Tarptautinių terminologijos principų taikymas mūsų terminijai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) SPRÅKNORMERINGENS FRÅGOR KAZIMIERAS GAIVENIS TILLÄMPNING AV INTERNATIONELLA TERMINOLOGIPRINCIPER PÅ VÅR TERMINOLOGI Nomenklatur är en svår och komplicerad sak, och därför är det bara få som vågar sträva efter dess fulländning. W. Arnold Lewis Internationell terminologisk samordning omfattar utarbetandet av olika dokument — terminologiska koder, standarder och nomenklaturregister. Dessa dokument behandlas och godkänns vanligen vid internationella kongresser. Nomenklatur inom anatomi, botanik, kemi, geologi och zoologi, namn på odlade växtsorter samt elektrotekniska termer har standardiserats internationellt. Så godkändes år 1950, vid den femte internationella anatomkongressen, bildandet av International Anatomical Nomenclature Committee, som fastställde följande principer för terminologisk samordning: 1. Varje organ i kroppen ska benämnas med en enda term (undantag är mycket sällsynta). 2. I den officiella förteckningen ska alla termer anges på latin. Varje land har frihet att skapa motsvarigheter till de latinska termerna på sitt eget språk. 3. Anatomiska termer ska, så långt det är möjligt, vara kortare och enklare. 4. Termerna ska vara lätta att komma ihåg; det är också önskvärt att de är instruktiva och beskrivande. 5. Kroppsorgan som är nära besläktade topografiskt bör, när så är möjligt, betecknas med likartade namn (arteria femoralis, vena femoralis, nervus femoralis osv.). 6. Olika adjektiv bör användas parvis som motsatser (major — minor, superior — inferior, superficialis — profundus). 7. Eponymer (egennamn) ska inte användas i den officiella nomenklaturen för deskriptiv och mikroskopisk anatomi1. I de internationella nomenklaturkoderna för botanik och zoologi anges de systematiska enheternas rangordning och den allmänna strukturen för huvudbenämningarna; användningen av synonymer och homonymer regleras med mera. 1 Nomina Anatomica. Международная анатомическая номенклатура. М., 1970. Cit. pagal Keinys S. Terminologijos abėcėlė. V., 1980. P. 88. 11 Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) samlar nationella standardiseringsorganisationer. Utkast till internationella standarder som antagits av tekniska kommittéer fastställs av ISO-rådet. Inte bara termer inom enskilda områden standardiseras, utan även terminologiska principer och metoder. Allt detta internationella arbete har också viss anknytning till vår terminologi. Till exempel gav Kaunas medicinska institut (nu Kaunas medicinska akademi) år 1977 ut publikationen ”Internationell embryologisk nomenklatur”, och 1989 utkom A. Praškevičius, R. Kazakevičius och L. Lukaševičius bok ”Det internationella enhetssystemet inom medicinen”. Vid utarbetandet av akademiska vetenskapliga verk i flera band (t.ex. ”Litauens fauna” och ”Litauens flora”) och litauiska läroböcker för högskolor (t.ex. S. Pavilonis, R. Stropaus, K. Tamašauskas och A. Urbonas ”Människans anatomi”, A. Pabijanskas ”Lantbruksdjurens anatomi” m.fl.) anpassas den litauiska terminologin till kraven i internationella terminologiska koder och standarder. Trots allt detta arbete är vår terminologi fortfarande provinsiell i många avseenden och otillräckligt systematiserad. Å andra sidan håller inte heller alla internationella termstandarder och koder hög vetenskaplig nivå. När vi exempelvis utarbetade den litauiska versionen av ISO-standarden ”Terminologiska principer och metoder” (704—87) lade vi märke till att vissa av dess påståenden inte överensstämmer med moderna språkvetenskapliga uppfattningar (t.ex. tolkningen av begreppen synonym och kvasi-synonym, växlingen mellan synkrona och diakrona principer vid angivandet och beskrivningen av metoder för termbildning m.m.). Detsamma kan sägas om arbeten som getts ut i Litauen. I samlingen ”Internationell embryologisk nomenklatur” finns till exempel ett stort antal felaktiga termer, såsom: tarpruja (metoestrus), dviruja (dioestrus), priešruja (prooestrus), gimdyminis periodas (puerperium), daugiagemalinis nėštumas (polyembrionica gestatio), vienasegmentiniai raumenys (musculi monosegmentales), trilapėlinis trynio maišas (trilaminaris saccus vitellinus) m.fl. Vilka svårigheter uppstår när internationella terminologiska principer tillämpas på vår terminologi? För det första vet vi föga om verksamheten och arbetet i internationella terminologiorganisationer (t.ex. INFO-TERM och Internationella institutet för terminologisk forskning m.fl.), och vi har inga direkta kontakter med dem. På Litauens vetenskapliga bibliotek finns inte ens deras publikationer. För det andra är våra forskare och produktionsspecialister vana vid att söka efter terminologiska förebilder snarare än efter terminologins universella principer. Därför vänder man sig till engelskan när ryskans prestige sjunker, och anglicismernas inflytande blir allt tydligare. Även detta är olämpligt. Inom vissa vetenskapsområden (t.ex. växt- och djursystematik, medicin m.m.) kan endast latinet delvis betraktas som internationell förebild. Men inte heller det bör kopieras blint. I internationella termkoder anges ofta att termer ska översättas till nationella språk. Våra specialister förstår emellertid ofta termöversättning alltför bokstavligt, som enbart en grammatiskt adekvat översättning. Den ryska termen комплектующие детали översätts exempelvis till litauiska på ett grammatiskt adekvat sätt (aktivt particip med aktivt particip) — komplektuojančios detalės, men borde översättas på ett grammatiskt icke-adekvat sätt, med passivt particip, dvs. komplektuojamosios detalės. Bristfälliga översättningar ger upphov till sådana 12 ordförbindelser som inte ens kan förekomma i vårt språk. Värst är att vissa benämningar etableras inte bara i terminologin utan också i företagens nomenklatur och lever kvar i årtionden, t.ex.: remonto mechaninė gamykla (eller: remonto-mechaninė gamykla). Dess ryska benämning är ремонтно-механический завод. Den litauiska benämningen borde vara mechaninio remonto įmonė. För det tredje strider den interlingvistiska terminologiska inriktningen mot våra traditioner för terminologiskt arbete. Den internationella organisationen för harmonisering av terminologiska neologismer, IOUTN (International Organization for Unification of Terminological Neologisms), i Warszawa grundar exempelvis sina rekommendationer för systematisering av tekniska termer på följande principer2: 1. Ge nya upptäckter, uppfinningar eller nyuppkomna begrepp sådana benämningar att de kan införlivas i andra språk utan ändringar eller med endast små ändringar. 2. Använd nya ord i vetenskapligt och tekniskt språk, om möjligt i originalform eller endast lätt modifierade (till exempel genom att lägga till ett prefix eller suffix), men behåll originalordets rot. 3. I enlighet med den tradition som etablerats inom vissa vetenskapliga och tekniska områden är det lämpligt att använda grekiska och latin som grund för termbildning (på liknande sätt som ryska och engelska används inom kosmonautiken). 4. Det som sagts gäller inte den terminologi som redan är i bruk. Om dess brister kan äventyra liv eller människors hälsa bör även de termer som används harmoniseras. 5. Om det inte är möjligt att överta den nya termens originalform rekommenderas att även originalbenämningen anges parallellt i vetenskapliga och tekniska ordböcker. Under de senaste årtiondena har följande tendenser blivit särskilt farliga för vårt vetenskapliga språk och vår terminologi: 1) ett svårt reglerbart flöde av internationella termer och 2) en anstormning av översättningslån från ryskan. Specialister började undvika litauiska nybildningar. Terminisering, som i S. Šalkauskis terminologiska teori varit den viktigaste metoden för att skapa nya termer, blev improduktiv. Den konkurrerades ut av terminlån och bildandet av hybrida nybildningar. Med vår terminologi i detta tillstånd förefaller interlingvistiska terminologiska principer svåra att tillämpa. För det fjärde ger de