan mellan två processer, rörelser eller energiformer. På liknande sätt används termen också inom lingvistiken, där den betecknar den ömsesidiga påverkan mellan två språk. Inom fysik och psykologi, liksom inom lingvistik, har interferens en dubbel betydelse: den betecknar både en ömsesidig påverkansprocess och resultatet av denna process. Interferens som process kan förekomma i talakten, talandet och språkproduktionen, medan interferens som resultat visar sig i den talade eller skrivna texten, det vill säga i själva språkproduktionen, i språket. Om vi kallar språkinlärning för Aufbau — ”uppbyggnad” — och dess nedbrytning vid afasi för Abbau — ”nedbrytning” — skulle vi kunna kalla den tvåspråkiga personens interferens för Umbau — ”ombyggnad”26. Avvikelser från språknormerna som förekommer i tvåspråkiga personers tal till följd av att de behärskar mer än ett språk betraktas som interferens27. Till skillnad från lånord påverkar interferens mer strukturellt organiserade språknivåer — fonologi, morfologi och vissa delar av ordförrådet (system av släktskaps-, färg- och väderbeteckningar med mera). I sådana fall räcker det inte att tala om lån eller om att något enbart tillförs systemet. Språksystemets berikning eller utarmning innebär ju i grunden att det gamla systemet av oppositioner omorganiseras. Det är då ett fenomen som rör språket som system. För tydlighetens skull är det lämpligt att skilja mellan interferens i talet (речь, speech) och interferens i det språkliga systemet, eller kortare uttryckt, språkinterferens. Interferensen i talet är, för att använda U. Weinreichs28 målande formulering, som sand som förs med strömmen, medan interferensen i språket är som sand som lagt sig på sjöbottnen. I talet visar den sig ständigt i den tvåspråkiga personens yttranden, som ett resultat av personens kunskaper i det andra språket. De språk som står i kontakt påverkar, interfererar med och blandas med varandra i olika grad i den tvåspråkiga personens tal — det ena språket drabbas mer än det andra. Vilket språk det är anger den lag som den tyske lingvisten E. Windisch formulerade redan under föregående århundrade (1897): det språk som påverkas och blandas mest är inte det andra, nyligen inlärda språket, utan modersmålet29. Varför det förhåller sig så beror på flera slags orsaker — psykologiska, kommunikativa, sociala med flera. Till språkanvändarens psykologiska inställning att inte blanda in modersmålets ord och former när hen talar ett annat, främmande språk, utan i stället tala så korrekt som möjligt, kommer behovet av att inte störa kommunikationen: samtalspartnern förstår helt enkelt inte de inskjutna orden, formerna och uttrycken eftersom hen inte kan mitt språk. Det andra, inlärda språket fyller ofta fler sociala funktioner, eller med andra ord är mer funktionellt än användarnas modersmål, och har inte sällan högre prestige — eller betraktas åtminstone som mer prestigefyllt av dess användare. När språkprestige kommer på tal bör man komma ihåg att den inte mäts i kvadratkilometer eller i antalet miljoner människor som talar språket. Språkprestige återspeglar folkets höga kulturnivå och andliga styrka, dess moraliska förhållningssätt, stora tolerans gentemot andra människor och kulturer samt respekt för dem. 26 Haugen E. The Ecology of Language. Stanford, Ca., 1972. P. 304. 27 Weinreich U. Languages in Contact. P. 1. 28 Ten pat. P. 11. 29 Windisch E. Zur Theorie der Mischsprachen und Lehnwörter // Berichte über die Verhandlungen der sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig (philologisch-historische Klasse). Leipzig, 1897. Bd. 49. S. 101 und weiter. 42 En tvåspråkigs modersmål påverkar naturligtvis också det andra språket, men i betydligt mindre omfattning än det andra språket påverkar modersmålet. Detta beror framför allt på att den stora majoriteten av dem som använder det andra språket är enspråkiga och inte tolererar några avvikelser från sina språknormer. Utifrån det inflytande som utövas på det andra språket tenderar vissa forskare (till exempel V. Rozencveigas30) att skilja mellan två slags interferens — direkt och indirekt. När en person använder det andra språket förlitar hen sig i sitt tal i första hand på modersmålets regler. Detta är direkt interferens. Indirekt interferens uppträder när sådana regler i det andra språket som saknar motsvarigheter i modersmålet avlägsnas ur talet. Det bör sägas att denna tudelade interferens inte bara är karakteristisk för tvåspråkighet, utan också för biglottism, exempelvis när man lär sig språk i skolan. Skillnaden mellan direkt och indirekt interferens kan beskrivas med normativ grammatiks termer så, att det i det första fallet uppstår fel, medan det i det andra uppstår avvikelser från stilnormerna. Ett yttrande kan till exempel vara morfologiskt korrekt formulerat men ändå vara olämpligt: det är nämligen stilistiskt torftigt, saknar synonymi, eftersom man bland flera möjliga uttryckssätt väljer det som har en motsvarighet i modersmålet. Följderna av massomfattande blandad, eller subordinerad, tvåspråkighet är av två slag — inre och yttre. En tvåspråkig person använder dagligen två (mer sällan flera) språk omväxlande, och med tiden upphör hen att känna skillnaden mellan dem; detta förhållande påverkar framför allt modersmålet direkt. Reglerna för uttal, ordens styrning och kongruens samt meningsbildning i det andra, inlärda språket börjar den tvåspråkiga omedvetet tillämpa när hen talar sitt modersmål. Följden blir dels att kunskaperna i modersmålet, förmågan att formulera och uttrycka tankar på det och att använda det korrekt — med andra ord kompetensen i modersmålet — försvagas. Dels blir avvikelser från modersmålets normer, när de ofta förekommer i en tvåspråkigs tal, vanliga; man vänjer sig vid dem och börjar inte längre lägga märke till dem. Interferensfenomen från tvåspråkigas tal tränger så småningom in i enspråkiga modersmålstalares tal och accepteras av det enspråkiga samhället. På så sätt etableras interferensfenomen, som är nya, i språket. Språket blir felaktigt, blandat och förvanskat, och dess kultur förfaller. Därtill kommer att försvagad kompetens i modersmålet åtföljs av att den nationella självmedvetenheten bleknar. Människan hamnar — vilket särskilt kännetecknar familjer som är blandade ur nationell synvinkel (var sjätte familj i det forna Sovjetunionen är blandad) — mellan två språk, två kulturer och två etnos. Det krävs bara en liten knuff utifrån för att en sådan person ska börja identifiera sig med en annan, dominerande kultur och etnos. Nationen och språket degenererar. Försvagningen av kompetensen i modersmålet och nedgången i samhällets språkkultur utgör tvåspråkighetens inre följder. En yttre följd av tvåspråkigheten är att det andra språket — ofta det dominerande — inom kommunikationsområdet tar modersmålets plats. Modersmålets användningsområde krymper och minskar; språket trängs undan från det offentliga livet — först från vissa områden, senare från livet i dess helhet. Detta påverkar också själva språket — nya uttrycksmedel tillkommer inte längre, terminologi skapas inte längre och språket utarmas. För att språket ska vara 30 Розенцвейг Б.Ю. Языковые контакты. Ленинград, 1972. С. 25—26. 