internationella terminologiska koderna visserligen de nationella språken stor frihet, men de fjärmar ändå terminologin och nomenklaturen alltför mycket från både det allmänna och det talade språket. Därför förbises ibland även viktiga krav i terminologiska koder i vår terminologi (t.ex. följs inte binomialprincipen för artnamn inom växt- och djursystematikens terminologi m.m.). Våra fysiker använder vissa namn på härledda SI-enheter, medan läkare använder andra. I ”Fysikens termordbok” (V., 1979) anges till exempel benämningarna liumensekundė (storhet för ljusenergi), metras kubu sekundei (volymflödesstorhet), medan den ovannämnda boken ”Det internationella enhetssystemet inom medicin- 2Se närmare: Стоберский З. Научная и техническая терминология // Известия АН СССР. Серия лит. и языка. М., 1974. Т. 33(5). С. 448 – 453; Neoterm. Warszawa, 1987. Nr. 7 – 8. S. 6 – 10. 13 je“ — lumen per sekund, kubikmeter per sekund och så vidare. Det system för benämning av härledda enheter som används av läkare ligger närmare allmänspråket och talspråket, medan den terminologi som används av fysiker är mycket strikt standardiserad. En femte omständighet är att vissa rekommendationer i internationella koder är motstridiga. I den internationella nomenklaturkoden för anatomi är till exempel användningen av eponymer (termer bildade av namn på forskare, upptäckare och uppfinnare) förbjuden, i den internationella nomenklaturkoden för zoologi är den begränsad för vissa taxa, medan den inom teknisk terminologi är tillåten utan några begränsningar. Eponymer är vanliga inom alla vetenskapsområden. De används särskilt ofta inom medicinsk, teknisk, fysikalisk och matematisk terminologi. Dessa termer skiljer sig från andra framför allt genom att de är otillräckligt motiverade. En positiv egenskap är att de kan bevara minnet av personer som gjort betydande insatser för vetenskapen. I vår terminologi är termer av denna typ av två slag: 1) enstaka ord, till exempel: joule, kelvin, curie, ohm, röntgen, volt och 2) sammansatta termer, till exempel: Arkimedes lag, Dopplerhastighet, kartesiska koordinater, Addisons sjukdom, Ebsteins syndrom och så vidare. I rysk terminologi är eponymer av typen ”adjektiv + substantiv” fortfarande populära, till exempel: марковский процесс, гайморова полость, евстахиева труба, дугласово пространство och så vidare. Vi undviker sådana termer på litauiska och skulle betrakta dem som icke-standardiserade. Bedömningen av eponymer är överlag mycket kontroversiell, och regler för deras användning har inte fastställts. I vissa litauiska termordböcker (till exempel ”Medicintermernas ordbok” och andra) har nästan alla eponymer ersatts med andra termer. Internationella rekommendationer för harmonisering av termer och internationella terminologikoder tar inte tillräcklig hänsyn till två viktiga omständigheter: 1) språkens natur (det som passar analytiska språk passar inte nödvändigtvis syntetiska språk, och så vidare) och 2) språkens utvecklingsgrad och antalet människor som talar dem (språk med olika välutvecklade funktionella stilar och terminologiska system kan inte vara jämbördiga partner). En sjätte omständighet är att litauisk terminologi och nomenklatur har jämförelsevis gamla traditioner för systematisering, och att de har påverkats och fortfarande påverkas mer av de stora grannspråkens (ryska, tyska och andra) terminologi och nomenklatur än av internationella koder, regelsamlingar eller standarder för terminologisk standardisering. Detta framgår tydligt av historien om systematiseringen av den litauiska kemiska nomenklaturen, som innehåller jämförelsevis många internationella element och kanske är den som står längst från människors språkbruk, samt av dess nuvarande situation. International Union of Pure and Applied Chemistry grundades 1921. Efter många sammanträden publicerades 1940 en regelsamling för utformning av kemisk nomenklatur. Under dessa två årtionden systematiserades även den litauiska kemiska terminologin intensivt: originalskrivna