43 renrasigt, livskraftigt och rikt måste det ha normala funktionsvillkor, eftersom ett av språkets viktigaste kännetecken är dess ständiga förnyelse i kommunikationsprocessen. Om så inte sker degenererar språket. Krympningen av språkets användningsområden, försvagningen av kompetensen i modersmålet och den därmed följande blekningen av det nationella medvetandet är grundläggande villkor för språkbyte. Att ett språk kan tränga undan ett annat och ta dess plats har man lagt märke till sedan länge. Den tyske lingvisten H. Paul, en av språkvetenskapens främsta teoretiker, skrev i början av vårt sekel: ”Där två folk blandas och förenas är tvåspråkighet ett vanligt fenomen, och med den börjar också språken påverka varandra. Om dessutom det ena folket på något sätt överträffar det andra — i befolkningsstorlek, politisk eller ekonomisk makt eller andlig utveckling — börjar dess språk användas allt mer på det andra språkets bekostnad; till slut ersätts tvåspråkigheten åter av användningen av ett enda språk. Beroende på det undanträngda språkets motstånd sker denna process snabbare eller långsammare, och de spår som det lämnar efter sig i det segrande språket kan vara mer eller mindre tydliga”31. I diskussionen om skillnaden mellan direkt och indirekt interferens har vi redan talat om det inflytande som det undanträngda modersmålet utövar på det andra språket. Inom lingvistiken har de spår som ett utdöende språk lämnar efter sig i det segrande språket ett eget namn — substrat. Det andra, nya språket tränger inte undan modersmålet ur bruk omedelbart, utan gradvis. Denna process får inte störa samhällets kommunikation. Det nya språket tar det gamlas plats först inom enskilda användningsområden, till exempel inom förvaltningen, armén eller skolan. Modersmålet fortsätter att användas i familjen och i informella kontakter. Forskare betraktar också ett sådant övertagande av vissa användningsområden som att ett språk ersätts av ett annat och kallar det partiellt32. Samhällets gradvisa övergång till ett annat språk återspeglas i familjerna genom att mor- och farföräldrar talar ett språk, medan den yngre generationen, oftast barnbarnen, redan använder ett annat. Gruppen som använder modersmålet sammanfaller alltså med en åldersgrupp, vilket är ett synkront uttryck för att ett språk ersätts av ett annat. Den mellersta generationen — föräldrarna — är oftast två- eller flerspråkig; hemma talar de två eller flera språk samtidigt33. Man bör inte tro att det andra, nya språket, som ett system av uttrycksmedel och ett kommunikationsmedel, är överlägset och därför besegrar det andra språket. Det finns inga överlägsna eller efterblivna, stora eller små språk — alla språk är likvärdiga i fråga om kommunikation, och varje språk tjänar utmärkt sin gemenskap, sitt folk, vars modersmål det är. ”Ett språk besegrar inte sin rival på grund av några inre egenskaper hos språket självt, utan därför att dess användare är mer krigiska, fanatiska, kultiverade och energiska”, konstaterar den franske lingvisten A. Martinet träffande34. 31 Paul H. Prinzipien der Sprachgeschichte. 7. Aufl. Tübingen, 1966. S. 391 (Pirmajame leidime 1880 m. skyriaus „Sprachmischung“ dar nebuvo). 32 Weinreich U. Op. cit. P. 107. 33 Plačiau — Karaliūnas S. Bilingvizmo situacijos ir jų socialinė dinamika // Lietuvių kalba ir bilingvizmas: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1988. T. 28. P. 8—18. 34 Мартине А. Распространение языка и структурная лингвистика. С. 82. 44 7. Etnisk-demografiska processer. Språkbruk och dess karaktär i vår tid Som vi ser är alltså tvåspråkighet en olycka för en nation, en tung och onödig börda som vilar på dess axlar, utarmar den och försvagar dess kultur35. Tvåspråkighet uppstår, som sagt, när en dominerande nation genom politiska och ekonomiska påtryckningar påtvingar en underordnad nation sitt språk och sin kultur. En nation klarar sig utmärkt med ett enda språk; två språk är inte nödvändiga för den. Så ser vardagslivet ut för världens nationer — med några få undantag. När samhället har gripits av utbredd tvåspråkighet, när invånarna av den huvudsakliga nationaliteten bara utgör två tredjedelar (i Estland är 61,5% ester och 30,3% ryssar) eller knappt hälften (enligt folkräkningen 1989 i Lettland är 52% av invånarna letter och 34,0% ryssar) av republikens samtliga invånare, när antalet blandade familjer ständigt ökar och barnens känsla av nationell tillhörighet har bleknat, står nationen vid avgrundens rand — på gränsen till att byta språk. En sådan situation, som hotar nationens existens, får inte fortsätta. Antagandet av lagar som gör de egna språken till officiella språk är de baltiska staternas parlaments desperata försök att bevara sitt språk och sin kultur, värna den nationella särarten, som, såsom nämnts, inte kan finnas utan språk; med andra ord, försök att försvara nationens existens. Det är inte självisolering, utan självbekräftelse. Ryska användes i Litauen — och används delvis fortfarande — inte bara av litauer för att kommunicera med människor av andra nationaliteter och för att korrespondera med centrala institutioner och organisationer, liksom med andra republiker. Vid sidan av litauiskan användes ryska för att betjäna många områden inom Litauens ekonomiska, sociala, samhälleliga, politiska och kulturella verksamhet. Inom vissa områden hade litauiskan redan trängts undan — ryskan hade fått övertaget. Detta gäller till exempel transport- och kommunikationssystemen, de statliga och administrativa institutionerna, kontorsarbetet och den tekniska dokumentationen, den officiella korrespondensen med mera. På grund av ryskans större funktionella tyngd och dess användares aggressivitet (till exempel kunde en medborgare som kom till ett myndighetskontor i Litauen för att uträtta ett ärende få höra ”Govorite po ruski” — ”Tala ryska!”), och även på grund av att blandad, eller subordinativ, tvåspråkighet dominerade och spreds, intensifierades samspelet mellan litauiska och ryska. Användningen av litauiska minskade, ryskans negativa inverkan på litauiskan ökade, eftersom interferensfenomen som uppstod i tvåspråkigas tal trängde in inte bara i talad litauiska utan också i skriven litauiska. Inom ett så viktigt kulturområde som vetenskapen fungerade litauiskan endast delvis — arbeten inom naturvetenskap och exakta vetenskaper publicerades och artiklar och monografier skrevs på ryska. Den vetenskapliga stilen på litauiska utvecklades inte längre, och någon vetenskaplig terminologi skapades inte längre. Följden blev att den litauiska språkkulturen försämrades, samtidigt som hela samhällets, särskilt ungdomens, kultur försvagades. Det som redan väckte oro var inte så mycket frågor om den litauiska språkkulturen 35 Mer om den negativa sociala, psykologiska med mera inverkan av den så kallade nationellt-ryska tvåspråkigheten, se Хинт М. Проблема двуязычия: взгляд без розовых очков // Радуга. Таллин, 1987. № 6. С. 72–78; № 7. С. 46–51. 45 i samhället eller det litauiska språkets ställning i skolan — vilket naturligtvis också är viktigt — utan snarare det faktum att många människors egen kompetens i modersmålet, själva förmågan att använda litauiska och uttrycka sina tankar på det, hade skadats36. Vägen ut ur den katastrofala situationen är inte att gå mot en förödande tvåspråkighet, utveckla och stärka den, utan att värna modersmålet, låta samhället ta hand om det och låta staten skydda det med de åtgärder som föreskrivs i lag. Allt detta innebär inte ett förnekande av ryskan eller dess stora kulturella och kommunikativa betydelse. Tvärtom. Det har konstaterats att litauer efter det att lagen om litauiskans status som officiellt språk antogs talar ryska mer villigt och oftare. Detta visar att de etniska spänningarna avtar och att kommunikationen mellan de två etniska grupperna förbättras. Uppgiften är därför inte att utveckla tvåspråkigheten, utan att främja goda kunskaper i ryska och värna ryskans språkkultur i Litauen. Goda kunskaper i ryska, ett vackert uttal och en hög rysk språkkultur behövs för litauer både när de kommunicerar med ryssar och människor från Rysslands andra folk och när de vill lära känna det ryska folkets rika kultur. Man upplever till exempel en mycket större estetisk njutning av att läsa Dostojevskij eller Pasternak på originalspråket. Undervisningen i ryska får dock inte vara obligatorisk — människor måste ha rätt att själva bestämma vilket främmande språk de vill välja och studera. Annorlunda är det i de ryska skolorna, som ingen har för avsikt att stänga i Litauen. Där är ryska inte bara undervisningsämne, utan också undervisningsspråk. Och över huvud taget är det den ryska minoritetens egen sak i Litauen hur mycket och på vilket sätt man ska studera ryska, hur många ryska skolor av vilka slag som ska bevaras och hur mycket och på vilket sätt ryska ska användas i det offentliga livet. Ingen lägger sig i dess kulturella angelägenheter, och ingen har rätt att göra det. Å andra sidan är det svårt för ryssar och människor av andra nationaliteter att klara sig utan åtminstone grundläggande kunskaper i litauiska om de vill bo och arbeta i Litauen och delta i landets samhälls- och näringsliv. Det bör sägas att en betydande del av ryssarna och människor av andra nationaliteter som bor och arbetar stadigvarande i Litauen kan och använder litauiska, och att andelen sådana personer i stort sett långsamt ökar. Detta framgår tydligt av resultaten från den senaste folkräkningen och jämförelsen med uppgifterna från tidigare folkräkningar. Vid den allunionella folkräkningen 1989 uppgav 33,4 procent av ryssarna att de talade litauiska flytande (1979 uppgav 35,2 procent detsamma), liksom 15,5 procent av polackerna (1979 — 11,1 procent), 17,0 procent av vitryssarna (1979 — 12,7 procent), 16,8 procent av ukrainarna (1979 — 15,2 procent), 38,0 procent av judarna (1979 — 31,1 procent), 14,2 procent av tatarerna (1979 — 13,5 procent), 43,7 procent av letterna (1979 — 48,3 procent), 45,2 procent av romerna (1979 — 41,8 procent), 35,7 procent av tyskarna (1979 — 23,2 procent), 31,8 procent av esterna (1979 — 22,2 procent) och 50,9 procent av karaimerna (1979 — 31,8 procent).37. Detta är förståeligt. Behoven i arbetet och den dagliga kommunikationen får människor av andra folk som stadigvarande bor och arbetar i Litauen att lära sig litauiska. Det är en spontan process som drivs av behoven i arbetet och kommunikationen. Att föra oväsen om att ryssar i Litauen påstås tvingas lära sig litauiska och förföljs, 36 Se S. Kein io artikel ”Lietuvos valstybė, tauta ir kalba” i denna volym. Jfr S. Karaliūnas, ”Lietuvių kalba ir bilingvizmas” // Vakarinės naujienos. 1988. Liepos 21. 37 Resultaten från den allunionella folkräkningen 1989 // Tiesa. 1990. Kovo 10. 46 Det finns ingen grund för påståendet att det ryska språket diskrimineras. Genom ett beslut av Republiken Litauens regering åläggs endast personer av annan nationalitet som innehar ledande befattningar att lära sig litauiska inom den fastställda tiden (senast 1995). Det faktum att en betydande del av människor med annan nationalitet använder litauiska visar att litauiska i Litauen är ett kommunikations- och informationsmedel för människor av olika nationaliteter och med olika språk, och att språket fyller rollen som regionalt språk. Detta är en särskild funktion för litauiskan vid sidan av dess funktion som statsspråk, som språk för kommunikation mellan medlemmar av den litauiska nationen och som etniskt språk. Att litauiska används som medel för regional kommunikation förutsätter att människor av annan nationalitet här använder än sitt modersmål, än litauiska. Eftersom det finns situationer där människor av annan nationalitet växelvis använder sitt modersmål och litauiska, kan man tala om företeelser som rysk-litauisk, polsk-litauisk och belarusisk-litauisk bilingvism, och i enskilda fall kanske även om polilingvism, till exempel judisk-rysk-litauisk38. Typiska bilingver är ryssar, Litauens gamla invånare39. Med tanke på de i grunden olika sätten att använda två språk (diglossi, biglotism, bilingvism) måste även det växelvisa bruket av litauiska och ryska betraktas differentierat. Det är uppenbart att även element av diglossi och biglotism förekommer här, inte bara bilingvism. Att 37,4 procent av litauerna vid folkräkningen 1989 uppgav att de talade ryska flytande visar på intet sätt att en sådan andel litauer är bilingver i ordets egentliga bemärkelse. I detta sammanhang är det intressant att notera att litauer som talade ryska flytande 1979 utgjorde 52,2 procent. Denna ganska betydande minskning av antalet personer som talade ryska flytande under en relativt kort period (tio år) bör uppenbarligen förklaras med att invånarna lade märke till manipulationer med statistiska uppgifter i syfte att uppnå mindre hedervärda mål och började bedöma sina kunskaper i ryska mer kritiskt. Jämförelser av folkräkningsresultat samt sociolingvistiska data gör det i viss mån möjligt att urskilja tendenser i språkanvändning och etniskt-demografiska processer i Litauen under den senaste perioden. År 1987 intervjuade gruppen för social lingvistik vid Institutet för litauiska språket och litteraturen 2 071 personer från olika sociala grupper i Litauen med hjälp av ett särskilt frågeformulär. Dessa data visar att de nationella och språkliga förhållandena1 i Litauen är relativt stabila; inga större förskjutningar i någon riktning som kunde ge anledning till oro kan skönjas. Under perioden mellan folkräkningarna 1979 och 1989 förändrades alltså Litauens befolkningssammansättning något med avseende på nationalitet under tio år. Antalet litauer ökade med 212 000 personer, men deras andel av den totala befolkningen minskade något. Detta hänger samman med migration mellan republikerna och den naturliga folkökningen bland människor av andra nationaliteter som bor i Litauen. Antalet invånare av rysk nationalitet ökade med 41 000, polacker med 11 000 och belarusier med 5 600. 38 Karaliūnas S., Vidugiris A. Bilingvizmo tipų Lietuvos TSR klausimu // Mūsų vardų kultūra. V., 1970. Sąs. 19; Видугирис А., Каралюнас С. К вопросу о типах двуязычия в Литовской ССР // Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972. С. 156—160. 39 Se vidare — Karaliūnas S. Republiken Litauens lingvosociala situation: en karakteristik // Språkkontakter i Litauens SSR: frågor inom litauisk språkforskning. V., 1984. T. 23. P. 22—24. 47 Invånarna av den dominerande nationaliteten — litauerna — utgör 2 924 251, eller 79,6 procent, av Litauens hela befolkning (1979 var deras andel 80 procent). Betydelsen av detta faktum framgår vid en jämförelse med antalet invånare av den dominerande nationaliteten i grannländerna. I Lettland utgör letterna 52 procent av hela Lettlands befolkning (1979 — 53,7 procent), i Estland esterna 61,5 procent (1979 — 64,7 procent) och i Belarus belarusierna 77,9 procent (1979 — 79,4 procent).40 Som framgår minskar den dominerande nationalitetens andel av befolkningen gradvis. Enligt uppgifterna från den allunionsomfattande folkräkningen 1989 bor det nu i Litauen: 344 455 ryssar, eller 9,4 procent (1979 var andelen 8,9 procent, 1970 — 8,6 procent, 1959 — 8,5 procent); 257 994 polacker, eller 7,0 procent (1979 — 7,3 procent, 1970 — 7,7 procent, 1959 — 8,5 procent); 63 169 belarusier, eller 1,7 procent (1979 — 1,7 procent, 1970 — 1,5 procent, 1959 — 1,1 procent); 44 789 ukrainare, eller 1,2 procent (1979 — 1,0 procent, 1970 — 0,8 procent, 1959 — 0,7 procent). De insamlade sociolingvistiska enkätuppgifterna skiljer sig något. Enligt dem utgjorde litauerna 82,29 procent av Litauens hela befolkning 1987, ryssarna 9,14 procent och polackerna 6,24 procent (enkäten ”Språkanvändning i Litauen”, fråga nr 6). De sociolingvistiska enkätuppgifterna belyser också sambandet mellan nationalitet och modersmål. Det är känt att modersmål och nationalitet inte alltid sammanfaller — ett annat folks språk kan nämligen också betraktas som modersmål. Vid undersökningen uppgav 82,25 procent av respondenterna att deras modersmål var litauiska (som nämnts utgör litauerna nu 79,6 procent), 11,08 procent uppgav ryska som modersmål (9,4 procent av befolkningen i Litauen), 5,89 procent uppgav polska som modersmål (nu utgör de 7,0 procent) och 0,78 procent av respondenterna uppgav något annat språk (enkäten ”Språkanvändning i Litauen”, fråga nr 124). Skillnaden mellan modersmål och nationalitet uppstår, verkar det, främst i familjer som är blandade med avseende på nationalitet. I Sovjetunionen var var sjätte familj blandad, och antalet ökade hela tiden. Exempelvis ökade antalet blandade familjer i Litauen med 3 procent från 1970 till 1978. Barn födda i dessa familjer utgör 13,9 procent av alla nyfödda41. Det har observerats att valet av språk och därmed även nationalitet i blandade familjer främst beror på moderns språk — barnen får samma språk som modern. Detta bestämmer också deras nationalitet. Språkvalet påverkas i viss mån också av omgivningen: för familjens kommunikation väljer man det språk som används av människorna i omgivningen, i skolan och så vidare42. Processen att fastställa modersmål och nationalitet i blandade familjer är i själva verket mycket mer komplicerad och svår att förutsäga. När invånarna 1987 tillfrågades med hjälp av en sociolingvistisk enkät visade det sig att bland de 2 071 personerna kom 7,0 procent från blandade familjer. Som svar på enkätfrågan ”Vilken nationalitet har er make/maka och era barn?” uppgav 3,5 procent av respondenterna i den nämnda gruppen att de var litauer och angav att deras 40 1989 metų sąjunginio gyventojų surašymo rezultatai // Tiesa. 1990. Kovo 10. 41 Gaučas P. Dabartiniai etniniai procesai Lietuvoje // Mokslas ir gyvenimas. 1981. Nr. 3. P. 27—28. 42 Трифоновас Я. Языковые процессы в этнически смешанных семьях // Kalbų ryšiai ir sąveikos: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1989. P. 149—152. 48 – makarna är ryssar, polacker eller personer av annan nationalitet. För 95,8 procent av dem är litauiska modersmål — 34,7 procent av männen och 59,7 procent av kvinnorna (endast 1,4 procent vardera uppgav att ryska eller polska var deras modersmål). 75 procent av deras barn — 40,3 procent av flickorna och 31,9 procent av pojkarna — är litauer. Men 6,9 procent av barnen är av rysk nationalitet, och 1,4 procent vardera av polsk eller annan nationalitet. Av dem vars makar är ryssar, polacker eller personer av annan nationalitet uppgav 2,6 procent av de tillfrågade att de var ryssar. För 92,5 procent av dem — 52,8 procent av kvinnorna och 39,6 procent av männen — är ryska modersmål, och endast för 1,9 procent litauiska (de återstående 5,7 procenten uppgav inte något modersmål). Även om dessa respondenter betraktar sig som ryssar och har ryska som modersmål, är endast 30,2 procent av deras barn ryssar (24,5 procent pojkar och 5,7 procent flickor), medan 3,8 procent är av annan nationalitet. De återstående 43,4 procenten av deras barn är litauer (34,0 procent flickor och 9,4 procent pojkar). Som vi kan se är processen för val av modersmål och nationell identifikation i blandade familjer ganska komplicerad. Valet av modersmål och därmed nationalitet bland Litauens invånare är i stort sett relativt stabilt — det förändrades knappast alls under tio år. De flesta (96,1 procent) av Litauens invånare uppgav vid folkräkningen 1989 att modersmålet var språket för deras nationalitet. Exempelvis betraktade 99,6 procent av litauerna (1979: 99,7 procent), 95,6 procent av ryssarna (1979: 97,7 procent), 85,0 procent av polackerna (1979: 88,3 procent), 68,6 procent av letterna (1979: 77,7 procent) och 72,7 procent av karaimerna (1979: 73,3 procent) språket för sin nationalitet som sitt modersmål.43 Enligt uppgifterna från folkräkningen i Sovjetunionen 1979 betraktade 96,9 procent av Litauens invånare språket för sin nationalitet som sitt modersmål, och endast 3,1 procent betraktade andra sovjetfolks språk som sitt modersmål44. * * * Sammanfattningsvis kan man säga att ett språk förklaras vara statsspråk antingen därför att det saknar normala förutsättningar