litauiska läroböcker och monografier i kemi gavs ut, till exempel F. Butkevičius ”Elementarinis kokybinis analiz as” (1929), V. Ruokis ”Analizinė chemija” (1922), ”Organinė chemija” (1923), V. Čepinskis ”Fizinė chemija” (1928—1930) och andra. Professor F. Butkevičius lade 1928 fram ett förslag till litauisk kemisk nomenklatur vid Litauens lärarkongress. På grund av krigets kaos behandlades regelsamlingen med internationella regler för kemisk nomenklatur inte då och var känd av få. Först 1947 beslutade man att se över dessa regler. Efter långa överläggningar omarbetades de grundligt och publicerades 1953 14 på engelska och franska. De reviderades 1955 i Schweiz, 1956 i England och 1957 i Frankrike. År 1970 utkom en upplaga av dessa regler, publicerad i tidskriften ”IUPAC Information Bulletin: Appendices on Tentative Nomenclature, Symbols, Units and Standards” (1970, September, N 8). I Sovjetunionen utkom reglerna som separat bok först 1979 — «Номенклатурные правила ИЮПАК по химии». Samtidigt utkom K. Daukšas ”Chemijos žodynas” på litauiska 1960. I denna ordbok, som det anges i förordet, ”fogades räkneord som anger antalet atomer och grupper (di, dvi, tri) samt oböjliga prefix (azo, nitro, orto, tio och så vidare) till huvudordet, till exempel: dichlorid, divalent, tribromid, azobensen, nitroförening, ortosyra, tiosulfat. Vissa prefix som anger typ skiljdes enligt traditionen med bindestreck, till exempel: alfa-järn, beta-strålar. Litauiska ändelser fogades till främmande benämningar, till exempel: fenylas, toluolas. För benämningar på alkoholer och fenoler försökte man foga till ändelsen -olis, och för kolväten -olas, till exempel: fenolis, naftolis, benzolas, toluolas. Benämningar på elektrolyter och organiska föreningar som består av grupper skrevs var för sig, nämligen: ammoniumsulfat, metylklorid, etylacetat. Benämningen på en atom eller grupp som införts i en föreningsmolekyl fogades till huvudordet med den inledande vokalen borttagen, till exempel: brometylen, diacetylenzobenzolas, etoxyanilin. Likartade beståndsdelar i dubbelsalter förenades med bindestreck, till exempel: kalium-alun. Beståndsdelar i komplex förenades med bindestreck, till exempel: kaliumhexakloro-platinas. Komplexa syror och vissa sulfonsyror skrevs på två sätt, nämligen: vätehexacyanoferroat eller hexacyano-järn(2)syra, toluolsulfonsyra eller sulfotoluol [...] Syrornas namn gavs huvudsakligen i genitivform, till exempel: salpetersyra, oxalsyra, smörsyra, eftersom dessa namn är kortare än ”salpetersyrlig, oxalsyrig, smörsyrig”” (s. 3—4). Senare skrev K. Daukšas också på liknande sätt om precisering av kemisk nomenklatur: ”Av informationella skäl skiljer man i nomenklaturen ändelsen ’-olis’ från ’-olas’, ’-alas’. Ändelsen ’-olis’ anger föreningens alkoholfunktion (fenolis), ’-olas’ ger ingen bestämd information utan visar endast släktskap med kolväten (benzolas, toluolas), och ’-alas’ anger en blandning (tirpalas, dažalas, tepalas, žibalas). På samma sätt anger ändelsen ’-idas’ grundämnets negativa polarisation (oksidas, hidridas, sulfidas, chloridas), ’-ilas’ den positiva polarisationen hos ett grundämne eller en grupp (nitrilas, acetilas, kuprilas), och ’-atas’ en grupps negativa polarisation (sulfatas, karbonatas). Sammansättning av ord kan också öka informationsinnehållet. Till exempel skrivs en komplexansluten atom, grupp eller molekyl med bokstaven ’o’ (diamoniakosidabras, heksachloroplatinatas), medan icke-komplexanslutna substituenter skrivs utan ’o’ (chlorbenzolas)”3. Denna terminologi hade ännu inte anpassats till IUPAC:s regler. När denna nomenklatur började användas ogillade språkvetarna två saker: 1) bindestreck i vissa av de nämnda ordförbindelserna och 2) långa, mångledade namn. A. Valeckienė skrev följande om denna kemiska nomenklatur: ”Ibland skrivs genitivförbindelser med bindestreck, till exempel: dichloro-auratai, fluoro-aluminatai, fluoro-boratai, fluoro-germanatai, men stroncio aluminatai, 3 Daukšas K. Apie chemijos terminų darybą // Lietuvių kalbos sekcijos sąsiuvinis. 