att fungera i det offentliga livet och rättsliga åtgärder behövs för att garantera dess användning, eller därför att statliga tjänstemän och förvaltningsanställda är flernationella och flerspråkiga. För att underlätta kommunikationen i samhället och de statliga och sociala strukturernas funktion upphöjs därför ett av de språk som används i samhället till officiellt språk och statsspråk. Förekomsten av en självständig nationalstat ipso facto ger språket status som officiellt kommunikationsmedel. Etnosociala gemenskapers kollektiva, i det undermedvetna förankrade kognitiva strukturer kommer till yttre uttryck i språk och kultur. Utöver sina personologiska egenskaper kännetecknas språket av förmågan att uttrycka folkets anda och psykiska särart. Den nationellt-kulturella särarten hos språket utgör således grunden för dess etniska funktion. Genom sina identifierande och enande funktioner samt sin funktion att dra nationella gränser är språket en viktig faktor i folkets framväxt och fortbestånd. När en nation formas ökar språkets betydelse som etniskt kännetecken; språket blir nationellt. Förekomsten av litterära och standardiserade — skrivna och talade 43 Resultaten från folkräkningen i Sovjetunionen 1989. S. 57—58. 44 Lietuvos TSR gyventojai. V., 1980. P. 16. 4. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI 49 — språk visar att ett folk har nått den högsta graden av social organisation, har en reell möjlighet att bilda en nationalstat och genom sitt universellt värdefulla kulturella skapande är jämbördigt med världens övriga folk. De viktigaste formerna av språkkontakt är biglotism, diglossi och tvåspråkighet. Av de två viktigaste typerna av tvåspråkighet — den rena, eller koordinerade, och den blandade, eller subordinerade — har den senare störst inverkan på språkets funktion och utveckling, särskilt om den blandade tvåspråkigheten är utbredd. Förmedlare av ett språks påverkan på ett annat är tvåspråkiga personer. Windischs lag anger att under tvåspråkiga förhållanden blir det modersmål som påverkas mest av två (mer sällan flera) språk i kontakt det språk som minskar. Följderna av tvåspråkighet är interna (försvagad behärskning av modersmålet, uppkomst av interferens, försämrad språkkultur i samhället) och externa (minskade användningsområden för språket, ersättning av modersmålet med ett annat språk). FOLKET, SAMHÄLLET OCH DET LITAUISKA SPRÅKETS FUNKTION Sammanfattning Ett av de första stegen i den nationellt språkliga omdaningsprocessen var att ge de nationella språken status som officiella språk. Detta beror antingen på att språket saknar normala förutsättningar att fungera i samhällslivet, vilket leder till att språket degenererar, eller på att det finns två eller flera språk i en statsadministrativ enhet. I det senare fallet ges ett av språken status som officiellt språk för att underlätta kommunikationen i samhället och de sociala och statliga strukturernas funktion. Språkets nationellt kulturella särart utgör grunden för dess etniska funktion, som kommer till uttryck genom etnisk identifikation, enhetlighet och avgränsning. Språket fungerar som en viktig faktor i folkets tillblivelse och fortbestånd. Därför intar det en särställning bland de sociala värdena, och om en verklig eller föreställd fara hotar folkets existens måste språket skyddas i första hand. Tvåspråkighet är, vid sidan av biglottism och diglossi, en av formerna för språkkontakt, men den mest aktiva och med stor inverkan på språkets funktion och utveckling. Av Windischs lag följer att modersmålet är det språk som utsätts för störst påverkan, förvrängning och blandning. De direkta förmedlarna av ett språks påverkan på ett annat är tvåspråkiga personer. Tvåspråkighetens följder kan delas in i inre (försvagad behärskning av modersmålet och interferens) och yttre (minskade användningsområden för språket och att språket ersätts av ett annat).