1969. Sąs. 10. P. 11. 15 fluorväte (utan bindestreck). Här behövs inget bindestreck”4. När det gäller termer med flera stammar påpekade hon att ”beståndsdelar av denna typ ofta fogas samman till ett enda ord, i stället för vilket en sammansättning av den senare typen vore bättre att använda, t.ex.: acetyl­oxi­aceton (= acetyl­oxiaceton), benzolazonaf tylamin (= benzol­azo­naftylamin), hexametylaceton (= hexametylaceton), dimetylaminoazobenzen (= dimetylamino (eller amin-) azobensen), triaminbensoesyra (= triaminobensoesyra), metylaminoxibensoesyra (= metylaminooxibensoesyra) och så vidare.”5 Många språkvetare irriterades särskilt av benämningen aminosyror, som skrevs som ett enda ord. Det föreslogs upprepade gånger att rätta den. Kemisterna höll dock inte med. När de publicerade ett program för precisering av den organiska kemins terminologi skrev de: ”När namnet på en atomgrupp uttrycks med internationella oböjliga ord (nitro-, nitroso-, azo-, sulfo-, tio-, tia-, hydroxi-, metoxi-, acet-, butyr-, amido-, akryl- m.fl.) skrivs de som prefix och fogas till det ord som prefixen modifierar. Så bildas orden nitrometan, tiofenol, hydroxibensaldehyd, acetonitril (inte aceto nitril), axylonitril (inte axilo nitril). Om huvudordet börjar med en vokal utelämnas den sammanbindande vokalen o (man säger acetanil och axylamid). Ordet amin kan ha två betydelser: i det första fallet avser amin en förening med NH₂- eller NHR-grupper (hela föreningen), medan det i det andra fallet oböjliga prefixet amino- endast betecknar själva NH₂-gruppen. Därför bör man säga aminoxider (t.ex. metylaminhydroklorid), medan man i det andra fallet måste foga samman orden (t.ex. aminofenoler, aminosyror osv.)”6. För att följa de internationella principerna behöver vår kemiska nomenklatur preciseras betydligt. Enligt det utarbetade förslaget7 bildas etrarnas R¹—O—R²-namn av namnet på radikalen R¹O och namnet på det kolväte som motsvarar radikalen R², t.ex.: isopropoxipropan, etoxieten. Primära aminer samt sekundära och tertiära aminer med symmetrisk struktur benämns genom att lägga till ändelsen -amin till radikalen, t.ex.: etylamin, trietylamin. Namnen på acykliska aldehyder och ketoner bildas genom att lägga till ändelserna -al respektive -on till namnet på ett kolväte med samma antal kolatomer, t.ex.: hexanal, 2-butanon osv. De internationella (IUPAC) nomenklaturreglerna avvisar inte heller trivialnamn helt, även om vissa inte vill släppa in dem i vårt vetenskapliga språk. I allmänhet har de internationella (IUPAC) nomenklaturreglerna hittills varit impopulära och föga kända. Därför står litauiska kemister nu inför uppgiften att internationalisera nomenklaturen. För att följa den internationella nomenklaturen bör man föredra substantivens genitivformer framför adjektiv med suffixet -inis, -ė, t.ex.: mjölksyra, nikotinsyra och till och med deoxiribonukleinsyra osv. Genitiv är bättre lämpad för att uttrycka tillhörighet eller ursprung, medan adjektiv med suffixet -inis, -ė oftast är ryska språklån i dessa betydelser. 4 Valeckienė A. Kitų kalbų kilmės sudurtiniai žodžiai // Kalbos kultūra. 1968. Sąs. 15. P. 21. 5 Ten pat. P. 23. 6 Degutis J., Daukšas V., Mačionis Z. ir kt. Organinės chemijos terminijos tikslinimo programa // Mokslas ir technika. 1989. Nr. 10. P. 30. 7 Författare — E. Butkus. Förslaget behandlades vid ett gemensamt möte för kemister och terminologer bland språkvetare den 12 februari 1991. 16 TILLÄMPNING AV INTERNATIONELLA TERMINOLOGIPRINCIPER PÅ DEN LITAUISKA TERMINOLOGIN Sammanfattning Denna artikel behandlar problemen med att anpassa litauiska termer till de internationella kodverken för anatomisk, botanisk och zoologisk terminologi. Den undersöker också standardiseringen av kemisk nomenklatur i enlighet med IUPAC:s internationella krav. Vissa svårigheter i försöken att modernisera terminologin och samtidigt bevara dess litauiska särprägel har påpekats. 2. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI